De tio senaste blogginläggen

September 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-10-02 12:19
Kategori: Blogg


Gruppen Waldemaar live. Årets levande höjdpunkt på Live at Heart i Örebro.

SEPTEMBER, FÖRSTA HÖSTMÅNADEN, BLEV främst skivmässigt en strålande start på ett upplopp som slutar med december, julrusch och årsbästalistor. Hela månaden på Håkans Pop fylldes med de regelbundna kategorierna 1973/74-listan, coverskivor och Anders Erkman-bilder.
   Efter några intensiva konsertkvällar runt månadsskiftet augusti/september i samband med Live at Heart blev resten av månaden för min del fri från konsertbesök. Vill ni läsare återvända till mina festival-skriverier finns de samlade under rubriken ”Live at Heart” vars länk ni hittar i spalten till höger på sidan.
   Bland alla existerande coverskivor lyssnade jag under september på skivor med Susanna Hoffs, Jeff Larson, Son Volt, duon Bobbie Nelson/Amanda Shires och under sista veckan skrev jag om en tributskiva tillägnad Marc Bolan.
   I den ”spännande” rangordnade listan på mina albumfavoriter från 1973/74 skrev jag under månaden om skivor med Ozark Mountain Daredevils, Bryan Ferry, ELO och Roxy Music på platserna 35-38.
   Skrev också en lång och känsloladdad text om musikern och artisten Gary Wright som gick bort i början på september.
   Ännu ett sammandrag av sex olika sammanträden i TisdagsAkademien publicerades under september.

PÅ NYA SKIVOR-OMRÅDET FÖRSTOD jag under september att den för skivbranschen så viktiga julmarknaden närmade sig. Jag har lyssnat på en mängd nysläppta album av vilka några (Brent Cobb, Old Crow Medicine Show, Jobi Riccio, Charlie Crockett, Lydia Loveless, Margo Cilker, Darin (ja, faktiskt!) och The National) aldrig nådde den kvalitetsnivå som ”tvingade mig” att skriva en recension.
   Däremot blev september årets överlägset bästa skivmånad med åtskilliga riktigt bra album som är starka nog att så småningom hamna på årsbästalistan. Konkurrensen om Månadens Bästa Album-priset var knivskarp!
   2021 gjorde det trevliga engelska popbandet THE CORAL ett trevligt album, en dubbel dessutom, som när året skivmässigt skulle sammanfattas hamnade på min årsbästalista så jag hade vissa förhoppningar när jag började lyssna på nya ”Sea of mirrors”. Albumet har några toppar, ”Cycles of the seasons” och ”That's where she belongs”, men helheten är lite ojämn. Några korta instrumentala låtar splittrar albumet. Synd, för jag gillar bandets ingredienser med stråkar och akustiska gitarrer.
   Den svenska duon SAFARI SEASON har gjort ett anmärkningsvärt bra och underbart varierat album, ”Forevermoor”. Sångaren Lars Ryen och producenten Anders Lindgren spelar en massa olika instrument, och har fått hjälp av ytterligare några musiker, som har resulterat i en skiva som kryllar av fantasi och många starka originallåtar.
   Pop är nog det simpla samlingsnamnet på duons sound men ingredienserna är många, akustiska gitarrer, stämsång, stråkar, framträdande piano, en sordinerad trumpet och melodier på gränsen till powerpop, och variationen är mycket positiv. Många starka låtar och jag har fastnat för ”Peaceful”, där Magnus Bergs smakfulla trumpet briljerar, som allra bäst.
   BUDDY & JULIE MILLER, ännu en duo som har gjort ett imponerande album, ”In the throes”. Det gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning. Paret gör inte skivor så ofta tillsammans men jag välkomnar de båda tillbaka på min årsbästalista, 2001 var förra gången.
   Efter första låten, den oerhört elektriskt rockiga ”Losing my sense of taste”, på PRETENDERS nya album ”Relentless” tror jag att Chrissie Hynde & Co släppt loss alla spärrar i vilda våldsamma arrangemang Ett recept som delvis gav förra albumet ”Hate for sale” förstaplatsen på min årsbästalista 2020. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial och Walbourne leder det tillfälliga kompbandet mot nya höjdpunkter.
   ”Relentless” blir till slut ett sedvanligt varierat rockalbum för här finns vid sidan av de rockiga utbrotten flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som också gör att hela albumet växer i sin helhet. ”The copa” (med twanggitarr) och ”Look away” är fina pärlor men allra bäst är ”Your house is on fire”, med ”spruckna” trummor. Men kanske är pianoballaden ”I think about you daily” lite för snäll och inställsam?
   Det finns inga gränser för vad JESPER LINDELL kan åstadkomma både på scen och skiva. Tillsammans med sitt band växer han för varje konsert och framtiden på skiva ser ljus ut. Innan höstens samarbete med Magnus Carlson på skiva och turné kommer en fem låtar liten ep-inspirerad och lätt avskalad historia med lite färre bandmedlemmar och gästviolinisten Scarlet Rivera.
   ELLEN SUNDBERG har under senare år gjort sig känd genom att sjunga texter av Kjell Höglund och tonsätta Bodil Malmstens dikter men först nu ”debuterar” hon med helt egna svenska texter på albumet ”Vita gäss”. Det låter så självklart och helt naturligt när hon tar sina ord i munnen till komp av bandet Malmfältens Rockklubb. Efter turnerande i hela Sverige och USA har hon ändå kvar sin jämtländska och lite karga charm när hon smeker fram sin poesi som stundtals är självbiografisk och väldigt personlig.
   Det kan mycket väl vara så att WILCO med nya albumet ”Cousin” har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har vid upprepade tillfällen genom åren klagat på Jeff Tweedy, bandets huvudman, och hans irrationella ambitioner att ta oväntade och negativa vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. Men på nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.
   Det var också länge sedan jag noterade ett GRAHAM PARKER-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men nya ”Last chance to learn the twist” är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Tillsammans med det nya kompbandet THE GOLDTOPS, där både Geraint Watkins och Martin Belmont ingår, har Parker gjort ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM:Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett LARS WINNERBÄCK-album på min årsbästalista. I takt med sin allt ökande popularitet har han länge gjort bra men inte exklusivt fantastiska skivor men nu, nådens år 2023, tycker jag mig ha upptäckt ett album som står ut, ”Neutronstjärnan”, har en spännande inramning med en högintressant produktion som resultat.
   Att Jocke Berg har producerat albumet (tillsammans med Kent-musikern Martin Sköld) betyder nya förutsättningar och bokstavligen nya klanger som gör att mitt sedan många år lite trötta Winnerbäck-intresse får en nystart av stora mått. Jag är ju ett fan av Jocke Berg, hans eget album ”Jag fortsätter glömma” var enligt mig förra årets allra bästa skiva, och här har han färgat produktion och arrangemang och därmed också låtmaterialet med sina innovativa tankar. Och det har Lars Winnerbäcks kreativitet mått mycket bra av.
   Men det är inte utan invändningar som jag tar ”Neutronstjärnan” till mitt hjärta. Stundtals låter det mer Jocke Berg än Winnerbäck om soundet och ännu oftare hör jag rent kommersiella inslag som kanske aldrig tidigare på ett Winnerbäck-album. De eleganta klaviaturklangerna ger Winnerbäcks låtar en tydlig profil här och de ofta förekommande elektroniska trummorna är väl tydligt up-to-date i dagens moderna popvärld och det är väl inte riktigt min kopp te. Men tillsammans med den övervägande kvalitén på Winnerbäcks låtar och en uppseendeväckande närhet i sångtekniken blir ”Neutronstjärnan” som helhet ett väldigt bra album.
   Jocke Bergs produktion har inte bara resulterat i ett nytt sound utan även lyft låtskrivandet till en ny nivå. Vi fick ju en försmak på låtarna ”Nåt som verkligen är bra”, där Berg gör ett viktigt besök, och ”Är det nåt jag ska ta med”, som kanske är lite för kommersiell för min smak, men det finns fler klara höjdpunkter på albumet. ”Vad gör det om hundra år” och avslutningslåten ”Vår tid” (som Berg vässat med sin sång) är bara två exempel. Och det finns fler. Som gör att jag direkt efter första lyssning av ”Neutronstjärnan” vill lyssna igen. Det tror jag inte har hänt en Winnerbäck-skiva sedan albumet ”Singel” (2001).

