De tio senaste blogginläggen

En ”juvel” från Idaho att älska

Postad: 2022-08-19 15:34
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Magnus Sundell (tack!)
Foto: Carina Österling

EILEN JEWELL
Kulturterrassen, Örebro 18 augusti 2022
Konsertlängd: 20:36-21:18 och 21:41-22:32 (42+51=93 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.


PÅ TORSDAGSKVÄLLEN BLEV DET ännu en gång dags att säga ”välkommen tillbaka till Örebro” för en artist som uppträdde på Kulturterrassens scen. Bara en vecka innan gjorde Ellen Sundberg en liknande comeback i staden efter fem års paus och nu var det en mer långväga artist, Eilen Jewell från Idaho, som inte heller gästat Örebro sedan 2017.
   Mellan 2009 och 2017 var Eilen Jewell med sitt band en trogen besökare i Örebro, om mina noteringar talar sanning var hon här vid åtta tillfällen, och publiken blev också trogen den charmerande amerikanskan med den fantastiska rösten. Därför var det inte så sensationellt helt fullsatt på Kulturterrassens konsert på torsdagskvällen. Många kunde berätta starka minnen från Eilens tidigare besök.
   Men ingen artist lever enbart på minnen så det var otroligt tillfredställande att som publik ännu en gång bli serverad den där hysteriskt underhållande blandningen av country, rock, swing och lite svängig jazz. Kryddad med en mänskligt personlig röst, en övernaturlig gitarrist och ett smidigt och mycket tajt komp.
   Konserten innehöll många musikaliska tillbakablickar i Eilen Jewells karriär, hon har ju åtta album bakom sig, men för mig var det lite överraskande att hennes svenska genombrottsalbum ”Sea of tears” (2009) kom lite i skymundan i kvällens låtlista.
   Eilen siktade istället in sig lite överraskande på ett ännu äldre album, ”Letters from sinners and strangers” (2007), och några av kvällens höjdpunkter kom från den plattan, ”Where they never say your name” och ”If you catch me stealing” som snyggt ramade in andra avdelningens repertoar. Till publikens glädje blev det också ”High shelf booze”, från den skivan, som blev kvällens extralåt.
   Det var ändå ingen konsert med enbart nostalgiska förtecken ty de 2022-arrangerade versionerna av både gamla och helt nya låtar gav en underbart positiv och levande bild av en Eilen Jewell-repertoar i nutid.
   Eilens kompband har sedan tidigare Örebrobesök förnyats med ståbasisten och ständigt leende Matthew Murphy medan trummisen och Eilens make Jason Beek höll alla arrangemang på taktfasta fötter. De musikerna var kanske inte så framträdande men trygga och viktiga i soundet där scenens enda instrumentalist, gitarristen Jerry Miller, vid upprepade tillfällen fick fritt spelrum för sina trollkonster på gitarrsträngarna. Soloinsatser som vid nästan varje tillfälle drog ned applåder från publiken.
   Tre låtar från Eilens senaste album, ”Gypsy” (2019), tillhörde naturligtvis också den framträdande skaran av kvällens låtar i den 21 låtar långa konserten. Med ”Crawl” och ”Miles to go” som bäst. Jerry Miller smyckade ut den förstnämnda låten med ett typiskt John Fogerty-riff. Kanske ett arv från en av Eilens senare singlar där hon tolkar Creedence-klassikern ”Green river” som trots önskemål från publiken inte spelades denna kväll.
   Däremot fick vi den här kvällen också insyn i Eilen Jewells framtid som skivartist. Alldeles nyligen spelade hon och bandet in nästa album och vi fick några smakprov som lovade väldigt gott, bland annat ”Crooked river” om floden i Idaho.
   Om jag förstod saken rätt kommer även ”Could you would you”, en Van Morrisonlåt från gruppen Thems repertoar, finnas med på det kommande albumet. Här gjordes den mycket fint och säkert där Jerry Miller ännu en gång höll sig framme genom att återskapa det klassiska ”Here comes the night”-riffet på sin gitarr.
   Eilen Jewell och bandet kom närmast från Stockholm där de på onsdagskvällen inledde Sverige-turnén. Ännu en gång har Eilen en möjlighet att musikaliskt lägga det här landet under sina fötter. Hon är bokstavligen en ”juvel” i musikbranschen som vi kan älska.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #73: Erik Palmqwist 2019

