De tio senaste blogginläggen

I min skivhylla: Jimmy Webb

Postad: 2017-09-22 07:55
Kategori: I min skivhylla



JIMMY WEBB: El Mirage (Atlantic SD 18218)

Release:
Maj 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Cassell Webbs "Conversations at dawn" (1990) och samlingen "The Premier collection" (1988) med Andrew Lloyd Webber-låtar.

OCH NU YTTERLIGARE ETT VIKTIGT KAPITEL i min serie med sjungande låtskrivare. Jimmy Webb var ju främst en talangfull och framgångsrik ung låtskrivare innan hans egna skivor på 70-talet började visa upp en personlig artist. Jag har länge gått och sneglat på Jimmy Webbs "El Mirage"-album i hyllan och med tiden har dess musikaliska värde växt i mitt huvud. När jag nu gör en närmare granskning kan "El Mirage" inte riktigt leva upp till sitt rykte men är ändå en intressant skiva i en grandios karriär.
   Den här kategorin på Håkans Pop, där jag lite slumpartat plockar skivorna ur skivhyllan, ger mig som bloggare många friheter. Friheten att välja precis det jag vill lyssna på och skriva om men också friheten att gräva ner mig mer i historia än vad som omfattas av just den aktuella skivan. När jag i dagens ämne letar mig tillbaka till Jimmy Webbs första "stapplande" steg i musikbranschen hamnar jag tidsmässigt i mitten på 60-talet och för mig sedan tidigare okända fakta.
   Minns tämligen tydligt hur jag i lokaltidningen våren 1968 läste om en osedvanligt talangfull amerikansk låtskrivare, Jimmy Webb, som sommaren 1967 blott 20 år gammal skrivit en pophit som lite högtidligt har beskrivits som en kantat uppdelad i flera olika avsnitt, "MacArthur Park". Det var skådespelaren Richard Harris som sjöng låten men det var denne gränslöst begåvade unge man som skrivit, arrangerat och producerat låten.
   Jag kanske hade hört hans namn i tidigare ty "By the time I get to Phoenix" och "Up, up and away" hade ju ockuperat listorna med Glen Campbell och 5th Dimension några år tidigare. Men det var låtar som var lite för snälla, mediokra och melodiradiomässiga i mitt huvud. "MacArthur Park" flyttade däremot gränserna för vad 60-talspop stod för.
   När jag nu gräver ner mig ordentligt i Jimmy Webbs historia hamnar jag i mitten på 60-talet när hans låtar börjar dyka upp första gången. Knappt 18 år fyllda både skrev och arrangerade Webb "This is where I came in" med tjejkvartetten The Contessas. Sedan följde några Motown-relaterade skivor som aldrig blev några breda succéer men ändå så här i efterhand måste anses ha varit sensationella. Han var som 19-årig vit låtskrivare då kontrakterad på det svarta skivbolaget Motown. Ett av de första bidragen var en låt, "My Christmas tree", till Supremes julalbum 1965, "Merry Christmas". Samtidigt skrev han låtar till bolagets Brenda Holloway, Danny Day (artistnamn för låtskrivaren Hal Davis) och Billy Eckstine.
   Man ska vara försiktig med att beskriva någon som underbarn men Jimmy Webb tillhörde absolut den exklusiva kategorin av människor.
   Ungefär samtidigt med framgångarna för "MacArthur Park" debuterade Webb som artist utan att nå tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet. Skivbolaget ville göra honom till en ny Randy Newman men Webbs egna skivor var tämligen anonyma åren framöver jämfört med låtskrivarframgångarna.

DET VAR FÖRST 1974 MED ALBUMET "LAND'S END" som Jimmy Webb satte avtryck även som artist. Och när uppföljaren "El Mirage" släpptes tre år senare stod jag först i kön och inhandlade albumet. Att George Martin producerade skivan var inte avgörande men naturligtvis en bidragande orsak som gjorde skivan än mer intressant. Och den har med åren blivit lite mytomspunnen i min skivsamling. Jag har gärna återvänt till plattan men har varje gång blivit lite besviken och jag kan avslöja att när jag lite mer noggrant lyssnar i september 2017 är intrycken som helhet inte förändrade.
   Jag tror inledningslåten, den då nyskrivna "The highwayman", som är en klassiker i vilken låtskrivarkarriär som helst tar död på skivan i övrigt. Det är kanske inte hela sanningen men låtmaterialet i övrigt är lite ojämnt, pendlar mellan fantastiska kompositioner och mer allmängiltigt material, som gör att "El Mirage" låter bättre i mitt huvud än på grammofonen.
   Jimmy Webb gör här alltså originalet till "The highwayman", en låt som otaliga artister har gjort cover på genom åren och en låttitel som till och med levererade ett gruppnamn när ikonerna Johnny Cash, Kris Kristoferson, Waylon Jennings och Willie Nelson 1985 tillsammans spelade in låten och helt automatiskt började kalla kvartetten för The Highwaymen.
   Det är inte alltid så att Webb är förste artist att spela in sina låtar. När "El Mirage" släpptes hade Glen Campbell redan spelat in "Christiaan no" och "The moon is a harsh mistress" (typisk Jimmy Webb-titel som han hade knyckt från en Robert A Heinlein-novell). Och inte nog med det, Webb gör dessutom en cover på en egen låt, "P F Sloan" om 60-talslåtskrivaren, som han redan 1970 spelade in för sitt andra album "Words and music" men på uppmaning från producenten George Martin spelade han in den igen.
   Gamle Beatles-producenten Martin har haft ett visst inflytande på skivan, både vad gäller innehållet och utformningen och han har inte bara agerat producent på skivan. Han är också både arrangör och dirigent. Efter Beatles-äventyret var George Martin flitigt anlitad som producent av en mängd olika artister. USA-trion America anlitade Martin flitigt men också instrumentalt baserade artister som Jeff Beck och Mahavishnu Orchestra. I kompet på "El Mirage" finns Lowell George på slidegitarr men den hörs inte så ofta.
   Webb gör ytterligare en cover på "El Mirage", gitarristen Fred Tacketts låt "Dance to the radio". Webb hade förmodligen upptäckt låten året innan då han producerade och arrangerade sin syster Susan Webbs album "Bye-bye pretty baby" där låten först dyker upp.
   "El Mirage" är som redan nämnts en lite för ojämn skiva för att kallas en ren favorit i sin helhet men låtar som "The highwayman", "If you see me getting smaller I'm leaving" (Waylon Jennings släppte för övrigt sin version av låten månaden före Webb), "Christiaan no" (om äldste sonen), "Moment in a shadow", "Where the universes are" (tillägnad Ringo Starr) och "The moon is harsh mistress" är tveklösa toppar på albumet. Medan "Mixed up guy", "Sugarbird" och coverlåten "Dance to the radio" är förvånansvärt allmängiltiga.