/ Håkan

Best of 1973/74: #34. "Don´t shoot me I´m only the piano player”

Postad: 2023-10-02 07:58
Kategori: Best of 1973/1974



ELTON JOHN: "Don't shoot me I'm only the piano player (DJM, 1974)

I MINA ÖRON ÄR ELTON JOHNS TIDIGARE ALBUM ”Tumbleweed connection” (1970), ”Madman across the water” (1971) och ”Honky Château” (1972) sammantaget bättre album än ”Don't shoot me...”. Elton upplevde överhuvudtaget några fantastiska år som albumartist mellan 1970 och 1976. Produktiva framgångsrika år som resulterade i massor med oförglömlig musik.
   Precis som förra veckans representant på min lista över de bästa albumen 1973/74, Roxy Music, var Elton John en kreativt hyperaktiv artist under de här två åren och släppte på endast 17 månader(!) tre(!) nyproducerade album. Det finns anledning att återkomma till fler starka Elton John-album på min 1973/74-lista.
   Det känns som Elton Johns karriär är enbart fylld av succéer men starten var kommersiellt tveklöst seg och utdragen. Det tog exempelvis genombrottssingeln ”Your song” ett år att slå igenom, från albumet ”Elton John” som släpptes våren 1970 innan singeln tog sig in på den engelska hitlistan i februari 1971. Då hade redan Eltons nästa album, ”Tumbleweed connection” kommit ut med den extremt produktive artisten.
   Men nu är vi alltså i januari 1973 när ”Don't shoot me I'm only the piano player” släpps men egentligen börjar historien om albumet redan i juni 1972 när skivan spelas in på blott tio(!) dagar i den franska studion Château d'Hérouville i Hérouville-en-Vexin. Elton hade anlitat den populära studion redan på albumet innan, ”Honky Château” (som var ett smeknamn på studion). Både Gong, Pink Floyd, Joan Armatrading, Cat Stevens och T. Rex hade hunnit besöka studion innan Elton med sitt entourage spelade in nästa album.
   Lite märkligt är att studionamnet som officiellt nämns på Eltons båda album är Strawberry Studios...
   Den kommersiella uppmärksamheten för ”Don't shoot me I'm only the piano player” inleddes redan hösten 1972 när singeln ”Crocodile rock” släpptes och så småningom nådde förstaplatsen i USA. Låten var så långt Elton Johns största hit men ekade välbekant 50-talsrock med kopplingar till både ”Rock around the clock” och falsetten i ”Speedy Gonzales”. Inte så originellt kanske men Eltons succé var given.
   Det huvudsakliga kompet på ”Don't shoot me I'm only the piano player” var bas/trum-teamet Dee Murray och Nigel Olsson som även uppträdde med Elton på konsert under den här tiden. Den skotske gitarristen Davey Johnstone gjorde entré i Eltons musikaliska värld 1971 och var 1973 en fast medlem i Eltons komp. På det här albumet spelar Davey, som hade folkmusikaliska rötter, även banjo, mandolin och akustisk gitarr vid sidan av elektrisk gitarr.
   Kompet på Eltons album är ganska tajt och småskaligt men det finns även plats för Paul Buckmasters stråkarrangemang på två låtar. Och blåsarrangemanget på tre låtar, som spelas av fyra fransmän, visade upp utveckling för Elton Johns sound.
   Förutom singellåtarna ”Crocodile rock” och ”Daniel” tycker jag dramatiska ”Have mercy on the criminal” och den lite lugnare ”High-flying bird” är albumets mest framträdande låtar.

