De tio senaste blogginläggen

INTERVJUER 74-94: Magnus Lindberg (1983)

Postad: 2018-12-12 07:50
Kategori: Intervjuer

RUBRIKEN PÅ MIN INTERVJU MED MAGNUS Lindberg, "Pengar betyder mycket", låter helt absurd i sitt lösryckta sammanhang. Men läser du intervjun förstår du säkert Magnus tankegångar när det även för en rockartist gäller att överleva i det konsumtionssamhälle där det kostar pengar för allt.
   1983 hade Magnus Lindberg på några år levererat två av svensk rockhistorias bästa album, "Röda läppar" (1981) och "I en hand" (1982), men hamnade ändå i kläm på det stora svenska skivbolaget EMI. Sökte sig till ett mindre skivbolag, Moonshine, där han kom närmare besluten men hamnade också i en resurssvagare miljö.
   Inför konserten på Lord Nelson i Örebro 10 november 1983 (recension) släpptes en singel, "Bortom horisonten", och ett album utlovades till våren 1984 men den skivan fick aldrig se dagens ljus. Tragiskt nog försvann även Magnus från rockscenen och skulle inte dyka upp förrän drygt fem år senare, då med hjälp av ett kompband från Örebro med Staffan Ernestam i spetsen.
   Jag träffade Magnus i omklädningsrummet bakom scenen på Lord Nelson för intervju strax innan konserten. En ypperlig konsert där han bjöd rikligt på sig själv.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1983.

Magnus Lindberg
"PENGAR BETYDER MYCKET"


MAGNUS LINDBERG, SVENSK ROCKARTIST AV STORT format, har sedan sin splittring med gruppen Landslaget för åtta år sedan hela tiden målmedvetet strävat mot ett rockigare sound.
   Han har producerat sig på skiva väldigt sporadiskt, bara fyra album på åtta år, men har för varje skiva utökat skaran av beundrare. Förra året gjorde Magnus sin bästa, mest kritikerrosade och mest sålda album, "I en hand".
   Ändå är det en missnöjd och besviken Magnus Lindberg Allehanda träffar strax före konserten på Lord Nelson för drygt en vecka sedan.
   - Jag har inte fem hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Jag har aldrig haft något intresse av papper och ekonomi, vill helst slippa den kommersiella delen. Men mat är dyrt, jävligt dyrt, och när ett par jeans kostar 300 spänn kan man inte komma ifrån att pengar idag har en otrolig betydelse.
   - Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik, fortsätter Magnus. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
   För första gången i sin åttaåriga solokarriär står Magnus på riktigt egna ben. Sedan tiden med Landslaget har han förknippats med samma skivbolag, stora EMI; där han tycker sig ha kommit i kläm mellan andra större artister. Han ger numera ut sina skivor på ett mindre skivbolag, Moonshine.
   - När jag var färdig med en skiva gick jag till EMI som hade 94% (nittiofyra procent!) av intäkterna och la all lansering i händerna på dem. Och uppriktigt sagt så hände inte mycket. På ett mindre bolag får jag, varken jag vill det eller inte, försöka sälja mig själv och förhoppningsvis tjäna på det.
   Samma svåra konkurrensproblem utsattes Magnus för vid en kaotisk inspelning för tv (Casablanca) för ett år sedan.
   - Dagen före inspelningen fick vi många klappar i ryggen men i studion fick vi minimal tid efter ett engelskt band. 40 minuter innan strömmen skulle brytas,, Det blir inte bra!
   Magnus kommer i dagarna med en ny singel, "Bortom horisonten", och ett album är planerat till februari/mars men den är långtifrån färdigskriven och inspelad.
   - Jag är en mycket långsam låtskrivare. Jag har skrivit 7-8 låtar men det är inte säkert att de hamnar på skivan. Jag ändrar ständigt och i stället för att slänga låtar låter jag dem vila och bygger vidare på dem vid senare tillfällen.
   - Jag hoppas verkligen att ha halva albumet inspelat före jul för att jag lugnt ska kunna fira jul, säger Magnus med beslutsam ton i rösten.
   Sebastian Håkansson,, tidigare sångare i Alien Beat och nu soloartist, delar huvudsakligen kompband med Magnus och det finns planer att i framtiden göra en gemensam turné, möjligen nästa sommar. Även Sebastian har en singel ute och ett album på gång.
   Berättade en pratglad men fattig Magnus Lindberg innan han gick in och gjorde en av höstens absolut bästa rockkonserter i Örebro, en fullständigt personlig rockshow.