/ Håkan

Jesus har landat

Postad: 2017-09-20 07:56
Kategori: 90-talskonserter

EFTER TRE ALBUM PÅ ENGELSKA VAR DI LEVA tillbaka i det svenska språket på albumet "Jag är du", för övrigt även utgiven på engelska "I am you", som gavs ut på våren 1997.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 1997.

THOMAS DI LEVA
Slottsfestivalen, Örebro 31 juli 1997


Di Leva har landat. Efter flera års utflykt i den kosmospolitiska världen med engelska som modersmål är han tillbaka som svensk.
   Så jordnära svensk han nu kan bli, vår populärkameleont i kosmos.
   Di Leva baserade alltså sin festivalbantade nio låtars show på de svenska låtarna, hitsen från förr plus en handfull aktuella låtar från senaste skivan.
   Efter en sedvanligt storslagen entré svävade, skred, dansade och rörde han sig över scen på sitt alldeles egna sätt. I lång, ljusblå särk som en annan Jesus-figur.
   Mellan låtarna matade han sina fans med ordspråk på ordspråk. Ibland komiskt pricksäkra men lika ofta levererade han plattityder och klyschor som var både vitsiga och flummiga.
   Men storhetsdagarna, när han på sina konserter lyckades ta med sig hela sin publik på en sanslös resa, är några år borta.
   Det är dock svårt att tycka illa om en artist som Di Leva när han ler sitt väna leende, lägger huvudet på sned och försiktigt dricker ur sin vatten(?)kanna.
   I vanlig ordning stördes inledningen av ett miserabelt ljud, förtvivlat mycket bas och trummor.
   Men redan på tredje låten, "Vem ska jag tro på?", var konserten publikt i hamn.
   Sedan blandade han tunga allsångslåtar, "Vi har bara varandra" och "Everyone is Jesus" (konsertens enda engelska låt), med allra bästa urval från senaste skivan.
   Mittenpartiet med "Regnbågsdiamant" följt av "Svarta pärlan i London", "Lady i det gröna" och "En storm ska ta oss hem" var verkligen ingen transportsträcka mellan de klassiska Di Leva-låtarna.
   Som helhet en bra men lite korthuggen konsert. Att han inte hann med någon extralåt får vi nog skylla på det tajta festivalschemat som inte tillåter tidsöverdrag.
   Di Leva passade aldrig på att gå på vattnet men onekligen hade han direktkontakt med vädergudarna ty regnet hängde i luften under hela konserten utan att falla ned.

Själens krigare
Allting är möjligt
Vem ska jag tro på?
Regnbågsdiamanter
Svarta pärlor i London
(Dansa din djävul - en strof)
Lady i det gröna
En storm ska ta oss hem
Vi har bara varandra
Everyone is Jesus

/ Håkan

MAXI12" #32: KIRSTY MacCOLL and the POGUES

Postad: 2017-09-18 07:54
Kategori: Maxi12"



KIRSTY MacCOLL and the POGUES
Miss Otis regrets/Just one of those things
AZTEC CAMERA
Do I love you?

(Chrysalis, 1990)

DET FINNS NATURLIGTVIS MÅNGA FLER POGUES-singlar som är både bättre och mer intressanta än den här relativt sena singeln. Dessutom skiljer sig maxisingeln inte alls i en jämförelse med 7"-varianten. Jag var under alla år som Pogues stod på kulmen av sin karriär och ytterligare några år, låt säga mellan 1985 och 1992, en hängiven beundrare av det folkmusikrockiga bandet. Och under de åren betydde det också att jag nitiskt samlade på mig samtliga maxisinglar bandet gav ut, ofta med unika extraspår.
   Det har faktiskt blivit 19 stycken med åren och bland alla dem ligger den här givetvis i skuggan av exempelvis "A pair of brown eyes", "Poguetry in motion"-ep:n (med "A rainy night in Soho"), "Fairytale of New York", "If I should fall from grace with God", ett par Dubliners-samarbeten och den mäktiga coverversionen av "Honky tonk women". Men jag har ju redan skrivit om flera av dessa singlar tidigare (se länkarna ovan) och om jag känner mig själv rätt lär jag återkomma till Pogues på min vandring mot nummer ett bland favoritmaxisinglarna.
   Det hände ibland under storhetsåren att Pogues-singlar dök upp utanför själva albumreleaserna av en eller annan anledning. "Miss Otis regrets"-singeln är just en sådan singel som egentligen ligger helt utanför bandets officiella diskografi eftersom den är utgiven på Chrysalis och är en del av ett helt annat sammanhang.
   Låter det mystiskt så ska jag förklara. 1988 lämnade bandet Stiff och flyttade det egna skivbolaget Pogue Mahone till Warner Bros som fortsättningsvis distribuerade bandets skivor.
   Under den senare delen av 80-talet hade aidsepidemin nått sin kulmen och välgörenhetsarrangemangen för att samla in pengar till medicin och hjälpmedel hade ökat. Ett gäng artister tog 1989 initiativet att tillsammans med den internationella organisationer Red Hot Organization (RHO) bekämpa aidsfaran och samtidigt samla in pengar. På albumet "Red hot + blue" medverkade bland annat Tom Waits, U2. David Byrne, Sinéad O'Connor, k d lang, en duett med Deborah Harry/Iggy Pop och de två spåren (med de tre låtarna) på den här maxisingeln. Skivan blev också en hyllning till den gamle låtskrivaren och artisten Cole Porter vars låtar bildade ryggrad på albumet där titeln var hämtad från Porters musikal (1936) med samma namn.
   Porter blev automatiskt en galjonsfigur i sammanhanget. Han var homosexuell i en tid, 30-talet, när det absolut inte var accepterat.
   Pogues och Kirsty MacColl vävde ihop två Porter-låtar, från 1934 respektive 1935, och den skotska gruppen Aztec Camera bidrar med "Do I love you?" från 1939.
   "Miss Otis regrets" släpptes i en väldigt hektisk tid för Pogues på hösten 1990. På sommaren innan hade Pogues andra samarbete med den legendariska irländska folkmusikgruppen Dubliners släppts i samband med EM i fotboll. Där fanns Irland med, och coachades av Jackie Charlton, och Pogues skrev och gav ut "Jack's heroes" som blev bandets bästa listnotering sedan "Fairytale of New York".
   Samtidigt jobbade bandet på ett nytt album, "Hell's ditch", som producerades av Joe Strummer men innan den skivan släpptes kom alltså samlingsskivan "Red hot + blue" där låtarna på maxisingeln finns med. Släpptes för övrigt i september 1990 samtidigt som Pogues första albumsmakprov "Summer in Siam" kom. En magnifik krock som förstärktes två månader senare när ovan nämnda Pogues-album släpptes exakt samtidigt som "Miss Otis regrets". Albumet vann den kommersiella dragkampen och "Miss Otis regrets" missade listplacering.

