De tio senaste blogginläggen

#13. dvd: Heart of gold

Postad: 2017-02-20 07:54
Kategori: vhs_dvd 38-1



NEIL YOUNG: Heart of gold (Paramount/Shangri-La/Reprise, 2006)

ETT URSPÅRAT OCH GALET VÅLDSAMT ELGITARRSOLO från Neil Young kan mycket väl vara det vackraste oväsen världen har hört. Men även Neil Percival Young tröttnar ibland på elgitarr och elaka fuzzade riff. Efter det inte så framgångsrika temaalbumet "Greendale" inledde han i mars 2005 arbetet med det akustiskt dominerade albumet "Prairie wind". Precis när han hade avslutat inspelningarna av skivan upptäcktes ett pulsåderbråck i hans hjärna, några månader senare dog hans pappa och livets sköra tråd blev påtagligt för den då 59-årige Young. Texterna och grundtonen på skivan blev väldigt reflekterande och det var en lugn, kontrollerat glad, huvudsakligen nöjd och tacksam person som ställde sig på den legendariska scenen Ryman Auditorium (före detta Grand Ole Opera) i Nashville en vecka innan skivan släpptes i september 2005.
   Konserterna, 18 och 19 september, filmades av den rutinerade musikfilmsregissören Jonathan Demme ("Stop making sense", video med bland annat Springsteen och Pretenders) och gavs den lite oväntade och omotiverade nygamla titeln "Heart of gold". Kanske var det Neil Youngs just då känslomässiga läge som gjorde honom nostalgisk och fick honom att titta tillbaka på sitt då 33 år gamla album "Harvest" där hans tveklöst största hit "Heart of gold" fanns med. Sedan finns det många gemensamma nämnare mellan "Harvest" och "Prairie wind", båda albumen är exempelvis huvudsakligen inspelade i Nashville där han nu ställde sig på scen och bland annat framförde ett helt album med låtar som publiken aldrig hade hört innan. Just det oförutsägbara sammanhanget haråterkommit åtskilliga gånger på Neil Youngs konserter.
   Demme har gått vänligt fram i filmandet av de här konserterna där han mästerligt fångat konsertkänslan och den djupt rotade kärleken mellan artist och publik. Regisserandet är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen. Young omges av ett massivt kompband (väldigt identiskt med studiobandet), körer (inklusive Emmylou Harris), blås och stråkar men det blir aldrig tungt lastat eller för utslätat.
   Han står där, elegant klädd i ljusgrå nypressad kostym och bredbrättad hatt, med sin autentiska Hank Williams-gitarr och verkligen myser ikapp med sin omgivning. Drygt hälften av konserten är en låt-för-låt-repris av ”Prairie wind”-albumet, minus "He was the king" som finns med i extramaterialet, och det blir på scen bara än mer uppenbart hur mycket kärlek, till sin just avlidna pappa, Neil bjuder på i de här låtarna.
   Sedan blir konserten fullständigt fulländad när han går på de äldre, men i sammanhanget väldigt anpassade, låtarna som bland annat ”Old man”, ”The needle and the damage done” och ”Comes a time”. Men i den sekvensen är det faktiskt två av de mindre profilerade låtarna, ”Old king” och ”One of these days”, som från sin anspråkslösa nivå här växer till närmast mästerverk.
   "Heart of gold"-filmen är inte bara en odramatiskt filmad konsert men just nu, tolv år senare, är det än mer vemodig nostalgi att notera deltagande musiker där ödet i flera fall har gjort att de inte längre finns med bakom Neil. Ben Keith, steelgitarristen som samarbetat med Neil sedan det ovannämnda albumet "Harvest" (1972), dog av blodpropp i lungan 2010. Gitarristen Grant Boatwright, som spelade med Neil redan på "Old ways"-albumet (1985), dog 2013. Basisten Rick Rosas, som gjorde sin Neil-debut på "This note's for you" (1988), dog 2014. Och Wayne Jackson, en gång legendarisk trumpetare i Mar-Keys, dog av hjärtfel 2016. Lägg till noteringen att för tre år sedan skiljde sig Neil och hans fru Pegi, som här ingår i kören.

Extramaterial: Historiens mest fullmatade extramaterial? På en hel extra-dvd finns så mycket bonusmaterial att det i minuter (ca 100) blir lika omfattande som hela konserten. Intervjuer med Young och Demme, musikeruttaalar sig om Young, presentation av Neils gitarrer, långa repetitioner, filmförberedelser och noggrann planering, uppvärmning med kören och slutligen lite nostalgi: Neil framför "The needle and the damage done" på Johnny Cash Show 1971.

FOTNOT: Gitarren som Neil Young spelar på, en D-28, har han givit namnet "Hank" efter Hank Williams som bytte bort den för några skjutvapen. Gitarren hamnade först hos Grant Boatwright, som spelar med Neil på filmen, och sedan hos hans vän Tut Taylor som sålde den till Neil. Vid ett tillfälle lånade Neil ut sin turnébuss till Bob Dylan och gitarren följde med. Neil berättar: "Bob Dylan was using my bus. He didn’t have his own tour bus yet. And he was just getting into using buses so I let him use mine. When I gave it to him, I told him that Hank was in the back and that if he wanted to use Hank. And so I don’t know what he did with it, but he had it with him for a long time. And I don’t know what he wrote or what he did, but you know, something must have happened back there.“

/ Håkan

I min skivhylla: Byrds

Postad: 2017-02-17 07:50
Kategori: I min skivhylla



BYRDS: Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke (Asylum SD 5058)

Release:
7 mars 1973.
Placering i skivhyllan: Mellan Byrds "Sweetheart of the rodeo" (1968) och D.L. Byrons "This day and age" (1980).

