De tio senaste blogginläggen

00: #6. HÅKAN HELLSTRÖM

Postad: 2020-04-06 07:56
Kategori: 00-talets bästa

HÅKAN HELLSTRÖM: Känn ingen sorg för mig Göteborg (Virgin, 2000)

FÖR HELT NEUTRALA MUSIKLYSSNARE BLEKNAR kanske Håkans Hellströms debutalbum, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, i en så kallad nykter jämförelse med de övriga tre skivorna han gav ut på 00-talet. ”En debut som lovade gott om en karriär som hade mycket kvar att ge”, kanske kritiken kunde låta. Men jag vill bestämt hävda att utan den här så gott som sagolika och monumentalt starka förstaskivan hade Håkan Hellström aldrig nått de höjder och framgångar som han under de följande 20 åren kunde räkna in. Succéerna har avlöst varandra och det verkar inte finnas några gränser för hur många Ullevi-konserter Håkan Hellström kan göra på en sommar.
   Nåja, det går kanske att rent matematiskt räkna ut att Håkans övriga 00-album, ”Det är så jag säger det” (2002), ”Ett kolikbarns bekännelser” (2005) och ”För sent för edelweiss” (2008) med några oöverträffade enskilda låtar som starka argument, innehåller bättre produktion (namn som Björn Olsson och Jocke Åhlund gav givetvis tyngd åt soundet), mer genomarbetat låtmaterial och större aura kring artisten. Men jag vill ändå påstå att ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” innehållsmässigt är historiskt blytung när Sveriges pophistoria ska sammanfattas.
   Här finns låtar som aldrig kan strykas ur Håkans liverepertoar och mycket riktigt fanns ”En vän med en bil”, ”Ramlar”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Nu kan du få mig så lätt” med på setlistan på senaste Ullevi-konserten för nästan tre år sedan. Den sistnämnda låten, eller ”Vi två, 17 år” som också finns med på albumet, var det obligatoriska finalnumret på elva av de tolv konserter jag upplevde med Håkan mellan 2000 och 2011. Det säger det mesta om de nästan tjugo år gamla låtarnas odödliga värde.
   Jag var från första stund, för tjugo år sedan, ingen hängiven Håkan Hellström-fan. Tyckte första singeln (titellåten) var klart annorlunda och stod ut effektivt i radioskvalet när den spelades flitigt på min arbetskamrats transistorradio under sommaren 2000. Så udda att jag nog trodde att han var ännu en representant för den simpla men snart bortglömda kategorin one-hit-wonder.
   Albumet, som följde på hösten, kom ändå att fullständigt krossa mina fördomar och verkligen imponera med sin rad av genomgående starka låtar. Så personligt, så låtstarkt och med en så känslomässig attack att jag med lätthet däckades. Den imponerande kvalitén blev än mer påtaglig när Håkan började turnera där han på scen med all sin energi kunde pumpa upp låtmaterialet till himmelska nivåer.
   Håkan Hellströms tidiga framgångar var ju en tidigare okänd mix av falsksång och gränslös personlighet. 2000 var det i den svenska artistbranschen ännu så länge ganska tunnsått med vingliga sångröster soim rörde upp känslor och skapade motsättningar i tyckandet för och emot. Håkan besegrade galant den kritiken och gick med full kraft mot nya framgångar.
   För mig dök Håkan Hellström upp från ingenstans. Göteborgs nya generation av musiker och artister hade gjort entré under 90-talet (ni kan i artikeln för några veckor sedan om Joel Alme läsa namnen på många) och Håkan var ju en del av den utvecklingen. I samband med texten om Joel Alme fick jag möjlighet att höja upp Håkans anseende och rykte men musikaliskt höll han i slutet på 90-talet ändå en låg och ganska anonym profil.
   Håkan började spela trummor med Broder Daniel redan 1989 men lämnade det ännu oupptäckta men snart legendariska bandet 1995 och började spela några år med ett annat Göteborgsbaserat band, Honey Is Cool. Efter den sejouren var han 1997 tillbaka i Broder Daniel, nu som basist, men långt från sångmikrofonen. Nu var det bandet, med Henrik Berggren i spetsen, etablerat med två album bakom sig och på tredje skivan, ”Broder Daniel forever” (1998), körar Håkan tillsammans med Theodor Jensen.
   På den skivan kom Håkan i kontakt med producenten Mattias Glavå och 1999 börjar de spela in solodebutalbumet medan han fortfarande var Broder Daniel-medlem vilket han lite uppseendeväckande fortsatte med till 2002. Två år in i solokarriären!

Favoritlåt: "Dom dimmiga dagarna". Håkans solodebut har fyra starka singlar, ligger först på albumet, som dragplåster och det finns ytterligare exempel på kvalité i låtmaterialet på skivan. Men jag har däremot valt en av albumets mindre profilerade spår som min favorit, den avslutande ”Dom dimmiga dagarna”. En låt som så vitt jag vet Håkan Hellström aldrig har framfört på scen. En ballad som kryddas av Stefan Sporséns andäktigt vackra trumpet som ökar i intensitet och mot slutet förenas med la-la-la-allsång och ett nästan berusat blåsarrangemang (av Håkan och Timo Räisänen) som crescendo.
   Låten är ursprungligen skriven på engelska, ”Foggy days”, av The Plan (Theodor Jensen) och översatt till svenska av Håkan. Originalet släpps 2001 på albumet ”The Plan”.

/ Håkan

Blues Quality, bluespionjärer i Sverige

Postad: 2020-04-04 12:03
Kategori: Blogg


BLUES QUALITY hösten 1968: Från vänster: Pär David Johnson, bas, Mats Strömberg, orgel/piano/trumpet, Bosse Skoglund, trummor, Lasse Wellander, gitarr, och Peps, sång/munspel/gitarr.