NÄR JAG IDAG LYSSNAR LITE MER NOGGRANT PÅ "Miss Otis regrets", kanske mer grundligt än någonsin, känns det lite orättvist att singeln och framförandet har hamnat i bakvattnet i en ganska extraordinär diskografi. Samarbetet med Kirsty MacColl är naturligtvis nyckeln till singelns magiska kraft. Två före detta Stiff-artister går vidare och visar varför de är bäst på det de gör. Receptet hade ju fungerat en gång tidigare (på klassiska "Fairytale of New York") och när makalöst välsjungande Kirsty möter Shane MacGowans grumligt slarviga röst är kombinationen så självklart lysande att materialet nästan bleknar i jämförelse.
   Det här är ju covermaterial men för en gångs skull har jag inget förhållande till originalen, min mamma var knappt född när Cole Porter skrev låtarna, och versionen har i mina öron inga krav att förhålla sig till. Tempobytet mellan de båda låtarna i detta medley påminner om redan nämnda "Fairytale of New York" fast här är rollerna ombytta, Kirsty inleder med den vackert långsamma "Miss Otis regrets" innan hetsiga Pogues får fritt spelrum på "Just one of those things" där Shane MacGowan får bråttom att berätta sin historia utan att man som lyssnare kan uppfatta många ord.
   Maxisingeln, som alltså inte skiljer sig något från den vanliga 7":an, är en så kallad splitutgivning där två artister samsas om utrymmet. B-sidan är givetvis ännu en låt från "Red hot and blue"-albumet. Aztec Camera gör "Do I love you?" både homogent och trovärdigt utan att sätta någon speciell personlig prägel på framförandet. En typisk b-sida om ni frågar mig.

/ Håkan

I min skivhylla: Karla Bonoff

Postad: 2017-09-15 07:54
Kategori: I min skivhylla



KARLA BONOFF: Karla Bonoff (CBS PC 34672)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release:
September 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Bonnevilles "Bonneville" (1981) och Bonoffs "Restless nights" (1979).

GENUINA LÅTSKRIVARE HAR ALLTID HAFT en speciell plats i mitt hjärta. Råkar de sedan även ge ut skivor som artister kan lyckan ibland vara fullständig. På 70-talet läste jag skivomslagen noggrant och jag noterade ofta namnen som stod innanför parentesen bakom eller under låttiteln. Via mitt nära intresse för Linda Ronstadts album mellan 1972 och 1978 sprang jag på åtskilliga intressanta låtskrivare som inte så sällan också gjorde egna skivor inte fullt så uppmärksammade som Lindas.
   Det mest uppenbara exemplet i det sammanhanget var Warren Zevon. Men även Jackson Browne, John David Souther, Eric Kaz och Anna McGarrigle var ju namn som etsade sig fast i mitt minne från just något Ronstadt-album. På det sättet kom även dagens huvudperson fram i rampljuset: Karla Bonoff.
   Innan jag någon gång framåt hösten 1976 fick Lindas "Hasten down the wind"-album (jodå, titellåten är skriven av Zevon) i min hand och in i mina öron var namnet Karla Bonoff för mig nästan okänt. Hon hade skrivit titellåten till albumet "Isn't it always love" (1975) med Karen Alexander men den skivan var medioker på gränsen till tråkig fast den var utgiven på mitt just då favoritskivbolag Asylum. Den låten gör Karla på sitt debutalbum.
   Men så plötslig stod Karla Bonoff som låtskrivare till hela tre låtar på "Hasten down the wind" och jag blev naturligtvis gränslöst nyfiken på vem hon var. Ett år senare fick jag ett handgripligt svar när "Karla Bonoff"-skivan stod i nyhetsfacket i den välsorterade skivaffären i Örebro.
   Karla stod som ensam låtskrivare till åtta av albumets tio låtar och, javisst, alla tre låtarna som Linda hade gjort året innan fanns med. Bara att läsa omslaget med musikernamnen (som till stora delar var identiska med Linda Ronstadts kompmusiker), producenten Kenny Edwards (som spelade bas i Lindas band) och att Lindas skivbolagskollegor Glenn Frey, Andrew Gold och John David Souther figurerade i kompet på Karlas skiva, gjorde mig övertygad.
   Researcharbetet och jakten på djupare information om artister var inte lika lätt och gick inte lika fort som idag men det fanns trots allt högintressanta detaljer i Karla Bonoffs förflutna. Hon hade runt 1970 varit medlem i gruppen Bryndle som trots skivinspelning aldrig gav ut något album då. Det släpptes långt senare, 1995, när alla medlemmarna i kvartetten var etablerade. Tillsammans med Karla fanns i gruppen också ovan nämnda Kenny Edwards (och dåvarande pojkvän till Karla) och Andrew Gold plus en annan sångerska som länge parallellt fanns med i många sammanhang, Wendy Waldman.
   Bryndle tynade bort tidigt 70-tal och Karla blev 1974 medlem i trion Howdy Moon som gav ut ett album som inte heller väckte någon större uppmärksamhet. Märkligt nog skrev inte Karla någon låt till den skivan som huvudsakligen producerades av Lowell George. Däremot skrev i våras avlidna sångerskan Valerie Carter flera låtar till skivan.
   Naturligtvis var det de tre Linda Ronstadt-låtarna som drog åt sig största uppmärksamheten på "Karla Bonoff" där sångerskan själv även medverkar som musiker på piano och akustisk gitarr. Exempelvis är hon ensam musiker som pianist på "Lose again" och det blir mer avskalat och mer personligt på det viset. Även i övrigt är albumet i jämförelse med Ronstadt-skivorna något mindre vidlyftigt arrangerat.
   De två coverlåtarna på skivan, Steve Fergusons "Flying high" och Craig Safans "Faces in the wind", drar naturligtvis till sig min nyfikenhet. Ferguson var också Asylum-artist, gav ut "Steve Ferguson"-albumet 1973, men spelade aldrig in sin egen version av "Flying high". Safan hade som musiker en undanskymd roll som arrangör eller pianist på andra skivor och som låtskrivare blev han senare framgångsrik kompositör till soundtrack-musik.
   "Karla Bonoff" är som album fylld med hantverksmässigt skrivna låtar men arrangemangen låter idag lite daterade när det där studiokompetenta soundet doftar så mycket 70-tal att jag blir en aning rådvill över min musiksmak på den tiden. Vilket kan vara en förklaring till att jag inte törs närma mig Linda Ronstadts skivor från 70-talet med största passion.

