De tio senaste blogginläggen

MAXI12" #27: THE POGUES & THE DUBLINERS

Postad: 2017-10-23 07:57
Kategori: Maxi12"



THE POGUES & THE DUBLINERS
Jack's heroes
Whiskey in the jar

(Pogue Mahone/WEA, 1990)

NÄR DEN HÄR KATEGORIN MED MINA MAXISINGEL-FAVORITER kommer att sammanfattas framåt maj nästa år kan det mycket väl vara så att The Pogues är den artist/grupp som förekommit mest på listan. Pogues är nämligen den artist/grupp som jag äger mest 12"-or med. Nitiskt köpte jag nämligen varje ny Pogues-singel på 80-talet fram till 1992 och valde då i tio fall av tio 12"-varianten ty extralåtarna var ofta unika och exklusiva bonuslåtar som inte fanns tillgängliga någon annanstans.
   Jag har i den här serien redan skrivit om en Pogues-12":a, Kirsty MacColl-duetten "Miss Otis regrets/Just one of those times", som släpptes 1990 utanför de konventionella gruppreleaserna. Dagens huvudämne kom samma år och var inte heller någon konventionell Pogues-singel.
   "Jack's heroes" var andra gången gruppen samarbetade med The Dubliners som kanske är den mest traditionella irländska gruppen som har existerat. Möjligen i konkurrens med The Chieftains. Men det finns fler exempel: The Clancy Brothers som fick uppmärksamhet i USA (dit gruppen emigrerade 1947), Planxty och The Furey Brothers, påpekar min vän Olle Unenge som är expert på irländsk folkmusik och själv sjunger i Tullamore Brothers som har många traditionella irländska låtar på repertoaren.
   1987 gjorde konstellationen Pogues/Dubliners sitt första försök tillsammans, med de tre traditionella låtarna "The Irish rover", "The rare ould mountain dew" och "The Dubliners fancy", på en Stiff-12":a. Producerade av Dubliners-medlemmen Eamonn Campbell (som sorgligt avled förra veckan). Två av låtarna hamnade dessutom på Dubliners dubbelalbum "25 years celebration" och grupperna fortsatte gästa varandra på sina konserter. Det var förresten Campbells förslag att grupperna skulle samarbeta.
   Tre år senare upprepades receptet på dagens aktuella 12"-singel. Fast den här gången är singelns a-sida en specialskriven originallåt som oerhört planerat och beräknat släpptes inför fotbolls-vm i Italien 1990.
   "Jack's heroes" är en hyllning av Irlands fotbollsmanager Jack Charlton, engelsmannen och Leeds-spelaren, som vann fotbolls-vm 1966. Irland var under Charltons ledarskap, 1986-1995, ett framgångsrikt fotbollslag. Laget slog England i gruppspelet av fotbolls-em 1988 men missade ändå slutspel. 1990 deltog Irland för första gången i fortbolls-vm. Ett målfattigt vm och Irland spelade oavgjort i samtliga gruppspelsmatcher och nådde kvartsfinal där de förlorade mot Italien. Ändå hyllades Charlton stort över hela landet och den här singeln blev inte överraskande en stor hit på Irland där den nådde en 4:e-plats.
   Det var två generationer av irländska folkmusikgrupper som samarbetade på singeln. Dubliners bildades 1962 och var redan då respektlösa föregångare med sina arbetarsånger, rebelliska låtar och en nästan oanständig repertoar. Första gången jag hörde Dubliners var 1967 när "Seven drunken nights" blev en stor hit i England.
   Pogues hade bokstavligen inte så många irländska rötter i bandet, sångaren Shane MacGowan föddes i London men föräldrarna kom från Tipperary på Irland, och 1990 var det bara Terry Woods och Philip Chevron som kunde kalla sig irländare av kött och blod.

TVÅ AV DUBLINERS ORIGINALMEDLEMMAR FANNS fortfarande kvar i bandet 1990. Luke Kelly, bandets legendariska röst, avled redan 1984 men sångaren Ronnie Drew och banjo/mandolin-spelaren Barney McKenna finns med på "Jack's heroes" som inte(!) är skriven av Shane MacGowan. Redan 1989 började han dela med sig av låtskrivandet i gruppen när det hårda turnerandet och festandet började ta ut sin rätt. MacGowan sjöng/sluddrade fortfarande i gruppen men lät Spider Stacy och Terry Woods skriva den traditionellt inspirerade folkmusikdängan med sin intressanta text (där vm-bucklan skulle höjas till skyarna på Stephen's Green i Dublin) och en allsångslockande refräng ("Too-ra-loo Too-ra-loo").
   Stacy var för övrigt den som tog över sångmikrofonen i Pogues när MacGowan 1991 slutligen fick sparken efter många års strul.
   B-sidan på Pogues/Dubliners 1990-singel är däremot den mycket traditionella sången "Whiskey in the jar", irländskt stavad whisky i ett krus alltså. Sången har sitt ursprung i Irlands södra bergstrakter och hette från början "The Highwayman and the Captain" men uppgraderades på 60-talet till "Whiskey in the jar" av irländska bandet The Beasley Brothers (gruppnamnet lever nu vidare i Kanada).
   Men i mitt huvud är "Whiskey in the jar" i första hand Thin Lizzys stora genombrott. Mot sin vilja spelade det irländska rockbandet, med Phil Lynott i spetsen, in den gamla folkmusikballaden som när den klättrade på Englandslistan våren 1973 lät som en hitlåt med tidlös prägel. Pogues/Dubliners gör sin version mycket snabbare och rockigare och är onekligen inspelad snabbt och spontant med bandets tekniker Dave Jordan och Terry Woods som producenter.
   Skivomslagen till båda Pogues/Dubliners-singlarna är tecknade av den engelske illustratören W John Hewitt som under några år i slutet på 80-talet följde med Pogues på turné där han tecknade och skissade gruppen. Bilder som hamnade som omslagsbilder på singlarna och i boken "Poguetry: The lyrics of Shane MacGowan".

