De tio senaste blogginläggen

00: #31. PETER LeMARC

Postad: 2019-09-23 07:58
Kategori: 00-talet bästa

PETER LeMARC: Det som håller oss vid liv (Columbia, 2003)

DET FINNS STUNDER NÄR JAG ÄR ÖVERTYGAD om att Peter LeMarc är Sveriges bäste låtskrivare. Det finns ju visserligen konkurrens på området, om man säger så. Kanske är det alla låtar, ofta på gränsen till mästerverk, han har skänkt till andra artister som gör mig allmänt så imponerad av hans genuina hantverk. Eller är det höjdpunkterna på hans egna album, en ganska oregelbunden skivproduktion, som etsat sig fast i mitt medvetande?
   När jag grips av dessa alltigenom positiva tankar börjar jag lyssna på album efter album med Peter och det understryker min tes. Hans unika låtskrivande är ofta så mycket mer personlig än hela hans artistkarriär. Varje gång jag sitter där med ett antal LeMarc-album framför mig avslutas lyssningen nästan alltid med ”Det som håller oss vid liv” där han både som låtskrivare och artist i mina öron når all time high.
   ”Det som håller oss vid liv” är också en formidabel comebackskiva för när den släpps i november 2003 har det gått drygt sex år sedan Peter LeMarcs senaste skiva. Ett uppehåll inte helt utan personliga problem för Peter. Panikångestattacker följdes av djupa tvivel och seriösa funderingar att lägga av som artist.
   I cd-boxen ”Starkare än ord” skriver Peter i detalj om alla sina skivor fram till 2008, den överlägset längsta texten handlar om ”Det som håller oss vid liv”, och berättar intressant men också naket avslöjande om tiden efter albumet innan, ”Nio broars väg”. Han berättar detaljerat om hur han efter kampen mot våndor och ångest långsamt kom tillbaka och helt enkelt hittade sig själv. Innehållet på ”Det som håller oss vid liv” är en ypperlig förklaring på förändringen i Peters uttryck.
   Det var förresten inte första gången Peter LeMarc tvivlade på sig själv. Han hade ju en lång huvudsakligen kommersiellt misslyckad karriär bakom sig innan genombrottet 1987. Det finns en ögonblicksbild som jag i sammanhanget aldrig glömmer.
   Våren 1986 turnerade han med sin grupp, Peter LeMarc Trust, för att följa upp gruppens album ”Marmor”. Fredag 21 mars skulle han och bandet uppträda på Rockmagasinet i Örebro men när vi kommer dit är konserten inställd, för få människor i publiken. Vi möter en ledsen LeMarc som skyller på än det ena (vädret, det småregnade) än det andra (Melodifestivalfinal, fast den var dagen efter...) och är allmänt besviken. Drygt ett år senare fick han en gigantisk hit med ”Håll om mej” och hela karriären vände spikrakt uppåt. Showbusiness i ett nötskal med andra ord.
   Nåja, nu befinner vi oss i slutet på 90-talet och Peter börjar åter skriva låtar, i första hand (specialskrivna) till andra artister som Jerry Williams, Christina Lindberg, Sven-Ingvars och till och med Plura (på Amnesty-samlingsskivan), men långt bort i tunneln fanns ändå tanken på en egen ny skiva.
   Från sin fjärde skiva, ovannämnda ”Marmor” (1986), hade Peter varit MNW-artist hela tiden ständigt producerad av Eldkvarn-basisten Tony Thorén men det kontraket gick ut 1997. Läge för nytt bolag, ny producent, nya kamrater i kompet och en helt ny musikalisk inriktning och ”Det som håller oss vid liv” är den fantastiska nystart som egentligen alla artister behöver i sina karriärer. Den tillfredsställer intresset på alla punkter.
   Det var naturligtvis inte skräp som Peter LeMarc hade producerat under tio år, mellan 1987 och 1997, men nu blev det på allvar liksom när han sjöng utifrån sig själv och personligt formulerade sina tankar och sedan för första gången dekorera texterna med varsamma och oerhört känsliga arrangemang.
   Den smarta förvandlingen började med den nya producenten Martin Hansen och hans kompanjon Micke Nord, på skivan fick han det käcka namnet Kräng Mikael Nord Andersson, på ett stort antal olika stränginstrument. Rutinerade Backa-Hans Eriksson, bas, och Christer Jansson, trummor, blev skivans genomgående kompsektion och klaviaturspelare blev den då i studiokretsar ganska färske Jesper Nordenström som sedan dess spelat med allt från Georg Wadenius till Tomas Andersson Wij.
   Alla ovan nämnda musiker var nya i LeMarc-sfären men det var meningen att rutinerade klaviaturspelaren Stephan Forkelid, som spelat på Peters skivor sedan 1992, men han hoppade av precis innan inspelningen. Ersattes av Titam Florebeck på allehanda keyboards, ett namn som jag varken förr eller senare har hört eller sett.
   Det musikaliska resultatet tycker jag, som ni kanske förstår, är Peter LeMarcs bästa album.

