Blogginlägg från februari, 2017

#12. dvd: Amazing journey

THE WHO: Amazing journey (Spitfire Pictures/Universal, 2007)

EN AV POP- OCH ROCKHISTORIENS STÖRSTA GRUPPER har här förärats en tvåtimmarsdokumentär, plus en bonud-dvd med samma längd, som från första till sista sekund är intressant, faktaspäckad, personlig, till viss del utlämnande och full av intressanta bilder och filmer. En drygt 40 år lång berättelse där kommentarerna, intervjuerna och inte musiken huvudsakligen ger historien. Musiken i sin helhet får man njuta på annat sätt, exempelvis en samlingsskiva med The Who-hits.
   Ryggraden i dokumentären är främst Pete Townshends och Roger Daltreys exklusiva kommentarer, filmade för just det här projektet, som för handlingen och historien framåt. Från de tidiga skolminnena i västra London där Pete, Roger och John Entwistle träffades, via genombrottet, hitsen och de alltmer pretentiösa koncepten (rockopera låg i tiden) till droger, död och tragedi. Och sedan en avslutning som med eftertanke och lugna reflektioner trots allt ger en homogen bild av The Whos många gånger oroliga historia.
   Programmet, som fått titeln "Amazing journey" efter en låt på "Tommy"-albumet som också höll på att bli den skivans namn, har fått en snygg grafisk inramning som ett dubbelalbum i vinyl. Grammofonnålen studsar ner på vinylskivan, med den klassiska Track-etiketten, och vi får en snabb glimt av "låttiteln" som givit namn åt varje kapitel som som är någon textrad från Pete Townshends låtar.
   Dvd:ns undertitel är "The Story Of The Who" och det behövs givetvis fler röster, framförallt Entwistles och Keith Moons från arkivet, och utomståendes kommentarer för att bilden av detta historiska popband ska bli fullständig. Fruar, kompisar, tekniker, managers och skivproducenter (intressant att se den skygge Shel Talmy uttala sig), fyller i många detaljer av den komplicerade historien.
   Alla rykten om interna strider och regelrätta slagsmål inom gruppen tillhör också historien och den här dokumentären duckar inte för sådana mer obekväma fakta. Dokumentären är bitvis ingen solskenshistoria och både Townshend och Daltrey berättar uppriktigt om meningsskiljaktigheter som utvecklades till fysiska bråk.
   Och Pete vill fortfarande skrapa lite i såret vad gäller samarbetet i gruppen. Vid ett tillfälle i filmen hävdar han att både Keith Moon och John Entwistle var genier, att han själv var på väg att bli det men att Daltrey bara var en sångare...
   Keith Moons rader av spontan galenskap har naturligtvis överskuggat hans skicklighet som trummis men i många korta livesnuttar i det här programmet ser och hör man att energin från denna man var något magiskt. Han studsar upp och ned bakom trummorna och hans tajming var ofta perfekt.
   Även John Entwistle beskrivs som en ypperlig basist som dessutom kunde spela trumpet och ville gärna turnera mer än gruppen så han startade egna band när The Who var turnélediga. Till skillnad från Moon gav han ett lugnt och stilla intryck på scen men även han gick en drogrelaterad död till mötes natten innan The Whos turné 2002 skulle starta.
   Gruppens första managers Kit Lambert och Chris Stamp hade ambitioner att filma bandet så mycket som möjligt och inför den här dvd:n hittades en tidig konsertinspelning, en svartvit film från The Railway Hotel i Wheatstone (fast dokumentären vill placera stället i West Hampstead) i augusti 1964. Underbara filmbilder, Daltrey i tuffa solglasögon framför ett tufft band, på en trång pub med blommiga tapeter. De åtta minuterna av den inspelningen som räddats för eftervärlden finns i sin helhet på dvd 2.
   Lika "intressant" är det att se klipp på gruppens framträdande på popfestivalen i Monterey 1967 när Townshend avslutade sitt framträdande med att helt massakrera sin gitarr och Moon följde upp med att vända upp och ned på sitt trumset. Allt för att överträffa Jimi Hendrix som hade liknande planer senare på festivalen.
   Med facit i hand kan man säga att The Who sedan Keith Moons död 1978 varit ett sporadiskt och inte så kreativt band på varken skiva eller turné. Och fram till 2007, när den här dvd:n gavs ut, har det varit jämförelsevis ganska händelsefattigt.

PÅ SKIVA TVÅ I DEN HÄR DVD-SAMLINGEN finns ytterligare tre kapitel om The Who som fördjupar sig i ämnet. I "Six quick ones" porträtteras varje Who-medlem ännu grundligare, bandets modeinriktning på 60-talet utreds och berömde regissören D A Pennebaker har dokumenterat inspelningen av en ny låt till samlingsskivan "Then and now" (2004).
   Vi får också ett kapitel som skulle kunna kallas "bonusmaterial" där bortredigerade klipp visas i sin helhet. Mest intressant är fördjupningen i kontraktsbråket mellan bandet och Shel Talmy 1965 där vi får synpunkter från båda håll.
   Sedan får vi åtta minuter av ovannämnda konsertfilm från Railway Hotel 1964. Ren och skär musikhistoria och redan här, medan bandet fortfarande heter High Numbers, går det inte att missa Keith Moons extraordinära kvalitéer som trummis.

/ Håkan

Plura stod med båda fötterna i nuet

Foto: Olle Unenge


PLURA
Västerås Konserthus 14 februari 2017
Min plats: Rad 16, plats 436.
Konsertlängd: 19:34-21:32 (118 min)

JAG KAN PÅ GODA GRUNDER PÅSTÅ att Pluras start på solokarriären, den erbarmligt fantasilösa "Plura" (1996) ber jag att få förtränga, kunde ha slutat sämre. Det var turnépremiär och en konsert med intressanta kvalitéer med nästan bara Eldkvarn-låtar, plus två nyskrivna, i en musikalisk ny och spännande kostym. Plötsligt kändes alla de gamla, övervägande kända, grupplåtarna som en naturligt solorepertoar. Ofta tack vare nya arrangemang som fick illustreras av nya kompgruppen under ledning av kapellmästaren och sonen Axel Jonsson-Stridbeck. Konsertens utlovade 90 minuter blev, i "stridens hetta", två timmar så när på några minuter och jag nåddes aldrig av den destruktiva tanken att jämföra de nya mer eller mindre omarbetade versionerna med Eldkvarns under flera decennier trygga repertoar.
   Efter den lilla förseningen (inget Plura ska lastas för, publiktillströmningen var intensiv och sen) började konserten mycket oväntat och nästan våghalsigt med "27", ett epos på tio minuter där de otaliga verserna avlöser varandra och blir till ett suggestivt epos. Det var inte den starten som direkt kan kallas publikfrieri och även om låten inte är min favorit i Eldkvarn-katalogen kunde jag inte annat än höja ribban för kvällens förväntningar mycket högt.
   I mellansnacket, redan efter första låten, drabbades den för kvällen väldigt verbale Plura av ett räknefel. Han konstaterade att han år 2000, när han skrev låten "27", firade 27 år som låtskrivare och artist. Det var alltså 17 år sedan och när han räknade ihop alla år hamnade han på 42 och inte 44 år. I det stora hela ett litet och obetydligt fel där konsertens musikaliska innehåll var desto mer klanderfri.
   I "programförklaringen" till Pluras första soloturné hette det, kanske inofficiellt, att han skulle plocka fram en mängd låtar som aldrig Eldkvarn spelade live men efter en egen analys kom jag fram till att det bara var en enda låt, "Du kan inte fånga mig" från "Tuff lust"-albumet (1983), som jag tidigare inte hade hört live med Eldkvarn.
   Men det kan jag inte heller påstå vara klandervärt för låtarnas nya arrangemang, ofta keyboardskimrande, skänkte så mycket spänning, fantasi och seriös nystart.
   Men givetvis var det också berömvärt av Plura att gräva djupt bland ganska sällsynta låtar som "Nådens hand", "Huvudet högt" och "Förgiftat blod" och dessutom få chansen att skala bort så kallade obligatoriska låtar ur repertoaren. Ingen, allra minst jag, tror jag saknade "Kungarna från Broadway", "Somliga går i trasiga skor" och "Tag min hand". Men det var taktfasta applåder som kompade låtar som "Alice", en uppdaterad "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull". Och i konsertens sista programpunkt, avslutande extralåten, fick väl de nostalgiska Eldkvarn-fansen likt ketchupflaskan allt på en gång i ett uppenbart hitmedley.
   Nej, konserten stod med alla fötter i nuet. De två nya låtarna var dock bara till hälften klassiska. "Den här världen är slut" kan textmässigt kanske uppfattas som svart pessimism men den har Pluras typiska poesi och melodiska ådra. Däremot gav mig första kontakten med "Vad gjorde jag?" bara frågetecken. En rap-inspirerad och ordrik historia utan riktig melodi eller refräng.
   Det unga och orutinerade kompbandet var kanske den stora anledningen till att Pluras repertoar uppgraderats till 2017. Där kapellmästaren Axel Jonsson-Stridbeck, förutom några få vassa solon, spelade en oväntat tillbakalutad roll och lät bandets kvinnliga medlem, Freja Drakenberg på keyboards, gitarr, diverse slagverk och sång, vara den största bidragande orsaken till de nya arrangemangen. Hon körade fint och gav kontrasten ett ansikte bakom Pluras lätt grymtande stämma.

