De tio senaste blogginläggen

Tributes: Charlie Rich

Postad: 2017-11-22 07:57
Kategori: Tribute-skivor

"Feel Like Going Home (The Songs of Charlie Rich)" (Memphis International, 2016)

DEN HÄR TRIBUTESKIVAN ÄR MER en hyllning av låtskrivaren Charlie Rich än något annat. Alla låtarna utom en är dessutom inspelad i den legendariska Sun-studion i Memphis. Där har de uppdaterat Richs låtkatalog på ett bra och respektfullt sätt. Studion är liten och begränsad så det har aldrig varit fler än fyra musiker där samtidigt vilket håller tolkningarna på en respektfull nivå.
   Jim Lauderdale, vanligtvis från country/americana-genren, gör en ganska påtaglig och överraskande tuff, bluesig variant på pianoklassikern "Lonely weekends" vars arrangemang har mer gemensamt med "Shakin' all over" än country och piano.
   Lauderdales namn känner jag till innan den här skivan, liksom Will Kimbrough, Shooter Jennings och sonen Charlie Rich Jr, men i övrigt är det många nya namn som tolkar Rich-låtarna. Men det är de ovannämnda kända artisterna som gör mest intryck på mig. Men även Keith Sykes, i duett med Grace Askew, gör en uppdaterat stark version av "Everything I Do Is Wrong".
   Kimbrough gör en underbar version av en av musikhistoriens bästa dagen efter-låtar, "Sittin' and thinkin'", där han med lätt sprucken börjar sjunga "I've got loaded last night on a bottle of gin...". Country i sin bästa och avskalade form.
   Sonen Charlie Rich Jr får äran att "tolka" rock'n'roll-dängan "Break up" med ett våldsamt pianospel som den värsta Jerry Lee Lewis (som spelade in låten först) men är ändå inte så långt från originalet. Men Shooter Jennings "Rebound" har blivit en fullvuxen och elektrisk rocklåt utan direkt koppling till Charlie Richs egen 1959-inspelning
   Materialet till den här skivan, som inte har något gemensamt med senare hitlåtar som "The most beautiful girl" eller "Behind closed doors", är huvudsakligen hämtat från åren runt 1960 men är inte alls så rock'n'roll-dominerad som en lekman som jag trodde. Mellan de snabba svängiga låtarna balanserar balladerna upp rytmen på hela tributeskivan.
   Den i original snälla pianoballaden "Time and again", en av två låtar här som Rich inte har skrivit själv, har Susan Marshall uppgraderat till en rykande gospellåt. Och välsjungande Holli Mosleys "Who will the next fool be" är mer kraftfull långsam soul än något annat.
   Munspelsblueslåten "Don't Put No Headstone on My Grave", här med kraftfulle sångaren Johnny Hoy, drar också ned tempot men inte energin på skivan när han försöker tolka Esther Phillips originalinspelning av låten, långt innan Charlie Rich sjöng in den.


1. Jim Lauderdale: Lonely Weekends
2. The Malpass Brothers: Caught in the Middle
3. Juliet Simmons Dinallo: Whirlwind
4. Will Kimbrough: Sittin' and Thinkin'
5. Susan Marshall: Time and Again
6. Charlie Rich, Jr.: Break Up
7. Holli Mosley: Who Will the Next Fool Be
8. Shooter Jennings: Rebound
9. Anita Suhanin: Midnight Blues
10. Preston Shannon: Easy Money
11. Johnny Hoy: Don't Put No Headstone on My Grave
12. Keith Sykes w/Grace Askew: Everything I Do Is Wrong
13. Kevin Connolly: Feel Like Going Home

/ Håkan

MAXI12" #23: THE MEN THEY COULDN'T HANG

Postad: 2017-11-20 07:52
Kategori: Maxi12"



THE MEN THEY COULDN'T HANG
Shirt of blue (Full version)
Johnny come home
Night to remember
Whiskey with me giro
Scarlet ribbons

(MCA, 1986)

OCH NU ÖVER TILL NÅGOT HELT ANNAT där både gruppnamnet och huvudlåten på dagens maxisingel är based on a true story. Jag hade under den sena delen av 80-talet ett litet "kärleksförhållande" med The Men They Couldn't Hang, blev under några år nitisk samlare av folkpunkgruppens skivor, och har också skrivit om kvintetten i åtskilliga artiklar på Håkans Pop. Eller förkortningen TMTCH som jag i fortsättningen mest kommer att referera till i den här texten.
   Det ganska uppmärksammade gruppnamnet baseras på en mytomspunnen händelse i verkligheten som förresten ett annat mycket tidigare engelskt folkrockband, Fairport Convention, gjorde ett helt album om 1971, "John Babbacombe Lee".
   John Lee från Babbacombe, en ort längs den Engelska kanalen i närheten av Torquay, åtalades 1885 för mordet på sin arbetsgivare Miss Emma Keyse. Lee bedyrade sin oskuld, och än i dag tvistar de lärde, men dömdes till döden genom hängning. När straffet skulle verkställas och falluckan på schavotten öppna sig strejkade den grymma mekanismen på ställningen - tre gånger i rad! Lee undkom alltså döden och dödsstraffet ändrades till livstids fängelse. Historien om Mannen Som De Inte Kunde Hänga uppmärksammas än idag.
   Singeln i fokus på dagens maxisingel, "Shirt of blue", är en historia på tidsmässigt närmare håll. Texten, som skrevs av bandets gitarrist Paul Simmonds, har sitt ursprung i den kontroversiella och känsloladdade gruvarbetarstrejken i England mellan 1984 och 1985. Simmonds har skrivit om en arbetarklassgrabb som sviker sina ideal och rötter när han går med i poliskåren som ofta var brutal i sin behandling av de strejkande arbetarna. I nästan exakt ett år pågick den brittiska gruvarbetarstrejken. Det var ett år av hårda politiska motsättningar och våldsamma sammanstötningar, men det var också ett år av kampvilja.
   Jämförelser mellan TMTCH och The Pogues har under åren varit ofta förekommande. Parallellerna var så många. Båda banden hade kopplingar till Elvis Costello och båda banden hade inledningsvis en kvinnlig basist. Pogues ansågs nog då vara ett röjigare och mer respektlöst band och TMTCH ett mer välkammat och poppigare band. Men textmässigt var det faktiskt ofta tvärtom.