Favoritlåt: "Detta blir min död". Inte överraskande finns det ett antal favoritlåtar men jag har valt den kanske långsammaste och innerligt emotionella låten med en otroligt fint formulerad text som sjungs av han som ligger i kistan på sin egen begravning. ”Prästen ljög om allt gott jag hade gjort...” sjunger han till en flämtade tramporgel (Titam Florebeck) och texten fortsätter förbi både mandolin och hammondorgel innan den uppseendeväckande finalen: ”Men detta är en grav där ingen vilar/Här ligger den jag en gång var”.

/ Håkan

En rejäl dos inspirerad bluesrock i Hallsberg

Postad: 2019-09-21 11:11
Kategori: Live-recensioner




Alla bilder: Anders Erkman
Foto: Jan-Ola Sjöberg

MATS RONANDER & JIMMY ULLER BLUESBAND
Hotell Stinsen, Hallsberg 20 september 2019
Konsertlängd: 20:04-20:31
(27 min, JUB) och 20:58-22:02 (64 min, MR)
Min plats: stående till vänster ca 3,5 m från scenen.


TILL KONSERTEN MED MATS RONANDER OCH kompbandet Jimmy Uller Band var det en bekväm 20 minuter lång tågresa från Örebro till Hallsberg. Men på själva konserten var det repertoarmässigt, gamla rock- och blueslåtar plus några covers, och musikaliskt en mycket längre tidsresa tillbaka till Örebro. Där gamla bilder från Power House och tidiga Nature för närmare 50 år sedan fladdrade förbi i minnet.
   När jag träffade Mats innan konserten bad han nästan om ursäkt att det inte var hans eget originalmaterial på programmet för kvällen. Det hade som åhörare naturligtvis varit en dröm att få uppleva, speciellt som han har en nyinspelad skiva med svenska låtar färdig för utgivning förhoppningsvis i höst. Men det blev ändå en oväntat inspirerad kväll i bluesrockmusikens tecken.
   Jimmy Uller Bluesband, eller Jimmy Uller Rock & Bluesband som de ibland titulerar sig, är ett rutinerat kompband från Linköping som till och från jobbar med Ronander. Med bandledaren Jimmy Uller bakom trummorna, Hasse Bengténs läckert fylliga bas och Rikard Mårtenssons flyhänta gitarrspel stod Ronander på mycket säker mark med gitarr, munspel (som han kallade ”Mississippi saxophone”) och sedvanlig grandios sång.
   Man hörde och såg tydligt under konserten att de har ett gediget gemensamt förflutet tillsammans och lyssnade lyhört på varandra fast det också, som genren medger, fanns utrymme för spontana infall.
   Efter förbandet med Kävesta-ungdomar klev Uller-bandet upp på scen och gjorde en egen knappt en halvtimme lång genomkörare, med Rikard Mårtensson vid mikrofonen, och en liten utflykt i det traditionella bluesrocklandskapet.
   När Mats Ronander anslöt sig till bandet ökade inte bara digniteten på scen utan även musikaliskt blev det tyngre och påfallande mer gitarrdominerat när han och Mårtensson svingade sig ut i majoriteten av bluesrelaterade låtarna. På pappret eller i teorin kanske det inte låter så uppenbart spännande men stående bara några meter från scen i en rockklubbspackad lokal tillsammans med 200 andra svettiga rockälskare blev det en fysisk upplevelse utöver det vanliga.
   Jag är, som jag brukar säga, ingen genuin bluesälskare och har för länge sedan växt ifrån min fascination för imponerande gitarrsolon. Men under fredagskvällen kunde jag inte annat än älska varje minut och varje ny låt när det från scenen bjöds på en förädlad mix av ren och skär rutin och nyfödd inspiration som absolut nödvändigt kryddade de traditionella ingredienserna på kvällens musikaliska meny.