PÅ HÅKANS POP HITTAR DU, BLAND MYCKET annat, de musikaliska historierna och biografierna. Där jag mer eller mindre detaljerat, med eller utan diskografi, skildrar artisters och gruppers karriärer. Ibland strikt kronologiskt men ibland, i dagens ämne, uppdelade i olika kapitel i en helt annan tidsföljd. Idag ska jag återberätta Örebrogruppen BLUES QUALITYS historia från mitten av 60-talet till 1970. För drygt tio år sedan skrev jag gruppen Natures hela historia på 70-talet, en musikalisk period som hade sina djupa rötter i – just det – Blues Quality.
   Som gruppnamn uppstod Blues Quality tidigt 1967 men var egentligen en naturlig fortsättning på gruppen T.S. People. Ett namn som många ville förklara som förkortning av Tommy Svensson People men Tommy hävdade i många år att T.S. kunde lika gärna stå för Tommy & Sjunne (Ferger), de två drivande medlemmarna i gruppen som då (1966) hade flera år bakom sig i olika Örebrogrupper.
   Gitarristen Tommy Svensson började spela 1962, först i The Robots och sedan i The Hi-Canes och fortsatte 1963 i gitarrbandet The Cyclones. Redan som 13-åring(!) blev trummisen Sjunne Ferger ”ungdomsidol” i The Alligators, en grupp som existerade fram till 1965 när Tommy och Sjunne bestämde sig för att bilda ett band tillsammans. Övriga medlemmar blev Mats Strömberg, orgel, och Torbjörn ”Tobbe” Andersson, bas.
   T.S. Peoples första engagemang var att åka på folkparksturné som kompband till Emile Ford. Sedan fortsatte bandet på egen hand och hade inledningsvis Tommy som sångare innan Per-Åke Måssebäck gjorde entré vid sångmikrofonen. Bandet fick flera tillfällen att visa upp sig som förband på utländska gästbesök i Örebro. Bland annat Kinks i september 1966, Troggs i november 1966, Downliners Sect i januari 1967 och på den stora skandalomsusade Rolling Stones-konserten i Ishallen på Annandag Påsk (27 mars) 1967. Tidigt 1967 hade bandet fått ny basist i Henry ”Henna” Larsson.
   Strax efter Rolling Stones-äventyret bytte T.S. People namn till Blues Quality. Sjunne var tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers och bandet ställde upp i 1967 års upplaga av Sveriges Radios Popbandstävling, som sändes i radioprogrammet Opopoppa från Skansen. Blues Quality gick till final 22 augusti och hamnade på en hedrande tredjeplats efter bandet Lucas (med Janne Lucas Persson) från Göteborg och Plupps(!) från Luleå.
   Framgångarna för Blues Quality i den tävlingen belönades med ett skivkontrakt som senare samma höst resulterade i bandets första singel.

1967
BLUES QUALITY
Rock me
(B.B. King-Joe Josea)
Gamblers blues (B.B. King/Johnny Pate)
(Swe-Disc SWES 1199)

”Rock me” hette i original ”Rock me baby” på en singel med B.B. King 1964 men hade sitt ursprung långt tidigare i en låt som hette ”Roll me mamma” med bluespianisten Curtis Jones 1939. ”Gamblers blues” är också B.B. King-relaterad, från albumet ”Blues is king” (1967).

I oktober 1967 agerade Blues Quality förband till John Mayall's Bluesbreakers, upplagan med Mick Taylor på gitarr. Det var i Blues Quality Tommy Svenssons blev känd som en formidabel gitarrist och steg till himmelska höjder och blev en inspirationskälla för Örebros alla gitarrister. Ett rykte som, tack vare Blues Quality-spelningarna med Mayall och senare Fleetwood Mac (i maj 1968), även nådde England.
   Måssebäck lämnade Blues Quality våren 1968 och gick till sjöss och ersattes vid mikrofonen av norrmannen Björn Johansen, som också spelade saxofon, samtidigt som Pär David Johnson blev ny basist. Och nu var det dags att släppa bandets andra singel.

1968
BLUES QUALITY
O pretty woman
(A C Williams)
Stormy Monday (T-Bone Walker)
(Swe-Disc SWES 1199)

”O pretty woman” är inte alls identisk med Roy Orbisons berömda singel från 1964 utan härstammar från en Albert King-singel med titeln ”Oh, pretty woman” (1966). ”Stormy Monday” dök första gången upp på en T-Bone Walker-singel 1947 med den fullständiga låttiteln "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

1968 var bluesvågen definitivt här och Blues Quality blev det naturliga namnet på scen när blues- och rockklubben Power House invigdes i juni. Den alltmer ökade fokuseringen på blues i bandets repertoar fick sångaren Johansen, som var mer intresserad av jazz, att framåt sommaren lämna gruppen som ännu en gång stod utan sångare.
   Sjunne fick Skånes bluesprofil Peps Persson, från Tjörnarp, att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Peps, eller Per-Åke Persson, hade inlett sin karriär i bluesbandet Downbeat Crowd som hade väckt uppmärksamhet som liveband och gav Peps skivkontrakt 1966 och han kunde under namnet Linkin' Louisiana Peps ge ut två singlar, ”I got my mojo working” (1966) och ”Jailer bring me water” (1967), och ett album, ”Blues connection” (1968).
   Blues Quality hade framåt hösten 1968 en ny rutinerad sångare men Tommy Svensson var på väg att lämna gruppen och ersättas av Lasse Wellander från Nora där han (som basist!) hade spelat i gruppen Relaction. Under en tid spelade både Svensson och Wellander i bandet och Pär David Johnson ersattes då och då av Hans Odelholm, pappa till den numera riksbekante basisten Jerker Odelholm. Bland annat på American Folk Blues Festival '68 i Göteborg i oktober. Samma höst utökades bandet med altsaxofonisten Magnus Tingberg.


Blues Quality på Rigoletto i Jönköping. Peps till vänster, saxofonisten Magnus Tingberg i mitten och till höger gitarristen Lasse Wellander som vid tillfället spelade bas. Kalufsen vi ser strax ovanför congas-trummorna tillhör (enligt Lasse) Sjunne Ferger.