Postad: 2022-08-19 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

JAG HAR LYCKATS FÖLJA GOTLÄNNINGEN ERIC Palmqwist i hälarna i drygt 20 år. Han har alltid varit intressant, stundtals väldigt bra och just nu, sommaren 2022, känns det som att han har nått höjdpunkten på sin karriär. Senaste albumet ”Värmen” lyste upp vintermörkret rejält när den kom i februari.
   Men som sagt, jag har följt Eric i många år. Redan 1998 fastnade jag för hans grupp Monostar både live och på skiva. Härlig stark poprock. Albumet ”The airport” hamnade till och med på årsbästalistan det året.
   Sedan blev det americanainspirerad poprock i bandet EP's Trailer Park för Eric, bandets första album ”Apartments recording” (2000) är värd en eller flera lyssningar. Sedan har det kommit, sporadiskt förvisso, album med bandet fram till 2019. Skivor som jag bara tillfälligtvis har uppmärksammat, som exempelvis ”Lojsta & other stories from an island” (2015), men som hade personlighet i nästan varje strof.
   2019 inledde Eric också sin solokarriär i eget namn och på svenska. I samband med hans första, ”En halv gris kan inte gå”, kom han till Örebrofestival ”Live at Heart” tillsammans mked sina tre musiker och under två dagar var han mer eller mindre fantastisk på tre olika scener med tre olika förutsättningar.
   Först en kvällsspelning på lilla intima STÅ, sedan en utomhusspelning på Innergården dagen efter och sedan i Nikolaikyrkan. Allra bäst var det först
   Min analys av framträdandet blev lite kortfattat när jag samtidigt försökte sammanfatta hela kvällen på Live at Heart men visst var kvällen på STÅ på gränsen till magi? Så minns jag det fortfarande.
   Dagen efter Live at Heart-festivalen sammanfattade jag Eric Palmqwists festivalspelningar i artikeln ”Fullbordat, Eric Palmqwist!”. Där beskrev jag konserten på STÅ: ”Jag rangordnar den väldigt högt och den tillhör Topp 5 bland alla konsertögonblick på samtliga Live at Heart-festivaler.”




Min recension av Eric Palmqwist publicerades ursprungligen som en del av Live at Heart-bevakningen på Håkans Pop.

ERIC PALMQWIST
STÅ, Örebro 6 september 2019


SEDAN BLEV DET UNDERBART GEMYTLIGA STÅ för oss där Eric Palmqwist med band bjöd på en näst intill magisk konsertupplevelse. Tillsammans med sitt band, Henrik Meierchord, cello, Ulf Jonsson, gitarr, och Jesper Jonsson, synt/slagverk, gjorde Eric åtta låtar på svenska huvudsakligen hämtade från albumet ”En halv gris kan inte gå”.
   Bland alla enkla singer/songwriter-framträdanden på Live at Heart framstod Eric Palmqwists konsert som något mycket välarrangerat, ambitiöst, personligt och emotionellt laddat där texter och smarta melodier gick hand i hand. Helt enkelt en fantastisk konsert som lovar gott inför hans båda konserter i dagens program, Innergården kl 15 och Nikolaikyrkan kl 21. Framträdanden som med all säkerhet kommer kräva ytterligare analys, var så säker.

Eric Palmqwists låtar:
1. Idiot
2. Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem
3. Eternal Sunshine of a spotless mind
4. Jag såg ett hjärta
5. Olika blommor
6. Helgon
7. Floden
8. En halv gris kan inte gå

/ Håkan

Malmöfestivalens enda fasta programpunkt

Postad: 2022-08-18 14:48
Kategori: Live-recensioner


Richard Lindgren i Bluestältet på Malmöfestivalen. Det började akustiskt...



...och fortsatte elektriskt med Richards hela band som komp. Trummisen Fredrik Savbrant, basisten Jesper Pettersson och gitarristen Jocke Svensson...


Alla bilder: Carina Österling...och slutade med ett gäng ungdomar framför scenen.

RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen/Bluestältet 14 augusti 2022
Konsertlängd: 17:38-18:32 och 18:58-19:56 (54+58=112 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.