   Tillsammans med Mats och bandets starka intryck på scenen var repertoaren i mina öron inte alls så förutsägbar och utjatad som det kan bli i det här konceptet. Jag stod många gånger frågande inför låtar och titlar. Jag fick egentligen inte svar förrän jag efter konserten lite fräckt norpade setlistan (se vänster) och fick lära mig hur man helt naturligt tar sig från en Chuck Berry-låt (inledande ”Little Queenie”) förbi några Sonny Boy Williamson, en obskyr Stuff Smith-låt (”It ain't right”), två nästan obligatoriska Robert Johnson-klassiker, en Eddie Boyd (”Five long years”) till slutet av konserten med några låtar utanför den strikta bluesrockgenren.
   Först en alldeles lysande version av John Hiatts ”Riding with the king”, med Rikard Mårtensson på slide, som Ronander för kvällen gjorde till sin egen låt, fantastisk personlig och kreativ tolkning. Och sedan extralåten och finalen ”All along the watchtower” med både hårt tryck och personlig elegans.
   Jag ser på den skrivna setlistan, som nog saknar några låtar (visst spelades Buddy Guys ”Have you ever been mistreated”?) att vi gick miste om extralåtarna ””Tulsa time”, ”Route 66” och ”Jumpin Jack Flash”. Efter en koncentrerad dryg timmes fenomenalt fysisk konsert var det för stunden dock inget vi saknade.

/ Håkan

Larry Wallis (1949-2019)

Postad: 2019-09-20 10:48
Kategori: Minns

JAG HAR VID ÅTSKILLIGA TIDIGARE tillfällen på Håkans Pop berättat historien om LARRY WALLIS och hans insatser i engelsk rockmusik. Och det finns idag anledning att titta tillbaka på hans långa gärning, ofta i skuggan av andra artister och grupper, som framförallt på 70-talet grundlade hans rykte att dyka upp i många intressanta sammanhang. Men han var som sagt inte mån om att synas stort eller höras mest. Därför blev det bara en singel på Stiff, smått legendariska ”Police car”, och signifikativt ställde han sig med sitt spektakulärt yviga svarta hårsvall bakom ryggen på Nick Lowe på omslaget till ”Live Stiffs live”-skivan.
   För mig är det främst alla Larry Wallis samarbeten på skivbolaget Stiff och artisterna där som fick mig att notera hans namn. Men då handlar det om åren 1977 och framåt. Han hade en lång karriär från tidigt 70-tal i andra, ofta lite hårdare, rocksammanhang. Var till exempel medlem i en tidig upplaga av UFO men var också med i den allra första versionen av Motörhead. Spelade också i Pink Fairies, en annan tidig Stiff-grupp, och Deviants där rockjournalisten Mick Farren var sångare.
   Men det var alltså Stiff-kopplingen som gjorde Larry Wallis riktigt känd för mig. Exempelvis medverkar han på skivbolagets första samlingsskiva ”Bunch of Stiffs”. Han ledde den obskyra gruppen The Takeaways, med medlemmar som Nick Lowe, Dave Edmunds och Sean Tyla. Wallis skrev låten ”Food” under sitt alter ego C Kid.
   Hösten 1977 följde Wallis med på Stiffs första paketturné fast han ännu inte släppt någon skiva i eget namn, ”Police car”-singeln släpptes på turnéns sista(!) dag. Förutom Nick Lowe, Ian Dury och Elvis Costello fanns också Wreckless Eric med där. Och samarbetet med Eric skulle resultera i singeln ”Reconnez cherie” och albumet ”Wreckless Eric” (1978) som Wallis producerade.
   När Nick Lowe lämnade Stiff för att följa sin manager Jake Riviera till Radar blev Larry Wallis huvudproducent på Stiff. Producerade (under namnet Larry Wallace) exempelvis The Adverts berömda singel ”One chorch wonders” men också singlar med Ernie Graham, The Members, Mick Farren & the Deviants, The Realists och The Subs.
   Larry Wallis spelade på Nick Lowe-singeln ”Bunch of Stiffs” och medverkar följaktligen också på albumet ”The Jesus of cool”.
   Under 80-talet började Wallis som kompositör leverera låtar till Dr Feelgood men försvann sedan från min radar.
   Larry Wallis avled igår 19 september 2019.