TMTCH TOG OFTA POLITISK STÄLLNING I SINA texter och i det traditionella materialet gruppen tog upp fanns ofta rebelliska undertoner. De flesta medlemmarna i det band som 1984 tog sig namnet The Men They Couldn't Hang kom från punkkretsar, i band som Nipple Erectors och Catch 77. Men musikaliskt utvecklades bandet med åren mot lite mer kommersiella arrangemang och material med hitpotential. Fast utan att nå några höjder på topplistorna i England. Av de sex singlarna som TMTCH släppte mellan 1986 och 1989 nådde den bästa ("The colours") en 61:a-plats...
   "Shirt of blue" var väl den första rejäla satsningen på ett klatschigare sound för gruppen utan att tappa den personliga touchen. Nytt skivbolag, stora mäktiga MCA, och en ny skivproducent, etablerade Mick Glossop, skulle öppna dörren till de stora scenerna. Och musikaliskt hade "Shirt of blue" klara möjligheter att göra TMTCH känt för den bredare publiken. Från samma aktuella album, "How green is the valley", släpptes tre singlar och som bäst ("Gold rush" och "Ghosts of Cable Street") nådde de runt 90:e-placeringar medan "Shirt of blue" missade helt. Trots producentframgångar med The Records, The Skids, Magazine och Waterboys lyckades inte Glossop den här gången.
   På maxisingeln presenteras "Shirt of blue" som "Full version" men är i stort sett identisk med albumversionen (möjligen tre sekunder längre...) men arrangemanget med Bobby Valentinos framträdande fiol är klockrent vackert.
   Den så kallade b-sidan på maxisingeln var genomgående liveinspelad, på ett livligt Electric Ballroom 19 november 1985, med tre låtar från gruppens första album "Night of a thousand candles". Plus en ännu livligare version av "Whiskey in the jar" som de lite skämtsamt döpt om till "Whiskey with me giro". Är det något jag minns tydligt från min första konsertupplevelse med TMTCH på Dublin Castle i januari 1985 så är det deras version av den sistnämnda coverlåten vars refräng "Whack for my daddy, oh/Whack for my daddy, oh " förföljde mig efter konserten genom hela Londons tunnelbanesystem till hotellet i Bayswater.

/ Håkan

I min skivhylla: The Moonlighters

Postad: 2017-11-17 07:50
Kategori: I min skivhylla



THE MOONLIGHTERS: Rush hour (Demon FIEND 10)

Release:
1983
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan Eve Moons "Eve Moon" (1981) och Christy Moores "Voyage" (1989).

DET ÄR INTE DIREKT ETT ALBUM MED Lasse Holms favoritband från 60/70-talet, med samma namn, som jag lite spontant plockat ur vinylhyllorna. Nej, det här är något mycket, mycket mer intressant och det visade sig, när jag spelat igenom skivan, att den motsvarade alla högt ställda förhoppningar. Ja, nästan som en dröm - en otroligt rolig och stark platta. Jag köpte skivan i april 1985, enligt prislappen £5.79 på Virgin Records i London. Det var väl främst producentnamnet Nick Lowe som drog blickarna till sig den gången och jag tror inte att jag tidigare har lyssnat så koncentrerat som nu och det betalar sig. Jag upptäcker nu en kolossal potential i detta amerikanska band och deras repertoar.
   Som nästan alltid finns det en historia bakom en utmärkt skiva med ett intressant band. Den här är lång, ber om ursäkt för ännu en flödande och omfattande berättelse, startar delvis tidigt på 70-talet i den engelska pubrockens ungdom. Jo, ni hörde rätt: I England blev tre amerikanska sångare och musiker i bandet Eggs Over Easy inspirationskälla för den våg av sinsemellan olika engelska band som runt 1970 och åren därefter skulle starta upp. Brinsley Schwarz, Bees Make Honey, Kilburn & the High Roads, Ace, Ducks Deluxe, Chilli Willi och Winkies är bara några namn som fick sin musik sorterad under pubrockbeteckningen.
   Will Birch har i sin utmärkta bok "No sleep till Canvey Island", om det engelska pubrockfenomenet (men han har helt oförklarligt missat namnet Mickey Jupp...), fascinerat beskrivit detaljer när trion Eggs Over Easy hamnade i London hösten 1970, Planen var att spela in en skiva med Chas Chandler som producent. Chandler, som också var manager, fick akut andra problem när hans artist Jimi Hendrix dog och intresset för Eggs Over Easy svalnade något.
   Det tomrummet tvingade Eggs Over Easy att under tiden leta spelningar och förstod att pubar, där levande jazzmusik ofta regerade, var utmärkta spelställen. Trion började spela där i liten skala för att sedan få fler och fler engagemang. Dave Robinson, då manager för Brinsley Schwarz, upptäckte Eggs Over Easy och de båda banden hade plötsligt gemensamma kontakter. Brinsleys Nick Lowe var mäkta imponerad av det amerikanska bandets sound och repertoar som vid den här tidpunkten omfattade 100 låtar (50 original/50 covers).
   Brinsleys följde sina amerikanska kollegors exempel och började spela på pubar och snart följde en massa andra engelska band med i den utvecklingen när USA-trion Eggs Over Easy hade öppnat dörren.
   Efter ett händelserikt år i England, där dock Chandlers påbörjade albuminspelningar skrotades, tvingades Eggs Over Easy återvända till USA där deras amerikanska manager lyckats ordna ett skivkontrakt för ett album ("Good 'n' cheap") som producerades av den legendariske rock'n'roll-gitarristen Link Wray.
   Ungefär samtidigt, 1971/72, frilansade en av bandets medlemmar, Austin DeLone, i det Jefferson Airplane-besläktade bandet Grootna som spelade i den då så populära jazz/rock/soul/pop-genren. Under pseudonymen Slim Chance (!) var han medlem i gruppen som kompgitarrist och sångare men bidrog också med ett flertal låtar på bandets album "Grootna" (1972).

