De tio senaste blogginläggen

Håkans Pop 10 år: 60: #6 THE ROLLING STONES (1963-1969)

Postad: 2017-07-24 07:57
Kategori: 10 år

Jag är visserligen stor Beatles-fantast men jag kan givetvis inte blunda för antagonisterna i Rolling Stones och många av deras singelhits som inleddes med coverlåtar men avslutades med en mängd starka Jagger-Richards-låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/4 2016.



Från vänster: Bill Wyman, bas, Mick Jagger, sång och munspel, Keith Richard, gitarr och sång, Charlie Watts, trummor, och Brian Jones, sologitarr.

THE ROLLING STONES TOPP 3:

1. Paint it, black (1966)
2. Honky tonk women (1969)
3. It's all over now (1964)


I FÖRSTA HAND TÄNKER JAG INTE PÅ THE ROLLING STONES som en utpräglad coverorkester men dissekera deras tidiga singelutgivning under flera års tid och du kan väldigt lätt få den uppfattningen. Precis som tidiga Beatles (varför denna huvudlösa jämförelse?), där oräkneliga covers formade deras musik, stod tidiga Stones med många fötter i den traditionella rockmyllan. Men sneglade också åt r&b- och blueshållet, med företrädesvis svarta artister som förebilder, när det gällde liverepertoaren. För Stones tog det längre tid innan självförtroendet klarade av att skriva egna originallåtar till skivorna.
   Det finns en viss ironi i det faktum att första gången en Nanker-Phelge-komposition ("Stoned", skriven av hela gruppen under pseudonym) publiceras är det på en singel-b-sida till Beatles-covern "I wanna be your man" i november 1963.
   Men det var tidigare samma år, 28 april 1963, som livet skulle förändras i det band som fram till då hade spelat under namnet The Rollin' Stones. Då steg Andrew Oldham och hans kompanjon Eric Easton över tröskeln till Crawdaddy Club i Richmond där bandet varje söndag eftermiddag var fast husband. Förklarade sitt ärende att de var villiga att bli bandets managers, ändrade gruppnamnet till det prydligare The Rolling Stones, kastade ut sjätte medlemmen, pianisten Ian Stewart, och uppmanade bandet att satsa professionellt.
   Redan från start var kvintetten Stones en mycket solid enhet: Mick Jagger, sång, Brian Jones, gitarr, Keith Richard (på 60-talet utan s i slutet på namnet), gitarr, Bill Wyman, bas, och Charlie Watts, trummor.
   Oldham fixade snabbt ett skivkontrakt på Decca, som året innan tackat nej till Beatles, och redan i juni 1963 släpptes debutsingeln "Come on", en cover på Chuck Berrys två år gamla låt i en hetsig rastlös version med ett framträdande munspel (Brian Jones) men inga solon i övrigt. Ingen musikalisk stor händelse men hamnade ändå som bäst på en 21:a-plats på Englandslistan.
   Officiellt stod Oldham/Easton-bolaget Impact Sound som producent men det var i praktiken Oldham, utan någon som helst teknisk erfarenhet, som producerade singeln och skulle göra det på varje Stones-skiva fram till hösten 1967.
   Uppföljaren, ovannämnda "I wanna be your man", släpptes tre veckor innan Beatles egen version med Ringo Starr på sång från albumet "With the Beatles". Jagger överträffar klart Ringo i energi och Stones version, med vasst gitarrsolo av Brian Jones, är tuffare än Beatles som kanske är lite tajtare produktionsmässigt.

ÄVEN PÅ NÄSTA SINGEL, BUDDY HOLLYS "Not fade away", överträffar Stones originalet, den sju år gamla Crickets-låten, med ett Bo Diddley-influerat arrangemang med Brian Jones på munspel. Fram till nu hade Stones-singlar bara ökat i popularitet och deras kanonversion av The Valentinos bara en månad gamla "It's all over now" blev mycket naturligt bandets första nummer ett med det spektakulära gitarrsoundet, inspelat i Chess-studion i Chicago, som finaste ingrediens.
   Mer Chicago. Stones version av Willie Dixons långsamma blues "Little red rooster", Howlin' Wolf gjorde originalet 1961, doftar klassisk Chicagoblues där Brian Jones återigen spelar musikalisk huvudroll på både slide och munspel. 1965 och äntligen ett Jagger/Richard-original som singel a-sida, "The last time". Inspelad i RCA Studios i Hollywood och introt är klassiskt med Brian Jones upprepade gitarrsolon som läcker hitingrediens.
   Under 1965 avlöste Stones listettor varandra och "(I can't get no) Satisfaction", kanske bandets allra mest legendariska hit med pophistoriens mest kända gitarriff (Keith), var inget undantag. För första gången satte Oldham sitt eget namn som producent och Jack Nitzsches piano har breddat soundet. Vid den här tidpunkten hade Jagger/Richard hittat det personliga hituttrycket, med upprepningar som hemligt recept, och "Get off of my cloud" har ett härligt tungt driv (Charlie Watts trummor) och sologitarren spelas den här gången av Brian Jones.
   "19th nervous breakdown" låter naturligtvis som nästa givna singelsuccé och hade det inte varit för Nancy Sinatras "These boots are made for walkin'" hade singeln toppat Englandslistan i tre veckor våren 1966. Fantastiskt driv i låten och produktionen. Men på nästa singel, "Paint it, black" (det är först idag som jag upptäcker det korrekta kommatecknet i låttiteln), var Stones mycket rättvist tillbaka på topplaceringen. Lite poppigare än tidigare och återigen inspelat i USA, 8 mars 1966 i RCA Studios i Los Angeles. Sitaren, spelad av Brian Jones (vem annars?), ger ett färgstarkt intryck och vi är uppenbart på väg till 1967.
   Popsoundet blev bara tillfälligt och gruppen var tillbaka till sitt typiska rocksound på nästa singlar. På typiska "Have You Seen Your Mother, Baby, Standing In The Shadow?" kopierar Stones nästan sig själv och skivköparna tröttnade tillfälligt lite vilket resulterade i "bara" en 5:e-plats. Men en ny fräsch ingrediens var blåssektionen, arrangerad av Mike Leander, gav låten karaktär.