/ Håkan

Covers: Maritza Horn

Postad: 2019-09-20 07:54
Kategori: Cover-skivor

MARITZA HORN: Innan elden brunnit ut (Brus & Knaster, 2018)

IDAG ÄR DOTTERN MELISSA MER I RAMPLJUSET än sin mamma Maritza som på 70-talet, vid sidan av sina egna skivor, figurerade i kören bakom många artister. Exempelvis turnerade hon 1977 som körsångerska bakom ABBA. Men det är givetvis som soloartist hon har gjort sig ett namn, på skiva redan från 1972.
   Maritza Horn känns idag lite bortglömd men möjligen lockade dotterns framgångar henne tillbaka till musikbranschen och skivstudion. Jag upptäcker nu, när jag lyssnar på den relativt nyproducerade hyllningsplattan till Ola Magnells låtar, att hon 2014 och 2015 gav ut två album med Van Morrison-låtar, ”Just like Greta” respektive ”Take it where you find it”. Skivor som dessvärre har gått mig förbi.
   Ola Magnell har som låtskrivare funnits i Maritzas närhet under lång, lång tid. De var dessutom kollegor på samma skivbolag, Metronome, under en tid. Hon skriver kärleksfullt om Ola på omslaget till den här skivan:
   ”Att jag har spelat in en hel LP med låtar skrivna av Ola Magnell är inget jag bara kommit på i all hast. Han är för mig en av de främsta lyriker vi har i vårt land, dessutom en enormt bra musiker och sångare.”
   Märkligt nog figurerade inte Maritza på hyllningsskivan ”Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell” (2005) med många artister men här tar hon igen det med besked och total inspiration. Man pratar inte om kvinnors ålder men det är ju överrskande hur finstämt och klockrent hennes röst fortfarande fungerar när hon sjunger och tolkar Ola Magnell låtar på sitt alldeles speciella sätt.
   Innehållet på den plattan 2005 var en typ av greatest hits, Magnells mest kända låtar, fast med andra artister. Maritza har jobbat lite annorlunda, valt låtar med lite lägre igenkänningsgrad. Exempelvis är det bara två låtar som också finns med på Magnell-hyllningen, ”Tomma tunnor” och ”Malvina.utan mörker”.
   För mig som inte är någon expert i ämnet får jag flera överraskningar i låtval men lågmält och personligt har hon tolkat Magnells stora låtskatt på ett perfekt sätt tillsammans med rutinerade musiker som Ola Gustafsson, gitarr, Surjo Benigh, bas, Andreas Dahlbäck, trummor, och Mats Schubert, keyboards. Musiker som också har medverkat på dotter Melissas skivor.
   Blandningen av Ola Magnell-låtar är total ur kronologisk synvinkel. Från 1975, Magnells andra album ”Nya perspektiv”, till 2010 berättar vilken oerhörd vidd och produktion Ola Magnell har haft under sin långa karriär som artist.
   Som lekman på området hittar jag flera nya guldkorn. Han skrev exempelvis en låt som hette ”Elegi” många år innan Lars Winnerbäck gjorde samma sak. Sedan är det för mig lite överraskande att Maritza inte valt några låtar från albumen ”Gaia” och ”Onkel Knut”, de båda Mats Ronander-producerade albumen som jag känner till allra mest. Kanske tycker Maritza att arrangemangen där, rätt så yvigt rockiga, är svåra att överträffa?
   Maritza tolkar de flesta låtarna på skivan lågmält och tonsäkert men min stora favorit på albumet är ”Skomakarvals” där arrangemanget är lite större och bredare och därmed lite mer underhållande.