SÖNDAG 14 AUGUSTI VAR PÅ MÅNGA sätt en utmaning i Malmö. Malmöfestivalen är tillbaka efter två bortkastade årgångar. Sedan många år har festivalen en enda fast programpunkt: Den lokala hjälten Richard Lindgrens framträdande i det som kallas Bluestältet, där det lite motsägelsefullt inte alltid förekommer rena bluestakter, på söndagskvällen.
   Den enorma hettan låg som ett våtvarmt täcke över hela staden och att packa in sig i ett tält kändes på förhand nästan motbjudande men vind och luft vädrade ur ”lokalen” ganska effektivt men värmen på scen var tydligen än mer problematisk. Med tanke på de yttre förutsättningarna gjorde Richard Lindgren & Co en smått heroisk insats under en nästan två timmar lång konsert.
   Som om inte hettan skulle kunna stjälpa hela lasset så hade Richard problem med sitt vanliga kompband Grand Jubilee där skador och sjukdom på kort varsel tvingade in två vikarier i det annars så tajta kompbandet.
   För första gången någonsin live med Richard fick vi se en ständigt leende Fredrik Savbrant, även kallad ”Figge”, spela trummor och lite piano som om han aldrig hade gjort annat. Han fanns i skivsammanhang med i Lindgren-sfären på 90-talet men aldrig live.
   Utan några som helst förberedelser, Richard träffade basisten åtta (8!) minuter innan gig, gjorde Jesper Pettersson kvällens starkaste debut i låtar och repertoar han aldrig tidigare hade spelat och gjorde det med förvånansvärd bravur. Inför varje låt gick gitarristen Jocke Svensson, som spelat med Richard i tre år, lite snabbt igenom kommande låt för Jesper som svarade med både lugn och skicklighet och lät som rätt man på rätt plats.
   På absolut rätt plats fanns för övrigt keyboards-klippan Magnus Nörrenberg som med sina både spontana och planerade bravader sedvanligt kryddade arrangemangen. Soloutflykten i ”Five pints and a wink from Gwendolyn” glömmer vi inte.
   Richard Lindgren har, precis som många andra artister, hamnat i kläm mellan en pandemidrabbad bransch och en tråkig teknikutveckling där fysiska skivor blir alltmer sällsynta. Det har gjort att hans kommande album, ”Grand Jubilee” som först planerades komma ut på hösten 2019, har blivit uppskjuten och ännu mer uppskjuten. Och kanske kommer den i höst? Men flera låtar från det projektet har funnits med på konsertrepertoaren i många år nu och två, rockiga ”No more colours” och den stundtals magiska balladen ”Return to me mi corazon”, trängde sig in i söndagskvällens låtlista.
   Trots ett stopp i skivutgivningen skriver Richard ständigt nya låtar och några helt exklusiva nyheter, ”Tarantella” och ”My Norwegian sweetheart” presenterade han mellan de så kallade obligatoriska låtarna.
   Två anmärkningsvärda låtar. ”Tarantella” är en Brecht-doftande helt annorlunda låt i Richard Lindgrens ljudvärld, skriven tillsammans med Savbrant som då spelade snabbt på pianot. Medan ”My Norwegian sweetheart” (handlar om skidstjärnan Therese Johaug!) är en typisk ballad i sedvanligt vacker Lindgren-stil.
   Richard började med att meddela ”vi kör inga covers” men inget i en Lindgren-setlist är som vi vet ristat i sten. Det dröjde inte länge innan Steve Forberts ”Mexico” satte rockig fägring på konserten. Sedan kunde han fånga magin i två Rick Danko- och Tom Waits-covers, ”It makes no difference” och ”Tango till they're sore”.
   På en nästan två timmar lång konsert finns det naturligtvis också utrymme för Richards folkligt välkända hits som ”From Camden Town to Bleecker Street” (solo i tuffa solglasögon), ”Five pints and a wink from Gwendolyn” (lång med ovannämnda Nörrenberg-solo), ”How long” (apropå lång...) och ”Back to Brno” (där kvällens enda rejäla blues-sväng dök upp).
   Allra roligast den här heta söndagskvällen var när ett gäng ungdomar trängde sig in i tältet och ställde sig längst fram och verkligen diggade det de hörde och såg. En ny positiv generation som gillar vuxen rockmusik?


From Camden Town to Bleecker Street
Mexico
My Norwegian sweetheart
Tarantella
It makes no difference
Sundown on a lemon tree
Death & love
No more colours
Five pints and a wink from Gwendolyn

Paus

Tango till they're sore
Big fat nothing
Return to me mi corazon
Trouble in the garden
How long
Goodbye Rosie
Back to Brno

/ Håkan

Final på Ulf Lundells sista(?) sommarturné

Postad: 2022-08-17 21:09
Kategori: Live-recensioner



Bilder: Jan-Ola Sjöberg
ULF LUNDELL
Lindesberg Arena, Lindesberg 13 augusti 2022
Konsertlängd: 19:30-22:02 (152 min)
Min plats: Stående ca 8 m snett till vänster om scenen.