/ Håkan

50-tal: #21. "Shout - part 1" (1959)

Postad: 2018-12-10 07:53
Kategori: 50-talets bästa



THE ISLEY BROTHERS
Shout - Part 1

(RCA Victor)

ÄVEN DENNA VECKA I MIN 50-TALSFÖLJETONG följer jag Motown-spåret men hamnar i vanlig ordning någon annanstans. Bröderna Isley (uttalas "Ajsly") hade efter en nästan tio år lång karriär en period på tre år, 1966-69, på Motown men hade gjort så mycket mer innan. Och det började alltså mycket tidigare på 50-talet. De tre bröderna, O'Kelly Jr, Rudolph och Ronald, plus en fjärde bror, Vernon som omkom i bilolycka 1955, började uppträda 1954. Om man tar trions första singlar, från 1957 och framåt, som riktmärken tillhörde gruppen doo-wop-genren men under åren fram till 1960 går det att placera gruppen under både gospel-, soul-, r&b- och rock and roll-rubriken.
   Skivdebuterade alltså 1957 med doo-wop-inspirerade "The cow jumped on the moon" som följdes av "Rockin' MacDonald", en svängigare variant på barnvisan "Old MacDonald had a farm" från 1917, som är så gott som olyssningsbar. Doo-wop som i sina talade intron sneglade åt den allt mer populära rock and roll-genren. Influenser som blommade fullt ut på gruppens tredje singel, ännu rockigare "Everybody's gonna rock and roll" (1958), som mycket nära höll på att bli min favoritlåt med bröderna.
   De första åren hoppade trion mellan skivbolagen för varje ny singel och utan större kommersiella framgångar letade sig trion tillbaka till det snälla balladträsket på sina tre nästkommande singlar. Inga favoriter där men på b-sidan av den tredje singeln i den raden, "Turn to me" (1959), hittar jag "I'm gonna knock on your door". Ja, låten som 1961 blev en stor hit och Tio i topp-etta med barnskådespelaren Eddie Hodges som sångare. Isleys inspelning är originalversionen, vilket jag inte hade en aning om innan jag började den här efterforskningen, och är både tuffare, roligare och fräschare och det höll på att placera deras version på min 50-talslista.
   Men den Isley Brothers-singeln skulle följas av en ännu större hit och det historiska genombrottet, "Shout" skriven tillsammans av de tre bröderna Isley. 1959 skrev gruppen kontrakt med RCA Victor och blev då skivbolagskollegor med Elvis Presley. I samband med den övergången fick gruppen nya skivproducenter i kusinerna Hugo Peretti och Luigi Creatore som inom några år skulle bli heta producenter/låtskrivare åt Elvis ("Can't help falling in love"), The Tokens ("The lion sleeps tonight"), Ray Peterson och Sam Cooke. Och nu gav kusinerna Isley Brothers sin första hit.
   Mitt första möte med "Shout" var ju på Tio i topp 1964 när den blott 15-åriga skotska sångerskan Lulu gick in på listan. Utan tanke på original eller bakgrund rycktes jag spontant med i Lulus sprudlande framtoning. Isleys originalversion är ju något mer gospelsvängigare och förmedlar in i ryggraden så mycket mer energi som det rimligtvis går att pressa in på blott 2:15. Den gospelinfekterade rytmen är så påträngande att det inte räcker med en singelsida för låten som i sitt hela original sträcker sig 4:25 och delas upp på singelns båda sidor. På b-sidan fortsätter "Shout - Part 2", därför avslutas a-sidans uppspelning ovan lite abrupt och överraskande.
   48 år gammal avled O'Kelly Isley Jr 31 mars 1986 efter en hjärtattack. 79 år gammal lever Rudolph Isley än idag och 77 år gammal lever Ronald Isley än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: John David Souther

Postad: 2018-12-07 07:51
Kategori: I min skivhylla



JOHN DAVID SOUTHER: Black rose (Asylum 7E-1059)

Release:
Maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan "John David Souther" (1972) och J.D. Southers ”You're only lonely” (1979).

I MIN SERIE MED SKIVOR UR MIN SKIVHYLLA är variationen stor. Efter de senaste veckornas nedslag i vinylhyllorna, där raden av tämligen kända namn som Rockpile, Crosby, Stills & Nash, Elvis Costello, Rod Stewart och Traveling Wilburys har figurerat, kan namnet John David Souther kanske blekna i jämförelse. Men som genuin Asylum-artist var han en favorit hos mig på 70-talet utan att nå några större kommersiella framgångar. Men internt i amerikansk musikbransch var Souther accepterad och respekterad, främst som låtskrivare, utan att producera mängder av skivor i eget namn.
   John David, eller JD som han numera ofta skriver sitt förnamn, tillhörde som artist och låtskrivare den amerikanska västkustfalangen tidigt 70-tal men han var född i Detroit i mitten på 40-talet. Det fanns mycket musik hemma, hans pappa John Souther (som uppträdde under namnet Johnny Warren) var sångare i storband innan familjen flyttade till Texas. Efter skoltiden flyttade John David till Los Angeles och på den stadens legendariska klubb The Troubadour träffade han Glenn Frey och Jackson Browne första gången 1968. Där spelade alla tre på open mike-måndagarna och en livslång vänskap uppstod för de tre låtskrivarna.
   Frey och Souther bildade till och med en duo, Longbranch Pennywhistle, som 1969 fick chansen att spela in ett album som inte gjorde något väsen av sig fast musiker som Ry Cooder och James Burton fanns med i kompet. Året efter sprack duon, Frey började spela i Linda Ronstadts kompband som ytterligare ett år senare skulle bli Eagles.
   Ungefär samtidigt blev John David pojkvän till Linda som resulterade i hans närvaro på Lindas album "Linda Ronstadt" (1972), de sjunger tillsammans på "Crazy arms". En skiva som jag främst minns för att Moon Martin (under sitt riktiga namn John Martin) gör ett av sina tidigare studiojobb.
   Vid den tidpunkten hade både Frey (i Eagles) och Jackson Browne lyckats få skivkontrakt (Asylum) och på den senares uppmaning tog sig John David till audition hos skivbolagschefen David Geffen som gav klartecken. På det singer/songwriter-vänliga skivbolaget blev John David Souther en i det stora gänget av kommande låtskrivarstjärnor. Efter Judee Sill, Jackson Browne och David Blue var det dags för hans debutalbum "John David Souther" (1972). Välgjord men dämpad countryrock som saknade hits fast hans egen låt "How long" släpptes på singel. En låt som långt, långt senare (2007) skulle väcka uppmärksamhet på Eagles comebackalbum "Long road out of Eden".
   Lite pressad av det kommersiella fiaskot för debutalbumet accepterade John David uppmaningen att bli en tredjedel i Souther-Hillman-Furay Band, en supergrupp utan stjärnor. Jag har bandets båda skivor men har inte riktigt förstått innehållet.