DET VAR FÖRRESTEN SOM LÅTSKRIVARE AUSTIN DELONE (visst är det ett vackert namn?) sökte sin lycka i Los Angeles redan på 60-talet. Skrev faktiskt singeln, "One for one", som Linda Ronstadt spelade in 1967, då som medlem i Stone Poneys.
   Nåväl, 1972 som medlem i Eggs Over Easy knöt DeLone kontakter med gitarristen Bill Kirchen som då och flera år framåt spelade i Commander Cody & his Lost Planet Airmen men fröet på ett framtida gemensamt band föddes där och då men skulle inte bli verklighet förrän tio år senare i The Moonlighters.
   Först skulle DeLone och hans kompanjoner i Eggs Over Easy, Brien Hopkins ("Brien" stavas just så...) och Jack O'Hara, efter några lågt profilerade år 1976 spela in en egenproducerad singel med den minst sagt lustiga titeln "I'm gonna put a bar in the back of my car (& drive myself to drink)". Den låten, skriven av DeLone och Hopkins, skulle faktiskt komma att återanvändas 1983 på dagens huvudtema, The Moonlighters-albumet. Just singelinspelningen från 1976 gavs ut 2006 som bonusspår på återutgivningen av Eggs Over Easys första album. Men titeln hade då förkortats till det något seriösare men inte fullt lika spektakulära "Bar in my car".
   1975 hade Kirchen börjat tona ned sin roll i Commander Cody-bandet och såg fram mot en egen skapelse, första upplagan av The Moonlighters. Med sju man i bandet, som spelade både steelguitar, fiol och saxofon, liknade soundet det stora Cody-bandet. Bandets första album, "The Moonlighters" (1977), producerades av Jack Richardson (The Guess Who och Alice Cooper) men saknade låtar av den annars så flitigt låtskrivande Kirchen.
   Några medlemsförändringar gjorde att bandet 1978 innehöll 3/4-delar av det Moonlighters som 1983 spelade in "Rush hour". DeLone saknades långt in i bandets historia, 1981 gav originaltrion i Eggs Over Easy ut ännu ett album ("Fear of frying") med elva egna låtar. Men några år in på 80-talet blev samarbetet med Kirchen äntligen realitet när det nu slimmade bandet, kvartetten Kirchen, De Lone, basisten Tim Eschliman och trummisen Tony Johnson, började se en framtid tillsammans. Alla började skriva låtar, tillsammans och var och en för sig, ambitionen var i första hand att materialet skulle passa till Rockpiles nästa skiva innan de snopet fick ett meddelande från Nick Lowe: “Dear hero o’ mine. There’s not many of us left…”. Rockpile hade splittrats men Lowe erbjöd sig att producera Moonlighters nästa skiva i London...
   Det projektet resulterade alltså i "Rush hour" och det var genom Lowe som inspelningarna hamnade på den engelska skivetiketten Demon, som Lowe tillsammans med Jake Riviera och Elvis Costello hade startat 1980. Albumet gavs sedan aldrig ut i USA.

MED MOONLIGHTERS GODA INTENSTIONER ATT skriva för ett så begåvat band som Rockpile låter materialet inte överraskande kvalitetssäkrat. "Rush hour" är en genial balansgång mellan liveanpassad rockmusik, ett par soulinfluerade låtar, ren och skär Nick Lowe-pop och gammal rock'n'roll. Så gott som hundraprocentig underhållning. Däremot blir jag överraskad när jag lusläser etiketten och finner att det inte är varken Kirchen eller De Lone som dominerar låtskrivandet, det gör nämligen basisten och trummisen med den äran.
   Låttiteln "I'm gonna put a bar in the back of my car and drive myself to drink".(nu utan parentes) har fångat mitt öga många gånger när jag genom åren har sneglat på "Rush hour" i skivhyllan. Den är kanske musikaliskt inte en av de mest framträdande låtarna, i ett nästan rapliknande arrangemang, på skivan men har sin uppenbara charm.
   En annan originallåt, den rockabillytajta "All tore up", fanns på skiva flera år innan "Rush hour". Bekantingen Commander Cody spelade in låten redan 1980. Förutom de två Iåtarna innehåller albumet åtta originallåtar och två covers som utgör en stabil grund till en osedvanligt stark skiva. Båda coverlåtarna kom faktiskt att spela roll i Nick Lowes fortsatta karriär.
   "Soul cruisin'" skrevs av Kalifornien-låtskrivaren Joe New, vars låtar har spelats in av både John Mellencamp, Levon Helm och New Riders Of The Purple Sage, och inledde konserterna när Lowe 1983 turnerade med John Hiatt och Paul Carrack. Sjöngs då av Carrack och låten finns ofta med i hans liverepertoar.
   Rock'n'roll-dängan "Seven nights to rock", Moon Mullicans legendariska singellåt från 1956, har med åren blivit en livefavorit på många artisters repertoar, från Refreshments till Bruce Springsteen, och dök också upp på Lowes album "The rose of England" (1985).
   Men det är givetvis de åtta originallåtarna som avgör min bedömning att "Rush hour" är en alldeles för bortglömd klassiker bland alla 80-talsskivor. Exempelvis är "World to lose" den bästa Nick Lowe-låt som han inte själv har skrivit, det har nämligen trummisen i detta anmärkningsvärda band gjort. Det är bara en av alla höjdpunkter på skivan.
   Med tanke på att Moonlighters hade som mål att skriva låtar till Rockpiles andra album så är "Rush hour", banne mig, ett bättre Rockpile-album än "Seconds of pleasure".

/ Håkan

Lundell-kväll inbäddad i skimrande skönhet

Postad: 2017-11-15 07:52
Kategori: 90-talskonserter

25 OKTOBER 1996 SLÄPPTE ULF LUNDELL ännu ett dubbelalbum, "På andra sidan drömmarna", men skivan följdes inte upp med turné förrän våren 1997, då med ett rekordstort band inklusive blås och körtjejer.
   Turnépremiären inträffade i Göteborg 31 januari och Karlskoga-konserten 12 april, som jag fick uppleva, var turnéns nästa sista spelning. Turnéfinalen var dagen efter i Falun.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 1997.

