De tio senaste blogginläggen

Krönika: April 1985

Våren 1985 kom det ett antal demotejper till mig på Nerikes Allehanda vilket fick mig att skriva några rader om det viktiga konceptet att sprida sin musik. På 80-talet handlade det om kassettband, därav namnet demotejp, men jag minns att det på 90-talet utvecklades till cd-skivor.
   I samband med min text om demotejper passade jag också på att recensera några aktuella demo med lokala band, Crew Of Corps (bild ovan), Cairo Voices (första upplagan av Big Deal), Sway och Djuriska Beteenden.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 1985.

DEMOTEJPEN - ALLRA FÖRSTA STEGET ATT SPRIDA SIN MUSIK

MER ELLER MINDRE AMATÖRMÄSSIG INSPELADE KASSETTBAND med musik, populärt kallade demotejper, är det allra första men också viktiga steget för en musikgrupp att sprida sin musik. Till skivbolagsrepresentanter. Till nöjesarrangörer. Till talangtävlingar. Till kompisar för kritiska råd. Kort sagt är det på demostadiet grupper och artister fortfarande utvecklas efter egna idéer och med egna mål.
   Från demotejp till färdig skiva är steget långt, mycket långt. En producent på ett stort skivbolag får i genomsnitt tusen kassettband på ett år och det är högst några promille som resulterar i skivkontrakt. Så bistert är klimatet för nya artister i Sverige.
   Demotejper är ingen färdig produkt utan ska i grova skisser kunna presentera artisten och i någon mån visa upp kapaciteten på låtskrivarområdet. Under de senaste veckorna har jag fått några demotejper från lokala band av mycket olika teknisk kvalité men ändå intressant innehållsmässigt.

CREW OF CORPS, fyra låtar inspelade på Rockmagasinet under påskhelgen.
   Crew Of Corps har länge varit Örebros ledande new wave-grupp och fick ju en härligt framträdande roll i tv-programmet om Rockmagasinet i början på året.
   Tjinas malande gitarr ger gruppen dess profil medan sångaren Eric Kearley sjunger mer från hjärtat än hjärnan. Man kan säkert ana utländska förebilder men i den här stan är de tämligen ensamma om sitt sound

CAIRO VOICES, fem låtar på svenska.
   Cairo Voices är den logiska fortsättningen på The Alice. Magnus Sjögren och Mats Fjellner har rekryterat nya musiker, bland annat den suveräne gitarristen Staffan Ernestam, och fortsatt utvecklingen mot en rockigare image.
   De sjunger fortfarande på svenska, på gott och ont, och deras kassett innehåller det mesta. Klatschiga rocklåtar, ”Det brinner en eld” (som dock har uppenbara likheter med Little Stevens ”Out of the darkness”) och ”Bli inte lessen”, den dansanta ”EAEO” och ballader.
   Skivbolag har visat sig vara intresserade och det är förklarligt. De är rutinerade, har gjort en proffsigt inspelad kassett och är tillräckligt hitinriktade för att de ska ge skivbolag dess ekonomiska vinst som man ibland uppfattar är deras enda intresse.

SWAY, tre låtar inspelade i Kuling Studio.
   Örebrogruppen Sway gjorde förra året en lysande kassett som till och med fick Schlager att bli lyriska. Nu har de bytt sångare men har kvar sitt fina gitarrsound. Däremot är jag inte lika säker på att låtmaterialet är lika slagkraftigt den här gången och de får säkert svårt att övertyga redan skeptiska skivbolagsmänniskor.

DJURISKA BETEENDEN, fyra låtar inspelade i Rolab Studio, Askersund.
   Gruppen med det uppseendeväckande namnet kommer från Laxå och består av fem killar som spelar uttalad syntmusik med influenser av både symfoniskrock och jazzrock som säkert gör dem ensamma i den udda genren. Mer entusiasm än proffsighet.

LÅT DEN HÄR demogenomgången inte bli en engångsföreteelse. Skicka in kassetter till Håkan Pettersson, Musiksidan, Nerikes Allehanda, Box 1603, 701 16 Örebro. Skriv några rader och jag lovar att återkomma i det intressanta ämnet.