UNDER SAMMA TID FANNS JOHN DAVID vid Linda Ronstadts sida, bidrog med tre låtar till "Don't cry now" (1973), bland annat titellåten, och på nästan varje nytt Linda-album fanns det låtar signerade JD Souther. Han blev samtidigt något av låtleverantör till Eagles album på 70-talet. På "Desperado"-albumet återfinns han både på skivomslaget (längst till höger av de "avrättade" Dalton-bröderna) och bland låtskrivarna. På "Doolin-Dalton" är han en av många (Browne, Frey och Don Henley) låtskrivare.
   Sedan skulle hans namn dyka upp bland låtskrivarna på ytterligare tre Eagles-album på 70-talet, på bland annat låtarna "The best of my love" och "New kid in town", och gästar av naturliga skäl även på Freys och Henleys senare soloskivor.
   Fyra år efter Southers debutalbum kom nästa soloskiva, "Black rose", som egentligen inte har så mycket mer kommersiella detaljer än debuten men det är en påkostad produktion (Peter Asher) med åtskilliga intressanta gäster och när jag lyssnar närmare är låtskrivandet genomarbetat och på en kvalitativt hög nivå.
   Några låtar är numera bekanta via Lindas diskografi. "Faithless love" spelades hon in redan 1974 till "Heart like a wheel"-albumet, "Silver blue" återfinns på "Prisoners in disguise" (1975) och "Simple man, simple dreams" skulle blir titellåt på Lindas album 1977.
   Det känsloladdade vemodet i texterna och låttitlarna symboliseras visuellt så vackert på skivomslaget, den svarta rosen över det helt söndertorkade landskapet ger bilden av John David Southers ofta nedstämda, lågmälda och emotionellt baserade texter. På "If you have crying eyes" (Ronstadt-duett), redan nämnda "Faithless love" och titellåten blir det så påtagligt när det ofta i kompet finns snyggt arrangerade stråkar och blås av David Campbell (för övrigt pappa till artisten Beck).
   En rad namnkunniga musiker gästar sporadiskt, basisten Stanley Clarke, slidegitarristen Lowell George och slidegitarristen Joe Walsh men ingen får något större utrymme att ta över fokus från sångaren John David Souther. Däremot har det på många låtar lagts resurser på körrösterna där David Crosby, Art Garfunkel, Eagles-folk och Asylum-kollegor som Andrew Gold och Ned Doheny gör fina insatser.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Janne Bark (1983)

Postad: 2018-12-05 07:52
Kategori: Intervjuer

HITTILLS I MIN SERIE MED GAMLA INTERVJUER har det i övervägande fall handlat om mer eller mindre genomarbetade, noga planerade och förutbestämda möten. Men ibland sprang jag på någon intressant person högst spontant i samband med något helt annat uppdrag. Som när jag och ännu en gång fotograf Anders Erkman tillbringade två dagar på filminspelningen av Ulf Lundells bok "Sömnen" i oktober 1983.
   I fokus under de här dagarna stod givetvis filmens huvudrollsinnehavare Mats Ronander, med rötter i vår hemstad Örebro. Runt Ronander, som personifierade karaktären Tommy Cosmo, dök det emellertid upp flera intressanta personer under de inspelningar vi besökte i Stockholm.
   Som exempelvis gitarristen Janne Bark, i verkligheten hårt anlitad Ulf Lundell-musiker, som här hade fått rollen Kriss som i Lundells bok snarast motsvaras av Mats Ronander på riktigt. Lite komplicerat kanske men boken är ju skriven under en tid när Lundell turnerade med Nature där Ronander var sångare.
   Mellan filmtagningarna på Stockholm Centralstation, där karaktärerna Kriss och Bonk (Örjan Ramberg) försöker hindra Tommy Cosmo att åka till Åre, diskuteras även filmmusiken. Tillsammans med Janne Bark, Rutger Gunnarsson, Åke Sundqvist, Hasse Olsson och Clarence Öfwerman hade Ronander spelat in Lundell/Ronander-live-favoriten "It's all for the love of rock'n'roll" till filmen.
   Vid ett tillfälle, i en inspelningspaus, slänger Ronander ur sig en fråga till Janne Bark: "Har du lust att vara med och gasa på några spår på mitt nya album?". Mats spontana idé ledde nog aldrig till praktisk handling ty ingen Janne Bark figurerar på "50/50" som kom till våren 1984.
   I någon ytterligare filminspelningspaus blir jag intresserad av Janne Barks vardag som musiker när Ulf Lundell inte turnerar och han berättar om sitt nya band.
   Barks Nynäshamnskompisar på bas och trummor, som han pratar om men inte namnger i samtalet, är Kenneth Holmér respektive Johan Tigenius. Både Holmér och Tigenius, som tidigare hade spelat i Isterband, medverkar på låten "Fritt fall" på samlingsskivan "Hi Fidelity 1" (1983). Båda finns också med i gruppen som fick namnet Bark och albumdebuterade 1985 med "Ritual".

