Blogginlägg från 2017-02-05

Tre konserter gjorde en minifestival

Postad: 2017-02-05 20:00
Kategori: Live-recensioner


Aaron Lee Tasjan.

Bilder: Hans Odelholm (tack!)The Black Lillies,

AARON LEE TASJAN
THE BLACK LILLIES
ELLEN SUNDBERG
Scandic Grand, Örebro 4 februari 2017
Konsertlängd: 21:03-21:31 (ES, 28 min), 21:35-22:55 (ALT, 80 min) och 23:12-00:23 (TBL, 71 min)
Min plats: Sittande i soffa ca 15 m från scenen.


Som alla vet numera är Örebro, som ligger i hjärtat av Sverige, ett fullständigt tivoli när det handlar om levande musik. Konserter krockar med konserter och det är till slut omöjligt att med hungern i behåll kunna njuta av allt som händer på konsertscener runt om i staden. I tisdags hade vi en hel festival, Equal at Heart, i fem olika lokaler och igår bjöds det på tre artistkonstellationer på ett och samma ställe, en typ av minifestival. Den jämtländska juvelen Ellen Sundberg inledde, Aaron Lee Tasjan från East Nashville fortsatte och gruppen The Black Lillies från Knoxville, Tennessee, fick avsluta konsertkvällen. Överst har jag placerat lördagskvällens artister i den ordning jag tyckte de var intressanta.
   Ellen Sundberg (se vänster, Bild: Torbjörn Larsson) har varit en flitig Örebro-gäst den senaste veckan. Hon fanns med under Equal at Heart-festivalen i tisdags och jag fick faktiskt uppleva henne på samma plats nu, Scandic Grands matsal, med ett framträdande som var så gott som identiskt inklusive mellansnack. Tyvärr hoppade hon den här gången över sin Kjell Höglund-cover. På lördagskvällen var ljudet mustigare och överlag bättre, det lät bra långt ner i hörnet där vi satt, när vi fick hennes repertoar i mer avskalade varianter som jag kan tänka mig att de lät i sina ursprungliga demoversioner. Kanske berodde det förbättrade ljudet på en mer välbesökt konsertlokal eller kvalitéerna hos ljudmixaren som blev avtackad av de utländska artisterna flera gånger.
   De positiva rapporterna från Aaron Lee Tasjans tidigare framträdanden under Sverigeturnén fick mig intresserad och gav mig "beslutsunderlag" för att vilja uppleva konserten i lördags. Han började med att presentera sin repertoar som "rock'n'roll songs" och konserten skulle bli något mer än "bara" ett ovanligt underhållande singer/songwriter-framträdande.
   Aaron Lees rutin och erfarenheter, han har bland annat spelat gitarr i en senare upplaga av New York Dolls, blev ganska uppenbara när han med enorm säkerhet och självförtroende i ryggen bjöd på en rejäl dos av sina låtar och däremellan många självsäkra mellansnack fyllda av både humor, dagsaktuellt engagemang och en extrem närvarokänsla.
   Han startade stenhårt med "Hard life", från senaste albumet "Silver tears" som stod mest i centrum under hans 80 minuter på scen. Fortsatte med "Ready to die" och berättade sedan att han hade spelat i bandet bakom Marc Cohn, vars största hit hette "Walking in Memphis", men nu skrivit en egen sång om Memphis, "Memphis rain". En väldigt vacker och konstruktiv låt och redan där började det gå upp för mig att Aaron Lee också var en låtskrivare av rang med både tänkvärda texter och smarta starka melodier på sitt samvete.
   "12 bar blues", som inte alls handlar om en typisk blueslåt utan om alla barer han hade besökt, tänkte jag textmässigt åt John Prine-hållet och när han ibland gränsade till absurd humor och satir, exempelvis "The trouble with drinkin'" och "I love America more than you" (riktad mot Trump), tänkte jag osökt på Warren Zevon. Innan "Bitch can't sing" jämförde han sig själv med Randy Newman, och hans satiriska "Short people", och elegant vävde han in T Rex-låten "Get it on" i sin låt. Och hann också med att tillägna "Lucinda's room" till Lucinda Williams och Blaze Foley.
   För att sluta cirkeln avslutade Aaron Lee sin konsert med sista låten från senaste albumet, "Where the road begins and ends", och så dags var vi i publiken tämligen överens om att vi hade upplevt något väldigt personligt och en begynnande stor artist.
   Liksom Aaron Lee är det sex personer starka bandet The Black Lillies från Tennessee utan att vara ett musikaliskt traditionellt countryband. Bandet leds av Cruz Contreras, sångaren, och innehåller både en steelguitar (Jonathan Kenney) och en extra sångerska, Haley Cole.
   Jag tyckte mig inledningsvis höra bandet spela i en genre, som vi för 40 år sedan kallade countryrock, och det lät klockrent om de countryrockiga rytmerna men bandet hade fler ambitioner än så. En klåfingrig gitarrist, Mike Seal, ville gärna glänsa i långa och tekniskt mycket skickliga och smått Mark Knopfler-influerade solon som nästan tangerade jazzrockområdet.
   Men det fanns höjdpunkter som när Cruz satte sig vid elpianot och klangerna nästan gränsade till "I heard it through the grapevine" i allmänhet och soulduettballader ("Lonely" och "Broken shore") i synnerhet.
   Styrkan med två sångare går aldrig att underskatta och det stora bandet utnyttjade ibland de små dämpade detaljerna när de i någon låt snyggt gick ner i tempo för att sedan öka och nå crescendo en stund senare. I en konsert som avslutades med "Whiskey angel" då konsertljudet fortfarande var exemplariskt perfekt.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.