/ Håkan

Tributes: Alejandro Escovedo

Postad: 2017-09-13 07:50
Kategori: Tribute-skivor

"Por Vida: A Tribute to the Songs of Alejandro Escovedo" (New West, 2004)

IBLAND ÄR JAG INTE FÖRST PÅ BOLLEN. Ibland är jag snarare sist på bollen. Jag tillhör skaran lyssnare som har fastnat för Alejandro Escovedo och hans låtar på senare år. 2010 gav han ut albumet "Street songs of love" och det öppnade mina öron för en intressant artist och låtskrivare. Placerade skivan dessutom på min årsbästalista det året och senaste albumet "Burn something beautiful" utnämnde jag till den bästa skivan i januari 2017, fast den tydligen släpptes förra året...
   Ja, ni ser. I ämnet Alejandro Escovedo var jag en slowstarter och var inte riktigt på plats när Alejandro på 80-talet bildade rockbandet True Believers, med bland annat Jon Dee Graham, och jag var också lyckligt ovetande om hans punkaktiviteter i The Nuns på 70-talet. Och missade även hans korta delaktighet i Rank & File.
   Av naturliga skäl gick även den här 15 år gamla tributskivan mig förbi 2002 men det slår mig nu att det var imponerande att det redan fanns så mycket bra material att välja på. Och den stora skaran artister, som medverkar här, visar att det var många som uppskattade hans låtar som han i tio års tid givit ut på sina egna skivor.
   Både till omfång och musikalisk spridning spretar både materialet och versionerna åt alla möjliga och omöjliga håll på den här tributskivan till Alejandro Escovedo. 32 låtar fördelat på en dubbel-cd är kanske att gapa efter för mycket men jag, som inte var speciellt bekant med materialet, upptäcker så många bra låtar och så många intressanta versioner.
   Projektet med skivan var att samla in pengar till Alejandros sjukhusräkningar ty han hade precis drabbats av en svår sjukdom och det lockade en stor mängd spännande artister att bidra. Att lyckas engagera så kultförklarade namn som Bob Neuwirth (låter som Willie Nelson), John Cale, Ian Hunter och Lenny Kaye är naturligtvis en bedrift.
   Här trängs ömsinta och lågmälda låtar med rejält rockigt material men jag tycker ändå inte det låter ett spretigt och ojämnt. Lenny Kayes "Sacramento & polk" och Giant Sand-sångaren Howe Gelbs "She towers above" är kanske lite för monotona och händelsefattiga för min smak men här finns i övrigt tillräckligt med rejäla höjdpunkter som gör hela skivan till god lyssning.
   Lucinda Williams lägger nivån direkt i öppningslåten "Pyramid of tears" med sin lågmält raspiga röst. Bland övriga låtar i den lugna kategorin kan jag inte sluta lyssna på Cowboy Junkies "Don't need you", underbart överraskande stark sång med Ian McLagan i "Wedding day", även den annars så rockabillykryddade Rosie Flores bidrag förvånar med den nedtonade "Inside this dance" och Ruben Ramos imponerar med "Thirteen years", en låt som vid det här ögonblicket inte fanns utgiven med Alejandro själv.
   Chris Stameys poprockiga "One true love" var också outgivet material vid den här tidpunkten, från ett oavslutat projekt med Stamey och Escovedo. Det rockiga materialet på tributskivan är precis lika intressant som de lågmälda ögonblicken vilket gör att mitt intresse för låtskrivaren Escovedo ökar under hela tiden jag lyssnar på skivan.
   Steve Earle vräker på med allt han har av sin sedvanliga energi i "Paradise" som han gör tillsammans med gruppen Reckless Kelly, Peter Case låter faktiskt som John Lennon uppstånden i "The end" och Ian Hunter låter som ung på nytt i ganska konventionellt rockiga "One more time". De powerpoprelaterade arrangemangen i True Believers-kollegan Javier Escovedos "The rain won't help you when it's over", Charlie Sextons "Dear Head On the Wall" och Tres Chicas "Rhapsody" tillhör också skivans höjdpunkter.
   Det annars så sympatiska Jayhawks sviker något med den lite för storslagna "Last to know" och altcountrykollegorna i Son Volt tar segern med "Sometimes" i den kategorifajten. Innehållet på tributskivan är som sagt ganska gränslöst där till och med ett instrumentalt bidrag roar, jag har nog aldrig hört ett stråkarrangemang svänga mer än "Crooked frame".
   Men allra bäst på en skiva med så många höjdpunkter är Caitlin Carys "By eleven" som låter som ett eko när Richard Thompson fortfarande var gift med sin Linda och gjorde elektrisk engelsk folkrock med vemodig stil. Och Caitlin vässar dessutom arrangemanget med eget fiolspel.
   För att göra skivan fulländad avslutar Alejandro själv albumet med en grymt rockig och hänsynslös version av "Break this time".
   "Por vida" är verkligen ett utmärkt tillfälle att upptäcka en ny artist/låtskrivare och då speciellt debutalbumet från 1992, "Gravity", vars låtar är välrepresenterade här.