SENT OMSIDER KOMMER HÄR EN RAPPORT från Ulf Lundells sista turnékonsert den här sommaren. Högst anmärkningsvärd plats, Lindesberg, och dessutom inomhus, när sommaren var som varmast och soligast, gjorde konserten till en av de märkligaste sommarkonserterna som Ulf Lundell har genomfört.
   Efter en oerhört intensiv slutoffensiv på årets sommarturné, fyra konserter på fem kvällar, avslutade Lundell och bandet turnén på topp. Statistik har visat att årets sommarrepertoar till hög grad varit koncentrerad kring låtmaterial från 2008 och äldre.
   Ändå har jag väldigt svårt att bedöma Lundell live 2022 som en enbart nostalgisk händelse. Ty de riktigt uttjatade relikerna till låtar, ”67, 67”, ”Snart kommer änglarna att landa”, ”Öppna landskap” med flera, var effektivt bortstädade i Lindesberg. Visserligen lyckades han stoppa in ”Snön faller” och ”(Oh la la) jag vill ha dej” fast han i ett mellansnack strax innan dissade den senare låten.
   Ulf Lundell levande på en scen är inte samma religiösa upplevelse för mig som det en gång var på 70- och 80-talet men också stundtals på 90- och 00-talet. Men i starten på lördagens konsert höll jag nästan på att ändra den uppfattningen för öppningslåten ”Den vassa eggen” var rena explosionen, Janne Barks gitarr gick het och bandet hade fullt upp att hänga med. Jag har upplevt många starka konsertöppningar genom åren men ”Den vassa eggen fick mig nästan på fall direkt. Det var både lysande och helt överraskande.
   Hela sommarturnén har som sagt varit en lång historia med oväntade låtar på oväntade positioner. Av de 20 låtarna Lundell körde kvällen innan i Västerås var det bara knappt hälften kvar i Lindesbergs-repertoaren. Det gjorde konserten på inget sätt förutsägbar och var på det viset helt annorlunda jämfört med så nostalgiskt markerade sommarrepertoarer under tidigare år. Sedan blev ju Lindesbergskonserten ljudmässigt annorlunda eftersom allt utspelade sig inomhus med helt andra tekniska förutsättningar.
   Lundell klagade på en hes röst men det var ingenting som påverkade konsertens helhet. Han sjöng förvånansvärt starkt och tydligt, ibland med lite för mycket diskant i sången men det är helt marginella synpunkter.
   Årets avslutningskonsert kunde längdmässigt inte matcha avslutningen i Göteborg i augusti 2019 där han överträffade 3-timmarsgränsen med 16 minuter. Nu höll han sig inom rimlighetens gräns runt två och en halv timme och det mådde både jag och mitt trilskande ljumskbråck bra av.
   I sina trekvartsbyxor, kängor och svarta strumpor var Lundell långt ifrån någon plats i nästa Elle-gala. Elegansen fanns på annat håll den här kvällen. Som exempelvis Andreas Dahlbäck i vit skjorta och slips som jobbade frenetiskt bakom sina trummor både i det energiska ”Chans”-introt eller när tempot ökade i ”Senare år” när han tillsammans med basisten Surjo Benigh framkallade rent magiska toner.
   Janne Bark var som sagt helt lysande framför mina ögon fast jag i vanliga fall brukar tycka att hans fysiska utbrott enbart har visuella orsaker. Så länge han inte tar fram Flying V-gitarren är jag nöjd. Men gitarrkollegan på andra sidan, Jens Fritiof, var också duktig, exempelvis solot på ”Omaha”.
   Bakom gitarrattacken i fronten satt Marcus Olsson och David Nyström och trollade fram keyboardstoner som både var känsliga och enormt fylliga.
   Som traditionen bjuder på en turnéavslutning med Ulf Lundell kom hans tunga svenska version av Neil Youngs ”Cinnamon girl”, ”Min vandrande vän”, som en extra extralåt medan Lindesbergspubliken såg vilsen och frågande ut i ljudlarmet.
   I ett av sina få längre mellansnack på konserten ”hotade” Ulf Lundell att lägga av med sommarturnéer. I den varma årstiden ämnar fläktar ge rösten förkylningstendenser. Vi får se hur det blir med det. Om det blir en inomhusturné i höst kan vi kanske kalla 13 augusti-konserten som både ett turnéavslut och en startpunkt på nästa turné?


Den vassa eggen
Levande och varm
Evangeline
Hatschepsuts tempel
Senare år
Omaha
Snön faller och vi med den
Hem till mina rötter igen
Kapten Kidd
Ryggen fri
Om det här är vintern
Jag saknar dej
Chans
Kär och galen
När jag kysser havet
Om sommaren

Extralåtar
Om jag hade henne
(Oh la la) Jag vill ha dej
Gott att leva

Extra extralåt
Rått och romantiskt
Min vandrande vän

/ Håkan

Tributes: Yoko Ono

Postad: 2022-08-17 07:55
Kategori: Tribute-skivor

"Ocean child: Songs of Yoko Ono" (Atlantic, 2022)

MELLAN ALLA COVERSKIVOR SOM JAG kommer att skriva om på Håkans Pop under kommande höst och vår stoppar jag in några nyupptäckta tributeskivor. Skivor med olika artister som hyllar och hedrar andra artister och/eller låtskrivare. Och inleder med ett aktuellt album som koncentrerar sig på Yoko Onos kontroversiella låtmaterial.
   Det finns egentligen bara en enda orsak att min skivsamling innehåller alldeles för många Yoko Ono-skivor: John Lennon, som fram till det hänsynslösa mordet i december 1980 mer eller mindre hjälpte till på samtliga Ono-album. Däremot hade jag ändå svårt att acceptera den sju år äldre japanska tusenkonstnärens musikaliska eventuella kvalitéer.
   Så att lyssna på ett album med enbart Yoko Ono-låtar är ett ganska problematiskt projekt som kräver lite mer av mina öron. Innan jag började lyssna på den här tribute-skivan tvingades jag till djup research ty hennes låtar och diskografi har befunnit sig i ett mörker sedan 1980. Och upptäcker då att en majoritet av innehållet/låtmaterialet på skivan är hämtat från den tidiga och i mina öron intressanta eran mellan 1969 och 1973. Ändå är majoriteten av repertoaren på den här skivan för mig ganska okänd på pappret.
   Utan några som helst förväntningar blir jag vid första lyssningen glatt överraskad vid flera tillfällen, ”Toyboat”, ”Waiting for the universe”, ”Growing pain”, ”Mrs Lennon”, ”Nobody Sees Me Like You Do”, och ”Run, run, run”, utan att jag ofta har något förhållande till varken artist eller grupp som framför Yoko Ono-låten. I de här exemplen framstår låtarna som mycket bättre än det jag minns att jag tvingades lyssna till på 70-talet.
   En majoritet av medverkande artister på skivan är för mig okända (stora frågetecken för namn som Sudan Archives, U.S. Girls, Jay Som, Japanese Breakfast och Amber Coffman) medan redan etablerade namn som David Byrne och Stephin Merritt gör ganska bleka intryck här. Däremot har Death Cab For Cutie gjort fantastisk pop av ”Waiting For The Sunrise” från en av Yoko Onos bättre album, ”Approximately infinite universe” (1973).
   Och avslutningen med den okända sångerskan Amber Coffman, som annars sjunger i lika okända gruppen Dirty Projectors, är en personlig och ödmjuk version av ”Run, run, run” från albumet ”Feeling the space” (1973).