BYRDS TILLHÖRDE 60-TALETS STÖRSTA POPGRUPPER och existerade i nio år, i många olika formationer, mellan oktober 1964 och februari 1973. Under flera år var det påtagligt starka singlar som gav gruppen dess goda rykte men med tiden blev album viktigare. Mot slutet av 60-talet tappade jag lite kontakt med en grupp som ständigt bytte ansikten med bara Roger McGuinn som gemensam sammanhållande länk. När den sista konstellationen splittrades hade ett tiotal olika upplagor Byrds passerat förbi. Slutpunkten i gruppens officiella historia blev något komplicerat med den tillfälliga återföreningen av originalgruppen och den här skivan som orsak.
   I oktober 1972 återförenades den allra första Byrds-upplagan i en Kalifornien-studio under en månad för att spela in albumet som ibland får den simpla titeln "Byrds" och ibland, som i mitt val (jag är på den punkten "bokstavstrogen" och låter skivetiketten bestämma), får namnet där fem medlemmar räknas upp. Se bilden till vänster på skivetiketten och ni förstår vad jag menar.
   Efter många inre stridigheter fram och tillbaka under många år var det alltså tämligen sensationellt att de fem första medlemmarna i Byrds efter exakt fem år kunde samlas under samma tak i en inspelningsstudio. Det var den klassiska upplagan av bandet som gjorde historiska singlar som "Mr tambourine man", "All I really want to do" och "Eight miles high".
   I oktober 1972 hade det ursprungliga bandet, med McGuinn i spetsen, utvecklats till ett albumband med få eller inga singelhits. McGuinn, på uppmaning av David Crosby, splittrade den senaste Byrds-konstellationen och hoppade på idén på en comeback med en skivinspelning som bekostades av David Geffen. Och visst är återföreningen sensationellt bra men musikkritikerna var svårflörtade vilket skrotade planerna på en uppföljande turné och gruppen Byrds var därmed ett minne blott. Förutom några tillfälliga återföreningar har det förblivit så sedan dess.
   Att få ihop ekvationen med alla fem originalmedlemmarna samlade var naturligtvis det stora jobbet. McGuinn övertalades alltså av David Crosby vars supergrupp Crosby, Stills, Nash & Young hade gått skilda vägar våren 1971. I en paus i duosamarbetet med Graham Nash dök Byrds-idén upp. Chris Hillman var vid inspelningsögonblicket fullvärdig medlem av Stephen Stills Manassas vars debutalbum hade släppts under våren 1972 och turnerade tidig höst i Europa. Jag hade nöjet att uppleva bandets fantastiska konsert i Stockholm den hösten men när bandet nådde USA hoppade Hillman tillfälligt av för att han ville prioritera Byrds-återföreningen.
   Innan Stills-samarbetet hade Hillman spelat i Flying Burrito Brothers i tre år där Byrds-trummisen Michael Clarke också spelade i flera år men dessförinnan hade han kort varit medlem i Gene Clarks grupp Dillard & Clark. Clark hade också vid olika tillfällen satsat på en solokarriär.
   De tidiga Byrds-medlemmarna befann sig alltså inte så långt från varandra och av en händelse hamnade alla i studion samtidigt på en Gene Clark-inspelning, två låtar på albumet "Roadmaster" (1972). Och där uppstod idén på återföreningen som till slut resulterade i Asylum-albumet.

MATERIALET TILL DET HÄR ÅTERFÖRENINGSALBUMET var inget kreativt samarbete mellan medlemmarna. De fyra medlemmarna, Michael Clarke skrev ingenting, bidrog var och en för sig till skivan och varje sångare sjöng sin egen låt. Plus att Gene Clark sjunger de båda Neil Young-coverlåtarna "Cowgirl in the sand" och exklusiva "(See the sky) about to rain" och Crosby sjunger hans en gång flickvän Joni Mitchells "For free".
   Som initiativtagare till det här projektet har Crosby producerat skivan men musikaliskt tycker jag Gene Clark har den ledande rollen. Han har skrivit och sjunger två av skivans bästa låtar, "Changing heart" och "Full circle" (vars original finns på hans "Roadmaster"-album under titeln "Full circle song"). Och ger Neil Young-låtarna en alldeles fantastisk behandling tillsammans med de övriga Byrds-rösterna.
   "Cowgirl in the sand" fanns ursprungligen på Youngs andra album "Everybody knows this is nowhere" inspelat tillsammans med Crazy Horse. En lång (10:03) gitarrintensiv version i ett oförglömligt arrangemang med många intressanta solon, rockhistoriens kortaste tio minuter... Den andra Young-låten, "(See the sky) about to rain", fanns i original med vid inspelningarna av "Harvest"-skivan 1971 men gavs inte ut med Young förrän ett år efter den här Byrds-skivan, då utan parentes.
   1972-73 fanns det countryrock på mångas läppar och jag känner den där nostalgiska smaken av klassisk countryrock i munnen och öronen när jag lyssnar på flera låtar här. Som sagt har den röstfixerade Crosby på många låtar fått ihop gruppens stämmor på ett nästan magiskt sätt och jag överdriver inte när jag på den punkten vill jämföra resultatet med CSNY.
   Bland Crosbys låtar överraskar "Long live the king" i sin kraftfulla prägel medan han på sitt andra bidrag lite snopet upprepar sin "Laughing", från soloalbumet "If I could only remember my name" (1971). Där han, precis som på tolkningen av Joni Mitchells "For free", har den där atmosfäriska, drömmande och lätt flummiga stilen.
   Som den eviga Byrds-profilen tycker jag Roger McGuinns låtar "Sweet Mary" och "Born to rock'n roll" inte riktigt når upp till mina förväntningar. Kort sagt konventionell poprock. Det gäller även Chris Hillmans låtar "Things will be better" och "Borrowing time" som fyller sin plats men inte mer. Den lustiga noteringen är att han har skrivit låtarna med två Manassas-trummisar, Dallas Taylor respektive Joe Lala.