Axel Jonsson-Stridbeck, gitarr
Freja Drakenberg, keyboards, gitarr, percussion, sång
Marcus Arborelius, keyboards
Jonatan Lundin bas
Zackarias Ekelund, trummor

1. 27
2. Gatan fram
3. Du kan inte fånga mig
4. Den här världen är slut
5. Samma sort
6. Alice
7. Vad gjorde jag?
8. Nådens hand
9. Kärlekens tunga
10. Kommit hem
11. Huvudet högt
12. Förgiftat blod
13. Du älskar inte mig
14. Min systers karneval
15. Jag är det hjärta
16. Fulla för kärlekens skull

Extralåtar:
17. Vill inte förlora igen
18. Vår lilla stad/3:ans spårvagn genom ljuva livet/Pojkar, pojkar, pojkar

/ Håkan

I min skivhylla: David Johansen

DAVID JOHANSEN: In style (Blue Sky SKY 83745)

Release: September 1979.
Placering i skivhyllan: Mellan Billy Joels "Storm front" (1989) och David Johansens "Live it up" (1982).

MED EN VISS PORTION IRONI SPLITTRADES New York Dolls 1977 ungefär lagom när den engelska punkmusiken blev en folkrörelse. Jag äger inte en enda New York Dolls-skiva (skäms på mig!) men jag tyckte väl att bandet var lite väl extremt, klädde sig provokativt fult och fastnade inte fullt ut för musiken fast jag idag förstår hur gruppens musik och attityd påverkat en hel generation. 3/5-delar av gruppen var ju kommande soloartister, Johnny Thunders, Syl Sylvain och David Johansen, och jag fastnade framförallt för sångaren med den kraftfulla (med stort K) rösten när han i slutet på 70-talet inledde sin solokarriär.
   Första soloskivan, "David Johansen" (1978), var ett ganska naturligt men litet steg från Dolls hänsynslösa rockmusik till det vi då kallade typisk New York-rock. Med sig från gruppen hade han på ett hörn gitarristen Syl Sylvain, främst som låtskrivare, och plockade på vägen upp ett antal musiker ur den lokala levande rockmyllan: Frankie LaRocka, trummor, Buz Verno, bas, och de båda gitarristerna Johnny Rao och Thomas Trask, som blev en genuin platå för Johansens ambitioner som rocksångare utan begränsning. Kompet hade för övrigt ett eget bandnamn, The Staten Island Boys, av den enkla anledningen att de härstammade från den delen av New York.
   Det var väl en helt okej men kanske lite förutsägbar solodebut, producerad av Richard Robinson som bland annat jobbat med Flamin' Groovies ("Teenage head", 1971) och på det just då aktuella Lou Reed-albumet "Street hassle".
   Som soloartist hade Johansen hamnat på skivbolaget Big Sky där Johnny Winter och närbesläktade namn som brorsan Edgar Winter, Rick Derringer och Dan Hartman var mest kända. Efter den relativt ljumma kommersiella responsen på Johansens första skiva ville skivbolag och manager göra en poppigare och mer lättillgänglig skiva.
   Den synnerligen begåvade engelsmannen Mick Ronson som producent skulle på Johansens andra album "In style" bli nyckeln som öppnade dörren till den breda publiken. Ronson hade tidigare under 70-talet producerat både David Bowie, Lou Reed, Roger McGuinn och Rich Kids, spelat i Mott The Hoople, turnerat med Bob Dylan (Rolling Thunder Revue) och var precis aktuell som producent åt både Ellen Foley och Ian Hunter. Han var onekligen ett hett namn.
   Med Ronson som producent och framförallt arrangör på "In style" fick några av Johansens låtar en något glättigare fasad, med några syntarrangemang i blickpunkten, men också en melodiskt tydligare prägel utan att tappa energi eller störa Johansens verkliga power i rösten.
   Jag vet inte om David Johansen räknade in några singelhits från det här albumet men både "Melody", reggaedoftande "She knew she was falling in love", "Swaheto woman" och "Justine" hade ju klara möjligheter att klättra högt på singellistor.
   Trots ett något poppigare sound finns Johansens kompmusiker kvar bakom hans enorma röstresurser som en garant för att materialet inte skulle bli alltför utslätat. Och i energiska utbrotten "She" och "Wreckless crazy" är det stor rockmusik som presteras. Till kompet har extramusiker som Stan Bronstein, saxofonist med Clarence Clemons-potential, Dan Hartman, basist på hälften av skivans tio låtar, och en blivande fast kompmusiker, pianisten Ronnie Guy, gjort arrangemangen ännu maffigare.
   Ronsons partner Ian Hunter gör också en blixtvisit med sitt piano på en av skivans bästa låtar, "Flamingo road". En låt som tillsammans med ovannämnda "hits" har gjort "In style" till en mycket givande skiva än idag.

/ Håkan

Inte enbart primitivt

Alla bilder: Anders ErkmanDan Hylander.

DEN SVENSKA ANC-GALAN I NOVEMBER 1985 fick en fortsättning. I mars 1986 reste Eva Dahlgren, Tomas Ledin, Py Bäckman och Tommy Rander, på ANC:s inbjudan, runt i sydöst-Afrika och såg en del av organisationens anläggningar. ANC valde främst att satsa pengarna på utbildningscentra i Tanzania samt på ett kulturutbyte som fick namnet Frontline Rock. Det genomfördes i Sverige hösten 1986 med fortsättning i Zimbabwe och Zambia våren 1987. Projektet kombinerade nordiska artister med Bulawayo-baserade bandet Lovemore Majaivana & Zulu band och en sångtrio från ANC. Inom ramen för Frontline Rock exporterades också ett högkvalitativt PA-system.
   Den svenska delen av turnén inleddes i Sandviken 17 oktober 1986 och nådde Stockholm, Göteborg (konserten gavs ut på skiva), Malmö och Örebro. Förutom artisterna i Örebro deltog också Tomas Ledin och Peps Persson på konserterna.
   Vid den avslutningskonsert som hölls i Harare kom närmare 10 000 människor. Det var för övrigt första gången som ANC:s flagga vajade i Zimbabwes huvudstad. Robert Mugabes parti - Zanu-PF - hade fram till dess främst samarbetat med en konkurrerande grupp till ANC.
   Bandet som på konserten i Örebro annonserades som Bachise var mer kända som Lovemore Majaivana & the Zulus. Lovemore "Majaivana" Tshuma från Zimbabwe hade spelat i många olika band, The Marisha Band, egna bandet Jobs Combination och The Real Sounds innan bandet The Zulus, där två av hans bröder spelade, gav honom hans största framgångar.
   Mitt i en framgångsrik solokarriär, "Hemingway land" (1985) är en av hans bästa album, gjorde Mikael Wiehe 1986 en duettplatta med Björn Afzelius som slog försäljningsrekord.
   Dan Hylander hade efter splittringen av Raj Montana Band hösten 1984 letat framgångar som soloartist. Bildade 1986 ett nytt band, Kosmonaut, och gav ut albumet "Kung av onsdag" samtidigt som "Frontline Rock"-turnén genomfördes i oktober.
   Rutinerade dansken Henrik Strube var 1986 aktuell med albumet "Hjertets vagabonder". Och Karin Wistrand, specialgästartisten i just Örebro, var sångerska i ett just då spelledigt Lolita Pop.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1986.

"Frontline Rock"
BACHISE
MIKAEL WIEHE
DAN HYLANDER
HENRIK STRUBE
KARIN WISTRAND
Konserthuset, Örebro 24 oktober 1986

Jag tror inte att musik kan förändra världens, på sina håll, galna tillstånd till något bättre och mänskligare men det är ett utmärkt sätt att belysa problem, skapa opinion och samförstånd och tända engagemang.
   Ett sådant engagemang av det mäktigare slaget har svenska rockartister visat i kampen mot apartheid i Sydafrika. Det började medmanifestationen i Göteborg för närmare ett år sedan och får hela tiden naturliga fortsättningar.
   Bachise, en av de ledande grupperna i Zimbabwe, har under en vecka turnerat i Sverige med några av de mest kända svenska namnen i ANC-rocksammanhang som dragplåster.
   Turnén avslutades i Örebro i fredags inför ett välfyllt men inte slutsålt Konserthus. Det var den konventionella rockpubliken som i viss mån svek trots namn som Dan Hylander, Mikael Wiehe och Lolita Pops Karin Wistrand på scenen.
   Men det var afrikansk rockmusik som signerade kvällen och effektivt grusade de eventuellat fördomsfulla myterna om afrikansk rock som enbart primitiva rytmer. Bachises musik var märkvärdigt lik västerländsk rock men arrangemangen var mjukare med färre individuella solon från musikerna.
   Förgrundsgestalt var sångaren Lovemore Majaivana som sjöng på zulu-språket men kvällen igenom förklarade han artigt varje låttitel på engelska. Han visade sig dessutom lika vig i tungan som i benen.
   Det var en inspirerande scenrytmik som presenterades när Lovemore och hans kamrater kattmjukt dansade över scengolvet och avslöjade att musik betyder och förmedlar så ofantligt mycket mer än vad vi nordbor kan föreställa oss.
   Gästartister, som varierat under turnén, gjorde varsitt solonummer med afrikanskt klingande sound.
   Karin Wistrand sjöng "Keep on" omgiven av mjukare och mer finstämda toner än någonsin i Lolita Pop.
   Mikael Wiehes "Åh, mama" blev här till en långsammare låt dominerad av basen i ett afrikanskt lunktempo.
   Dansken Henrik Strube gjorde ANC-favoriten "Hold om mig" medhjälp av Wiehe innan Dan Hylander kom in och gjorde den tämligen uttjatade "Svart kaffe", dock í ett nytt friskt arrangemang här.
   Sedan återvände Lovemore, hans grupp och de tre sångerskorna från ANC:s kulturgrupp Amandla med mer tryck i sångerna som fick publiken att dansa på i bänkraderna och på scen i ett organiserat kaos.
   Wiehes ANC-låt "Soweto" framfördes som en duett mellan honom och Dan Hylander innan Örebro Folkkör kom in på scenen och sjöng "Shosi n'gele Afrika", ANC:s nationalsång.

