De tio senaste blogginläggen

I min skivhylla: Jakob Hellman (1989)

Postad: 2019-07-20 07:55
Kategori: I min skivhylla

JAKOB HELLMAN: …och stora havet (EMI, 1989)
DET GÅR NÄSTAN INTE ATT LEVA UPP till ryktet, myten och härligheten. Jakob Hellmans öde sitter inte perfekt i den svenska pophistorien. Jag har tidigare berättat om mina minnen och erfarenheter från hans korta karriär i rampljuset 1989 och 1990.
   Efter de framgångarna, främst singlarna ”Vara vänner” och ”Hon har ett sätt” men också hela debutalbumet ”…och stora havet”, så kom Jakob ohjälpligt in i en kreativ torka där förhoppningar och förväntningar blev fallgropar i både hans karriär och hans liv.
   Därför borde han ha fastnat i kategorin ”one hit wonder” men hans sporadiska uppdykningar, ännu färre sällsynta konserter och högst tillfälliga gästinhopp har ändå gjort att namnet aldrig glömts bort eller förpassats till minnenas allé.
   Och den främsta stötestenen i hans liv var nog när Sveriges samlade kritikerkår i mitten på 90-talet röstade fram just det här albumet till Sveriges genom tiderna bästa album. Det är svårt att leva upp till den titeln.
   ”…och stora havet” släpptes 13 februari 1989 och har sålt i 160 000 ex. Jakobs debutskiva är onekligen en förvånansvärt bra skiva men Danne Sundquists produktion lider något av 80-talssjukdomen med ekodränkta trummor och syntar i var och varannan låt.
   Skivan håller än idag. Inhandlade den remastrade och förlängda varianten för bara några år sedan, till ett oförskämt lågt pris dessutom, och fann skivan överraskande fräsch och stark.
   Utökad med singelspår, bidrag till hyllningsskivor och den i sanningens namn alldeles sagolika duetten ”Tusen dagar härifrån” från en Perssons Pack-skiva, har vässat den redan starka debutskivan ytterligare.
   Främst är det materialet, Jakobs egna låtar, som gör albumet så tidlöst starkt. ”Tårarna” med sina överdimensionerat alldeles för många textrader i versen innan refrängen blommar ut. I ”Du är allt jag vill ha” stockar sig Jakobs kärleksövertygelse medan Werner Modiggårds trummor driver låten framåt och Eddie Sjöberg spelar ett snyggt gitarrsolo.
   Sedan kommer ”Vara vänner” med kontrabas, klarinett, tuba och trombon och placerar Jakob i svensk tidlös vispop. Skivan fortsätter på samma kvalitativt höga nivå och låtar som vemodigt poppiga ”Vackert väder”, det avslutande boogie-woogie-pianot i ”Vintern dör”, Rockpile-rockiga "Visa mej" och de redan nämnda singellåtarna gör albumet lika imponerande att lyssna på idag, som igår eller 1989.

/ Håkan

I min skivhylla: Pugh (1972)

Postad: 2019-07-18 07:54
Kategori: I min skivhylla

PUGH: Hollywood (Metronome, 1972)

NÄR PUGH ROGEFELDTS TREDJE SKIVA, ”HOLLYWOOD", släpptes i februari 1972 utnämnde jag albumet till Pughs bästa. Recensionen som publicerades 8 februari i Nerikes Allehanda hade också rubriken ”Pughs bästa”. I det långa perspektivet, herregud det är ju över 47 år sedan, känns det kanske löjligt att redan efter bara tre skivor utse karriärens bästa. Men i det då mycket korta perspektivet (som i och för sig kändes långt just då) var det en mycket naturlig åsikt.
   ”Hollywood” visade på en ny spännande utveckling i en karriär som redan hade satt oförglömliga spår i svensk musikhistoria. Efter revolutionen ”Ja dä ä dä” (1969) när en svensk popartist sjöng på svenska för första gången och uppföljaren ”Pughish” där Pugh delvis sjöng på ett nytt påhittat språk kom ”Hollywood” som en frisk fläkt med både lysande rockmusik, intelligenta texter, oförglömliga låtar, musikalisk idérikedom, underbar inspelningsteknik och ett spännande gäng musiker.
   Jag är glad att jag än idag kan gradera ”Hollywood” som Pugh Rogefeldts bästa album. Med ett stort antal fler skivor bakom sig under många decennier står sig veckans aktuella skiva i en särklass.
   Pughs två första var ju musikaliskt minimalistiska med enbart två musiker i kompet, Jojje Wadenius på bas och gitarr och Janne Karlsson (som ännu inte stavade sitt efternamn med C) på trummor, och till ”Hollywood-inspelningen, som genomfördes i Metronomes studio mellan maj och november 1971, samlades en brokig, intressant och spännande samling musiker från både Sverige, Norge och USA.
   Skivan har inget homogent sound eller genomgående tema och det finns ingen röd tråd hos människorna som varit med och skapat ”Hollywood” tillsammans med Pugh. Här finns den framstående amerikanske jazztrummisen Stu Martin, som spelat med Quincy Jones, Herbie Hancock och Gary Burton, den norske pianisten Johnny Mowinckel, som tidigare spelat med Atlantic Ocean tillsammans med Björn J:son Lindh och en annan ”Hollywood”-musiker, trummisen Janne Bandel.
   Även bland gitarristerna var det en märklig mix. Amerikanen John Uribe hade spelat med så pass skiftande namn som Barbra Streisand, B B King och Harry Nilsson innan han tillfälligt hamnade i Sverige. Kebnekaise-medlemmen Kenny Håkansson och Natures Lasse Wellander (som även stod för ”glädjespridning” enligt texthäftet) skulle ju senare bli några av Sveriges mest kända gitarrister. Lägg där till jazzbasisten Palle Danielsson, gamle popidolen och basisten Göran Lagerberg (som även han skulle hamna i Kebnekaise), trummisen Ola Brunkert och Marion Noel på tvärflöjt och skivan har en uppställning som fram till 1971 saknade motsvarighet i Sverige.
   Plus de båda sångarna Kisa Magnusson, kallad ”Sveriges Janis Joplin”, och vissångaren Bernt Staf som också hjälpt till med några texter på skivan.