/ Håkan

En fotoutställning med Rock

Postad: 2017-10-21 22:59
Kategori: Blogg



Bilder: Olle Unenge
DET VAR BOKSTAVLINGEN EN ROCK-LEGENDAR på besök i Örebro under fredagen och lördagen. Mick Rock är hans namn, ja egentligen född Michael David Rock för 69 år sedan, och rockfotograf är hans ryktbara titel med förkärlek för rockartister. Men legendarisk har han blivit och han kunde på fredagseftermiddagen med hjälp av limousin färdas från Arlanda till Örebro. Ren rockstjärnestatus alltså men trängseln på utställningen på Örebro Slott var inte överdrivet stor. Men för att kanske visa utställningens dignitet var det däremot vernissage två dagar i rad...
   Utställningen, som tidigare visats i London, New York, Los Angeles, Tokyo, San Francisco och Las Vegas, visade tydligt att det var på 70-talet som Mick Rock grundlade sin legendariska position. Jag nämner gärna hans namn i samma andetag som rockjournalisterna Nick Kent och Mick Farren och samtida fotografer som Annie Leibovitz och Pennie Smith.
   I Cambridge, där Rock studerade språk och litteratur i slutet på 60-talet, träffade han Syd Barrett, Pink Floyd-profilen, vilket resulterade i att han plåtade omslagsbilden till Barretts soloskiva "The madcap laughs".
   Men det var nog mötet med David Bowie i mars 1972 som öppnade dörrarna för Mick Rock till en musikvärld där namn som Iggy Pop, Lou Reed och Roxy Music regerade i det vi brukar kalla glamrockperioden eller "golden age of rock'n'roll" som också har blivit en etikett. Det var bilderna från den tiden som dominerade utställningen. Med fotografier som långtifrån alla var dokumenterade med informationstext. Det tog exempelvis några minuter att identifiera bilden på den mycket unge Ozzy Osbourne.
   Det var Galleri M1 och Pelle Unger Galleri som arrangerade fotoutställningen i Örebro där marknadsföringen hade varit minimal. Mick Rock tjänar stora pengar genom att sälja kopior av sina legendariska original men kön för att köpa hans bilder var obefintlig när vi besökte utställningen tidigt på lördagseftermiddagen.
   Jag minns Mick Rocks namn som konsertfotograf på 70-talet men på utställningen fanns inga livebilder representerade. Däremot många mer eller mindre regisserade fotosessions i studio eller ögonblicksbilder i spontana miljöer. Som exempelvis den svartvita bilden på en hårt målad Lou Reed som sedan blev omslagsbild på "Transformer" 1972 (se bilden till vänster).
   Allt på utställningen lyste med historisk dignitet i ögonen på besökarna. En snygg bild på Bryan Ferry fastnade på min näthinna men ännu "snyggare" var priset på de flesta av utställningens fotografier: drygt 50 000 för en av 100 kopior.

/ Håkan

I min skivhylla: Dave Mason

Postad: 2017-10-20 07:58
Kategori: I min skivhylla



DAVE MASON: It's like you never left (CBS KC 31721)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release: 29 oktober 1973
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Cheech & Chongs "Los Cochinos" (1973) och Yoko Onos "Feeling the space" (1973).

PÅ EN AV MINA KRONOLOGISKT SORTERADE SKIVHYLLOR hittar jag Dave Masons "It's like you never left" för att George Harrison (under pseudonymen Son of Harry) spelar gitarr på en låt. Jag har nämligen en skivhylla med Beatles-relaterade vinylplattor där en eller flera medlemmar i Liverpool-gruppen figurerar på ett eller annat sätt. De kan medverka som musiker eller sångare, de kan stå som producenter eller upphovsmän till specialskrivet material.
   Dave Mason var en engelsk musiker, gitarrist och sångare som jag hade följt sedan våren 1967 när den nybildade gruppen Traffic släppte sin första spektakulära singel "Paper sun", en extremt spännande låt med ett intressant sound där sitaren spelades av just Mason. Gruppen hade sina blickar på sig främst av den anledningen att den blott 19-årige Stevie Winwood plötsligt hade lämnat Spencer Davis Group och bildat nytt. Men det var faktiskt inte Winwood som var gruppens store låtleverantör utan just Mason. Han skrev ensam "Hole in my shoe" och "Feeling alright".
   Men Mason var en orolig själ som vid upprepade tillfällen både lämnade och återförenades med gruppen. Mellan varven dök han upp i både det ena och andra sammanhanget som gjorde mig både nyfiken och intresserad kring hans musicerande. 1968 producerade han Familys debutalbum och under några år figurerade han i kretsen runt namn som Jimi Hendrix, Derek & the Dominoes, George Harrison och Delaney & Bonnie medan han laddade för sin egen solodebut "Alone together" (1970).
   Redan här var det ganska uppenbart att engelsmannen Mason, född i Worcester. tidigt i sin solokarriär hade USA som hemmaplan och samarbetade med en rad amerikanska musiker. Naturligt men ändå överraskande gjorde han 1971 en duettskiva med Mama Cass Elliot som jag då föll för ganska rejält. Efter det till hälften liveinspelade albumet "Headkeeper" stod Masons namn så högt i kurs i branschen att skivbolagsbytet från Blue Thumb/Island i USA/Europa till stora mäktiga Columbia/CBS var ett naturligt och logiskt steg för en artist vars popularitet växte snabbt. Och "It's like you never left" blev startskottet för Dave Masons ännu större kommersiella framgångar.
   Hela albumet är ett tydligt bevis på att Masons trivs i USA och sin omgivning på den amerikanska västkusten i det soliga Kalifornien. Och han verkar inte längta tillbaka till sitt England när han på öppningslåten "Baby... please" sjunger textraden "Don't make me go back to the freeze".
   Albumet spelades in i Los Angeles och San Francisco, har ett något mjukare sound som kanske kan uppfattas som soft och mogen. Men Masons gitarr har en framträdande roll, såväl elektrisk som akustisk, på alla låtarna. Fast vi befinner oss i en tid, tidigt 70-tal, när gitarrister gärna ville framhäva sina solistkunskaper låter Mason låtar, melodier och texter bli en helhet där solon förekommer men är inte så överdimensionerade. Och låtarna är till övervägande del korta och koncisa där majoriteten av materialet är kortare än fyra minuter.

"IT'S LIKE YOU NEVER LEFT", SOM PÅ SKIVOMSLAGETS framsida saknar både artistnamn och albumtitel, är som redan nämnts en varierad och omväxlande skiva ty Dave Mason behärskade ballader precis lika naturligt som snabba rocklåtar och hela skivan pendlar mellan de motpolerna. Framförallt har jag idag hittat en skiva som direkt bejakar min jakt efter utmärkta skivor i hyllorna. Jag minns Masons skiva som en stor favorit hösten 1973 och jag är glad att nu upptäcka att innehållet håller den klass jag vill minnas, soundet kanske inte är modernt efter dagens mått mätt men det här är nästan (den studiojam-liknande instrumentallåten "Side tracked" faller ur mönstret) så helgjutet en 70-talsplatta kan låta idag.
   "Baby... please", nyinspelningen av "Headkeeper", "If you've got love" (med George Harrisons typiska slidegitarrsound) och titellåten heter skivans snabbare höjdpunkter och är en fröjd att lyssna på även idag nästan exakt 44 år senare. Däremellan gör balladerna "Every woman", "Maybe". "Silent partner" och "The lonely one" allt för att göra "It's like you never left" till ett mycket homogent album. Där Graham Nashs karaktäristiska tenorstämma dekorerar flera låtar.
   Albumets genomgående starka prägel fick mig att under många år framöver följa Dave Masons utveckling på både skiva och scen. "Dave Mason" (1974), med nyinspelningen av "Every woman" och den Jimi Hendrix-influerade coverlåten "All along the watchtower", och "Split coconut" (1975) var stora favoriter som gjorde att jag valde att uppleva Mason live på Gröna Lund i Stockholm i september 1975.