/ Håkan

Tributes: Marc Bolan

Postad: 2023-09-29 07:57
Kategori: Tribute-skivor

"Elemental child: The words and music of Marc Bolan" (Easy Action, 2023)

ATT LYSSNA PÅ DEN HÄR SKIVAN, som uteslutande innehåller Marc Bolan-låtar, är som att ta ett gigantiskt kliv till 60-talet. Jag vet inte så mycket om bakgrunden till den tämligen nysläppta hyllningen av T Rex-grundaren. Jag har förstått att det är en ganska bred samling artister och grupper, har inte så mycket musikaliskt gemensamt, som bidrar. Utan någon ansvarig producent blir resultatet splittrat och ojämnt men inte helt ointressant.
   Jag misstänker också att låtarna har samlats in förutsättningslöst från många olika håll under många olika år. Exempelvis är den svenska gruppen Burn It To The Grounds inspelning av ”Children of the revolution” från 2014. En av hyllningens hårdaste tolkningar av en Marc Bolan-låt och vid sångmikrofonen finns lite överraskande Håkan Hemlin (Nordman).
   I övrigt pendlar materialet på skivan från det tunnaste akustiska till det hårdast rockiga. Och låtarna har sitt ursprung i Marc Bolans historia från riktigt tidiga låtar som ”Beyond the rising sun” (1965) och ”Third degree” (1966), från två solosinglar, plus flera låtar från Tyrannosaurus Rex repertoar till senare T Rex-låtar från den lite mindre intressanta andra halvan av 70-talet. Men det känns som att initiativtagaren till tributskivan, vem det nu är, har prioriterat Marc Bolans mindre kända repertoar och lämnat uppenbara hits som ”Ride a white swan”, ”Metal guru”, ”Hot love” och ”Get it on” utanför.
   Prioriteringen av udda material med ett udda resultat som följd är tydligt redan från start där den franska sångerskan Sylvie Vartan mycket fint framför ovannämnda ”Beyond...” på sitt språk. Och än mer udda blir det mot slutet av skivan när den polska sångerskan Illa Falażynski sjunger ”Life is strange” på polska. Udda men intressant och det känns relevant ty Marc Bolan var en av pop- och rockmusikens mest udda figurer. Speciellt under de tidiga åren när han var sjukligt intresserad av surrealistisk poesi.
   Urvalet artister/grupper på den här skivan är huvudsakligen hämtade från den okända musikvärlden men det finns ett par Marc Bolan-relaterade namn som känns mer passande än andra. Marsha Hunt, i slutet på 60-talet var hon Bolans flickvän, gör Tyrannosaurus Rex-låten ”Stacey grove”, hämtad från hennes album ”Woman child” (1971). Och Andy Ellison, en gång medlem i John's Children tillsammans med Bolan, bidrar med två låtar tillsammans med Boz Boorer.
   När jag hör 90-talsindierockarna i Swervedriver ta sig igenom ”Chateau in Virginia Waters” påminns jag om hur jag som 16-åring sommaren 1968 med visst besvär lyssnade på Tyrannosaurus Rexs första album, med den osannolika titeln ”My People Were Fair And Had Sky In Their Hair... But Now They're Content To Wear Stars On Their Brows”. Det ekar på något sätt bekant.
   Annars faller jag på den här hyllningsplattan mer för de lugnare, mindre arrangerade tolkningarna. Som exempelvis Aton Ferraris soloprojekt Automatic Shoes båda bidrag, ”Pictures of Purple People” har en läckert klingande akustisk gitarr. Men även för mig okända Puretongue, italienska Witchwood, engelska skådespelerskan Kelly Reilly och pianot på engelsmannen Chris Braides version tillhör skivans toppar.


Beyond the Rising Sun (Il Faut Trouver Son Coin de Ciel) - Sylvie Vartan
Third Degree - Andy Ellison & Boz Boorer
Menthol Dan - Andy Ellison & Boz Boorer
Pictures of Purple People - Automatic Shoes
Chateau in Virginia Waters - Swervedriver
Stacey Grove - Marsha Hunt
Child Star - Witchwood
Travelling tragition - Fair Folk
Eminesque head - Puretongue
Cat Black (The Wizard's Hat) - Chris Connelly & The Liquid Gang
Lofty Skies - Automatic Shoes
Wind Cheetah - Catherine Lambert
Elemental Child - The Charms
Visit - Tarwater
Cosmic Dancer - Mair
Lean woman blues - Alison MacCallum
Jeepster (alt version)- The Polecats
Raw Ramp - Black Bombers
Ballrooms of Mars - Kelly Reilly
Spaceball Ricochet - Speedtwinn
Life's a Gas - Mexican Dogs
Children of the Revolution - Burn It to the Ground
Life Is Strange (Dziunaje Zyccio)- Illa Falażynski
Calling All Destroyers - Rachel Stamp
Soul of My Suit - Chris Braide
Visions of Domino - Schwefel
Jewel - Prelude

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-09-27 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPY BÄCKMAN (Raj Montana Band) 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #35. "Country life"

Postad: 2023-09-25 07:51
Kategori: Best of 1973/1974



ROXY MUSIC: Country life (Island, 1974)