Märkligt nog fick inte ”Hollywood” plats i förra årets bok ”Tusen svenska klassiker”. Där fick den stå tillbaka för fyra andra Pugh-album från samma tidsepok men i boken om skivbolaget Metronome skriver Håkan Lahger:
   ”Skivan är full av upptåg och experiment, den blickar både bakåt och framåt. Om han var unik och sensationell 1969 var han allt detta även på ’Hollywood’, skillnaden var att 1971 lyckades han fokusera på ett helt album. ’Hollywood’ knyter ihop leklynnet och lättsinnet med den formfulländade och mer tungt svängande elektriska rockmusik som skulle komma på skivorna därefter.”
   ”Hollywood” är en gedigen helhet i all sin spretiga skepnad. Från omslaget, som lite vågat inte nämner Pugh vid namn, och det handskrivna texthäftet med låtarna i helt fel ordning via poesiläsning och Brecht-tolkningar till alldeles lysande rockmusik.
   Inledningen på skivan är verkligen fantastisk. ”Jag är en liten pojk”, där Bernt Staf bidragit med text till en vers, munspelslåten och numera klassikern ”Jag har en guldgruva” och ”Till gröna ängar” med sitt visslande intro, en fin elgitarr av John Uribe och blott två korta verser med text.
   Traditionell men svängig bluesrock i ”Visan om Bo” med gitarrduell mellan Håkansson och Uribe innan nästa höjdpunkt kommer: ”Nationalsång”, en episk Pugh-låt som på något sätt förvarnar om de bästa låtarna som skulle komma på ”Ett steg till” några år senare. På skivan finns också några mer anspråkslösa trubadurlåtar, ”Jag är himmel” och ”Sanningen”, i akustiska arrangemang.
   Titellåten är en personlig tolkning av Bertholt Brecht med endast mungiga som instrument och en recitation av Anders Alebys översättning. Pugh tolkade Brecht redan på sitt debutalbum, ”Surabaya Johnny” som Aleby också hade översatt och den har sedan blivit en svensk popklassiker. Inte minst tack vare Imperiets version från 1985.
   Den andra Brecht-texten på ”Hollywood” är översatt av Per-Erik Wahlund. Den sjungs unisont av Pugh och Kisa Magnusson, en tung rocklåt fast den huvudsakligen är akustisk.
   På ”Hollywood” fortsätter Pugh utvecklingen med sitt lekfulla språk, blandar stundtals engelska med svenska och skapar effektivt en personlig klang när han hoppar mellan de båda språken i både ”Home, home” och ”Jag har en guldgruva”. Pugh tangerar även den naiva touchen på skivan, exempelvis i ”En stilla havsvals” som han har skrivit tillsammans med Bernt Staf som även sjunger unisont med Pugh i den tydligt Staf-influerade låten.
   Efter ”Hollywood”-releasen började Pugh turnera med Nature som kompband. Vilket också ledde till att Pugh producerade Natures första album och tillsammans gav de ut två unika singlar under 1972, ”En gång tog jag tåget bort” och ”Slavsång”.

/ Håkan

Postad: 2019-07-17 00:08
Kategori: Ingen



/ Håkan

I min skivhylla: Eldkvarn (1987)

