Blogginlägg från 2017-02-01

En jämställd musikfestival i Örebro

Postad: 2017-02-01 11:46
Kategori: Live-recensioner



UNDER TISDAG OCH ONSDAG DEN HÄR VECKAN arrangerar Örebro Kommun konferensen Forum Jämställdhet. I samband med den konferensen genomfördes på tisdagskvällen musikfestivalen Equal at Heart som i likhet med Live at Heart anordnade konserter på flera olika ställen i Örebro. 16 grupper och artister på fem olika ställen under fem timmar. Medarrangörerna Live at Heart har även denna gång satt sin prägel på arrangemanget där konserterna sedvanligt krockar med varandra.
   Trodde i min enfald att det skulle bli enklare att planera konsertkvällen på bara fem musikställen men det visade sig vara ännu svårare då många medverkande festivalnamn tillhörde kategorin intressanta etablerade namn. Så mot min vilja tvingades jag avstå från garanterat underhållande namn som Mohlavyr, Dimpker Brothers, Meadows och Roanokeans (se höger). Min fru Carina kunde rapportera att den sistnämnda trions ypperliga framförande i Nikolaikyrkan var en ynnest att få uppleva med samklangen i akustiska gitarrer och klockrena stämmor.
   40 minuters konsert varje heltimme med 20 minuters paus däremellan där jag på snabba fötter tog mig från Scandic Grand via East West Sushi, Nikolaikyrkan och Clarion Hotel till Örebro Konserthus för att maximera mitt urval av festivalens utbud. Det blev en tisdagskväll fylld av både motion och levande musik. Rent logistiskt var min "resa" inte så välplanerad men för att optimera intrycken från endagsfestivalen krävdes detta zickzackande i centrala Örebro under några timmar.
   Att kränga på sig ett Live at Heart-armband på januaris sista kväll kändes inledningsvis lite ovant men också spännande. Men det fungerade ungefär lika bra igår som det brukar i månadsskiftet augusti/september fast nu med lite tjockare ytterplagg att släpa på.
   I jämställdhetens namn prickade jag in kvinnliga inslag på tre av mina fem konsertval och det tycker jag själv var klart godkänt. Jag tycker också att jag på fem timmar lyckades fånga in en önskvärd varierad bredd på det musikaliska.

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG: Scandic Grand
Konsertlängd: 19:01-19:32 (31 minuter)

Lite lurad av festivalprogrambladet, där Ellen illustrerades i en gruppbild med sitt kompband, fick vi den glada trevliga jämtländskan solo med en akustisk gitarr och munspel i egen hög person. I detta minutdrama som stavas festivalstress, Ellen tittade på klockan ett flertal gånger, kunde hon under drygt en halvtimme bjuda på en blandad kompott från sina skivor men också några överraskningar.
   Med sitt kanske mest producerade album i ryggen, "Cigarette secrets", blev det ändå spännande att få några låtar i avskalade arrangemang där det distinkta gitarrspelet imponerade utan att hon är någon virtuos. Hitlåten "Favourite town" och "Blame it on the dreamer" tillhörde framträdandets toppar men vi bjöds också på exklusiva "Pink paint", en låt som blivit över vid senaste inspelningen, och en cover på den jämtländska kollegan Kjell Höglunds "Man vänjer sig" som fick mig att både höja på ögonbrynen och le brett.

Foto: Anders ErkmanTHE BLOAKES: East West
Konsertlängd: 20:10-20:39 (29 minuter)

Från ensam akustisk gitarr till rock med psykedeliska detaljer är det kanske långt musikaliskt sett men det är också nödvändigt med tvära kast för att göra livet omväxlande. Det tog lite tid att få ihop alla sladdar för de fem ungdomarna på scen, två keyboards och en Rickenbacker-gitarr, och konserten blev lite försenad på ett fullpackat och förväntansfullt East West. Men med korta låtar och sedvanlig energi blev halvtimmen på scen både givande och sedvanligt intressant.
   Kvintetten, med den spektakuläre sångaren Isak Smårs i spetsen bjöd både på kända egna låtar, "Anomie" heter deras Spotify-hit, och även nya låtar med både namn ("Hello mambo") och utan titlar. I det sena 60-talsinfluerade soundet hade det i bandets arrangemang nu också smugit sig in små jazzrockiga solon som i mitt huvud gav ett lite segare intryck. Men det kanske bara var en tillfällig tisdagskänsla?

Foto: Anders ErkmanGOOD HARVEST: Nikolaikyrkan
Konsertlängd: 20:55-21:36 (41 minuter)

Duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson har varit Live at Heart-gäster i flera år och på tisdagskvällen fick de äntligen chansen att uppträda i Nikolaikyrkans fantastiskt ståtliga miljö med sina välklingande akustiska gitarrer och finstämda sångröster. De kunde glatt meddela att albumdebuten släpps "jättesnart" och bjöd också på några smakprov, ibland skrivna i just Örebro.
   Nikolaikyrkans akustisk kan vara både gudomlig och problematisk och Good Harvests framträdande var både och men med stor tyngdpunkt på det positiva. Gitarrerna klingade så fantastiskt fint medan sångrösterna hade en lätt burkig ton som dock inte påverkade intrycket av duons personlighet nämnvärt. Både sound- och låtmässigt tänkte jag på Joni Mitchell långt innan de framförde låten "Woodstock". "Charly", singelaptitretaren från kommande albumet, var annars konsertens höjdpunkt.