I HÅKANS POPS TIDIGA HISTORIA, 2009-2011, sammanfattade jag 70-talets bästa skivor i en 70 album lång lista och där fanns givetvis plats för flera Roxy Music-album. Det borde i rättvisans namn ha funnits utrymme för ännu fler ty fantastiska ”Country life” hamnade utanför 70-listan. Kanske var det min blygsamhet (det kontroversiellt avklädda skivomslaget med två tyska modeller!) som höll ”Country life” utanför den listan.
   Med facit i hand, så här runt 50 år senare, var Roxy Music ett makalöst personligt band som under åren 1972-75 gav ut fem mer eller mindre genialt producerade album av vilka tre släpptes under rekordtajta 20 månader de aktuella åren 1973-74. (Jag kan så här lite inofficiellt nästan lova att fler Roxy Music-album kommer att figurera högre upp på min 73/74-lista...).
   På ”Country life”, som släpptes 15 november 1974, hade violinisten och keyboardsspelaren Eddie Jobson, som tidigt 1973 hade ersatt Brian Eno, växt in i bandet ordentligt. Men Roxy var ett band med många personligheter, inte bara frontmannen Bryan Ferry. Gitarristen Phil Manazanera och saxofonisten och oboespelaren Andy Mackay hade båda framträdande roller i bandets musikaliska sound och båda har här hjälpt Ferry med låtskrivandet på två låtar var. Basist, som aldrig var officiell bandmedlem i Roxy, var John Gustafson för andra albumet i rad.
   Det rena experimenterandet, som var ganska tydligt på debuten 1972, är kanske lite dämpat på ”Country life” men där finns många sekvenser med instrumentala utfall från ovannämnda musiker. Och när ingen annan tar plats vid mikrofonen kan Ferry dra ett vasst munspelssolo som i ”If it takes all night” som tillsammans med ”Triptych” är en av skivans mer anonyma inslag.
   Bara en av albumets låtar, den snabba rockiga ”All I want is you”, blev en mindre singelhit. Men ”Country life” innehåller flera singelpotentiella spår som exempelvis ”The thrill of it all”, ”Bitter-sweet” och gitarrbaserade ”Prairie rose”, med både en härlig slide och saxsolo, fast de i några fall är lite långa över både fem- och sexminutersgränsen.

/ Håkan

Covers: Bobbie Nelson & Amanda Shires

Postad: 2023-09-22 07:52
Kategori: Cover-skivor

BOBBIE NELSON & AMANDA SHIRES: Loving you (2023)

NÄR WILLIE NELSONS PIANOSPELANDE SYSTER Bobbie 91 år gammal dog i mars 2022 hade hon spelat in ett album med den betydande mycket yngre fiolspelande sångerskan Amanda Shires som för övrigt är gift med Jason Isbell. Ett i sanningens namn udda artistpar. Repertoaren på den här skivan med enbart covers är mer anpassad Bobbie än Amanda.
   Låtarna på skivan har kanske gemensamma rötter i countrymusiken men är en sorts blandning av otroligt gamla låtar, några yngre evergreens och ett par Willie Nelson-låtar, Lite för gamla melodier för att mina öron ska uppfatta det som spännande. Däremot är det givande att höra samarbetet mellan Amanda Shires klockrent starka röst och Bobbies solklara pianospel. Och hela albumet har genomgående avskalade arrangemang fast Amanda spelar fiol på några låtar tillsammans med ytterligare några lågmälda musiker på trummor, ståbas, banjo, akustisk gitarr och cello.
   Skivan spelades in i Arlyn Studios i Austin 2022, som ägs av Bobbies son Freddy Fletcher, och är mer njutbar som bakgrundsmusik i en cocktailbar än som koncentrerat och analyserat lyssnande. Jag har svårt att ännu en gång lyssna på 89 år gamla ”Summertime” och den ännu äldre instrumentala låten ”La Paloma” och bli överraskad. Då är Bobbies egen nyskrivna instrumentala titelmelodi betydligt mer intressant.


1. Waltz Across Texas (Billy Talmadge) 02:47
1965. Singel med Ernest Tubb and His Texas Troubadours.
2. Always On My Mind (John Lee Christopher/Mark James/Wayne Thompson) 03:54
1972. "You were always on my mind", singel med Gwen McCrae.
3. Old Fashioned Love (Frank Loesser/Fritz Miller) 03:15
1939. Okänd.
4. Summertime (Feat. Willie Nelson) (DuBose Heyward/George Gershwin/Ira Gershwin) 04:05
1934. Operan "Porgy and Bess".
5. Angel Flying Too Close To The Ground (Willie Nelson) 02:49
1980. Från albumet "Make the world go away" med Hank Cochran.
6. Dream A Little Dream Of Me (Fabian André/Wilbur Schwandt) 02:38
1931. Singel med Ozzie Nelson.
7. Tempted And Tried (Barney E Warren/W B Stevens) 03:25
1911. Folkmusik. Alternativ titel: "Farther along".
8. La Paloma (Sebastián Yradier) 04:10
1894. Med Cornet Duet.
9. Loving You (Bobbie Nelson) 03:26
Original.
10. Over The Rainbow (Harold Arlen/E.Y. Harburg) 04:06
1939. Singel med Larry Clinton & His Orchestra.

/ Håkan

TisdagsAkademien (17)

Postad: 2023-09-21 07:52
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas och diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i somras och framåt hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer med Bee Gees, en soulfestival från 1969,-Harry Nilsson, om skivbolaget Silence, Buffy Sainte-Marie, och Marc Bolan.