/ Håkan

Biljett: Slottsfestivalen 1997

SLOTTSFESTIVALEN 30 juli-2 augusti 1997

Från 1995 till 1999 upplevde jag massor med konserter på området framför Slottet i Örebro. Med åren ett starkt växande startfält med artister, där bland annat Orup, comebackande Hoola Bandoola Band, Kent, Wilmer X och Ulf Lundell gjorde minnesvärda konsertframträdanden, visar sig 1997-upplagan var anmärkningsvärd ur en lokal vinkel.
   Lolita Pop gjorde en lyckad engångscomeback och ytterligare gamla medlemmar från bandet dök upp i flera andra sammanhang, bland annat Bibi Farber & Glow (med Richard Lloyd på gitarr), under festivaldagarna, se detaljer här.
   I övrigt recenserade jag 1997 konserter med Niklas Strömstedt, Thomas DiLeva och Staffan Hellstrand och såg även Weeping Willows slå igenom.

/ Håkan

Compilation: The Son of Stiff tour 1980

"The Son of Stiff tour 1980" (Stiff, 1980)

DET OFÖRGLÖMLIGT PIGGA SKIVBOLAGET Stiff hade många positiva, annorlunda och innovativa sidor att marknadsföra sina artister. Som exempel genomförde Stiff under flera år mer eller mindre uppmärksammade paketturnéer med flera artister och grupper runt England.
   Premiärturnén hösten 1977, ett år efter skivbolagets födelse, är nog också den musikaliskt starkaste konstellationen då Nick Lowe, Elvis Costello, Ian Dury, Wreckless Eric och Larry Wallis som också resulterade i ett hyfsat berömt livealbum, ”Live Stiffs live” (1979).
   1978 genomfördes en liknande paketturné, Be Stiff Tour, nu med en handfull soloartister: Wreckless Eric igen plus Mickey Jupp, Rachel Sweet, Lene Lovich och Jona Lewie med kompgrupper, Sweet kompades av The Records som märkligt nog hade Virgin-kontrakt.
   Stiff, som nu var ett etablerat skivbolag, hade på samma datum (13 oktober) givit ut album med varje artist i en stor marknadsföringkampanj. Varje skiva gavs ut i färgad vinyl, olika färger för varje artist...
   Resultatet av turnén på skiva blev den här gången inte något helt album utan begränsade sig till en maxisingel, “Be Stiff tour”, som bara gick att köpa på postorder från Stiff genom att skicka med en del av biljetten från någon av konserterna på turnén.
   The Son of Stiff Tour hösten 1980, den tredje skivbolagsturnén, var en ganska omfattande turné under hela oktober och tre spelningar i november. Hela turnén inleddes egentligen i september på Marquee i London där varje band spelade en kväll var på den legendariska klubben på Wardour Street mellan 24 och 28 september.
   De fem medverkande grupperna på turnén var på ett eller annat sätt aktuella med nya skivor. En ganska mångfacetterad blandning av grupper från både England och USA.
   Den Austin-baserade texmex-gitarristen, sångaren och låtskrivaren Joe "King" Carrasco (född Joseph Charles Teutsch) hade ett flertal olika band på 70-talet, The El Molino Band, Colectivo Chihuahua, Los Crowned Hands Of Tex Mex och Los Side FX, innan han 1980 bildade The Crowns med bland annat Kris Cummings på farfisaa-orgel och dragspel. Carrasco var känd för sina uppsluppna och smått vilda konserter och hade ett sound som påminde om klassiska texmex-namn Sam The Sham och Question Mark & the Mysterians.
   Hösten 1980 var de aktuella med både ett album, ”Mil Gracias A Todos Nuestros Amigos” där ”Betty's world” fanns med, och singeln ”Buena”/”Tuff enuff”.
   Trion Dirty Looks hade också amerikanska rötter från Staten Island i New York men spelade ganska engelskinspirerad poprock, live fanns ofta covers på Stones, Kinks och Beatles med i repertoaren. ”Drop that tan” hämtades från albumet ”Dirty Looks” (1980).
   Any Trouble var däremot ett typiskt engelskt band med låtskrivaren och Elvis Costello-influerade Clive Gregson i centrum. Bandet var en stor favorit vid den här tidpunkten och jag följde Gregson på både soloskivor och duetter med Christine Collister långt efter gruppens splittring. ”Turning up the heat” hämtades från gruppens då aktuella debutalbum ”Where are all the nice girls?”.
   The Equators var en svart reggaebaserad sextett, inklusive tre bröder, under 20 år från Handsworth i Birmingham som gjorde bra ifrån sig på turnén. The Rumour-pianisten Bob Andrews producerade bandets musik och ”Georgie” var b-sida på den då aktuella singeln.
   Engelska Tenpole Tudor är skivans mest udda inslag. Under namnet Edward Tudor-Pole hade gruppens huvudperson gjort sig känd i den halvt dokumentära och Julien Temple-regisserade filmen The Great Rock 'n' Roll Swindle (1980), ”Who killed Bambi” är ett av hans framträdanden. I skuggan av den filmen fick gruppen kontrakt med Stiff och långt framskridna planer på att albumet ”Eddie, Old Bob Dick And Gary”, där ”There are the boys” (fast under titeln ”There are boys”...) skulle släppas i samband med turnén. Fast här är det en demoversion som Stiff enligt etiketten har lånat av Polydor..-
   Trots gruppens uppmärksamhet på turnén sköts albumet upp i sista stund och släpptes först i april 1981. Men gruppens första Stiff-singel ”3 Bells In A Row” släpptes lagom till turnén.