Foto: Anders ErkmanTHE BLAND: Clarion Hotel
Konsertlängd: 22:01-22:44.. (43 minuter...)

Även The Bland, för kvällen kvintett, kunde stolt meddela att nya mycket emotsedda albumet fått egtt releasedatum, släpps i oktober. Med låtar som redan är inspelade och givetvis fanns med i tisdagskvällens repertoar. Bandet har en sångare, Axel Öberg, som höll ihop både repertoaren och mellansnacket medan bandets instrumentala medlemmar fick sedvanligt stort utrymme i låtmaterialet som jag ofta vill placera i en genre som kan heta rytmisk pop.
   Kanske har jag varit ouppmärksam på tidigare The Bland-konserter men nu upptäckte jag klaviaturkillen Linus Kallins viktiga bidrag på både orgel och piano till arrangemangen där några långa instrumentala sekvenser färgade flera låtar. Det var också han som satte igång frispelandet på avslutningslåten som sträckte ut sig i långa improviserade infall som gjorde att jag av tidsskäl tvingades gå vidare till nästa konsertlokal.

Foto: Per Magnusson (tack!)THE VANJAS: Örebro Konserthus
Konsertlängd: 23:02-23:40 (38 minuter)

Tillsammans med Johnny McCuaig Band var Stockholmskvartetten The Vanjas förra årets stora snackis på Live at Heart. Deras traditionellt rock'n'roll-influerade garagerock tog publiken med storm då, själv misslyckades jag att komma in i den fullpackade konsertlokalen, och nu fick en ny chans i Örebro under lite mindre hysteriska former. Förväntningarna var givetvis höga efter alla färgstarka rykten som florerat sedan förra året men jag kan självklart erkänna att sångerskan Vanja Lo (Vanja Renberg) med de tre killarna i röda kostymer gjorde stort intryck som sista artist på festivalen.
   Så dags var den stora konsertlokalen i Konserthusets foajé tyvärr inte fylld av så stor publik och det påverkade naturligtvis sångerskan Vanjas sanslöst utåtriktade karisma när hon fick jobba lite i motvind med sina upphetsade poser och repliker. Men bandet och soundet var ju ett under av tajt och högljudd rockmusik som är svår att jämföra med några andra svenska namn. Möjligen bygger Vanjas musik på samma explosiva arrangemang som Hives och kanske är Vanja en kvinnlig motsvarighet till Howlin' Pelle men i jämställdhetens namn avstår jag just idag till att göra några sådana jämförelser.

/ Håkan

Kanga en frisk rockfläkt

Postad: 2017-02-01 07:55
Kategori: 80-talskonserter

KARL KANGA (KARL-AXEL "ACKE" BENGTSSON) SKIVDEBUTERADE, utan att väcka större uppmärksamhet, redan 1986 med singeln "With a shot from the hip". Men det var med albumet "Hips for sale", som släpptes bara en månad innan den här konserten, som skapade rubriker och handlade mycket om dansant rock i allmänhet och jämförelser med Billy Idol i synnerhet.
   Kangas karriär tog fart med det här albumet, fortsatte 1989 med albumet "Fuel injected dreams" och hamnade så småningom i den skånska gruppen The Hardliners.
2006 startade denne Kanga skivbolaget Scandinavian Recordings i södra Malmö där bland annat Richard Lindgren samma år gav ut albumet "Salvation hardcore".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1987.

KARL KANGA
Café Oscar, Örebro 9 oktober 1987


En sak står fullständigt klar efter fredagskvällens konsert med Karl Kanga på Café Oscar i Örebro: Det är inte lätt, för att säga helt omöjligt, att efter bara ett album marknadsföras som rockhjälte och sedan försöka genomföra balansakten rakryggad.
   Ser man sedan ut som Kanga gör, sjunger på detta sätt och skriver sådana låtar. Då får han faktiskt stå ut med jämförelser med Billy Idol, Iggy Pop och/eller Eddie Cochran.
   Det är möjligt att människorna bakom Kanga har skjutit högt, lite för högt. Turnén har gått dåligt publikmässigt och det var tunna åskådarled även i fredags kväll.
   Karl Kanga är dock en frisk fläkt i den svenska stagnerande och alltjämt stelbenta rockbranschen. Albumet innehöll många bra låtar som på scen massakrerades av främst ett bedrövligt dåligt ljud. En otäck diskant följde nästan hela konserten och syntar skar ibland som rakblad genom det annars exemplariska rocklarmet.
   Kanga korsade gammal rock med ny teknik och idén är mycket god fast han har lånat lite fräckt från flera håll.
   - Läpptekniken har han stulit från Billy Idol, viskade en kvinnlig bekant i örat.
   När ljudet mot slutet av konserten kommit upp i en acceptabel kvalitetsnivå tog sig konserten märkbart. I "So lonely" och de båda extralåtarna, T Rexs "Children of the revolution" och hitsingeln "With a shot from the hip" visade Karl Kanga med band att de har något att tillföra svensk rockmusik.
   När Kanga harblivit varmare i kläderna, när marknadsföringen nått en mänsklig nivå och repertoaren som helhet blivit starkare. Då, men först då.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.