1967 OCH STONES VAR VERKLIGEN EN ROCKIG MOTPOL till exempelvis poppigt experimentella Beatles och körde verkligen sitt eget race med rockklassiker efter rockklassiker. "Let's spend the night together" är en av gruppens mest kända låtar som mycket märkligt också missade förstaplatsen i England. Jack Nitzsches piano inleder men i övrigt är det ett välkänt Stones-sound.
   Mot sommaren 1967 förstod även Stones att det var psykedeliska vindar som blåste i den trend som fick namnet flower power. Men där kan vi väl påstå att de rockiga grabbarna från Londons utkanter inte passade in musikaliskt eller hade något personligt att tillföra. Sinnesutvidgande verksamhet Mick och Keith gärna sysslade med, polisrazzian 12 februari är känd, men musikaliskt var de uppenbart på villospår.
   Tolv dagar efter Beatles "Sgt Pepper"-release gick Stones, som hade ett fängelsehot hängande över sig, in i studion som resulterade i singeln "We love you" som är gruppens totala bottennapp på skiva. Efter ett våldsamt pianointro (Nicky Hopkins) utvecklas låten till ett collage av fängelseljud med väldigt ostrukturerad melodi som ändå nådde en oförklarlig 8:e-plats.
   Turbulensen i och omkring Stones fick långtgående följder. Oldham, som också var manager, fick i stort sett sparken då han under det problematiska 1967 mest hållit sig undan och inte backat upp bandet. In kommer den heta skivproducenten Jimmy Miller (har tidigare förekommit i mina 60-talstexterna om Traffic, Spencer Davis Group och The Move ) och åstadkommer underverk och ännu en listetta med "Jumpin' Jack Flash". Inspelad samtidigt som bandet får till det mycket starka albumet "Beggars banquet". Det var en minst sagt hyfsad nystart efter att ha varit nere på knä ett år innan. En ny era i bandets historia, Jimmy Miller-åren, hade inletts och fraser som "But it's alright" och "It's a gas" har etsat sig fast i musikhistorien.
På albumet, där "Jumpin' Jack Flash" inte finns med, fanns det fler potentiella singelhits ("Street fighting man" och "Sympathy for the devil") men det skulle dröja drygt ett år innan nästa Stones-klassiker på singel, "Honky tonk women". Inspelningen blev till en modell hur Stones soundmässigt skulle utvecklas under 70-talets första år med gospelinfluerad tjejkör (Doris Troy och Nanette Workman) och mäktigt blås.
   Under uppseendeväckande former hade en djupt drogberoende Brian Jones tvingats lämna bandet som i juni 1969 går in i studion med den nye, unge 20-årige gitarristen Mick Taylor som medverkar på ännu en singellåt, "Honky tonk women", som inte heller får plats på nästa album, "Let it bleed". Innan Taylor gör sin scendebut med bandet, 5 juli, drunknade Brian Jones två dagar innan under mystiska omständigheter och 4 juli släpps "Honky tonk women" som kom att toppa Englandslistan i fyra veckor sommaren 1969..

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#19: Yachts

Postad: 2017-07-23 07:53
Kategori: 10 år

Den engelska popgruppen Yachts enda Stiff-bidrag var singeln "Suffice to say" (producerad av Will Birch). Den hamnade på min lista över bästa Stiff-singlar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/11 2008.



YACHTS: Suffice to say/Freedom (is a heady wine) (Stiff BUY 19)
Release: 23 september 1977


Stiff Records hade på 70- och 80-talet kanske popmusiken som sin bästa genre. Från yppersta kvalitetspop med Kirsty MacColl och Nick Lowe till mer ytliga varianter som The Belle Stars och Tracey Ullman. Och så har vi Yachts, inte The Yachts som ofta förekommer i olika sammanhang, kvintetten från Liverpool som gjorde en, blott en, enda singel på Stiff 1977, ”Suffice to say”.
   Yachts var ett gäng konsttuderande, Henry Priestman, orgel och sång, Martin Dempsey, bas och sång, Martin Watson, gitarr och sång, Bob Bellis, trummor och sång, och sångaren J.J.J. Campbell.
   De hade redan spelat tillsammans under olika namn som Albert Dock, Albert Dock and the Codfish Warriors eller Albert and the Cod Warriors och 1976 var de förband på en konsert i Liverpool med Sex Pistols. I april 1977 fastnade de för gruppnamnet Yachts och på sin första konsert under det namnet, på klubben Eric’s i Liverpool, var de återigen förband – till Elvis Costello, redan etablerad Stiff-artist.
   Yachts gjorde intryck på Stiff och Jake Riviera ville att Will Birch, då fortfarande trummis i Kursaal Flyers, skulle producera deras singel med följande bryska uppmaning till Birch:
   “If I catch you playing drums again I’ll chop you hands off”. Birch kände sig givetvis smickrad och hans karriär som lyckosam producent hade inletts. Som sedan fortsatte med Billy Bremner, Desmond Dekker, Howard Werth, Any Trouble, Makin’ Time och Dr Feelgood. Birch var faktiskt under många år en av mina ledstjärnor på min jakt efter perfekt popmusik. Fick mig exempelvis att 1985 köpa samlingsskivan ”The countdown compilation” där unga och hungriga band som The Combine, The Alljacks, The Kick, The Moment och The Scene, alla producerade av Birch, fick chansen att visa upp sig.
   Yachts-singeln spelades in i Pathway Studio i London och tekniker var Chas Hetherington och skivan gavs ut med en nydesignad Stiff-etikett, den gråa (se bilden ovan), och har den lite lustiga beteckningen (FORE), på a-sidan, och (AFT), på b-sidan. Priestmans orgel är utmärkande för soundet som inte så lite påminner om då framgångsrika Stranglers. Och sångaren Campbell låter lite som Hugh Cornwell.
   Vi ska i sammanhanget inte glömma b-sidan ”Freedom (is a heady wine), även den pryds av orgel och skainspirerade rytmer, som liksom a-sidan är skriven av Priestman/Campbell.

