De tio senaste blogginläggen

#8. dvd: Explodera bateria

Postad: 2017-03-27 07:52
Kategori: vhs_dvd 38-1



HÅKAN HELLSTRÖM: Explodera Bateria! (Dolores/Virgin/Gothenburg All Stars, 2003)

DET KAN MÅHÄNDA VARA SÅ ATT HÅKAN HELLSTRÖM aldrig har varit så populär som just nu. Hundratusentals människor till Ullevi och en utsåld turné i sommar säger väl sitt tydliga språk. Men för mig kommer konsertåret 2002 aldrig att överträffas. Frimis, Örebro, 4 december 2002 var en alldeles ouppnåelig konsertupplevelse och det var på samma turné, några veckor senare 20 december, som den här konserten spelades in.
   Dvd:n, med en total speltid på tre timmar, innehåller dessutom så mycket mer, intervjuer, soundcheck, film om senaste skivan, fotocollage, en hemlig låt (Mats Paulsons specialskrivna "Kapten Hellströms Salsa"), en livelåt från 2000 och en rad videos. Men det är på konserten på hemmaplan i Göteborg i Lisebergshallen, turnéfinal, som Håkan Hellströms scenshow och energin i bandet kommer helt till sin rätt. Även om allsången på Frimis i Örebro, den där magiska onsdagskvällen i december, var gudomlig genom hela konserten är det framför hemmapubliken allt lyfter till ännu högre höjder. Fast feststämningen i publiken överröstas ofta av ett extremt levande band. Både musikaliskt och fysiskt händer det saker hela tiden under en timme och 43 minuter. Energin kokar.
   Det är en ung och korthårig Hellström som tar emot publikens jubel medan en sjuk (40 graders feber!) Timo Räisänen bärs in och sätts på en stol med sin gitarr. En klassisk start på en klassisk konsert. Congas, trummoroch diverse slagverk anger den musikaliska tonen men blir aldrig så brasiliansk som delvis soundet på det då aktuella albumet "Det är så jag säger det" var.
   Finn Björnulfsson står i centrum på scenen med sina congas och trummisen Lars-Erik ”Labbe” Grimelund sitter till vänster och stackars gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert står långt ut till höger men musikaliskt håller det ihop. Alla musikerna är galet inspirerade och hoppar bokstavligen in på scen tillsammans med Håkan som hetsar upp stämningen i det långa introt till den otroliga startlåten "Mitt Gullbergs kaj paradis". Tala om flygande start.
   En taggad Stefan Sporsén överger allt som oftast sina keyboards och befinner sig inte så sällan framme vid mikrofon med sin trumpet i högsta hugg. Som fjärde låt följer ytterligare en fantastisk höjdpunkt, "Fulaste flickan i världen", där tempot går ned något och Sporséns trumpetsolo blir himmelskt effektfullt.
   Som känslomässig show är det uteslutande högsta betyg på konsertens alla låtar men repertoarmässigt finns det svackor i materialet. Håkan hade trots allt bara två album bakom sig och jag tycker "Gråsparven när hon sjunger", "Minnen av aprilhimlen" och en förlängd "Förhoppningar och regnbågar" inte riktigt tangerar hans bästa låtar. Men det är lite ironiskt när flera av Håkans musiker i intervjumaterialet på dokumentärfilmen hissar flera av de här låtarna.
   Men genom svettigt jobb och hård fysisk ansträngning, seglartröjan spricker under armen, att Håkan resten av konserten uppträder svettig i undertröja. Under "Ramlar" inträffar kvällens första euforiska hysteri och i det här höga tempot går låtarna i varandra och mellansnacken förvandlas till intron på nästa låt.

DEN SKEVT SJUNGANDE HÅKAN BLIR SOM MESTB personlig, känslig och naken i de lågmälda balladerna och tangerar nästan Björn Afzelius i "Det är så jag säger det" och på "Rocken roll, blåa ögon - igen" blir det än mer avskalat med bara Timo och Sporsén tillsammans med Håkan på scen. Och enligt första paragrafen i dramaturgikonst följs konsertens lugnaste parti av den långa, långa ständigt växande finalavslutningen.
   "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blir den explosiva starten på det spektakulära slutet och nu hörs publiken inte överraskande mer än tidigare och fem slagverkare (Party Puff People) förenar sig med bandet på scen. Höstens stora singel, "Kom igen Lena!", blir ögonblicket där hysterin och glädjen bryter ut och det fullständiga kaoset i publiken och på scen inte vet några gränser.
   Det blir sådan enorm urladdning att alla på scen sitter utslagna på golvet och av någon märklig anledning börjar alla (utom den febrige Timo) göra armhävningar. Samtidigt som publiken taktfast skriker "Håkan! Håkan! Håkan!" och det går naturligtvis en kall vänlig kår genom min rygg...
   Nu först får det långa mellansnacket sin plats i showen och den följs av en långt, långt, långt utdragen version av "Nu kan du få mig så lätt" och publikhyllningarna får en euforisk Håkan att gå omkring och primalskrika på scen medan bandet rullar på i en kaotisk slagverksfest. En helt utpumpad Håkan och utkört band tackar sedan publiken med handskakningar med publiken längst fram och går sedan ut.
   Publiken vägrar dock lämna platsen framför scenen där Timo sitter kvar innan bandet återvänder och allsångsfesten fortsätter med "Vi två 17 år" som nästan aldrig tar slut innan Håkan slänger sig ut i publiken till alla säkerhetsvakters förtret.

