Blogginlägg

Tre konserter gjorde en minifestival

Aaron Lee Tasjan.

Bilder: Hans Odelholm (tack!)The Black Lillies,

AARON LEE TASJAN
THE BLACK LILLIES
ELLEN SUNDBERG
Scandic Grand, Örebro 4 februari 2017
Konsertlängd: 21:03-21:31 (ES, 28 min), 21:35-22:55 (ALT, 80 min) och 23:12-00:23 (TBL, 71 min)
Min plats: Sittande i soffa ca 15 m från scenen.

Som alla vet numera är Örebro, som ligger i hjärtat av Sverige, ett fullständigt tivoli när det handlar om levande musik. Konserter krockar med konserter och det är till slut omöjligt att med hungern i behåll kunna njuta av allt som händer på konsertscener runt om i staden. I tisdags hade vi en hel festival, Equal at Heart, i fem olika lokaler och igår bjöds det på tre artistkonstellationer på ett och samma ställe, en typ av minifestival. Den jämtländska juvelen Ellen Sundberg inledde, Aaron Lee Tasjan från East Nashville fortsatte och gruppen The Black Lillies från Knoxville, Tennessee, fick avsluta konsertkvällen. Överst har jag placerat lördagskvällens artister i den ordning jag tyckte de var intressanta.
   Ellen Sundberg (se vänster, Bild: Torbjörn Larsson) har varit en flitig Örebro-gäst den senaste veckan. Hon fanns med under Equal at Heart-festivalen i tisdags och jag fick faktiskt uppleva henne pÃ¥ samma plats nu, Scandic Grands matsal, med ett framträdande som var sÃ¥ gott som identiskt inklusive mellansnack. Tyvärr hoppade hon den här gÃ¥ngen över sin Kjell Höglund-cover. PÃ¥ lördagskvällen var ljudet mustigare och överlag bättre, det lät bra lÃ¥ngt ner i hörnet där vi satt, när vi fick hennes repertoar i mer avskalade varianter som jag kan tänka mig att de lät i sina ursprungliga demoversioner. Kanske berodde det förbättrade ljudet pÃ¥ en mer välbesökt konsertlokal eller kvalitéerna hos ljudmixaren som blev avtackad av de utländska artisterna flera gÃ¥nger.
   De positiva rapporterna frÃ¥n Aaron Lee Tasjans tidigare framträdanden under Sverigeturnén fick mig intresserad och gav mig "beslutsunderlag" för att vilja uppleva konserten i lördags. Han började med att presentera sin repertoar som "rock'n'roll songs" och konserten skulle bli nÃ¥got mer än "bara" ett ovanligt underhÃ¥llande singer/songwriter-framträdande.
   Aaron Lees rutin och erfarenheter, han har bland annat spelat gitarr i en senare upplaga av New York Dolls, blev ganska uppenbara när han med enorm säkerhet och självförtroende i ryggen bjöd pÃ¥ en rejäl dos av sina lÃ¥tar och däremellan mÃ¥nga självsäkra mellansnack fyllda av bÃ¥de humor, dagsaktuellt engagemang och en extrem närvarokänsla.
   Han startade stenhÃ¥rt med "Hard life", frÃ¥n senaste albumet "Silver tears" som stod mest i centrum under hans 80 minuter pÃ¥ scen. Fortsatte med "Ready to die" och berättade sedan att han hade spelat i bandet bakom Marc Cohn, vars största hit hette "Walking in Memphis", men nu skrivit en egen sÃ¥ng om Memphis, "Memphis rain". En väldigt vacker och konstruktiv lÃ¥t och redan där började det gÃ¥ upp för mig att Aaron Lee ocksÃ¥ var en lÃ¥tskrivare av rang med bÃ¥de tänkvärda texter och smarta starka melodier pÃ¥ sitt samvete.
   "12 bar blues", som inte alls handlar om en typisk blueslÃ¥t utan om alla barer han hade besökt, tänkte jag textmässigt Ã¥t John Prine-hÃ¥llet och när han ibland gränsade till absurd humor och satir, exempelvis "The trouble with drinkin'" och "I love America more than you" (riktad mot Trump), tänkte jag osökt pÃ¥ Warren Zevon. Innan "Bitch can't sing" jämförde han sig själv med Randy Newman, och hans satiriska "Short people", och elegant vävde han in T Rex-lÃ¥ten "Get it on" i sin lÃ¥t. Och hann ocksÃ¥ med att tillägna "Lucinda's room" till Lucinda Williams och Blaze Foley.
   För att sluta cirkeln avslutade Aaron Lee sin konsert med sista lÃ¥ten frÃ¥n senaste albumet, "Where the road begins and ends", och sÃ¥ dags var vi i publiken tämligen överens om att vi hade upplevt nÃ¥got väldigt personligt och en begynnande stor artist.
   Liksom Aaron Lee är det sex personer starka bandet The Black Lillies frÃ¥n Tennessee utan att vara ett musikaliskt traditionellt countryband. Bandet leds av Cruz Contreras, sÃ¥ngaren, och innehÃ¥ller bÃ¥de en steelguitar (Jonathan Kenney) och en extra sÃ¥ngerska, Haley Cole.
   Jag tyckte mig inledningsvis höra bandet spela i en genre, som vi för 40 Ã¥r sedan kallade countryrock, och det lät klockrent om de countryrockiga rytmerna men bandet hade fler ambitioner än sÃ¥. En klÃ¥fingrig gitarrist, Mike Seal, ville gärna glänsa i lÃ¥nga och tekniskt mycket skickliga och smÃ¥tt Mark Knopfler-influerade solon som nästan tangerade jazzrockomrÃ¥det.
   Men det fanns höjdpunkter som när Cruz satte sig vid elpianot och klangerna nästan gränsade till "I heard it through the grapevine" i allmänhet och soulduettballader ("Lonely" och "Broken shore") i synnerhet.
   Styrkan med tvÃ¥ sÃ¥ngare gÃ¥r aldrig att underskatta och det stora bandet utnyttjade ibland de smÃ¥ dämpade detaljerna när de i nÃ¥gon lÃ¥t snyggt gick ner i tempo för att sedan öka och nÃ¥ crescendo en stund senare. I en konsert som avslutades med "Whiskey angel" dÃ¥ konsertljudet fortfarande var exemplariskt perfekt.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.