Månaden efter “Suffice to say”-releasen lämnade sångaren J.J.J. Campbell, vars riktiga förnamn var John, Yachts som förvandlades till kvartett medan Priestman och Dempsey tog över leadsången. Och gruppens första skiva som kvartett blev under ett helt annat namn, The Chuddy Nuddies. På en b-sida till en Big In Japan-singel gjorde de gruppkompositionen ”Do the Chud”.
   I oktober 1977 bestämdes att Yachts hade gjort både sin första och sista Stiff-singel för de ingick i Jake Rivieras stall av artister, tillsammans med Elvis Costello och Nick Lowe, som lämnade Stiff och i fortsättningen skulle göra skivor på Radar-etiketten.
   Som Radar-artister fick de möjlighet att turnera i USA, tillsammans med bland andra Joe Jackson och the Who, och första albumet producerades av legendariske Richard Gottehrer som jobbat med både Blondie, Go-Go’s och Joan Armatrading.
   Ett år efter Stiff-singeln gav Yachts ut sin första singel på Radar, ”Look back in love (Not in anger)”, och det skulle bli ytterligare sju singlar och två album innan gruppen splittrades 1981. Under turnéer 1978 delade gruppen ut en gratissingel med en liveversion av ”Suffice to say”, låten som aldrig hamnade på något album.
   Mitt under Yachts-karriären bildade förre sångaren Campbell ett nytt band, It’s Immaterial, där även Martin Dempsey och Henry Priestman tillfälligt figurerade. Tillsammans gjorde de bland annat en uppmärksammad singel, ”White man’s hut” (1983), men gruppen förvandlades 1984 till en ren duo, med Campbell och Andy Whitehead, och fick sin största hit 1986 med ”Driving away from home”.
   1985 bildade Henry Priestman, med mellannamnet Christian, The Christians tillsammans med bröderna Garry, Roger och Russell Christian och Priestman åstadkom sina definitivt största hits under alla sina karriärer. Från första singeln ”Forgotten towns” (1987) till tredje albumet ”Happy in hell” (1993) kunde de räkna in många hits, nästan samtliga skrivna av just Priestman.
   Priestman har i höst comebackat med ett nytt soloalbum på Stiff, ”The chronicles of modern life”. En skiva, vars omslag är designat av min gotländske Stiff-vän Tobbe, som också pryds av just den klassiska gamla gråa Stiff-etiketten. Cirkeln är därmed sluten.

På cd: A-sidan finns på diverse Stiff-samlingar bland annat den utmärkta ”The Stiff Box Set” (Stiff/Salvo, 2007).
YouTube: En ljudfil på ”Suffice to say” med en stor båt (Yacht) på bild.





/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "Ett anständigt liv"

Postad: 2017-07-22 07:52
Kategori: 10 år

Stefan Jarls film "Ett anständigt liv" hade ett fantastiskt soundtrack skrivet av Ulf Dageby. Här är historien om skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/4 2010.


ETT ANSTÄNDIGT LIV (Nacksving, 1979)

Här inleddes Ulf Dagebys framgångsrika och uppmärksammade karriär som filmmusikkompositör. Han hade ju under många 70-talsår en stor del i sammanhållande projekt som ”Rockormen” (en rockopera om arbetslöshet), ”Vi äro tusenden” (Tältprojektet) och ”Vi kommer att leva igen” (om förtryck av indianerna i USA) och hade dessutom skrivit musik åt åtskilliga teaterföreställningar med hans eget Nationalteatern. Då låg det nära till hands att även skriva filmmusik.
   ”Ett anständigt liv” är den andra delen i regissören Stefan Jarls trilogi som började 1968 med ”Dom kallar oss mods” och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”. Det var mötet med Jarl som gav Dageby inspiration att skriva filmmusik och deras samarbete har mynnat ut i flera soundtracks. Dessutom har Dageby skrivit filmmusik till så kallade vanliga filmer som ”I lagens namn”, ”Täcknamn Coq Rouge” och ”Om jag vänder mig om”.
   Filmen ”Ett anständigt liv” är som vanligt en Jarl-film som är huvudsakligen dokumentär inspelad 1978 på samhällets botten i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och chockerande bildmontage. Vi får möta de båda kompisarna Kenta och Stoffe och deras verklighet i Stockholms undre värld. De berättar om sina familjer och sina vänner och den eviga jakten efter narkotika. Kenta försöker få Stoffe att slå av på takten med drogerna, men Stoffe dör av en överdos heroin på en toalett i närheten av T-centralen under inspelningen av filmen.
   Dagebys låtar är inspelade i studio med ett band som till stora delar är identiskt med Nationalteaterns sättning vid den här tidpunkten: Ulf Dageby, gitarr, piano och sång, Lars-Erik Brossner, klaviatur, Nikke Ström, bas, och Per Melin, trummor. Det är just på de sex låtarna som soundtracket är som starkast och mest givande musikaliskt.
   På den inledande rocklåten ”Heroinet, är du min älskling”, med text av Bernt Staf, påminner soundet om tidstypisk progg och det är Motvind-sångaren Göran Ekstrand som sjunger. I övrigt är det Dageby som sjunger och musikaliskt är det ofta storslaget, vackert och vemodigt. Allra bäst på ”Gnistrande snö” som är en ren pärla i Dagebys hela skivproduktion.
   Det gäller även några av skivan/filmens instrumentala låtar, ”Horsefixen”, ”Streetan” och ”Gallret”. Medan den bluesiga ”Centan – köp hela livet” är mer uppbyggd på gitarriff och med en visslande vacker melodi som sedan går över i rena dansbandstempot med Dageby på ironiskt insmickrande sång.
   I övrigt är soundtracket till stora delar dokumentärt, dels inspelad på plats parallellt med filmarbetet eller småskaligt i studion. Där är det aktörerna själva som sjunger och har skrivit låtarna. Dels Gustaf ”Stoffe” Svensson som med trasig och bristfällig röst framför sina låtar till akustisk gitarr. Men också Kenneth ”Kenta” Gustafsson och Eva Blondin med egna låtar där sången om ”Gustaf” är mest gripande.
   Men Kentas ”Patric” med hela det proffsiga bandet i kompet låter också bra och just där fångade nog Kenta sitt nya skivkontrakt och i september-oktober 1979 gick han in i studion med Finn Sjöberg som producent. ”Kenta” heter albumet och ”Just idag är jag stark” heter den mest kända låten. En nyinspelning av ”Var finns alla polarna?” ingår också. Uppmärksamheten kring skivan och Kenta ledde också till hans medverkan i 1980 års Melodifestivalen där han kom sexa med låten ”Utan att fråga”.
   Efter filmen bildades Nationalteaterns Rockorkester, identisk med ovannämnda sättning men med Håkan Nyberg på trummor, med skiva ("Rövarkungens ö") och turné på programmet.