Side 1
Joe "King" Carrasco And The Crowns – Betty's World 3:25
Any Trouble – Turning Up The Heat 2:58

Side 2
The Equators – Georgie 2:39
Tenpole Tudor – There Are The Boys 3:42
Dirty Looks – Drop That Tan 5:17

/ Håkan

Krönika: Oktober 1983

Just den här tisdagen i oktober 1983 uppmanade jag i Nerikes Allehanda de musiklyssnande läsarna att gå på konsert i Örebro. Min uppmuntrande text blev till en liten minirecension av Örebrobandet Round Midnights fredagskonsert på Prisma.
   Samma dag recenserade jag skivor med Mikael Wiehe & Co och John Hiatt, intervjuade Anne-Lie Rydé i samband med hennes debutsoloalbum och en liten intervju med gitarristen Janne Bark.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/10 1983.

STÖD DEN LEVANDE ROCKEN I ÖREBRO!

ATT LIVEMUSIK SKA UPPLEVAS LIVE kan man aldrig påpeka för ofta. Fysisk rock och blues som har svårt att nå fram på skiva men live lever upp desto mer. Därför ignorerade jag fredagskvällens konsert med studiokonstruerade Ratata och sökte mig istället till Prisma och den lokala bluesrockgruppen Round Midnight.
   Lokalradion var där och en ovanlig Prismapublik mötte upp mangrant. Prismas discofierade stampublik bet sig säkert i läppen för en sekund för den här kvällen fick funk och discomusiken stå tillbaka för levande och tidlöst bluesrock.
   Round Midnights stora upplaga, inklusive fem blåsare, med sångaren Bosse Eriksson i spetsen drog igenom ett otal klassiker. Musik utan dubbelbottnade dimensioner eller dolda budskap. Musik som utan omvägar träffar rätt i hjärtat. Nye gitarristen Bosse Saf, före detta gruppen Alice, stod mest och skyggade bakom den massiva blåssektionen men lät mycket inspirerad fast han var otränad.
   Uppmuntringar för sin del i den samlingsplatta som Round Midnight medverkade på leder förmodligen fram till en egen skiva, singel eller album. Men det är live bandet har sin största publik och fungerar allra bäst. Därför kommer aldrig skivutgivning vara målet för Round Midnights verksamhet.
   Stöd den levande rockmusiken i Örebro!