/ Håkan

Norum lider brist på bra låtar

Postad: 2017-02-15 07:59
Kategori: 80-talskonserter



GITARRISTEN JOHN NORUM LÄMNADE EUROPE 1986 då han tyckte att bandets hårdrockutveckling var i snällaste laget. Och de stora listframgångarna med singeln "The final countdown" blev droppen för norskfödde Norum. 31 oktober 1986 gjorde Norum sin sista konsert med Europe.
   John Norum bildade då ett eget band tillsammans med vännen och basisten Marcel Jacob som spelat med grupperna Power, Yngwie Malmsteen och Talisman. Sångare blev Göran Edman från Madison och Glory. Den trion stod i centrum på Norums första soloalbum "Total control" som släpptes i oktober 1987.
   Till turnén, som startade 2 februari 1988, utökades trion med de två trummisarna Henrik “Hempo” Hildén (Trash) och Peter Hermansson (220 Volt) plus Mats Lindfors på kompgitarr och keyboards.
   Turnén avslutades 19 mars på Londons Hammersmith Odeon som förband till Ace Frehley.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1988.

JOHN NORUM
Idrottshuset, Örebro 12 februari 1988


I fredagskväll, när hårdrockgitarristen John Norum med band hade turnépremiär, skallade ropen taktfast i Idrottshuset. "Norum, Norum!", skrek den huvudsakligen mycket unga publiken men det var också ett rop på hjälp för det lät stundtals som publiken ropade på Europe. Detta var ingen bra föreställning.
   John Norum lämnade Europe för att slippa stå i strålkastarna men är nu tillbaka i dånet. Och just strålkastarna, genialt regisserade, var en av kvällens få ljuspunkter...
   Norum kräver att bli respekterad som en hårdrockartist men är fortfarande "bara" en vansinnigt duktig gitarrist.
   Hans röstresurser, som är ack så viktiga i denna genre, befann sig under konserten på en mänsklig nivå mellan medelmåttig och medioker.
   Som gitarrist däremot kan jag inte annat än uppfatta honom som blixtrande snabb, fingerfärdigt flyhänt eller, som hans skivbolag påstår, gudabenådad.
   Till sin hjälp hade Norum mycket skickliga killar i bandet. Hempo Hildén är en av hårdrock-Sveriges bästa och mest rutinerade trummisar, Göran Edman avlastade Norum och sjöng hälften av låtarna och basisten Marcel Jacob var den klippa som behövdes i ett spretigt hårdrockband.
   Den musikaliska skickligheten existerade alltså men så var det så mycket annat som gick fel i denna rockshow.
   Redan på albumet hittade jag en viss idéfattighet som på scen blev väldigt uppenbar. När konserten blev samma meningslösa uppvisning i hög volym, snabbt tempo och allmänt oväsen
   Hans repertoar led brist på bra låtar och med bara ett halvdant album i ryggen blev det tufft att genomföra en hel konsert. Då blev pinsamma utfyllnader oundvikliga.
   Dit räknade jag bas- och trumsolon som i längden blev oerhört tröttsamma. När trummisen sedan skulle allsjunga med publiken till Queens "We will rock you" visste jag inte om jagskulle skratta eller gråta.
   John Norums magnifika gitarrspel stod inte i proportion till hans övriga (brist på) utstrålning som konsertartist.
   70 000 (sålda skivexemplar) kan inte ha helt fel men någon stor och komplett hårdrockare blir aldrig John Norum.

/ Håkan

#14. dvd: All you need is cash

Postad: 2017-02-13 07:53
Kategori: vhs_dvd 38-1



THE RUTLES: All you need is cash (Second Sight/Broadway Video, 2005)

URSPRUNGET OCH RÖTTERNA TILL DEN HÄR TV-FILMEN från 1978 började som en enkel sketch tre år tidigare. 1974 hade Monty Python, det engelska och legendariska skådespelarkollektivet, avslutat sin fem år långa tv-serie på BBC. Då beslutade Eric Idle, en av Python-profilerna, att starta en ny komediserie, "Rutland Weekend Television", där Neil Innes skrev musiken och i ett avsnitt uppstod idén att göra parodi på The Beatles under namnet The Rutles. Fyra karaktärer, Dirk, Nasty, Stig och Barry, som hade en motsvarighet i de fyra Beatles-medlemmarna och en nyskriven låt, "I must be in love", som klingade förvillande lik "A hard day's night", blev första provet.
   Sketchen byggde på en "dokumentär" historia där Rutles och de fyra medlemmarna hade en parallell bakgrund som i många komiska detaljer påminde om Beatles officiella men där karaktärerna hade andra namn. Rutles-låten påstods vara hämtad från filmen "A hard day's rut".
   Sketchen fick i England en viss uppmärksamhet men blev än mer framgångsrik när den 1976 visades i USA på "Saturday Night Live" när Idle var gäst där. Idén på en förlängd version av historien uppstod och tillsammans med den amerikanske tv-regissören Gary Weis gjorde Idle en mer genomarbetad film där Neil Innes skrev ytterligare låtar på Beatles-temat. Genialt konstruerade låtar med klanger, refränger och arrangemang som nästan, men bara nästan, är kopior av Beatles originallåtar. Där varje låt har en exakt förebild och just musiken har en viktig roll i både filmen och historien.
   Tre av filmens fyra Rutles-medlemmar fanns med redan på "Rutland Weekend Television": Huvudpersonerna Neil Innes, som under rollfiguren Ron Nasty spelar John Lennons motsvarighet, och Eric Idle, (Dirk McQuickly) som spelar Paul McCartney. Plus John Halsey, (Barry Womble) som spelar Ringo Starr. Sydafrikanen och förre Beach Boys-medlemmen Rikki Fataar, (Stig O´Hara) som spelar George Harrison, fanns inte med 1975.
   Idle medverkar inte alls på Rutles-skivan, där musiker som gitarristen Ollie Halsall och basisten Andy Brown hjälper till att forma det klassiska Beatles-soundet, men har givetvis en stor del i filmen där han spelar flera olika roller utöver Rutles-medlem.

