De tio senaste blogginläggen

I min skivhylla: Mickey Jupp (1978)

Postad: 2019-06-25 07:51
Kategori: I min skivhylla

MICKEY JUPP: Juppanese (Stiff, 1978)

FÖR ATT CITERA PER GESSLE (OM JAG NU SKA NÄMNA en artist som inte alls har med sammanhanget att göra): Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ibland väljer jag 70-talsskivor på ren nostalgi, ibland spelar den musikaliska kvalitén en viktig huvudroll, ibland är det en kombination av allt och ibland, som just idag, är det känslorna kring en viss artist som bestämmer skiva.
   Jag har, sedan jag recenserade skivan 25 november 1978, haft en utpräglad hatkärlek till ”Juppanese”, Mickey Jupps långa karriärs mest uppmärksammade album. Dels är förstasidan så obeskrivligt fantastisk i sin enkelhet med Nick Lowe i producentstolen och Rockpile i kompet och dels är andrasidan så pass annorlunda med Gary Brooker som producent och Chris Spedding som utmärkande gitarrist. Det skapar sammantaget ingen jämn och homogen skiva.
   Det var också min slutsats när jag en gång recenserade skivan. ”Autentisk 70-talsrock som i en tidlös musical” mot ”Andrasidan saknar den hypnotiska kraften” som jag beskrev det som då. Det enkla självklara skulle mot min egen vilja absolut ställas mot och jämföras med det mer proffsigt producerade.
   Jag har sedan dess omvärderat hela skivan många gånger, försökt se helheten fast skivsidorna skiljer sig åt, och kan idag lyssna på alla skivans tolv låtar med samma glädje och intresse. Fast på olika sätt.
   Den här uppdelningen av skivan och dokumentationen i efterhand har givit upphov till långa diskussioner och många olika känslor, minnesbilder om det komplicerade tillvägagångssättet 1978.
   Det var först för något år sedan som det blev fullständigt klarlagt i vilken ordning inspelningarna genomfördes till ”Juppanese”. Först trodde vi, inklusive den store Jupp-experten och tillika min vän Lasse Kärrbäck, att det var så enkelt att Nick Lowe inledde inspelningarna och att han sedan ersattes av Gary Brooker men så var inte riktigt fallet. Snarare tvärtom.
   Hela grundintentionen var att Gary Brooker skulle producera hela skivan. Brooker, Procol Harum-sångare och liksom Mickey från Southend, hade de rätta rötterna och dessutom var Brookers-låtskrivarkollega, Keith Reid, Jupps nye manager.
   Inspelningarna inleddes med Brooker vid rodret och med musiker som Chris Spedding, Dave Mattacks och Bruce Lynch i studion när Stiffs egensinnige chef Dave Robinson lade sig i. Han gillade inte soundet (”not cooking”, som han sa) och föreslår att Rockpile bör kompa Jupp.
   Det blev som chefen sa men efter tre veckor och bara sju låtar inspelade (egentligen åtta, se nedan) fanns det ingen kemi kvar i studion och Lowe och Rockpile lämnade inspelningarna. Och Jupp fick be, inte utan stora samvetskval, Gary Brooker att komma tillbaka. En känslosam återförening och Brooker var, efter att ha blivit sparkad en gång, inte på allra bästa humör men ville naturligtvis hjälpa en gammal vän i nöd.
   De här händelserna och olika inspelningarna gjorde ju inte helheten på albumet bättre och Mickey har i efterhand ångrat mycket men trodde på Nick Lowe och Rockpile. Han har bland annat sagt:
    “I seized the opportunity with both hands, without thinking any further. Dave Edmunds is even older than me. I was sure he’d understand what I wanted with “Juppanese”. I didn’t think of Gary at that moment. That was unforgivable.”