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1985

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND Ullevi, Göteborg 8 juni 1985

När jag 2012 sammanfattade och rangordnade samtliga mina konsertbesök kom jag fram till att den här Ullevi-konserten med Bruce Springsteen var den allra största upplevelsen. Jag minns än idag när jag stod på markplanen och det bokstavligen gungade under fötterna, och gjorde Ullevi till ett stort dansgolv, när det svängde som mest om Bruce och hans fantastiska kompband.

/ Håkan

Mars 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindell och hans band gjorde en fantastiskt fin insats på hemmaplan på Makeriet i Örebro i mars 2025.

EFTER NÅGRA KONSERTMÄSSIGT HÄNDELSEFATTIGA månader blev mars en comeback i trängseln framför konsertscenerna, tre gånger om dessutom. Håkans Pop-månaden mars blev framförallt en koncentration kring sidans fasta kategorier, Compilation-skivor, konsertbiljetter och gamla krönikor. Med ytterligare några mer oplanerade inlägg.
   Konserterna på hemmaplan i Örebro var av olika prägel: Jesper Lindell & The Brunnswik Sounds, St Patrick's-konserten med Ollie Tullamore med vänner och Anna Ternheim.
   Månadens Compilation-skivor var "Mersey Beat 1962-64", "Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”, "The Prince's trust 10th Anniversary Birthday Party", "The Prince´s trust concert 1987" och "The Secret policeman´s third ball".
   Den trevliga och smått nostalgiska serien med gamla konsertbiljetter tog oss den här månaden tillbaka till The Rolling Stones 1973, Ron Sexsmith 1999, Roxy Music 1979 och Nils Lofgren 1977.
   Tillbakablickandet på gamla krönikor från 80-talet är minst lika nostalgisk och hämtades den här gången från februari 1982, oktober 1982, september 1983 och oktober 1983.
   Jag sammanfattade ännu en gång TisdagsAkademiens möten från årets början.
   Sedan drabbades jag i slutet av februari av nyheten att David Johansen är död och skrev några ord om mina minnen av en stor artist med en ännu större röst. Det var definitivt mycket roligare att gå på bio och se dokumentären ”När tiden stannar” om Wilmer X.