/ Håkan

Bland det bästa vi hört

Postad: 2017-10-18 07:59
Kategori: 90-talskonserter

DRYGT FEM ÅR EFTER SISTA SPELNINGEN gjorde Lolita Pop sin första återföreningskonsert och det inträffade på hemmaplan i Örebro på den klassiska Slottsfestivalen. Och det var bandets klassiska originalsättning som stod på den stora scenen framför Slottet: Karin Wistrand, sång, Benkt Söderberg, gitarr, Sten Booberg, gitarr, Per Ståhlberg, trummor, och Henrik Melin, bas.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1997.

LOLITA POP
Slottsfestivalen, Örebro 30 juli 1997


Vilken fantastisk rivstart på årets upplaga av Slottsfestivalen vi fick!
   Så var det också stadens emigrerade rockhjältar som stod för premiärkonserten på stora scenen.
   Bandet tycktes inte besvärade av dagsljuset eller kraven från sin gamla publik.
   Ringrost och ren spelhunger är en kombination som kan ge ett oanat positivt resultat.
   Igår kväll fick vi beviset för att de två motsägelsefulla ingredienserna lyfte Lolita Pops engångs-comeback till stundtals svindlande höjder.
   Gruppens historisk sett bästa upplaga gav oss också en liverepertoar med koncentration kring just deras mest suveräna skiva, "Love poison".
   Även i övrigt var majoriteten av låtarna från gruppens engelska period och det var först mot slutet som två låtar, "Fåglar av is" och "Långa tåg" (med en liten utvikning på engelska), visade upp de svenska rötterna. Och gav därmed hemmafansen en rejäl hyllning.
   Annars hade öppningen av konserten allt annat än rivstart över sig. Och då var det ändå den explosiva "Tarzan on a big red scooter" som inledde.
   Så långt och ytterligare några låtar led Lolitorna av avståndet till publiken och vi i publiken stördes i vår tur av ett mindre fördelaktigt ljud.
   Som huvudsakligen ett band som spelade på klubbarna var naturligtvis miljön på stora Slottsfestivalen lite orättvis. För ett band som inte stått på scen tillsammans på många år.
   Att inte riktigt nå över ån till publiken har större och mer rutinerade artister misslyckats med.
   Men under fortsättningen av den en timme långa konserten steg stämningen hos massorna närmast scen och de musikaliska höjdpunkterna började avlösa varandra.
   Andra halvan av konserten var snudd på det bästa jag har hört med gruppen.
   "Mind your eye" tog ut nya svängar. "Love poison" trodde jag inte var möjlig att göra lika stark på scen som på skiva med sina smakfulla körer och himmelska övertoner.
   Repertoaren blev till slut som en "Greatest hits"-skiva i koncentrat och för att fullända minnet av det legendariska rockbandet gjorde de den obligatoriska Magazine-covern "Songs from under the floorboards".
   Och den guldkantade återkomsten var ett faktum.

Tarzan on a big red scooter
Hey winner
Here she comes
Realize
Live forever
Calling in the rain
Mind your eye
Love poison
Fåglar av is
Långa tåg
Bang your head
A song from under the floorboards
Say no more

/ Håkan

MAXI12" #28: MICKY JUPP

Postad: 2017-10-16 07:53
Kategori: Maxi12"



MICKY JUPP
Only for life
Princess
Animal crackers

(Towerbell, 1984)

JO, JAG VET MYCKET VÄL HUR JAG STAVAR TILL MICKEY JUPP men på ett nästan pinsamt sätt ser ni ovanför att hans tillfälliga skivbolag 1984 inte hade någon riktig koll på vår Southend-favorit, pubrockprofil och låtskrivarmästare. De här tre låtarna blev därför det enda Mickey gav ut på engelska Towerbell Records och det så kallade samarbetet blev mycket kortvarigt.
   Historiskt sett för Mickey Jupp var 1984 inledningen på en lång och produktionsmässigt händelsefattig period i hans berg- och dalbana till karriär. Karriär är för övrigt ett i sammanhanget lågprioriterat uttryck när man ska sammanfatta Mickey Jupps liv som artist. Mer eller mindre långa pauser, plötsliga avhopp och många definitiva avsked till skivbranschen har varit mer regel än undantag för Jupp under alla decennier sedan han första gången 1969 spelade in en skiva. Stabil långsiktighet har varit bristvara i Mickey Jupps artistliv.
   Men när Mickey kom till inspelningarna 1984 av de här tre låtarna hade han haft två produktiva år med de allra bästa förutsättningar på ett stort och mäktigt skivbolag. Hans två album på A&M, "Some people can't dance" (1982) och "Shampoo haircut & shave" (1983), framstår i skenet av en annars väldigt ryckig och ojämn karriär som oerhört fokuserade projekt med förhållandevis starkt originalmaterial i bagaget. Med ett skivbolag i ryggen som onekligen trodde på sin artists storhet och vid tillfälle även bedömde materialet som kommersiellt.
   Fyra singlar släpptes på A&M och med lite rättvisa i världen hade vi inte protesterat om "Modern music" och "Stormy Sunday lunchtime" blivit de hits de förtjänade att bli. Med "Joggin'" som officiell låt på London Marathon borde namnet Mickey Jupp funnits på alla läppar 1982 men guldet blev till sand och det fina skivkontraktet flög ut genom fönstret.
   Så det var kanske med ännu ett stukat självförtroende som Mickey 1984 ännu en gång sökte sig till bröderna Sutherlands studio i Stoke-on-Trent för att med deras överinseende spela in tre nyskrivna låtar så gott som ensam i studion.
   Bröderna Gavin och Iain Sutherland hade under 70-talet en lång artistbana. Först som duon Sutherland Brothers, sedan ett utökat Sutherland Brothers Band och Sutherland Brothers and Quiver innan de 1978 åter var en duo. Massor med slagkraftiga album och massor med singlar men det fanns inget som drog till sig lika mycket uppmärksamhet kring bröderna Sutherland som när Rod Stewart våren 1975 spelade in deras då tre år gamla låt "Sailing" och gjorde den tidlöst odödlig.
   Jupp hade som sagt samarbetat med bröderna Sutherland redan 1980 på det lite slarvigt producerade albumet "Oxford", nyutgåvan 2014 låter mycket bättre, när han då ytterligare en gång i livet var ute i kylan i den kommersiella skivbranschen. Inget engelskt skivbolag var villigt att ge ut skivan... Men i Tyskland (Line) och Sverige (Smash), där intresset var större, släpptes albumet som spelades in med Jupps dåvarande kompband bakom.
   1984 var Jupp alltså ensam i studion och det är enkla inspelningar med några få pålägg. Alla tre låtarna på maxisingeln påminner i många avseenden om de demoliknande album som Mickey under de senaste tio åren har spelat in i sin hemstudio i Boot i Cumbria och sedan distribuerat på egen hand till alla sina fans. Keyboards, syntar, en nedmixad gitarr, trummaskiner och lager av körer trängs i de soundmässigt eleganta arrangemangen. I tre egna låtar som i två fall, "Only for life" och "Animal crackers", har släppts på samlingsalbum, tyska "Oddities" (1987) och 3-cd-boxen "Kiss me quick squeeze me slow" (2014), men "Princess" är endast utgiven på den här 12"-singeln.

