Blogginlägg

#12. dvd: Amazing journey

THE WHO: Amazing journey (Spitfire Pictures/Universal, 2007)

EN AV POP- OCH ROCKHISTORIENS STÖRSTA GRUPPER har här förärats en tvåtimmarsdokumentär, plus en bonud-dvd med samma längd, som från första till sista sekund är intressant, faktaspäckad, personlig, till viss del utlämnande och full av intressanta bilder och filmer. En drygt 40 år lång berättelse där kommentarerna, intervjuerna och inte musiken huvudsakligen ger historien. Musiken i sin helhet får man njuta på annat sätt, exempelvis en samlingsskiva med The Who-hits.
   Ryggraden i dokumentären är främst Pete Townshends och Roger Daltreys exklusiva kommentarer, filmade för just det här projektet, som för handlingen och historien framÃ¥t. FrÃ¥n de tidiga skolminnena i västra London där Pete, Roger och John Entwistle träffades, via genombrottet, hitsen och de alltmer pretentiösa koncepten (rockopera lÃ¥g i tiden) till droger, död och tragedi. Och sedan en avslutning som med eftertanke och lugna reflektioner trots allt ger en homogen bild av The Whos mÃ¥nga gÃ¥nger oroliga historia.
   Programmet, som fÃ¥tt titeln "Amazing journey" efter en lÃ¥t pÃ¥ "Tommy"-albumet som ocksÃ¥ höll pÃ¥ att bli den skivans namn, har fÃ¥tt en snygg grafisk inramning som ett dubbelalbum i vinyl. GrammofonnÃ¥len studsar ner pÃ¥ vinylskivan, med den klassiska Track-etiketten, och vi fÃ¥r en snabb glimt av "lÃ¥ttiteln" som givit namn Ã¥t varje kapitel som som är nÃ¥gon textrad frÃ¥n Pete Townshends lÃ¥tar.
   Dvd:ns undertitel är "The Story Of The Who" och det behövs givetvis fler röster, framförallt Entwistles och Keith Moons frÃ¥n arkivet, och utomstÃ¥endes kommentarer för att bilden av detta historiska popband ska bli fullständig. Fruar, kompisar, tekniker, managers och skivproducenter (intressant att se den skygge Shel Talmy uttala sig), fyller i mÃ¥nga detaljer av den komplicerade historien.
   Alla rykten om interna strider och regelrätta slagsmÃ¥l inom gruppen tillhör ocksÃ¥ historien och den här dokumentären duckar inte för sÃ¥dana mer obekväma fakta. Dokumentären är bitvis ingen solskenshistoria och bÃ¥de Townshend och Daltrey berättar uppriktigt om meningsskiljaktigheter som utvecklades till fysiska brÃ¥k.
   Och Pete vill fortfarande skrapa lite i sÃ¥ret vad gäller samarbetet i gruppen. Vid ett tillfälle i filmen hävdar han att bÃ¥de Keith Moon och John Entwistle var genier, att han själv var pÃ¥ väg att bli det men att Daltrey bara var en sÃ¥ngare...
   Keith Moons rader av spontan galenskap har naturligtvis överskuggat hans skicklighet som trummis men i mÃ¥nga korta livesnuttar i det här programmet ser och hör man att energin frÃ¥n denna man var nÃ¥got magiskt. Han studsar upp och ned bakom trummorna och hans tajming var ofta perfekt.
   Ã„ven John Entwistle beskrivs som en ypperlig basist som dessutom kunde spela trumpet och ville gärna turnera mer än gruppen sÃ¥ han startade egna band när The Who var turnélediga. Till skillnad frÃ¥n Moon gav han ett lugnt och stilla intryck pÃ¥ scen men även han gick en drogrelaterad död till mötes natten innan The Whos turné 2002 skulle starta.
   Gruppens första managers Kit Lambert och Chris Stamp hade ambitioner att filma bandet sÃ¥ mycket som möjligt och inför den här dvd:n hittades en tidig konsertinspelning, en svartvit film frÃ¥n The Railway Hotel i Wheatstone (fast dokumentären vill placera stället i West Hampstead) i augusti 1964. Underbara filmbilder, Daltrey i tuffa solglasögon framför ett tufft band, pÃ¥ en trÃ¥ng pub med blommiga tapeter. De Ã¥tta minuterna av den inspelningen som räddats för eftervärlden finns i sin helhet pÃ¥ dvd 2.
   Lika "intressant" är det att se klipp pÃ¥ gruppens framträdande pÃ¥ popfestivalen i Monterey 1967 när Townshend avslutade sitt framträdande med att helt massakrera sin gitarr och Moon följde upp med att vända upp och ned pÃ¥ sitt trumset. Allt för att överträffa Jimi Hendrix som hade liknande planer senare pÃ¥ festivalen.
   Med facit i hand kan man säga att The Who sedan Keith Moons död 1978 varit ett sporadiskt och inte sÃ¥ kreativt band pÃ¥ varken skiva eller turné. Och fram till 2007, när den här dvd:n gavs ut, har det varit jämförelsevis ganska händelsefattigt.

PÅ SKIVA TVÅ I DEN HÄR DVD-SAMLINGEN finns ytterligare tre kapitel om The Who som fördjupar sig i ämnet. I "Six quick ones" porträtteras varje Who-medlem ännu grundligare, bandets modeinriktning på 60-talet utreds och berömde regissören D A Pennebaker har dokumenterat inspelningen av en ny låt till samlingsskivan "Then and now" (2004).
   Vi fÃ¥r ocksÃ¥ ett kapitel som skulle kunna kallas "bonusmaterial" där bortredigerade klipp visas i sin helhet. Mest intressant är fördjupningen i kontraktsbrÃ¥ket mellan bandet och Shel Talmy 1965 där vi fÃ¥r synpunkter frÃ¥n bÃ¥da hÃ¥ll.
   Sedan fÃ¥r vi Ã¥tta minuter av ovannämnda konsertfilm frÃ¥n Railway Hotel 1964. Ren och skär musikhistoria och redan här, medan bandet fortfarande heter High Numbers, gÃ¥r det inte att missa Keith Moons extraordinära kvalitéer som trummis.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.