ULF LUNDELL
Nobelhallen, Karlskoga 12 april 1997

21 år på scen och Ulf Lundell skriver ständigt nya, fräscha blad i sin gränslöst framgångsrika karriär.
   I lördags med en konsert av sedvanlig Lundell-proportion som klockade in på rekordlånga fyra timmar inklusive kort paus. Den längsta Lundell-konsert jag någonsin har upplevt.
   Kvalitet kan aldrig mätas i kvantitet. Men lördagskvällens konsert bjöd onekligen på mer. Inte bara av musik, som elegant pendlade mellan snygga ballader och rejäla rockrökare, utan också av geniala mellansnack och suddiga illustrationer på film.
   Det är uppenbart att Ulf Lundell aldrig har trivts bättre framför en publik. Han var avslappnad, spontan och helt naturlig när han mötte mothugg i publiken, berättade om tillståndet i landet och i vanlig ordning mot slutet piskade upp den redan höga stämningen till närmast orkan.
   Inledningen med "Natt", inspelad på band (demo?) till filmbilder, och avslutningen med "Rialto", stämningsfull som alltid, lät som ett helnostalgiskt scenario.
   I verkligheten var konserten i allra högsta grad nutid. Med en repertoar som byggde på senaste skivan och däremellan några "hits" från förr.
   Dessutom har bandet nu expanderat med en blåssektion som betydde mycket i de nya låtarna och gav ny vinkel åt de gamla. Och tjejkören, Ebba Forsberg och Eva Axelsson, som sjöng älskvärt men så stundtals uttråkade ut, var också betydelsefull fast Lundell numera tenderar att sjunga bättre och bättre för varje turné.
   Lundell-publiken är ett märkligt släkte som inte bara har klassiker i medvetandet utan också ständigt uppdaterar sin idol låtskatt. Och som vid upprepade tillfällen i lördagskväll gick i taket inför bara några månader gamla låtar.
   Allsången var påtaglig många gånger i Nobelhallen. Inte bara hos 45-åringarna, som Lundell tyckte sig upptäcka på läktaren, utan även hos ungdomen med ring i örat och hennafärgat hår.
   Konsertens första avdelning såg på pappret ut att bli en högexplosiv inledning, "Den natt som aldrig dagas", "Chans" och "Gott att leva", men var mer sammanbiten, ruffig och (kors i taket!) bitvis seg.
   Nya balladmästerverket "Skandinavien", alltid underbara "Danielas hus" och en nyarrangerad "Rom i regnet" gjorde sitt för att lätta upp men det lyfte inte riktigt. Inte ens under den påtagligt Neil Young-influerade "Låt dom prata".
   Men efter pausen steg tempot, repertoaren blev en lyckad balansgång mellan gammal och nytt och den långa vägen till final var pardonlös och suverän.
   Där "Du har ett jobb" och "Förlorad värld" piskade upp. "Aldrig så ensam", en suggestiv "Bente" och en som alltid allsångsfylld "Hon gör mig galen" bjöd på de sympatiska vibrationerna. Före de sista låtarna, ett 40 minuter långt lyckorus av övervägande röjstatus.
   I "Stort steg" kysste Lundell gitarristen Janne Bark på munnen, i Imperiet-covern "Var e' vargen?" slet han av strängarna på sin gitarr och blåset i slutlåten "Kär och galen" lyfte upp klassikern till en ny och bättre nivå.
   Mitt i den kaotiska finalen kom en finstämd, akustisk "Låt inte ensamheten". En mycket imponerande tvärbromsning mitt i gasandet.
   De riktigt gamla, stora publikfavoriterna var för kvällen i huvudsak förpassade till ett medleyparti innan ett "La Bamba"-inspirerat arrangemang av "Twist and shout" trissade upp stämningen på slutet.
   Innan en stämningsfull och så dags en förvånansvärt välsjungen "Rialto" kom och bäddade in kvällen i skimrande skönhet.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Hasse Engström: keyboards
Wojtek Goral: blås
Leif Lindvall: blås
Urban Wiborg: blås
Ebba Forsberg: keyboards och sång
Eva Axelsson: sång

Intro: Natt (band+film)
Den natt som aldrig dagas
Chans
Gott att leva
Upp!
Skandinavien
Danielas hus
Stackars Jack
Rom i regnet
Nästan ditt namn
Låt dom prata
Kärlekens hundar
Paus
Du har ett jobb
Förlorad värld
Levande och varm
Aldrig så ensam
Bente
Hon gör mig galen
Stort steg
Lycklig, lycklig
Älskling
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Var e' vargen (Imperiet)
Låt inte ensamheten
Kär och galen

Extralåtar
Medley: Ungefär som att va kär (Spodie)/Pigor och drängar/Jag går på promenaden/(Oh la la) Jag vill ha dej/Sextisju, sextisju/Aldrig nånsin din clown/Jobbat för hårt (Workin' too hard)/Sextisju, sextisju/Jobbat för hårt
Twist and shout

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan

MAXI12" #24: TOVE

Postad: 2017-11-13 07:59
Kategori: Maxi12"



TOVE
I want you (oh so bad) Extended version
I want you (oh so bad)
Stop & wonder

(Polar, 1984)