Extramaterial: Sex musikvideos sex av hitsen, och redan 2003 var väl första singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" (gryniga bilder i Göteborgsmiljö) ren och skär nostalgi. Här finns också en intressant dokumentär (30 min) om inspelningen av andra albumet "Det är så jag säger det". Bland det övriga bonusmaterialet finns ett bildcollage, intervjuer före och efter konserten och en tämligen unik liveupptagning från Accelerator-festivalen utomhus 5 juli 2000 på Münchenbryggeriet, Stockholm, med "Vi två 17 år". Håkan och en tajt kvartett, utan Stefan Sporsén, framför en spridd publik.

/ Håkan

Dagebys låtar har stort värde än idag

Postad: 2017-03-25 16:36
Kategori: Live-recensioner



ULF DAGEBY BAND
East West Sushi,. Örebro 24 mars 2017
Konsertlängd: 22:04-23:31 (87 minuter)
Min plats: Stående ca 8 meter från scenen.


Legendaren och reliken Ulf Dageby "hotade" med att spela mycket nytt material på konserten som var en comeback till rockscenen. Men majoriteten av fredagskvällens konsert var trots allt hämtat från hans tre soloalbum som släpptes på 80-talet. Han kan ändå inte kritiseras för att vara en oldtimer som enbart lever på nostalgi för han och hans band bjöd även på några nya ännu ej utgivna låtar. Kreativiteten växer fortfarande i den 72-åriga kroppen, som visserligen är lätt sargad av några trasiga knän (hela bandet satt ned under hela konserten), och han framstår alltmer som en av Sveriges bästa låtskrivare.
   Fem tomma stolar på scen fylldes av fem sittande musiker men det som inledningsvis liknade en handfull musiker som bad om ursäkt utvecklades till en alldeles förtjusande rockkonsert med en osedvanligt stark repertoar. Med låtar som vi ofta hade glömt hur bra och starka de är och med mellansnack av typen spontana och avslappnade och ofta med en helt omedveten göteborgsk skruvad poäng som fick publiken att trivas utöver det vanliga.
   Jag har under de senaste veckorna lyssnat ganska intensivt på Ulf Dagebys tämligen bortglömda tredje soloalbum "Känsliga soldater", dyker upp i kategorin "Skivhyllan" om några veckor, och det blev under konserten uppenbart hur väl förberedd jag var ty det albumets låtar, sex av konsertens 17 låtar, kom att dominera i den något tillbakablickande konsertrepertoaren.
   Musikerna i bandet var alltså sittande under hela konserten men det blev musikaliskt på inget sätt tillbakalutad lagom trivsam underhållning för bandet var genomgående på tårna, från Håkan Nybergs intensiva trummande till Håkan Svenssons ypperliga soloraider på gitarren. Och med i sammanhanget unge basisten Kalle Gustafsson-Jerneholm (från Soundtrack Of Our Lives) och rutinerade klaviaturkillen Ulf "Vinyl" Stenberg blev det under olika stunder både melodiskt följsamt och tungt rockigt.
   Efter ungefär en timme, under "Allting tar slut" och "Jag vandrar genom livet", höjdes energin nämnvärt och vi befann oss plötsligt i en högenergisk rockkonsert med en underbart hjärtskärande elgitarr längst fram.
   Fredagens konsert blev ingen proggrevival om nu någon hade förväntat sig en massa Nationalteatern-låtar. Det var väl egentligen bara vid ett enda tillfälle, konsertens slutpunkt med "Men bara om min älskade väntar", som den referensen dök upp i huvudet. Men å andra sidan har jag aldrig hört den balladen blivit så bryskt behandlad med fuzziga gitarrer och ett i övrigt överstyrt arrangemang.
   Annars började konserten lite mystiskt innan Dageby och musiker hade äntrat scenen med symfoniska tongångar, Dagebys musik från Stefan Jarls film "Jag är en krigare", som öppnade våra sinnen och gav förhoppningar på en upplyftande och inspirerad konsert. Och efter nästan 90 minuter kunde jag konstatera att förväntningarna på något spännande var helt uppfyllda.


(Jag är din krigare)
I dimman under granar
Avsked med långa skuggor
Känsliga soldater
Barn
En dag på sjön
Grå hästar
När vi talade med djuren
Gudar gick över fälten
Bara en gång kvar
Månen
Underbara rum
Allting tar slut
Jag vandrar genom livet
Mandel och lilja
Eldorado

Extralåtar:
Länge leve alla biologer
Men bara om min älskade väntar

/ Håkan

I min skivhylla: Elephants Memory

Postad: 2017-03-24 07:52
Kategori: I min skivhylla



ELEPHANT'S MEMORY: Elephant's Memory (Apple SMAS-3389)

Release:
18 september 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Carly Simons "No secrets" (1972) och Mary Hopkins "Those were the days" (1972).