/ Håkan

#13. dvd: Heart of gold

NEIL YOUNG: Heart of gold (Paramount/Shangri-La/Reprise, 2006)

ETT URSPÅRAT OCH GALET VÅLDSAMT ELGITARRSOLO från Neil Young kan mycket väl vara det vackraste oväsen världen har hört. Men även Neil Percival Young tröttnar ibland på elgitarr och elaka fuzzade riff. Efter det inte så framgångsrika temaalbumet "Greendale" inledde han i mars 2005 arbetet med det akustiskt dominerade albumet "Prairie wind". Precis när han hade avslutat inspelningarna av skivan upptäcktes ett pulsåderbråck i hans hjärna, några månader senare dog hans pappa och livets sköra tråd blev påtagligt för den då 59-årige Young. Texterna och grundtonen på skivan blev väldigt reflekterande och det var en lugn, kontrollerat glad, huvudsakligen nöjd och tacksam person som ställde sig på den legendariska scenen Ryman Auditorium (före detta Grand Ole Opera) i Nashville en vecka innan skivan släpptes i september 2005.
   Konserterna, 18 och 19 september, filmades av den rutinerade musikfilmsregissören Jonathan Demme ("Stop making sense", video med bland annat Springsteen och Pretenders) och gavs den lite oväntade och omotiverade nygamla titeln "Heart of gold". Kanske var det Neil Youngs just då känslomässiga läge som gjorde honom nostalgisk och fick honom att titta tillbaka på sitt då 33 år gamla album "Harvest" där hans tveklöst största hit "Heart of gold" fanns med. Sedan finns det många gemensamma nämnare mellan "Harvest" och "Prairie wind", båda albumen är exempelvis huvudsakligen inspelade i Nashville där han nu ställde sig på scen och bland annat framförde ett helt album med låtar som publiken aldrig hade hört innan. Just det oförutsägbara sammanhanget haråterkommit åtskilliga gånger på Neil Youngs konserter.
   Demme har gått vänligt fram i filmandet av de här konserterna där han mästerligt fångat konsertkänslan och den djupt rotade kärleken mellan artist och publik. Regisserandet är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen. Young omges av ett massivt kompband (väldigt identiskt med studiobandet), körer (inklusive Emmylou Harris), blås och stråkar men det blir aldrig tungt lastat eller för utslätat.
   Han står där, elegant klädd i ljusgrå nypressad kostym och bredbrättad hatt, med sin autentiska Hank Williams-gitarr och verkligen myser ikapp med sin omgivning. Drygt hälften av konserten är en låt-för-låt-repris av ”Prairie wind”-albumet, minus "He was the king" som finns med i extramaterialet, och det blir på scen bara än mer uppenbart hur mycket kärlek, till sin just avlidna pappa, Neil bjuder på i de här låtarna.
   Sedan blir konserten fullständigt fulländad när han går på de äldre, men i sammanhanget väldigt anpassade, låtarna som bland annat ”Old man”, ”The needle and the damage done” och ”Comes a time”. Men i den sekvensen är det faktiskt två av de mindre profilerade låtarna, ”Old king” och ”One of these days”, som från sin anspråkslösa nivå här växer till närmast mästerverk.
   "Heart of gold"-filmen är inte bara en odramatiskt filmad konsert men just nu, tolv år senare, är det än mer vemodig nostalgi att notera deltagande musiker där ödet i flera fall har gjort att de inte längre finns med bakom Neil. Ben Keith, steelgitarristen som samarbetat med Neil sedan det ovannämnda albumet "Harvest" (1972), dog av blodpropp i lungan 2010. Gitarristen Grant Boatwright, som spelade med Neil redan på "Old ways"-albumet (1985), dog 2013. Basisten Rick Rosas, som gjorde sin Neil-debut på "This note's for you" (1988), dog 2014. Och Wayne Jackson, en gång legendarisk trumpetare i Mar-Keys, dog av hjärtfel 2016. Lägg till noteringen att för tre år sedan skiljde sig Neil och hans fru Pegi, som här ingår i kören.

Extramaterial: Historiens mest fullmatade extramaterial? På en hel extra-dvd finns så mycket bonusmaterial att det i minuter (ca 100) blir lika omfattande som hela konserten. Intervjuer med Young och Demme, musikeruttaalar sig om Young, presentation av Neils gitarrer, långa repetitioner, filmförberedelser och noggrann planering, uppvärmning med kören och slutligen lite nostalgi: Neil framför "The needle and the damage done" på Johnny Cash Show 1971.

FOTNOT: Gitarren som Neil Young spelar på, en D-28, har han givit namnet "Hank" efter Hank Williams som bytte bort den för några skjutvapen. Gitarren hamnade först hos Grant Boatwright, som spelar med Neil på filmen, och sedan hos hans vän Tut Taylor som sålde den till Neil. Vid ett tillfälle lånade Neil ut sin turnébuss till Bob Dylan och gitarren följde med. Neil berättar: "Bob Dylan was using my bus. He didn’t have his own tour bus yet. And he was just getting into using buses so I let him use mine. When I gave it to him, I told him that Hank was in the back and that if he wanted to use Hank. And so I don’t know what he did with it, but he had it with him for a long time. And I don’t know what he wrote or what he did, but you know, something must have happened back there.“

/ Håkan

I min skivhylla: Byrds

BYRDS: Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke (Asylum SD 5058)

Release: 7 mars 1973.
Placering i skivhyllan: Mellan Byrds "Sweetheart of the rodeo" (1968) och D.L. Byrons "This day and age" (1980).

BYRDS TILLHÖRDE 60-TALETS STÖRSTA POPGRUPPER och existerade i nio år, i många olika formationer, mellan oktober 1964 och februari 1973. Under flera år var det påtagligt starka singlar som gav gruppen dess goda rykte men med tiden blev album viktigare. Mot slutet av 60-talet tappade jag lite kontakt med en grupp som ständigt bytte ansikten med bara Roger McGuinn som gemensam sammanhållande länk. När den sista konstellationen splittrades hade ett tiotal olika upplagor Byrds passerat förbi. Slutpunkten i gruppens officiella historia blev något komplicerat med den tillfälliga återföreningen av originalgruppen och den här skivan som orsak.
   I oktober 1972 återförenades den allra första Byrds-upplagan i en Kalifornien-studio under en månad för att spela in albumet som ibland får den simpla titeln "Byrds" och ibland, som i mitt val (jag är på den punkten "bokstavstrogen" och låter skivetiketten bestämma), får namnet där fem medlemmar räknas upp. Se bilden till vänster på skivetiketten och ni förstår vad jag menar.
   Efter många inre stridigheter fram och tillbaka under många år var det alltså tämligen sensationellt att de fem första medlemmarna i Byrds efter exakt fem år kunde samlas under samma tak i en inspelningsstudio. Det var den klassiska upplagan av bandet som gjorde historiska singlar som "Mr tambourine man", "All I really want to do" och "Eight miles high".
   I oktober 1972 hade det ursprungliga bandet, med McGuinn i spetsen, utvecklats till ett albumband med få eller inga singelhits. McGuinn, på uppmaning av David Crosby, splittrade den senaste Byrds-konstellationen och hoppade på idén på en comeback med en skivinspelning som bekostades av David Geffen. Och visst är återföreningen sensationellt bra men musikkritikerna var svårflörtade vilket skrotade planerna på en uppföljande turné och gruppen Byrds var därmed ett minne blott. Förutom några tillfälliga återföreningar har det förblivit så sedan dess.
   Att få ihop ekvationen med alla fem originalmedlemmarna samlade var naturligtvis det stora jobbet. McGuinn övertalades alltså av David Crosby vars supergrupp Crosby, Stills, Nash & Young hade gått skilda vägar våren 1971. I en paus i duosamarbetet med Graham Nash dök Byrds-idén upp. Chris Hillman var vid inspelningsögonblicket fullvärdig medlem av Stephen Stills Manassas vars debutalbum hade släppts under våren 1972 och turnerade tidig höst i Europa. Jag hade nöjet att uppleva bandets fantastiska konsert i Stockholm den hösten men när bandet nådde USA hoppade Hillman tillfälligt av för att han ville prioritera Byrds-återföreningen.
   Innan Stills-samarbetet hade Hillman spelat i Flying Burrito Brothers i tre år där Byrds-trummisen Michael Clarke också spelade i flera år men dessförinnan hade han kort varit medlem i Gene Clarks grupp Dillard & Clark. Clark hade också vid olika tillfällen satsat på en solokarriär.
   De tidiga Byrds-medlemmarna befann sig alltså inte så långt från varandra och av en händelse hamnade alla i studion samtidigt på en Gene Clark-inspelning, två låtar på albumet "Roadmaster" (1972). Och där uppstod idén på återföreningen som till slut resulterade i Asylum-albumet.