TACK VARE LASSE KÄRRBÄCK, SVERIGES STÖRSTA Mickey Jupp-fantast, har jag fått tillgång till inside information om de här tre inspelningarna. Mickey har för Lasse kommenterat två av låtarna här: "The first one is my original demo of 'Animal Crackers'. The second one sounds like my original demo of 'Only for Life', but with added instruments (percussion, mainly)."
   Mike Wade hävdar för övrigt i sin Jupp-biografi "Hole in my pocket" att alla tre låtarna på maxisingeln är hem/demo-inspelningar och att Sutherland Brothers står som producenter på skivetiketten är helt felaktigt. Vilket Gavin Sutherland, som Lasse var i kontakt med 2010, knappast håller med om. Han berättade dessutom några i sammanhanget lustiga anekdoter:
   "I remember working with Mickey very well. He was/is a brilliant writer and I loved his approach to music. We got involved with the 'Oxford' album through a mutual friend, Keith Reid (lyricist with Procol Harum) who was managing Mickey at the time. He had a great little band with him for that album. Bob Clouter on drums (we still keep in touch through myspace), Dave Bronze on bass and Chuck Duck on guitar.
   The 'Only for Life'-sessions came later and were pretty much a one-man band job but I do remember playing bass on at least one of those tracks. The thing I remember most is pressing the talk-back button to say something to Mickey who had headphones on, and a deafening feed-back screech coming from somewhere that nearly blew the poor guy's head off! Don't know if he ever forgave me for that one. I still feel bad about it!
   I don't know anything about the record companies that released his work. We produced the songs and handed the masters over to Keith Reid, and that was that.
   A few years after that I was on a holiday visit to the Lake District (north west England) when the car broke down near the tiny village of Boot. The friend I was with couldn't believe it when I said I actually knew someone who lived in the village! It was, of course, Mickey. I phoned him and he came to the rescue. That was the last time I saw him."

   Keith Reid, som Gavin nämner namnet på, var Jupps manager från 1977 till mitten av 80-talet och var alltså ansvarig för att den här singeln hamnade på Towerbell Records, ett huvudsakligen modernt poprelaterat skivbolag (med hitartister som Natasha, Joe Fagin, Amazulu...) som inte hade några kopplingar till eller känslor för traditionell rockmusik. Vilket naturligtvis resulterade i ett katastrofalt opersonligt skivomslag (förvisso med ett rättstavat artistnamn), noll marknadsföring, felstavat artistnamn på skivetiketten och noll förutsättningar att nå rätt publik. Men rent låtmässigt är det en Mickey Jupp-platta som fyller sin plats mellan "Shampoo haircut & shave" (1983) och "X" (1988).

/ Håkan

I min skivhylla: Airwaves

Postad: 2017-10-13 07:59
Kategori: I min skivhylla



AIRWAVES: Next stop (Mercury 9109 625)

Release:
Hösten 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Airwaves "New day" (1978) och The Alarms mini-album (1983).

BRITTISK MELODIÖS POP MED DJUPA RÖTTER I WALES. De tre medlemmarna i Airwaves och deras individuella historia, som sträcker sig från 60-talet till idag, överskuggar det här bandets musikaliska rykte. De två album som gruppen gav ut lite snabbt 1978/79 har trots det hitpotentiella innehållet fallit i glömska. När jag bläddrar mig fram på översta vinylhyllan och hittar trions två album, inklämda mellan alla Björn Afzelius-skivor och definitivt bortglömda Alarm-skivor, väcks minnet till liv och där blir jag påmind om extremt välskriven popmusik som aldrig fick sitt rättvisa genombrott.
   Historien om Airwaves har den lilla walesiska byn Monmouth, precis på gränsen till England, i allmänhet och den legendariska skivinspelningsstudion Rockfield i synnerhet som upphovsplats. John David, Dave Charles och Ray Martinez, två walesare och en engelsman, hade Rockfield som gemensam arbetsplats på 70-talet. Som studiomusiker, tekniker och låtskrivare på en mängd olika skivor hade de under årens lopp byggt upp ett stort kontaktnät med artister men ville också skapa egen musik.
   De här tre gruppmedlemmarna hade alla startat sina karriärer på 60-talet eller runt 1970 och möttes alltså efter några krokiga vägar i Rockfield-studion i mitten på 70-talet.
   Ray Martinez, för att nu börja med den kanske minst kände i trion, härstammade från Leicester där han var medlem i gruppen Spring men Wales blev en stor och viktig del i gruppens skivproduktion. Just i Wales gick turnébussen sönder och av en händelse råkade bandet befinna sig nära Rockfield-studion och fick där omedelbart personlig kontakt med studioägaren Kingsley Ward. Det ena gav det andra och resulterade till slut i skivinspelning och albumet "Spring" (1971) med Gus Dudgeon som producent.
   I bandet fanns också sångaren Pat Moran, senare mycket mer känd som producent (Searchers, Barracudas, Hawkwind, Iggy Pop och många fler) med båda Airwaves-skivorna på sitt samvete, och trummisen Pick Withers, som spelade i Dire Straits första upplaga.
   Martinez spelade också i gruppen Gypsy men jobbade mest som studiogitarrist på skivor med bland annat Tim Rose, Michael Chapman, Barry Melton och walesiska Alkatraz. Innan Airwaves-projektet startade på allvar gjorde han en solosingel, den Mike d'Abo-skrivna "Ray of sunshine".
   John David är trions veteran då han redan 1966, som John Williams, var medlem i The Human Beans tillsammans med Dave Edmunds. Efter en singel bytte bandet namn till Love Sculpture och fick med sin tredje singel en monsterhit med den instrumentala "Sabre dance". När gruppen sprack 1970 följde John med Dave Edmunds på hans solokarriär, spelar på hitsingeln "I hear you knocking" (Etta i England, Edmunds största hit!) och det följande albumet "Rockpile" som förmodligen är sista skivan där namnet John Williams figurerar innan han tog paus från musikbranschen i några år. 1975 dök han upp som John David (hans båda förnamn...) på walesaren Andy Fairweather Lows andra soloalbum "La booga rooga".