BLAND MÅNADENS SKIVRELEASER hittar jag flera höjdpunkter men också några album som inte når ända fram: ALISON KRAUSS & UNION STATION (på egen hand kan Alison inte toppa samarbetet med Robert Plant), EVA DAHLGREN (på engelska tappar Eva den personliga profilen), ANDY BELL (monoton opersonlig engelsk rock) och BOB MOULD (skrammel utan mening).
   Gruppen med det intressanta namnet THE DEVIL MAKES THREE har gjort sitt första album på sju år, ”Spirits, och jag har lite problem att musikaliskt beskriva den musikaliska genren. Kanske country, kanske bluegrass, kanske singer/songwriter-pop men kanske allra mest den suddiga stämpeln americana och slutligen bestämmer jag mig för att helt enkelt kalla det folkmusik. Alltså svårplacerat och som helhet är låtmaterialet lite anonymt fast de övervägande akustiska arrangemangen är sympatiska.
   PATTERSON HOOD, till vardags sångare i Drive-By Truckers, har sedan 2004 gjort fyra soloalbum och nya ”Exploding trees & airplane screams” är huvudsakligen mer lågmäld och tempofattig än gruppen han har varit medlem i sedan 1994. Välgjord och lättlyssnad skiva, med en lätt hes röst, men också lite profillös i sin helhet.
   Förre Orange Juice-sångaren EDWYN COLLINS har producerat soloskivor sedan 1989 men jag har inte riktigt lyckats fånga honom i min radar tidigare. En händelserik solokarriär, drabbades av hjärnblödning för tjugo år sedan, som nu resulterar i ett bra och personligt popalbum, ”Nation Shall Speak Unto Nation”. Med lite skotsk återhållsamhet har han skrivit flera melodiska låtar som hans lite ovanliga röst gör till något mycket underhållande.
   Sångaren Jim James i det amerikanska bandet MY MORNING JACKET har haft svårt att fastna i mitt musikaliska nät och jag har ofta uppfattat bandets sound som onödigt krångligt. Nya albumet, med den lustiga titeln ”is”, är nästan tvärtom lite mediokert vanligt normal på gränsen till opersonligt. Lite arenarock över det, fantastiskt fina refränger, men är i all sin lättsamma prakt lättglömd i den annars intensiva skivfloden.
   Med geniet Johan Lindström som medproducent fick jag stora förväntningar på LISA NILSSONS nya album ”Överblivna vi”. Som producent vill jag placera Lindström i nivå med T Bone Burnett och det låter genomgående fantastiskt bra om inspelningarna och när Andreas Mattsson har levererat flera låtar, bland annat den Olle Adolphson-influerade titellåten, är det här ett mycket bra album, både musikaliskt och låtmässigt. Men Lisa vill vara en något mer seriös artist än modern popsångerska och tar ibland fram jazzrötterna och vill inkludera den publiken så skivans helhet blir lite för splittrad för mig.
   JASON ISBELLS sex år i Drive-By Truckers, tillsammans med bland annat ovannämnde Patterson Hood, gick mig förbi obemärkt på 00-talet men på det omväxlande 10-talet fick hans namn dignitet på många sätt. Först ett bra soloalbum (7:a på årsbästalistan 2013), ”Southeastern”, och har under många år blandat gripande ballader med rockiga låtar. Och har nu, på nya albumet ”Foxes in the snow”, åter landat i den avskalade atmosfären helt på egen hand som starkt påminner om när jag upplevde honom live 2014.
   Isbell är en duktig gitarrist vars kunnighet även märks i det akustiska rummet. Utan några andra instrument eller arrangemang till hjälp är ”Foxes in the snow” så musikaliskt naken som det går att vara. Och tack vare många bra låtar och omväxlande tempon blir det inte alls långtråkigt eller upprepande. Både låt- och textmässigt stor underhållning och blir som bäst i höjdpunkten ”Crimson and clay” som gör att albumets helhet för mig landar på hög nivå.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: UTAN ATT VARA ETT FAN AV SOULMUSIK trillar jag dit ibland och i tider när Jesper Lindells sound regerar är vägen bildligt talat inte så lång till Muscle Shoals i Alabama. Lindell gör väl egentligen mer rock än soul men jag tänker på honom och hans makalösa röst när jag lyssnar på den vita amerikanska killen MIKE FARRIS och hans nya album ”The sound of Muscle Shoals”. Albumtiteln skvallrar om vad det handlar om på men det är inte bara det klassiska Muscle Shoals-soundet som imponerar på skivan med den för mig fram till nu okände sångaren.
   För mig är hans bakgrund okänd men hans svarta röst, hans egna låtar, produktion och arrangemang är en gigantisk positiv överraskning.
   Det är det där typiska elpianot, markerade trummorna, gospelsoulvibrationerna, den vassa elgitarren (som påminner om när Duane Allman var bosatt i Muscle Shoals-studion 1967-71) och rader av starka låtar som gör hela albumet till ren och skär magisk lyssning. Det är ofattbart att konstatera att killen är vit ty styrkan i rösten ekar mer Otis Redding eller Wilson Pickett än Tom Petty för att göra en långväga men ändå aktuell jämförelse.
   Farris gör nämligen en cover på Tom Pettys låt ”Swingin'” som är en av många höjdpunkter på albumet. En fantastiskt bra Petty-låt som väl har hamnat i skymundan, på albumet ”Echo” (1999), i en annars stark låtkatalog men jag minns tydligt när Magnus Lindberg och hans band Stockholm Cowboys gjorde en fin version av låten som extramaterial på en konsert 2002.
   En läcker steelguitar gör tillfällig entré i Farris arrangemang och jag tänker för ett ögonblick på countryrock. Jag blir än mer övertygad åt det hållet på en annan låt, ”Bright lights”, som faktiskt påminner om tidiga Eagles. Lite mer tillbakahållen röst på de låtarna men i övrigt på albumet är det Farris starka röst, ibland förstärkt med en tjejkör, som firar tveklösa triumfer på skivan.