Postad: 2019-07-16 07:53
Kategori: I min skivhylla

ELDKVARN: Himmelska dagar (Hi Fidelity/EMI, 1987)
DET HÄR VAR ELDKVARNS BÄSTA STUND under 80-talet, det minst sagt turbulenta decenniet i gruppens långa historia. Efter allt kaos under 1984, som höll på att ta död på gruppen, så hade de klättrat tillbaka till fast mark och en alltmer framgångsrik karriär.
   ”Himmelska dagar” var ursprungligen en dubbel-vinyl-platta och var 1987 års första bästa skiva. Den släpptes 29 januari.
   13 januari samma år sitter Plura Jonsson och skriver den mycket underhållande pressreleasen som bifogas skivorna när de skickas ut till recensenter:
   ”Snön föll och snön faller. Varför är klockan alltid tre på natten när man skriver pressreleaser. Allt är lugnt och still här i mitt kök som ljudlöst svävar genom tiden likt en Apollokapsel. Här vid fönstret dricker jag en flaska Jacobs Creek, full av längtan, äventyr och drömmar. I natt går jag åter i de glömda stegen. Från fönster till fönster. Tennsoldaterna står fortfarande i månljus på bordet. Elefanterna går förbi nere på gatan och bioaffischerna sitter kvar utanför Rialto. Vid järnvägsbron väntar Alice ännu på dig. Och under gatlyktan hänger dom otrogna. Zigenar-Jacko och dom vassa tungorna. Du minns tågen som gick och du ser tågen som går och för alltid skall du sitta på ett av dem.”
   Plura beskriver lite känslan som strålar ut på omslagsbilden på baksidan. En gammal bild från Norrköping när cirkusen kommer till stan. Där elefanterna vallas genom stadsmiljön och det kan vara 50-tal och bröderna Jonsson var smågrabbar.

”Himmelska dagar” var en mäktig samling låtar, 15 stycken, och det var åtskilliga så kallade Eldkvarn-klassiker som skulle leva länge, mycket länge i den här gruppens liverepertoar. På den idag släppta liveskivan ”Svart blogg” återfinns både ”Ta min hand” och ”Alice” från den här skivan.
   I augusti 1986 skrev Plura de här sångerna, förutom två låtar som skrevs av broder Carla, på en Hasselö i Gryts skärgård utanför Västervik. 20 oktober inleddes inspelningarna i EMI:s studio i Skärmarbrink och det stod snart klart att materialet inte skulle rymmas på en enkelskiva. Plura berättar senare:
   ”Det började som vilken inspelning som helst men växte snart till det största projekt vi dittills varit inblandade i, med många gästmusiker, många och långa låtar, forskande i cirkusarkiv med mera. Det är en skiva som var mycket rolig att göra och jag tackar alla som var inblandade i den. Vårt tacktal när vi året därpå fick en Grammis för plattan var väl inte i Nobelprisklass.”
   Förutom ovan nämnda låtar innehöll skivan mästerliga Plura-låtar som ”Söders kors”, ”Älskaren från det öde landet”, ”Bröllop i Bolivia”, ”Tennsoldater” och ”Vill inte förlora igen”. Och vi ska verkligen inte glömma bort Carlas två bidrag, ”Kungsholmskopplet” och ”Blond bomb”.
   27 januari, alltså två dagar innan skivan släpptes skrev jag i Nerikes Allehanda bland annat: ”De fyra skivsidorna håller en både jämn och hög klass. Med en variation, utan moment av spekulativ utfyllnad eller tristess som aldrig accepterar känslan av att Plura Jonsson och hans kamrater gapar över för mycket. Han har mycket att säga, bandet har en anorm spelglädje och de fantasieggande gästartisterna ger varje låt dess speciella utsmyckning”.
   Det var sant, så sant. Då som nu.

/ Håkan

Rekordlång konsert - många höjdpunkter

Postad: 2019-07-14 19:34
Kategori: Live-recensioner


Göran Samuelsson ensam på scen? Knappast. Gästartister och musiker var på väg.


Göran med delar av sitt kompband: Dan Magnusson, Nikke Ström och Bengan Blomgren


Artisterna samlade på scen: Christina Kjellsson, Göran Samuelsson, Jenny Silver och Anders Lundin.


Alla bilder: Carina ÖsterlingJojkande Ola Stimnnerbom med sin dotter Ida.

PACKMOPEDSTURNÉN 19
GÖRAN SAMUELSSON/JENNY SILVER/ANDERS LUNDIN/CHRISTINA KJELLSSON
OLA STINNERBOM
Gamla Landsvägen 21, V:a Ämtervik, 13 juli 2019
Konsertlängd: 19:25-19:42 (17 min, OS), 19:43-20:52 och 21:26-22:54 (69+88=157 min, PMT)
Min plats: 10 m till vänster från scenen + ca 17 m rakt från scenen.