Innehåll:
Ulf Dageby - Heroinet, Är Du Min Älskling
Ulf Dageby - Horsefixen
Eva Blondin / Kenneth Gustafsson - Att Sitta Inne Ett Tag
Gustav Svensson - Framtiden Bryr Jag Mig Inte Om
Ulf Dageby - Gnistrande Snö
Ulf Dageby - Streetan
Eva Blondin / Kenneth Gustafsson - Var Är Alla Polarna?
Ulf Dageby - Centan (Köp Hela Livet)
Kenneth Gustafsson - Patric
Gustav Svensson - Janne
Kenneth Gustafsson - Gustav
Ulf Dageby - Gallret

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: ”Fallingwater”

Postad: 2017-07-21 07:56
Kategori: Ingen

Med Jocke Bergs låtskrivarhjälp lyckades Lisa Miskovsky gör ett fantastiskt album, "Fallingwater". 2003 års bästa svenska album i mina öron. Här är min recension av skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 2003 och i arkivet på HÅKANS POP samma dag.


Lisa Miskovsky
Fallingwater
(Stockholm/Universal)


På många sätt och vis är Lisa Miskovskys andra album sensationellt. Dels har hon mognat mäktigt sedan den snabbrockiga debuten, dels har hon helt gått upp i singer-songwriter-genren och dels är skivan innehållsmässigt fylld av starka låtar.
   Här visar Lisa upp en helt annan tyngd, fast soundet ofta är kattmjukt känsligt, och dignitet än på debuten. Hon sjunger som en gudinna och tillsammans med de ytterst varsamma arrangemangen vill jag numera placera henne jämsides Nina Persson som sångerska plus att soundet och styrkan i påfallande många låtar på "Fallingwater" inte alls är långt efter Cardigans senaste mästerverk.
   Helt givet är producenten, låtskrivaren och Kent-sångaren Joakim Berg nyckeln till Lisas övertygande lyft och den stora förklaringen till albumets genomgående triumf. Genom sina och Lisas låtar, ofta i ett lyhört samarbete, har han tagit fram sångerskan, människan och själen.
   På samma sätt som Jocke en gång tolkade Pluras "Kärlekens tunga" är det här så avskalat, så lågmält och så naket att jag har svårt att förstå att det är gjort i Sverige.
   OK, några typiskt suggestiva Kent-gitarrer förekommer här och där, Sami Sirviö gästar på några spår, men när jag ska dra musikaliska paralleller måste jag närma mig namn som Emmylou Harris och systrarna McGarrigle.
   "Fallingwater" är alls icke utan hittendenser, förstasingeln "Lady Stardust" och "Midnight sun" är guldkorn för oss som inte hatar Kents senaste skiva, och det dyker ständigt upp na-na- och ba-ba-refränger. Men det är alla de andra låtarna som gör Lisas andra album till en ständigt växande helhet.
   Det fjäderlätta och anspråkslösa countrysvänget i "You dance just like me", det nästan irländskt inspirerade arrangemanget i "Sweet dreams" och den lätt soulkryddade "Restless heart" är underbara höjdpunkter.
   Och avslutningen på skivan är nära nog perfekt. Med den oöverträffade balladen "Back to Stoneberry Road" som andlös final. Ett gistet piano och två röster i en ömsint omfamning. Oj så vackert!

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Singlar#56: PUGH & NATURE

Postad: 2017-07-20 07:50
Kategori: 10 år

En unik singel med Pugh Rogefeldt kompad av Nature kom på 56:e plats på min 100-lista över bästa mindre kända singlar. Här berättar jag allt om historien kring singeln där Ulf Lundell har skrivit texten till "En gång tog jag tåget bort".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 26/1 2013.



PUGH & NATURE: En gång tog jag tåget bort (Metronome, 1972)

DET VAR I JUNI 1972 SOM JAG FÖRSTA GÅNGEN kom i kontakt med Ulf Lundells namn. Fick recensionsexemplar av det första singelsamarbetet mellan Pugh Rogefeldt och hans dåvarande kompgrupp Nature. A-sidan "En gång tog jag tåget bort" har Pugh och Ulf Lundell som upphovsmän. Givetvis visste jag just då inte vem denne Lundell var men drygt tre år senare, när han själv skivdebuterade med "Vargmåne", stod det klart att han hade en historia och en bakgrund. Pugh hade fått texten till låten direkt från Lundell och tonsatte den till en rasande vacker, poetiskt förbryllande, stark rocklåt och en fantastisk singel.
   "En gång tog jag tåget bort" var inte Lundells första publicerade låt. 1970 fick han med "Music for miss Eva", från en demo med tio låtar som Lundell hade spelat in i Joakim Skogsbergs studio, på albumet "Uffe" med artisten och trubaduren Uffe. Uffe eller Ulf Neidemar, senare mest känd för "Häng me' på party"-låten, spelade in skivan i maj 1969 i Tony Pike Studios i London. I studion bredvid spelade David Bowie just då in sin första singel. "Uffe" gavs ut sommaren 1970 på Fontana med Adrian Moar som producent.
   Lundell ägnade en stor del av det tidiga 70-talet att spela in demos och spred sedan låtarna till radion och skivbolag. En demotejp skickade han direkt till Pugh som tände på en av texterna, "En gång tog jag tåget bort". En lätt komisk text som inleddes så här:
   Jag föddes femtioett,
   då vägde jag ganska lätt,
   sen blev det inge sprätt,
   jag fann snart att jag va av en annan sort,
   som é för kort, men den har väl också rätt.