STRAX EFTER GJORDE JOHN DAVID DEBUT SOM SOLOARTIST, med singeln "Boy meets girl" producerad av ovannämnde Fairweather Low, och låtskrivare vilket skulle bli hans stora arbetsområde decennier framöver. Hans låtar har spridits till artister som Alvin Stardust, Claire Hamill, Crimson Tide, Frankie Allen, Little Richard, Mary O'Hara, The McGanns, Phil Everly & Cliff Richard, Searchers, Shadows, Status Quo, Samantha Fox, Stephanie Lawrence och på en rad Dave Edmunds-skivor på 80-talet då han återigen fanns med i kompbandet.
   Dave Charles, trummisen, började också spela i band 1966, Hoodoo Blues Band, och skivdebuterade sedan 1969 som medlem i Sam Apple Pie. 1970 följde Help Yourself. ett av de första banden i den våg av pubrockband som växte fram vid den här tidpunkten och ofta hade walesisk koppling. Charles hamnade 1973 i ytterligare ett walesisk rockband, Deke Leonard's Iceberg, där bandledaren hade varit en av grundpelarna i klassiska bandet Man, innan han koncentrerade sig på teknikerjobbet i Rockfield-studion.
   Där på Rockfield Road i Monmouth strålade de tre medlemmarna i Airwaves samman och började i mitten på 70-talet inleda ett samarbete där de började producera skivor och redan 1977 ge ut några singlar på den klassiska etiketten Rockfield/United Artists.
   Bilden ovan visar bandets andra album från 1979 men jag har medan jag skrivit det här lyssnat parallellt på Airwaves båda skivor, "New day" (1978) och "Next stop", och tillsammans är det en ljuvlig blandning välskriven popmusik som idag soundmässigt kanske låter lite vek och snäll men det genuina hantverket, låtskrivandet, arrangerandet, spelandet, sjungandet, är tveklöst värt ett bättre rykte när brittisk popmusik ska sammanfattas.
   Bandets båda album är utgivna på Mercury-etiketten och innehåller de tidigare redan släppta singellåtarna, fast de var utgivna på en helt annan etikett. David och Martinez var gruppens låtskrivare men de skrev aldrig tillsammans utan delade broderligt på utrymmet på skiva och vid sångmikrofonen. Just sång och körer är bandets kännetecken vid sidan av det imponerande låtskrivandet. Men även det instrumentala jobbet i studion är beundransvärt genomarbetat där David och Martin spelar alla instrument förutom Charles trummor. Snillrikt genomförda inspelningar med massor av pålägg som skvallrar om obegränsat med studiotid.
   Men inget känns överarbetat eller omotiverat utan låtmaterialet är största fokus på skivan. Airwaves hade nog inga konsertambitioner och meningen med deras skivor var väl just att sprida låtarna och presentera materialet som en enda stor demo, fast osedvanligt proffsigt inspelat.

/ Håkan

Mysteriet löst på en fotoutställning i Uppsala

Postad: 2017-10-12 14:42
Kategori: Blogg





Bilder: Olle Unenge

TÄNK ATT GÅTAN SKULLE KOMMA ATT LÖSAS på onsdagseftermiddagen. På en vägg i en lunchservering i Uppsala skulle fotografiet, som gäckat mig i drygt 44 år, få sin förklaring. Nästa vecka avslutas en fotoutställning med Pattie Boyds bilder som under en dryg månad visats i restaurangen på Uppsala Konsert & Kongress. Jag och några vänner besökte utställningen under onsdagen och fick bevittna en stor samling fotografier av både professionell och privat amatörmässig art.
   Pattie Boyds bilder, som tidigare har ställts ut i bland annat Dublin, Sydney. Moskva, flera städer i USA, Liverpool, Japan och Sydkorea, marknadsförs enligt kändismodellen. Där hon enligt presentationen är mest känd för sina giftermål med George Harrison och Eric Clapton och utställningen har inte överraskande fått namnet "George Eric and me".
   För mig personligen var många bilder ett kärt återseende då jag för drygt två veckor sedan besökte Henley-on-Thames. Jag gjorde då en kort visit uppe vid Friar Park där Pattie bodde tillsammans med George i flera år innan skilsmässan var ett faktum och hon började leva med Clapton.
   Utställningen innehöll en mängd mer eller mindre intressanta bilder som prydde lunchserveringens väggar i Konsert & Kongressens restaurang. 43 stora fotografier, både strikt arrangerade och ögonblicksbilder, plus 24 små privata polaroidbilder, alla signerade, presenterades snyggt med ett informativt programblad som förklarade varje fotografi. Allt tillsammans blev en personlig berättelse om ett liv i skuggan av stora musikpersonligheter.
   Några bilder lockade till sig mitt intresse mer än andra och några förklaringar gav mig fakta som jag under alla min år som Beatles-fantast faktiskt inte hade koll på. Som bilden från 1972 där George Harrison tillsammans med sina musiker, bland annat Ringo Starr och Nicky Hopkins, står och sitter bakom ett groteskt uppdukat långbord på en stor gräsplan framför ett fashionabelt hus som jag alltid har trott tillhört Friar Park-egendomen. På utställningen presenteras den som en omslagsidé med foto av Boyd, taget i Los Angeles, medan den ordinarie fotografen, Ken Marcus. var borta i fem minuter.
   Albumet i sikte var "Living in the material world" (1973) och omslagsidén, med ett överflöd av mat och dryck på bordet, limousin med privatchaufför och en sportbil (ska väl symbolisera den "materiella världen"...), förverkligades på vikupp-omslagets insida. Där har jag alltid misstänkt att bilden på keyboardskillen Gary Wrights ansikte (se vänster), längst till höger, är modifierad eller inklippt och får på Patti Boyds fotografi beviset. På originalbilden sitter på samma plats advokaten Abe Summers (i programbladet felstavat "Abe Summes"...) vars ansikte på det autentiska skivomslaget är bytt mot Wrights. Ett skönt konstaterande. Se jämförelsen nedan.
   I övrigt pendlar det friskt mellan Pattie Boyds bilder i både tid och sammanhang där det inte bara George och Eric i fokus utan även Ronnie Wood, Jeff Beck, Ronnie Lane, B B King, Ringo Starr, Cream, George Martin, Keith Richards och Maharishi. Det var faktiskt Pattie som introducerade intresset för indisk religion för George och sedan hela Beatles. På sina resor till Indien hade hon naturligtvis kameran med sig.
   Här finns också rena musikbilder tagna vid konserttillfällen som exempelvis "Last waltz"-repetition, Delaney & Bonnie med både Eric och George i bandet och Live Aid 1985.
   De små polaroidbilderna var av marginellt intresse men jag upptäckte ett intressant fotografi där Alvin Lee spelar gitarr i Harrisons studio på Friar Park.
   Men det överlägset snyggaste fotografiet var bilden på George när han från balkongen på Friar Park tittar ut mot en andlöst vacker regnbåge.