FILMEN "ALL YOU NEED IS CASH" HADE PREMIÄR i mars 1978 och samtidigt släpptes soundtracket som ett Rutles-album med nästan alla filmlåtarna. En av låtarna, "Get up and go", ansågs då ligga för nära ett plagiat av "Get back" och en copyrightstämning låg i luften. Men när skivan återutgavs 1990 fanns den låten med som bonusspår.
   Det var för övrigt en gammal Beatles-relaterad person, Derek Taylor som då var anställd på Warner Bros. Records, som höll i marknadsföring för både album och tv-special. Taylor, som i slutet på 60-talet var pressagent på Beatles skivbolag Apple, spelas i filmen (Eric Manchester) av Michael Palin.
   Och det dyker upp många motsvarande figurer ur den autentiska Beatles-historien. John Belushi spelar Allen Klein under det lustiga rollnamnet Ron Decline, Terence Bayler spelar Brian Epstein i rollen Leggy Mountbatten, Gwen Taylor spelar både mamma till Epstein (Mrs Iris Mountbattin) och Yoko Ono (Chastity) och Dan Aykroyd spelar den bedrövade Decca-chefen som tackade nej till Beatles.
   Det dyker upp många mer eller mindre komiska roller i filmen som spelas av Bill Murray, Ron Wood (Hell's Angel-medlem), Gilda Radner och dåvarande fru Mick Jagger, Bianca Jagger, spelar fru till Dirk McQuickly. Jagger själv och Paul Simon blir intervjuade i filmen där de får förklara gruppens betydelse och sitt förhållande till Rutles.
   Den extremt korta intervjun (se bild ovan) med Roger McGough, poet och Scaffold-medlem, ekar typisk Monty Python-humor. Mycket i filmen tangerar av naturliga skäl Python men här finns det en förlaga att luta sig emot som ger historien en ram att hålla sig innanför vilket förstås inte hindrar Idle från att bjuda på både galna och geniala idéer.
   Några riktigt autentiska publikbilder, hämtade från den riktiga Beatles-historien, understryker ibland dokumentärkänslan. Som när Rutles spelar på Shea Stadium (Che Stadium i filmen) och riktiga avsnitt med tv-personligheter som Ed Sullivan och David Frost.
   Filmen stora behållning är tveklöst det musikaliska där Neil Innes lyckats skriva "Beatles-musik" som gör lyssnaren både förvirrad och glad.

Extramaterial: Ytterligare intervjumaterial med Paul Simon och Mick Jagger. Eric Idles kommentatorspår: Jag brukar sällan lyssna på dvd-skivornas kommentatorspår men Eric Idles text innehåller många intressanta anekdoter och komiska poänger.

/ Håkan

I min skivhylla: Peter Frampton

Postad: 2017-02-10 07:59
Kategori: I min skivhylla



PETER FRAMPTON: Wind of change (A&M AMLH 68099)

Release:
26 maj 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan David Peel & The Lower East Sides "The pope smokes dope" (1972) och Bobby Keys "Bobby Keys" (1972).

ÄNNU EN GÅNG PLOCKAR JAG UT EN SKIVA från den kronologiska specialhyllan med Beatles-relaterade album. Att Peter Framptons solodebutalbum befinner sig just där bland "celebriteterna" har en enda anledning: Ringo Starr spelar trummor på av två albumets spår, "The lodger" och "Alright".
   "Wind of change" var mitt första rejäla möte med Peter Frampton på skiva. Jag hade haft hyfsad koll på hans karriär på 60-talet, The Herd-hitsen "From the underworld" och "I don't want our loving to die" 1967 och 1968, men ganska förklarligt missat gruppen The Preachers, där 15-årige Frampton gjorde skivdebut 1965 med en Bill Wyman-producerad singel.
   I samband med The Herds framgångar blev Frampton som 16-åring stor tonårsidol i blickfånget som sångare och gitarrist. Men gruppen var i händerna på ett producent/manager/låtskrivare-team, Ken Howard och Alan Blaikley, som styrde upp karriären och innehållet på skivorna. Frampton skrev några låtar på gruppens enda album men singlarna var hitanpassat skrivna av Howard/Blaikley.
   Gruppen bröt med den duon 1968 och ville skriva och producera eget material. Men första försöket "Sunshine cottage" var ingen hit. Och inte heller deras låt "Halcyon days", som Tages norpade till sin sista singel, blev någon kommersiell framgång. När nästa Herd-singel släpptes våren 1969 hade Frampton lämnat gruppen och under stor uppmärksamhet bildat en så kallad supergrupp med Small Faces gamle sångare Steve Marriott, Humble Pie, innan han fyllt 19 år.
   Frampton gick alltså från engelsk listpop till internationell högljudd gitarrock där album var det huvudsakliga formatet. Han gjorde fyra album med gruppen innan han hösten 1971 lämnade gruppen och omedelbart gick in i studion för att spela in sitt första soloalbum, "Wind of change".