EFTER ÅTTA KVÄLLAR MED PUBLIKMÄSSIGT varierande resultat via små värmländska orter som Segmon, Sillerud och Lakene och ”metropoler” som Åmäl. Karlstad, och Filipstad nådde årets upplaga av Packmopedsturnén traditionsenligt sin slutstation i turnégeneralen Göran Samuelssons trädgård på lördagskvällen. Nåja, det var andra året som turnéns final utspelade sig på absolut hemmaplan. Det började vädermässigt i moll men slutade i sedvanlig succé efter en rekordlång konsert med många höjdpunkter.
   Lagom till konsertstart var det ”svarta moln över hela helvete”, som Göran Samuelsson en gång skaldade, vid Frykens västra strand och det intensiva regnet förvandlades snabbt till ett skyfall som flyttade fram konserten drygt 20 minuter. Men när vi nästan kunde höra Görans textrader ”det har börjat sluta regna” i våra inre sinnen blev det dags för konsertstarten som defintivt inte var traditionell. Då steg den lokale Ola Stinnerbom upp på scenen och jojkade till ett hårt taktfast technokomp som fick oss att spärra upp både öron och ögon. En överraskning utöver det vanliga som fick den mogna publiken i solstolarna att vakna till på allvar.
   Efter den överraskande och helt omvälvande starten stod Göran där på scen med sina musiker och inledde med ”Mandelblom och sjödoft” och senare i låten fick han sällskap av Jenny Silver. Med ens kom känslan av sammanhållning, social gemenskap och ett förbaskat genialt samarbete och sköljde över oss som inte redan var våta efter det häftiga regnet.
   Efter tio år av trogen gäst på Packmopedsturnén har jag verkligen förstått idén och fattat ambitionen att det är viktigt att fungera socialt när alla soloartister rullar runt i Värmland på sina mopeder för att sedan ställa sig på scen tillsammans. En för alla, alla för en i sitt alldeles underbara sken med Göran Samuelsson som den sammanhållande länken men han tar inte den självklara plats i centrum på scen som han är värd både som människa, artist och låtskrivare.
   Det har grymtats efter vägen på årets turné att det saknats kändisar och att publiken på vissa håll har stannat kvar på sina balkonger och tjuvlyssnat istället för att stödja detta unikt fantastiska projekt. Men det är ju inte så kallade kändisar som gör den levande musiken levande. Det har kanske funnits turnéupplagor med större kändispotential än i år men det var ju soloartister med en i högsta grad brokig bakgrund som skapade kvällens magiska ögonblick. På lördagskvällen fick vi den sanningen ännu en gång bekräftad.
   Göran hade i år bjudit in Jenny Silver, dansbandssångerskan som med åren förvandlats till rocktjej, Anders Lundin, tv-profilen med en blygsam artistkarriär i bakfickan och Christina Kjellsson som trots sina sju album bakom sig ändå är i stort sett okänd för de allra flesta och var det till för några veckor sedan även för mig. På pappret kanske inte den uppenbart stjärnglittrande samlingen men på scen bjöd de rikligt på sig själva och hjälpte varandra till många musikaliska höjder.
   Till hjälp hade Packmopedsartisterna i sedvanlig ordning ett eminent kompband som gav varje låt och varje framträdande vid mikrofonen ett musikaliskt helhjärtat stöd. Från den alldeles vidunderlige gitarristen Bengan Blomgren via Nikke Ströms bas, Dan Magnussons trummor och Bengt Bygrens klaviaturer strömmade helt fantastiska arrangemang som förstärkte varje artists framförande. Och för kvällen fick bandet och artisterna tillfällig hjälp av fiolspelaren Magnus Stinnerbom som gav en stor del av konsertkvällen en både magisk och exklusiv inramning.

I SEDVANLIG ORDNING INLEDDE OCH avslutade Göran Samuelsson den långa konsertkvällen men däremellan rådde demokratisk ordning när artisterma avlöste varandra.
   Den eldfängt rödhåriga Jenny Silver var först upp på scen av gästartisterna och visade sig vara den mest traditionella Packmopedsturnéartisten av dem alla ty redan 2003 hade Totta Näslund tipsat Göran om Jenny. Hon fanns med på ”Duetterna” (2001) där Totta delade mikrofon med ett antal kvinnor. Och nu 16 år senare fick hon möjlighet att ta sig runt Värmland på en moped och större delen av hennes framträdande kändes som en hyllning till just Totta.
   Jenny sjöng flera Totta-relaterade låtar, ”Bortom månen och mars”, ”Du är för bra för mig”, John Prines ”Angel from Montgomery” på svenska och ”Ride Jonny, ride”. Ibland lite rockigare och ibland lite känsligare men hela tiden med pondus och en kraftfull röst. Annars är hon ju en artist som till synes slarvat bort sin lovande solokarriär genom att jobba som lokförare.
   Anders Lundin (ovan vänster) har inte så mycket att bevisa som känd profil men hans artistambitioner har väl kommit i kläm hos denne tusenkonstnär. Tio år sedan han producerade ett album så hans repertoar vid mikrofonen var vad jag förstår mer aktuellt material där texterna hade små finurliga poetiska poänger vars melodiska styrka fick kraft av bandet bakom. Den helt nya ”Bara du och jag” lät som en hit här. Jag misstänker att Anders fick en och annan kick och inspiration av uppbackningen att ta upp sin insomnade artistkarriär igen.
   Christina Kjellsson (vänster) var nog den artist på paketturnén som kanske överraskade mest hos publiken och mig. En sångerska med stort socialt patos som gärna förklarade sina åsikter mellan låtarna, inte utan humor, och sedan tillsammans med bandet gav hon sina låtar och melodier en behaglig och självklar stuns. ”Du är ingenting för oss” var ett starkt ställningstagande.
   Magnus Stinnerbom kom alltså in på scen med sin fiol och vässade många arrangemang till något helt personligt och hans spontana närvaro ökade nog på koncentrationen hos övriga bandet. Jag tyckte mig höra hur Bengan Blomgrens gitarr tog steget fram i många låtar och tog upp kampen med Magnus fiol.
   Som ensam musiker på scen förädlade Magnus soundet när de fyra artisterna på scen tillsammans (se bild nedan) gjorde ”Men bara om min älskade väntar”, bland extralåtarna, till kvällens mest lågmälda höjdpunkt. Ren och skär magi.
   Sedan avslutades kvällen i vanlig ordning med en något mer taktfast, högljudd och allsångsmässig version av ”Dom som byggde landet”.