Jupp har sedan dess alltså ångrat sitt beslut och tycker att Gary Brooker-sidan på “Juppanese” är mycket bättre men har också på senare tid uppskattat Nick Lowe-sidan mer och mer. I den här artikeln uttalar han sig om sin egen låt ”Switchboard Susan”, som spelades in tillsammans med Rockpile men Jupp var inte nöjd med den versionen.
   Hela ”Juppanese” spelades in i Pebble Beach Studios på Warwick Street i Worthing (faktiskt Mickey Jupps födelstad 1944) på den engelska sydkusten inte långt från Brighton. Studion användes i slutet på 70-talet till många punkinspelningar, bland annat spelades Adverts fina ”Gary Gilmore’s eyes” in där, men studion finns idag inte kvar utan är ombyggd till en restaurang i den berömda ASK-kedjan med italiensk inriktning.
   På omslagsfotot till ”Juppanese” är det däremot kinesisk inriktning på mat och stil. Mickey sitter framför ett fullt bord med asiatisk mat på ett foto som är taget på en thai-restaurang i Brighton, Sukhothai, men som på omslaget till skivan stavats fel, Sukhotahi...
   Trots extremt komplicerade inspelningar och ett okonventionellt tillvägagångssätt är ”Juppanese” en pärla bland alla andra 70-talspärlor och är höjdpunkten på Mickey Jupps karriär. Däremot kunde den kommersiellt ha blivit en större triumf. ”Juppanese” släpptes samtidigt som fyra andra Stiff-skivor, bland annat den här, samtidigt som ett paket med artister turnerade runt England med tåg. Här kan du läsa mer om den turnén.
   På förstasidan radar de fantastiska låtarna upp sig i sina enkla, simpla men oerhört imponerande arrangemang. Influerad av Fats Domino spelar Mickey tungt piano på flera låtar, även på inledande ”Making friends” fast skivomslaget säger annat, och det svänger pardonlöst med ett sammansvetsat och tajt Rockpile bakom.
   ”Making friends” är som sagt en knockoutstart, den trygga takten i ”Short list” doftar hitlåt (Roger Chapman spelade in den och kallade till och med sitt band för Short List), ”Old rock’n’roller” är den typ av enkel rocklåt som Jupp kan skriva i sömnen och även”If only mother” är en blandning av hit och traditionell rock.
   Men det finns annat än bara simpel pubrock på skivan. ”School” tycker jag nog är förstasidans höjdpunkt som kombinerar det akustiska soundet med en nostalgisk känsla. Detsamma gäller ”You’ll never get me up in one of those” (gitarrintrot brinner!) som handlar om Mickeys värsta skräck, flygrädsla. Men han har onekligen kommit över det eftersom han senare har skrivit låtar som ”Orlando FLA” och ”Little miss America”. ”You’ll never…” var tidigt en livehit med Rockpile och Dave Edmunds spelade in låten till sitt ”Twangin’”-album.
   Andrasidan hade inte det jordnära soundet som största positiva intryck men låtmässigt finns det onekligen även där höjdpunkter som ”Pilot”, låten om Billy the Kid, ”The ballad of Billy Bonney”, kärleksballaden med den franska titeln, ”Partir c’est mourir un peu”, detektivlåten ”S.P.Y.” och ännu en kärlekslåt (prioritet i Mickeys låtskrivande), ”Brother doctor, sister nurse”.

/ Håkan

Dave Bartholomew (1918-2019)