DET ENA GER OFTA DET ANDRA I MINA NEDSLAG i pop- och rockmusikens historia. För ungefär tre veckor sedan skrev jag om John Lennon-konserten "Live in New York City" i dvd-kategorin. Där spelade det amerikanska bandet Elephant's Memory en minst sagt ledande musikalisk roll som kompband vilket fick mig att minnas tillbaka på det album bandet 1972 gjorde med Lennon och Yoko Ono som producenter. Det är just den relationen som gör att skivan hamnat på den kronologiska skivhyllan med Beatles-relaterade skivor.
   Tidigt 1972 hade John Lennon planer på att turnera i USA. Av sin vän och fredsaktivist Jerry Rubin fick han rådet att skaffa sig "ett långhårigt band" och Rubin knöt sedan kontakten mellan Lennon och trummisen Rick Frank vars band han hade hört på radion i en liveinspelad konsert. Lennons första tanke var att Frank skulle bli trummis i hans band men hans kvalitéer gjorde att hela bandet, Elephant's Memory, fick jobbet som kompband och dessutom skivkontrakt med Apple Records.
   Elephant's Memory bildades redan 1967 av Frank och saxofonisten och sångaren Stan Bronstein. 1969 skivdebuterade bandet med albumet "Elephant's Memory" av vilka två spår kom med på det uppmärksammade "Midnight Cowboy"-soundtracket och hade sedan en mindre hit med låten "Mongoose".
   Bandets stil var speciellt och har beskrivits som en mix(!) av Frank Zappa. MC5 och Electric Flag. Andra albumet "Take it to the streets" (1970) väckte ännu mindre uppmärksamhet men bandets goda rykte som liveband växte och det var ju främst som kompband på turné som Lennon hade engagerat Elephant's Memory.
   Bandet kompade John Lennon (och Yoko Ono) på några tv-shower under våren 1972, Mike Douglas TV Show och Dick Cavett TV Show, samtidigt som "Some time in New York City" spelades in fram till 20 mars. Under april-maj 1972 spelades sedan Elephant's Memorys album på Apple in i samma New York-studio, Record Plant (East) Studios. John & Yoko står alltså som producenter men är också delaktiga som musiker och sångare.
   Det ryktas att Lennon skrev pianomelodin till låten "Wind ridge" men ville inte ha någon credit för det. Det är den låten jag överlägset minns bäst från den här skivan. En underbart lågmäld och välarrangerad melodi med basisten Gary Van Scyoc som sångare, han har också skrivit låten. Det var nog det specifika minnet som gjorde att jag idag hade större förhoppningar på hela albumet.

MATERIALET OCH SOUNDET PÅ SKIVAN lutar sig tydligt mot bandets livepotential och, förutom "Wind ridge", är det mer ös och stök än smart skrivna låtar i deras repertoar på skivan. Bronstein, som sjunger på de flesta låtarna, har en "röst" som påminner om Tom Waits men som saxofonist och framträdande musiker på sitt instrument sätter han här en mall som sedan Clarence Clemons gjorde till sin egen under decennier efteråt.
   Bland det ösigt rockiga materialet är det främst "Liberation special" och "Power boogie" som imponerar mest. Raka, starka rocklåtar med slagkraftiga refränger. Det är också de låtar från albumet som gavs ut på singel men där USA och England inte kunde enas om vilken av låtarna som skulle vara a-sida. "Liberation special" (USA-singeln) är den lite mer upproriska låten med maffig tjejkör (bland annat rutinerade sångerskan Martha Velez och låtskrivaren Toni Wine) som understryker det frihetstörstande budskapet. "Power boogie" (Englandssingeln) är en renare och mer livsbejakande boogielåt med Lennon på gitarr.
   Gruppen har ibland beskrivits som lite musikaliskt galen och i "Baddest of the mean" får vi många bevis på det. Dels är låtlängden (8:46) grotesk, Bronstein låter ibland som Napoleon XIV och hela melodin är oändligt tjatig. "Local Plastic Ono Band" tillhör också de skumma låtarna på skivan. Trummisen Frank har skrivit låten och han "sjunger" också.
   Det finns också långa rötter till traditionell rock'n'roll på flera låtar här och det har en förklaring. Innan Lennon kom in i bilden kompade bandet Bo Diddley och strax efter Lennon-samarbetet jobbade de med Chuck Berry på "Bio"-albumet (1973). "Chuck n' Bo", skriven av alla gruppens medlemmar, är därför en hyllning till de två profilerna med hjälp av många lånade riff och intressant text. "Cryin' blacksheep blues" kan dessutom uppfattas som en kopia av Chucks "Memphis, Tennessee".