   En gång tog jag tåget bort, från mitt trygghets fort,
   jag brann i varje lem, jag fann snart att jag va av en annan sort,
   som é för kort, då lifta jag hem igen.
   Jag bor på en plats så grå, cement å betong å så,
   där har jag mitt tidsfördriv, en jättebomb ska alla rekorden slå,
   då ska ni få en bit av en trasig liv.


I FEBRUARI 1972 GAV PUGH ROGEFELDT ut sitt kanske bästa album, "Hollywood". Som uppföljning till den skivan gav sig Pugh ut på oändliga turnéer och kompades då av Nature där gitarristen Lasse Wellander var medlem och för övrigt spelade på Pughs aktuella album. Pugh/Nature var ett framgångsrikt team som kom att turnera i ett år fram till våren 1973. Det samarbetet resulterade också i flera skivor.
   Samtidigt som Nature albumdebuterade i juni 1972, producerad av Pugh, kom första singeln med Pugh & Nature. En skiva som Pugh själv förbisett när han sammanfattar sin historia i häftet till cd-boxen "Pugh" (2003) och skriver: "Hela 1972 blev ett komprimerat år och det enda jag hann göra i studio blev när bandet Nature och jag stapplade ur dimmorna och spelade in två singlar. "Lejon" och "Slavsång". Speciellt "Lejon" blev bra, tjock och snsuell. Den andra låten, minst lika kompakt, blev en mix mellan en slags folkmelodi som Lasse Wellander hade och en färdig idé från mej."
   Låtarna som Pugh kommenterar är båda från den andra Pugh & Nature-singeln november 1972 och det fanns ingen plats för varken "En gång tog jag tåget bort" eller b-sidan "Kavalkad" i cd-boxen.
   I "En gång tog jag tåget bort" sjunger Pugh och Mats Ronander unisont. Efter 1:22 spelar Lasse Wellander ett typiskt gitarrsolo jämförbart med hans insatser på Pughs ”Hollywood”.
   B-sidan ”Karneval” var en märklig sak där refrängen ”Karneval som samlat alla till fest” sjöngs, även den här gången av Pugh och Mats tillsammans, medan Pugh i den helt talande versen berättar en märklig vardagshistoria hämtad från mars 1972 i Västerås centrum. Om en man som bröt ihop inför folkmassorna.
   Båda singelsidorna är producerade av Anders Burman som var den som upptäckte Pugh och producerade hans skivor fram till 1976. Ingen av de två singellåtarna finns presenterade på YouTube, dessvärre.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #2: Rockmagasinet Live: Kajsa Grytt & Malena Jönsson

Postad: 2017-07-19 07:50
Kategori: 10 år

Första gången jag upplevde Tant Strul-tjejerna Grytt & Jönsson live var som förband till Eldkvarn den där fatala lördagskvällen i februari 1986 när Olof Palme mördades. Hösten 1986 kom duons första album och ett år senare turnerade de fortfarande med det albumets låtar som huvudanledning.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/8 2012.




Efter fem år, tre album och flertalet klassiska singlar splittrades Tant Strul 1985 med finalspelningen på Roskildefestivalen som slutpunkt. Två av gruppens medlemmar, Kajsa Grytt och Malena Jönsson, bestämde sig tämligen omedelbart att fortsätta tillsammans men med en helt annan och extremt mer lågmäld musikalisk profil. Som duo med enbart piano och gitarr som komp på sina konserter.
   Även karriären inleddes lågmält och i små anspråkslösa sammanhang på klubbar och oannonserade spelningar som förband runtom i Stockholm. Ofta tillsammans med det alltmer populära Eldkvarn och ibland också på turné. Plura och Kajsa Grytt var vid den här tidpunkten ett par och duon inledde många konserter som förband till Pluras band. Och det var under de förutsättningarna jag första gången kom i kontakt med denna spännande och intressanta duokonstellation.
   Det var på kvällen 28 februari 1986, en kväll som blivit ödesmättat legendarisk av helt andra och tragiska orsaker (Olof Palme mördades i Stockholm samtidigt som Eldkvarn stod på Rockmagasinets lilla scen i Örebro). Kajsa & Malena inledde konsertkvällen med sin totalt avklädda musik och blev faktiskt det jag minns allra bäst av kvällen. Fast repertoaren för mig då var helt okänd och tidigare ohörd. Men som till hösten samma år skulle bli hörnstenar på Kajsa och Malenas första album på EMI, "Historier från en väg".
   Jag älskade skivan, beskrev den i en recension som gränslöst imponerande och personlig, och placerade den som det årets fjärde bästa album strax efter The Costello Show, Steve Winwood och Peter Gabriel.
   Kajsa Grytt och Malena Jönsson som de bokstavligen kallade sig på det första albumet turnerade länge kring den här skivan. Ett år efter release återvände de till Örebro och Rockmagasinet. Fortfarande som duo och den här gången var det med både rutin, personlig tyngd och framtidstro. Repertoaren var inte bara hämtad från det ett år gamla albumet, konserten innehöll också en stor portion nya låtar från nästa album som inte skulle släppas förrän till hösten 1988.
   Det nya materialet på konserten var otroligt intressant men nya skivan, som skulle få titeln "Den nya världen", blev soundmässigt helt annorlunda än föregångaren. Teknik och elektronik spelade en stor huvudroll vid inspelningarna. Musiker, producenter och tekniker jobbade nu efter helt andra principer och slutresultatet lät omvälvande och modernt.
   1988 tog jag emot skivan med öppna armar, kallade den en perfekt balansgång mellan teknologi och innerlighet, men ljudet och arrangemangen låter idag hopplöst daterat och därmed också opersonligt. En tråkig och besviken utveckling på en fantastisk duo som nu officiellt hade förkortat sitt artistnamn till Kajsa & Malena.
   Skivan följdes upp med en turné med band hösten 1988 som nådde Rockmagasinet i november. Recensionen kommer senare på den här sidan. Och jag har även en notering att de spelade på samma plats i februari 1989 men utan att jag lämnade någon konventionell recension.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 1987.