Postad: 2019-06-24 16:40
Kategori: Minns

DAVE BARTHOLOMEW FANNS INTE MED på Topp 38-listan över mina 50-talsfavoriter, den senaste kategorin på Håkans Pop som publicerades från hösten 2018 till maj 2019. Bartholomew var en väldigt stor ikon i sig men som artist under eget namn hade han en begränsad karriär. Däremot stod han som låtskrivare, producent och arrangör bakom en rad betydelsefulla namn på 50-talet. Några fanns med på min lista, Smiley Lewis, Fats Domino och Lloyd Price, och alla hade tydlig New Orleans-koppling precis som Bartholomew.
   Redan på 40-talet var Bartholomew ledare för sin orkester och gav ut skivor som väl närmast kunde kategoriseras som jazz men det var som aktiv a&r-man på skivbolaget Imperial han skapade en mängd rock'n'roll-klassiker. Förutom låtskrivandet, väldigt många skrivna tillsammans med Fats Domino, fick han väldigt sällan credit för arrangemang och produktion fast han var spindeln i nätet hos artisterna som spelade in sina skivor i Cosimo Matassas J&M Recording Studio i New Orleans.
   Förutom ovannämnda viktiga namn skapade Bartholomew ett framgångsrikt sound till artister som Jewel King, Snooks Eaglin, Pee Wee Crayton, Shirley and Lee och Frankie Ford.
   Men det var kanske som låtskrivare hans namn har levt vidare mest sedan 50-talet. Redan 1952 skrev han ”My ding-a-ling” och gav också ut originalet under sitt eget namn fast utan kommersiell uppmärksamhet då. Däremot blev låten en ofattbart stor hit 1972 när Chuck Berry spelade in låten.
   Och som sagt en mängd Fats Domino-klassiker som ”Ain't that a shame”, ”Blue Monday”, ”I'm walking” och ”The fat man” men också den mindre kända ”Sick and tired” som var mitt val när jag i våras tipsade om en fantastisk Fats Domino-låt.
   Vi ska heller aldrig glömma Bartholomews låtar "I hear you knocking" (med Smiley Lewis och senare Dave Edmunds) och "One night" (med Elvis Presley).
   I julas fyllde Dave Bartholomew 100 år och avled igår 23 juni 2019 när han hjärta slutade slå.

/ Håkan

I min skivhylla: Graham Parker (1980)

Postad: 2019-06-23 07:55
Kategori: I min skivhylla

GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
TYPICAL ENGLISH! GRAHAM PARKJER VAR DEN TYPISKE engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

I min skivhylla: Jackson Browne (1974)

Postad: 2019-06-21 07:59
Kategori: I min skivhylla

JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

IDAG ÄR DET, SOM EN DEL PESSIMISTISKA och negativa olyckskorpar skulle vilja säga, plats för laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne för nästa Polarpris!
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju lågmäldheten, balladmästrandet och de vemodiga berättelserna nästan allenarådande.
   ”Late for the sky” kom 1974 och var då mitt andra Jackson Browne-mästerverk. Jag upptäckte Jackson på skivan innan, ”For everyman” (1973) som var hans andra album, köpte snabbt den fina men ordinära debutskivan från 1972 och befann mig därför törstande på artisten, låtskrivaren och sångaren Jackson Browne.
   På ”For everyman” var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig i många låtar här men även hans personliga fiolspel ger karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var också tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter. Men då bakom sina keyboards och med utpräglad körsång. Trummisen Larry Zack gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.
   I kören bakom på många av skivans låtar fanns det både kända namn och helt okända. Jacksons kopplingar med Eagles-medlemmar var kända så det var ingen överraskning att både Don Henley och J D Souther dök upp här. Och även Dan Fogelberg från samma bekantskapskrets men engelsmannen och sångaren Terry Reids namn var oväntat i det här sammanhanget.
   Texterna var naturligtvis viktiga för Jackson Browne men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar kunde jag texterna nästan utantill och varje intro sitter cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blev därför vad mitt hjärta tyckte var personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” efter fem minuter, stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats, Eagles-kören likaså, det avslappnade gitarrsolot på titellåten är skönhet symboliserad, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   ”Late for the sky” har kort sagt allt.

/ Håkan

I min skivhylla: Paul Carrack (1982)

Postad: 2019-06-19 07:51
Kategori: I min skivhylla

PAUL CARRACK: Suburban voodoo
(F-Beat, 1982)