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/10 1983.

JANNE BARK STARTAR TURNÉ

GITARRISTEN JANNE BARK GÖR JUST NU sin första filmroll i filmatiseringen av Ulf Lundells "Sömnen". Han spelar Kriss, som i verkligheten motsvaras av Mats Ronander, huvudrollsinnehavaren i samma film. Både Mats och Janne är överens om att Ronander spelas bäst av Ronander.
   Sedan den uppmärksammade Ulf Lundell-turnén förra året har Janne Bark varit en flitig gäst i skivstudion, mest på andras skivor men har just nu bildat en egen grupp.
   - Det är två killar från Nynäshamn, basist och trummis, som jag har gått ihop med. Vi har just spelat in en låt till ett kommande samlingsalbum på Parlophone. En egen låt, säger Janne som inte skrev särskilt många låtar i The Radio.
   - Om det blir turnéer får vi väl tillfälligt utöka med en klaviaturkille, avslutar Janne, som snart ger sig ut på turné med Niklas Strömstedt, start på Lord Nelson i Örebro 17 november.

/ Håkan

November 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-12-04 07:54
Kategori: Blogg

Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg på Twang i Stockholm.

EFTER NÅGRA INTENSIVA LIVE AT HEART-DYGN i början på september har det för mig blivit några konsertfria månader men under november blixtrade det till lite på den fronten. Åkte till Stockholm och fick uppleva Magnus Lindberg på det lilla mysiga spelstället Twang på söder. Och på hemmaplan i Örebro fick jag tag i en biljett till Musikhjälpen-arrangemanget "Örebro tillsammans för Musikhjälpen" i Nikolaikyrkans varma atmosfär med bland annat Karin Wistrand, Björn Lycklig, Martin Håkan och Anders F Rönnblom på scen. Sedan blev jag under de sista dagarna i november upptagen av Richard Lindgrens besök där han traditionsenligt uppträdde tillsammans med Olle Unenge, först på Clarion i Örebro och sedan i Lindesberg på Hillstreet.
   Annars inleddes november för min del med en stor och mäktig födelsedagsfest på Käringön där Olle Unenge firade sin 70-årsdag. I samband med födelsedagen passade jag på att hylla Olle och alla hans verksamheter som både soloartist, Tullamore Brothers-ledare, tecknare, fotograf och bokutgivare.
   I de återkommande kategorierna på Håkans Pop har jag under november publicerat gamla intervjuer med Niklas Strömstedt, Per Gessle, Phil Lynott och Anne-Lie Rydé . På min lista över 50-talsfavoriter skrev jag under månaden om Huey Smith, Vince Taylor, Chan Romero och Lloyd Price . Och i min skivhylla hittade vinylalbum med Crosby, Stills & Nash (1969), Elvis Costello (1983), Rod Stewart (1972) och Traveling Wilburys (1988).
   Jag hann även med att uppmärksamma 50-årsjubileet för världens bästa Beatles-album, "The Beatles". Och uppmärksammade även dödsfallet för en av de viktigaste musikerna i ELO, cellisten Hugh McDowell.