FRÅN HUMBLE PIE-SEJOUREN BEHÖLL Frampton både managern Dee Anthony och skivbolaget A&M. Däremot bytte han musikalisk omgivning och det tidigare så genomgående tuffa rocksoundet fick nu en övervägande mjukare och ofta mer akustisk prägel med både stråkar, blås och flöjtarrangemang på hälften av skivans tio låtar.
   Redan 1969 kom Frampton i kontakt med flera Beatles-medlemmar. Tillsammans med bland annat Ringo Starr, George Harrison, Leon Russell och Eric Clapton spelade han på Doris Troys Harrison-producerade album "Doris Troy". Han spelade också på Harrisons "All things must pass" men utan att få någon credit.
   På "Wind of change" återförenas Frampton med sin gamle The Herd-kollega Andy Bown, klaviaturkillen som här spelar bas. Men skivan är på många spår framförallt starten på gruppen som ett år senare skulle uppträda under namnet Frampton's Camel där basisten Ricky Wills och trummisen (och nyligen avlidne) Mike Kellie var medlemmar.
   "Wind of change" är ingen typisk gitarrskiva som kanske många gamla Humble Pie-fantaster, dit jag inte räknade mig, hade väntat sig. Nej, Frampton försöker framförallt visa upp sin bredd och stor variation som låtskrivare, sångare och musiker. Förutom gitarr spelar han exempelvis både orgel och trummor på skivan. Och den variationen avspeglar sig också på materialet som pendlar mellan rena lågmälda akustiska låtar ("Oh for another day") och välskrivna rocklåtar ("All I want to be"). Till den senare kategorin hör väl även skivans enda cover, Stones gamla och tämligen uttjatade hit "Jumping Jack Flash" (som han stavar den...), i en omotiverat trög och föga intressant version trots ett långt gitarrsolo.
   Då är hans egna låtar, ofta halvakustiska, så mycket mer underhållande och omväxlande. Titellåten, "Fig Tree Bay" (med några korta rent Clapton-influerade solon), "Lady lieright" och "The lodger" (blås från Jim Price toppar arrangemanget på slutet) heter de bästa höjdpunkterna på skivan. Till den uppskattade låtsamlingen får jag nog också räkna avslutningslåten "Alright" där Frampton räknat in ett stjärngäng i kompet: Förutom Ringo spelar Billy Preston, piano/orgel, och Klaus Voorman, bas, på den låten.
   Efter det här albumet var mitt Frampton-intresse på topp. "Frampton's Camel"-skivan (1973) var ovanligt svår att hitta men "Something's happening" (1974) och "Frampton" (1975) blev stora favoriter i mitten på 70-talet med låten "Show me the way" som höjdpunkt. Men lagom till hans stora magnifika genombrott med liveskivan "Frampton comes alive" (10 miljoner ex sålda!) hoppade jag av hysterin kring hans namn.

/ Håkan

Mikel kunde inte övertyga

Postad: 2017-02-08 07:58
Kategori: 80-talskonserter



KILLEN MED ANNORLUNDA FÖRNAMNET MIKEL, och det något mer alldagliga efternamnet Lindberg, var en parentes i svensk showbusiness på 80-talet. 1983 hade göteborgaren Mikel släppt ett soloalbum med den haltande titeln "Leva tillsamman" men varken den skivan eller det här framträdandet Örebro gav något större eko.
   Jag googlar hysteriskt efter spår av denne Mikel och får då respons på några skivor som dök upp långt senare på 80-talet. 1988 släppte han singeln "Friends", som han skrev själv, inspelad Studio Bohus i Kungälv.
   Året efter dyker gruppen Mikel Lindberg Band lite överraskande upp på Ronny Jönsson-albumet "Satansverser eller Pärlor från svin". Hela bandet har skrivit musiken till Claes Malmbergs texter på sex låtar och Mikel själv har skrivit de svenska texterna till två AC/DC-covers.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/9 1984.

MIKEL LINDBERG
Lord Nelson, Örebro 6 september 1984


Göteborgaren, gitarristen och sångaren Mikel Lindberg, han stavar faktiskt namnet just så, inledde Showfix-säsongen på Lord Nelson i torsdags inför ett blygsamt antal personer i publiken.
   Mikel är ett levandebevis för att träget och målmedvetet arbete som artist i tio år inte behöver sluta med guld och gröna skogar. Han släppte ett lågbudget-album tidigare i år men har i anseende inte nått längre än till pubarnas stökiga atmosfär där folk vill känna igen sig.
   Därför innehöll Mikels framförande alltför många och något märkligt valda (Tomas Ledin?) covers utan att direkt övertyga. Han plockade skickligt på sin akustiska gitarr men tyngden och den riktiga skärpan ville aldrig infinna sig.
   Om en månad ska Mikel Lindberg med band provspela för Bert Karlsson i Skara och må han lyckas för med större resurser och lite mer självförtroende i ryggen är jag övertygad om att han kan växa ut till rollen av en stor konsertartist.

/ Håkan

Har upplevt båda Polarpris-vinnarna live

Postad: 2017-02-07 10:16
Kategori: Blogg

DET STÅTLIGA MUSIKPRISET POLAR MUSIC PRIZE avslöjade för några timmar sedan årets vinnare. Priset har sedan det grundades 1989, med första utnämningen 1992, delats upp i två genrer, populärmusik och klassisk musik. Men med Sting och Wayne Shorter som årets vinnare blev min första och spontana tanke att priset nu också fått en jazzkategori. Men det kanske var en alltför snabb slutsats. Dels har jazzmusiker fått priset tidigare, Dizzy Gillespie, Keith Jarrett och Sonny Rollins (då som pristagare i populärgenren) och dels innehåller Stings solokarriär inte bara jazzmusik.
   Däremot tog jag årets utnämnande med ro innan jag upptäckte långt bak i minnet att jag faktiskt upplevt båda artisterna live för en herrans massa år sedan.
   I juni 1979, just när The Police hade fått sitt stora genombrott, blev jag två gånger på två veckor djupt imponerad av Sting och hans två medmusiker, Andy Summers och Stewart Copeland, på konsert. Först på Pink Pop-festivalen i Holland och sedan på en liten klubb i Stockholm, Music Palais (en konsert som tillhör mina tio största liveupplevelser). Då var det ytterst effektiv poprock på repertoaren. Musik som faktiskt fått en återkomst på Stings senaste album, förra årets "59th & 9th".
   Några år tidigare, augusti 1977 mitt i punkrockens linda, var jag utsänd för att recensera konserten med saxofonisten Wayne Shorter och hans jazzkollegor i Weather Report i Brunnsparken i Örebro. Just den kvällen var jag nog fel person på fel plats...
   Varken Sting eller Shorter är några stora favoriter men som en allmän reflektion över valet av Polarmusikprisvinnare kan jag tycka att juryn under de senaste åren förutsättningslöst lyckats pendla mellan olika musiksorter och blanda då och nu. Ty vem kan se den raka och förutsägbara linjen mellan de senaste årens vinnare Chuck Berry, Emmylou Harris, Max Martin och nu Sting?