Svensson lämnade slutligen Blues Quality och Sjunne, bandets andre ursprungsmedlem, var som 17-åring redan på väg in i nästa musikaliska fas i sin karriär, jazzmusiken. Tillsammans med organisten Lars Jansson bildade han duon Takt & Ton. Sjunne ersattes av Bosse Skoglund, rutinerad trummis från Stockholm, som hade en bakgrund i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland annat Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren.
   Nu (mitten av 1969) var Blues Quality med Peps i spetsen moget att spela in sitt första album.

1969
LINKIN' LOUISIANA PEPS & BLUES QUALITY
Sweet Mary Jane

Producent: Gunnar Bergström
(Sonet SLP-2501)

Sweet Mary Jane (Per Åke Persson)
Copenhagen blues (Per Åke Persson)
You're so fine (Little Walter Jacobs)
Somebody (Per-Åke Persson)
I once was a gambler (Lightnin' Hopkins)
Sail off to another shore (Per-Åke Persson)
Sad night is fallin' (Per Åke Persson)

Första albumet med Peps och Blues Quality innehåller fem Peps-original och två covers. ”You're so fine” är i original en Little Walter and his Jukes-singel från 1953 och ”Once was a gambler” fanns på albumet ”Lightnin' Sam Hopkins” (1962).

Under de här åren turnerade Peps & Blues Quality flitigt och byggde upp ett gediget rykte som ett professionellt och skickligt liveband. En planerad Englandsturné tidigt 1970 blev rumphuggen två gånger om. Först blev inte Bosse Skoglund insläppt och sedan gick turnébilen sönder vilket gjorde att den tänkta treveckorsturnén resulterade i blott två separata spelningar.
   På albumet ”Kaliyuga Express” (1970), med den Chicago-baserade gitarristen och sångaren Mike Castle, medverkar Blues Quality på två låtar, ”Stockholm blues” och ”Eagle rise”, och Peps spelar munspel på ytterligare tre, ”2:19 blues”, ”Rocks and gravel” och ”Sweet home Chicago”.
   Våren 1970 lämnade Peps Blues Quality av hälsoskäl och gruppen sökte ersättare i Kisa Magnusson och Susie Heine men splittrades. Efter sommaren samma år återuppstod bandet som kvartett, Nature, utan Strömberg och Tingberg men med Mats Ronander på sång och munspel. Men det är som sagt en nästan helt annan historia.


BLUES QUALITY 1969: Från vänster: Magnus Tingberg, Bosse Skoglund,
Pär David Johnson, Peps, Lasse Wellander och Mats Strömberg.


/ Håkan

”Malla Motel”

Postad: 2020-04-03 12:13
Kategori: Skiv-recensioner



MATS RONANDER
Malla Motell
(Metronome/S-Rock)


I DENNA EXTREMT DYSTRA OCH SMÅTT LAMSLAGNA verklighet krävs det ljuspunkter i tillvaron. Just när vemodet når sin topp dyker Mats Ronanders nya album och stora skivcomeback upp som en gammal vän och påminner om hur tryggt och bra allting kan vara. En tröst i hårda tider och jag är glad att kunna meddela att ”Malla Motel” har varit värd sin långa väntan för det är faktiskt 19(!) år sedan han senast släppte ett album med nyskrivet material.
   Är det inte minsann en suck av lättnad jag hör på skivans första inledande sekunder innan titellåten lite monotont men starkt suggestivt och personligt tar oss in i albumet på typiskt Mats Ronander-vis. Det lätt funkiga och klangfulla med dragning åt jazz och även experimentella rytmer har tillhört Mats DNA sedan solokarriären sparkade igång för snart 40(!) år sedan. Men nu väljer Mats i alla fall att tillföra eget munspel till rytmorgierna.
   Det är bevisligen en rutinerad man som gör något av comeback på den här skivan men det är också en artist vars integritet har svävat högt under alla dessa år. Det är med glädje jag konstaterar att ”Malla Motell” är en strålande blandning av personlighet, stor kreativitet och lite överraskande åtskilliga hits. I det senare fallet är det nästan sensationellt hur många låtar på albumet som har den där hitmässiga touchen. Där den rytmiska grundtonen på de mest kommersiella låtarna ofta kryddas av hårda gitarriff, starka refränger och, som vanligt, en cool men koncentrerad sångröst.
   Kanske är det samarbetspartners som Max Lorentz, Henrik Janson (båda har skrivit låtar och producerat tillsammans med Mats) och Mauro Scocco (låtar, gitarr och sång) som har lyft det här projektet till en glädjefull och melodisk stark nivå.
   Om den inledande titellåten inte är den där direkt dräpande entrén till albumet, i sin upprepande struktur, följs den av skivans första hitpotentiella låt. Ännu en svenskfierad Kim Larsen-låt, ”Luft under vingarna”, som skulle kunna bli en härlig och naturlig allsångslåt i någon annan mer optimistisk tid än den vi just nu upplever. Det catchy visslandet förstärker hitklänslan ytterligare.
   Både Max Lorentz och Henrik Janson är gamla samarbetspartners till Mats. När det som mest ekar tungt 80-tal om arrangemang och sound, som i den redan utgivna ”Klubbrock”, ”Sista tangon i Paris” och ”Baby blue”, är det ingen överraskning att hitta just Janson som medlåtskrivare.
   Men Jansons återkomst i Mats närhet är inte bara nostalgisk, tung och förväntad. ”Farväl till blues”, låten som effektivt ligger som en andningspaus mellan två av de ovannämnda låtarna, är en melodisk pärla i ett annorlunda arrangemang med piano (Jesper Nordenström) som mest framträdande instrument. Atmosfärisk och mäktig. En vacker på gränsen till snäll ballad men ett blixtrande men lågmält gitarrsolo och en hammondorgel räddar låten från alla negativa tankar.
   Mauro Scoccos låt ”En liten stund i solen” är albumets nästa tydligt kommersiella hit som kan ta upp kampen med ovannämnda Larsen-låt. En typisk Scocco-låt där han på ett sedvanligt skickligt sätt skrivit orden som han sedan har lagt i munnen på Mats.
   ”Avenue Junot” är, tillsammans med ”Farväl till blues”, en av albumets låtar som känns mest oväntad med tillbakalutade klanger i sitt hårt pianobaserade arrangemang. Men det är också en låt som symboliserar nuet som mest och bäst. Som ger den knivskarpa bilden av Mats som en kreativ artist som gärna går sin egen väg och inte vill fastna i några gamla hjulspår.
   Även på nästföljande låt, ”Längtans röst”, finns pianot där men både arrangemang och låt är tyngre och får nog betraktas som albumets tredje förmodade hitlåt.
   Avslutningslåten ”Solsken efter regn” är väl kanske den låt på albumet som är mest förutsägbar med sin tyngd, sin smittande partykänsla i studion, blås och sin glada Stones-doftande takt. Som en röst från underjorden finns ”Rock'n'roll är död”-frasen med på en tidigare låt (”Sista tangon i Paris”) men här på slutet av albumet svänger det rejält när Mats överlåter det explosiva slidesolot till sin gamle kompanjon Lasse Wellander.