MATERIALET TILL DET HÄR ÅTERFÖRENINGSALBUMET var inget kreativt samarbete mellan medlemmarna. De fyra medlemmarna, Michael Clarke skrev ingenting, bidrog var och en för sig till skivan och varje sångare sjöng sin egen låt. Plus att Gene Clark sjunger de båda Neil Young-coverlåtarna "Cowgirl in the sand" och exklusiva "(See the sky) about to rain" och Crosby sjunger hans en gång flickvän Joni Mitchells "For free".
   Som initiativtagare till det här projektet har Crosby producerat skivan men musikaliskt tycker jag Gene Clark har den ledande rollen. Han har skrivit och sjunger två av skivans bästa låtar, "Changing heart" och "Full circle" (vars original finns på hans "Roadmaster"-album under titeln "Full circle song"). Och ger Neil Young-låtarna en alldeles fantastisk behandling tillsammans med de övriga Byrds-rösterna.
   "Cowgirl in the sand" fanns ursprungligen på Youngs andra album "Everybody knows this is nowhere" inspelat tillsammans med Crazy Horse. En lång (10:03) gitarrintensiv version i ett oförglömligt arrangemang med många intressanta solon, rockhistoriens kortaste tio minuter... Den andra Young-låten, "(See the sky) about to rain", fanns i original med vid inspelningarna av "Harvest"-skivan 1971 men gavs inte ut med Young förrän ett år efter den här Byrds-skivan, då utan parentes.
   1972-73 fanns det countryrock på mångas läppar och jag känner den där nostalgiska smaken av klassisk countryrock i munnen och öronen när jag lyssnar på flera låtar här. Som sagt har den röstfixerade Crosby på många låtar fått ihop gruppens stämmor på ett nästan magiskt sätt och jag överdriver inte när jag på den punkten vill jämföra resultatet med CSNY.
   Bland Crosbys låtar överraskar "Long live the king" i sin kraftfulla prägel medan han på sitt andra bidrag lite snopet upprepar sin "Laughing", från soloalbumet "If I could only remember my name" (1971). Där han, precis som på tolkningen av Joni Mitchells "For free", har den där atmosfäriska, drömmande och lätt flummiga stilen.
   Som den eviga Byrds-profilen tycker jag Roger McGuinns låtar "Sweet Mary" och "Born to rock'n roll" inte riktigt når upp till mina förväntningar. Kort sagt konventionell poprock. Det gäller även Chris Hillmans låtar "Things will be better" och "Borrowing time" som fyller sin plats men inte mer. Den lustiga noteringen är att han har skrivit låtarna med två Manassas-trummisar, Dallas Taylor respektive Joe Lala.

/ Håkan

Norum lider brist på bra låtar

GITARRISTEN JOHN NORUM LÄMNADE EUROPE 1986 då han tyckte att bandets hårdrockutveckling var i snällaste laget. Och de stora listframgångarna med singeln "The final countdown" blev droppen för norskfödde Norum. 31 oktober 1986 gjorde Norum sin sista konsert med Europe.
   John Norum bildade då ett eget band tillsammans med vännen och basisten Marcel Jacob som spelat med grupperna Power, Yngwie Malmsteen och Talisman. Sångare blev Göran Edman från Madison och Glory. Den trion stod i centrum på Norums första soloalbum "Total control" som släpptes i oktober 1987.
   Till turnén, som startade 2 februari 1988, utökades trion med de två trummisarna Henrik “Hempo” Hildén (Trash) och Peter Hermansson (220 Volt) plus Mats Lindfors på kompgitarr och keyboards.
   Turnén avslutades 19 mars på Londons Hammersmith Odeon som förband till Ace Frehley.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1988.

JOHN NORUM
Idrottshuset, Örebro 12 februari 1988

I fredagskväll, när hårdrockgitarristen John Norum med band hade turnépremiär, skallade ropen taktfast i Idrottshuset. "Norum, Norum!", skrek den huvudsakligen mycket unga publiken men det var också ett rop på hjälp för det lät stundtals som publiken ropade på Europe. Detta var ingen bra föreställning.
   John Norum lämnade Europe för att slippa stå i strålkastarna men är nu tillbaka i dånet. Och just strålkastarna, genialt regisserade, var en av kvällens få ljuspunkter...
   Norum kräver att bli respekterad som en hårdrockartist men är fortfarande "bara" en vansinnigt duktig gitarrist.
   Hans röstresurser, som är ack så viktiga i denna genre, befann sig under konserten på en mänsklig nivå mellan medelmåttig och medioker.
   Som gitarrist däremot kan jag inte annat än uppfatta honom som blixtrande snabb, fingerfärdigt flyhänt eller, som hans skivbolag påstår, gudabenådad.
   Till sin hjälp hade Norum mycket skickliga killar i bandet. Hempo Hildén är en av hårdrock-Sveriges bästa och mest rutinerade trummisar, Göran Edman avlastade Norum och sjöng hälften av låtarna och basisten Marcel Jacob var den klippa som behövdes i ett spretigt hårdrockband.
   Den musikaliska skickligheten existerade alltså men så var det så mycket annat som gick fel i denna rockshow.
   Redan på albumet hittade jag en viss idéfattighet som på scen blev väldigt uppenbar. När konserten blev samma meningslösa uppvisning i hög volym, snabbt tempo och allmänt oväsen
   Hans repertoar led brist på bra låtar och med bara ett halvdant album i ryggen blev det tufft att genomföra en hel konsert. Då blev pinsamma utfyllnader oundvikliga.
   Dit räknade jag bas- och trumsolon som i längden blev oerhört tröttsamma. När trummisen sedan skulle allsjunga med publiken till Queens "We will rock you" visste jag inte om jagskulle skratta eller gråta.
   John Norums magnifika gitarrspel stod inte i proportion till hans övriga (brist på) utstrålning som konsertartist.
   70 000 (sålda skivexemplar) kan inte ha helt fel men någon stor och komplett hårdrockare blir aldrig John Norum.

/ Håkan

#14. dvd: All you need is cash

THE RUTLES: All you need is cash (Second Sight/Broadway Video, 2005)

URSPRUNGET OCH RÖTTERNA TILL DEN HÄR TV-FILMEN från 1978 började som en enkel sketch tre år tidigare. 1974 hade Monty Python, det engelska och legendariska skådespelarkollektivet, avslutat sin fem år långa tv-serie på BBC. Då beslutade Eric Idle, en av Python-profilerna, att starta en ny komediserie, "Rutland Weekend Television", där Neil Innes skrev musiken och i ett avsnitt uppstod idén att göra parodi på The Beatles under namnet The Rutles. Fyra karaktärer, Dirk, Nasty, Stig och Barry, som hade en motsvarighet i de fyra Beatles-medlemmarna och en nyskriven låt, "I must be in love", som klingade förvillande lik "A hard day's night", blev första provet.
   Sketchen byggde på en "dokumentär" historia där Rutles och de fyra medlemmarna hade en parallell bakgrund som i många komiska detaljer påminde om Beatles officiella men där karaktärerna hade andra namn. Rutles-låten påstods vara hämtad från filmen "A hard day's rut".
   Sketchen fick i England en viss uppmärksamhet men blev än mer framgångsrik när den 1976 visades i USA på "Saturday Night Live" när Idle var gäst där. Idén på en förlängd version av historien uppstod och tillsammans med den amerikanske tv-regissören Gary Weis gjorde Idle en mer genomarbetad film där Neil Innes skrev ytterligare låtar på Beatles-temat. Genialt konstruerade låtar med klanger, refränger och arrangemang som nästan, men bara nästan, är kopior av Beatles originallåtar. Där varje låt har en exakt förebild och just musiken har en viktig roll i både filmen och historien.
   Tre av filmens fyra Rutles-medlemmar fanns med redan på "Rutland Weekend Television": Huvudpersonerna Neil Innes, som under rollfiguren Ron Nasty spelar John Lennons motsvarighet, och Eric Idle, (Dirk McQuickly) som spelar Paul McCartney. Plus John Halsey, (Barry Womble) som spelar Ringo Starr. Sydafrikanen och förre Beach Boys-medlemmen Rikki Fataar, (Stig O´Hara) som spelar George Harrison, fanns inte med 1975.
   Idle medverkar inte alls på Rutles-skivan, där musiker som gitarristen Ollie Halsall och basisten Andy Brown hjälper till att forma det klassiska Beatles-soundet, men har givetvis en stor del i filmen där han spelar flera olika roller utöver Rutles-medlem.

FILMEN "ALL YOU NEED IS CASH" HADE PREMIÄR i mars 1978 och samtidigt släpptes soundtracket som ett Rutles-album med nästan alla filmlåtarna. En av låtarna, "Get up and go", ansågs då ligga för nära ett plagiat av "Get back" och en copyrightstämning låg i luften. Men när skivan återutgavs 1990 fanns den låten med som bonusspår.
   Det var för övrigt en gammal Beatles-relaterad person, Derek Taylor som då var anställd på Warner Bros. Records, som höll i marknadsföring för både album och tv-special. Taylor, som i slutet på 60-talet var pressagent på Beatles skivbolag Apple, spelas i filmen (Eric Manchester) av Michael Palin.
   Och det dyker upp många motsvarande figurer ur den autentiska Beatles-historien. John Belushi spelar Allen Klein under det lustiga rollnamnet Ron Decline, Terence Bayler spelar Brian Epstein i rollen Leggy Mountbatten, Gwen Taylor spelar både mamma till Epstein (Mrs Iris Mountbattin) och Yoko Ono (Chastity) och Dan Aykroyd spelar den bedrövade Decca-chefen som tackade nej till Beatles.
   Det dyker upp många mer eller mindre komiska roller i filmen som spelas av Bill Murray, Ron Wood (Hell's Angel-medlem), Gilda Radner och dåvarande fru Mick Jagger, Bianca Jagger, spelar fru till Dirk McQuickly. Jagger själv och Paul Simon blir intervjuade i filmen där de får förklara gruppens betydelse och sitt förhållande till Rutles.
   Den extremt korta intervjun (se bild ovan) med Roger McGough, poet och Scaffold-medlem, ekar typisk Monty Python-humor. Mycket i filmen tangerar av naturliga skäl Python men här finns det en förlaga att luta sig emot som ger historien en ram att hålla sig innanför vilket förstås inte hindrar Idle från att bjuda på både galna och geniala idéer.
   Några riktigt autentiska publikbilder, hämtade från den riktiga Beatles-historien, understryker ibland dokumentärkänslan. Som när Rutles spelar på Shea Stadium (Che Stadium i filmen) och riktiga avsnitt med tv-personligheter som Ed Sullivan och David Frost.
   Filmen stora behållning är tveklöst det musikaliska där Neil Innes lyckats skriva "Beatles-musik" som gör lyssnaren både förvirrad och glad.