BAKOM DET ENKLA NAMNET TOVE FANNS sångerskan Tove Naess som alltså inledde sin solokarriär som blott ett förnamn. Hon började sin karriär som sångerska bredvid Dave Nerge i Dave & the Mistakes som fick något av genombrott när Elvis Costello upptäckte bandet live hösten 1980. Det mötet resulterade i en Englandsturné våren 1981 som förband till Elvis, en skivinspelning med engelsmannen Simon Boswell som producent och - en svensk folkparksturné på sommaren 1981 när de bland annat spelade i Örebro.
   Det ryktades om engelskt skivkontrakt men redan i december 1981 sprack bandet och året efter kom ett "Greatest hits"-album som slutkläm. Av alla inflytelserika kontakter som hade knutits under 1981 var det nog bara Tove Naess som utnyttjade chansen och möjligheterna och satsade på en solokarriär.
   Tillsammans med sin dåvarande pojkvän, Claes Munktell (gitarrist i Mistakes), inledde hon 1982 en solokarriär och skivdebuterade först med den Lasse Lindbom-producerade singeln "Håll mig hårt" för att året efter albumdebutera med "Isn't it crazy". Texten till titellåten skrev Nick Lowe när han under en turné i Sverige våren 1982 hoppade in i studion med Tove och bandet.
   De gamla kontakterna med Costello-relaterade namn skulle dock bli än mer aktuella inför Toves nästa skiva som spelades in i London. Inspelningarna gjordes i Ampro-studion i Shepherds Bush resulterade först i singeln som släpptes hösten 1984 och som jag just nu har framför mig.
   Producent är det tunga namnet Paul Bass, som genom åren jobbat mycket med både Costello och Lowe och spelat bas (under sitt riktiga namn Paul Riley) i Chilli Willi & the Red Hot Peppers, 1972-75, och Roogalator, 1975. Det är en blandning engelska/svenska musiker i kompet. Ben Barson (som spelat med Clive Langer & the Boxes och Bette Bright & the Illuminations) på keyboards och han har också varit med och skrivit "I want you".
   Bobby Irwin (från Nick Lowes Cowboy Outfit) spelar trummor. Dessutom två gamla Mistakes-musiker, gitarristen Munktell (som också har varit med och skrivit singeln a-sida) och basisten Lars Byström. Dessutom medverkar keyboards-killen Simon Climie utan att få någon credit.
   OK, soundet på skivan är väl klart drabbat av 80-talsepidemin med slamrande trummor och ett extremt ekoladdat arrangemang som är speciellt tydligt på den förlängda (4:48) versionen. Men Toves röst är stark och rättfram och som Polar-artist fanns det här i sång och sound uppenbara likheter med Abba-Frida som vid den här tidpunkten satsade hårt på sin solokarriär.
   B-sidans "Stop & wonder" har en lite naturligare form i sin anspråkslösa position som andraspår. En låt som ratades när albumet "Fighting for love" släpptes 1985.
   På höstturnén 1984 med Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montana, som var final på hela deras gemensamma historia, var Tove Naess tillsammans med Anne-Lie Rydé körsångerskor. Då fick Tove chansen att framföra just "I want you (oh so bad)" och när jag intervjuade henne innan konserten i Örebro berättade hon att det kommande albumet skulle spelas in i London i februari 1985, då med ett helsvenskt kompband.

/ Håkan

Paul Buckmaster (1946-2017)

Postad: 2017-11-12 20:32
Kategori: Minns

SOM POP OCH ROCKFANTAST MED SKIVOR som största intresse fastnade jag för många namn som jag kom i kontakt med på skivomslag där de figurerade i de småstilta texterna. Det var musiker, låtskrivare, producenter men också arrangörer och det var just i det sistnämnda området som PAUL BUCKMASTERS namn blev mig väldigt bekant. I de allra flesta fall på de allra mest kända skivorna var det på Elton Johns skivor namnet Buckmaster var som mest förekommande.
   Första gången som jag på allvar kom i kontakt med Buckmasters namn var på "Elton John" (1970), "Your song"-albumet. Redan där fick han sin bild med credit på skivomslaget. Redan då var hans orkesterarrangemang av viktig betydelse för Elton Johns sound, inte bara på nämnda klassiker utan också på flera andra låtar.
   Med sin enbart klassiska utbildning var Buckmaster ny i den moderna musikbranschen och han hade innan Elton John-sejouren arrangerat David Bowies första stora hit "Space oddity"-singel sommaren 1969. Och strax efter på hösten 1969 blev han "känd" för arrangemanget till den engelska duon Sounds Nices instrumentala version av den kontroversiella franska låten "Je t'aime... moi non plus" som döptes om till "Love at first sight". Den producerades av Gus Dudgeon, Elton Johns producent, och dörren öppnades till den stora popvärlden för Buckmaster.
   Buckmaster blev under några år synonymt med Elton Johns namn och var då lika viktig för soundet och framgångarna som både producenten, texterna (Bernie Taupin) och Eltons klassiska melodier. På albumen "Tumbleweed connection" (1970), "Madman across the water" (1971) och "Don't shoot me I'm only the piano player" (1973) är det svårt att tänka sig låtar som "Levon" (den mörka cellon gör nästan hela låten), "Tiny dancer" och "Have mercy on the criminal" utan Buckmasters stråkarrangemang.
   Han försvann under några år som Eltons huvudarrangör men återkom vid några sporadiska tillfällen, "Blue moves" (1976), "A single man" (1978), "Made in England" (1995) och "Songs from the west coast" (2001), med sina personligt färgade arrangemang.
   Framgångarna i Elton Johns många sammanhang lockade naturligtvis andra artister och producenter till att använda Buckmasters tjänster. Exempelvis Rolling Stones vackra "Moonlight mile" från "Sticky fingers", Carly Simons legendariska "You're so vain" och Stevie Nicks "Beauty and the beast". Och på andra skivor med så olika namn som Celine Dion, Lloyd Cole, Mick Jagger och Counting Crows.
   Det finns en låt som är svårast att förtränga av Paul Buckmasters alla arrangemang och det är hans fina insats på Jayhawks-låten "Blue" från det makalösa albumet "Tomorrow the green grass" (1995).
   Paul Buckmaster avled 7 november 2017.

/ Håkan

Tiden stod för ett ögonblick still

Postad: 2017-11-10 10:49
Kategori: Live-recensioner





Alla bilder: Olle Unenge
JOHN HOLM
East West Sushi, Örebro 9 november 2017
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Stående nära baren ca 9 m från scenen.