/ Håkan

Covers: Status Quo

Postad: 2020-04-03 07:53
Kategori: Cover-skivor

STATUS QUO: Don't stop (Polydor, 1996)

”STANNA INTE!”, NEJ DET GAMLA HEDERLIGT ROCKANDE Status Quo vägrar än idag lägga ned instrumenten och sluta spela. Av originalmedlemmarna är det bara Francis Rossi som finns med fortfarande och inte ens huvudmedlemmen Rick Parfitts död 2016 fick bandet att splittras.
   För 24 år sedan firade bandet 30 år (Rossi och Parfitt träffades första gången 1966...) med ett album med enbart covers, en brokig och tålamodskrävande blandning låtar från populärmusikens alla hörn utan något musikaliskt sammanhållande tema. Det vilar en dos desperation bakom urvalet och för att riktigt dra åt sig blickarna har bandet bjudit in några kända namn, musiker och sångare utifrån.
   ”Don't stop” är ingen helgjuten boogieplatta i känd Status Quo-takt. Nej, det blandas friskt mellan stilarna och jag får ett mycket spretigt intryck när jag försöker leta röd tråd eller hitta någon genomgående tanke i urvalet av låtar. Stilmässigt hade det väl gått att göra Status-rock av Beach Boys gamla ”Fun, fun, fun” men här har de bjudit in hela bandets sångresurser (naturligtvis saknas Brian Wilson) och det blir mer surf än rock'n'roll.
   Engelsk folkmusik tangerar inte heller Status Quos historia så Maddy Priors gästbesök på Steeleye Spans gamla ”All around my hat” är egentligen bara ett frågetecken och vad som får gitarristen Brian May (Queen) att gästa på Buddy Hollys gamla ”Raining in my heart” är för mig helt oförklarligt.
   Det är klart att det svänger bekant på en Chuck Berry-låt, Beatles ”Get back” och Bob Segers ”Get out of Denver” men det blir ändå ganska könlöst och opersonligt. Som en jukebox utan mening och mål.
   Och allra sämst blir det när Status Quo försöker agera popband och rent kommersiellt letat upp Men Without Hats popdänga ”Safety dance”. Då gränsar det här traditionella rockbandet till sin tidigare spekulativa bottennotering 1986 med ”In the army now”.
   Tio år efter det här albumet gjorde Status Quo ytterligare en coverskiva... Det är inget som jag för stunden längtar efter att lyssna på.


"Fun, Fun, Fun" (Brian Wilson/Mike Love) - with The Beach Boys – 4:03
1964. Singel med The Beach Boys.
"When You Walk in the Room" (Jackie DeShannon) – 4:05
1963. Singel med låtskrivaren.
"I Can Hear the Grass Grow" (Roy Wood) – 3:27
1967. Singel med The Move.
"You Never Can Tell" (Chuck Berry) – 3:50
1964. Singel med låtskrivaren.
"Get Back" (John Lennon/Paul McCartney) – 3:23
1969. Singel med The Beatles with Billy Preston.
"The Safety Dance" (Ivan Doroschuk) – 3:56 - with Tessa Niles
1982. Singel med Men Without Hats (Låtskrivare: Ivan)
"Raining in My Heart" (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) - with Brian May – 3:32
1959. Singel-b-sida (”It doesn't matter anymore”) med Buddy Holly.
"Don't Stop" (Christine McVie) – 3:40
1977. Från albumet ”Rumours” med Fleetwood Mac.
"Sorrow" (Bob Feldman/Jerry Goldstein/Richard Gottehrer) – 4:14
1965. Singel-b-sida (”Fever”) med The McCoys.
"Proud Mary" (John Fogerty) – 3:30
1968. Singel med Creedence Clearwater Revival.
"Lucille" (Al Collins/Little Richard) – 2:58
1957. Singel med Little Richard.
"Johnny and Mary" (Robert Palmer) – 3:35
1980. Singel med låtskrivaren.
"Get Out Of Denver" (Bob Seger) – 4:09
1974. Från albumet ”Seven” med Bob Seger.
"The Future's So Bright (I Gotta Wear Shades)" (Pat MacDonald) – 3:36 - with Tessa Niles
1986. Singel (som "The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades") med Timbuk 3.
"All Around My Hat" (traditional, arrangement by Francis Rossi/Rick Parfitt/Andrew Bown/John 'Rhino' Edwards/Jeff Rich) - with Maddy Prior – 3:56
1800-talet. Hit med Steeleye Span 1975.