1. Toyboat Sharon Van Etten
2. Who Has Seen the Wind? David Byrne with Yo La Tengo
3. Dogtown Sudan Archives
4. Waiting For The Sunrise Death Cab for Cutie
5. Yellow Girl (Stand By For Life) Thao
6. Born In A Prison U.S. Girls
7. Growing Pain Jay Som
8. Listen, The Snow Is Falling Stephin Merritt
9. No, No, No Deerhoof
10. Don't Be Scared We Are KING
11. Mrs. Lennon The Flaming Lips
12. Nobody Sees Me Like You Do Japanese Breakfast
13. There's No Goodbye Between Us Yo La Tengo
14. Run Run Run Amber Coffman

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #74: Tomas Andersson Wij/Anna Ternheim 2004

Postad: 2022-08-15 07:51
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

RUBRIKEN PÅ MIN KONSERTRECENSION I MARS 2004, ”Kvällen då en stjärna föddes”, syftar inte på söndagskvällens huvudartist utan på den debuterande sångerskan som inledde konserten, Anna Ternheim. Officiellt skulle hon inte debutera på skiva förrän till hösten 2004 men redan här, i mars 2004, fanns det en cd/promo-ep med fyra låtar ute med tidiga versioner av hennes första låtar som lät så lovande personligt att jag blev förväntansfull inför konserten som sedan motsvarade alla förväntningar.
   Söndagskvällen är helt klart oförglömlig och rubriken, ord som jag faktiskt inte skrev i recensionen, som en påpasslig redigare fick till det blev ju ren och skär sanning från hösten 2004 när Anna skivdebuterade på riktigt.
   I sin helhet var det inte bara Anna som gjorde söndaskvällen till något historiskt. Även Tomas Andersson Wij, som i sammanhanget var något mer rutinerad, visade sig ha tagit steg framåt med sin musik och sina texter. Hans fjärde då aktuella album ”Stjärnorna i oss” var hans hittills bästa skiva och även för honom såg framtiden positiv ut.
   Det dröjde för övrigt inte många år förrän jag fick uppleva en konsert med omvända förutsättningar. 2006 var det Tomas Andersson Wij som var uppvärmare till Anna Ternheim... Som jag nästan kan lova kommer lite högre upp på min favoritlista med bästa konserter i Örebro.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 2004.

KVÄLLEN DÅ EN STJÄRNA FÖDDES

TOMAS ANDERSSON WIJ
ANNA TERNHEIM
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 29 februari 2004


Dagen då våren närmade sig city följdes av en stjärnklar och vacker, om än lite mer kylskåpskall, kväll. Men värmen och ljuset fanns sedvanligt till hands på ännu ett lyhört Klubb Söndag-arrangemang på den typiska sommarrestaurangen Strömpis mitt i stan.
   Där hade 245 uppenbara fans till Tomas Andersson Wijs musik samlats för att bli tillfredsställda av företrädesvis dämpad livemusik. En konsert som också, med hjälp av närhet, ännu fler avskalade arrangemang och ett personligt uppträdande, skulle bevisa att Tomas senaste skiva ”Stjärnorna i oss” är en av årets bästa svenska skivor.
   För lite drygt ett år sedan gjorde Tomas ett liknande framförande på just Klubb Söndag, då för övrigt premiär på detta storstilade klubbkoncept, men var då lite ovan i kostymen som lågmäld artist.
   Efter den senaste utmärkta skivan, som redan i produktionen är anpassad det lilla konceptet, kändes söndagskvällens Andersson Wij-uppträdandet så mycket mer genomtänkt, så mycket naturligare och så mycket mer en klassisk konsert, faktiskt.
   Ibland kan det vara svårt att lyfta ner rockproduktionen på skiva till en akustisk nära nivå. Därför hade Tomas den här gången en betydligt lättare uppgift att stå upp mot förväntningarna och förhoppningarna om en konsert helt i nivå med skivans styrka.
   Med ytterligare en musiker till hjälp, Mattias Blomdahl som är mest känd som gitarrist och låtskrivare i Charlie’s Magazine, vid sidan av ryggraden, producenten och klaviaturspelaren Robert Qwarforth blev det inte tyngre och mer spektakulärt utan bara ett strå vassare i varje refräng och vers.
   De bästa låtarna från senaste skivan gav givetvis karaktär åt hela konsertens framgångsrika recept men var ändå inte i majoritet. Tomas valde friskt och vågat från alla sina skivor och gav tillsammans med sina musiker låtarna en mänskligt jordnära tolkning som musikaliskt alla passade in i hans sound för dagen.
   De atmosfäriska och lite svårfångade låtarna från ”Ebeneser” tillhörde kanske inte konsertens mest profilstarka material men gjorde ändå pauserna mellan de extraordinära låtarna till anmärkningsvärda ögonblick.
   Om Andersson Wij motsvarade alla högt ställda förhoppningar så hade uppvärmaren Anna Ternheim i söndagskväll en något tuffare utgångsläge. Hennes omtalade demo är alldeles för personlig och professionell för att man ska kunna kräva detsamma på scen. Ensam och utlämnad med bara sin egen akustiska gitarr som skydd så genomförde hon sitt korta uppträdande på sju låtar alldeles charmant.
   Med en röst som hämtad från en annan värld, eller i alla fall en annan kontinent, så blev varje sång som en hymn. Melodierna är tämligen ordinära singer-songwriter-skapelser men det är de små, små detaljerna som gör Anna Ternheim så stor.
   Hennes för all del prickfria Sinead O’Connor-cover ”The last day of our acquaintance” kanske tog bort lite av hennes unika personlighet men hennes egna låtar visade sig ha den styrka som ryktet hade sagt fast hon kom av sig vid ett tillfälle.
   På Nerikes Allehanda har vi en policy att inte betygsätta konserter med demoartister. Men Anna Ternheim har nyligen skrivit kontrakt med ett skivbolag. Så nu är det bara en tidsfråga innan hon kommer att nå positionen bredvid exempelvis Sophie Zelmani. Så stora är Annas möjligheter för jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.