/ Håkan

Tributes: Bruce Springsteen

Postad: 2017-10-11 07:55
Kategori: Tribute-skivor

"Dead Man's Town: Born in the U.S.A. revisited" (Lightning Road, 2014)

BLAND COVERSKIVORNA EXISTERAR DET EN alldeles egen kategori med tributeskivor där ett specifikt album står i centrum. Artisterna som bidrar gör covers på låt efter låt, i samma ordning som på originalet, och "återupplivar" därmed ett helt album. Under 90- och 00-talet blev vi översvämmade av sådana samlingar från tidningar som Uncut och Mojo, inofficiella compilations, som just plockade ihop coverlåtar (ibland specialinspelade/ibland redan utgivna på annat håll) och konstruerade hela album på nytt med olika artister och grupper.
   Minns inte på rak arm om jag har skrivit om någon sådan tributeskiva tidigare på Håkans Pop men på 30-års dagen av Bruce Springsteens "Born in the USA" valde det lilla amerikanska skivbolaget Lightning Rod att ge ut en sådan variant. Lightning Rod Records är inget stort mainstreambolag och med en ganska begränsad artiststskara där några, Jason Isbell, Joe Pug, Amanda Shires, Quaker City Nighthawks, finns med här. Av övriga artister på bolaget märks James McMurtry och Billy Joe Shaver som inte medverkar här.
   Huvudproducenterna och projektledarna Logan Rogers och Evan Schlansky, skivbolagschef respektive musikkritiker och manager, valde att göra om Springsteens klassiska album, med sitt typiska 80-talssound, till en intressant och spännande countryhyllning. De nya versionerna är ofta på sätt och vis mer inspirerade av det nakna soundet och de lågmälda arrangemangen på "Nebraska" än det ganska uppblåsta, keyboardsskinande och trumslamrande originalalbumet.
   Jag ska i sammanhanget villigt erkänna att i mina öron framstod originalversionen av titellåten "Born in the USA" som en stor hyllning av den amerikanska drömmen med den slagkraftiga refrängen som ett stort utropstecken. Men om man grottar ner sig djupare i textraderna framträder mer allvar, kamp och mörker, so0m är mer uppenbart på den här skivan än tidigare. Projektledarna hade alltså en klar ambition att skala av arrangemangen på de nya versionerna men lät artisterna med sina producenter ha full kreativ kontroll på sina tolkningar.
   Med några få undantag är många namn i artistskaran på skivan nya och okända för mig men Jason Isbells inledning med titellåten är full av förväntan och en perfekt start på skivan. Som ger första textraden "Born down in a dead man's town" en autentisk ödslig inramning där Amanda Shires fiolspel understryker textens seriösa innehåll. Shires är för övrigt Isbells hustru sedan fyra år tillbaka.
   Isbells tolkning av titellåten är kanske inte lika överraskande, påminner om soloversionen Bruce brukar ta till ibland på konserter, som några av de mindre kända namnen senare bidrar med på skivan. Quaker City Nighthawks röjer ganska likt E Street Band men är lite mer jordnära, Portland-bandet Blitzen Trapper ekar Woody Guthrie och pianot på Joe Pugs låt gör "Downbound train" till något mer personligt. Allt enligt receptet för det lågmälda.
   Low har tvärtemot originalet fyllt på "I'm on fire" med ödesmättad och ödsligt ekande energi medan Hank Williams barnbarn Holly Williams verkligen har skalat ned annars så pampiga "No surrender" till en välljudande singer/songwriter-pärla. Det annorlunda arrangemanget på "Bobby Jean" med Ryan Culwells hest bräckliga röst imponerar. Bandet med det ovanliga gruppnamnet Trampled By Turtles bidrar med ren folkmusik, fiol och mandolin, med rötter i bluegrass.
   Livefavoriten och allsångshitlåten "Glory days" är här helt avskalad och framförs av Justin Townes med bara akustisk gitarr som komp och låter nästan som en helt nykomponerad låt.
   För att inte tala om Nicole Atkins intensivt viskande version av "Dancing in the dark" med ett nervigt lågmält komp som blir en av höjdpunkterna på skivan. Pianot och de ekande trummorna skapar helt andra ödsliga känslor än originalet gjorde där popharmonierna regerade.
   Avslutningen på skivan är stark med North Mississippi Allstars, med bröderna Luther och Cody Dickinson, som med härligt driv, stor musikalitet och en underbar slidegitarr, höjer energin på "My hometown".

/ Håkan

MAXI12" #29: THE BLUEBELLS

Postad: 2017-10-09 07:59
Kategori: Maxi12"



THE BLUEBELLS
Young at heart
Tender mercy
Some sweet day

(London, 1984)

AV 80-TALETS ALLA FRAMGÅNGSRIKA INDIEPOP-, poprock- eller postpunk-band från Skottland, exempelvis Cocteau Twins, Belle & Sebastian, Aztec Camera, Orange Juice, The Blue Nile, Deacon Blue, Del Amitri, The Proclaimers, Travis, Danny Wilson och Lloyd Cole & the Commotions, var nog The Bluebells det band som fanns under kortast tid. Mellan 1982 och 1985 gav de ut ett antal singlar men bara ett album innan gruppen splittrades.
   Kärntrion i gruppen var bröderna McCluskey, sångaren Kenneth och trummisen David, och den huvudsaklige låtskrivaren, gitarristen Robert Hodgens som också gick under namnet Bobby Bluebell. Övriga två medlemmar i bandet var inledningsvis gitarristen Russell Irvine och basisten Lawrence Donegan (senare i Lloyd Cole & the Commotions). Mot slutet av Bluebells-historien ersattes de av gitarristen Craig Gannon (som senare blev The Smiths-medlem) och basisten Neil Baldwin (spelade sedan i gruppen Goodbye Mr MacKenzie) som alltså spelar på dagens maxisingel.
   Singlarna var Bluebells huvudsakliga sysselsättning och för mig blev Elvis Costello-kopplingen det absolut mest intressanta i gruppens diskografi. I fotnoten på denna artikel har jag sammanställt Costellos produktioner med bandet, inga singel-a-sidor mest b-sidor och 12"-spår.
   "Young at heart" är dagens fokus och låten hade faktiskt ett liv innan Bluebells spelade in och gav ut den på singel i juni 1984. Låten, skriven av gitarristen Hodgens tillsammans med sin dåvarande flickvän, hade nämligen först spelats in flera år innan av den engelska flicktrion Bananarama i en Motown-pop-inspirerad version. Då hamnade den på gruppens första album, "Deep blue skiving" (1983).
   Låtskrivarcredit 1983 var "Bananarama/Robert Hodgens" men när låten i juni 1984 gavs ut på konventionell singel och bildsingel med Bluebells var "Robert Hodgens" ensam låtskrivare. Men på min holländska 12"-pressning med den gamla hederliga blå skivbolagsetiketten står det mycket riktigt "Hodgens/Fahey" ty Siobhan Fahey, Bananarama-medlem, var Hodgens flickvän på den tiden. Paret separerade dock, 1987 gifte hon sig med Dave Stewart (Eurythmics) , lämnade Bananarama 1988 och bildade duon Shakespears Sister.
   "Young at heart" med Bluebells blev plötsligt och överraskande aktuell igen 1993 när den figurerade i tv-reklam (Volkswagen) som gjorde att skivan återutgavs och blev en jättehit, nummer ett i England i fyra veckor. Framgångar som gjorde att killen som spelade det framträdande fiolsolot i Bluebells version av "Young at heart", Bobby Valentino, i domstol 2002 hävdade att han komponerat fiolinslaget och krävde royalties som låtskrivare. Han fick oväntat rätt, tilldömdes ersättning och har numera sitt namn på nyproducerade skivor.
   Extralåtarna på 12"-skivan är feelgood-poplåten "Tender mercy" och den Elvis Costello-producerade "Some sweet day" i ett arrangemang som får mig att soundmässigt tänka på The Searchers. Den låten är faktiskt en återutgivning, fanns med på dubbel-singeln "Sugar bridge (It will stand)" från sommaren 1983.