/ Håkan

Sven-Erik Magnusson (1942-2017)

Postad: 2017-03-22 10:26
Kategori: Minns

Jag börjar, mot min vilja, mer och mer vänja mig vid tanken att stora musikaliska profiler går ur tiden. Och sångaren SVEN-ERIK MAGNUSSON är bara en i raden under de senaste åren. Därmed dog den sista originalmedlemmen i ett band som nästan funnits till under hela mitt liv där just sångaren Sven-Erik personifierade bandet på alla sätt. Och som jag musikaliskt har haft ett förhållande till i alla tider. Den tidiga rock'n'roll-eran missade jag av praktiska skäl men under 60-talet ackompanjerades mitt poplyssnande med ständig uppdatering av Svenstoppsplaceringar.
   Tio i Topp, Pop 64 och så vidare spelade givetvis en huvudroll i min musikaliska värld på 60-talet men jag noterade också alla Sven-Ingvars hits som klassiker i min värld som alla var starkt förknippade till Sven-Eriks lätt värmländska accent. Det var inte bara Thore Skogman ("Fröken fräken" och "Min gitarr") som skrev dessa oförglömliga låtar, jag lärde mig också stava till andra namn som Rune Wallebom (Börja om från början", "Det tror jag inte på" och "Kristina från Vilhelmina") och Ingvar Hellberg ("Säg inte nej, säg kanske", "Vid din sida" och "Jag ringer på fredag). Låtar som till stor del format mitt musikaliska minne av svenska låtar på 60-talet.
   Nu är namnen Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson inte bara förknippade med något djupt nostalgiskt utan blev med förnyad kreativitet riktigt levande på 90-talet. Först den folkkära återkomsten på Hultsfredsfestivalen och sedan, mellan 1996 och 2000, på tre nyproducerade (av Lasse Lindbom) album av sensationell kvalité, "Lika ung som då", "Nio liv" och "Retroaktiv".
   Mycket tack vare en lång rad låtskrivare, från Niklas Strömstedt, Nisse Hellberg och Plura till Peter LeMarc, Dan Hylander och Per Gessle, som uppenbart hade specialskrivit material till det värmländska legendariska bandet. I låtarna fanns både känsla och personlighet som faktiskt är mer tidlöst än 60-talsklassikerna och kommer att överleva decennier framåt.
   Såg bandet flera gånger runt 2000 men Sven-Erik och bandet ville inte fullt ut lita på det aktuella materialet, eller kände möjligen det nostalgiska trycket från publiken, och jag fick aldrig uppleva det fulländade framträdandet från Värmlands stolthet.
   Sven-Eriks död hamnar kanske lite i skymundan av Chuck Berrys bortgång i helgen men 1976 spelade Sven-Ingvars faktiskt in Berrys "Rock and roll Music"...
   Sven-Erik Magnusson avled i sviterna av prostatacancer i natt 22 mars 2017.

/ Håkan

Husbandet bättre än gästartisten

Postad: 2017-03-22 07:57
Kategori: 80-talskonserter



I SLUTET PÅ 80-TALET BEFANN SIG DAVE NERGE rätt långt från showbusiness övre regioner. 1981 hade han sin tid i rampljuset som ledare för Dave & the Mistakes, senare sjöng han i coverbandet Boogie Kings och 1988/89 försökte han på en anspråkslös nivå ta sig fram som soloartist.
   Här dök han upp som känd gästartist och uppträdde framför det Örebro-baserade husbandet. Gjorde våren 1989 ytterligare några Örebro-spelningar. Först som soloartist och sedan som ledare och sångare i coverbandet med det lustiga namnet Nerge Wind & Fire. Ett band med proffsiga musiker som Pelle Alsing, trummor, och Clarence Öfwerman, keyboards.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1988.

DAVE NERGE + HUSBANDET
Strömpis, Örebro 15 maj 1988


Det var svensk-amerikanen Dave Nerge som var den hemliga gästen i söndagskväll på Strömpis när Söndagsbörsen fick sin fortsättning.
   Restaurangen var inte pinsamt tom men örebroare i gemen har ännu inte uppfattat spänningen och överraskningsmomentet i detta arrangemang.'
   Söndagsbörsen är ett husband med örebromusiker och en hemlig gästartist som framför företrädesvis covers från när och fjärran.
   Denna form av show passar Dave Nerge perfekt. Han är nämligen inte bara känd som ledare för Dave & the Mistakes (där Tove Naess en gång började sin karriär) vid 80-talets början.
   Några år senare sjöng han i Boogie Kings, ett utpräglad liveband med enbart covers på repertoaren, där också stjärngitarristen Peter O Ekberg ingick.
   Boogie Kings spelade mest gamla rocklåtar. Nerge framför det eminenta husbandet handlade däremot fräschare rock lånad från bland annat Bad Company, Robert Palmer och Led Zeppelin.
   Men det här var kvällen då husbandet överglänste gästartisten. Nerge var en god entertainer med vitsiga mellankommentarer men han hade en begränsad röst som inte riktigt räckte till i alla låtar.
   Kompet har undertidigare söndagar visat sig behärska både rock och funk och klarade nu även lite mer jazziga tongångar med beröm godkänt. Till stor glädje för publiken, restaurangfolk och rockmusiker, men var befann sig den övriga stora delen av Örebros rockintresserade?
   Följande söndagar blir det annonserade konserter med Big Deal och Triad men Söndagsbörsen fortsätter i juni med fler spännande gästartister av toppklass-

/ Håkan

Film + cd + demo = Eva Eastwood

Postad: 2017-03-21 08:15
Kategori: Bio-recensioner



EVA - en lyckost
Regi: Matz Eklund
(90 minuter)