FÅNGADE SIN PUBLIK

KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 oktober 1987


Förra året gjorde de före detta Tant Strul-medlemmarna Kajsa Grytt och Malena Jönsson det spännande albumet "Historier från en väg". I onsdagskväll nådde de Örebro och Rockmagasinet på sin turné. Med en konsert som var en lika omtumlande som positiv upplevelse.
   Grytt/Jönsson är annorlunda utan att vara udda eller experimentella. Med bara en glasklar stämma och ett välspelat piano lyckades de fånga publik och stämning i en oöverträffad omfamning.
   De slog an ett vemod och en mänsklighet som saknar motsvarighet inom det här landets gränser. Jag har aldrig sett en så stor (ca 150 personer) Rockmagasinet-publik vara så andlöst koncentrerad och fullkomligt uppslukad av poesin som framfördes.
   Redan förra året existerade den här duon och spelade bland annat förband åt Eldkvarn på Rockmagasinet. Jag minns inte en enda enskild låt från det tillfället men något stort kunde jag redan då ana var på gång. Sedan fulländades allt när deras första album kom ut för ett år sedan.
   Nu ett år senare var bara drygt hälften av konsertlåtarna från det albumet och vi bjöds på ett rikligt, och framförallt mycket imponerande, smakprov från framtidens repertoar med en förmodad skiva som följd.
   De publikfriande numren hämtades däremot från fjolårets skiva. De rytmiska "Hon" och "Låt oss gå en sväng" men också mjukare tongångar som "Vi kan göra det igen" och "Han säger". På de låtarna spelade Kajsa gitarr men jag saknade aldrig skivans något större arrangemang.
   Men det var som sagt konsertens sex nya låtar som gjorde hela upplevelsen stor och positiv. Som lyfte konserten från ordinär och bra till rent fantastiska höjder. Framtiden ser ljus ut för Kajsa Grytt och Malena Jönsson. Sveriges enda duo i sitt slag.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Clarence Clemons (1942-2011)

Postad: 2017-07-18 07:57
Kategori: 10 år

Det är över sex år sedan en av rockmusikens mest legendariska saxofonister, Clarence Clemons, gick ur tiden. Här minns jag honom och hans musik. Från "Jungleland", med det fantastiska saxofonsolot, till arbetsgivaren Bruce Springsteens hyllningsord till minnet av Clarence: "He was my great friend, my partner, and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/6 2011.


En, på många olika sätt, stor man har gått ur tiden. Clarence Clemons, som personifierat rock’n’roll-saxofon i närmare 40 år, finns inte mer men det gigantiska ljud han pressade ur sitt instrument kommer aldrig att tystna i vårt minne.
   Clarence presenterade sig för mig hösten 1975 både visuellt (omslaget till ”Born to run”) och ljudmässigt. Han fanns med på sex av skivans åtta spår och satte oerhörda avtryck i låtar som ”Thunder road”, ”She’s the one”, titellåten och, naturligtvis, slagnumret ”Jungleland”. Sedan dess har hans saxofon haft en central roll i E Street Band och bandet kan nog inte leva vidare under det namnet utan Clarence.
   På konserter och skivor med Bruce Springsteen har Clemons magiska saxsound satt en stor prägel och jag glömmer aldrig när han stegade fram på konserten i Globen 2007 och bland de sex extralåtarna, uppenbart hetsad av fanatikerna längst fram närmast scenen, och drog igång ”Jungleland”. Det var enda gången jag fick uppleva den klassikern live och som jag då skrev ”’Jungleland’ kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.”
   Vi ska inte heller glömma Clemons soloskivor från 80-talet, ”Hero” (1985) och ”A night with Mr C” (1989), och i morse när jag läste om hans död på text-tv spelade jag hans Jackson Browne-duett ”You’re a friend of mine” till hans minne. Det ekande 80-talssoundet kanske känns daterat idag men Clarence Clemons sax hade en enorm styrka både då och idag.
   Bruce har hyllat sin vän med följande ord: ”Clarence lived a wonderful life. He carried within him a love of people that made them love him. He created a wondrous and extended family. He loved the saxophone, loved our fans and gave everything he had every night he stepped on stage. His loss is immeasurable and we are honored and thankful to have known him and had the opportunity to stand beside him for nearly forty years. He was my great friend, my partner, and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.”
   Clarence Clemons dog i lördagskväll 18 juni 2011 i sviterna av en stroke.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Crazy Horse

Postad: 2017-07-17 07:52
Kategori: 10 år

Det amerikanska rockbandet Crazy Horse, mest berömt som kompband till Neil Young, har genom alla decennier också haft en egen karriär med många olika sättningar. Här berättar jag om historien, medlemmarna och deras skivor under eget namn.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/12 2008.





För några månader sedan skrev jag på den här sidan om Crosby, Stills & Nash och det var naturligtvis omöjligt att beskriva deras historia utan att blanda in Neil Young. När jag någon gång ska beskriva min fascination och mina minnen hur Neil Young kom in i mitt liv så kommer det att bli lika omöjligt att utelämna CRAZY HORSE, kompgruppen med mer än nio liv och olika konstellationer.
   Utan Neil Young hade jag nog aldrig upptäckt Crazy Horse som den rullande och effektiva rockmaskin de är. Och utan The Rockets hade Neil Young inte heller fått upp ögonen för sin kommande kompgrupp. The Rockets var förlagan till Crazy Horse och innehöll framtida kända musikernamn som Danny Whitten, Ralph Molina, Billy Talbot, violinisten Bobby Notkoff och bröderna/gitarristerna Leon och George Whitsell.
   Jag har Rockets debutskiva och enda album (White Whale) från 1968, ett exemplar inköpt långt, långt senare. Det är bröderna och Whitten som är gruppens huvudsakliga låtskrivare och det var en grupp som satsade mycket på sång och stämmor. Men också häftiga gitarrsolon.
   Klart att Young var intresserad. Själv höll han på att lämna en splittrad grupp, Buffalo Springfield, och var på jakt efter en kompgrupp.
   Det tog ett tag, Neil Young hann solodebutera i november 1968 och Rockets spelade in ytterligare några låtar innan den gruppen sprack. Neil bjöd upp Molina och Whitten till sitt hus i Topanga Canyon och de började jamma kring numera klassiska låtar som ”Down by the river” och ”Cinnamon girl”.
   Slutligen hamnade de två killarna plus Talbot i Neil Youngs kompgrupp som fick namnet Crazy Horse efter Youngs förslag. Hans intresse för indiankulturen satte sina spår.
   Bandet debuterade som Neil Young with Crazy Horse på albumet ”Everybody knows this is nowhere” 1969 med inte bara ovannämnda klassiker utan också ”Cowgirl in the sand”.
Men det var först på nästa Neil Young-skiva, ”After the goldrush” i september 1970 som egentligen är blott en Neil Young-skiva men på omslagets baksida står det ”And Crazy Horse”, som jag fick upp ögonen för Crazy Horse på allvar. Nu var även Nils Lofgren involverad, hans första skivinspelning, och Crazy Horse började samtidigt få ett eget liv. Samma höst spelade gruppen in sitt debutalbum i eget namn, ”Crazy Horse” där Lofgren uppträder nästan hemligt då han var upplåst av kontrakt som han hade med sin egen grupp Grin.