FOTNOT: De Elvis Costello-producerade låtarna med The Bluebells:
"Aim in life" (b-sida på singeln "Forevermore", 1982)
"Everybody's Somebody's Fool" (flexi som följde med singeln "Forevermore", 1982)
"All I Ever Said" (b-sida på singeln "Cath", 1983)
"Some Sweet Day" (dubbel-singeln "Sugar Bridge (It will stand)", 1983)
"Happy Birthday (Turn Gold)" (dubbel-singeln "Sugar Bridge (It will stand)", 1983)
"Will She Always Be Waiting" (b-sida på singeln "Cath", 1984)
"Wishful Thinking (Will She Always Be Waiting)" (12"-singeln "Cath", 1984)

/ Håkan

Kort visit i den engelska landsbygdsidyllen

Postad: 2017-10-07 15:33
Kategori: Blogg





DAGARNA I SYDVÄSTRA LONDON FÖRRA VECKAN hade ett utflyktsprojekt. Jag ville till varje pris få uppleva den engelska landsbygdsidyllen i Henley-on-Thames, där George
Harrison
en gång i tiden var fast boende, och jag lyckades med lätthet locka med mig min hustru, Carina, med tanke på byns Midsomer Murderers-relaterade historia.
   Efter några tågbyten, mer eller mindre komplicerade (som jag inte ska trötts ut er läsare med), i Reading och Twyford hittade vi till slut fram till ändhållplatsen på tågrälsen till Henley-on-Thames. På vägen dit var vi mot slutet längs Themsen verkligen på landet och i den lilla byn, som tydligt symboliserar beteckningen village, gav den flödande solen en välkomnande atmosfär. Redan på stationen presenterades byn som "Home of the Royal Regatta", en publikmässigt stor roddtävling på sommaren, men sista veckan i september hade vi helt andra planer.
   Vi följde Themsen med alla fina båtar efter kanten och hade Henley Bridge, den gamla bron byggd 1786, i sikte och där bredvid låg mycket lägligt riversidepuben The Angel. Efter lunch, nedsköljd med en Henley Pale Ale, började vi vår research och det var enklare och närmare än jag trodde att hitta upp till Friar Park där George Harrison hade sitt hem i drygt 30 år fram till sin död 2001.
   Från bron i Henley. som för övrigt är gräns till ett helt annat grevskap (Berkshire), följde vi Hart Street mot torget Market Square i byns centrum. Fortsatte gatan uppåt till vänster om Town Council, hamnade på Gravel Hill och plötsligt uppenbarade sig de magnifika entrégrindarna till Friar Park, en plats i Beatles-historien som har fascinerat mig sedan tidigt 70-tal.
   Egendomen Friar Park och det gigantiska slottsliknande byggnaden, som ligger utom synhåll när jag står framför grindarna, har en enorm historia som följde med när George Harrison köpte stället för blygsamma £140.000 (ca 1,5 miljoner svenska kronor i dagens kurs) i januari 1970. För att två månader senare tillsammans med sin dåvarande hustru, Pattie Boyd, flytta in i en arbetarbostad på Friar Park då den viktorianska huvudbyggnaden var i stort behov av restaurering.
   Egendomen med stora fantastiska trädgårdar, skog, grottor, sjöar och åtskilliga hus, som fortfarande ägs av Harrison fru Olivia, uppskattas idag vara värd cirka 320 miljoner svenska kronor. Det är inget som jag får någon uppfattning om när jag står precis framför de lyxiga grindarna på uppfarten till den stora entrén. Däremot kan jag skymta arbetare och fordon som ger sken av att arbete och skötsel pågår innanför staketet vilket syns på alla välskötta rabatter, buskar och träd framför grindstugan som också är väldesignad och av kolossal storlek.
   Grindarna av smidesjärn och de stora grindstolparna har väldigt smakfulla och intressanta detaljer. Ornamenterade mönster med utsirade ansikten och ovanpå två av stolparna är det små ansiktsstatyetter som jag i ett fall möjligen kan identifiera som den förste Friar Park-ägaren Sir Frank Crisp. Vid entrén till Friar Park 2017 framställs allt på ett väldigt smakfullt och välplanerat sätt.