/ Håkan

I min skivhylla: Cat Stevens (1970)

Postad: 2019-07-14 07:52
Kategori: I min skivhylla

CAT STEVENS: Mona Bone Jakon (Island, 1970)

STORA FÖRVANDLINGAAR OCH ATT BYTA SKEPNAD är en vanligt förekommande trend i artistbranschen. Ofta är anledningen kommersiell och nystarten, ibland en comeback, ska då sparka liv i en somnande karriär. Men ibland, som i Cat Stevens fall, kan det vara sjukdom som håller en artist borta från scenen. ”Mona Bone Jakon” var hans stora comeback.
   Som popsångare och låtskrivare var Cat Stevens extremt framgångsrik i mitten på 60-talet. Under 1966 och 1967 fick han hits med låtar som ”I love my dog”, ”Matthew & Son” och ”I’m gonna get me e gun”. Han skrev också Tremeloes första hit ”Here comes my baby” och den engelska såmgerskan P P Arnold gav ut den första hitversionen av hans ”The first cut is the deepest” innan Cat själv spelade in den. Låten har ju senare blivit en evergreenklassiker sedan bland annat Rod Stewart tog upp låten på 70-talet.
   Trots framgångarna var Stevens egen karriär 1967 lite i svajning och han själv var missnöjd med sina skivor. Skyllde på producenten Mike Hurst, som enligt Cat bara var intresserad av hits och tunga produktioner, medan han själv ville göra mer avskalade skivor.
   Cat gjorde paus i sitt artistliv och 1969 drabbades han av sjukdomen tuberkulos och på följande sjukhusvistelser började han tänka över sitt liv och sin karriär. Började meditera och skriva helt andra låtar än han hade gjort tidigare. Låtar som sedan skulle leda till Cat Stevens stora comeback, nu som en personlig singer/songwriter (en genre som vid den här tidpunkten inte var uppfunnen) utan koppling till alla hans tidigare hits.
   ”Mona bone jakon”, som comebackalbumet kom att heta, släpptes i juli 1970 och månaden innan kom singeln ”Lady D’Arbanville” som blev en överraskande mindre hit (8:a i England) och min entrébiljett till ett relativt långt förhållande med Cat Stevens karriär.
   Singellåten, som för övrigt är personligt skriven till en gammal flickvän (modellen och skådespelerskan Patti D’Arbanville), och dess avskalade och personliga sound gjorde att jag ohört köpte ”Mona Bone Jakon” och den har sedan dess varit min stora Cat Stevens-favorit. Hans karriär sparkade igång på allvar strax efteråt med både hits och starka album som ”Tea for the tillerman”, ”Teaser and the firecat” och ”Catch bull at four”. Men jag kunde aldrig glömma ”Mona Bone Jakon”.
   Cat Stevens hade en svenska mamma och bodde i yngre år tillfälligt i Gävle där han lärde sig teckna och måla vilket han visat på flera av sina skivomslag genom åren. Inte minst på ”Mona Bone Jakon” som pryds av en målning på en soptunna(!).
   Producent till ”Mona Bone Jakon” blev Paul Samwell-Smith som just hade inlett sin producentkarriär. Annars var Samwell-Smith fram till då mest känd som basist i Yardbirds. Den mest utmärkande musikern på skivan, vars sound är lågmält och förhållandevis akustiskt, är gitarristen Alun Davies som tidigare inte haft någon framträdande karriär i branschen. Davies kom att följa Stevens under nästan hela 70-talet både på scen och skiva. Genesis-sångaren Peter Gabriel gör här ett exklusivt inhopp på skivan som flöjtspelare.
   ”Mone Bone Jakon” är som sagt musikaliskt en stor protest mot Cat Stevens tidigare karriär som popsångare. Här är det genomgående akustiska, eftertänksamma och mogna sånger från en man som kommit till insikt om sitt eget liv.
   I sången ”Pop star” sjunger han ironiskt om sitt tidigare liv textraden ”I’m going to be a pop star” och det är egentligen hela texten och melodin är nog även den ironisk ty den saknar just melodi.
   Albumet inleds med singellåten och det är naturligtvis en knockoutstart fast tempot är lågt och arrangemanget lågmält utan trummor. Ibland förstärker Del Newmans stråkar personligheten i de här sångerna. På exempelvis ”Maybe you’re right” och den avslutande mycket vackra ”Lilywhite”.
   De akustiska gitarrerna spelar ofta huvudrollen i arrangemangen men Cat spelar också piano på några låtar och då blir det ibland både tyngre och vackrare.
   ”Lady D’Arbanville” är givetvis skivans centrala låt och ett givet singelval men jag hade nog också röstat på ”Katmandu” som en stark singel. Och det är just i den låten som Peter Gabriel dyker upp med sin flöjt.