BEE GEES: How can you mend a broken heart (SvtPlay, 1:46, 2020)
Musikdokumentär som följer bröderna Barry, Maurice och Robin Gibbs väg till framgången, från deras tidiga år i Australien, till den diskofeber som följde Saturday Night Fever. Men Bee Gees var mer än bara falsettsång. De var utomordentligt begåvade låtskrivare som skrev några av de största låtarna av sin generation.
   Dokumentären inleds på en konsert 1979 där Bee Gees sjunger titellåten, hämtad från Bee Gees mindre framgångsrika period (1972), inför en stor publik.
   2019, Barry Gibb i Miami, en gråhårig gammal man som tänker tillbaka och läspar när han pratar. De var inga vanliga bröder i Bee Gees.
   Brisbane 1958. Pappa var manager innan de kom till England 1967 och fick Robert Stigwood, som manager.
   Bröderna skrev ”To love somebody” ursprungligen till Otis Redding som dock förolyckades i en flygkrasch.
   Mark Ronson och Noel Gallagher berättar. Noel är väldigt positiv: ””Rösterna är som instrument som ingen kan köpa”.
   Robin hade ett enormt hårsvall.
   Lulu (som gifte sig med Maurice), Vince Melouney, gitarr, och Nick Jonas berättar.
   Bee Gees: ”Vi ville bli individuellt kända”. Därför blev det krig mellan Robin och Barry.
   Barry berättar om droger, piller och dryck.
   Brödernas kompband: Alan Kendall, gitarr i bandet. Dennis Bryon, trummor, och så småningom Blue Weaver, keyboards.
   1974 var ingen intresserad av Bee Gees.
   Eric Clapton berättar. Det var Erics förslag att Bee Gees skulle spela in i Miami 1975, i Criteria-studion. De bodde på samma ställe som Eric hade gjort några år innan, 461 Ocean Boulevard.
   Teknikern Karl Richardson berättar. ”Spännande kemi”. Skivproducenten Arif Mardin, Justin Timberlake och Chris Martin (Coldplay) berättar.
   ”Main course” (1975) blev en vändpunkt i Bee Gees karriär. Bland annat ”Jive talking”. Albhy Galuten, som arrangerade stråkar, berättar.
   De började göra musik för dansgolvet. Discosoundet exploderade 1977. ”Saturday night fever” och lillbrorsan Andy Gibb började sin karriär.
   Frankrike 1977, Chateau-studion där Elton John hade spelat in några år tidigare. Risigt ställe. Chopin hade bott på Chateau-slottet.
   Slutet på filmen handlar mer om låtskrivande och producerande åt andra artister (album med Barbra Streisand, Dionne Warwick, Diana Ross, Kenny Rogers/Dolly Parton och en låt med Celine Dion) än den egna karriären.
   1985 comeback. ”You win again” en hit. 1997 kom de med i Rock'n'roll Hall of Fame.
   April 2017. Ed Sheeran sjunger ”Massachusetts”.
   En avskalad ”Run to me” avslutar dokumentären som betyder att cirkeln är sluten. Från Bee Gees svacka i karriären, 1972.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Janne tyckte vi skulle titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”When Dire Straits met Bob Dylan”, berättar Otis om en bok som basisten John Illsley har skrivit.



SUMMER OF SOUL (or, when the reveolution could not be televised) (Sf Anytime, 1:58, 2021)
Regissör Ahmir ”Questlove” Thompson,
   Under sex helger i rad sommaren 1969 besökte tusentals människor Harlem Cultural Festival i Manhattans Mt Morris Park. En festival som just då hamnade i skuggan av den stora Woodstock-festivalen samma sommar. Ett hav av svarta människor, sammanlagt 300 000. Fri entré.
   Stevie Wonder inleder på scenen som inte hade tak (någon gick runt med ett paraply över Stevie...). Innan han satte sig vid trummorna och spelade ett häftigt solo.
   Det är total partystämning i den hårt packade publiken. The Chambers Brothers, med vit trummis, fortsätter.
   ”Harlem var en himmel för oss”.
   ”Jag förknippade sommaren 1969 med våld” och vi får ögonblicksbilder från fatala händelser med dödlig utgång. Vietnamkriget pågick, rasmotsättningar i USA, och månlandningen med Apollo 11 20 juli 1969 var inte populär. ”De skulle ha satsat pengar på den fattiga befolkningen istället”.
   44-årige BB King spelar, ”Världens största bluessångare”.
   Tony Lawrence, initiativtagare till festivalen som sponsrades av Maxwell House-kaffe.
   John V Lindsey, republikan och borgmästare i New York var populär bland de svarta.
   Många festivaldeltagare ger sin syn på festivalen idag.
   5th Dimension på scen. Bra teknisk kvalité på filmen. Populära Edwin Hawkins Singers följde: ”Oh happy day”.
   Staple Singers. Pops Staples gitarrist. Religiös gospel. Blues + gospel. Mahalia Jackson.
   Jesse Jackson gjorde ett anförande. Berättar om Martin Luther King.
   David Ruffin sjunger ”My girl”, kanske bästa musiken i filmen. Gladys Knight & the Pips: ”I heard it through the grapevine”.
   Efter scenframträdande hoppade artisterna ut i publiken. Backstage existerade inte.
   Sly & the Family Stone. Trångt i publiken. Inga staket.
   Mongo Santamaria, rytmer, jazz. Ray Barretto, mer rytmer. Latinjazz.
   Stevie Wonder, 19 år, berättar. Hugh Masekela, trumpet.
   Nina Simone. ”To be young, gifted and black”. ”Hennes räst befinner sig mellan sorg och hopp”.
   Summer Of Soul var festivalen som glömdes bort.
   Sly Stone sjunger ”Higher” som inte kom på skiva förrän 1971.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Jag tyckte vi skulle lyssna/titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”We've lost Robbie Robertson” hyllar han Robbie Robertson.