/ Håkan

Adam Schlesinger (1967-2020)

Postad: 2020-04-02 20:22
Kategori: Minns

DEN HISTORISKT KLASSISKA POWER-POP-genren har förlorat en viktig profil i musikern och låtskrivaren ADAM SCHLESINGER. Som ledare och förgrundsgestalt i bandet Fountains Of Wayne skapade han många minnesvärda låtar och odödliga poplåtar med ett obegränsat bäst-före-datum.
   Jag upptäckte Adam Schlesingers namn redan 1996 på soundtracket till filmen ”That thing you do!” där han hade skrivit titellåten som framfördes av det fiktiva bandet The Wonders. Egentligen var det tänkt att den betydligt mer kände Dwight Twilley skulle skriva titellåten men Schlesinger behövde inte skämmas för sin insats.
   Året innan hade Schlesinger bildat Fountains Of Wayne och det var via det bandets skivor jag följde hans utveckling som låtskrivare (alltid tillsammans med bandets sångare Craig Collingwood) och musiker. På det området hade han dock en tillbakalutad roll på bas och keyboards men Adam behärskade alla instrument och spelade även trummor och gitarr på bandets skivor som har haft en ganska sporadisk utgivning.
   Album som ibland hamnade på mina årsbästalistor, som exempelvis bandets andra album ”Utopia Parkway” (1999) och ”Sky full of holes” (2011). Den förstnämnda skivan är lite tyngre och mindre melodiös men 2011-skivan, 9:a på min årsbästalista det året, är fortfarande ett mycket spännande och intressant album. Medan jag skriver det här har jag skivan i mina öron ooch den är fylld med upplyftande arrangemang, underbar power-pop och, inte minst, melodiöst pophantverk. Mina tankar traskar iväg åt Beatles håll och hur det bandet kanske hade låtit idag.   
   Fountains Of Wayne producerade inga album efter 2011 men existerade fortfarande fram till idag men höll en låg profil. Senaste gången jag läste Adam Schlesingers namn var på Monkees julalbum 2018, ”Christmas party”, som han producerade.
   Adam Schlesinger avled igår 1 april 2020 efter en kamp mot det brutala Covid-19-viruset.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulrica Carnell (1988)

Postad: 2020-04-01 07:51
Kategori: Intervjuer

Foto: Anders Erkman
DEN SJUNGANDE ÖREBROTJEJEN ULRICA CARNELL hade våren 1988 framtidsutsikter på en kommande solokarriär men det blir inte alltid som man hoppas och tror. Men hennes talang skulle ändå räcka långt decennier framöver.
   I intervjun, som jag gjorde 25 februari 1988 på Hälls Konditori på Olaigatan i Örebro, berättar hon om sin tidiga bakgrund i bandet De' Funkar. Efter lite research kan jag berätta lite detaljer om det stora bandet från Örebro.
   Tidigt 80-tal var De' Funkar ett stort band med många musiker och ett antal sångare under ledning av Stephan Berg, pianisten, producenten och låtskrivaren som långt senare skulle fira framgångar på Melodifestivalen. Berg skrev en majoritet av låtar på bandets album ”De' Funkar” (1983). På låten ”Å, jag ropar” (ett Richard T Bear-original med svensk text av Berg) sjunger Ulrica Carnell solo.
   Nästan tre år som medlem i hårdrockgruppen Lifeline, mellan sommaren 1985 och vintern 1987/1988, gjorde Ulrica Carnells namn känt i vida kretsar. Gruppen innehöll redan en tjej på keyboards och sång, Lena Johansson, och med Ulrica, också på keyboards och sång, fick bandet en annorlunda sättning för att tillhöra hårdrocksgenren. Något som till slut resulterade i en singel, ”You better believe it” (1986), med Lasse Lindbom som producent.
   Samma månad som min intervju med Ulrica publicerades, mars 1988, hoppade hon in som gästartist på en konsert med Nilsson Pickets på Renés i Örebro. Ett coverband från Stockholm med Tommy Nilsson som sångare. ”Kvällens gästartist Ulrica Carnell, begåvad sångerska från Örebro, steg upp på scenen och sjöng Buddy Hollys gamla "That'll be the day" och då blev det riktigt roligt. Långt bortom alla analyser och skärskådan.”, var min notering från den kvällen.
   Sedan tappade jag kontakt med Ulrica som flyttade från staden till Stockholm där hon bland annat blev medlem i den stora kören One Voice 1994 under ledning av Gabriel Forss. Kontakter som sedan resulterade i att Ulrica blev en i kören på Melodifestivalen 1996. Jag har också sett hennes namn på skivor med Fatima Rainey (”Love is wonderful thing”, 1997) och Christer Sjögren (”För kärlekens skull – 14 visklassiker”, 2003).





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 1988.

Efter många år i olika grupper
ULRICA TROR PÅ SOLOKARRIÄR


EFTER MÅNGA ÅR I MÅNGA OLIKA GRUPPER kan Ulrica Carnell, 25-årig sångbegåvning från Örebro, nu mycket väl kunna tänka sig en karriär som soloartist. Hon samarbetar sedan i höstas med några unga Örebromusiker. En imponerande demotejp har fått positivt mottagande på skilda håll.
   Ulrica har tillbringat de senaste åren i rocksvängen men började sin ”karriär” med att sjunga i kör.
   - Pappa var körledare så det blev tämligen naturligt att jag började sjunga i Joy Bells. Jag kan inte ha varit mer än 14 år då, minns Ulrica.
   Ulrica fortsatte sedan i gruppen De' Funkar, en stor grupp med bland annat blås och fyra sångare. Gruppen gjorde även ett album.
   Hon sjöng sedan i Fresh Fruit, en annan Örebrokonstellation, och gjorde ett anspråkslöst försök till solokarriär (gick till talangjaktsfinal!) innan hon hösten 1985 hamnade i Lifeline som hon förstärkte på den kvinnliga sångsidan.
   - Det var kul att spela live, vi hade många bra spelningar och så fick jag skriva sångarrangemang tillsammans med Lena Johansson, bandets andra kvinnliga sångerska.
   Nu har Ulrica dock lämnat Lifeline och efter några månader av tvivel och dåligt självförtroende ser hon positivt på framtiden.
   - Efter Lifeline tänkte jag lägga av helt. Min kille Staffan Ernestam, gitarrist i Big Deal, har pushat, uppmuntrat och stött mig otroligt.
   Staffan finns med på Ulricas demo ”Vad vill du mej?” men det är ett nytt, ungt och mycket lovande band, som nyligen döpt sig till YoYo, som huvudsakligen kompar henne.
   Det var Mats Fågelqvist, som skrivit text och musik, Hans Bihl och Peter Lundvall som sökte en sångerska för sina låtar och fann Ulrica.
   - Samarbetet är nytt än så länge men det fungerar perfekt. Vi har gjort nya inspelningar och jag har funnit min röst som nog kan bli ännu bättre.
   Rösten är demotejpens mest grandiosa detalj. Ulrica har en unik egenskap att sjunga på olika sätt och låt, arrangemang och sound utnyttjar hennes kvalitéer fullt ut.
   Inspelningen gjordes på bara en dag, och slog inte bara mig med häpnad.
   - Jag har fått positiva ord från folk jag ser upp till och respekterar, säger Ulrica och nämner Cher, Dalbello och Sanne Salomonsen som förebilder.
   - Nu sjunger jag rätt med rätt teknik. Nu vill jag också göra något eget, skriva egna låtar. Det finns mycket här som vill ut, avslutar Ulrica och pekar på sitt huvud.