/ Håkan

”Packmopedsturnén”

Postad: 2019-07-13 08:13
Kategori: Bok-recensioner



PACKMOPEDSTURNÉN
Ingen rak och enkel resa
Göran Samuelsson
(Votum & Gullers Förlag)


IKVÄLL INTRÄFFAR FINALKONSERTEN på årets upplaga av Packmopedsturnén, turnéprojektet som Göran Samuelsson i Västra Ämtervik sjösätter med samma energi och entusiasm varje år. Den i högsta grad unika turnéhistorien, som startade i liten skala 1992 (med bara Göran som artist...), har nu förärats en fantastisk bok i coffee table-format som i text och bilder sammanfattar en enormt inspirerande historia.
   Turnégeneralen Göran står själv som författare till den 260 sidor långa boken och det är han som binder ihop den långa historien med många texter. Men många av de genom åren medverkande artisterna bidrar också med otroligt intressanta personliga anekdoter från sina år på turnén.
   Boken kan tyckas vara en perfekt gåva till alla musikfantaster i landet som missat det här värmländska guldkornet i svensk turnéhistoria. Men historierna som artister som Nisse Hellberg, Niklas Strömstedt, Mats Ronander, Plura Jonsson och Dregen bidrar med handlar till största delen om mopeder, oförutsedda incidenter och allt strul som inträffat mellan spelställen. Alla artister har däremot ett mäktigt positivt minne av det annorlunda turnerandet i de värmländska skogarna och det strömmar en flod av kärlek mellan raderna på deras texter.
   Jag saknar kanske en noggrann år-för-år-beskrivning av varje turné men bilderna och anekdoterna komponserar det mesta. Ett otroligt rikt bildmaterial dokumenterar tydligt den unika sammanhållningen under turnén. Det är inte alltid de professionella kamervinklingarna eller den bländande kvalité som imponerar mest i boken utan många foton tillhör väl den gamla tillfälliga improviserade kategorin polaroidbilder (som vi förr kallade det) och numera tillhör instagramgenerationen.
   Hur som helst får vi här en ovärderlig dokumentation av vardaglig turnéhistoria och varje bild är daterad och värdefullt knuten till ort. Allt blir därför en nästan fulländad dagbok som i både omfång och variation slår det mesta i turné-Sveriges historia.

/ Håkan

Tillbaka till Southend-on-Sea

Postad: 2019-07-12 10:40
Kategori: Blogg


RENT NOSTALGISKA SKÄL FICK MIG att återvända till Southend-on-Sea på årets semestertripp till England. Dels besökte jag staden 2011 i samband med en sällsynt konsert med stadens store son Mickey Jupp som gjorde ett exklusivt återbesök i sin forna hemstad. Och dels var ju Southend, som den populärt förkortas, en stor hemvist för 70-talets pubrockmusik som ju för alltid har präglat stadens musikhistoria.
   Idag finns det inte så många minnesmärken kvar av den sprudlande pubrockeran som skapade namn som Kursaal Flyers, Dr Feelgood och Eddie & the Hot Rods för att bara nämna några av de mest kända. Inte ens på den just nu pågående utställningen Subcultures på Beecroft Art Gallery i Southend kunde jag hitta några spår av pubrock i allmänhet och Mickey Jupp i synnerhet. Det närmaste utställningen kom var en gammal affisch för Railway Hotel och en konsert med Steve Hooker & the Heat. Hooker stod ju Jupp nära på det härligt frejdiga 70-talet.
   I övrigt vältrade sig utställningen i gammal rock'n'roll, punk, mods och det ibland outhärdliga 80-talet i både mode och musik. En video med gruppen My Life Story snurrade på en av skärmarna och ganska omedveten om gruppens historia fick mig att gissa på Kevin Rowland vid mikrofonen men så var inte fallet. Mannen med den till synes påklistrade luggen hette Jake Shillingford som skrev låten ”Sparkle” som visades på tv-skärmen, en låt som faktiskt fastnade i mitt huvud som ett tuggummi under skorna. Efter ytterligare research visade det sig att både grupp och låt var en 90-talsprodukt...

Ytterligare några ögonblicksbilder från dagens Southend-on-Sea:


DEN OTROLIGT STÅTLIGA BYGGNADEN The Kursaal, med sin mäktiga kupol i Southends centrum, är fortfarande huset som symboliserar stadens siluett allra tydligast. Och tillsammans med den över 2 km långa piren en av Southends mest berömda platser. Tidens tand har inte varit så vänlig mot den 118 år gamla byggnaden. Utsidan har väl fortfarande en viss charm men den forna konsertlokalen står vemodigt oanvänd förutom en bowlingbana som var stängd när vi passerade huset.
   The Kursaal var ju en gång i tiden, på 70-talet, den helt dominerande konsertlokalen i Southend där stora namn som Deep Purple, Black Sabbath och Thin Lizzy spelade. Och där exempelvis Queen 1973 var förband till Mott The Hoople. De lokala hjältarna i Dr Feelgood spelade under sin storhetstid naturligtvis också här ofta. Halva liveskivan ”Stupidity” (1976) spelades in här 8 november 1975. Konserten filmades också och gavs senare ut på dvd, ”Going back home” (2005).