”Crazy Horse” är ju inget annat än en ren och skär klassiker. Dels är Whitten i högform med många bra låtar där ”I don’t want to talk about it” måste betraktas som en evergreen. Kanske blev det efter Rod Stewarts hit i mitten på 70-talet men det är Whittens egen version som verkligen äger. Även Lofgren gjorde låten på flera av sina solokonserter i slutet på 70-talet och jag minns flera magiska ögonblick när han gjorde den låten live.
   Lofgren och Jack Nitzsche bidrog också till Crazy Horse-skivans starka kvalité. ”Beggars day”, som senare blev en milstolpe i Lofgrens repertoar, gjorde här sin debut på skiva. Och även en unik Neil Young-låt, ”Dance dance dance”, som aldrig har givits ut av låtskrivaren själv.
   Nitzsches filmlåt ”Gone dead train”, då redan utgiven med Randy Newman som sångare hämtade från filmen ”Performance”, inleder hela skiva. Dessutom spelar Ry Cooder svidande slidegitarr på tre låtar. ”Crazy Horse” var vid tiden ett underskattat mästerverk.
   Men gruppen hade problem. Med Danny Whitten. Hans svåra heroinberoende var omöjligt att handskas med. Han fick kort och gott lämna gruppen och när han dök upp i dåligt skick till en Neil Young-inspelning så fick han även där lämna. Det slutade med en överdos och Whitten dog 18 november 1972 och Neil Young skrev den mycket personliga sången ”The needle and the damage done” till minnet av honom.
   Inför andra skivan fick Crazy Horse ändra uppställning radikalt. Det var bara Talbot och Molina kvar av ursprunget, George Whitsell, gitarr, gjorde comeback och nya var John Blanton, keyboards, och Greg Leroy, gitarr. Och det var de tre sistnämnda som skrev låtarna till ”Loose”. En skiva som jag tyckte var bra då, i januari 1972, men idag huvudsakligen känns tunn och oinspirerad.
   Även den Crazy Horse-upplagan sprack så smått. Blanton och Whitsell lämnade och bröderna Michael och Rick Curtis, keyboards respektive gitarr, kom in och tog över låtskrivande och sjungande. Och de lyckades ge ut ännu ett album nio månader senare, ”At crooked lake”. En skiva som tillhörde den allt populärare countrygenren.

Men namnet Crazy Horse hörde hemma hos teamet Molina-Talbot som 1973 åkte på turné med Neil Young och medhjälparna Nils Lofgren och Ben Keith. Inspelningar som låg till grunden för ”Tonight’s the night”-skivan som släpptes först 1975 utan att Crazy Horse fick någon större credit.
   Det dröjde till ”Zuma” (1975) innan Crazy Horse bokstavligen blev krediterade igen. Efter ”Zuma” har Crazy Horse dykt in och ut i Neil Youngs karriär på ett helt oregelbundet sätt. ”Rust never sleeps” (1979) (plus liveskivan ”Live rust” samma år), ”Re-ac-tor” (1981), ”Life” (1987), ”Ragged glory” (1990), ”Sleeps with angels” (1994), ”Broken arrow” (1996) och ”Greendale” (2003) heter deras samarbeten på skiva. Plus att de har kompat Young på otaliga turnéer.
   Men mellan allt Young-kompande har Crazy Horse sporadiskt gjort egna skivor. 1975 utsågs Frank ”Poncho” Sampedroofficiellt till Danny Whittens ersättare och 1978 kom ”Crazy moon”, en delvis hårt Neil Young-influerad skiva. Beroende på att Young medverkar på hälften av spåren och har också varit med och producerat flera spår. En förhållandevis stark skiva om än med lite för tydliga Young-kopplingar.
   Sedan skulle det dröja ända till 1989 innan Crazy Horse gjorde en egen skiva, ”Left for dead”. Med ny sångare, Sonny Mone, och ny gitarrist, Matt Piucci (tidigare Rain Parade), så lät det som ingenting annat. Mone, som också skrivit sju av de nio låtarna, lät som en heavy metal-sångare och låtarna var opersonlig hård rock.
   Sedan har det varit tyst från Crazy Horse som egen enhet. Talbot och Molina dök överraskande upp på en skiva med engelsmannen Ian McNabb, ”Head like a rock”, men i övrigt har Crazy Horse hållit en låg profil. Frånsett en rad turnéer som Neil Youngs kompband.

/ Håkan

Postad: 2017-07-16 15:00
Kategori: Ingen



/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert

Postad: 2017-07-16 07:53
Kategori: 10 år

Ulf Lundell hade fram till sommaren 2015 gjort en mängd spelningar i Örebro, både inomhus och utomhus. Trots många historiska höjdpunkter i ryggen lyckades Lundell och bandet överträffa tidigare insatser när de framför Slottet mitt i Örebro genomförde en konsert som jag redan i rubriken rangordnade som Lundells bästa utomhuskonsert.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 27/6 2015.