1. Elegi
1981. Från albumet ”Europaväg 66”.
2. Innan Elden Brunnit Ut
2010. Från albumet ”Rolös”.
3. Aftonpsalm
2010. Från albumet ”Rolös”.
4. Tomma Tunnor
1981. Från albumet ”Europaväg 66”.
5. Malvina Utan Mörker
1987. Från albumet ”Blå neon”.
6. Skomakarvals
1979. Från albumet ”Straggel och strul”.
7. Produktiv Lättja
1981. Från albumet ”Europaväg 66”.
8. Alla Håller Masken
1975. Från albumet ”Nya perspektiv”.
9. Tidsdåren
1979. Från albumet ”Straggel och strul”.
10. Nu Faller Mörkret
2003. Från albumet ”Vallmoland”.

/ Håkan

”How long is the dark?”

Postad: 2019-09-19 11:26
Kategori: Skiv-recensioner



RAG-AND-BONE
How long is the dark?
(Rag-And-Bone/Record Heaven)


GENOM ÅREN LÄR JAG HAR SKRIVIT TUSENTALS skivrecensioner och lyssnat på mångdubbelt fler skivor, det är inte så konstigt att vissa namn och osorterade intryck har fallit ur minnet men gruppnamnet Rag-And-Bone fanns där långt bak i hjärnan av någon oförklarlig anledning. Namnet började spridas 2005 när den skånska gruppen bildades av Mats Nilsson, en ”grupp” som inledningsvis var ett akustiskt enmansprojekt som med åren har växt till en etablerad livegrupp.
   Rag-And-Bone hade redan från början ambitionen att blanda allsköns olika musikgenrer som gammal deltablues, country, gospel, bluegrass och olika typer av folkmusik, progressiv rock och psykedelisk musik. Ganska gränslöst med andra ord i en grupp som 2007 hade växt till en konstellation som gick in i Pontus Snibbs studio och spelade in debutalbumet..
   Förmodligen var det då jag för första gången kom i kontakt med det soundmässigt intressanta Rag-And-Bone som tydligen satte oförglömliga spår efter sig.
   Åren därefter gick mig dessvärre förbi men historien fortsatte minst lika intressant. Andra albumet ”Novice pioneer” (2010) hade gästartister som Dan Baird (Georgia Satellites), Jalle Lorensson (Wilmer X) och Esbjörn Hazelius. Och bandet har kompat Sean Tyla samt varit förband till Ian Hunter och Little Feat.
   Även gruppens tredje album, ”Everything can be burnt but the truth”, försvann innan den nådde mina öron men Rag-And-Bones sporadiska skivutgivning har nu resulterat i fjärde albumet ”How long is the dark?” där Mats Nilsson & Co sätter någon typ av rekord i musikalisk blandning.
   Fortfarande är det de akustiska instrumenten som dominerar och har dekorerats med mandolin och lap steel. Öppningslåten ”First man up”, med sin catchy ”It's so easy”-refräng, och andralåten ”And then”, med sitt Eagles-eko i kören, är en underbar start på albumet.
   Den starka inledningen på skivan har gruppen sedan svårt att överträffa i sin uppenbara vilja att överraska och bjuda på så mycket som möjligt på sitt åtta låtar långa album. På några låtar blir det tyngre och lite mer gränsöverskridande rockmusik. ”Pangea”, med flöjtsolo(!), och absurt långa (8:04) ”Death, is that you?”, är hårdrock i mina öron, är inte riktigt min musikaliska kopp te.
   Rag-And-Bone hittar dock tillbaka till den musik som jag gärna vill förknippa gruppen med, akustiskt baserad folkcountryrock. ”The last” och ”A company of one” (Pelle Johanssons mäktigt långa gitarrsolo befinner sig i rätt miljö) klingar alldeles underbart och Mats Nilsson sjunger tryggt och personligt. Americana när den är som bäst.
   Den lite tyngre ”Your latent Judas” och avslutande titellåten håller sig också på rätt sida av den musikaliska skalan.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lizard (1980)