Extramaterial: Ytterligare intervjumaterial med Paul Simon och Mick Jagger. Eric Idles kommentatorspår: Jag brukar sällan lyssna på dvd-skivornas kommentatorspår men Eric Idles text innehåller många intressanta anekdoter och komiska poänger.

/ Håkan

I min skivhylla: Peter Frampton

PETER FRAMPTON: Wind of change (A&M AMLH 68099)

Release: 26 maj 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan David Peel & The Lower East Sides "The pope smokes dope" (1972) och Bobby Keys "Bobby Keys" (1972).

ÄNNU EN GÅNG PLOCKAR JAG UT EN SKIVA från den kronologiska specialhyllan med Beatles-relaterade album. Att Peter Framptons solodebutalbum befinner sig just där bland "celebriteterna" har en enda anledning: Ringo Starr spelar trummor på av två albumets spår, "The lodger" och "Alright".
   "Wind of change" var mitt första rejäla möte med Peter Frampton på skiva. Jag hade haft hyfsad koll på hans karriär på 60-talet, The Herd-hitsen "From the underworld" och "I don't want our loving to die" 1967 och 1968, men ganska förklarligt missat gruppen The Preachers, där 15-årige Frampton gjorde skivdebut 1965 med en Bill Wyman-producerad singel.
   I samband med The Herds framgångar blev Frampton som 16-åring stor tonårsidol i blickfånget som sångare och gitarrist. Men gruppen var i händerna på ett producent/manager/låtskrivare-team, Ken Howard och Alan Blaikley, som styrde upp karriären och innehållet på skivorna. Frampton skrev några låtar på gruppens enda album men singlarna var hitanpassat skrivna av Howard/Blaikley.
   Gruppen bröt med den duon 1968 och ville skriva och producera eget material. Men första försöket "Sunshine cottage" var ingen hit. Och inte heller deras låt "Halcyon days", som Tages norpade till sin sista singel, blev någon kommersiell framgång. När nästa Herd-singel släpptes våren 1969 hade Frampton lämnat gruppen och under stor uppmärksamhet bildat en så kallad supergrupp med Small Faces gamle sångare Steve Marriott, Humble Pie, innan han fyllt 19 år.
   Frampton gick alltså från engelsk listpop till internationell högljudd gitarrock där album var det huvudsakliga formatet. Han gjorde fyra album med gruppen innan han hösten 1971 lämnade gruppen och omedelbart gick in i studion för att spela in sitt första soloalbum, "Wind of change".

FRÅN HUMBLE PIE-SEJOUREN BEHÖLL Frampton både managern Dee Anthony och skivbolaget A&M. Däremot bytte han musikalisk omgivning och det tidigare så genomgående tuffa rocksoundet fick nu en övervägande mjukare och ofta mer akustisk prägel med både stråkar, blås och flöjtarrangemang på hälften av skivans tio låtar.
   Redan 1969 kom Frampton i kontakt med flera Beatles-medlemmar. Tillsammans med bland annat Ringo Starr, George Harrison, Leon Russell och Eric Clapton spelade han på Doris Troys Harrison-producerade album "Doris Troy". Han spelade också på Harrisons "All things must pass" men utan att få någon credit.
   På "Wind of change" återförenas Frampton med sin gamle The Herd-kollega Andy Bown, klaviaturkillen som här spelar bas. Men skivan är på många spår framförallt starten på gruppen som ett år senare skulle uppträda under namnet Frampton's Camel där basisten Ricky Wills och trummisen (och nyligen avlidne) Mike Kellie var medlemmar.
   "Wind of change" är ingen typisk gitarrskiva som kanske många gamla Humble Pie-fantaster, dit jag inte räknade mig, hade väntat sig. Nej, Frampton försöker framförallt visa upp sin bredd och stor variation som låtskrivare, sångare och musiker. Förutom gitarr spelar han exempelvis både orgel och trummor på skivan. Och den variationen avspeglar sig också på materialet som pendlar mellan rena lågmälda akustiska låtar ("Oh for another day") och välskrivna rocklåtar ("All I want to be"). Till den senare kategorin hör väl även skivans enda cover, Stones gamla och tämligen uttjatade hit "Jumping Jack Flash" (som han stavar den...), i en omotiverat trög och föga intressant version trots ett långt gitarrsolo.
   Då är hans egna låtar, ofta halvakustiska, så mycket mer underhållande och omväxlande. Titellåten, "Fig Tree Bay" (med några korta rent Clapton-influerade solon), "Lady lieright" och "The lodger" (blås från Jim Price toppar arrangemanget på slutet) heter de bästa höjdpunkterna på skivan. Till den uppskattade låtsamlingen får jag nog också räkna avslutningslåten "Alright" där Frampton räknat in ett stjärngäng i kompet: Förutom Ringo spelar Billy Preston, piano/orgel, och Klaus Voorman, bas, på den låten.
   Efter det här albumet var mitt Frampton-intresse på topp. "Frampton's Camel"-skivan (1973) var ovanligt svår att hitta men "Something's happening" (1974) och "Frampton" (1975) blev stora favoriter i mitten på 70-talet med låten "Show me the way" som höjdpunkt. Men lagom till hans stora magnifika genombrott med liveskivan "Frampton comes alive" (10 miljoner ex sålda!) hoppade jag av hysterin kring hans namn.

/ Håkan

Mikel kunde inte övertyga

KILLEN MED ANNORLUNDA FÖRNAMNET MIKEL, och det något mer alldagliga efternamnet Lindberg, var en parentes i svensk showbusiness på 80-talet. 1983 hade göteborgaren Mikel släppt ett soloalbum med den haltande titeln "Leva tillsamman" men varken den skivan eller det här framträdandet Örebro gav något större eko.
   Jag googlar hysteriskt efter spår av denne Mikel och får då respons på några skivor som dök upp långt senare på 80-talet. 1988 släppte han singeln "Friends", som han skrev själv, inspelad Studio Bohus i Kungälv.
   Året efter dyker gruppen Mikel Lindberg Band lite överraskande upp på Ronny Jönsson-albumet "Satansverser eller Pärlor från svin". Hela bandet har skrivit musiken till Claes Malmbergs texter på sex låtar och Mikel själv har skrivit de svenska texterna till två AC/DC-covers.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/9 1984.

MIKEL LINDBERG
Lord Nelson, Örebro 6 september 1984

Göteborgaren, gitarristen och sångaren Mikel Lindberg, han stavar faktiskt namnet just så, inledde Showfix-säsongen på Lord Nelson i torsdags inför ett blygsamt antal personer i publiken.
   Mikel är ett levandebevis för att träget och målmedvetet arbete som artist i tio år inte behöver sluta med guld och gröna skogar. Han släppte ett lågbudget-album tidigare i år men har i anseende inte nått längre än till pubarnas stökiga atmosfär där folk vill känna igen sig.
   Därför innehöll Mikels framförande alltför många och något märkligt valda (Tomas Ledin?) covers utan att direkt övertyga. Han plockade skickligt på sin akustiska gitarr men tyngden och den riktiga skärpan ville aldrig infinna sig.
   Om en månad ska Mikel Lindberg med band provspela för Bert Karlsson i Skara och må han lyckas för med större resurser och lite mer självförtroende i ryggen är jag övertygad om att han kan växa ut till rollen av en stor konsertartist.

/ Håkan

Har upplevt båda Polarpris-vinnarna live

DET STÅTLIGA MUSIKPRISET POLAR MUSIC PRIZE avslöjade för några timmar sedan årets vinnare. Priset har sedan det grundades 1989, med första utnämningen 1992, delats upp i två genrer, populärmusik och klassisk musik. Men med Sting och Wayne Shorter som årets vinnare blev min första och spontana tanke att priset nu också fått en jazzkategori. Men det kanske var en alltför snabb slutsats. Dels har jazzmusiker fått priset tidigare, Dizzy Gillespie, Keith Jarrett och Sonny Rollins (då som pristagare i populärgenren) och dels innehåller Stings solokarriär inte bara jazzmusik.
   Däremot tog jag årets utnämnande med ro innan jag upptäckte långt bak i minnet att jag faktiskt upplevt båda artisterna live för en herrans massa år sedan.
   I juni 1979, just när The Police hade fått sitt stora genombrott, blev jag två gånger på två veckor djupt imponerad av Sting och hans två medmusiker, Andy Summers och Stewart Copeland, på konsert. Först på Pink Pop-festivalen i Holland och sedan på en liten klubb i Stockholm, Music Palais (en konsert som tillhör mina tio största liveupplevelser). Då var det ytterst effektiv poprock på repertoaren. Musik som faktiskt fått en återkomst på Stings senaste album, förra årets "59th & 9th".
   Några år tidigare, augusti 1977 mitt i punkrockens linda, var jag utsänd för att recensera konserten med saxofonisten Wayne Shorter och hans jazzkollegor i Weather Report i Brunnsparken i Örebro. Just den kvällen var jag nog fel person på fel plats...
   Varken Sting eller Shorter är några stora favoriter men som en allmän reflektion över valet av Polarmusikprisvinnare kan jag tycka att juryn under de senaste åren förutsättningslöst lyckats pendla mellan olika musiksorter och blanda då och nu. Ty vem kan se den raka och förutsägbara linjen mellan de senaste årens vinnare Chuck Berry, Emmylou Harris, Max Martin och nu Sting?