/ Håkan

Compilation: The Secret policeman´s third ball

"The Secret policeman´s third ball" (Virgin, 1987)

EFTER TVÅ LIVESKIVOR I VÄLGÖRENHETENS tecken (”Prince's Trust”), 80-talets stora engagemang bland artister, fortsätter jag på det spåret med konserter under rubriken The Secret Policeman's Ball vars stora samarbetspartner var Amnesty International. Secret Policeman's Ball startades 1976, av bland annat John Cleese, och var de första åren främst en scen för komiker men blev under 80-talet en musikalisk verklighet.
   Efter ett sex år långt uppehåll återkom Secret Policeman's Ball 1987 med både musik och komik som tema under fyra kvällar, 26, 27, 28, 29 mars 1987 på London Palladium, men på skiva är det enbart musiken som får plats, där alla inkomster skänktes till Amnesty.
   Skivomslaget avslöjar inga kompmusiker på de enskilda låtarna, däremot har varje musikframträdande en egen producent. I den exklusiva skaran märks celebra namn som Gus Dudgeon, Rupert Hine, Steve Lillywhite, Hugh Padgham och Tony Visconti.
   Repertoaren på skivan är många redan kända låtar, som inte var dagsaktuella, men det finns ändå två låtar som vid inspelning var helt nya och för publiken okända. Dels Erasures ”Victim of love” som skulle släppas på skiva, albumet ”The Circus”, några dagar efter konserten. Och dels Lou Reed för evenemanget specialskrivna ”Voices of freedom”, där kören var Jackson Browne, Peter Gabriel och Youssou N'Dour, skulle inte släppas officiellt förrän 1992 på samlingsplattan ”Between thought and expression”.
   Till den exklusiva skaran får vi nog också räkna gitarrduetten med legendaren Chet Atkins, född 1924, och Dire Straits-stjärnan Mark Knopfler i en instrumental version av John Lennons ”Imagine”. Det skulle dröja tre år innan de båda gitarristerna gav ut ett eget album, ”Neck and neck” (1990).
   I övrigt är det både äldre kända klassiker som ”Biko” (1980), ”Running up that hill” (1985) och ”For everyman” (1973) och mer aktuella men mindre kända låtar som exempelvis ”This is the world calling” (1986) och ”(I love it when you) Call me names” (1983).
   Soundet är typiskt 80-tal som inte riktigt känns aktuellt idag. Men Jackson Brownes ganska lågmälda ”For everyman” har klarat decennierna utmärkt.


Side One
Kate Bush – Running Up That Hill 4:59
Duran Duran – Save A Prayer ('Til The Morning After) 5:05
Lou Reed – Voices Of Freedom 5:12
Bob Geldof – This Is The World Calling 3:28
Jackson Browne – For Everyman 4:31

Side Two
Erasure – Victim Of Love 3:59
Nik Kershaw – Wouldn't It Be Good 4:56
Joan Armatrading – (I Love It When You) Call Me Names 3:20
Mark Knopfler & Chet Atkins – Imagine 2:53
Peter Gabriel – Biko 9:27

/ Håkan

Krönika: Oktober 1983

Jag måste erkänna att jag glömt och förträngt livealbumet som Jon English hade släppt hösten 1983. Men en ganska negativ recension av skivan, som jag hade skrivit, gjorde att läsare hörde av sig och protesterade som fick mig att skriva de här raderna.
   Jag försöker väl förklara hur jag ser på pr-mässiga kampanjer om nya skivor, där just English är en del, till skillnad från genuina skivartister, i det här fallet Elvis Costello, som producerar skivor med ett djupare engagemang.
   På slutet av texten högaktar jag också några just upplevda livs levande livekonserter i Örebro med Commando M Pigg och Mikael Rickfors.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1983.