PÅ ETT FULLPACKAT EAST WEST FICK PUBLIKEN på torsdagskvällen uppleva vad de allra flesta helt enkelt hade förväntat sig: Den legendariske John Holm bjöd på många av sina allra bästa låtar under en konsert som var full av koncentrerade ögonblick och musikaliska höjdpunkter. Holm klagade själv på sin lite kraxiga stämma, "jag tror min röst har fått whiplash" som han uttryckte det, men det var inget som på något sätt påverkade det genomgående uttrycksfulla materialet eller konserten i övrigt.
   Det är klart att den 69-årige Holms låtar och framförande inte direkt byggde på kraftfulla röstresurser men det har ju på något sätt följt honom sedan den dag han debuterade på 70-talet. Där den nervdallrande stämman i en i övrigt bräcklig framtoning gick hand i hand med hans DNA.
   Konsertkvällen inleddes anspråkslöst och lågmält med sonen Alex Holm ensam på scen i två engelskspråkiga sånger, bland annat Hank Williams "Lost highway", till komp på akustisk gitarr och munspel. Moget och vuxet framförande som redan i detta lilla format skvallrade om något stort i vardande.
   Innan John Holm med musiker äntrade scenen och direkt fick myten om hans noggrannhet vad gäller ljud en bekräftelse när han, efter en inledande longör, förklarade att det är mycket med det tekniska. Likaså kom mellansnacken mer att handla om kommunikation med ljudmixaren Filip, som fick höja och sänka volymen på hans gitarr, och mindre med några smarta och välplanerade anekdoter. Och det nämner jag med respekt och utan kritisk underton ty vi i publiken fick därigenom en konsert med hög ljudkvalité och som sagt en mycket koncentrerad artist.
   Gruppen musiker bakom och bredvid Holm utökades nyligen med cajón-spelaren Yaimi Karell Llay från Kuba som uppenbart inte ville synas (se bilder ovan) på East Wests scen men lät det peruanska slagverkinstrumentet tala tydligt på några låtar. Tillsammans med sonens munspel och gitarristen Jesper Wihlborg påverkade hennes närvaro arrangemangen stundtals, "Långt bort härifrån" och "Ingen ingen", åt det något mer rockiga hållet. Men ännu oftare framkallade Holm med musiker ett ödmjukt sväng som ackompanjerade den helt igenom underbart välvalda repertoaren perfekt.
   Kvällen igenom dekorerade Wihlborg snyggt och snillrikt på sin elektriska gitarr. Han gjorde allt som stod i hans makt för att reproducera originalkänslan på de gamla "Sordin"-låtarna utan att direkt kopiera soundet som Kenny Håkansson och Rolf Wikström en gång i tiden uppfann på den skivan.
   Till min stora glädje var det just låtarna från det exklusiva debutalbumet "Sordin" som spelade huvudrollen i torsdagskvällens konsert. Sju av den skivans nio låtar blev en fantastisk ryggrad där det var svårt att utse den definitiva höjdpunkten. Men under det magiska framförandet av "Sommaräng", när rösten blödde och Holms akustiska gitarr gnistrade oerhört vackert, fick jag den numera sällsynta konsertkänslan att tiden för ett ögonblick stod still.
   Men det fanns givetvis ytterligare höjdpunkter utanför det geniala "Sordin"-materialet. Exempelvis "Hon Säger - Le Mot Mej" och "Maria många mil och år från här" som den här kvällen också tangerade nivån som kvällens bästa ögonblick.
   Det kan ha varit årets bästa konsert, som en vän till mig uttryckte sig efter konserten. Så sant.


Min skuld till dig
Om den blå himlen
Hård värld
Den öde stranden
Långt bort härifrån
Hon Säger - Le Mot Mej
Får man leva för det
Ingen ingen
Din bäste vän
Maria många mil och år från här
Vid ett fönsterbord mot parken

Extra:
Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Sommaräng

Extra extra:
Mona Mona

/ Håkan

I min skivhylla: Baltik

Postad: 2017-11-10 07:58
Kategori: I min skivhylla



BALTIK: Baltik (CBS 65581)

Release:
1973
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan The Balham Alligators "Life in the bus lane" (1988) och Bananaramas "Greatest hits" (1988).

BALTIK VAR INGEN SPECIFIK GRUPP UTAN ett samlingsnamn på ett gränsöverskridande projekt med Anders Henriksson, legendarisk svensk skivproducent, vid rodret. Med sin långa erfarenhet och stora kontaktnät lyckades "Henkan" samla musiker, sångare och artister från, eller på väg till, den alternativa proggbranschen och den så kallade kommersiella eliten under samma tak. Håll i er, det blir en lång beskrivning av innehållet på skivan och sedan följer några egna åsikter i ämnet.
   "Henkans" projekt var naturligtvis storslaget och ett ansträngande jobb men det musikaliska resultatet gavs ut på CBS och förenade gitarrister som Janne Schaffer och Bengt "Bengan" Dahlén, basister som Göran Lagerberg och Mike Watson och sångare som Tomas Ledin, Beverly Glenn, Karin Stigmark och Claes Jansson. Plötsligt samarbetade instrumentalister och röster från olika genrer och här fick jag första gången knyta bekantskap med låtskrivare som Peter Lundblad, Lasse Tennander och Adrian Moar.
   "Henkan" hade en enorm rutin från 60-talet i bagaget då han producerade högkvalitativa band som Tages, Mascots och Shanes men också hits med Claes Dieden och Tom & Mick & Maniacs.
   Blandningen på Baltik-skivan var som sagt total och det fanns också internationella inslag i det här projektet med engelsmännen John Gustafson och David Garriock, som också hade Henriksson-relaterad bakgrund, vid sångmikrofonen . Gustafson hade redan här en lång erfarenhet i engelsk popmusik. På 60-talet sjöng och spelade han i Big Three och Merseybeats och 1970 spelade han i de engelska proggbanden Quatermass, som "Henkan" producerade, och Hard Stuff.
   Falsettsångaren Garriock, som jag länge trodde var identisk med den engelske sångaren David Garrick, var också engelsman och på 60-talet var han medlem i gruppen Red Squares som emigrerade till Danmark och vars skivor, bland annat covers på Four Seasons-låtar, producerades av - just det - Anders "Henkan" Henriksson. Red Squares splittrades 1969 och Garriock bosatte sig i Stockholm.
   Andra sångare i blickpunkten på skivan var alltså Karin Stigmark, Beverly Glenn och Tomas Ledin. Efter en flera år lång karriär i Frankrike, under namnet Karine, var Stigmark tillbaka i Sverige och vid det här tillfället var hon gift med "Henkan". 1964 invandrade körsångerskan Glenn från USA till Sverige och blev med tiden en mycket flitigt anlitad sångerska bakom många artister.