/ Håkan

#15. dvd: ABBA: The Movie

ABBA: The movie (Polar, 2005)

ABBA, DEN MAGISKA KONSTRUKTIONEN AV alfabetets två första bokstäver, blev som popgrupp en global framgångssaga på 70-talet. Med sina mästerverk till melodiös träffsäkerhet, tidlösa poparrangemang och klockrena refränger blev ABBA odödliga i en popbransch där dagsländor och kortsiktiga hits hade styrt topplistorna genom decennier. Benny Anderssons musik, Björn Ulvaeus texter och sångstämmorna från Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog ritade om förutsättningarna på popkartan under deN senare delen av 70-talet. Och mängden av hits har aldrig lämnat musikhistorien.
   ABBA var väl framförallt en studioprodukt där Björn, Benny och teknikern Michael B Tretow skapade hit efter hit i först Metronome Studio och senare i Polar Music Studios. Det var ingen tillfällighet att Stockholm internationellt fick devisen "Home of the hits". Men kvartetten turnerade också. Först väldigt primitivt, 80 spelningar folkparkssommaren 1973, på vinterturnén 1974/75 (Sverige/Europa) kompades de av Beatmakers-musikerna, förstärkta med gitarristen Finn Sjöberg, och samma komp (då med Lasse Wellander på gitarr) på folkparksturnén 1975 i Sverige.
   Man vill gärna så här i efterhand beskriva ABBA:s historia som en lång och obruten succé efter genombrottet med "Waterloo"-segern men den framgången följdes av ganska sega och händelsefattiga år internationellt. Det var först hösten 1975 som ABBA började etablera sig som en hitmaskin och inledde raden av listettor i exempelvis England. Men Australien var steget före, redan våren och sommaren 1975 nådde deras singlar topplaceringar.
   Efter playback-framträdanden på tv-shower och promotionfilmer, som hade varit ABBA:s främsta marknadsföringskanal, blev det konventionella turnerandet nästa steg för att nå ut i världen. 1977 genomfördes den första världsturnén, i Europa och Australien, där den sista delen utspelade sig down under med elva konserter på nio dagar, 3 mars-12 mars, där filmen "ABBA: The Movie" till största delen gjordes.
   Den australiske producenten Reg Grundy satsade pengar i filmen som växte från en liten anspråkslös dokumentärfilm till en spelfilm som sedan kom att lanseras tillsammans med ABBA:s tredje album "ABBA: The Album" lagom till julkommersen 1977. Lasse Hallström, som under flera år hade anlitats till promotionfilmerna med ABBA, blev nu långfilmsregissör med en begränsad rutin på området. Han hade då bara långfilmen "En kille och en tjej" (1975) bakom sig men har under senare decennier blivit en internationellt framgångsrik filmregissör. 1981 stod han för övrigt bakom Gyllene Tiders turnéfilm "Parkliv" men storfilmer som "Gilbert Grape" och "Chocolat" är hans största framgångar.
   Nåväl, här satt Hallström med kravet på en spelfilm framför sig med enbart några planerade ABBA-spelningar i Australien som grund. Snabbt fick en storyline skapas och det är verkligen en tunn berättelse som ramar in de ganska på den här tiden imponerade konsertbilderna. Ljudmixaren har dessutom i den här nyrestaurerade filmen tryckt på med mer och kraftfullt ljud just när den liveinspelade konserten hoppar in i "handlingen".
   Historien med den australiske dj:n, spelad av skådespelaren Robert Hughes, som jagar gruppen för en intervju är ungefär lika långt från en Oscars-statyett som Beatles filmer på 60-talet. Huvudorsaken till filmen är givetvis att visa upp ABBA på scen som framför ett antal av sina hitlåtar och att samtidigt fånga publikhysterin kring ABBA:s oerhörda popularitet i Australien, en dokumentär i ordets rätta mening. Den populariteten med horder av fans utanför hotell och på konserter kan jag nog bara jämföra med scenerna när Beatles slog igenom på 60-talet.

REPERTOAREN PÅ DEN HÄR TURNÉN ÄR HUVUDSAKLIGEN hämtad från ABBA:s tre första album och med facit i hand, gruppens storhetstid skulle ju vara några år till, blir även urvalet av konsertlåtar en tidig upplaga av ABBA. Så tidig att låten "He is your brother" är hämtad från året innan ABBA hette ABBA. Och skivan som sedan skulle marknadsföras i sällskap med filmen, "ABBA: The album", hade inte ens börjat spelas in, när turnén genomfördes, vilket fick till följd att några av den skivans låtar inte finns med på konserten. Där får Hallström utnyttja sin rutin på pr-filmområdet med filmade snygga säljande inslag med "Eagle", nya singeln "The name of the game" och "Thank you for the music" som pendlar mellan film och konsert då den avslutar konserterna i Australien med hela ABBA plus bandet längst fram på scenen med Benny på dragspel.
   Den sistnämnda låten tillhörde materialet som publiken i Australien inte hade hört tidigare. Låten inledde ABBA:s minimusikal "The girl with the golden hair", ett medley som live inför publik blir konsertens höjdpunkt där energi, arrangemang och melodi får fritt utlopp till slut. Sekvensen med tempoladdade "Get on the carousel" (körtjejerna Lena-Maria Gårdenäs-Lawton, Maritza Horn och Lena Andersson får jobba hårt) blir än mer intressant med tanke på att låten sedan aldrig gavs ut på skiva. Blev bara ett parti i en annan av låtarna på kommande albumet, "Hole in your soul". En recensent i engelska Melody Maker jämförde faktiskt den låten och arrangemanget med Thin Lizzy...
   "Dancing queen" är en annan musikalisk höjdpunkt i filmen när en stor stråkorkester på scen förstärker hela bandet och ett förlängt intro gör liveversionen ännu starkare än studiovarianten.
   Hela filmen inleds för övrigt med den unika Andersson/Ulvaeus-låten "Please change your mind" som påstås vara skriven runt 1969/70. En countryinspirerad låt, som snyggt ackompanjerar naturbilder och vyer från Australien, och framförs av bandet Nashville Train. Munspelsmelodin spelas av Mats Ronander. Låten gavs ut på albumet "Abba our way" (Polar) i april 1977 när ABBA precis hade lämnat Australien.
   Det var ett fulltaligt kompband som ABBA omgav sig med under 1977-turnén, faktiskt större än två år senare när bandet gav sig ut på en ännu större turné 1979/80 till både USA, Europa (sex spelningar på Wembley Arena i London) och Japan. Vid sidan av de rutinerade ABBA-musikerna Ola Brunkert, trummor, Rutger Gunnarsson, bas, Anders Eljas, keyboards och Lasse Wellander, gitarr, var det både två saxofonister (bland annat Ulf Andersson), ytterligare en kille på keyboards (Wojciech Ernest) och de tre ovannämnda körtjejerna.

Extramaterial: En 40 minuter lång looking back-intervju med Björn Ulvaeus, Lasse Hallström och Benny Andersson, gjord av Carl Magnus Palm 2005, men de minns inte så mycket av processen när den planerade dokumentären utvecklades till en spelfilm. Men Hallström tycker att det var en lärorik filminspelning, en teknisk lekstuga. Sedan följer några bildfilmer med turnéaffischer, tidningar, biljetter och turnéprogram. Plus bioreklamen om filmen och tv-reklamen om skivan "ABBA: The album".

/ Håkan

Tre konserter gjorde en minifestival

Aaron Lee Tasjan.

Bilder: Hans Odelholm (tack!)The Black Lillies,

AARON LEE TASJAN
THE BLACK LILLIES
ELLEN SUNDBERG
Scandic Grand, Örebro 4 februari 2017
Konsertlängd: 21:03-21:31 (ES, 28 min), 21:35-22:55 (ALT, 80 min) och 23:12-00:23 (TBL, 71 min)
Min plats: Sittande i soffa ca 15 m från scenen.

Som alla vet numera är Örebro, som ligger i hjärtat av Sverige, ett fullständigt tivoli när det handlar om levande musik. Konserter krockar med konserter och det är till slut omöjligt att med hungern i behåll kunna njuta av allt som händer på konsertscener runt om i staden. I tisdags hade vi en hel festival, Equal at Heart, i fem olika lokaler och igår bjöds det på tre artistkonstellationer på ett och samma ställe, en typ av minifestival. Den jämtländska juvelen Ellen Sundberg inledde, Aaron Lee Tasjan från East Nashville fortsatte och gruppen The Black Lillies från Knoxville, Tennessee, fick avsluta konsertkvällen. Överst har jag placerat lördagskvällens artister i den ordning jag tyckte de var intressanta.
   Ellen Sundberg (se vänster, Bild: Torbjörn Larsson) har varit en flitig Örebro-gäst den senaste veckan. Hon fanns med under Equal at Heart-festivalen i tisdags och jag fick faktiskt uppleva henne på samma plats nu, Scandic Grands matsal, med ett framträdande som var så gott som identiskt inklusive mellansnack. Tyvärr hoppade hon den här gången över sin Kjell Höglund-cover. På lördagskvällen var ljudet mustigare och överlag bättre, det lät bra långt ner i hörnet där vi satt, när vi fick hennes repertoar i mer avskalade varianter som jag kan tänka mig att de lät i sina ursprungliga demoversioner. Kanske berodde det förbättrade ljudet på en mer välbesökt konsertlokal eller kvalitéerna hos ljudmixaren som blev avtackad av de utländska artisterna flera gånger.
   De positiva rapporterna från Aaron Lee Tasjans tidigare framträdanden under Sverigeturnén fick mig intresserad och gav mig "beslutsunderlag" för att vilja uppleva konserten i lördags. Han började med att presentera sin repertoar som "rock'n'roll songs" och konserten skulle bli något mer än "bara" ett ovanligt underhållande singer/songwriter-framträdande.
   Aaron Lees rutin och erfarenheter, han har bland annat spelat gitarr i en senare upplaga av New York Dolls, blev ganska uppenbara när han med enorm säkerhet och självförtroende i ryggen bjöd på en rejäl dos av sina låtar och däremellan många självsäkra mellansnack fyllda av både humor, dagsaktuellt engagemang och en extrem närvarokänsla.
   Han startade stenhårt med "Hard life", från senaste albumet "Silver tears" som stod mest i centrum under hans 80 minuter på scen. Fortsatte med "Ready to die" och berättade sedan att han hade spelat i bandet bakom Marc Cohn, vars största hit hette "Walking in Memphis", men nu skrivit en egen sång om Memphis, "Memphis rain". En väldigt vacker och konstruktiv låt och redan där började det gå upp för mig att Aaron Lee också var en låtskrivare av rang med både tänkvärda texter och smarta starka melodier på sitt samvete.
   "12 bar blues", som inte alls handlar om en typisk blueslåt utan om alla barer han hade besökt, tänkte jag textmässigt åt John Prine-hållet och när han ibland gränsade till absurd humor och satir, exempelvis "The trouble with drinkin'" och "I love America more than you" (riktad mot Trump), tänkte jag osökt på Warren Zevon. Innan "Bitch can't sing" jämförde han sig själv med Randy Newman, och hans satiriska "Short people", och elegant vävde han in T Rex-låten "Get it on" i sin låt. Och hann också med att tillägna "Lucinda's room" till Lucinda Williams och Blaze Foley.
   För att sluta cirkeln avslutade Aaron Lee sin konsert med sista låten från senaste albumet, "Where the road begins and ends", och så dags var vi i publiken tämligen överens om att vi hade upplevt något väldigt personligt och en begynnande stor artist.
   Liksom Aaron Lee är det sex personer starka bandet The Black Lillies från Tennessee utan att vara ett musikaliskt traditionellt countryband. Bandet leds av Cruz Contreras, sångaren, och innehåller både en steelguitar (Jonathan Kenney) och en extra sångerska, Haley Cole.
   Jag tyckte mig inledningsvis höra bandet spela i en genre, som vi för 40 år sedan kallade countryrock, och det lät klockrent om de countryrockiga rytmerna men bandet hade fler ambitioner än så. En klåfingrig gitarrist, Mike Seal, ville gärna glänsa i långa och tekniskt mycket skickliga och smått Mark Knopfler-influerade solon som nästan tangerade jazzrockområdet.
   Men det fanns höjdpunkter som när Cruz satte sig vid elpianot och klangerna nästan gränsade till "I heard it through the grapevine" i allmänhet och soulduettballader ("Lonely" och "Broken shore") i synnerhet.
   Styrkan med två sångare går aldrig att underskatta och det stora bandet utnyttjade ibland de små dämpade detaljerna när de i någon låt snyggt gick ner i tempo för att sedan öka och nå crescendo en stund senare. I en konsert som avslutades med "Whiskey angel" då konsertljudet fortfarande var exemplariskt perfekt.