EFTER DET KORTA ÄVENTYRET I SQUEEZE FORTSATTE klaviaturspelaren och sångaren Paul Carrack i kompgrupperna bakom Nick Lowe och Carlene Carter. Men han hann också göra en egen skiva av underbar kvalité. Han hade visat upp hittendenser redan i Squeeze (Paul sjöng ”Tempted” som kanske är den gruppens största hit någonsin) och under Nick Lowes befäl som producent var de uppenbart på jakt efter fler hits på den här skivan.
   Precis som Carlene Carters ”Blue nun” doftar det mycket Motown men också genuin popkänsla a la Glenn Tilbrook/Chris Difford (Squeeze). Skivan innehåller övervägande originalmaterial men inte bara skrivet av Carrack, Lowe och Carter i olika kombinationer.
   Exempelvis är ”Call me tonight” skriven av basisten Alan Spenner och ”I found love” av gitarristen Neil Hubbard, två rutinerade engelska musiker som inte fanns med på den här skivan men hjälpte till på Carracks första soloskiva, ”The nightbird” (1980). Även de tidigare arbetsgivarna Difford-Tilbrook bidrog med en låt, ”Out of touch”.
   Kompet är identiskt med det som fanns på skivorna med Nick Lowe och Carlene Carter från den här tiden. Så både Martin Belmont, gitarr, James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, återfinns i det homogena kompet. Där gitarren har en underordnad roll när piano/orgel-soundet regererar bland de många Motown-skumpande arrangemangen.
   Som sagt väldigt hitinriktat, tack vare Nick Lowes produktion, men ”Suburban voodoo” är som helhet ett album som försvunnit från pophistorien i allmänhet och tillhör så här i efterhand parenteserna i Paul Carracks senare så framgångsrika karriär i synnerhet.
   Men vi ska glatt konstatera att en låt från skivan, ”I need you” (skriven av Carrack-Lowe-Belmont), blev en Top 40-hit i USA.

/ Håkan

”Samma skrot och korn”

Postad: 2019-06-18 10:25
Kategori: Skiv-recensioner



GYLLENE TIDER
Samma skrot och korn
(Elevator Entertainment/Cosmos/Playground)


JAG HAR ALDRIG FÅTT KÄNSLAN ATT Per Gessle någonsin har drabbats av skrivkramp eller dränerats på kreativa idéer när det gäller låtskrivande. Allt har alltid verkat så otroligt lätt och ledigt när han får ihop sina slagkraftiga melodier och/eller skapar sina ofta färgglada berättelser till poptexter. I Gyllene Tider-sammanhanget, mer än någon annanstans, får han dessutom all utrymme i världen att med musikaliska klacksparkar, mer eller mindre lustfyllda rim och melodiösa mästerverk bjuda på den där sommarheta buketten med uppenbara pophits.
   I genren återvinning med stor personlighet är Gyllene Tider svenska mästare och när gruppens musik så tydligt är kopplad till sommarsäsongen befinner sig Per Gessle, gruppens store och ende låtskrivare, på hemmaplan. Mer lättsam och mer underhållande kan svensk pop knappt bli. Därför är det inte så konstigt att Gyllene Tider med nästan jämna mellanrum kan locka storpublik till sina sommarturnéer.
   Gruppens två senaste succéturnéer, 2004 och 2013, ackompanjerades av nyinspelade skivor, ”Finn fem fel” respektive ”Dags att tänka på refrängen”, med nytt material som bitvis var så starkt att flera låtar utan problem tog sig in i scenrepertoaren bland klassikerna. Med det långa perspektivet i bakhuvudet tycker jag att gruppen (och Gessle) vässat kvalitén varje gång på de tre senaste albumen. Det är närmast ett mirakel att den här kvintetten fortfarande kan producera så slagkraftig popmusik med låtar som tål fler än tre lyssningar utan att jag tappar intresset.
   ”Samma skrot och korn” känns för stunden mer jämn med fler toppar än de senaste återföreningarna. Det är naturligtvis mycket Per Gessles förtjänst. Nästan hundra procent av skivan är hans låtar. Han sjunger lika karaktäristiskt som vanligt och det skulle förvåna mig mycket om inte just han är huvudansvarig för produktionen fast det ordagrant är hela gruppen som har producerat skivan (tillsammans med Christoffer Lundquist).
   Klaviaturvirtuosen Clarence Öfwerman, som har följt Per Gessles alla karriärer sedan de första stapplande stegen som födde Roxette 1986, har den här gången, enligt egen utsago, inte varit engagerad. Fast ibland tycker jag mig höra en del ekon av hans tangenter i soundet när arrangemangen far iväg i något atmosfärisk och svävande riktning.