TOMAS LEDIN VAR PRECIS STARTBEREDD FÖR SIN solokarriär. Debuterade 1971 på engelska med albumet "Restless mind" men redan året efter började han spela, sjunga och skriva på svenska. Först Melodifestivalen 1972 med "Då ska jag spela" och 1973 första svenska albumet "Hjärtats rytm" där för övrigt Schaffer, Lagerberg och trummisen Ola Brunkert (alla medverkar på Baltik-skivan) spelade. På "Baltik" sjunger och skriver Ledin dock på engelska.
   Efter Tages och sedan Blond spelade den gamla popstjärnan Göran Lagerberg i flytande konstellationer som Jason's Fleece och Sommarfilosoferna, medlemsmässigt kan de banden ses som föregångare till Baltik-projektet. Innan Baltik turnerade Lagerberg 1971 som basist i kompet till den kvartett som sedan skulle bli ABBA och började sedan spela med Kebnekajse.
   Gitarristen Bengt Bengan Dahlén hade 60-talsbakgrund i Lee Kings innan han våren 1970 bildade gruppen som senare skulle ta namnet Fläsket Brinner där han några år senare skulle träffa Mikael Ramel och även spela i hans band.
   Engelsmannen Adrian Moar, som skrivit en majoritet av texterna på Baltik-skivan, kom in i svenskt popliv som låtskrivare på Blonds album 1969. Men han började snart producera skivor med artister som Uffe Neidemar (albumet "Uffe", 1970, är mest känd för Ulf Lundells första publicerade låt, "Music from miss Eva", arrangerad av - just det - Anders "Henkan" Henriksson), Ola, Frukt & Flingor, Resan, NQB och Scafell Pike. Moar jobbade för övrigt som redigerare på Svt Sport under 80- och halva 90-talet.
   Janne Schaffer var vid den här tidpunkten flitigt anlitad som studiogitarrist, bland annat ABBA, och kunde tack vare exponeringen i husbandet Bumpiga Bandet på tv-programmet Opopoppa skriva ett eget skivkontrakt och solodebuterade 1973 med det instrumentala albumet "Janne Schaffer". Hans blivande parhäst Björn J:son Lindh, som också finns med på "Baltik", var steget före och solodebuterade redan 1970 med singeln "Jag vill ha en lessen häst" och under stor uppmärksamhet även albumet "Ramadan" 1971. 1973 bildade de två också livebandet Hörselmat som under flera år turnerade runt Sverige.

JA, DET ÄR MÅNGA DETALJER OCH MÅNGA medverkande i många olika konstellationer som här uppträder under det gemensamma namnet Baltik. Med viss spänning och med en viss förrädisk skepsis lägger jag vinylskivan med den orange CBS-etiketten på grammofonentallriken. Det jag egentligen minns bäst från skivan är enbart slutlåten "Long, long weekend" som då spelades vid upprepade tillfällen på fester och i tacksamma textrader som "I'd give my right arm for a tooth-brush/And a kingdom for a beer" skrålade alla med.
   Sångare på just den låten var den då för mig okände killen Claes Jansson som senare har gjort sig ett namn i främst jazzkretsar. Här sjunger han som en formidabel rocksångare och med stöd av gitarrduon Dahlén/Schaffer och en stor och kraftfull kör (ovan nämnda sångare) formas låten till en klockren hitlåt.
   "Long, long weekend" är skriven av det då ganska orutinerade paret Peter Lundblad (musik) och Lasse Tennander (text). Lundblad skulle solodebutera samma år med "Öga för öga..." (utgiven på den klassiska skivetiketten Harvest) men det skulle dröja till 1974 innan Tennander gav ut sin första skiva i eget namn, "Lars Vegas". Men båda var 1972 medlemmar i Nailband som gav ut albumet "The most remarkable Nailband" med många Lundblad/Tennander-låtar. Tennander debuterade för övrigt redan på 60-talet som låtskrivare åt bandet The Wayfarers. Lundblad gav förresten ut sin egen, alldeles för överarbetade, version av "Long, long weekend" 1974 på albumet "Seaweed garlands", en skiva producerad av - just det - Anders "Henkan" Henriksson. Men samma år som Baltik-skivan släpptes, 1973, gav faktiskt ovan nämnda NQB ut sin version av "Long, long weekend" på singel.
   "Baltik" må vara ett högt värderat svenskt album i den engelska vågen av progg (som i progressive") men musikaliskt tillhör den i sin helhet också den gängse bedömningen som en splittrad och ojämn skiva. Där några instrumentala jamkryddade Schaffer-låtar, enligt dåtidens typiska modell, blandas med lågmälda ballader (Beverly Glenn) och singer/songwriter-låtar (Tomas Ledin) plus några tuffare ibland lätt pompösa rocklåtar.
   John Gustafson bidrar till den senare genren med sin hårt pressade nästan hårdrockiga stämma. Ibland ("Keep on the run" och "Round and round") inbillar jag mig att han fortfarande tror att han är en del av originaluppsättningen i "Jesus Christ superstar" där han spelade rollen Simon Ivraren.
   Då är Beverly Glenns sånginsatser det motsatta i de nästan flortunna arrangemangen på "Wilderness meant my freedom" och "Every raindrop means a tear", vibrafonspelaren Jan Bandels låttitel är förvillande lik en gammal Tages-hit men Göran Lagerberg spelar inte på just den låten. Två av Ledins låtar tillhör topparna på skivan. Karin Stigmark sjunger ensam "Ocean blue" till bara akustisk gitarr och duettsjunger med Ledin på "We can't change the world all alone".
   Jag har inte lyckats utröna vem Janne Schaffer syftar på i låten "Leslie Briggs" men konstaterar att en av hans låtar här, "No registration, please", är identisk med en låt på hans första soloalbum. Däremot är det helt oförklarligt att många sajter på nätet vill stava namnet på skivan Baltic...

/ Håkan

Covers: Tobbe

Postad: 2017-11-08 07:51
Kategori: Cover-skivor

TOBBE: Tobbe sings Bee Gees (Futureman, 2017)

Tobbe är egentligen Östersundskillen Torbjörn Pettersson och jag känner honom främst som ledaren och låtskrivaren i bandet The Tor Guides vars album "Strawberries & chocolates" och "Lots of the Pops!" lockade till skön poplyssning för några år sedan. Musik och melodier där jag i mina recensioner drog paralleller med många andra etablerade popnamn, från Beatles via Fountains Of Wayne till 10cc, men faktiskt aldrig Bee Gees som han nu väljer att tolka på en 4-låts-ep som släpptes för en vecka sedan. Men materialet är naturligtvis helt välanpassat den popsnillrike Tobbe.
   Sedan väcks projektet till liv i min värld genom urvalet låtar som inte alls tillhör avdelningen generella hits eller är alltför förutsägbart söndertjatat låtmaterial. Och samtliga låtar är hämtade från Bee Gees tidiga karriär i slutet på 60-talet vilket i mina ögon (och öron) är bröderna Gibbs absolut bästa period som låtskrivare, som popband och som flitiga hitleverantörer.
   Tobbe har putsat till och uppdaterat sina versioner, i arrangemang där han själv spelar alla instrument utom trummor (Björn Höglund), för att det ska smälta in i ett modernt 2010-tal utan att förvanska den melodiska styrkan i materialet. Tobbe sjunger låtarna i många olika stämmor och stundtals påminner arrangemangen om Beach Boys.