/ Håkan

Januari 2017 på Håkans Pop

DEN HÄR FÖLJETONGEN MED månadssammanfattningar på Håkans Pop råkade spåra ur i mitten på förra året. Det är alltså artiklarna som jag lite snabbt tittar tillbaka på det jag har skrivit på bloggen under den senaste månaden. Plus fokus på några bra nya skivor.
   Den här säsongen skriver jag på måndagar om dvd-skivor/vhs-kassetter, en personlig genomgång i den osorterade högen av dvd/vhs som jag sedan har rangordnat och framåt maj kommer att nå förstaplatsen på min lista. Under januari skrev jag om tre dvd, "The four complete historic Ed Sullivan Shows featuring The Beatles", "The concert for Bangla Desh" och "Solen i ögonen" (en konsert med Lars Winnerbäck), och en vhs, "Get back" (en konsert med Paul McCartney).
   Fortfarande finns det i arkivet gamla konsertrecensioner som jag publicerar på Håkans Pop och bland månadens återblickar fanns Mats Ronander (1987), Tove Naess (1988) och Stockholm All Stars (1987).
   I min serie med slumpvis valda skivor ur mina skivhyllor skrev jag under januari om Terry Reid, Marti Jones och Brendan Croker .
   Mitt jul- och nyårstema på Håkans Pop var några tillbakablickar på skivartister som jag hade tappat lite kontakt med under senare år. Första veckan i januari skrev jag små skivrecensioner om de senaste skivorna med Neil Young, Peter LeMarc och Elvis Costello .
   Januari 2017 var för min del en ganska tunn konsertmånad. Däremot var det en intensiv första helg när hotellmusikfestivalen Folk at Heart för fjärde året arrangerades på Scandic Grand i Örebro. Jag samlade mina noteringar i några olika artiklar, fredagskvällen, fredagsnatten och lördagskvällen/natten.
   Jag skrev förra veckan också några rader om ett litet minne av ABBA:s första stapplande steg på scen. Och berättade också om när jag fick äran att medverka i biograffilmen om Eva Eastwood liv, dokumentära "En lyckost", som har premiär i mars.
   Mitt nyårslöfte var att försöka skriva fler recensioner på nya skivor och under januari lyckades jag knåpa ihop tre: Göran Samuelssons singel "Låtsasvärld", Richard Smitts "EP" och det fantastiska dubbelalbumet "Second thoughts" med Klas Qvists alter ego Citizen K.
   Jag har under månaden lyssnat på fler nya skivor. I stark konkurrens med Citizen K vill jag utnämna Alejandro Escovedos "Burn something beautiful" till månadens bästa skiva. Med REM:s Peter Buck som medproducent låter det bra och skivan innehåller en rad starka låtar och allt påminner om Los Lobos när de var som bäst i slutet på 80-talet. Av övriga skivor jag lyssnat på under månaden rekommenderar jag Bash & Pops "Anything could happen".

/ Håkan

I min skivhylla: Carla Olson

CARLA OLSON: Carla Olson (Amigo AMLP 2019)

Release: 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Mike Oldfields "Earth moving" (1989) och Bröderna Olssons "Bröderna Olssons platta skämt" (1987).

CARLA OLSONS NAMN SKVALLRAR KANSKE om nordiska rötter och mycket riktigt, hennes pappa var svensk immigrant, född i Jönköping och familjen bodde i Austin, Texas när Carla föddes. Hennes professionella bana i showbiz började i samband med punkens födelse på 70-talet. Bandet hette The Violators, innehöll också Kathy Valentine, men fick aldrig lämna några musikaliska avtryck i skivform till eftervärlden. Violators sprack och båda tjejerna bildade Textones men Valentine, som levde i en popdröm, lämnade gruppen för att bilda tjejgruppen Go Go's medan Olson, som hade idoler som Yardbirds och Rolling Stones, utvecklade Textones till en rockgrupp.
   Bandets båda album i mitten på 80-talet, "Midnight mission" (1984) och "Cedar creek" (1987), spreds över världen, även till Sverige där gruppen till och med turnerade 1986 och Carla knöt kontakter som resulterade i hennes första soloalbum inspelad i Malmö. Men först gjorde hon en duettskiva med förre Byrds-legendaren Gene Clark, "So rebellious a lover" (1987), innan Textones sprack samma år som "Carla Olson" spelades in och gavs ut.
   Sverigekontakterna under Textones-tiden fanns i Malmö och det blev ganska logiskt hennes bas när soloskivan producerades. Till Malmöstudion Roasting House Recording Studio fick hon med sig sin gitarrist från Textones, George Callins, som också var med och skrev fyra låtar till albumet. Men den tunga delen i kompet är några lokala hjältar från Malmö, Wilmer X-musikerna Thomas Holst, gitarr, Stefan Björk, bas, Sticky Bomb, trummor, och Jalle Lorensson, munspel. Lite mer i bakgrunden figurerar ytterligare en Wilmer-relaterad musiker, Mats Bengtsson på orgel och piano. Det lustiga är väl att Holst, som inte spelat i Wilmer på några år, vid den här tidpunkten höll på att ersätta Björk som basist i Wilmer...
   I producentstolen finns ytterligare en person med väldigt tydlig Wilmer X-koppling, Tomas Gabrielsson som ligger bakom gruppens skivor "Fula, fula ord", "Djungelliv", "Under hot" och "Tungt vatten". Och var under 80-talet en av Sveriges mest anlitade producenter åt artister som KSMB, Commando M Pigg, Tant Strul, Strindbergs, Babylon Blues, Louise Hoffsten och The Sinners.
   Här har Gabrielsson producerat skivan tillsammans med Callins och Olson. Med Carla Olsons kända ambition som rockmusiker och med den här omgivningen i studion är det inte så överraskande att det huvudsakligen svänger ganska kraftigt om skivans elva låtar av vilka Carla har varit med och skrivit nio. Ett album som för övrigt fick albumtiteln "Sweden USA" när den släpptes i Carlas hemland.
   I Carla Olsons övervägande rockmusik finns det ibland också powerpop-ingredienser, exempelvis på skivans två bästa låtar, "Never wanted to try" och "Remember that moon" på sidan ett som är albumets klart bästa halva. Men det är de rockiga och tempoladdade låtarna som dominerar materialet på skivan och Lorenssons karaktäristiska munspel får flera tillfälligheter, "Slow rollin' train" och "Trying to hold on", att visa upp sig.
   Carlas omvittnade Stones-influenser får härja lite friare på sidan två, "From a dollar to a dime" och "Heroes of my hometown", där avslutningen är överraskande lugn och temposvag med två närmast balladliknande melodier, "Rubies & diamonds" och "The Grand Blvd." (med smakfullt dragspel i arrangemanget).
   Flera låtar från den här skivan har Carla Olson återanvänt senare i sin skivproduktion, bland annat tillsammans med Mick Taylor, men även Percy Sledge spelade 1994 in "The Grand Blvd.".