VÄRT SÖKA ROCKEN BAKOM ALLA KAMPANJER OCH JIPPON

DET FINNS UNDERSÖKNINGAR SOM SÄGER att rockmusik är det ledande intresset bland dagens ungdomar. Långt före sport, tv, mode, video med mera.
   Därför blir åsikter om rockmusik plötsligt så kontroversiella när de får sin spridning i massmedia, blir av så kallat allmänt intresse.
   Det är väl också därför som jag har fått flera bestämda brev, eller kopior av samma brev från Ulrika Norderheim i Örebro som påpekar motsatta åsikter om Jon English och min recension av hans livealbum.
   Givetvis ligger skivrecensioner och grundläggande åsikter om rockmusik mycket djupare än det fåtal rader som vanligtvis kommenterar nya skivor på den här sidan.
...Bra musik har en inre övertygelse, spänning och ett medvetande som ger den ett ärligt och hederligt uttryckssätt.
   Därför är det en ofantligt stor skillnad när Elvis Costello gör ett album med sina countryfavoriter och när Jon English, för att ta ett aktuellt exempel, sjunger Bob Seger. Fast det i många ovana ögon och öron kan tyckas vara samma typ av stöld.
   När Costello redovisar sitt djupare engagemang i artister som George Jones, Gram Parsons och Hank Williams, hur deras liv gick i spillror och döden kom i dess spår inger det förtroende och avslöjar ett medvetande om vem, vas och varför.
   Ett sådant djupare engagemang saknas på Jon Englishs och många andra ytliga popartisters skivor. Hettan och den inre övertygelsen når aldrig fram till lyssnaren, om den ens existerar.
   Samma nyttiga medvetenhet kan skönjas vid samtal med Per Gessle och Py Bäckman. Gessles kunniga resonemang om sina rötter i 60-talet ger en helt annan och ärligare dimension till Gyllenes framgångar. Py Bäckman kan sitta en hel kväll om sitt harvande i källarband, countrygrupper och fruktlösa lanseringar som discotjej eller svensktoppssångerska. Ett gyllene exempel på att motgångar till slut och alldeles rättvist föder medgångar.
   Med det i bakgrunden är det lättare att dra slutsatser, vaska fram guldkornen eller genomskåda populära artister. Fast Jon English är en rutinerad musiker, framstående skådespelare och säljer skivor som smör framstår han för mig som en slätstruken rockartist vars framgångar jag inte förstår. Sedan må han stapla platinaskivor på hög.
   Men slit-och-släng-musiken, tomma ord för tomma hjärnor, har ändå sin givna plats i pophimlen. Dock ska ingen inbilla mig att försäljningssiffror och meriter ger musiken en djupare betydelse.
   Vad som stort sker, sker ofta i tysthet, har någon vis man sagt. På samma sätt kan aldrig de stora mastodontgalorna med Stones, Bowie och Rod Stewart mäta sig i intensitet och närhet med de konserter jag har sett här i Örebro på de senaste veckorna.
   Mikael Rickfors, Lord Of The New Church och nu senast Commando M Pigg är alla olika exempel på fysiskt tilldragande rockmusik. Svallande känslor som aldrig kan förmedlas via skivor, video eller tv. Rockmusik ska man se livs levande live!
   Commando spelning på Rockmagasinet i fredags var en av de bättre i Örebro och man ser gruppen utvecklas för varje turné och varje skiva. Peter Puders jättejobb som gitarrist var en fröjd att se och höra i den intima miljön på Rockmagasinet.
   ”Vad som stort...”-citatet gäller även i högsta grad musikfilmer där PR-sinnade reklamkampanjer mer än själva innehållet.
   I skuggan av alla sofistikerade dansfilmer, med svindlande PR-konton, kommer och går de anspråkslösa musikfilmerna utan större uppmärksamhet. På biografernas bakgata, Tunnbindaren, satsar de ofta på kvalité.
   För några veckor sedan gick ”På driven i New York”, en realistisk och naturtrogen film om rockmusikens grå vardag utan att egentligen innehålla musik.
   Inga stora skådespelarinsatser, Richard Hell är definitivt bättre rockmusiker än skådespelare, och handlingen lite tunn (snabba kast mellan ursinne och försoning) men filmen andades hundraprocentiga rock'n'roll-känslor från början till slut.
   I rockbranschen är det alltid värt besväret att leta sig förbi alla kampanjer och jippon för att till slut finna the real thing. Vad som stort sker, sker ofta i tysthet...