DEN STORA SKIVFLODEN MED NYUTGIVNA SKIVOR bromsade under november in något i intensitet. Själv fastnade jag i Marianne Faithfulls "Negative capability" som trots sin krångliga titel är en väldigt lättlyssnad men också otroligt engagerande skiva. En skiva jag inte kan sluta lyssna på. Jag har väl under flera år tappat kontakten med Marianne, som jag trodde musikaliskt hade rört sig mot jazziga områden, men här finns de avskalade låtarna och bräckliga sången i all sin prakt.
   Samarbetet med lite yngre förmågor som Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan, Nick Cave och Ed Harcourt har gjort henne gott och när artisterna levererar starka låtar blir materialet i nivå med det fina framförandet.
   Harcourts fyra bidrag, inledande "Misunderstanding", "In my own particular way", "Don't go" och "No mmoon in Paris", är alla lysande. Lanegans "They come at night", om terrorn i Paris, känns långt in i själen. Inte ens repriserna av "As tears go by", "Witches song" (från "Broken English") och Dylans "It's all over now, baby blue" kan störa det fina helhetsintrycket.
   En annan sångerska med stora kvalitéer, Rosanne Cash, har också gjort ett bra album, "She remembers everything". Hennes man, gitarrist och producent John Leventhal har bidragit till det personliga, sångmässigt starka resultatet mer än jag trodde han var mäktig. Men det är nog producenten Tucker Martine som har givit majoriteten av albumets låtar ett underbart sound. Men så var han ju också ansvarig för First Aid Kits senaste album "Ruins".
   I skuggan av de båda damerna hamnade bland annat Mark Knopflers senaste album "Down the road wherever".
   JD McPherson har släppt ett utmärkt julalbum, "Socks". Den och övriga aktuella julalbum med Eric Clapton, Mavericks och Rodney Crowell kommer jag uppmärksamma några dagar innan jul.

/ Håkan

50-tal: #22. "Have mercy baby" (1952)

Postad: 2018-12-03 07:55
Kategori: 50-talets bästa



THE DOMINOES
Have mercy baby

(Federal)

IBLAND ÄR DET VÄGEN SOM ÄR MÅLET när jag vill upptäcka bra men inte alltid så välkänd 50-talsmusik. I dagens jakt på nya favoriter hade jag det berömda namnet Jackie Wilson långt bak i hjärnan. Eftersom jag redan i barndomen fascinerades av Motown-historien och mängder av spännande namn hade jag en ambition att upptäcka rötterna till det som senare skulle utvecklas till ett skivbolagsimperium i Detroit. Berry Gordy Jr, Motown-grundaren, började som låtskrivare åt just Jackie Wilson och där ville jag hitta guldkornet som skulle hamna på min 50-talslista.
   Men det räcker inte att vara ett klassiskt namn, Wilson har ett otal hits på sitt samvete men fick sina största framgångar på 60-talet ("Higher and higher"), ty hans 50-talsmaterial är i mina öron ganska mediokra. Wilson-spåret fick mig att utforska r&b-gruppen där han tidigare sjöng, Billy Ward & the Dominoes, och där hade han ersatt Clyde McPhatter som jag redan har uppmärksammat i min 50-talsföljetong.
   I Ward/Dominoes historia fick jag kronologiskt vada tillbaka i ganska grumligt vatten. I mitten och mot slutet av 50-talet, när gruppen avlöste komiska låtar mängder med sentimental smörja ("Star dust", "Rags to riches" och "These foolish things") innan jag hittade något intressant. Tog mig tillbaka i historien och hamnade faktiskt på 1952 och låten "Have mercy baby" med ovannämnda McPhatter som sångare.
   Gruppen hade bildats 1950 och hette än så länge bara The Dominoes men det var den klassiskt skolade pianisten och arrangören Billy Ward som var ledaren som styrde sin grupp med järnhand och hade en sträng fallenhet. Han hade öga för unga talanger och hittade den sjuttonårige McPhatter, som han lockade iväg från gospelgruppen The Mount Lebanon Singers, men gav honom också sparken 1953.
   Dominoes hade redan haft några hits, bland annat "Sixty minute man", innan "Have mercy baby" släpptes i april 1952. Låten, som skrevs av Ward tillsammans med sin affärskompanjon Rose Marks och producerades av skivbolagschefen Ralph Bass, kom att toppa den amerikanska r&b-listan i tio veckor.
   Vid den här tidpunkten fanns det faktiskt en viss frispråkighet i populära sångtexter där sex och sprit hade en naturlig och spännande plats i låtarna. Arrangemanget, som kombinerar svart gospel med blues, kan väl också beskrivas som doo-wop med den spektakulära basrösten bakom Clyde McPhatter som avslutar låten med att (spontant?) skratta.
   80 år gammal avled Billy Ward 16 februari 2002.

/ Håkan

Ludwig Hart förband till Kjellvander

Postad: 2018-12-02 15:26
Kategori: Konserter

Foto: Magnus Sundell (tack!)