FÖRST ÄR DET FAKTISKT TEXTERNA som fångar min uppmärksamhet på skivan. Singeln ”Jag drömde jag mötte Flourtanten” sätter ett svenskt rekord i väldigt udda rim och jag tror för ett ögonblick att Gessle driver med oss lyssnare. Han slänger ur sig en massa ord utan sammanhang och det blir en vacker tavla av rim. Den kreativiteten och ironin har han aldrig kunnat utnyttja i Roxette. Kanske är det därför han självironiskt i en annan låt sjunger om tveksamma rim...
   Här staplar han rim som ”droppen urholkar stenen/vi kan korslägga benen”, ”svartvit tangent/covers av Kent”, ”ren reflex/blev jag ett måndagsex” och ”på min Strata/mammas gata”. Förvisso mäktiga plattityder men tillsammans med slagkraftiga melodier och dekorativa arrangemang blir det popfestival 2019 som säkert kan skapa hysteri på årets sommarscener.
   Den musikaliska mixen på albumet är total när det pendlar mellan små nästan singer/songwriter-anpassade låtar (”Vid hennes sida”) via enkelt poppiga hantverk (”Mannen med gitarr”) till ren kraftfull rock på gränsen till klassisk garagerock (”Det kändes inte som maj”).
   I det senare fallet kanske låten passar bättre i en Wilmer X-repertoar än i ett ofta snällt poppigt Gyllene Tider. Eller är det en alldeles försenad uppföljare till det drygt 20 år gamla Lonely Boys-projektet som Gessle hade tillsammans med Nisse Hellberg?
   Trots mängden av ganska perfekta originallåtar på skivan misstänker jag ändå att Per Gessle vid några tillfällen har letat djupt i arkivet eller byrålådan efter material. Exempelvis har han skakat liv i en 16 år gammal demo, ”Mannen med gitarr”, och visst ekar några låtar tydlig återvinning av redan publicerade låtar. Och i ett fall har han gått utanför sin comfort zone och letat upp en gammal Sven-Ingvars-cover, ”Någon att hålla i hand”, som har ännu djupare rötter och en intressant historia.

FOTNOT: ”Någon att hålla i hand” är i sin tur en cover på en engelsk mindre hit (#47) från februari 1962. Låten började alltså sin historia som ”Somebody to love” skriven av Charles Melvyn Thomas och Tommie Connor. Den förstnämnda låtskrivaren tog artistnamnet Brad Newman och spelade in låten som sin debutsingel. Samma år medverkade Brad i den engelska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen – och kom sist.
   ”Somebody to love” översattes till svenska (Arvid Forss) och Sven-Erik Magnusson spelade in och gav ut låten som solosingel redan 1962. Sven-Ingvars spelade sedan in den 1964 för albumet ”Sven-Ingvars” och året efter släpptes den på singel med gruppen och hamnade på Svensktoppen hösten 1965.

/ Håkan

”Rolling Thunder Revue”

Postad: 2019-06-17 10:12
Kategori: Bio-recensioner



ROLLING THUNDER REVUE: A Bob Dylan Story
(Netflix)