CLIFFS PAVILION I SOUTHENDS GRANNBY Westcliff-on-Sea är en minst lika berömd konsertlokal som ovannämnda The Kursaal. Även här var Dr Feelgood en vanlig gäst på scenen under 70-talet. Byggdes ursprungligen på 30-talet och efter åtskilliga ombyggnationer under årens lopp ser huset ut som ett av Southends mest moderna med en underbar utsikt över Themsens breda mynning. Runt 300 föreställningar, där det bjuds på både balett, opera, musikaler, klassisk musik men också pop- och rockkonserter, arrangeras årligen här.
   19 juli 1991 gjorde Paul McCartney med band en av sina sex ”hemliga” konserter på sin Unlugged Summer-turné.



ETT LÄNGRE STENKAST FRÅN CLIFFS Pavilion står hotellet Westcliff Hotel som jag på den ovannämnnda Subcultures-utställningen upptäcker var ett frekvent konsertställe under 70-talet. Rock'n'roll-affischen avslöjar att det då fanns en stor dansande publik för 50-talsmusiken.
   Av mindre legendarisk art kan meddelas att jag och några till bodde just på det här hotellet i mars 2011 när Mickey Jupp gjorde sin sällsynta konsert på puben The Cricketers (se nedan) några kvarter uppåt gatan.



JA, PÅ THE CRICKETERS GJORDE MICKEY JUPP 2011 en spelning i den stora konsertlokalen Club Riga Music Bar bakom själva puben. Uppe vid den livliga gatukorsningen London Road/Milton Road ligger puben fortfarande.



UNDER VÅR VISTELSE I SOUTHEND-on-SEA arrangerades Leigh Folk Festival, en gratisfestival under fyra dagar/kvällar. Bortom Westcliff-on-Sea och Chalkwell finns den mindre byn Leigh-on-Sea på sluttningen ned mot Engelska Kanalen. En delvis pittoresk by med en old town längs vattnet blev en angenäm överraskning denna rekordvarma (+33) lördag där skugga var en bristvara men där den hejdlösa kärleken till en rad olika sorters folkmusik var närvarande i både parker, på restauranger och gator.
   Vi vandrade förbi många scener med mängder av både dansande och picknicks-ätande familjer där det inte var långt mellan de ölförsäljande stånden. En bred beskrivning av folkmusik fick vi höra och det var miljön som imponerade mer än de rent musikaliska bedrifterna. Men det åtta man starka Famous Potatoes fick mig att stanna upp i det okristligt heta solskenet och fick höra bland annat en grymt svängig ”Seven nights to rock” och Hank Williams ”I saw the light” med ett band som spelade på både tvättbräda och trombon.

Foto: Carina ÖsterlingFamous Potatoes.

/ Håkan

I min skivhylla: John Hiatt (1983)

Postad: 2019-07-12 07:52
Kategori: I min skivhylla

JOHN HIATT: Riding with the king (Geffen, 1983)
EFTER DEN MODERNA TONY VISCONTI-rocken på “All of a sudden” var John Hiatt här tillbaka bland både rockiga, souliga, countryinfluerade och 60-talspoppiga låtar. På en skiva som hade en märkligt uppdelad karaktär men sammantaget var helgjuten och fantastiskt bra.
   Han blandade snabbt rockiga typiska Hiatt-låtar med känslofyllda souldränkta melodier, countrybaserat med 60-talspoppigt. Han hade delat upp inspelningarna på ett egendomligt sätt men slutresultatet smälte samman förvånansvärt väl.
   Förstasidan är amerikansk, producerad av Scott Matthews (som spelar alla instrument förutom gitarr) och Ron Nagle, och inspelad i San Francisco men låter ändå typiskt engelsk på flera låtar. Exempelvis doftar ”She loves the jerk” väldigt mycket Elvis Costello.
   Andrasidan, producerad av Nick Lowe i London, är lika motsägelsefull där Hiatt sjunger med en soulfylld nästan svart stämma.
   Och på båda skivsidorna breder de många fantastiska låtarna, alla skrivna av Hiatt, ut sig. ”Death by misadventure”, ”Girl on a string” och ”Say it with flowers” är några av förstasidans bästa låtar.
   Sedan blir kvalitén ännu bättre på andrasidan. Med ett förstklassigt komp från Lowes band, med Martin Belmont och Paul Carrack i spetsen, låter det underbart med låtar som ”You may already be a winner”, ”Love like blood” och ”The love that harms”.
   Och dessutom kronan på verket, titellåten. Samma låt som Eric Clapton och BB King återupptäckte 2000 på sin duettskiva som dessutom fick samma titel som John Hiatts pärla från 1983. En hyllning så god som någon.