NEJ, DET HÄR ÄR INGEN RECENSION av Ludwig Harts lilla förbandsframträdande innan Christian Kjellvander på Clarion Hotel i Örebro i lördagskväll. Det är knappt någon beskrivning alls av konserten ty besöket i hotellets foajé var långtifrån planerat och utan förberedelser från mitt håll.
   Efter en liten sittning sen lördageftermiddag på Bishops Arms tog jag sällskap med min vän Olle Unenge hem eftersom vi båda bor på öster i Örebro. Mitt i promenaden stannar Olle upp och minns att han har två gitarrer att hämta på Clarion. Det är följden av två spelningar Olle genomförde med Richard Lindgren torsdag - och fredagkväll. När vi kommer in på Clarion är det insläpp för kvällens konsert med Kjellvander och Hart och arrangören Björn "Björta" Wallgren vinkar in oss förbi biljettkön och tycker att vi ska stanna och njuta av ännu en fin konsertkväll.
   Fast egentligen har vi inte tid, Olle ska hem och slänga ihop en aioli och jag ska hem för att ta fram en brieost som planering för en sen ost- och kex-avslutning på kvällen. Jag stannar dock på förbandet Ludwig Hart & the Rumours som strax efter 19:00 är på väg upp på scen.
   Jag har sett och hört Ludwig Hart ett flertal gånger och alltid förvånats över hans flexibilitet och anspråkslöst trevliga sätt att presentera sig. Ludwig har olika sätt att framföra sin musik, från helt akustiskt till mer rockigt a la Neil Young. I lördags gjorde han tillsammans med delar av sitt band någonting mittemellan för att som förband inte ta över uppmärksamheten från Kjellvander.
   Tillsammans med Emil Kreivi, bas, Theo Stocks, steelguitar/gitarr, och Michaela Holmberg, sång/percussion, men ingen trummis ett helt elektriskt set som höll sig på den där behagligt njutbara nivån. Som icke initierad av Ludwigs repertoar kan jag inte berätta om de fem-sex låtarna på scen var nya eller gamla men det lät oerhört bra i en lokal som började fyllas på med folk. En publik som lyckades övertala Ludwig att spela en extralåt.
   Själv lämnade jag tillställningen några minuter efter att Ludwig Hart och hans band slutligen lämnade scenen men innan dess var det någon som viskade i mitt öra att Tomas Andersson Wij visat intresse för bandet och ville ge ut hans nya skiva på sitt skivbolag. Spännande.

/ Håkan

Ambitioner att hela tiden bjuda på nytt

Postad: 2018-12-01 00:33
Kategori: Live-recensioner

Alla bilder: Carina Österling
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE
EGO
Hillstreet 1, Lindesberg 30 november 2018
Konsertlängd: 20:00-20:28 (EGO, 28 min) och 20:38-22:01 (Lindgren & Unenge, 83 min)
Min plats: Stående ca 4,5 meter från scenen.


EFTER EN LITEN ROADTRIP NORRUT befann sig artistparet Lindgren/Unenge på fredagskvällen i Lindesberg på Kullgatan 1, Studiefrämjandets lokal, vars konsertlokal döpts till Hillstreet 1. Fin rymlig scen och lokalen var som en intim rockklubb där konserten med Richard Lindgren och Olle Unenge skulle bli en något annorlunda variant jämförd med Clarion-konserten kvällen innan.
   Det här är ett kreativt par som inte vill upprepa sig och ha ambitioner att hela tiden bjuda på nytt. Naturligtvis var det en del repriser från gårdagen men också flera mer eller mindre spontana nyheter. Som ytterligare ett smakprov från Richards skivprojekt nästa år, den fina pianoballaden "Where you ever with me".
   Det spontana är alltid närvarande när Richard Lindgren står på scen och fredagskvällen bjöd på flera sådana ögonblick. Några små takter från "Hill Street Blues"-signaturmelodin fick vi och när ett litet flickebarn tillfälligt gästade konsertlokalen började Richard vid pianot sjunga några verser från "Jag är en vanlig vampyr" till publikens stora glädje. Han överraskade vid några tillfällen även Olle som när han exempelvis fick en idé att efter Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" spela ytterligare en låt från samma repertoar, "Hey baby, right away". En låt som Olle aldrig hade hört tidigare.
   I vanlig ordning avslutade paret konserten med låtar av Bob Dylan. Efter fria önskemål från publiken ("Driftwood", "David Reynold's last ride"...) bestämde de sig ändå för ett eget val och gjorde en läckert framförd "Love minus zero/No limit" på två gitarrer.
   Lindesbergsartisten Christer Pilblad inledde konsertkvällen när han under sitt alter ego EGO framförde en rad egna låtar med akustisk gitarr. Han avslöjade sina gamla punkrötter med bett i både röst och gitarr som befann sig på gränsen till distad.

I en trivsam liten bar
Rainbow building
Åter i Marais
3-stjärnig Metaxa
Where you ever with me
Bara om min älskade väntar
Five pints and a wink from Gwendolyn
Angie
Make me a pallet on the floor
Right away
Vid denna blåa dörr
(Jag är en vanlig vampyr)
Tom Taubert's blues
Don't think twice it's alright
Love minus zero/No limit

/ Håkan

Naturligt samarbete och spontana infall

Postad: 2018-11-30 10:05
Kategori: Live-recensioner

Foto: Anders Erkman
Foto: Carina Österling
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE
Clarion Hotel, Örebro 29 november 2018
Konsertlängd: 20:05-21:03 och 21:36-22:17 (99 min)
Min plats: Stående i baren ca 4,5 meter från scenen.