FILMEN PRESENTERAS SOM DOKUMENTÄR men Martin Scorseses högst egensinniga tolkning av Bob Dylans turné 1975 är bara delvis dokumentär och sann. Min absoluta favoritepok i Bob Dylans liv är just 1975. I januari släppte han albumet ”Blood on the tracks” som jag rankar högst av alla hans album, före både ”Blonde on blonde”, ”Street legal” och till och med ”Infidels”, och turnén han gjorde på hösten samma år har stimulerat fantasin i många år.
   Nu finns det äntligen en möjlighet att stilla nyfikenheten om den minst sagt spektakulära turnén som är ryggrad i Scorseses film som också tar ut svängarna med några regisserade påhitt, efterhandskonstruktioner och rent falska detaljer. Vad har man annars en regissör till på en dokumentärfilm?
   De där inte alltid sanningsenliga sekvenserna i filmen har rört upp himmel och jord i Dylan-fantasternas krets men jag som varken är Dylan-fantast eller Dylan-expert tycker att utsvävningarna i filmen ger en viss krydda åt historien. Sedan skulle jag nog också vilja se en rak och okomplicerad konsertfilm från den första Rolling Thunder-turnén oktober till december 1975. För de sporadiska konsertbilderna är av väldigt hög kvalité och Bob Dylans insatser är just där helt magiska. Så fokuserad, med sällan eller aldrig skådad attack i sången, och med sådan inlevelse vid mikrofonen som jag aldrig tidigare upplevt.
   Sedan visar det sig att det här turnésällskapet runt Dylan är så fantastiskt som jag alltid har trott i alla år när jag har läst namnen på de medverkande musikerna och sångarna.
   Det är ju en ynnest att få uppleva ögonblicken när gruppen Alpha Band faktiskt bildas ur den här brokiga skaran musiker. Med T-Bone Burnett i spetsen tog bandet form under den här turnén, albumdebuterade året efter och blev en viktig del i Dylan-kompet på de närmaste två albumen, ”Desire” och den liveinspelade ”Hard rain”. Jag har alltid trott att manskapet på ”Desire” var en följd av Rolling Thunder-turnén men det är i själva verket tvärtom för albuminspelningarna inleddes sommaren 1975, flera månader innan turnén.
   På den här många gånger makalösa turnén gör ”nykomlingar” som Mick Ronson, elgitarr, och Scarlet Rivera, fiol, en fantastisk entré i Dylan-soundet och sparkar verkligen liv i arrangemang som under många år hade gått i stå. Ronsons energi, i bland annat ”A hard rain's gonna fall”, uppgraderar Dylans gamla låtar rejält och Scarlet Riveras fiol i ”One more cup of coffee” är närmast magisk.
   Hösten 1975 var Dylan uppenbart inne i en mycket kreativ period och skriver låtar medan han turnerade och inför publik var det mycket nytt material som fick sin premiär på scen som ytterligare höjer värdet på det musikaliska i filmen. Som exempelvis ovannämnda ”One more cup of coffee”, ”Hurricane”, en mycket intensiv ”Isis” och ”Oh sister”. Som han levererar med fullständig koncentration och de nya sedvanligt långa texterna bara rullar ur hans mun. Men det är väl som han sjunger i slutet på ”A hard rain's a-gonna fall”: ”I know my song well before I start singing”.
   Nåja, nu är inte filmen om Rolling Thunder Revue-turnén bara en musikalisk upplevelse utan är också till stor del en dokumentär om livet runt om. Vi får exempelvis se Dylan köra buss, besöker Jack Kerouacs grav, poesiläsning av Patti Smith och Allen Ginsburg, Rolling Stone-journalisten Larry ”Ratso” Sloman spelar sig själv, Roger McGuinn gör en fantastisk version av ”Knockin' on heaven's door” och långa nyinspelade intervjuer med bland annat Dylan.
   Dylan fördjupar myten om Rolling Thunder-turnén med många slagfärdiga men inte alltid sanna kommentarer. Mannen som påstås vara den ursprungliga regissören av originalfilmandet, Stefan van Dorp, håller sig inte heller alltid till sanningen. Men underhållande blir det.
   Men som redan sagts: Det är musiken och konsertbilderna som är filmens absoluta höjdpunkter. Eller på de filmade unika backstagescenerna, när Dylan vid ett tillfälle slänger ur sig några strofer ”Simple twist of fate” medan han spelar rock'n'roll-piano.

/ Håkan

”Purse”

Postad: 2019-06-17 09:36
Kategori: Skiv-recensioner



ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Purse
(Concord/Playground)