HARRY NILSSON: Who is Harry Nilsson (and why is everybody talkin' about him)? (YouTube, 1:53, 2010)
Harry Nilsson föddes 1941. Den långa dokumentären inleds med hans sång ”1941” där han berättar om sitt liv.
   Låtskrivarna Jimmy Webb och Van Dyke Parks berättar.
   Harry hade i sin ungdom problem med sin icke närvarande pappa. Ett problem vi har stött på ett flertal gånger när vi har tittat på artistdokumentärer.
   Många intervjuer med många artister som levt nära Harry Nilsson. Vi får även höra Harry själv förklara sin historia. Han lämnade hemmet när han var 15. Åkte till East LA. Jobbade på bank klädd i kostym men började skriva låtar. Perry Botkin Jr förklarar. 50 dollar i veckan var lönen.
   När Beatles kom till USA 1964 blev Harry ett stort fan av den engelska gruppen. Han lämnade banken och blev artist.
   Micky Dolenz, Monkees, berättar om en låt med Nilsson som hamnade på albumet ”Headquarters” men det var egentligen på albumet ”Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd”.
   Inför andra albumet 1967, ”Pandemonium Shadow Show”, målade Harry ansiktet.
   Rick Jarrard, första producenten, berättar. Brian Wilson också liksom Randy Newman, Ray Cooper och låtskrivaren Paul Williams.
   Harry berättar själv, med engelsk accent, hur det lät när John, Paul och Ringo ringde honom.
   Harrys sånger har en klassisk ton, jämför exempelvis med Cole Porter.
   Brian Wilson beskrev hans låtar som ”experimental melodies”.
   Randy Newman vill jämföra Nilsson med Paul McCartney, Schubert(!) och Elton John.
   Al Kooper och Eric Idle berättar.
   John Lennon beskrev Harry Nilsson som sin ”favoritgrupp”. Manager Derek Taylor: ”As good as it gets”. Yoko Ono berättar.
   Harry upptäckte 1969 att hans pappa levde och träffade honom.
   Fred Neil-låten ”Everybody's talkin'” från filmen Midnight Cowboy. Men hans singel släpptes 1968, året innan filmen hade premiär. Fick en Grammy för sin inspelning.
   Ny producent: Richard Perry som berättar mycket i dokumentären.
   Inga konserter, inga turnéer. Ray Cooper: ”He was quite shy”. Nilsson avgudade Randy Newman. Robin Williams berättar.
   Harry gifte sig första gången 1964. Andra gången 1969 och fick grabben Zak Nilsson. Han var inte mogen för att bli pappa.
   Efter succén ”Nilsson Schmilsson” fick han ”drinking problems”. Och då var halva programmet kvar...
   Osannolik filmsekvens där Nilsson står med en massa åldringar och sjunger ”I'd rather be dead”.
   Han var intresserad av standardlåtar, evergreens, som Richard Perry tyckte var helt fel att spela in. Jämför med Frank Sinatra.
   Richard Perry: ”Harry hade death wish”.
   Blev kompis med Ringo. May Pang: Party time. Lennon/Nilsson: Albumet ”Pussy cats”. ”Friendship made in hell”.
   Tredje frun Una figurerar mycket i slutet på dokumentären. Från Dublin, fick tre barn och nu var han glad och lycklig med barn.
   1980 skrev han låtarna till filmmusikalen ”Popeye” med Robin Williams.
   Bankrutt på 90-talet. Musik till Terry Gilliams ”The fisher king”
   Januari 1993: heart attack.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”All along the watchtower” med Nathaniel Glasser som gäst.




TYSTNADEN – en film om Silence, musiken och tidemn (SvtPlay, 2019, 58 min)
Silence Records har sedan 1970 gett oss nyskapande, egensinnig och magisk musik från Bo Hansson, International Harvester, Philemon Arthur & the Dung, Turid, Samla Mammas Manna, Bob Hund, Hedningarna med flera.
   Skivbolaget i värmländska Näved drivs av den legendariske ljudteknikern Anders Lind, Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup. Silence ger inte ut ny musik längre, men studion är fortfarande igång och till Näved kommer musiker från när och fjärran.
   En film från 2020 av Kristina Lindström, Kristian Petri och Johan Söderberg.
   Anders Lind, ljudtekniker på Silence, var besatt av det perfekta ljudet.
   1967, Summer of love, spelade Anders in allt på Bill Öhströms Klubb Filips. Mothers Of Invention, Jimi Hendrix bland annat.
   En fantastisk dokumentär med mycket autentiska bilder från 60-talet.
   Eva Wilke berättar: ”En stor våg av en ny värld öppnade sig”.
   Anders sa till Eva ”Du ser vacker ut i motljus”.
   Bosse Hanssons ”Sagan om ringen” blev första skivan. Det satte fart på skivbolaget Silence.
   Bo Anders Persson blev nästa viktiga person. Gärdet 1970. Jämför med Woodstock. Träd Gräs och Stenar. International Harvester. Kom och förändrade det strikta 60-talet.
   Odlingsfilosofen Anders Björnsson, guru i Värmland: ”I harmoni med naturen”
   1970 spelmansstämma i Delsbo var en viktig del i Silence fortsättning.
   1970: Eva berättar att grammofonskivan i framtiden kommer avveckla sig själv.
   Philemon Arthur & the Dung vann en Grammis 1972.
   1976 hittade de huset i Näved, Koppom. Ansågs för flummiga av bland annat Tommy Rander.
   Spännande 90-tal men 2003 försvann skivförsäljningen.
   Bo Hansson ”Han kommer och går”. Katten heter Bosse.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Whiffenpoof song” (Bing Crosby).