OM ÄN TILLFÄLLIGT HAR DET STRÄVSAMMA PARET Olle Unenge och Richard Lindgren återförenats för några konserter. Sedan 2012 har de delat både scen och kompband och det var som alltid en fröjd att på torsdagskvällen ännu en gång få se det naturliga samspelet och få uppleva den kreativa lågan brinna starkt under några timmar. I grund och botten har de Bob Dylan som gemensam beröringspunkt men som låtskrivare har de lite olika sätt att förmedla sitt låtmaterial.
   Olle är vissångaren med verbal briljans i de svenska texterna och Richard har med den amerikanska singer/songwriter-traditionen i ryggen på senare år utvecklats åt det alltmer rockiga. Men ensamma på scen med sina akustiska gitarrer, plus Richards piano, blev konserten en ypperlig plattform för samarbete, god underhållning och spontana infall.
   Som låtlistan nedan tydligt visar var det, som konsertaffischen också var utformad, Richard och hans låtar som dominerade konserten men så har han ett överflöd av material att gräva ur, både gamla "säkra" hits och nya färska och ännu ej utgivna låtar. Med Richard vid mikrofonen fick Olle stort utrymme att läckert dekorera arrangemangen med sin gitarr som för kvällen hade ett kittlande vackert klingande sound.
   Det är två år sedan Richard senast gav ut en skiva, "Malmostoso", men under nästa år planeras det för hela tre nyproducerade album från Malmöprofilen. I februari kommer "Death & love" som följs av "Spanish incidents" två månader senare och "Grand jubilee" i oktober. Vi fick under torsdagskvällen tre mycket fina bidrag från Richards nya material, "Building a rainbow" vackert framförd på piano, "No more colours" med fint attackerande gitarrer från båda artisterna och "My little empire is in ruins". Låtar som lovar gott inför nästa år.
   Olles material kom kanske lite i skymundan, det var ju också hela konsertens upplägg, där gästen från Malmö skulle stå i centrum. Två fina exempel från Olles senaste album, "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack", fick sällskap av en överraskande cover som inledde hela konsertkvällen. Det var Olles svenska tolkning av Hoyt Axtons "Lightning bar blues" som egentligen inte hade fått någon titel men som jag gärna vill döpa till "En trivsam liten bar". Olle fick också utrymme att visa upp sin alldeles hyperskickliga finger picking-teknik i Davy Grahams helt instrumentala "Angie". Andlöst.
   Efter första avdelningens överraskningar blev det mer förväntat i andra med starkt framförda versioner av "Drunk on arrival" och "Back to Brno" och där båda artisternas förkärlek för Dylans repertoar kom till sin rätt på slutet. Richard överraskade med att sjunga "Tomorrow is a long time" utan att kombinera den, som han brukar, med den svenska texten "Bara om min älskade väntar". Sedan gick konsertens avslutning i Dylans färger med sedvanligt känsligt manér.
   Ikväll fortsätter Lindgren/Unenges konsertsväng med konsert på Hillstreet i Lindesberg. Richard har "hotat" med att spela ledmotivet från tv-serien Hill Street Blues. Vi får se hur det blir med den saken.

I en trivsam liten bar
Building a rainbow
No more colours
Åter i Marais
My little empire is in ruins
3-stjärnig Metaxa
Five pints and a wink from Gwendolyn
Sundown on a lemon tree
Dunce's cap
Make me a pallet on the floor

Paus

From Camden Town to Bleecker Street
Drunk on arrival
Angie
Back to Brno
Tomorrow is a long time
Goodbye Rosie
Don't think twice it's alright

Extra
You're gonna make me lonesome

/ Håkan

I min skivhylla: Traveling Wilburys

Postad: 2018-11-30 07:56
Kategori: I min skivhylla



TRAVELING WILBURYS: Volume One (Wilbury Records 925 796-1)

Release:
17 oktober 1988
Placering i skivhyllan: Specialhylla 1. Mellan Wilburys maxisinglar "Handle of care" (1988) och ”End of the line” (1989).