ATT GÅ POÅ EN EASTWOOD-FILM FICK PÅ måndagseftermiddagen en helt ny betydelse. Det var nämligen Eva och inte Clint som spelade huvudrollen. Matz Eklund, mest känd för rockabillyfilmen "En bit av 50-talet", har i en dokumentärfilm gått till botten med Eva Eastwoods långa, intressanta och händelserika historia. Från det djupt privata till det framgångsrikt professionella, från en minst sagt trasslig och tuff uppväxt till offentlig uppmärksamhet och från inledningsvis målmedveten rockabilly till ett gränslöst musikskapande med både pop, rock och schlager på repertoaren.
   Jag ska väl inte recensera filmen alltför detaljerat då jag till viss del har varit inblandad i filmens innehåll. Som musikkritiker uppmärksammade jag hennes första demoinspelningar i slutet på 90-talet och blir i filmen intervjuad om mina första intryck men också om mina tankar när hon i mitten på 00-talet oväntat började sjunga på svenska.
   Tillsammans med tunga namn som Jerry Williams, Siv Malmqvist, Joakim Arnell, Peter LeMarc, Nisse Hellberg och Linda Gail Lewis försöker jag förklara framgångarna för den fantastiska låtskrivaren, den underskattat starka sångerskan och den sprudlande energiska människan. Och regissören har förvandlat privata lätt suddiga filmer, intervjuer med Eva i många olika situationer, Allsång på Skansen och rader av andra minnesbilder till otroligt underhållande 90 minuter i högt tempo.
   Dokumentären täcker alla år från barndom, uppväxt, demoperioden som sagt, de sex åren på Tail Records i Jönköping till allt större kommersiella framgångar på det stora skivbolaget BMG. En historia som både engagerar och underhåller.

"Det bästa 2006-2016"



EVA EASTWOOD
Det bästa 2006-2016
(Atenzia/Darrow)


I SAMBAND MEDBIOPREMIÄREN AV DOKUMENTÄREN "Eva - en lyckost" släppte hennes nuvarande skivbolag påpassligt en samling Eva Eastwood-låtar från 2006 och fram till idag i ett snyggt och filmrelaterat skivomslag. 20 låtar av gränslös variation, jämnt uppdelat på lika många svenska som engelska låtar, där det blir uppenbart hur Eva Eastwoods fantasifulla kreativitet som låtskrivare är ett stort utropstecken.
   Det är inte, som i dokumentärfilmens fall, en riktigt heltäckande samling från hela karriären då Tail Records-materialet, inspelat i antik icke-digital miljö i Jönköping, inte finns med. Men det kanske hade varit att begära för mycket och resultatet varit än mer musikaliskt splittrat. För det räcker gott och väl när hon lika naturligt som personligt rör sig fritt mellan genrer som rock'n'roll, doo-wop, rockabilly, schlager och snuddar vid gränsen till dansband.
   Eva Eastwood har givit uttrycket mångsidig ett ansikte och när hon efter tre tämligen kommersiellt producerade album på engelska, ibland på jakt efter Shania Twain-publiken, återigen satsade på svenska var hon både musikaliskt och textmässigt på säker jordnära mark. Där referensen till Siw Malmkvist ibland blir tjatigt upprepande när det egentligen blir så personligt som det kan bli.
   Första halvan av skivan, den på svenska, är onekligen mer intressant både musikaliskt, text- och soundmässigt. Där prickar hon med precision in de där schlagertypiska klangerna men gör också doo wop-arrangemangen och de vilt svängiga rockabillytakterna till sina egna.


Nu har jag hittat Eva Eastwoods första musikaliska steg

NÄR JAG BLEV OMBEDD ATT BIDRA till dokumentärfilmen "Eva - en lyckost", filmen om Eva Eastwoods liv, och försöka minnas hur jag uppfattade hennes första demoinspelningar hade jag varken mina recensioner eller demotejper tillgängliga. Men fick minnet uppfräschat av några tidningsklipp som Eva själv hade sparat. Jag skrev några rader om den upplevelsen vid själva intervjutillfället till filmen för några månader sedan.
   I en pågående flyttstädning sprang jag i dagarna däremot på lådvis med demokassetter/skivor och i ett osorterat dammigt kaos hittade jag Eva Eastwood-relaterat material (se foto nedan). Exempelvis hennes allra första demokassett, utgiven under gruppnamnet Irene's Federation (ca 1998), ytterligare en kassett och några demo-cd av vilka en är försedd med texten "Special version to Håkan Pettersson".
   Till en av skivorna har Eva skrivit ett personligt brev där hon berättar att "Jag heter Eva Östlund men mitt artistnamn är Eva Eastwood. Jag är soloartist och kompas av Örebros 'skickligaste musiker'. Jag har precis varit i USA i två månader och spelat mina låtar".