Tomas Andersson Wijs låtar:
Tommy och hans mamma
Blåa berg
…och en som vandrar
Hej då
Du skulle tagit det helt fel
Varelser i vattnet
Vissa dagar
Sommaren 77
Landet vi föddes i
De gröna vagnarna
Där får jag andas ut
Ovan där
Trummorna och musiken
Blues från Sverige
Varm sjö
Gör nånting vackert

/ Håkan

Ellens ödmjukhet och naturliga mänsklighet

Postad: 2022-08-12 09:13
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling

ELLEN SUNDBERG
Kulturterrassen, Örebro 11 augusti 2022
Konsertlängd: 20:33-21:11 och 21:33-22:17 (38+44=82 min)
Min plats: Sittande ca 8 m till vänster från scenen.


EFTER NÅGRA SAKNADE ÅR på Örebros scener återvände den jämtländska drottningen av lilla Bjärme, Ellen Sundberg, på torsdagskvällen till stadens extremt levande puls av konsertverksamhet. 2013, som 20-åring, tog hon Örebro med storm på Live at Heart och fram till 2017 var hon en flitig besökare med många regelbundna konserter på sitt samvete. Ellen reflekterade just över det minnet i ett av sina många trevliga mellansnack på konserten.
   Senare på hösten 2013 agerade hon uppvärmare på Israel Nashs konsert. Sommaren 2014 ägnades fullt ut med att kompa Doug Seegers på hans första Sverige-turné, tre konserter på tre kvällar i rad i Örebro, 15, 16 och 17 augusti!).
   2015 gjorde Ellen och hennes kompband Widowmakers regelrätt succé på Scandic Grand i Örebro. Och på några få dagar 2017 uppträdde Ellen ensam i Örebro två gånger, först på Equal at Heart-festivalen för att sedan värma upp publiken på en konsert med Aaron Lee Tasjan.
   Sedan har Ellen Sundberg lyst med sin frånvaro i Örebros konsertmiljö fast hon har väckt än mer uppmärksamhet nationellt med sina senare skivor där hon har tolkat Kjell Höglund-låtar och sedan tonsatt Bodil Malmstens dikter. I en numera imponerande diskografi har Ellen sedan 2013 också släppt fyra album på engelska. Hon kom alltså till Örebro med en stor låtrepertoar i ryggen och på ett välfyllt Kulturterrassen (80 konsertbesökare) blandade hon på torsdagskvällen friskt mellan sina olika genrer.
   Jag hade inledningsvis lite skeptiska förväntningar på just den vilda blandningen av både språk, svenska och engelska, och pendlandet mellan Höglunds realism och Malmstens seriösa diktande i texterna. Men Ellen passerade elegant över den tröskeln med hjälp av en stor dos ödmjukhet och naturlig mänsklighet i sina många underhållande mellansnack.
   Med bara en enda gitarr och lite munspel som komp kryssade Ellen mellan sina alster till publikens tydliga respons där jag märkte en viss popularitet för Kjell Höglunds smått komiska ordvändningar i ”hits” som ”Man vänjer sig” och ”När tåget lämnar perrongen”. Även Bodil Malmstens höjdpunkter som ”Ett bloss för moster Lillie” och ”Det här är hjärtat” möttes med full koncentration och genuint gillande hos publiken.
   Återbesöken i Ellen Sundbergs engelska repertoar blev också som ett möte med en kär gammal vän fast de i original hade större arrangemang med elektriskt komp. Här blev det än mer personligt när hon bjöd på exempelvis ”Blind” (från debuten ”Black raven”), ”Hollow” (från andra albumet ”White smoke and pines”), ”Blame it on thedreamer” (från tredje skivan ”Cigarette secrets”) och ”Take it back” (från fjärde engelska albumet ”Levi's blue eyes”).
   Enligt Ellen själv tänker hon satsa på sitt nya svenska låtmaterial och vi fick ett smakprov, vars titel kanske var ”Ingenting har ändrats”, plus en gammal låt på engelska som aldrig har spelats in. I den exklusiva skaran får väl även Ellens överraskande version av Allan Edwalls ”Möss och människor” räknas. Ellens anekdot om att att hon på långt håll är släkt med Edwall var bara en av många roliga mellansnack hon bjöd på denna varma torsdagskväll i augusti.
   På en konsert där Ellen mellan varje låt ödmjukt tackade publiken och slutgiltigt bjöd på extralåten ”Favorite town” som delar i publiken just då uppfattade som en hyllning till Örebro.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #75: Colosseum 1971