”BARA” EN EP, FYRA LÅTAR, MEN HÄR TRÄNGS verkligen de genuina och exklusiva höjdpunkterna bredvid varandra. Samtliga låtar skrivna med fyra andra legendariska namn. På pappret ser låtarna ut att vara arkivmaterial från förr men de är onekligen nyinspelade och håller en gemensam högklassig nivå som gör mig nästan stum av beundran.
   Först tar jag för givet att ”Everyone's playing house” är en outtake från Burt Bacharach/Costellos 21 år(!) gamla samarbete på underbara ”Painted from memory”. Men de skrev ju låtar ihop så sent som förra året på Costellos mycket starka ”Look now”-album så möjligen är det ett färskt samarbete. Hursomhelst hör man tydligt styrkan i båda låtskrivarnas låtskrivarkvalitéer.
   ”The lovers that never were” är den första låt som Paul McCartney skrev med Elvis och gavs första gången ut på McCartneys ”Off the ground”-album (1993). Där var det en hyfsat anonym McCartney-låt men här blir det ju en Elvis Costello-klassiker. Ett popmästerverk som är värt att lyssna på för hela jordens befolkning.
   ”If you love me” ekar kanske inte så typiskt Johnny Cash men faktum är att Elvis och han har skrivit låten tillsammans. En typisk Costello-låt i halvfart och bandet, The Imposters som vanligt, brinner i bakgrunden och vill verkligen inte sluta när låten egentligen är slut.
   Nästa legendariska namn som har skrivit en låt tillsammans med Elvis Costello är Bob Dylan, ”Down on the bottom”. Tjejkören, (Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe). ger en svart soulig prägel på låten och det är svårt att förstå vad Dylan har bidragit med. Men kreativa samarbeten kan utlösa oanade och oväntade positiva resultat. Sista låten på ep:n kanske är den minst lyckade men det beror mer på konkurrensen från de tre andra ytterst kvalitetsnoterade låtarna.
   Den här ep:n dök upp utan förvarning för mig och kvalitén gjorde att jag spelade den gång på gång på gång och kunde verkligen inte sluta lyssna, notera och älska att Costello just nu är inne i ett stim av klassiker.

/ Håkan

I min skivhylla: Eddie & the Hot Rods (1977)

Postad: 2019-06-17 07:58
Kategori: I min skivhylla

EDDIE AND THE HOT RODS: Life on the line (Island, 1977)