/ Håkan

#9. vhs: A Rockabilly session

Postad: 2017-03-20 07:51
Kategori: vhs_dvd 38-1



CARL PERKINS AND FRIENDS: A rockabilly session (Virgin Music Video, 1986)

NAMNET CARL PERKINS TILLHÖR ROCK'N'ROLL-generationens ädla adel. I den exklusiva falangen strax under Elvis och tillsammans med Jerry Lee, Johnny, Roy, Gene, Buddy, Richard och Fats var Carl och Chuck Berry en av genrens största låtskrivarna. I det här engelskproducerade programmet, inspelat i oktober 1985, firas det 30-årsjubileum av klassikern "Blue suede shoes" som är den största anledningen till hyllningen med den då 53-årige legendaren i huvudrollen.
   Jag ska inte låtsas att jag har följt Carl Perkins karriär från början till slut. Jag var exempelvis knappt två och ett halvt år när han gjorde sin första singel och 50-talsepoken av rock'n'roll har jag till största delen följt genom backspegeln, men Bill Haleys "Rock around the clock" upplevde jag på plats framför radiogrammofonen via föräldrarnas 78-tums stenkaka, eller via tusentals covers under senare decennier. Min första kontakt med just Perkins var på några tidiga Beatles- skivor när de under samma år (1964) spelade in hans "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". I samtliga fall var det varken John Lennon eller Paul McCartney som sjöng de låtarna utan Ringo Starr och George Harrison.
   Både Starr och Harrison finns mycket logiskt med på den här hyllningskonserten som i sin helhet är musikaliskt fläckfri. Jag har väl många gånger tyckt att rockabilly-genren, som Perkins huvudsakligen tillhörde, är en tämligen förutsägbar och ganska monoton genre. Men i det här sammanhanget, live och musikaliskt inspirerat, blir det genomgående underhållande med friska färska versioner av alla gamla låtar.
   Huvudrollen i programmet spelar givetvis Perkins själv, som befinner sig i strålkastarljuset hela tiden, men Harrison och Starr spelar, tillsammans med Eric Clapton, hyllningens stora biroller. Högt betyg bör också gå till Dave Edmunds, stavas lite slarvigt på vhs-omslaget som "Edmonds", som producerat härligheten och är genomgående kapellmästare för ett synnerligen musikaliskt tajt gäng. I en genre där han verkligen är hemtam bland klassiska rocklåtar leder han och driver på bandet mot närmast ouppnåeliga höjder. Det är ganska naturligt Edmunds-relaterade namn i kompbandet och det fungerar lika smärtfritt när de backar upp Perkins som när de kompar övriga välvalda soloartister på scen.
   Kärnan i kompbandet är de fyra musiker som Edmunds omgående samlade omkring sig när Rockpile sprack 1981: Geraint Watkins, piano, Dave Charles, trummor, John David, bas, och Mickey Gee, gitarr. För att understryka rockabillytemat finns vid sidan av det kompbandet två av de tre musikerna som var Stray Cats i 80-talets inledning, vars skivor Edmunds producerade, Slim Jim Phantom på trummor och Lee Rocker på ståbas. Att den amerikanske gitarristen Earl Slick också figurerar i det här gänget är först ett frågetecken, 1985 var han mest känd som gitarrist med David Bowie, men hade precis bildat ett nytt band, Phantom, Rocker & Slick, med de två Stray Cats-musikerna. Även Carl Perkins son Greg spelar bas på några låtar.
   Edmunds egen skivkarriär var vid den här tidpunkten inte så het. De båda Jeff Lynne-producerade albumen "Information" (1983) och "Riff raff" (1984) hade ganska uppenbart misshandlat hans sound och det skulle dröja till 1990 innan nästa soloalbum kom. Däremot var Edmunds under hela 80-talet het som producent och var 1985 aktuell på skivor med Shakin Stevens, Fabulous Thunderbirds och Everly Brothers. Men han producerade också musiken till filmen "Porky's revenge" där han faktiskt kom i kontakt med både Carl Perkins (en nyinspelning av "Blue suede shoes" där både Slim Jim och Lee Rocker figurerar i kompet) och George Harrison.