/ Håkan

Biljett: Nils Lofgren 1977

NILS LOFGREN Konserthuset, Stockholm 5 juni 1977

1977 var andra gången jag upplevde Nils Lofgren live, från 16:e bänk på det helt perfekta Konserthuset i Stockholm. Han hade precis släppt sitt tredje soloalbum, "I came to dance", och konserten var en publiksuccé. Han blev inklappad två gånger och avslutade med en uppmärksammad frivolt.

/ Håkan

Compilation: The Prince´s trust concert 1987

"The Prince´s trust concert 1987" (A&M, 1987)

I MITT LILLA TVÅVECKORSTEMA MED FOKUS PÅ de engelska välgörenhetskonserterna Prince's Trust skrev jag förra veckan om 1986-upplagan och fortsätter nu med konserten som utspelade sig 1987 och gavs ut på ett dubbelalbum, 20 låtar med övervägande engelska artister. Precis som på förra veckans skiva är det före detta-Beatles-medlemmar som lockade mig till skivbutiken, den här gången både George Harrison och Ringo Starr.
   Det råder lite delade officiella meningar om när konserten, eller konserterna, gick av stapeln. Jag har trovärdiga uppgifter på att Prince's Trust-konserterna 1987 ägde rum både 5 och 6 juni men på inneromslaget till skivan omnämns bara 6 juni... Hur som helst gavs skivan ut rekordsnabbt bara två månader efter inspelning, 14 augusti.
   Ett stjärnspäckat kompgäng med Eric Clapton i spetsen spelar på konserten, förutom artisterna som nämns nedan var det bland annat musikerna Jools Holland, keyboards, Mark Brzezecki (Big Country), trummor, Ray Cooper, percussion, Mel Collins, saxofon plus blåsarna The Phantom Horns och kören Jimmy Helms och George Chandler. Och allt producerades av Midge Ure som ävfen var Music Director.
   Precis som när jag köpte skivan sommaren 1987 koncentrerar jag dagens genomlyssning av skivan till George Harrisons och Ringo Starrs framförande. Ganska konventionella och ospännande versioner där George låter ansträngd i rösten på ”While my guitar gently weeps” och Clapton vässar till arrangemanget med sin elgitarr som han gjorde redan på Beatles-originalet 1968. Och Ringo låter forcerad och inte alls som en naturlig sångare på ”With a little help from my friends”.
   George och Ringo medverkar även på Ben E Kings reggaedoftande version av sin legendariska klassiker ”Stand by me” fast det inte nämns någonstans på skivan.
   I övrigt är skivan märkt av det slamrande 80-talssoundet med sina maffiga arrangemang och jag tycker ingen av liveversionerna överträffar studiooriginalen.


SIDE 1
Mark King & Mike Lindup – Running In The Family 5:01
Midge Ure – If I Was 5:24
Eric Clapton – Behind The Mask 5:29
Phil Collins & Paul Young – You've Lost That Lovin' Feelin' 3:45
Ben E. King – Stand By Me 4:49

SIDE 2
Curiosity Killed The Cat – Misfit 4:17
Eric Clapton – Wonderful Tonight 4:18
Go West – Don't Look Down 3:34
Alison Moyet – Invisible 5:55
Spandau Ballet – Through The Barricades 7:26

SIDE 3
Labi Siffre – So Strong 4:19
Bryan Adams – Run To You 4:10
Elton John – Saturday Night's Alright (For Fighting) 4:40
Phil Collins & Paul Young – Medley: It's The Same Old Song / I Can't Help Myself / Reach Out- I'll Be There 7:02

SIDE 4
Elton John – Your Song 4:39
Dave Edmunds And Bryan Adams – The Wanderer 3:19
George Harrison – While My Guitar Gently Weeps 5:42
George Harrison – Here Comes The Sun 3:21
Ringo Starr – With A Little Help From My Friends 4:21
Buddy Curtess & The Grasshoppers – God Save The Queen 1:08

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.