/ Håkan

En jämställd musikfestival i Örebro

UNDER TISDAG OCH ONSDAG DEN HÄR VECKAN arrangerar Örebro Kommun konferensen Forum Jämställdhet. I samband med den konferensen genomfördes på tisdagskvällen musikfestivalen Equal at Heart som i likhet med Live at Heart anordnade konserter på flera olika ställen i Örebro. 16 grupper och artister på fem olika ställen under fem timmar. Medarrangörerna Live at Heart har även denna gång satt sin prägel på arrangemanget där konserterna sedvanligt krockar med varandra.
   Trodde i min enfald att det skulle bli enklare att planera konsertkvällen på bara fem musikställen men det visade sig vara ännu svårare då många medverkande festivalnamn tillhörde kategorin intressanta etablerade namn. Så mot min vilja tvingades jag avstå från garanterat underhållande namn som Mohlavyr, Dimpker Brothers, Meadows och Roanokeans (se höger). Min fru Carina kunde rapportera att den sistnämnda trions ypperliga framförande i Nikolaikyrkan var en ynnest att få uppleva med samklangen i akustiska gitarrer och klockrena stämmor.
   40 minuters konsert varje heltimme med 20 minuters paus däremellan där jag på snabba fötter tog mig från Scandic Grand via East West Sushi, Nikolaikyrkan och Clarion Hotel till Örebro Konserthus för att maximera mitt urval av festivalens utbud. Det blev en tisdagskväll fylld av både motion och levande musik. Rent logistiskt var min "resa" inte så välplanerad men för att optimera intrycken från endagsfestivalen krävdes detta zickzackande i centrala Örebro under några timmar.
   Att kränga på sig ett Live at Heart-armband på januaris sista kväll kändes inledningsvis lite ovant men också spännande. Men det fungerade ungefär lika bra igår som det brukar i månadsskiftet augusti/september fast nu med lite tjockare ytterplagg att släpa på.
   I jämställdhetens namn prickade jag in kvinnliga inslag på tre av mina fem konsertval och det tycker jag själv var klart godkänt. Jag tycker också att jag på fem timmar lyckades fånga in en önskvärd varierad bredd på det musikaliska.

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG: Scandic Grand
Konsertlängd: 19:01-19:32 (31 minuter)
Lite lurad av festivalprogrambladet, där Ellen illustrerades i en gruppbild med sitt kompband, fick vi den glada trevliga jämtländskan solo med en akustisk gitarr och munspel i egen hög person. I detta minutdrama som stavas festivalstress, Ellen tittade på klockan ett flertal gånger, kunde hon under drygt en halvtimme bjuda på en blandad kompott från sina skivor men också några överraskningar.
   Med sitt kanske mest producerade album i ryggen, "Cigarette secrets", blev det ändå spännande att få några låtar i avskalade arrangemang där det distinkta gitarrspelet imponerade utan att hon är någon virtuos. Hitlåten "Favourite town" och "Blame it on the dreamer" tillhörde framträdandets toppar men vi bjöds också på exklusiva "Pink paint", en låt som blivit över vid senaste inspelningen, och en cover på den jämtländska kollegan Kjell Höglunds "Man vänjer sig" som fick mig att både höja på ögonbrynen och le brett.

Foto: Anders ErkmanTHE BLOAKES: East West
Konsertlängd: 20:10-20:39 (29 minuter)
Från ensam akustisk gitarr till rock med psykedeliska detaljer är det kanske långt musikaliskt sett men det är också nödvändigt med tvära kast för att göra livet omväxlande. Det tog lite tid att få ihop alla sladdar för de fem ungdomarna på scen, två keyboards och en Rickenbacker-gitarr, och konserten blev lite försenad på ett fullpackat och förväntansfullt East West. Men med korta låtar och sedvanlig energi blev halvtimmen på scen både givande och sedvanligt intressant.
   Kvintetten, med den spektakuläre sångaren Isak Smårs i spetsen bjöd både på kända egna låtar, "Anomie" heter deras Spotify-hit, och även nya låtar med både namn ("Hello mambo") och utan titlar. I det sena 60-talsinfluerade soundet hade det i bandets arrangemang nu också smugit sig in små jazzrockiga solon som i mitt huvud gav ett lite segare intryck. Men det kanske bara var en tillfällig tisdagskänsla?

Foto: Anders ErkmanGOOD HARVEST: Nikolaikyrkan
Konsertlängd: 20:55-21:36 (41 minuter)
Duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson har varit Live at Heart-gäster i flera år och på tisdagskvällen fick de äntligen chansen att uppträda i Nikolaikyrkans fantastiskt ståtliga miljö med sina välklingande akustiska gitarrer och finstämda sångröster. De kunde glatt meddela att albumdebuten släpps "jättesnart" och bjöd också på några smakprov, ibland skrivna i just Örebro.
   Nikolaikyrkans akustisk kan vara både gudomlig och problematisk och Good Harvests framträdande var både och men med stor tyngdpunkt på det positiva. Gitarrerna klingade så fantastiskt fint medan sångrösterna hade en lätt burkig ton som dock inte påverkade intrycket av duons personlighet nämnvärt. Både sound- och låtmässigt tänkte jag på Joni Mitchell långt innan de framförde låten "Woodstock". "Charly", singelaptitretaren från kommande albumet, var annars konsertens höjdpunkt.

Foto: Anders ErkmanTHE BLAND: Clarion Hotel
Konsertlängd: 22:01-22:44.. (43 minuter...)
Även The Bland, för kvällen kvintett, kunde stolt meddela att nya mycket emotsedda albumet fått egtt releasedatum, släpps i oktober. Med låtar som redan är inspelade och givetvis fanns med i tisdagskvällens repertoar. Bandet har en sångare, Axel Öberg, som höll ihop både repertoaren och mellansnacket medan bandets instrumentala medlemmar fick sedvanligt stort utrymme i låtmaterialet som jag ofta vill placera i en genre som kan heta rytmisk pop.
   Kanske har jag varit ouppmärksam på tidigare The Bland-konserter men nu upptäckte jag klaviaturkillen Linus Kallins viktiga bidrag på både orgel och piano till arrangemangen där några långa instrumentala sekvenser färgade flera låtar. Det var också han som satte igång frispelandet på avslutningslåten som sträckte ut sig i långa improviserade infall som gjorde att jag av tidsskäl tvingades gå vidare till nästa konsertlokal.

Foto: Per Magnusson (tack!)THE VANJAS: Örebro Konserthus
Konsertlängd: 23:02-23:40 (38 minuter)
Tillsammans med Johnny McCuaig Band var Stockholmskvartetten The Vanjas förra årets stora snackis på Live at Heart. Deras traditionellt rock'n'roll-influerade garagerock tog publiken med storm då, själv misslyckades jag att komma in i den fullpackade konsertlokalen, och nu fick en ny chans i Örebro under lite mindre hysteriska former. Förväntningarna var givetvis höga efter alla färgstarka rykten som florerat sedan förra året men jag kan självklart erkänna att sångerskan Vanja Lo (Vanja Renberg) med de tre killarna i röda kostymer gjorde stort intryck som sista artist på festivalen.
   Så dags var den stora konsertlokalen i Konserthusets foajé tyvärr inte fylld av så stor publik och det påverkade naturligtvis sångerskan Vanjas sanslöst utåtriktade karisma när hon fick jobba lite i motvind med sina upphetsade poser och repliker. Men bandet och soundet var ju ett under av tajt och högljudd rockmusik som är svår att jämföra med några andra svenska namn. Möjligen bygger Vanjas musik på samma explosiva arrangemang som Hives och kanske är Vanja en kvinnlig motsvarighet till Howlin' Pelle men i jämställdhetens namn avstår jag just idag till att göra några sådana jämförelser.

/ Håkan

Kanga en frisk rockfläkt

KARL KANGA (KARL-AXEL "ACKE" BENGTSSON) SKIVDEBUTERADE, utan att väcka större uppmärksamhet, redan 1986 med singeln "With a shot from the hip". Men det var med albumet "Hips for sale", som släpptes bara en månad innan den här konserten, som skapade rubriker och handlade mycket om dansant rock i allmänhet och jämförelser med Billy Idol i synnerhet.
   Kangas karriär tog fart med det här albumet, fortsatte 1989 med albumet "Fuel injected dreams" och hamnade så småningom i den skånska gruppen The Hardliners.
2006 startade denne Kanga skivbolaget Scandinavian Recordings i södra Malmö där bland annat Richard Lindgren samma år gav ut albumet "Salvation hardcore".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1987.

KARL KANGA
Café Oscar, Örebro 9 oktober 1987

En sak står fullständigt klar efter fredagskvällens konsert med Karl Kanga på Café Oscar i Örebro: Det är inte lätt, för att säga helt omöjligt, att efter bara ett album marknadsföras som rockhjälte och sedan försöka genomföra balansakten rakryggad.
   Ser man sedan ut som Kanga gör, sjunger på detta sätt och skriver sådana låtar. Då får han faktiskt stå ut med jämförelser med Billy Idol, Iggy Pop och/eller Eddie Cochran.
   Det är möjligt att människorna bakom Kanga har skjutit högt, lite för högt. Turnén har gått dåligt publikmässigt och det var tunna åskådarled även i fredags kväll.
   Karl Kanga är dock en frisk fläkt i den svenska stagnerande och alltjämt stelbenta rockbranschen. Albumet innehöll många bra låtar som på scen massakrerades av främst ett bedrövligt dåligt ljud. En otäck diskant följde nästan hela konserten och syntar skar ibland som rakblad genom det annars exemplariska rocklarmet.
   Kanga korsade gammal rock med ny teknik och idén är mycket god fast han har lånat lite fräckt från flera håll.
   - Läpptekniken har han stulit från Billy Idol, viskade en kvinnlig bekant i örat.
   När ljudet mot slutet av konserten kommit upp i en acceptabel kvalitetsnivå tog sig konserten märkbart. I "So lonely" och de båda extralåtarna, T Rexs "Children of the revolution" och hitsingeln "With a shot from the hip" visade Karl Kanga med band att de har något att tillföra svensk rockmusik.
   När Kanga harblivit varmare i kläderna, när marknadsföringen nått en mänsklig nivå och repertoaren som helhet blivit starkare. Då, men först då.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.