BÅDE HARRISON OCH STARR VAR VID DEN HÄR tidpunkten ganska inaktiva som artister. George var verkligen mittemellan två album, utmärkta "Gone troppo" (1982) och ännu bättre "Cloud nine" (1987). Och Ringo skulle efter "Old wave" (1983) inte ge ut skivor i eget namn förrän 1990 när All Starr Band började turnera.
   Eric Clapton var däremot mycket produktiv när han 1985 följde upp "Behind the sun"-albumet med turné och hade precis mellanlandat i England, inför Perkins-hyllningen, dit han kom från Japan och skulle två dagar senare inleda Europaturnén. Även dottern till Perkins gamle kollega Johnny Cash, Rosanne Cash, fick plats på scen den här kvällen. Hon hade precis släppt albumet "Rhythm & romance" men valde att spela en Steve Forbert-cover, "What kind of girl", från sitt fyra å¨r gamla album. Och tillsammans med Perkins gjorde hon duetten "Jackson" (här kallad "Going to Jackson") som är förknippad med båda duettparen Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood.
   Carl Perkins och hans mest kända låtar är inte oväntat central repertoar i det här liveinspelade programmet. Vi får smakprov från hans fyra första singlar där han lite felaktigt presenterar debutsingeln "Turn around" som sin första Sun-singel. Den gavs bokstavligen ut på Flip Records, en liten etikett som också ägdes av Sun-chefen Sam Phillips. Sedan följer en rad Sun-klassiker som "Gone, gone, gone", "Boppin' the blues", "Glad all over" och det givna finalnumret "Blue suede shoes" i två versioner. Först med Carl och sedan med George Harrison vid mikrofonen.
   Ovannämnda "Beatles-låtar" tillhör också programmets höjdpunkterna där de båda beatlarna medverkar och Clapton gör ett skinande gitarrsolo på "Matchbox". "Your true love", med både Perkins, Harrison och Edmunds längst fram, är också en pärla.
   Programmet är inte bara en hyllning till Perkins. "Mean woman blues", som Elvis Presley gjorde först, och sekvensen när samtliga artister sitter uppradade på scenen och sjunger "That's alright mama" och "Blue moon of Kentucky" är rätt tydligt riktat till Presleys minne. Det går knappt att höra "Whole lotta shakin' goin' on" utan att få Jerry Lee Lewis på näthinnan. Och i det lilla instrumentala mellanspelet "The world is waiting for the sunrise" visar Perkins för Harrison hur Les Paul spelade sin gitarr.
   20 år efter den här inspelningen släpptes äntligen ljudinspelningarna på ett album, se höger.
   Perspektiv förändras med åren. När den här konserten arrangerades, 1985, var det 30 år sedan "Blue suede shoes" spelades in och när jag nu tittar på programmet har det gått ytterligare drygt 30 år. Då är det mycket tillfredsställande att konstatera att den legendariska rock'n'roll-musiken inte har något bäst-före-datum ty musikaliskt fungerar det här lika bra idag som för 30 år sedan och för all del också för 60 år sedan. Tidlöst heter det.

/ Håkan

Chuck Berry (1926-2017)

Postad: 2017-03-19 20:55
Kategori: Minns

Foto: Anders ErkmanAnders Erkmans bild av Chuck Berry i Himmelstalundshallen i Norrköping 1984 med autograf som min vän Jan-Ola Sjöberg fixade samtidigt.

DÄR DOG EN STOR OCH VIKTIG DEL AV 50-TALET.
   "Maybellene", "Roll Over Beethoven", "Rock and Roll Music", "School Days", "Sweet Little Sixteen", "Johnny B. Goode", "Come on", "Around and around", "You Can't Catch Me", "Carol", "Go, Johnny, Go", "Memphis, Tennessee", "Little Queenie", "Come On", "Sweet little rock and roller", "Around and around", "No Particular Place to Go", "Too much monkey business", "You Never Can Tell", "Nadine", "Reelin' and Rockin'", "Let it rock", "Promised land", "Back in the USA" och "Brown Eyed Handsome Man". Tydligare än så går det inte att beskriva minnet av låtskrivaren CHUCK BERRY. Hans speciella gitarrsound var också något mycket personligt.
   Jag var bara barnet på 50-talet och kan inte redogöra så mycket om mina musikaliska minnen från de åren. Det jag med säkerhet minns är mamma och pappas 78-varvare med Bill Haleys "Rock around the clock". Men det var under decennierna efteråt som mina rock'n'roll-år fick mening och innehåll genom en oerhörd mängd covers av i första hand Chuck Berry-låtar.
   Det var givetvis Beatles som först visade vägen för min uppfattning av 50-talets musik när de spelade in Berrys "Roll over Beethoven" och "Rock and roll music". Sedan kom Rolling Stones och gjorde samma sak med "Come on" och "Around and around".
   Sedan har massor med artister tolkat Chuck Berry-låtar mer eller mindre bra men det jag spontant tänker på just nu är Johnny Allans cajunkryddade rock'n'roll i "Promised land", Rockpiles version av "Johnny B Goode" mot slutet av konserten 1980 och alla de gånger (med bland annat Rod Stewart, Ulf Lundell och Refreshments) Chuck Berrys låtar har dykt upp bland konsertens extralåtar.
   Mina minnen av Chuck Berry på scen är däremot sparsamma. Jag upplevde en gammal och glömsk rock'n'roll-legendar på turnén tillsammans med Status Quo och Nisse Hellberg när de nådde Örebro i juli 2007. Låtlistan var grandios men showen var ganska lättglömd. Däremot är det svårt, omöjligt helt enkelt, att glömma eller förtränga alla hans klassiska rocklåtar.
   Chuck Berry avled igår 18 mars 2017.

/ Håkan

Nikolas närvaro lyfte traditionen

Postad: 2017-03-18 15:54
Kategori: Live-recensioner







Alla bilder: Anders Erkman
TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 17 mars 2017
Konsertlängd: 21:35-23:31 (116 min)
Min plats: Stående i massan ungefär 8 m till höger om scenen.