/ Håkan

#15. dvd: ABBA: The Movie

Postad: 2017-02-06 07:51
Kategori: vhs_dvd 38-1



ABBA: The movie (Polar, 2005)

ABBA, DEN MAGISKA KONSTRUKTIONEN AV alfabetets två första bokstäver, blev som popgrupp en global framgångssaga på 70-talet. Med sina mästerverk till melodiös träffsäkerhet, tidlösa poparrangemang och klockrena refränger blev ABBA odödliga i en popbransch där dagsländor och kortsiktiga hits hade styrt topplistorna genom decennier. Benny Anderssons musik, Björn Ulvaeus texter och sångstämmorna från Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog ritade om förutsättningarna på popkartan under deN senare delen av 70-talet. Och mängden av hits har aldrig lämnat musikhistorien.
   ABBA var väl framförallt en studioprodukt där Björn, Benny och teknikern Michael B Tretow skapade hit efter hit i först Metronome Studio och senare i Polar Music Studios. Det var ingen tillfällighet att Stockholm internationellt fick devisen "Home of the hits". Men kvartetten turnerade också. Först väldigt primitivt, 80 spelningar folkparkssommaren 1973, på vinterturnén 1974/75 (Sverige/Europa) kompades de av Beatmakers-musikerna, förstärkta med gitarristen Finn Sjöberg, och samma komp (då med Lasse Wellander på gitarr) på folkparksturnén 1975 i Sverige.
   Man vill gärna så här i efterhand beskriva ABBA:s historia som en lång och obruten succé efter genombrottet med "Waterloo"-segern men den framgången följdes av ganska sega och händelsefattiga år internationellt. Det var först hösten 1975 som ABBA började etablera sig som en hitmaskin och inledde raden av listettor i exempelvis England. Men Australien var steget före, redan våren och sommaren 1975 nådde deras singlar topplaceringar.
   Efter playback-framträdanden på tv-shower och promotionfilmer, som hade varit ABBA:s främsta marknadsföringskanal, blev det konventionella turnerandet nästa steg för att nå ut i världen. 1977 genomfördes den första världsturnén, i Europa och Australien, där den sista delen utspelade sig down under med elva konserter på nio dagar, 3 mars-12 mars, där filmen "ABBA: The Movie" till största delen gjordes.
   Den australiske producenten Reg Grundy satsade pengar i filmen som växte från en liten anspråkslös dokumentärfilm till en spelfilm som sedan kom att lanseras tillsammans med ABBA:s tredje album "ABBA: The Album" lagom till julkommersen 1977. Lasse Hallström, som under flera år hade anlitats till promotionfilmerna med ABBA, blev nu långfilmsregissör med en begränsad rutin på området. Han hade då bara långfilmen "En kille och en tjej" (1975) bakom sig men har under senare decennier blivit en internationellt framgångsrik filmregissör. 1981 stod han för övrigt bakom Gyllene Tiders turnéfilm "Parkliv" men storfilmer som "Gilbert Grape" och "Chocolat" är hans största framgångar.
   Nåväl, här satt Hallström med kravet på en spelfilm framför sig med enbart några planerade ABBA-spelningar i Australien som grund. Snabbt fick en storyline skapas och det är verkligen en tunn berättelse som ramar in de ganska på den här tiden imponerade konsertbilderna. Ljudmixaren har dessutom i den här nyrestaurerade filmen tryckt på med mer och kraftfullt ljud just när den liveinspelade konserten hoppar in i "handlingen".
   Historien med den australiske dj:n, spelad av skådespelaren Robert Hughes, som jagar gruppen för en intervju är ungefär lika långt från en Oscars-statyett som Beatles filmer på 60-talet. Huvudorsaken till filmen är givetvis att visa upp ABBA på scen som framför ett antal av sina hitlåtar och att samtidigt fånga publikhysterin kring ABBA:s oerhörda popularitet i Australien, en dokumentär i ordets rätta mening. Den populariteten med horder av fans utanför hotell och på konserter kan jag nog bara jämföra med scenerna när Beatles slog igenom på 60-talet.