BUFFY SAINTE-MARIE: Carry it on (Telefilm/SvtPlay, 2022, 1:31)
Det faktum att hon redan för ett par år sedan passerade de 80 hindrar inte den kanadensisk-amerikanska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie att fortsätta med det som hon alltid har hållit på med.
   Viljan att skapa musik är fullt intakt, liksom hennes engagemang i människorättsfrågor och kampen för ursprungsfolks rättigheter. I den här nyproducerade dokumentären berättar hon själv sin historia, tillsammans med en rad kollegor från musikbranschen, som Joni Mitchell, Jackson Browne, Robbie Robertson och Taj Mahal. Allt ifrån ”Universal Soldier” till den Oscarsbelönade ”Up Where We Belong”.
   Regi: Madison Thomas.
   ”Hon låg alltid steget före”. Joni Mitchell: ”Imponerades av henne”.
   Över 80 år gammal och banbrytande. Hon bor på Hawaii och tror på ensamhet.
   En fräsch ny intervju med Buffy.
   Hon tillhör urbefolkningen. Adopterad och uppvuxen i Mains/Massachusetts. ”Där fanns inga indianer”.
   1963 kom hon till Greenwich Village. Träffade Bob Dylan och spelade på Gaslight Café. Fick en positiv recension, sedan knackade skivbolagen på dörren.
   Joni Mitchell och Taj Mahal intervjuas.
   Hon var ett ensamt barn. ”Musik blev min enda vän”.
   Djupt engagerad i urbefolkningen. Fick skivkontrakt med Vanguard.
   Jackson Browne och John Kay intervjuas.
   ”The universal soldier”. Sångens budskap var att det var soldatens fel att det var krig. Joni stod inte för texten. Trodde Donovan, som också spelade in låten, skrev den.
   Robbie Robertson intervjuas.
   ”Until it's time for you to go”. Elvis Presley spelade in låten 9 gånger. 157 gånger har den spelats in av olika artister.
   Buffy medverkade i tv-serien ”The virginian” som sändes 1962-1971.
   American Indian Movement. Buffy var en av förgrundsgestalterna. Svartlistad av FBI.
   ”Up where we belong”. Fick en Oscar för låten hon skrev med sin dåvarande man Jack Nitzsche som var en svår heroinist och misshandlade henne. Tog sonen Cody och flydde.   
   Hon är numera digital konstnär. Allkonstnär.
   Låten ”Power in the blood” 2015. Stor uppmräksamhet,.
   Buffy är konstnär, musiker och mamma. Och aktivist.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Blue bayou” (Roy Orbison).




MARC BOLAN: Cosmic dancer (BBC, 59:27, 2017)
”Fame was the drug for Marc”.
   En annan röst, en different artist. Superior being.
   En annan röst i dokumentären (skådespelaren Jamie Bamber) berättar Bolans historia.
   ”Jag var i min egen värld”.
   Harry Feld, Marcs bror berättar.
   Fick namnet Marc efter sin pappas bror.
   Tog sig in i musiken redan som barn. Såg filmen ”The girl can't halp it”. Rock'n roll.
   Little Richard och Elvis Presley var stora förebilder.
   Marc slarvade bort skolan. Uppvuxen i Hackney.
   Skivproducenten Tony Visconti berättar.
   Simon Napier-Bell, manager, berättar.
   Marc: ”Jag var poet, hade Dylan som idol. Och Chet Baker och James Dean. ”Total obsession”.
   Skrev låten ”Hippy gumbo”, 1966. Solosingel. Sedan John's Children, jämför soundet med The Who. Singeln ”Desdemona”. Andy Ellison, sångare, berättar.
   Psykedelia och influerad av Ravi Shankar. Bildade Tyrannosaurus Rex, namnet från en John Bradbury-bok. John Peel hjälpte fram duon, akustisk gitarr och congas.
   Fascinerades av ”Lord of the rings”.
   1969 kom elgitarren in i Marcs liv.
   Inte intresserad av politik.
   June Bolan, frun och manager, berättar.
   Elgitarren ”Changed everything”. T Rex. Ny partner: Mickey Finn. Rader av hits. ”Ride a white swan” först. ”Hot love”. Glam och glitter introducerades, A turning point. ”Jeepster”. ”Get it on”.
   Började med make up. Blev tjejidol. Glamrockdandy.
   Bandet sprack under ”The slider”-inspelningarna i Frabnkrike. Och det började gå neråt.
   Gloria Jones kom in i Marcs liv. Siktade mot USA men det var Bad timing. ”White soul music” som spårade ur.
   Cocaine. Levde i en fantasi. Han behövde hjälp. Captain Sensible berättar.
   Rolan Bolan föddes 1975.
   Toyah berättar. 1977 dog Marc Bolan i en bilolycka i Barnes.
   Det var en typisk dokumentär som berättade om både uppgång och fall.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Things have changed” med Oskar Örn som gäst.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-09-20 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 1987.

/ Håkan

Best of 1973/74: #36. "Eldorado"

Postad: 2023-09-18 07:55
Kategori: Best of 1973/1974



ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: Eldorado (Warner Bros, 1974)