/ Håkan

00: #7. ANNA TERNHEIM

Postad: 2020-03-30 07:58
Kategori: 00-talets bästa

ANNA TERNHEIM: Separation road (Stockholm/Universal, 2006)

LISTAN PÅ MINA FAVORITALBUM FRÅN 00-TALET nådde Topp 10 för några veckor sedan och den allmänna svenska dominansen är fortfarande mäktig. De svenskproducerade albumen avlöser just nu varandra och när jag med hjälp av kristallkulan försöker analysera resan framöver mot nummer ett på listan ser jag i ögonvrån många blågula skivor även i fortsättningen. Under 00-talet (från 2000 till 2009) var det många nya svenska artister som tog sina första stapplande men framgångsrika steg i musikbranschen och det påverkade mig och många andra.
   En svensk artist som jag under 00-talet hade förmånen att upptäcka och följa på nära håll på både scen och skiva var Anna Ternheim. Från den absoluta debuten på scen 2004 via en unik personlig utveckling som scenartist till några enormt starka album på den senare delen av decenniet blev Anna Ternheim något av sensation.
   Att på bara några år vandra den spikraka vägen från uppmärksammad demoartist, överraskande uppvärmare på konsert (innan Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent) och lovande men högst ordinär albumdebutant (”Somebody outside”) till en femstjärnig konsertinsats 2006 är få artister förunnat. Utvecklingen från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol 2004 till en fullvuxen artist med stort självförtroende drygt två år senare har sällan varit så påtaglig som i Anna Ternheims fall.
   Annas utveckling tog nya stora steg för varje ny skiva, ”Leaving on a mayday” (2008) är ytterligare ett urstarkt album, och varje ny turné. Ändå känns ”Separation road” som hennes viktigaste och mest centrala mästerverk som perfekt symboliserar hennes utveckling och succé allra bäst.
   På ”Separation road” lyckades hon motsvara alla höga förväntningar, överträffa alla omänskliga krav och samtidigt flyttade hon gränsen för singer/songwriter-genren långt förbi det rimliga. Visst sitter hon där ensam ibland, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr, medan det runtom pendlar fram och tillbaka mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Omväxlande låter hon gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna i det här händelserika framförandet. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre tydligt.
   Även producenten Andreas Dahlbäck, mest känd som trummis men här spelar han synthesizer och körar, har tagit stora och viktiga steg från Annas debut till det här andraalbumet. Han är säkert ansvarig för att albumet har blivit en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att efter ett minuten långt äventyrligt instrumentalt intro inleda med det mest kända spåret, ”Girl laying down”. En av alla höjdpunkter på albumet. Därefter växer och växer skivan för varje låt. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen med många outsägligt starka låtar. Inte så överraskande utsåg jag ”Separation road” till 2006 års bästa svenska album.

Favoritlåt: "Tribute to Linn". Jag gillar verkligen både det sköra och de lite mer robusta låtarna på ”Separation road”. Mot slutet av albumet får jag båda delarna i de tre avslutande låtarna. En trio fantastiska låtar som inleds med ”Tribute to Linn”, den vackraste ballad som Anna har skrivit. På ett annars väldokumenterat skivomslag finns ingen uppgift om vem som spelar piano på den låten men jag tror och inbillar mig att det är Anna som mjukt och sensuellt värker fram den ”Shoreline”-liknande klangen i instrumentet. Som hon gjorde under turnén hösten 2006. Klas Jervfors bleckblås ökar på den innerliga känslan i sången om en saknad vän.

/ Håkan

Covers: The Beau Brummels

Postad: 2020-03-27 07:54
Kategori: Cover-skivor

BEAU BRUMMELS: Beau Brummels 66 (Warner Bros, 1966)

NÄR JAG FÖRST SER ALBUMTITELN OCH SEDAN läste innehållet på det här albumet fick jag en tanke att samtliga låtar var från 1966 men så var ju inte riktigt fallet. Det är ju faktiskt bara fyra låtar, original som hade släppts på våren samma år, som har sitt ursprung från 1966. Så titeln syftar på bandets aktualitet just det här året när de efter två album på ett mindre skivbolag, Autumn, gör debut på Warner Bros med ”Beau Brummels 66”, en renodlad coverskiva. Inget lyckat drag har sångaren och ledaren Sal Valentino kommenterat i efterhand. Och visst doftar hela projektet av stress och opersonlighet.
   Det ganska ointressanta urvalet av diverse tämligen aktuella hitlåtar skvallrar om dåligt tålamod när skivbolaget inte ville invänta originalmaterial och alltför desperat ville smida medan järnet var varmt. Beau Brummels var ju ursprungligen en hitgrupp med egna låtar, debuten ”Laugh, laugh” (1965) var deras största hit, men gruppens kommersiella förutsättningar hade en nedåtgående kurva. Gruppens framtid skulle senare visa sig vara starkt inriktad på hela album och inte kortsiktiga hits. Gruppen hade ju egentligen tappat sin originella stil innan de hamnade på Warner. Var ju ett coverband redan i slutet på Autumn-tiden.
   Låt vara att innehållet här är ett utpräglat hitkoncept med en mängd kända och kommersiellt framgångsrika låtar och mot bättre vetande skulle jag direkt kunna dissa innehållet kraftigt och nästan jämföra med bottennappet med Loggins & Messina i genren som jag skrev om för två veckor sedan. Trots uppenbart knappa resurser i studion sätter Beau Brummels ändå en personlig prägel på materialet, inte minst på en majoritet av låtar där Sal Valentino tar hand om mikrofonen med sin lätt plågade men personliga röst.
   På några låtar snuddar Beau Brummels på gränsen till den 60-tals-genre som vi kan kalla barockpop med cembalo och oboe som speciella instrument. Exempelvis räddar det arrangemanget (plus Valentinos röst) ”Yesterday” från att bli helt patetiskt. Kanske var gruppen helt rätt ute för ”Beau Brummels 66” är faktiskt helt samtida med den kända gruppen Left Banke som släppte sin första singelsuccé ”Walk away Renee” exakt samtidigt som Beau Brummels-albumet kom ut.
   I övrigt är det ganska snälla och smått mediokra arrangemang som präglar gruppens ”tolkningar” av dessa hits men på några låtar, ”Louie Louie” och ”Hang on Sloopy”, försöker de vara lite tuffare och närma sig garagerock.