REPERTOAREN PÅ DEN HÄR TURNÉN ÄR HUVUDSAKLIGEN hämtad från ABBA:s tre första album och med facit i hand, gruppens storhetstid skulle ju vara några år till, blir även urvalet av konsertlåtar en tidig upplaga av ABBA. Så tidig att låten "He is your brother" är hämtad från året innan ABBA hette ABBA. Och skivan som sedan skulle marknadsföras i sällskap med filmen, "ABBA: The album", hade inte ens börjat spelas in, när turnén genomfördes, vilket fick till följd att några av den skivans låtar inte finns med på konserten. Där får Hallström utnyttja sin rutin på pr-filmområdet med filmade snygga säljande inslag med "Eagle", nya singeln "The name of the game" och "Thank you for the music" som pendlar mellan film och konsert då den avslutar konserterna i Australien med hela ABBA plus bandet längst fram på scenen med Benny på dragspel.
   Den sistnämnda låten tillhörde materialet som publiken i Australien inte hade hört tidigare. Låten inledde ABBA:s minimusikal "The girl with the golden hair", ett medley som live inför publik blir konsertens höjdpunkt där energi, arrangemang och melodi får fritt utlopp till slut. Sekvensen med tempoladdade "Get on the carousel" (körtjejerna Lena-Maria Gårdenäs-Lawton, Maritza Horn och Lena Andersson får jobba hårt) blir än mer intressant med tanke på att låten sedan aldrig gavs ut på skiva. Blev bara ett parti i en annan av låtarna på kommande albumet, "Hole in your soul". En recensent i engelska Melody Maker jämförde faktiskt den låten och arrangemanget med Thin Lizzy...
   "Dancing queen" är en annan musikalisk höjdpunkt i filmen när en stor stråkorkester på scen förstärker hela bandet och ett förlängt intro gör liveversionen ännu starkare än studiovarianten.
   Hela filmen inleds för övrigt med den unika Andersson/Ulvaeus-låten "Please change your mind" som påstås vara skriven runt 1969/70. En countryinspirerad låt, som snyggt ackompanjerar naturbilder och vyer från Australien, och framförs av bandet Nashville Train. Munspelsmelodin spelas av Mats Ronander. Låten gavs ut på albumet "Abba our way" (Polar) i april 1977 när ABBA precis hade lämnat Australien.
   Det var ett fulltaligt kompband som ABBA omgav sig med under 1977-turnén, faktiskt större än två år senare när bandet gav sig ut på en ännu större turné 1979/80 till både USA, Europa (sex spelningar på Wembley Arena i London) och Japan. Vid sidan av de rutinerade ABBA-musikerna Ola Brunkert, trummor, Rutger Gunnarsson, bas, Anders Eljas, keyboards och Lasse Wellander, gitarr, var det både två saxofonister (bland annat Ulf Andersson), ytterligare en kille på keyboards (Wojciech Ernest) och de tre ovannämnda körtjejerna.

Extramaterial: En 40 minuter lång looking back-intervju med Björn Ulvaeus, Lasse Hallström och Benny Andersson, gjord av Carl Magnus Palm 2005, men de minns inte så mycket av processen när den planerade dokumentären utvecklades till en spelfilm. Men Hallström tycker att det var en lärorik filminspelning, en teknisk lekstuga. Sedan följer några bildfilmer med turnéaffischer, tidningar, biljetter och turnéprogram. Plus bioreklamen om filmen och tv-reklamen om skivan "ABBA: The album".

/ Håkan

Tre konserter gjorde en minifestival

Postad: 2017-02-05 20:00
Kategori: Live-recensioner


Aaron Lee Tasjan.

Bilder: Hans Odelholm (tack!)The Black Lillies,

AARON LEE TASJAN
THE BLACK LILLIES
ELLEN SUNDBERG
Scandic Grand, Örebro 4 februari 2017
Konsertlängd: 21:03-21:31 (ES, 28 min), 21:35-22:55 (ALT, 80 min) och 23:12-00:23 (TBL, 71 min)
Min plats: Sittande i soffa ca 15 m från scenen.


Som alla vet numera är Örebro, som ligger i hjärtat av Sverige, ett fullständigt tivoli när det handlar om levande musik. Konserter krockar med konserter och det är till slut omöjligt att med hungern i behåll kunna njuta av allt som händer på konsertscener runt om i staden. I tisdags hade vi en hel festival, Equal at Heart, i fem olika lokaler och igår bjöds det på tre artistkonstellationer på ett och samma ställe, en typ av minifestival. Den jämtländska juvelen Ellen Sundberg inledde, Aaron Lee Tasjan från East Nashville fortsatte och gruppen The Black Lillies från Knoxville, Tennessee, fick avsluta konsertkvällen. Överst har jag placerat lördagskvällens artister i den ordning jag tyckte de var intressanta.
   Ellen Sundberg (se vänster, Bild: Torbjörn Larsson) har varit en flitig Örebro-gäst den senaste veckan. Hon fanns med under Equal at Heart-festivalen i tisdags och jag fick faktiskt uppleva henne på samma plats nu, Scandic Grands matsal, med ett framträdande som var så gott som identiskt inklusive mellansnack. Tyvärr hoppade hon den här gången över sin Kjell Höglund-cover. På lördagskvällen var ljudet mustigare och överlag bättre, det lät bra långt ner i hörnet där vi satt, när vi fick hennes repertoar i mer avskalade varianter som jag kan tänka mig att de lät i sina ursprungliga demoversioner. Kanske berodde det förbättrade ljudet på en mer välbesökt konsertlokal eller kvalitéerna hos ljudmixaren som blev avtackad av de utländska artisterna flera gånger.
   De positiva rapporterna från Aaron Lee Tasjans tidigare framträdanden under Sverigeturnén fick mig intresserad och gav mig "beslutsunderlag" för att vilja uppleva konserten i lördags. Han började med att presentera sin repertoar som "rock'n'roll songs" och konserten skulle bli något mer än "bara" ett ovanligt underhållande singer/songwriter-framträdande.
   Aaron Lees rutin och erfarenheter, han har bland annat spelat gitarr i en senare upplaga av New York Dolls, blev ganska uppenbara när han med enorm säkerhet och självförtroende i ryggen bjöd på en rejäl dos av sina låtar och däremellan många självsäkra mellansnack fyllda av både humor, dagsaktuellt engagemang och en extrem närvarokänsla.
   Han startade stenhårt med "Hard life", från senaste albumet "Silver tears" som stod mest i centrum under hans 80 minuter på scen. Fortsatte med "Ready to die" och berättade sedan att han hade spelat i bandet bakom Marc Cohn, vars största hit hette "Walking in Memphis", men nu skrivit en egen sång om Memphis, "Memphis rain". En väldigt vacker och konstruktiv låt och redan där började det gå upp för mig att Aaron Lee också var en låtskrivare av rang med både tänkvärda texter och smarta starka melodier på sitt samvete.
   "12 bar blues", som inte alls handlar om en typisk blueslåt utan om alla barer han hade besökt, tänkte jag textmässigt åt John Prine-hållet och när han ibland gränsade till absurd humor och satir, exempelvis "The trouble with drinkin'" och "I love America more than you" (riktad mot Trump), tänkte jag osökt på Warren Zevon. Innan "Bitch can't sing" jämförde han sig själv med Randy Newman, och hans satiriska "Short people", och elegant vävde han in T Rex-låten "Get it on" i sin låt. Och hann också med att tillägna "Lucinda's room" till Lucinda Williams och Blaze Foley.
   För att sluta cirkeln avslutade Aaron Lee sin konsert med sista låten från senaste albumet, "Where the road begins and ends", och så dags var vi i publiken tämligen överens om att vi hade upplevt något väldigt personligt och en begynnande stor artist.
   Liksom Aaron Lee är det sex personer starka bandet The Black Lillies från Tennessee utan att vara ett musikaliskt traditionellt countryband. Bandet leds av Cruz Contreras, sångaren, och innehåller både en steelguitar (Jonathan Kenney) och en extra sångerska, Haley Cole.
   Jag tyckte mig inledningsvis höra bandet spela i en genre, som vi för 40 år sedan kallade countryrock, och det lät klockrent om de countryrockiga rytmerna men bandet hade fler ambitioner än så. En klåfingrig gitarrist, Mike Seal, ville gärna glänsa i långa och tekniskt mycket skickliga och smått Mark Knopfler-influerade solon som nästan tangerade jazzrockområdet.
   Men det fanns höjdpunkter som när Cruz satte sig vid elpianot och klangerna nästan gränsade till "I heard it through the grapevine" i allmänhet och soulduettballader ("Lonely" och "Broken shore") i synnerhet.
   Styrkan med två sångare går aldrig att underskatta och det stora bandet utnyttjade ibland de små dämpade detaljerna när de i någon låt snyggt gick ner i tempo för att sedan öka och nå crescendo en stund senare. I en konsert som avslutades med "Whiskey angel" då konsertljudet fortfarande var exemplariskt perfekt.