PÅ ”ELDORADO” VISAR ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA , eller ELO som vi populärt brukade kalla bandet, sitt första kommersiellt framgångsrika steg mot supernivån som Jeff Lynne & Co senare på 70-talet skulle nå på allvar. Jo, jag var en stor beundrare av bandets första album, ”Electric Light Orchestra” (1971). Men gruppen var ursprungligen Roy Woods skapelse, fast förstasingeln ”10538 Overture” var en Jeff Lynne-knockout, och var egentligen bara ett frö till det som skulle komma.
   Efter den inspirerade debuten lämnade Wood skeppet, och bildade Wizzard, och ELO föll i glömska på några album, ”ELO 2” och ”On the third day” (båda 1973) innan Lynne och bandet hittade sin framgångsrika formel som blommar upp ordentligt på just ”Eldorado”. Här gör arrangören Louis Clark sitt första ELO-samarbete och de seriösa stråkarrangemangen blir därefter en stor hörnsten på bandets 70-talshistoria. Clark skrev arrangemangen tillsammans med Lynne och ELO-pianisten Richard Tandy och den klassiskt skolade Clark, på Leeds College of Music, dirigerade också körerna och symfoniorkestern och satte på ”Eldorado” verkligen sin prägel på ELO-soundet.
   Louis Clark, som avled 2021, följde Lynne och bandet under resten av 70-talet på albumen ”Face the music” (1975), ”A New world record” (1976) och dubbelalbumet ”Out of the blue” (1977). År som satte historisk prägel på Jeff Lynnes karriär och blev en växande framgångssaga som på många sätt producerade oförglömlig popmusik.
   ”Eldorado”, som presenterades som ”a symphony by The Electric Light Orchestra”, hamnar väl i ärlighetens namn i skuggan av de ovannämnda albumen och är väl också smått bortglömd i konkurrensen bland så många andra bra album. Men jag tycker skivan håller kvalitén än idag och och på albumet finns det åtskilliga första exempel på Jeff Lynnes geniala låtskrivarkonst som sedan skulle utvecklas till något mycket stort.
   Lyssna på ”Eldorado” idag, från det inledande symfoniska introt via en handfull starka popsånger till finalen där den engelske skådespelaren Peter Forbes-Robertson dramatiskt reciterar en text, och det är ett välgjort verk som håller för lyssning än idag.
   ”Eldorado” tituleras ibland som ett konceptalbum men är, med undantag av inledande ”Eldorado overture” och avslutande ”Eldorado finale”, ett album med åtta enskilda låtar som var och en äger styrka och profil. Av vilka tre låtar, ”Mister kingdom”, ”Poorboy (The greenwood)” och ”Eldorado faktiskt återanvändes som singel-b-sidor fyra år senare när tre singlar från ”Out of the blue” släpptes. Märkligt sätt att plocka upp gamla låtar. ”Mister kingdom” har för övrigt ”anklagats” vara väldigt lik Beatles-låten ”Across the universe”.
   Min första och största favorit av låtarna på ”Eldorado” är singellåten ”Can't get it out of my head” som är både mäktigt effektiv och vacker och innehåller också känslomässiga detaljer.
   Skivomslaget till ”Eldorado” är formgivet av den amerikanske designern John Kehe. Omslagsbilden är hämtad från den gamla filmen ”The wizard of oz”. Kehe ligger också bakom en mängd andra omslag till skivor med bland annat Clarence Carter, Johnny Rivers, Bobby Womack och han fick ett nytt förtroende på nästa ELO-utgivning, ”Face the music”.

/ Håkan

Covers: Son Volt

Postad: 2023-09-15 07:54
Kategori: Cover-skivor

SON VOLT: Day of the Doug (Transmit Sounds, 2023)

REDAN 2009 HAMNADE ALTCOUNTRY-BANDET SON VOLT på min årsbästalista, med albumet ”American central dust”, och jag gillade de senaste albumen ”Union” (2019) respektive ”Electro melodier” (2021) starkt. De skivorna innehöll uteslutande eget låtmaterial men på årets Son Volt-album finns det enbart covers av Doug Sahms låtar.
   För mig, som har ett bristfälluigt förhållande med Sahms långa karriär, är det ett ovanligt urval av låtar som får mig att gräva djupt i Sahms diskografi och även upptäcka låtar han inte har skrivit. Och det är det värt ty ”Day of the Doug” är en överraskande poprockig skiva där både låtinnehållet och framförande är mycket positivt.
   Jag hade som sagt ingen närmare kunskap om Doug Sahms skivkarriär så låtmaterialet här är överraskande starkt och varierat och inte alls så texmex-baserat som jag i min enfald hade väntat mig.
   Albumet inleds och avslutas med några skrapiga Doug Sahm-uttalanden innan det musikaliska drar igång så effektivt och underhållande. Son Volt-ledaren Jay Farrar hade tydligen en livslång kontakt med Sahm, som avled 1999, och ”Day of the Doug” är en härlig hyllning till en underskattad (inte minst av mig) udda amerikansk kille.
   För mig, som egentligen bara minns Sir Douglas Quintets ”She's about a mover”, en låt som inte finns med här, är det en ynnest att här bli presenterad för ett dussin Sahm-låtar som i de flesta fall är underbart tolkade.
   Det fanns naturligtvis mycket country och blues i Doug Sahms musik men här tycker jag Son Volt har hittat en trivsam musikalisk väg som doftar mer gitarrdriven poprock än texmex.
   ”Day of the Doug” är en perfekt skiva som hyllar Doug Sahms minne på ett musikaliskt utsökt sätt.


"Doug Intro" (Doug Sahm) – 0:18
Original.
"Sometimes You’ve Got to Stop Chasing Rainbows" (Douglas Wayne Sahm) – 2:56
2004. Från albumet "The Genuine Texas Groover: Complete Atlantic Recordings" .
"What About Tomorrow" (Doug Sahm) – 2:22
1970. Från albumet ”1+1+1=4" med The Sir Douglas Quintet.
"Beautiful Texas Sunshine" (Douglas Wayne Sahm) – 3:10
1974. Från albumet "Groover's paradise".
"Float Away" (Douglas Wayne Sahm) – 3:17
1976. Från albumet "Texas Rock for Country Rollers" med Sir Doug & the Texas Tornados. .
"Yesterday Got in the Way" (Doug Sahm)– 3:51
1970. Från albumet ”1+1+1=4" med The Sir Douglas Quintet.
"Keep Your Soul" (Doug Sahm) – 3:24
1971. Från albumet "The Return of Doug Saldaña" med The Sir Douglas Quintet.
"Dynamite Woman" (Douglas Wayne Sahm) – 3:52
1970. Från albumet "Together after five" med The Sir Douglas Quintet.
"Huggin’ Thin Air" (Douglas Wayne Sahm) – 3:01
2000. Från albumet "The Return of Wayne Douglas" .
"Juan Mendoza" (Doug Sahm) – 3:35
1973. Från albumet "Texas tornado".
"Poison Love" (Elmer Laird) – 3:27
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band".
"Seguin" (Doug Sahm) – 2:56
1970. Från albumet "Together after five" med The Sir Douglas Quintet.
"It’s Gonna Be Easy" (Atwood Allen) – 3:08
1973. Från albumet "Doug Sahm and Band".
"Doug Outro" – 0:14
Original.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (502)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (77)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (164)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2023 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.