1977 VAR NOG DEN ENGELSKA PUNKROCKENS största år. Bandet Eddie & the Hot Rods tillhörde bildligt den genren men musikaliskt var deras karriär fylld av mer melodisk pop än brutala provokationer. Rubriken till min recension i Nerikes Allehanda 6 december 1977 löd visserligen ”Punkrock när den är som bäst” men gruppens rötter var allt annat än punk.
   Redan 1973 sparkade gruppen igång och det var inledningsvis många års slit med spelningar på småklubbar och begränsad uppmärksamhet. Eddie & the Hot Rods var ju ett av alla dessa kända band som personifierade all sympatisk rockmusik med ursprung i den lilla staden Southend som fostrat allt från Procol Harum via Mickey Jupp och Dr Feelgood till Kursaal Flyers.
   På den tiden spelade Eddie & the Hot Rods (enligt Pete Frame) ”frantic r&b” och deras musikaliska rötter låg snarare i amerikansk garagerock än engelsk punk. Lew Lewis spelade då munspel i bandet men han hade fortfarande sitt eget namn, Lew Davis. Bandet gjorde covers på Question Mark & theMysterians, Bob Seger, Sam The Sham & the Pharaohs, Joe Tex och Sam Cooke men också Stones och Who. Vid sedan av de egna låtarna som då huvudsakligen skrevs av gitarristen Dave Higgs.
   Första albumet kom redan 1976 och med titeln “Teenage depression” blev de, varken de ville eller inte, ett givet inslag i den begynnande punkrörelsen.
   Till bandets andra album, ”Life on the line”, hade bandet utökat med gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas som också han hade genuina Southend-rötter. Han spelade parallellt i andra band från trakten. Det började med The Hot Jets, fortsatte i Eddie & the Blizzards innan Kursaal Flyers bildades i oktober 1973.
   I det bandet var Graeme Douglas en av de tongivande låtskrivarna. Ofta tillsammans med Will Birch skrev Douglas framträdande låtar som ”Pocket money”, ”Hit records”, ”Cruisin’ for love” och ”Little does she knows”. Flera blev uppmärksammade singellåtar.
   När producenten Mike Batt kom in i Kursaal Flyers karriär 1976 ändrades gruppens sound radikalt. Då gick Kursaals från countryfierad pop till kommersiell hitpop. Douglas var visserligen med och skrev ”Little does she knows”, bandets enda listplacering, men lämnade gruppen i februari 1977 och gick omedelbart med i Eddie & the Hot Rods. Douglas fick genast en stor roll i bandet. Redan efter två månader var Douglas första låt med på en Eddie & the Hot Rods-singel, b-sidan ”Ignore them”, som också kom med på albumet.
   Douglas kom in som en poppig motpol till gruppens tidigare rockiga inriktning. Och redan här på våren började planerna på nästa grupp-album, ”Life on the line”, som skulle släppas sent hösten 1977. Men först kom ytterligare några singlar, alla med Douglas-material. I juli 1977 släpptes ”Do anything you wanna do” skriven av Graeme Douglas tillsammans med producenten och managern Ed Hollis.
   Förvirring eller tankefel gjorde att den singeln gavs ut under gruppnamnet Rods men det tillfälliga namnbytet var en stor parentes i Eddie & the Hot Rods karriär. Däremot en perfekt låt, perfekt produktion och ett underbart popsound men skivan nådde ändå ingen listplacering. Men det hindrade inte gruppen från att jobba vidare med det sound- och låtmässigt fantastiska albumet ”Life on the line” som skulle komma senare samma höst.
   Graeme Douglas var plötsligt gruppens huvudlåtskrivare och ligger bakom sex av skivans nio låtar. Men Douglas var fortfarande knuten till CBS som var Kursaals skivbolag. Men de övriga fyra gruppmedlemmarna var faktiskt också delaktiga i låtskrivandet. Däremot kan det vara svårt att identifiera bandets medlemmar i namn på omslaget där alla utom Douglas ser ut att hängas på bild. Förutom Douglas innehöll bandet Barrie Masters, sång, Dave Higgs, gitarr, Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis producerade alltså albumet och Steve Lillywhite, innan han blev firad producent åt U2, Peter Gabriel, Rolling Stones och Pretenders, var tekniker och produktionsassistent.
   Den klockrena hitlåten (som inte var någon hit…) ”Do anything you wanna do” inledde skivan med sitt härliga popsound och underbart handklapp i refrängen. Men på albumet finns det många starka låtar. Redan på andra låten, ”Quit this town” (släpptes på singel samtidigt som albumet), får vi höra gruppens form av poppunk i en energisk låt med två gitarrsolon.
Det finns fortfarande spår av gruppens r&b-rötter och man kan ibland höra släktskapet till lokalkollegorna Dr Feelgood i låtar som ”Telephone girl” och ”Beginning of the end”. Men också i den tyngre instrumentala låten ”We sing… the cross”.
   Men annars är det powerpoplåten ”Ignore them (still life)”, titellåten med baklängesgitarr och den lite lättsammare Kursaals-popen i ”(And) Don’t believe you eyes” som gör hela albumet ”Life on the line” till en så otroligt varm och underbar popplatta.

/ Håkan

Musiktips från juni 1969

Postad: 2019-06-16 10:02
Kategori: Blogg



SÅDÄRJA, NU HAR JAG PÅ MIN ”ÅLDERS HÖST” återigen blivit publicerad i lokaltidningen. Min vän Ruben Hansson ringde och berättade att han hade varit kontakt med familjeredaktören Helene Berzelius på Nerikes Allehanda. Det planeras i sommar för några tidningssidor med återblickar 50 år tillbaka och i samband med det vill man ju minnas vilken musik som då gjorde störst intryck.
   Ruben fick i uppdrag att dra ihop en trio musikälskande människor och jag fick representera ungdomen (17 år 1969) tillsammans med Ruben själv och Hans Gustafsson. Ruben kan allt om gamla schlagers och Hans gillar jazz och blues medan jag, utan att överraska, har pop och rock närmast mitt hjärta. På ett uppslag i dagens NA (se ovan), med tidningsklipp och text från juni 1969, uppmärksammar Ruben, Hans och jag musik som var aktuell nämnda månad i en spalt (mina val, se nedan) .



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (413)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2019 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.