Postad: 2022-08-12 07:57
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

PÅ EN AV MINA FÖRSTA KONSERTUPPLEVELSER i Örebro Konserthus kom det engelska jazzrockiga bandet Colosseum på besök. Bandet bildades i september 1968 när trummisen Jon Hiseman just hade lämnat John Mayall's Bluesbreakers. Hiseman var bandledare och tog med sig basisten Tony Reeves från samma Bluesbreakers. Övriga medlemmar var Dick Heckstall-Smith, saxofon, Dave Greenslade, keyboards, och James Litherland, gitarr.
   Bandets första album, ”Those who are about to die”, släpptes i mars 1969 och uppföljaren ”Valentine suite” kom redan i november samma år. 1969 blev det också medlemsförändringar i gruppen. För en kort tid blev gitarristen Jim Roche ersättare till Litherland men ersattes i sin tur av Dave Clempson. Under 1970 blev det fler förändringar i gruppen: basisten Mark Clarke ersatte Reeves och ny sångare blev Chris Farlowe som dock saknades på den här konserten på grund av sjukdom.
   Bara några veckor innan konserten gav Colosseum ut liveskivan "Colosseum live". Senare samma höst splittrades Colosseum men trummisen Jon Hiseman var snart tillbaka på Örebro Konserthus med sitt nya band Tempest.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1971.

EN PROFIL KORTARE

COLOSSEUM
Konserthuset, Örebro 30 september 1971


ENGELSKA COLOSSEUM STOD FÖR MUSIKEN i ett fullsatt Konserthus i torsdags kväll. Från sina engelska konsertframgångar ska gruppen nu söka lyckan i Sverige under en mindre turné. Deras sångare sedan ett år tillbaka, Chris Farlowe, fick de lämna kvar på ett sjukhus i England, Ont i näsan, sades det och därmed var konserten en profil kortare.
   Farlowes fallna mantel fick nu lyftas upp av gitarristen Clem Clempson och basisten Mark Clarke som resulterade på både gott och ont. Musiken koncentrerades nu mycket kring det instrumentala med små inslag av mungymnastik.
   Av den två timmar långa konserten var det full fart till 90 procent. Improvisationer som flöt i väldiga ljudkaskader med ledaren och trummisen Jon Hiseman i spetsen.
   Äldre, nyskrivna och framförallt långa låtar blandades om varandra. Bland godbitarna denna kväll var Hisemans trumsolo på nära 20 minuter och Dave Greenslades och Clempsons behandling av orgel- och pianouppsättningen som ett tag liknande en sorts Följa John. Den tunnhårige saxofonisten Dick Heckstall-Smith visade med sin gedigna musikbakgrund att han är en enorm kapacitet för gruppen vid de mer eller mindre improviserade uppvisningarna.
   Trots allt får man ge Colosseum godkänt på en konsert som kunde ha blivit ännu bättre med Chris Farlowes medverkan.

/ Håkan

Covers: Nisse Hellberg

Postad: 2022-08-10 07:56
Kategori: Cover-skivor

NISSE HELLBERG: Hemmainspelningar 2022 (United Stage, 2022)

ELVIS COSTELLO HAR GJORT det. Och Plura har gjort det. Och nu har också Nisse Hellberg gjort det. Alltså gjort covers på sina egna låtar. De här nämnda låtskrivarna har i förstaläget ”skänkt bort” sina låtar till andra artister eller grupper för att sedan spela in och ge ut låtarna på sitt eget sätt.
   Nisse Hellberg har gjort det enkelt: Han har helt simpelt givit ut sina demoversioner. Men jag är och har alltid varit lite skeptisk till sanningshalten när artister ger ut sina demoversioner. I min enfald har jag alltid trott att de första demovarianterna av nyskrivna låtar är enkla låtstrukturer och långt ifrån färdiga låtar. Per Gessle har genom åren släppt ett fång demoversioner av sina låtar som i mina öron har varit så gott som färdiga för utgivning. Nu har hans ”kompis” Nisse gjort något liknande.
   Nisse har själv beskrivit inspelningarna som amatörmässiga men de här fyra låtarna är verkligen färdigkonstruerade fast han enligt uppgift har spelat in dessa med enbart hjälp av en trummis, Marcus Källström från Nisses soloband.
   Men den proffsiga enkelheten kanske bottnar i Nisses fullständigt lysande kvalitéer att skriva låtar som fastnar i var mans medvetenhet utan att smyckas ut med stora arrangemang och många instrument.
   Det är naturligtvis en kulturgärning av Nisse att ge ut sina egna versioner av fyra i grund och botten utmärkta låtar som gjort sig kända i några helt andra artistkarriärer men här har hittat hem till sin egen miljö.
   Låtar som tidigare har passat perfekt hos både dansband (Larz-Kritsterz) och ett poppigt Sven-Ingvars får här sin slutgiltiga behandling. Medan låten som Louise Hoffsten för 33 år sedan lyckades förstöra i en otäck 80-talsversion, "Hon gör allt för dig", här får sin rättmätiga revansch.
   För några veckor sedan gästade Nisse Örebro och i konsertrepertoaren var det bara en låt från den här ep:n som fick plats, ”Små ord av guld”, men jag tycker nog samtliga låtar på skivan är värda en plats i Nisses solorepertoar.