1. I Close My Eyes (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 03:05
1967. Från albumet "Bee Gees 1st".
2. Melody Fair (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 03:58
1969. Från albumet "Odessa".
3. Idea (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 02:58
1968. Från albumet "Idea".
4. Birdie Told Me (Barry Gibb/Maurice Gibb/Robin Gibb) 04:00
1968. Från albumet "Horizontal".

/ Håkan

MAXI12" #25: THE ENGINEERS

Postad: 2017-11-06 07:55
Kategori: Maxi12"



THE ENGINEERS
Pompeii lovers
Ace of spades
Shake some action
Tonight before tonight

(Waterfront, 1986)

EFTER EN LONDON-TRIPP I DECEMBER 1986 "basunerade" jag ut i Nerikes Allehanda att "Nu är pubrocken tillbaka". Under samma vecka hade jag upplevt återförenade Ducks Deluxe och Eddie & the Hot Rods live och noterade att även Kursaal Flyers hade spelningar på gång. Vid en konsert på The Cricketers såg jag också tecken på att The Engineers tillhörde den charmiga trenden.
   Engineers, med flera Southend-musiker (bland annat originaltrummisen från Eddie & the Hot Rods, Steve Nicol), titulerade sig som hobbyprojekt. Men gruppmedlemmarna Graeme Douglas och Dave Hatfield, båda gamla Kursaals-profiler, berättade för mig då att de snart skulle ge ut en singel. En skiva med tre originallåtar och en cover på Flamin' Groovies "Shake some action", alltså identisk med maxisingeln jag just nu ska berätta allt om.
   På scen den där måndagskvällen på puben (1 december 1987) gjorde The Engineers både nyskrivet, covers och det bästa från Kursaals och Hot Rods i en behaglig blandning. Gruppen ska för övrigt inte förväxlas med varken ett reggaeband eller det engelska 70-talsbandet (en singel på Beserkley) med samma namn.
   Med ögon och öron öppna missade jag inte singelutgivningen med The Engineers på den lokala Southend-etiketten Waterfront några veckor senare. Skivbolaget gav på 80-talet ut skivor med bland annat The Shakers (Steve Hooker), Wilko Johnson, Eddie & the Hot Rods, The Records, Mickey Jupp och ett tillfälligt återförenat Kursaal Flyers.
   OK, det är över trettio år sedan men jag minns konserten som ganska typisk jordnära och traditionell pubrock men huvudlåten på singeln, "Pompeii lovers", är ju något annat. En överraskning då och är det fortfarande. En halvsnabb låt, skriven av Douglas tillsammans med sin journalistkompis Giovanni Dadomo, där ett ganska pompöst pianoarrangemang doftar just 80-tal innan det spejsiga gitarrsolot tar över.
   "Ace of spades", skriven av samma par och har märkligt nog inget gemensamt med Motorheads låt med samma namn, låter mer som anspråkslös rockmusik och som jag minns det live från Cricketers.
   I det här sammanhanget låter givetvis bandets cover på Flamin' Groovies klassiska "Shake some action" lika naturlig utan att varken överträffa eller ens tangera originalet. Men saxofonisten (som jag tyvärr inte känner till namnet på) kämpar hårt för att sätta en personlig prägel på det tajta soundet.
   På avslutande "Tonight before tonight", skriven av Douglas ensam, får saxofonisten ytterligare utrymme. I en ballad som nog bör sorteras in i soulfacket men när Kursaals gör låten drygt ett år senare, på albumet "A former tour de force is forced to tour", har den med hjälp av Vic Collins steelguitar blivit en countrylåt.

HATFIELD OCH DOUGLAS STARTADE EN GÅNG den musikaliska karriären i samma band. Under några månader, mellan december 1965 och april 1966, spelade de i coverbandet Saints & Sinners och då var Douglas faktiskt bandets pianist. Efter många år på krokiga vägar och i ett otal olika band återförenades paret i oktober 1973 i The Kursaal Flyers, ett gruppnamn som för övrigt Hatfield hade hittat på.
   Innan första Kursaals-skivan lämnade Hatfield bandet i januari 1975 för annan affärsverksamhet. Två år senare lämnade Douglas bandet, med Mike Batt som producent tyckte han soundet hade blivit för kommersiellt, och började spela med Southend-kollegorna i Eddie & the Hot Rods och skrev deras kanske största hit, "Do anything you wanna do".
   I mitten av 80-talet möttes alltså Hatfield och Douglas igen, både i Kursaals och Engineers, men har förutom några tillfälliga återföreningar hållit en låg profil i musikbranschen sedan dess.
   Douglas låtskrivarpartner på två av Engineers singelspår, Giovanni Dadomo, hade innan den här skivan en spännande bakgrund i både tidnings- och musikbranschen. Han var alltså journalist och skrev i ZigZag, Sounds och The Face men sjöng 1977 också i punkbandet Snivelling Shits. Bandets singel "Terminal stupid", från samma år, producerades av Ed Hollis (Eddie & the Hot Rods) och det bandets trummis, Steve Nicol, spelade också i Snivelling Shits.
   Sent 70-tal hjälpte Dadomo The Damned med några texter på låtar som "There ain't no sanity clause", "Dr Jekyll and Mr Hyde" och "I just can't be happy today". Han skrev också omslagtexter till skivor med Destroy All Monsters och Iggy and The Stooges. Med den punkrelationen är det närmast chockerande att upptäcka att han redan 1975 skrev texter i soulfunkgenren, med Doctor Dark, och till den elektroniske jazzrock-japanen Stomy Yamashtas album "Raindog".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.