"You've Got to Hide Your Love Away" (John Lennon/Paul McCartney) — 3:41
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
"Mr. Tambourine Man" (Bob Dylan) — 3:49
1965. Från albumet ”Bringing it all back home” med låtskrivaren.
"Louie Louie" (Richard Berry) — 2:10
1957. Singel-b-sida (”You are my sunshine”) med Richard Berry & the Pharaohs.
"Homeward Bound" (Paul Simon) — 2:44
1966. Singel med Simon & Garfunkel.
"These Boots Are Made for Walkin'" (Lee Hazlewood) — 2:53
1965. Singel med Nancy Sinatra.
"Yesterday" (John Lennon/Paul McCartney) — 2:37
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
"Bang Bang" (Sonny Bono) — 1:56
1966. Singel (”Bang bang (my baby shot me down)” med Cher.
"Hang On Sloopy" (Wes Farrell/Bobby Russell) — 2:52
1965. Singel med The McCoys.
"Play with Fire" (Mick Jagger/Keith Richard) — 2:56
1965. Singel-b-sida ”The last time”) med The Rolling Stones.
"Woman" (Bernard Webb) — 2:02
1966. Singel med Peter & Gordon. (Felskriven kompositör B. Webb på etiketten här)
"Mrs. Brown, You've Got a Lovely Daughter" (Trevor Peacock) — 2:39
1963. Singel med Tom Courtenay.
"Monday, Monday" (John E.A. Phillips) — 2:47
1966. Singel med The Mamas & the Papas.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Hip Horace (1987)

Postad: 2020-03-25 07:50
Kategori: Intervjuer



UNDER VÅREN 1987 UPPMÄRKSAMMADE jag bandet Horace, från Örebro, på några demotejper. I maj 1987 skrev jag en ganska positiv recension om deras imponerande demo: ”Horace är ett rockband i pophantverket som onekligen imponerar på demostadiet men flera gruppmedlemmar har rutin i ryggen. Trummisen Birger Signal spelar också i Crew Of Corps och basisten Johan Strandahl spelar i Athletic Arabs. Men låtskrivarna heter Mats Bååge, gitarr, och Jan Valentin, sång, och deras sound är engelskt ooch hitinriktat. ”Those are the things that bound us togetyher” och ”Across the river” skulle kunna utgöra en perfekt debutsingel”.
   I augusti 1987, fortfarande under namnet Horace, såg jag bandet uppträda på en privat föreställning med Tobias Kjellström, från Athletic Arabs, som trummis. Lite otur med brustna gitarrsträngar och lite för många kompisar i publiken tog bort koncentrationen något men soundet var klart godkänt.
   Dåvarande upplagan av Horace var ännu så länge tillfällig och uppdaterades framåt hösten samma år när bandet dessutom ändrade gruppnamn till The Hip Horace. Bååge och Valentin, bandets fasta medemmar och låtskrivare, hade då utökats med trummisen Peter Magnusson och basisten Johan Rapp.
   Bandets demotejper hade även uppmärksammats i England och den kontakten resulterade i en drömbokning för The Hip Horace som förband till idolerna i engelska Wedding Present på Rockmagasinet i Örebro.
   Inför den spelningen träffade jag bandet 23 oktober för intervjun i ett skyddsrum i Tegnérlunden på väster i Örebro där bandet hade sin replokal.
   Bandets förhoppningar om skivinspelning resulterade först ett år senare med minialbumet ”Hand it back” på det Klippan-baserade skivbolaget La Ment Records. Då hade bandet utökats med ytterligare en gitarrist, Lars Eriksson. Jag saknade några av de imponerande demolåtarna men älskade deras underbara sound där akustiska och elektriska gitarrer vävdes in i varandra.
   Sommaren därpå såg jag bandet uppträda live på Stockholms inneställe Cityhallen på Drottninggatan.

Minialbumet marknadsfördes med bland annat dekaler, se nedan.





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/11 1987.

Hip Horace spelar förband
GRUPP SOM GÅR IN I EN NY ERA


GRUPPEN HORACE, FRÅN ÖREBRO, SOM EXISTERAT några år har i dagarna gått in i en ny era med flera nya medlemmar och ett delvis nytt namn: The Hip Horace. Eldprovet för den nya konstellationen sker imorgon kväll som förband åt engelska Wedding Present.
   - Det känns givetvis extra spännande att agera förband till just Wedding Present eftersom vi ligger nära varandra musikaliskt, berättar sångaren Janne Valentin.
   - Vi har under en tid haft väldigt bra kontakt med deras skivbolag, Reception, som varit intresserade av de demotejper vi har spelat in, fortsätter han. Men det är ett litet bolag med begränsade resurser så vi får inte tro för mycket...
   Horaces demotejper har inte bara väckt uppmärksamhet i dessa spalter utan också på flera skivbolag både i Sverige och England.
   - Svenska EMI kom med det absurda förslaget att vi skulle sjunga på svenska men annars har vi fått många tacksamma lovord.
   Janne Valentin och gitarristen Mats Bååge, som är gruppens originalmedlemmar och låtskrivare, har den senaste månaden svetsat samman en ny rytmsektion i Peter Magnusson, trummor, och Johan Rapp, bas.
   Med mycket effektiva repetitioner är bandet redan tajt med många nya låtar i repertoaren. Det kunde jag själv uppleva under en av bandets ”rep” i ett skyddsrum på väster i Örebro. Gitarrbaserad och engelskinfluerad poprock med oerhört vackra harmonier som växer ut från Mats Bååges smakfulla gitarr, ofta en klassisk Rickenbacker, som sedan får sin musikaliska tyngd via bas-trum-sektionen.