"Nånting stort hos mej" (Nisse Hellberg)
1998. Från albumet "Nio liv" med Sven-Ingvars.
"Små ord av guld" (Nisse Hellberg)
2010. Från albumet med samma namn med Larz-Kristerz.
"Min vän Johanna" (Nisse Hellberg)
2000. Från albumet "Retro aktiv" med Sven-Ingvars.
"Han gör allt för dej" (Nisse Hellberg),
1988. Från albumet "Stygg" ("Hon gör allt för dig") med Louise Hoffsten.

/ Håkan

Rekordtidig höststart på Håkans Pop

Postad: 2022-08-09 10:01
Kategori: Blogg

ALLDELES STRAX ÄR DET DAGS att introducera en ny säsong på Håkans Pop, den 15:e(!) om jag har räknat rätt. Egentligen brukar jag starta en ny säsong ungefär samtidigt som skolorna drar igång, runt mitten av augusti, Men här finns så mycket energi och ambition och engagemang att jag inte riktigt kan vänta på traditionell nystart.
   Den kommande säsongen, eller ska vi efter skolmodell kanske kalla det termin, har ett huvudspår som introducerades redan i maj när förra säsongen gick i mål med avslöjandet av nummer ett på den 150 album långa listan med favoritalbum. Kategorin hette All Time High-album och allra bäst enligt mitt sätt att gradera favoriterna blev dubbelalbumet ”The Beatles” med The Beatles. Kan det uttryckas tydligare?

REDAN VECKAN EFTER DEN FINALEN började nedräkningen på min 100-lista av de bästa konserterna i Örebro och sedan har den sedvanligt loja sommarsäsongen rullat på för att nu utöka kategorierna och göra varje vecka på Håkans Pop lite fetare, lite mer innehållsrik och, förhoppningsvis, framförallt lite mer intressant och fantasifylld.





UNDER HÖSTEN 2022 OCH VÅREN 2023 kommer måndagarna och fredagarna fortsättningsvis domineras av 100-listans resa mot nummer ett som kommer presenteras någon gång i maj nästa år. På onsdagarna återkommer en gammal favorit eller två, cover- och tributeskivorna. Arkivet av icke-uppmärksammade skivor/album i de kategorierna pockar på ny uppmärksamhet. Strax ovan visas några smakprov ur den kommande säsongens innehåll.
   Sedan Håkans Pop introducerades i augusti 2007 har jag till dags dato skrivit om 204 coverskivor, album där grupper eller artister ägnat hela utrymmet åt ickeoriginalmaterial, så kallade covers. Den nya säsongen med coverskivor kommer till stor del handla om aktuella skivor fyllda av intressanta titlar som kräver sin uppmärksamhet och djupare analys med info om ursprung.
   Detsamma gäller de så kallade tributeskivor där artister eller grupper samlas för att hedra eller uppmärksamma någon annan artist, grupp eller låtskrivare. Jag har fram till i dag skrivit om 113 Tributeskivor på Håkans Pop. Och nu följer ytterligare några...

IMORGON KOMMER JAG INLEDA den nya Håkans Pop-säsongen med Nisse Hellbergs ep ”Hemmainspelningar 2022” som innehåller fyra låtar som han en gång har skrivit till andra artister men som han nu presenterar i egna demoarrangemang. Några andra aktuella skivor i samma kategori som jag ska skriva om i höst blir med det intressanta paret Jeff Beck/Johnny Depp, Edgar Winter och David Bowie.
   Bland de nya Tribute-skivorna, som jag kommer uppmärksamma under de närmaste månaderna, märks hyllningar till Yoko Ono, Neal Casal och den gamle NRBQ-basisten och gitarristen Joey Spampinato.

Välkomna till en ny säsong på Håkans Pop!

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (480)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (149)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Augusti 2022 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Mattias 30/06: Sjukt bra platta på alla sätt och vis....

Mattias 30/06: Weld är bättre i mitt tycke....

Olle Nordgren 30/06: Som alltid när det gäller recensioner på Håkans Pop är det mycket välskriv...

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.