Postad: 2019-09-18 07:55
Kategori: Intervjuer

UNDER EN LÖRDAG I SLUTET PÅ OKTOBER 1980 hade jag nöjet att följa med ett ungt och nystartat hårdrockgäng, Lizard, från Örebro in i en inspelningsstudio. Bandets uppdrag var att spela in en singel och platsen var Music Mill-studion i Kumla.
   Gruppmedlemmarna var fast beslutna att spela in en singel men jag vet inte än idag om de gick i mål med sitt projekt. Vad jag minns fick jag då aldrig se eller höra något resultat på en utgiven singel. Däremot finns bandets hela framträdande, inspelat 1981 i Hästhagen strax utanför Örebro, i en ljudfil på YouTube (lyssna nedan). Bland konsertens tio låtar finns de två singellåtarna ”Settler in heaven” och ”Evil lady” med. Och samma ljudklipp avslutas med de autentiska studioinspelningarna av samma två låtar.
   Förmodligen sprack Lizard 1982 för då bildade bandets gitarrist Tom Nilsson det som skulle bli Örebros mest kända hårdrocksband, Motherlode, tillsammans med bland annat sångaren Sonny Larsson.





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 1980.

NU TAR LIZARD KLIVET FRÅN KÄLLAREN TILL STUDION

ATT FÅ GÖRA EN SKIVINSPELNING ÄR ALLA gruppers och artisters dröm och stora målsättning i livet. För att bli riktigt accepterade eller tas på allvar är en skiva obligatorisk och nödvändig för att kunna lansera sig hos konsertarrangörer, massmedia och den övriga publiken.
   Det är dock alltför få förunnat att satsa på en skiva. Av främst kostnadsskäl är det en försvinnande liten del grupper som har möjlighet att finansiera en skivinspelning. Däremot är jag övertygad om att det musikaliskt finns ett antal grupper i och omkring Örebro som har ambitionen och kunnandet att göra en fullt godkänd skiva.
   Att spela in en skiva har länge varit en morot för grupper som har jobbat länge med att metodiskt sprida sitt namn och bygga upp en identitet som ska räcka till att göra skivan attraktiv också utanför den trogna vänkretsen och närmaste släkten.
   Därför var det så mycket roligare att följa med en helt ny grupp, Lizard från Örebro, in i studion, uppleva deras respekt för situationen men också ta del av deras oerhörda entusiasm för den omständliga process som kallas skivinspelning.
   Genom Lasse P, en lokal konsult som jagar nya grupper för skivinspelning, hade Lizard erhållit studiotid i Music Mill-studion i Kumla en helg för några veckor sedan. Och det kom att bli två händelserika dagar i fem ungdomars liv.
   Lizard har bara hållit på i några månader. Hette ursprungligen Dry Sack men bytte senare namn av flera orsaker.
   Vi fick inte spela på en Verdandi-fest under det namnet samtidigt som vi ville ha ett tuffare namn. Så vi bytte till Lizard (ödla), möjligen inspirerade av andra hårdrocksgrupper som Scorpions och Def Leppard, berättar Ulf Carlsson, gruppens pianist och sångare och bandets senast tillkomna medlem.