/ Håkan

Januari 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-02-04 10:08
Kategori: Blogg

DEN HÄR FÖLJETONGEN MED månadssammanfattningar på Håkans Pop råkade spåra ur i mitten på förra året. Det är alltså artiklarna som jag lite snabbt tittar tillbaka på det jag har skrivit på bloggen under den senaste månaden. Plus fokus på några bra nya skivor.
   Den här säsongen skriver jag på måndagar om dvd-skivor/vhs-kassetter, en personlig genomgång i den osorterade högen av dvd/vhs som jag sedan har rangordnat och framåt maj kommer att nå förstaplatsen på min lista. Under januari skrev jag om tre dvd, "The four complete historic Ed Sullivan Shows featuring The Beatles", "The concert for Bangla Desh" och "Solen i ögonen" (en konsert med Lars Winnerbäck), och en vhs, "Get back" (en konsert med Paul McCartney).
   Fortfarande finns det i arkivet gamla konsertrecensioner som jag publicerar på Håkans Pop och bland månadens återblickar fanns Mats Ronander (1987), Tove Naess (1988) och Stockholm All Stars (1987).
   I min serie med slumpvis valda skivor ur mina skivhyllor skrev jag under januari om Terry Reid, Marti Jones och Brendan Croker .
   Mitt jul- och nyårstema på Håkans Pop var några tillbakablickar på skivartister som jag hade tappat lite kontakt med under senare år. Första veckan i januari skrev jag små skivrecensioner om de senaste skivorna med Neil Young, Peter LeMarc och Elvis Costello .
   Januari 2017 var för min del en ganska tunn konsertmånad. Däremot var det en intensiv första helg när hotellmusikfestivalen Folk at Heart för fjärde året arrangerades på Scandic Grand i Örebro. Jag samlade mina noteringar i några olika artiklar, fredagskvällen, fredagsnatten och lördagskvällen/natten.
   Jag skrev förra veckan också några rader om ett litet minne av ABBA:s första stapplande steg på scen. Och berättade också om när jag fick äran att medverka i biograffilmen om Eva Eastwood liv, dokumentära "En lyckost", som har premiär i mars.
   Mitt nyårslöfte var att försöka skriva fler recensioner på nya skivor och under januari lyckades jag knåpa ihop tre: Göran Samuelssons singel "Låtsasvärld", Richard Smitts "EP" och det fantastiska dubbelalbumet "Second thoughts" med Klas Qvists alter ego Citizen K.
   Jag har under månaden lyssnat på fler nya skivor. I stark konkurrens med Citizen K vill jag utnämna Alejandro Escovedos "Burn something beautiful" till månadens bästa skiva. Med REM:s Peter Buck som medproducent låter det bra och skivan innehåller en rad starka låtar och allt påminner om Los Lobos när de var som bäst i slutet på 80-talet. Av övriga skivor jag lyssnat på under månaden rekommenderar jag Bash & Pops "Anything could happen".

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (370)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (195)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (93)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Mikael Löwengren 9/02: Mikel Lindberg tillhör ju den där kategorin artister som det faktiskt finns någr...

Silja. 31/01: Gediget arbete som Povel Ramel skrev i en visa! Jag har en video med Festfolket ...

Silja. 24/01: Jag tror mig minnas att jag har kommenterat den här konserten tidigare men hitta...

Krister Sandberg 21/01: Ekseption var bra men Trace som Rick van der Linden bildade efter att han mer ...

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Silja 6/01: Vi ses där, Håkan!...

Silja. 31/12: Håkan, Gott Nytt År till dig också!...

Sjönne Slaastad 16/12: Hej Håkan Jag var också på den fantastiska konserten med Costello när Jackson B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.