DET VAR NATURLIGTVIS EN DRÖM, en nästan omöjlig dröm, att min Beatles-favorit George Harrison plötsligt skulle befinna sig i en ny grupp i slutet på 80-talet. Och att han tillsammans med fyra likasinnade mycket kända ikoner började tillverka musik som var både fantastiskt spontan, anspråkslöst charmig och dessutom av bara farten kommersiell och otroligt underhållande. När jag idag lyssnar på den drygt 30 år gamla skivan blir jag bara bekymmerslöst glad men också överraskad och snopen att det 1988 var möjligt att producera så spontan och avslappnad musik när fem så kända ansikten möttes i en studio.
   Det allra mest sensationella i sammanhanget var ju möjligheten att samla fem så starka soloartister i samma studio utan att stelbenta advokater, trångsynta managers, skivbolagsdirektörer och annat inflytelserikt folk ovanför allas huvuden lade krokben för ett fruktbart samarbete.
   Det här unika samarbetet har sin naturliga förklaring i bakgrunden. Vad jag kan räkna ut idag var det nog det mycket lyckosamma samarbetet mellan artisten George Harrison och producenten Jeff Lynne, som resulterade i "Cloud nine"-albumet (1987), som grundlade Traveling Wilburys-konceptet.
   Det var ju Harrisons riktigt stora comeback i strålkastarljuset. Han var ju sedan många år tillbaka vän med Bob Dylan som året innan hade turnerat med Tom Petty och hans grupp Heartbreakers. Och femte hjulet under Wilburys-vagnen var rutinerade sångaren Roy Orbison som 1988 var en ganska bortglömd legendar men som året innan ändå hade tagit några steg mot en storstilad comeback när han blev invald i Hall Of Fame i januari 1987.
   Producenten T-Bone Burnett tog då initiativet att tillsammans med Orbison spela in alla hans gamla hits på nytt med fräscha arrangemang och färgstarka studiomusiker. Inspelningarna resulterade i en alternativ greatest hits-skiva, "In dreams", och i samband med releasen hösten 1987 spelades tv-showen "Black and white"- in där ett fantastiskt stjärnstarkt gäng med bland annat Bruce Springsteen Bono, Tom Waits, Jackson Browne och Elvis Costello mötte upp.
   Roy Orbison hade långt tillbaka i tiden (maj/juni 1963) genomfört en konsertturné i England med Beatles. Men den naturliga kopplingen just här var att Lynne precis hade inlett arbetet med att producera Orbisons stora comebackalbum "Mystery girl".
   Där fanns plötsligt de naturliga kopplingarna mellan fem olika artister men det var ändå tillfälligheter som gjorde att de strålade samman på samma plats samtidigt i april 1988. Fortfarande levde Harrison på framgångarna med "Cloud nine" och tillsammans med Lynne hade han planer på att spela in en unik singel-b-sida för en kommande singel från albumet. Det rapporteras ofta, och jag har själv citerat historien här, vara till ”When we was fab”-singeln men den hade redan släppts i januari 1988. Målet var nog nästa singel från albumet, "This is love", men resultatet där i studion med fem stjärnor närvarande tyckte skivbolaget blev bättre än en simpel singel-b-sida.

I PROJEKTET ATT SPELA IN SINGEL-B-SIDAN, som alltså resulterade i att en ny grupp föddes, var Harrison, Lynne och Orbison den första kärngruppen, inspelningen planerades att göras i Bob Dylans hemmastudio men Harrisons gitarr befann sig hemma hos Tom Petty. Tillfälligheter som bildade en kvintett.
   För att göra det både spännande, överraskande och lite hemligt uppträdde de fem stjärnorna under komiska pseudonymer som påhittade bröder: Nelson Wilbury (Harrison) , Otis Wilbury (Lynne), Lefty Wilbury (Orbison), Charlie T Jnr (Petty), och Lucky Wilbury (Dylan). Harrisons sinne för humor bottnar ofta i Monty Python-relaterade historier och Michael Palin återfinns mycket riktigt i tack-listan på skivomslaget.
   Låtskrivandet var demokratiskt men inget går att utläsas via låtskrivarnamnen ty alla låtar har givits en anonym Traveling Wilburys-credit men med lite fantasi och goda öron går det att härleda varje låt till respektive medlem. "Handle with care" och några låtar till ("Dirty world" och "End of the line) är ett typiskt samarbete mellan alla både som låtskrivare och sångare vid mikrofonerna där minst fyra eller fem av gruppmedlemmarna gör sig till känna.
   Skivmässigt var Bob Dylan 1988 inne i en sviktande period men på sina uppenbara bidrag här, "Congratulations" och "Tweeter and the monkey man", är han i samma form som i fornstora dagar.
   "Not alone any more" innehåller allt som vi minns av Roy Orbisons vemodigt sorgsna utstrålning. Han sjunger med sedvanlig dramatik och passion i rösten och med den smärtfria och spontana produktionen i ryggen är det omöjligt att misslyckas.
   Jeff Lynne hade länge fascinerats av gammal rock'n'roll, jämför exempelvis ELO:s "Hold tight", och får här utrymme att göra den rockabilly-osande låten "Rattled".
   Det är väl egentligen bara Tom Petty som hamnade lite i kläm mellan åldermännen i sällskapet. Men "Volyme one" är ändå, med glimten i ögat, genomgående "mogen, mänsklig och mästerlig popmusik" som jag inte kunde undvika att skriva i min recension i Nerikes Allehanda 1 november 1988.
   Mindre än två månader efter release avled Roy Orbison på grund av hjärtattack och den sorgliga händelsen är ju jämförbar med John Lennon-tragedin 1980 när han precis planerade stor comeback och blev mördad. Traveling Wilburys var ju på samma sätt Orbisons stora chans till stor comeback som han aldrig fick uppleva själv.
   Samarbetet mellan Harrison, Lynne, Orbison, Dylan och Petty avslutades inte i och med första Traveling Wilburys-skivan. Nästan alla finns med på Orbisons "Mystery girl"-album, Harrison spelar på Pettys ”Full moon fever” (1989) som Lynne producerade, Harrison medverkar också på Lynnes soloalbum "Armchair theatre" (1990) och på Dylans "Under the red sky" (1990). Och Traveling Wilburys-samarbetet fortsatte 1990, då som kvartett, med andra albumet "Volume three" (titeln är ett Python-relaterat Harrison-skämt) som kanske inte riktigt når upp i "Volume one"-kvalitén.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.