1.
Lucinda Williams: Pyramid Of Tears
Lenny Kaye: Sacramento & Polk
Steve Earle & Reckless Kelly: Paradise
Jon Langford and Sally Timms: Broken Bottle
Calexico: Wave
Jennifer Warnes: Pissed Off 2AM
John Cale: She Doesn't Live Here Anymore
Los Lonely Boys: Castanets
Cowboy Junkies: Don't Need You
Charlie Sexton: Dear Head On the Wall
Jon Dee Graham: Helpless
Howe Gelb: She Towers Above
Ian McLagan and the Bump Band: Wedding Day
Tres Chicas: Rhapsody
Peter Case: The End
Bob Neuwirth: Rosalie
Section String Quartet: Crooked Frame

2.
Ian Hunter: One More Time
Jayhawks: Last To Know
Nicholas Tremulis Orchestra: Velvet Guitar
Sheila E.: The Ballad Of The Sun And The Moon
The Chris Stamey Experience: One True Love
Son Volt: Sometimes
Rosie Flores: Inside This Dance
Charlie Musselwhite: Everybody Loves Me
M. Ward: Way It Goes
Javier Escovedo: The Rain Won't Help
Caitlin Cary: By Eleven
The Minus 5: I Was Drunk
The Dragons: Gravity
Ruben Ramos: Thirteen Years
Alejandro Escovedo: Break This Time

/ Håkan

MAXI12" #33: BRUCE SPRINGSTEEN

Postad: 2017-09-11 07:53
Kategori: Maxi12"



BRUCE SPRINGSTEEN
Tougher than the rest (live)
Be true (live)
Chimes of freedom (live)
Born to run (live - acoustic)

(Columbia, 1988)

FRÅN FAVORITEN WARREN ZEVON VIA DEN engelska dagsländan Dream Academy till den allmänt gudabenådade liveartisten Bruce Springsteen kan steget både musikaliskt och känslomässigt uppfattas som lite väl drastiskt. Men den rangordnade listan över mina favoriter bland maxisinglar är subjektivt personlig och musikaliskt gränslös där alla stilar, alla genrer (nästan) och nationaliteter finns representerade.
   Dagens exempel med fyra livelåtar med en av världens mest uppskattade konsertartister kan väl tyckas vara allmängods i den stora samlingen. Men maxisingeln är faktiskt den enda jag äger med Springsteen och sedan har jag ett minne av konserten, på den turné där låtarna är hämtade ifrån, som förstärker skivans värde.
   Först lite bakgrund för att placera skivan historiskt. Efter den mäktigt stora och närmast oöverträffade kommersiella framgången med "Born in the USA", som följdes av världsturnén under 1984/85, blev hans nästa projekt något splittrat och lite mindre storslaget. Inte bara visuellt, 1985 var det hårband och muskulösa armar, hade det hänt mycket i Springsteen-land. Två år senare, när "Tunnel of love" kom, var Bruce finklädd i vit skjorta och kavaj och känslomässigt var det en världsartist med separationsångest som bjöd in.
   Under inspelningarna av "Tunnel of love" blev det uppenbart att Springsteens förhållande med dåvarande hustrun Julianne Phillips knakade i fogarna vilket påverkade många texter på skivan. Även samarbetet med det trogna kompet E Street Band var i upplösning. Samtliga musiker i bandet finns visserligen med på albumet men väldigt sporadiskt och vid ett fåtal tillfällen. Skivan spelade Bruce huvudsakligen in på egen hand där hans kompmusiker kom och gjorde tillfälliga insatser. Exempelvis gästade Clarence Clemons studion på en enda låt ("When you're alone") - som sångare!
   Till turnén, Tunnel of Love Express Tour, som inleddes i USA i februari 1988 hade Bruce dock skrapat ihop hela bandet, inklusive sångerskan Patti Scialfa. Under turnén blev det officiellt att Bruce och Patti var ett par vilket senare resulterade i barn och äktenskap.
   I vanlig ordning släppte Springsteen åtskilliga singlar från "Tunnel of love"-albumet. Innan den skivan släpptes i oktober kom aptitretaren "Brilliant disguise" som sedan följdes av titellåten och "One step up" innan den här livemaxisingeln, eller minialbumet som den ibland beskrivs som, kom i augusti 1988. Då hade turnén precis avslutats på Camp Nou i Barcelona. Och knappt en månad senare, 1 september, sparkade nästa turné igång, "Human Rights Now!", för Bruce. 20 välgörenhetskonserter i Amnesty Internationals regi på en sex veckor lång turné där han fick dela scen med Sting, Peter Gabriel, Tracy Chapman och Youssou N'Dour med lokala gästartister.
   Det mest intressanta spåret på den här skivan, Bob Dylans "Chimes of freedom", har just en koppling till nämnda turné. Innan framförandet av den låten, för övrigt inspelad på Stockholms Stadion 3 juli, presenterar Bruce nyheten om Amnesty-turnén. Bara några dagar innan hade låten lagts till i liverepertoaren och hade inte förekommit i Springsteens konsertsammanhang sedan 1978. Jag var på plats 2 juli på Stockholms Stadion när Springsteen och bandet gjorde sin första Stockholm-spelning och recenserade konserten så här. "Chimes of freedom" var den enda låten på maxisingeln som var inspelad i Europa.
   Övriga tre låtar var inspelade i USA under våren när E Street Band var förstärkta med blås, Miami Horns som under den här turnén gick under namnet The Horns Of Love: Mario Cruz, saxofon, Eddie Manion, saxofon, Mark Pender, trumpet, Richie "La Bamba" Rosenberg, trombon, och Mike Spengler, trumpet. Rutinerade musiker i New Jersey-sammanhang och hade kompat Southside Johnny i många år. 3/5-delar av blåset fanns också med i Springsteens storband Seeger Session Band nästan 20 år senare.
   Inte överraskande är liveversionerna av låtarna på maxisingeln längre än studioinspelningarna och är naturligtvis också mer levande i hela sin karaktär. En outtake från "The river", "Be true", är ett energiutbrott av stora mått medan "Born to run", konsertens första extralåt, är avskalad och melankolisk med bara Springsteens akustiska gitarr och munspel till komp.