   Precis som det i England har dykt upp en hord av nya, unga och vilt satsande hårdrocksgrupper senaste året verkar utvecklingen nu också sprida sig till Sverige. Åldersnivån i Lizard är 16-18 år och övriga medlemmar är Peter Göransson, trummor och sång, Tom Nilsson, sologitarr, Pekka Tuononen, kompgitarr, och Kent Orregård, bas.
   För en grupp som tränar varje helg i Mellringe föreningsgård och nästan aldrig spelar live ute är steget in i studion väldigt stort. Miljön med tegelväggar och soft belysning där tid är pengar i bokstavlig mening och respekten för det okända är oväntade överraskningar för gruppen.
   Från förinställning av alla rattar och knappar, där det gäller att få den rätta klangen på varje instrument i varje mikrofon, till de sista gitarrpåläggen som Tom Nilsson inspirerat (så att han tappar hörlurarna) och skicklig utför, är skivinspelning en tålamodskrävande process.
   Att få in det rätta tempot, synkronisera bas och trummor, lägga på täta kompgitarrer, är i praktiken att ta om och ta om.
   Två av gruppens egna låtar, ”Settler in hell” och ”Evil lady”, tuffa och genresärpräglade titlar, ska så småningom bli den singel som gruppen har tänkt sig.
   - Vi lägger tillsammans nästan femtusen kronor på inspelningen och för att kunna kosta på gravering, matrisering, pressning och omslag behövs lika mycket till. Pengar som vi just nu inte har, säger bandets duktige gitarrist Tom Nilsson.
   ”Settler in hell” är tämligen ordinär hårdrock men Lizard gör den oväntat proffsigt och stilenligt. Tom Nilssons fina gitarrspel har jag nämnt, trummisen Peter Göranssons sensationella sång på engelska låter överraskande proffsigt.
   När jag lämnar dem återstår mixningen och hela inspelningen av ”Evil lady” men när jag träffar Tom och Peter några dagar efteråt är de mycket nöjda med resultatet.
   - Vi lyckades bra också med inspelningen av ”Evil lady” som är en mycket svårare låt. Så har vi också mycket att tacka teknikern Kent Larsson för. Han var till stor hjälp med sin rutin och sitt studiokunnande.
   Kent, vanligtvis steelgitarrist i Country Road, anlitas ofta som tekniker i Music Mill-studion som bandet för övrigt är delägare i. Nyligen gjorde Boppers sitt nya album i Kumla med Kent som tekniker.
   - De jobbade enormt snabbt. Gjorde skivan klar på bara fyra dagar men så jobbade de nästan dygnet runt. Studiokomplexet har övernattningsmöjligheter som gör sådana här snabbjobb möjliga.
   Berättar Kent Larsson medan han kollar alla reglage, knappar och rattar på det 32-kanalers stora mixerbordet som är kopplat till en 24-kanalers bandspelare som registrerar allt på sina breda masterband.