/ Håkan

00: #8. TOTTA

Postad: 2020-03-23 07:51
Kategori: 00-talets bästa

TOTTA: Totta 6: bortom månen & Mars (Capitol/EMI, 2002)

UNDER SIN LÅNGA KARRIÄR SKREV TOTTA inte en enda låt till sin repertoar. Det var ingenting som störde när han var en del av Göteborgs proggrörelse på 70-talet och inte heller under åren när han ägnade sig åt blues i en eller annan form, Tottas Bluesband (1977-88), Hot 'n' Tots (1989) eller Varmare Än Körv (80-talet). Och paradoxalt nog blev det än mer oviktigt när Totta på allvar började sjunga på svenska 1995. Ty Sveriges bästa låtskrivare stod på rad för att bidra med personligt skrivna texter som var exklusivt skapade för att komma ur Tottas mun.
   Det var då, i mitten på 90-talet, som Torsten Näslund blev Totta med hela svenska folket. Kjell Andersson på det stora skivbolaget EMI stod med öppna armar och välkomnade en av landets mest profilerade röster och gav Totta resurserna i form av producenter, musiker, låtskrivare och ett utsökt material som direkt blev favoriter i var mans musikintresse.
   Succén var klockren från start med albumet ”Totta” (1995) i allmänhet och duetten ”Alltid inom mig” med Josefin Nilsson i synnerhet. De tio åren på EMI, på legendariska etiketter som Hi Fidelity, Harvest och Capitol, blev både kommersiellt och musikaliskt en enda lång framgång som slutade med Tottas tragiska död 2005.
   På Tottas första svenska soloalbum var det Dan Hylander som var den starkt dominerande låtleverantören. Dan var också producent på de fyra första Totta-albumen, bland annat den omåttligt populära (60 000 sålda ex!) ”Totta: Duetterna” (2001) där Totta sjöng med bland annat Marie Fredriksson, Louise Hoffsten och Sanne Salomonsen.
   Skaran av engagerade låtskrivare hade under vägen utökats med Mikael Wiehe, Mauro Scocco, Nisse Hellberg, Peter LeMarc, Plura, kompisen Ulf Dageby, Mats Ronander, Ola Magnell, Per Persson, Kajsa Grytt och till och med Ulf Lundell. En celeber samling namn som även Tomas Andersson Wij, Magnus Johansson och Gunnar Danielsson snart kom att tillhöra.
   Den utomordentligt begåvade gitarristen och producenten Johan Lindström gjorde sin Totta-debut på ”Duetterna”-albumet som både musiker och stråkarrangör. Johan skulle i fortsättningen var ovärderlig i utvecklingen av produktion, sound och arrangemang på Tottas följande skivor.
   Först på den prestigelösa liveskivan ”Totta 5: Turnén” (2002) som följdes av en ännu mer anspråkslös turné som blev en av mina största konsertupplevelser, i slutet på april 2002 på El Sombrero i Örebro, fast den genomfördes av enbart två gitarrister (Bengan Blomgren/Johan Lindström) och en röst. Konserten blev både en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers under den trånga och heta kvällen.
   Mindre än två veckor efter den omtumlande konsertupplevelsen spelades ”Totta 6: bortom månen & mars” in under tio dagar i Sandkvie-studion i Visby på Gotland. Den i mina öron största skivklenoden i Totta Näslunds hela karriär.
   På ett nästan exklusivt sätt möts de bästa låtarna från de bästa låtskrivarna, Tottas absolut bästa kvalitéer som sångare och en inramning, Johan Lindströms produktion och arrangemang, som ger varje detalj maximal utdelning.
   Här fick jag äntligen Mauro Scoccos fantastiska låt ”Sex fot under”, en av många höjdpunkter på konserten i april, på skiva, Per Perssons numera legendariska ”Bortom månen & mars”, en underbar svensk tolkning av John Prines ”Angel from Montgomery” och Peter LeMarcs lite tuffare ”Hemma före mörkret”. Men min absoluta favoritlåt på albumet just nu är alltså en helt annan låt.

Favoritlåt: "Johanna & den blå ambulansen". Under mitt återbesök på det här albumet har jag lite oväntat och inte alls planerat fastnat för en av Pluras mindre kända bidrag. Det är en underbart skriven kärlekstext med en liten annorlunda twist med en lågmäld men läcker melodi där arrangemangets gitarrer så oerhört fint ackompanjerar den finstämda poesin. Musiken har skrivits av gitarristen Mattias Blomdahl som så elegant har hittat känslorna i det melodiska.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (431)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (17)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (125)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Cege Anderson 3/04: Hej. Kjell Alinge gjorde ett fantastiskt radioprogram om den här konserten. Om ...

mats ronander 30/03: Hej Håkan! Gud va´tråkigt att Anders gått bort....fattar ingenting. En så ...

Mikael 24/03: Jag har njutit av Tottas soloskivor under många år särskilt de första fram t...

Peter 21/03: Fina ord. Oerhört tragiskt....

Staffan Ernestam 20/03: Fina ord Håkan om en fin, unik och saknad medmänniska, vän och kollega. Vila...

Jan Arne Martin Lennell 15/03: Min lista 2019, utan inbördes ordning; - The Waterboys "Where the action is" ...

John Kernot 4/03: Tack för en mycket bra recension. Jag har varit vän med Reg sedan 70-talet. De...

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Silja 14/02: Å i kväll fredag spelar bandet på Närke Kulturbryggeri! Utsålt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.