/ Håkan

Don Williams (1939-2017)

Postad: 2017-09-09 23:42
Kategori: Minns

FÖR NÅGRA MINUTER SEDAN LÄSTE JAG på BBC:s nyhetssida att DON WILLIAMS var död och plötsligt fick jag en påminnelse om att mannen för en kort tid var en del av mitt musiklyssnande liv på 70-talet. Jag är och var ingen helt igenom countryälskande men lärde mig älska genren via andra artister. Eric Claptons fascination för J J Cales låtar känner vi till men det var ju faktiskt något liknande med Don Williams och när jag bläddrar fram bland alla Williams-skivorna i vinylhyllan (Jerry, John och Paul) hittar jag även Don Williams "Country boy" (1977).
   Jag är nästan övertygad om att jag upptäckte namnet på ett Clapton-album samma år, "Slowhand" där han gjorde en cover på Williams "We're all the way", som fick mig att söka upp låtskrivarens egna alster. Visst har just den upptäckarglädjen gjort livet så mycket mer intressant genom åren?
   "We're all the way" fanns inte med på den Don Williams-skivan jag hittade och ingen annan heller ty han spelade inte in sin version av låten förrän två år senare och det gjorde Claptons upptäckt så mycket mer värd.
   Under de här åren i slutet på 70-talet hade Clapton koll på den amerikanska musiken och via Don Williams album "You're my best friend" (1975) hittade han låten "Tulsa time" av gitarristen, låtskrivaren och artisten Danny Flowers och spelade in den för albumet "Backless" (1978).
   Don Williams var ingen vanlig traditionell amerikansk countryartist. Med sin släpiga och lite trötta stämma och sina sparsmakade arrangemang lyckades han få en publik utanför den allmänna countrypubliken.
   Don Williams dog av emfysem igår 8 september 2017.

/ Håkan

Eftertankens goda sammanfattning

Postad: 2017-09-09 22:49
Kategori: Live at Heart


Några fantastiska minuter med Sam Brookes i Nikolaikyrkan under Live at Heart i Örebro. Något, och mycket annat, jag missade under festivalen förra helgen.

FICK ETT INTRESSANT MESSENGER FRÅN Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén med anledning av min slutrapport om festivalen som ägde rum under senaste helgen. Och det handlade av naturliga skäl mycket om engelsmannen Sam Brookes och grekiska bandet Theodore:

Kul och överraskande att se att du hade samma artister högst på din lista som jag hade! Min etta var Sam Brookes, min tvåa var Theodore. Hårfin skillnad på dem dock, båda tillhör utan tvekan yppersta världseliten i sina respektive genrer. I Nikolaikyrkan lade Sam till en extra dimension då han drog ur sladden från gitarren och gick ut i rummet och sjöng helt utan förstärkning. Han lade även till flera sånger som inte spelades på East West, t ex den gamla folksången "Sam Hall", och han fick även göra extranummer då han var kvällens sista artist i kyrkan.
   Jag såg alla fem spelningarna med Theodore och de blev bara bättre och bättre ju mer man lärde sig den ganska komplexa musiken. En annorlunda spelning var den extrainsatta på Stora Örebro torsdag kl 19 då de med tanke på det tidiga klockslaget spelade ett softare set och lade in tre lugna låtar som de inte spelade på de andra konserterna. De är ett makalöst bra band! Av de svenska akter jag såg fastnade jag främst för Maple & Rye, ett ungt band i stil med Mumford and Sons, jag tror att du skulle gilla dem. Royal Prospect hörde också till överraskningarna, väldigt kompetent arenapop i stil med Coldplay. Johanna Lillvik gillade jag också, bra artpop i stil med Tori Amos. Klez blev nog den mest populära nya akten i år, de gick ett riktigt segertåg genom festivalen och drog allt mer publik för varje dag fram till lördagens spelning på ett överfullt East West.
   Jag känner mig väldigt nöjd med festivalen i år, extra roligt var att de utländska debutanterna levererade så bra. Jag tror och hoppas på att akter som Klez, Dronningen, Theodore, AHI, Calvin Arsenia, Vajra, Ivory Tusk, Fabrizio Cammarata och Trad.Attack! kommer att komma tillbaka, de verkade väldigt nöjda med allt. Hur rankar du dina intryck i år jämfört med tidigare festivaler?


Min kommentar till Lars-Göran:
För mig personligen handlar intryck från konserter så himla mycket om förväntningar och förberedd kunskap. Därför går det för min egen del inte att jämföra årets festival med de tidigare. Utan att ha några statistiska bevis uppfattade jag att årets festival hade en större andel debuterande och därmed för mig okända festivalartister. Detta plus att jag själv i år hade en helt annan utgångspunkt än tidigare, en ambition att upptäcka mycket nytt som jag hade lyssnat mig till, låt vara med en lite för stor andel singer/songwriters. Men musikaliskt var årets festival en lika stor upplevelse som alltid.   
   Överraskningsmomentet gjorde nog det största intrycket av Theodore, oväntat och imponerande (på en förbluffande hög teknisk nivå), medan Sam Brookes "bara" tillfredsställde förväntningarna sedan jag hade hårdpluggat hans material. Sedan skulle jag naturligtvis ha varit på fler "viktiga" platser under de fyra festivalkvällarna. Men mina två recensionsåtaganden hindrade mig tyvärr från Brookes i kyrkan och DSH5 också i kyrkan (med Karin Wistrand som gäst) men så är ju förutsättningarna på en levande och intensiv festival.

/ Håkan

Sommarens skörd av nya skivor

Postad: 2017-09-09 16:22
Kategori: Skiv-recensioner

MITT FÖRHÅLLANDE TILL NYA SKIVOR HAR UNDER sommaren varit både ojämnt och oregelbundet. Jag har lyssnat men inte riktigt registrerat eller noterat mina tankar i text. Därför är det dags nu, när den gråtrista hösten står för dörren, att göra en liten sammanfattning om skivorna jag lyssnat på under sommarmånaderna. Floden av releaser har inte varit så intensivt stark men några album kan jag nog tänka mig vara utmanare till årsbästalistan så småningom.


LINDSEY BUCKINGHAM/CHRISTINE McVIE: Lindsey Buckingham/Christine McVie
Om jag blir tvingad att utse sommarens bästa album ligger den tillfälliga duon Buckingham McVie väldigt bra till. Dels låter det lättsamt och sommarlikt om soundet, pop för säsongens soligaste dagar, och för det mesta melodiskt skinande. Inte så mycket samarbete, det är ganska tydligt att sound och arrangemang är Lindseys verk som han har styrt från sin producentsits, och det är egentligen bara två låtar (pianolåten "Game of pretend" och den lite bluesigare "Carnival begin") som är genuina Christine-låtar.
   Men det är överlag välskrivna låtar och Lindsey har inte överdrivit sitt behov av att experimentera för mycket. Hans "Love is here to stay" och "Lay down for free" är perfekt lättlyssnade sommarlåtar.