HISTORIEN OM EGENDOMEN FRIAR PARK är lång och intressant. Det slottsliknande palatset eller godset med sina 120 rum byggdes 1889 och köptes då av Sir Frank Crisp, excentrisk baron, advokat och fascinerad av mikroskop(!). Crisp var onekligen en intressant och annorlunda figur, han lät bygga en kopia av bergstoppen Matterhorn(!) i trädgården, vars inskriptioner i hus och trädgård fick en renässans när George Harrison, som också hade sinne för humor och udda skämt, köpte egendomen. Harrison skrev en hyllning till Crisp, "Ballad of Sir Frankie Crisp (Let It Roll)", på första soloalbumet "All things must pass" och var också stor inspirationskälla till "Ding dong, ding dong" och "The answer's at the end".
   Crisp var, fram till sin död 1919, dessutom en hängiven trädgårdsentusiast och de influenserna gick definitivt i arv till Harrison som under åren på Friar Park utvecklade ett stort intresse för växter och trädgårdsskötsel. Sonen Dhani trodde när han var liten att pappa var trädgårdsmästare... På den vidsträckta egendomen med alla sina gröna ytor fick George stora förutsättningar att odla(!) sitt intresse.
   Efter Crisps död var det någon Sir Percival David, indiskfödd finansiär, forskare och samlare av kinesisk keramik, som köpte Friar Park. Men efter skilsmässa, då hans fru flyttade till ett av de mindre husen på området, donerades resten till katolska nunnor som drev en skola i byn. Decennierna fram till 60-talet slet hårt på Friar Park. Trädgården var i förfall och husets standard hade också krackelerat och stod inför hotet att rivas när George Harrison 1970 trädde in och räddade byggnaden, restaurerade och utvecklade hela egendomen.
   Blott 27-årige George och hans fru kom från en bungalow i Esher, Kinshauns, söder om London och Patti, som faktiskt var den personen som introducerade Beatles och George i synnerhet för den indiska religionen, har berättat att redan efter några år på Friar Park började äktenskapet knaka i fogarna. Hon kände sig isolerad i området och det stora huset medan George var fullt upptagen med solokarriären, engagerad i resterna av Beatles-bolaget Apple, ett allt större engagemang i religion och existentiella frågor som fred på jorden. 1974 separerade paret.
   I maj 1974 startade George den egna skivetiketten Dark Horse och där föll han handlöst för den mexikanska sekreteraren Olivia Trinidad Arias och samma år blev det officiellt att de var ett par fast han lagligt sett fortfarande var gift med Pattie som nu mer eller mindre öppet umgicks med Harrisons vän Eric Clapton. På albumet "Dark Horse" (1974), där Olivia nämns på skivomslaget, har George lagt till några personligt starka textrader till Everly Brothers gamla låt "Bye bye, love": There goes our lady/With a "you know who"/I hope she's happy/And old 'Clapper' too.
   Olivia flyttade snart in på Friar Park, sonen Dhani (som för övrigt solodebuterade igår med albumet "In parallel") föddes 1978 och samma år gifte sig George och Olivia. Som dock inte kom att leva lyckliga i alla sina dagar.
   1997/98 drabbades George av strupcancer som lyckligtvis botades genom operation och på en av 1900-talets sista dagar, 30 december 1999, drabbades paret av inbrott på Friar Park där förövaren även gick till attack och nästan dödade paret. Dessbättre överlevde den dramatiska händelsen och säkerhetsnivån på egendomen, som höjts redan efter John Lennon-mordet 1980, skärptes ytterligare. Det är inget jag direkt kan upptäcka när jag står utanför grindarna, även om muren in till Friar Park området inte är särskilt avskräckande är området med all säkerhet omringat av avancerade larmanordningar.

FRIAR PARK HAR OCKSÅ MUSIKALISKA KOPPLINGAR i sin långa historia med George Harrison som ägare. 1972 installerades en 16-spårs inspelningsstudio i byggnaden som gick under namnet FPSHOT, alltså förkortningen på Friar Park Studio, Henley-on-Thames. Där spelade han givetvis in helt eller delar av sina egna album och lät även musikerkompisar och Apple- och Dark Horse-relaterade artister spela in där. Många Traveling Wilburys-spår, hela Shakespear's Sister-albumet "Hormonally yours" och Monty Pythons klassiska singel "Lumberjack song" spelades in där. Men också artister som Duane Eddy, Roy Orbison, Belinda Carlisle, Peter Skellern och Alvin Lee har genom åren besökt studion.
   På en mängd omslag till George Harrison-skivor förekommer det Friar Park-miljöer på fotografierna och på åtskilliga videor, "Ding dong, ding dong", "The answer's at the end", "True love" och "Crackerbox Palace" (som också brukade vara Georges skämtsamma benämning av stället), blinkar Friar Park förbi mer eller mindre ofta.
   Friar Park har också en liten roll i den synnerligen intressanta dokumentären om Ronnie Peterson när han och familjen tillsammans med Jackie Stewart i ett nästan Monty Python-inspirerat klipp hälsar på hemma hos den extremt formel 1-intresserade George Harrison. Precis när jag väntar mig Harrisons "Faster", döpt efter Stewarts biografi, spelar de - Hot Chocolate med "Every 1's a winner". Låt vara att just den gruppen i tidernas begynnelse gjorde en Apple-singel med en reggaeversion av "Give peace a chance" men "Faster" med textrader som "Faster than a bullet from a gun/He is faster than everyone" hade ju varit direkt perfekt i det sammanhanget. "Faster", från albumet "George Harrison" (1979), till minnet av Peterson gavs ut ett knappt halvår efter den fatala dödsolyckan och gavs sedan ut som singel där George skänkte alla royalties till Gunnar Nilsson Cancer Fund till stöd för den allvarligt sjuke formel 1-föraren Gunnar Nilsson.

PÅ VÄGEN NER FRÅN FRIAR PARK MOT BYNS CENTRUM tar vi parallellgatan West Street. Byns styrande med borgmästaren i spetsen har länge försökt anlägga en trädgård i byn till George Harrisons minne. Men jag har förstått att Olivia och familjen inte har varit så pigga på det. Bara några meter ner på West Street upptäcker jag däremot ett litet minnesmärke om än inofficiellt och anspråkslöst. Där bredvid buskarna ligger ett konstnärligt utsmyckat äpple som mycket väl kan vara en liten hyllning till byns stora musikprofil.
   Därutöver finns det inga officiella tecken i Henley-on-Thames att George Harrison bodde i byn fram till sin död i november 2001. Jag hittar för övrigt inte heller något tecken på att en annan stor profil länge var fast boende i Henley-on-Thames fram till sin död 1999, Dusty Springfield.
   På gatan nedför West Street passerar vi puben The Row Barge som också har en tajt George Harrison-koppling. Det var hans lokala pubfavorit och det kunde hända att han och grannen Eric Clapton rent spontant kunde ställa till med musikalisk underhållning där framför snopna pubgäster och stammisar. Det finns inget inspelat från sådana spontana tillfällen men ändå förekommer The Row Barge på Harrison-spåret "Soft-hearted Hana" från samma "George Harrison"-album.
   Pubatmosfären i låtens inledning och under hela låten är autentiskt inspelad på just The Row Barge. Låten har ju också en avslappnad pubatmosfärisk prägel med akustisk slide och en melodi som doftar 30-tal. Det är bara en ukulele, Harrison favoritinstrument, som fattas. Låttiteln är dessutom en vink till standardlåten "Hard Hearted Hannah".
   Enligt skylten utanför puben serveras byns bästa Sunday Roast på Row Barge - men idag var det tisdag...
   Under 70- och 80-talet tillhörde George Harrison ett gäng musiker som gick under namnet The Thames Valley Gang som spontant och oannonserat dök upp på pubar runt om i Oxfordshire. En grupp som tillsammans med George för en kväll kunde innehålla Alvin Lee, Dave Edmunds, Mick Ralphs, Ron Wood, Jon Lord och Jim Capaldi.
   George var alltså blott 27 år när han tog över Friar Park men lyckades under mer än 30 år göra egendomen till en väldigt speciell plats där minnet av hans livsverk, både materiellt och musikaliskt, är stort och starkt. Man kan påstå att det välskötta Friar Park rimmar fantastiskt väl med George Harrisons godhet ty enligt Olivia var han en man som trodde på "the power of goodness".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.