/ Håkan

I min skivhylla: Gene Clark (1974)

Postad: 2019-07-10 07:50
Kategori: I min skivhylla

GENE CLARK: No other (Asylum, 1974)

”NO OTHER” SLÄPPTES URSPRUNGLIGEN I DECEMBER 1974 och jag köpte den direkt utan att varken förhandslyssna eller veta så mycket om innehållet. Däremot hade jag sedan ett drygt år tillbaka fått ett nyintresse för The Byrds, där Gene Clark var originalmedlem, tack vare återföreningsskivan som kom våren 1973 där Clark faktiskt var den mest lysande medlemmen. Hans ”Full circle”, som inledde den skivan, och ”Changing heart” var ju helt lysande. Dessutom sjöng han på skivans två Neil Young-covers, ”Cowgirl in the sand” och ”(See the sky) about to rain”.
   Dessutom var jag under de här åren 1973-1974-1975 en hängiven älskare av skivor utgivna på skivbolaget Asylum. Hade exempelvis tidigare under hösten 1974 köpt skivor med Souther-Hillman-Furay Band, Tim Moore och Jackson Browne (”Late for the sky”) så det kändes väldigt naturligt att även inhandla Gene Clarks första soloskiva på två år. Då hade jag ändå missat Clarks skiva innan, ”Roadmaster” som anses vara hans karriärs bästa, för att den just inte släpptes på Asylum.
   Gene Clark var alltså med i den första upplagan av The Byrds men hans närvaro var tillfällig och sporadisk under några år. Han lämnade gruppen första gången i mars 1966, kom tillbaka i oktober 1967 men lämnade efter bara tre veckor när han skyllde på sin flygrädsla. Duogruppen Dillard & Clark, tillsammans med Doug Dillard där också kommande Eagles-medlemmen Bernie Leadon ingick, följde som Clark också lämnade i december 1969 för en solokarriär.
   Jag kan inte påstå att jag under 60-talet hade full koll på det här med Byrds-medlemmar som ständigt byttes ut. Jag tror till och med att jag stundtals blandade ihop Michael Clarke, trummisen, och Gene Clark och egentligen bara uppfattade Roger McGuinn som obligatorisk Byrds-medlem.
   Men som sagt 1974, efter en i mina öron lyckad men ändå temporär Byrds-återförening, var Gene Clark het och fick inspelningsresurser för drygt $100 000, en astronomisk summa pengar på den tiden.
   Producent var relativt gröne Thomas Jefferson Kaye som själv 1973-74 gjort två soloskivor. Jag äger den ena, ”First grade”, men har inget minne av den som speciell. Som producent hade Kaye fram till dess ”bara” producerat Loudon Wainwright III, Link Wray, Michael Bloomfield och Bob Neuwirth.
   Men här lyckas Kaye mixa ett underbart låturval med storslagna arrangemang och många ypperliga fina musikerinsatser. Plus Gene Clarks alldeles klockrena stämma som är så fylld av självförtroende fast texterna ibland doftar nederlag, dåliga nerver och tillkortakommanden.
   Gene Clark kom ju ur countrytraditionen men ”No other” andas mer västkustrock än ren country. Inspelad i Los Angeles med en mängd skickliga studiomusiker och en fullmatad kör. Det blev som sagt ett storslaget resultat men skivan var, när den släpptes, ett magnifikt och stort kommersiellt fiasko. Men som jag har nämnt vid tidigare tillfällen: Min 70-talslista bygger inte på försäljningslistor utan helt på mitt eget tyckande. Därför är ”No other” en skiva som ”ingen annan” på min lista.
   Starten på skivan med ”Life’s greatest fool” är majestätisk och har, trots min tidigare beskrivning, en rätt tydlig countrykänsla. Men produktionen är elegant där den legendariske gitarristen Jesse Ed Davis slidegitarr och en sju kvinnor och en man stark kör bygger en fantastisk låt tillsammans. Med den textmässigt vemodiga slutsatsen:
   Some streets are easy
   While some are cruel
   Could these be reasons
   Why man
   Is life’s greatest fool


Det finns ytterligare en countryfierad låt på skivan, “The true one” komplett med steelguitar, men sedan är skivan i övrigt en ypperlig mix av mystik (”Silver raven”), suggestiv elektronisk rock (titellåten), David Crosby-liknande intron (”Strength of strings”), Neil Young-baktakt (”Some understanding”), en uppenbart Eagles-liknande kör (Tim Schmit) och långa monumentala sånger.
   Vid sidan av inledningslåten är ”Strength of strings” skivans mest storslagna ögonblick. Som efter ett fint gitarrintro och sitt långa sökande mellanparti sätter fart efter en och en halv minut med bland annat en ljuvlig slidegitarr från Buzzy Feiten, den rutinerade gitarristen som spelat med Butterfield Blues Band, The Rascals och på en mängd klassiska skivor.
   Övriga gitarrister som också medverkar på ”No other” är Jerry McGee, Danny Kootch (Kortchmar) och Steve Bruton utan att skivan kan anses vara överproducerad. Däremot är det en smula förargligt att de lyckats stava fel på trummisen Russ Kunkels namn på inneromslaget.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.