ULF STURESON: Alfta förr och nu
Jag hade tämligen höga förväntningar när Stureson, en sporadisk gäst i musikbranschen, plötsligt dyker upp med en ny skiva. Han är verkligen ingen skönsångare, jämförelsen med John Holm är ganska slående, men har en personlig klang i både röst, låtar och arrangemang. Lite skevt på sina ställen men på en majoritet av låtar är det unik pop vi hör. Och låtmässigt kan det inte bli så mycket bättre än "Gräs och syra" och "Fast jag vet att det är fel".

LILLY HIATT: Trinity lane
Lilly har kanske lite för mycket att leva upp till som rockartist med John som pappa men under sin karriär, nu tredje albumet, har hon växt till sig som självständig artist. Det råder inget tvivel om att det ryms mycket personlighet i Lillys kropp när hon respektlöst vågar dekorera sin rockmusik med både taggtrådsgitarr och tung musik. Precis som pappa har hon en kraftfull röst som kan överrösta de rockigaste partierna.
   Hennes låtskrivande blir allt starkare. Titellåten, "The night David Bowie died" (trots titeln!) och "I wanna go home" heter höjdpunkterna. Bredbent grabbrock kanske inte är det bästa receptet till framgång men hon tappar inte ansiktet på "Records" och den fungerar faktiskt bättre än det lugnare och mer avskalade materialet.

DAN AUERBACH: Waiting on a song
Black Keys
-sångaren/gitarristen gör soloskivor på gränsen mellan pop och rock men han drar sig inte heller för små tillfälliga utflykter till soul och stråkdekorerad pop. Som låtskrivare, ofta tillsammans med andra, har Auerbach en genuin ambition att uppenbart jobba hantverksmässigt och det gör "Waiting on a song" så underhållande fast den låtmässigt spretar något. "Stand by my girl" är närmast ett popmästerverk och "Never in my wildest dreams" tillhör redan kategorin evergreens.

DAVID RAWLINGS: Poor David's almanack
Rawlings har som gtarrist stöttat sin partner Gillian Welch på många skivor. När Rawlings nu själv gör en egen sällsynt skiva är det Welch som stöttar. Hon har varit med och skrivit flera låtar och sjunger flitigt på låtarna men det är Rawlings som spelar huvudrollen. Ofta till akustisk gitarr sjunger han personligt utan att kallas traditionell sångare och de förutsättningarna är som alltid lysande.
   Det är mycket tradition i både sound och låtar fast skivan enbart innehåller originalmaterial. Men det ekar också sympatisk folkrock om skivan där det ibland gränsar till Richard Thompson och Neil Young. "Midnight train", "Cumberland gap" och "Airplane" heter några toppar och ibland tänker jag på skivorna som Mark Olson gjorde tillsammans med Victoria Williams.

LEE BAINS III & THE GLORY FIRES: Youth Detention

Den här konstellationen är ju främst ett liveband, såg en konsert med bandet för tre år sedan, och är ju på scen en fantastisk energisk upplevelse. Bandet är mer varierat på skiva fast det tyngre temposnabbare materialet dominerar. Brutalt ösiga "Sweet disorder!" följs av "Good old boy" i rent Ramones-tempo och i Alabama-bandets sound finns också naturliga southern rock-influenser.
   Då blir det bättre och mer intressant när akustiska instrument gör entré i exempelvis "Whitewash", där jag hör spår av Stones, och "Underneath the sheets of white sheets" är underbart slagkraftig fast tempot är högt. Samplade barnkörer och demonstrationsprotester på några låtar känns däremot malplacerade.

SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER: No dark yet
Redan i de första tonerna på skivan, på en alldeles fantastiskt omgjord Killers-cover, förstår jag att "Not dark yet" inte är någon vanlig coverskiva. Bra version av Dylans titellåt som plötsligt låter som gjord för två kvinnoröster som på andra låtar kan göra soulcountry helt naturligt. Det finns en genomgående innerlig känsla i de här låtarna och Teddy Thompson (Richards son) har lyckats att producera en coverskiva som känns både originell och personlig. Jag lovar att återvända till skivan och skriva mer detaljerat (i Håkans Pops coverkategori) innan den här månaden är slut.

GLEN CAMPBELL: Adiós
Jag nämnde den här skivan. när jag i augusti skrev om minnet av Glen i samband med hans död, men var inte så imponerad. Kanske hade jag väntat mig mycket mer. Här finns några mycket starka Jimmy Webb-låtar, som räddar skivan, men det känns också som att det i övrigt är ihopskrapade rester på skivan. Mediokra covers, några påtvingade duettgäster (Vince Gill, Roger Miller, Willie Nelson med flera) och en sargad röst tydligt märkt av sjukdom. Däremot lyfter kvalitén i Jimmy Webb-låtarna som är skrivna med den där klassiska klangen med lätt vemod mellan textraderna.

GOSPELBEACH: Another summer of love
GospelbeacH (skrivs exakt så!) gör sommarens bästa popmusik som några dagar in i september blir en skön tröst när mörkret växer och de kyliga kvällarna breder ut sig. Amerikansk västkustpop med underbart klingande gitarrer och skön stämsång i en härlig harmoni. Det är intressant att upptäcka Will Courtney bland gästartisterna och introt till "(I wanna see U) All the time" är ju lika klassiskt varje gång jag hör det. Musik som refererar lika mycket till Byrds som Tom Petty. Nyproducerad musik som får mig att omedelbart plocka fram skivorna med 90-talsfavoriterna Fountains Of Wayne och Jellyfish.

STEVE EARLE & THE DUKES: So you wanna be an outlaw

Earle var en av mina största favoriter för 20 år sedan och jag följde honom stadigt i åtskilliga år. Nu är Earle "bara" en av många andra. Nu har han valt att göra en countryskiva som låtmässigt dessvärre går i ganska traditionella spår. Det är rockigare än traditionell country, stundtals ganska muskulös och elektrisk, och soundet är ofta tyngre än nödvändigt.
   På vissa låtar är ambitionen att "köra över" större än viljan att skriva starka melodier med lågmälda arrangemang. Som låtskrivare är Earle fast i traditionen och jag saknar de riktigt personliga låtarna. Duetttjejen Miranda Lambert och några lugna akustiska spår höjer helhetskvalitén.

BANDITOS: Visionland
Ännu ett typiskt liveband som har svårt att imponera lika mycket på en studioinspelad skiva. Men den genomgående energin på skivan, på bandets andra album, smittar av sig på lyssnaren. Mellan sugande soulballader, där sångerskan Mary Beth Richardson tömmer alla sina känslor, och traditionell rock'n'roll finns det utrymme att effektfullt röra sig fritt bland genrer och vid ett tillfälle till och med landa i typisk 60-talspop i "Lonely boy".