Alla bilder: Anders Erkman

ULF LUNDELL
Slottet, Örebro 26 juni
Konsertlängd: 21:02-00:02 (3 timmar)
Min plats: Stående på kullerstensgata ca 28 meter rakt fram från scenen.


Jag hade innan konserten med Ulf Lundell långt framskridna planer på att agera surgubbe och i vanlig ordning dissa en förutsägbar konsert, en förutsägbar låtlista med en alldeles för publikfriande artist. Jag hade mina dubier och välformulerade argument att Lundell-sommaren skulle sluta som vanligt med en repertoar som skulle ge publiken vad publiken ville ha. Jag kan efter konserten helt prestigelöst konstatera att verkligheten blev precis tvärtom. Han och bandet massakrerade alla mina argument.
   Sommarkonserter med Ulf Lundell har i alla år varit en mindre upphetsande upplevelse. Då har allsångslåtar tävlat med greatest hits i repertoaren och det har alltid slutat med sjukt förutsägbara konserter. Glatt, somrigt och festligt men ack så fantasilöst.
   Konserten på fredagskvällen framför Slottet i Örebro bröt det mönstret och det skrevs något av historia i fantastiskt låtval, ett helt underbart liveljud, en outtröttlig Lundell och ett redan på turnépremiären sammansvetsat kompband.
   Det blev en lång konsert, exakt tre timmar (där Lundell dessutom överskred den magiska curfew-tiden med två minuter), som tangerade de bästa inomhuskonserterna när det gällde nya arrangemang, akustiska inslag och genomgående just udda låtval som fick mig på fall vid upprepade tillfällen.
   Redan inledningen på konserten satte direkt nivån för att vi skeptiker i publiken skulle sätta det förutsägbara i halsen. Lundell kom in ensam på scenen och inledde med ett klassiskt "Kära örebroare". Han förklarade sig vara tillbaka på brottsplatsen och drog några intressanta anekdoter om sina gamla Örebrorötter. Han namngav bland annat Finn Sjöberg (arrangören på de tidiga skivorna) och framhöll medlemmarna i Nature som tidigt uppfostrade honom i rockbranschen. Han klagade på att Mats Ronanders namn saknas bland celebriteterna på stadens bussar men det visar sig inte stämma, enligt fotograf Erkman. Sedan spelade han den urgamla "Sniglar och krut", en låt han hade skrivit som 18-åring, på akustisk gitarr som jag tror att jag aldrig tidigare hört live med honom.
   I vintras gick Lundell ut med önskemålet att få låttips till sommarens turné och de genuina Lundell-fansen har verkligen blivit bönhörda. För vem kunde tro att låtar som exempelvis "Levande och varm", "Den natt som aldrig dagas", "Vid din grind igen", "Soldat kommer hem" och "Rått och romantiskt" skulle få chansen att återkomma i den konkurrensutsatta Lundell-repertoaren. Och en låt som "Rik man", från "Omaha"-skivan, ska jag erkänna att jag inte kände igen alls.
   När sedan flera låtar hade fått nya smått revolutionerande arrangemang utropar jag gärna sommarens repertoar som en ynnest att få uppleva. En dramatiskt stegrande "Rom i regnet", en helt uppgraderad "Sextisju, sextisju" (inklusive recitation) i ett medley med "Gott att leva", där avslutningen blev rena gospelfyrverkeriet. Det var verkligen godis för oss Lundell-konnässörer.
   Och att sedan ge den på skiva tämligen mediokra "Om sommaren" den exklusiva placeringen som andra finallåt tyder på en viss avancerad känsla för att ge publiken vad de inte visste att de ville ha.
   Lundell klagade vid något tillfälle över det groteska avståndet mellan scen och publik, med en gigantisk vallgrav emellan. Just den förutsättningen och att jag med åren blivit ganska allergisk mot stora arenaliknande konserter påverkade naturligtvis mina låga förväntningar. Men det var inget som påverkade varken min eller publikens i övrigt mycket positiva stämning. En publik som ofta glatt sjöng med i några inte alltid förväntade låtar.
   Bandet bakom Lundell hade inga överraskande inslag, det var på alla platser musiker som turnerat med Lundell i åtskilliga år och ibland decennier. Där jag aldrig kan sluta fascineras av trummisen Andreas Dahlbäcks bedövande mångsidighet, samspelet mellan Marcus Olssons orgel och David Nyströms piano var ofta klockrent och vackert effektivt och även den annars alltför visuellt framträdande gitarristen Janne Bark höll sig ofta på mattan och spelade vid ett tillfälle, på "Soldat kommer hem", en fint klingande dobro.
   Det sedvanligt rockiga upploppet av konserten blev en lång energisk avslutning, som kanske tangerade det förutsägbara, med låtar som "Folket bygger landet", "Chans" och "(Oh lala) Jag vill ha dej" men inte ens då gränsade konserten till det rutinmässigt tråkiga.
   Man kunde inte tro att fredagskvällens konsert var turnépremiär ty bandet fungerade fantastiskt bra tillsammans och körade så fint på några låtar, "Omaha" och "Om sommaren". Frånsett några orepeterade avslutningar på de sista låtarna, bland annat "Kyssar och smek" och "När jag kysser havet", var det egentligen bara tekniken som satte några krokben mot slutet av kvällen.
   En konsertupplevelse kan aldrig bedömas i timmar och minuter men i fredagskväll gick kvantitet verkligen hand i hand med kvalitet.
   26 juni 2015 var kvällen då musikhistoria skrevs: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert i Örebro.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor


Sniglar och krut
Omaha
Är vi lyckliga nu?
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Håll mig! ... Åh ingenting
Rom i regnet
Levande och varm
Sextisju, sextisju / Gott att leva
Isabella
Soldat kommer hem
Den natt som aldrig dagas
Kyssar och smek
Kapten Kidd
Rik man
Folket bygger landet
När jag kysser havet
Förlorad värld
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej

Extralåtar:
Vid din grind igen / Öppna landskap
Om sommaren

Extra extralåt
Rått och romantiskt

/ Håkan




10 år (62)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.