Det började med en liten oskyldig rundgång på scenen och det slutade med mäktig allsång i "Whiskey in the jar". Som sig bör var det klackarna i taket i hotellfoajén där publik och bandet på scen på fredagskvällen hade samlats för att fira den irländska nationaldagen, det vill säga St Patrick's Day. Jag har upplevt samma sak med samma underhållning två gånger tidigare i samma lokal men nu var det på exakt rätt datum i en mer än överfylld festlokal och med Nikola som gästartist vilket fulländade nöjet perfekt.
   Som ni ser på setlistan nedan bjöd Tullamore Brothers på ett fullspäckat program med sina irländskt klingande traditionella låtar i förgrunden. Ett musikaliskt potpurri med både instrumentala låtar, vemodiga ballader och slagdängor ackompanjerade av mer eller mindre allsång. Traditionsenligt bjöds det också på irländsk dans av två skickliga tjejer och närheten till Irland var påtaglig.
   Det fanns väl ingen naturlig koppling mellan det traditionellt irländska materialet och Millencolin-sångaren Nikolas musikaliska värld men under fredagskvällen besegrades den eventuella barriären med marginal. För det kändes osedvanligt välplanerat och nästan logiskt när Nikola gick upp på scenen och med bandet i ryggen drog igång Steve Earles "Galway girl" inför en förvånad publik.
   När Nikola sedan fortsatte med den gamla skotska visan "The stoutest man in the forty twa" och ganska oväntat gjorde om Millencolins "Sense & sensibility" till perfekt folkmusik krossades alla fördomar om att det inte går att kombinera gammal och ny musik. Det gav traditionen ett lyft som tillfredställde den ständigt nyhetstörstande bloggaren som skrivit de här raderna.
   Nikola fick också chansen att sjunga "The Irish rover" och hjälpa till på två andra kända irländska sånger, "The wild rover" och "Whiskey in the jar". Och den sistnämnda låten avslutade en lång, svettig och trång kväll. "Wait for my daddy-o"-refrängen följde med hela vägen längs Nygatan och hem.



/ Håkan

Bästa Nisse Hellberg

Postad: 2017-03-17 09:27
Kategori: Live-recensioner

Foto: Hans Odelholm

NISSE HELLBERG
East West Sushi, Örebro 16 mars 2017
Konsertlängd: 20:37-21:21 och 21:39-22:34 (44+55 min = 99 min)
Min plats: Olika platser.


"NIsse Hellberg kan man alltid lita på" blev rubriken när jag senast recenserade en konsert med den skånske rockaren. Efter torsdagskvällens nästan 100 minuter långa konsert har jag ingen anledning att ändra på den bedömningen. Den förväntade uppdateringen av scenrepertoaren, med låtar från det aktuella albumet "Vägen västerut", var logisk (6 låtar) men Nisse och hans band bjöd på så mycket mer.
   Här fick vi låtar från hela solokarriären, med ett ganska unikt återbesök hos albumet han gjorde med Peps Persson för 13 år sedan, ett flertal Wilmer X-låtar och valde att inte lite rutinmässigt klämma in en enda cover bland sina originallåtar.
   Senaste skivan släpptes i höstas och den pågående turnén ska väl skänka ljus åt det materialet. Därför var det överraskande, för att inte säga sensationellt, när han frångick den inofficiella regeln att inleda konserten med Låt 1 från senaste albumet. Istället sparkade han igång med två låtar från den elva år gamla skivan "Snackbar blues". Det blev ganska omedelbart klart att bandet, med gitarristen Janne Lindén i spetsen, arrangemangsmässigt inte skulle smeka den stora publiken medhårs för kvällen.
   En uppenbart spelsugen och inspirerad Hellberg rullade, tillsammans med det övriga kompet Marcus Källström, trummor, och Ubbe Heed, bas, ut en välsmakande meny med både countrydoft, cajunkryddor och ren och skär rockabilly. Och när Nisse förklarade att all musikintresse har sina rötter i popmusiken följde den Ramones-energiska "Ryggen mot väggen".
   Kanske saknades det steelguitar och dragspel för att understryka de genuina country- och cajun-influenserna men med sina fem gitarrer och slide gjorde Janne Lindén allt för att vi skulle förtränga de petitesserna.
   Med "Håller min dörr på glänt" ville Nisse avsluta konserten med tummen upp. Efter en natts sömn är jag därför övertygad om att jag igår kväll fick uppleva det bästa med Nisse Hellberg på scen och tillfredsställelsen vill just nu inte finna några gränser.


Söderns största hopp
En stad som aldrig vaknar
Farväl lev och lär
En hel slev snikenhet
Kvarter 5a plats 0-61
Jag är bara lycklig när jag dricker
Bok i retur
Alltid hem, hem, hem
Nu smet katten in till grannen igen
Träden växer till himlen
Leva ett vildare liv

Paus

Sorger på parad
Lille John
Låt kvasten gå
Stjärnan i mitt liv
Ryggen mot väggen
Snackbar blues
Där moget folk sitter och minns
Kul att ses tack och adjö
Nån måste få jobbet gjort

Extralåtar:
Det är nå't magiskt med dej
Håller min dörr på glänt

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (371)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (198)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Mikael Löwengren 9/02: Mikel Lindberg tillhör ju den där kategorin artister som det faktiskt finns någr...

Silja. 31/01: Gediget arbete som Povel Ramel skrev i en visa! Jag har en video med Festfolket ...

Silja. 24/01: Jag tror mig minnas att jag har kommenterat den här konserten tidigare men hitta...

Krister Sandberg 21/01: Ekseption var bra men Trace som Rick van der Linden bildade efter att han mer ...

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.