JUSTIN TOWNES EARLE: Kids in the street
Med Mike Mogis som producent (bland annat First Aid Lit och Concretes och medlem i Bright Eyes) har Justin Townes på "Kids in the street", hans sjunde album på mindre än tio år, stundtals blivit rockigare. På de flesta låtarna på senaste albumet har han lämnat singer/songwriter-genren bakom sig. Men det är bara halva sanningen ty utan att tangera pappa Steves (se ovan) buffligaste ögonblick är Justin Townes mer varierad än så.
   På vissa spår är Justin Townes både poppigare ("Maybe a moment"), bluesigare ("Short hair woman"), mer countryfierad ("What's she crying for") och ibland nästan jazzigare ("What's goin' wrong"). Lägg till den New Orleans-kryddade och Dr John-skumpande "15-25" och mixen är total. Allt är inte lika bra men blandningen gör mig glad och helheten känns inte ett dugg spretig.

/ Håkan

I min skivhylla: Del Shannon

Postad: 2017-09-08 07:58
Kategori: I min skivhylla



DEL SHANNON: Drop down and get me (Elektra 5E-568)

Release:
Hösten 1981.
Placering i skivhyllan: Hylla 10: Mellan Ravi Shankars "Passages" (1990) och Feargal Sharkeys "Wish" (1988).

JAG ÄLSKAR VERKLIGEN DET STORA URVALET och bekvämligheten med Spotify men streaming kan knappast tävla med upplevelsen när jag lägger en vinylskiva på grammofonen och låter nålen sänka sig ned på vinylspåren. Och dagens val ur skivhyllorna finns dessutom inte tillgänglig på Spotify...
   Den amerikanske 60-talspopstjärnan, med ett artistnamn som var en kombination av en Cadillac-modell och en brottare från Michigan, i en tillfällig men intressant comeback. När jag fick upp ögonen (och öronen) för Del Shannon i mitten på 60-talet, "Keep searchin'" (1965) hette Tio i topp-ettan, var han drygt 30 år gammal och hade redan en flera år lång och delvis framgångsrik karriär bakom sig.
   Några år tidigare hade han satt outplånliga avtryck i pophistorien med flera låtar. Som nioåring hade jag inget direkt kristallklart minne av "Runaway" från tidigt 1961, innan Tio i topp startat, men det var och är ju en klassiker med guldkant som överlevt många decennier i minnet hos många.
   Ganska snart efter "Keep searchin'" dalade Shannons framgångar och under decennier framöver avlöste de misslyckade men många musikaliskt intressanta comebackförsöken varandra. 1967 producerade Stones-managern Andrew Loog Oldham ett helt album, "Home and away", som inte gavs ut då utan släpptes först 1978. Samarbetet 1974 med Dave Edmunds som producent skulle bli i ett album men blev blott en singel, "And the music plays on". Och planerna för det här Tom Petty-producerade projektet höll på att gå samma väg.
   Petty kontaktade Del Shannon 1978 och det tog sedan över ett år att spela in "Drop down and get me" och när allt var färdigt för utgivning hade det planerade skivbolaget lagts ned. Men det ordnade upp sig. Singlarna från albumet, coverlåten "Sea of love" och "To love someone", släpptes på den nystartade lilla etiketten Network men albumet ståtar med den kända Elektra-logotypen.
   Informationen på inneromslaget berättar att albumet spelades in vid tre tillfällen mellan oktober 1979 och februari 1981. Under nästan exakt samma tidsperiod släppte Petty med sina kompisar i Heartbreakers två album som måste rankas som den gruppens absolut bästa höjdpunkter all time, "Damn the torpedoes" (1979) och "Hard promises" (1981). Så det var grabbar med gott självförtroende som tog hand om den stundtals bräcklige Shannon.
   Petty och medlemmarna i hans kompband är naturligtvis den musikaliska ryggraden på albumet. Mike Campbells eleganta rockgitarr har kryddat de flesta av skivans arrangemang. Bakom Del Shannons ibland lite ansträngda röst gör bandet sitt yttersta för att hälsa veteranen tillbaka i rampljuset. Åren från det framgångsrika 60-talet hade ibland inte varit så vänliga mot hans liv där depression och alkoholism tärt på både kropp och röst. Men här finns det onekligen engagemang i både sång och låtar som Del i sju fall av tio har skrivit själv. Vid mikrofonen har han stundtals också haft hjälp av intressanta namn som givetvis Petty, Phil Seymour (vid tillfället soloartist efter åren i Dwight Twilley Band), Jude Cole (från The Records) och inte minst dottern Kym Westover.
   Del Shannon har som sagt skrivit en majoritet av materialet till albumet där ämnen som bitterhet, svek och sorg går att spåra i titlar som "Life without you", "Sucker for your love", "Liar" och "Never stop tryin'" som i sin tur skvallrar om hans problematiska berg-o-dal-bana till liv. Del väljer ofta det halvsnabba tempot när han vill veckla ut känslorna men det är i de lite snabbare låtarna albumet når sin höjdpunkt.
   De tre coverlåtarna på skivan fyller också sin plats och gav i ett fall, Phil Phillips 1959-hit "Sea of love", en kommersiell singelframgång. Även Stones-låten "Out of time" och Everly Brothers countrydoftande "Maybe tomorrow" lyckas han göra personligt starka versioner av.
   "Drop down and get me" fick som helhet ingen stor kommersiell uppmärksamhet och det skulle dröja till 1988 innan nästa comebackförsök för Del Shannon. Då började han inspelningen av albumet "Rock on!" där han återigen till stora delar kompas av Tom Petty & Heartbreakers. När Roy Orbison dog 1988 var det ett rykte som ville placera Shannon i Traveling Wilburys som Orbisons ersättare. Men i februari 1990 hade demonerna invaderat Shannons känslosamma liv ännu en gång och med ett 22-kalibergevär tog han livet av sig i sitt hem i Kalifornien. Producenterna Jeff Lynne och Mike Campbell slutförde albuminspelningarna för "Rock on!" som släpptes i oktober 1991.

FOTNOT: "Biljettklippshacket" uppe till vänster på skivomslaget avslöjar att mitt ex av "Drop down and get me" är en cut-out. Och avslöjar också att inköpet har skett ett tag efter release...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.