/ Håkan

00: #32. LARS WINNERBÄCK

Postad: 2019-09-16 07:59
Kategori: 00-talet bästa

LARS WINNERBÄCK: Singel (Sonet/Universal, 2001)

LARS WINNERBÄCK ÄR EN AV MÅNGA SVENSKA artister som har kommit att personifiera 00-talets musik och han har, liksom många andra, en given plats på min lista över det decenniets favoriter. Han gjorde visserligen sin debut redan på 90-talet men det var under 00-talet han växte upp till en av landets största artister både på skiva och scen. En position han har försvarat med marginal sedan dess.
   Det kanske finns större, mäktigare och personligare exempel ur hans skivhistoria från det decenniet, ”Daugava” (2006) är ett spontant förslag, men jag tycker ”Singel” är nog så bra. Det var genombrottet hos den stora publiken och ett bra exempel på att han redan här hade personlighet, långtifrån färdigutvecklad men det pekade åt många håll med ett sound som sökte olika vägar till uppmärksamhet.
   En tidig ambition var att gå i Ulf Lundells musikaliska fotspår. Winnerbäck fick ju under några år runt 2001 stå ut med jämförelsen och han verkade just då inte bry sig speciellt mycket när Lundell-referenserna dök upp i var och varannan recension.
   Beslutet att spela in ”Singel” i England, i Ridge Farm-studion, var ju i sammanhanget ganska provocerande. Det var nämligen just där som Ulf Lundell och hans band spelade in ”Längre inåt landet” våren 1980. Nu åkte alltså Winnerbäck med sitt band till exakt samma plats utanför London hösten 2000 för att spela in sitt fjärde album. Snacka om att spela kritikerna i händerna.
   ”Singel” är trots titeln ett album, alltså Winnerbäcks fjärde, och det var där och då, våren 2001, som han och hans musik och låtar började göra stora intryck i min värld. Och när jag nu återvänder till albumet märker jag att majoriteten av låtarna och arrangemangen på skivan sitter gjutna i mitt undermedvetna.
   2001 var Lars Winnerbäck sedan flera år tillbaka ändå ett stort namn i mitt lyssnande liv och jag hade noga följt hans utveckling. I samband med att Folkparksforum arrangerades i Örebro i slutet på 90-talet fanns det arrangörer som pratade sig varma om den här Linköpingskillens framtid. Hans första två album, ”Dans med svåra steg” (1996) och ”Rusningstrafik” (1997), ramlade ner i mitt knä några år efter release men jag kunde då inte riktigt ana storheten i hans låtar och karriär.
   Känslan av en helt okej men alls inte exklusiv singer/songwriter-artist låg tung över de tidiga skivornas innehåll. Dessutom fick jag då en känsla att han i låtskrivandet stod långt borta i skuggan av Stefan Sundström och det fanns uppenbara paralleller i hans omgivning som pekade åt det hållet. Den Sundström-allierade Johan Johansson producerade Winnerbäcks andra album. Jag upptäcker nu att Sundströms och Karin Renbergs dotter Vanja (numera känd som sångerska i The Vanjas) finns i kören på en låt på Winnerbäcks andra album.
   Även nästa Winnerbäck-album, ”Med solen i ögonen”, producerade Johansson men där började det hända saker, ett starkare låtskriveri och profilen av en personlig artist började skönjas på allvar.
   Winnerbäck dök 1999 upp i det brokiga turnésällskapet Bland Skurkar, Helgon och Vanligt Folk där han var ungdomen bland etablerade ”gamlingar” som just Sundström, Renberg, Johansson och Kjell Höglund och gav hela sällskapet en rockig inramning. Winnerbäck hade ännu inte släppt sitt fjärde album men han framförde live sin nya singelhit ”Kom ihåg mig” klockrent och rockigt med en poprefräng där jag ytterligare kunde ana en positiv framtid.
   Albumet ”Kom” producerade 23-årige Winnerbäck själv och det var ett strongt statement från en artist som ännu inte var färdigutvecklad. Här fanns några frön till det band som flera år senare skulle få namnet Hovet, men det var alltså på ”Singel” som det fulltaliga kompbandet till slut skulle bli en mäktig enhet.
   Då anslöt gitarristerna Johan Persson och Staffan Andersson, körtjejejrna Anna Stadling och Idde Schultz till Winnerbäcks komp där redan Jens Back, keyboards, Magnus Norpan Eriksson, trummor, och Josef Zackrisson, bas, var hemmastadda. Ett band som med tiden, under första halvan av 00-talet, skulle bli Lars Winnerbäcks stora trygghet bakom honom på turné.

Favoritlåt: "Du hade tid". Det är nästan fullständigt omöjligt att bara utnämna en enda låt som favorit på ”Singel” men jag tar det kanske uppseendeväckande beslutet att välja skivans enda cover, en Ani DiFranco-låt (från hennes album ”Out of range”, 1994) på svenska. Bland alla imponerande framrusande poprockdängor valde jag alltså en nedstämd ballad, en låt som påminner mig om Winnerbäcks första turnéer när flickorna i publiken jublar efter textraden ”Du frågar 'Tog du dom med storm ikväll?'”. Och Lars Winnerbäck visade att det inte bara var enkla rocklåtar som skulle komma att besegra sin publik.

/ Håkan

Covers: Firefall Acoustic

Postad: 2019-09-13 07:52
Kategori: Cover-skivor

FIREFALL ACOUSTIC: Colorado to Liverpool - A tribute to the Beatles (Winged Horse, 2007)

DET AMERIKANSKA BANDET FIREFALL uppstod i ekot av Eagles, Poco och den countryrockvåg som drog över USA i mitten på 70-talet. Redan från start ett intressant band med bland annat Byrds-trummisen Michael Clarke och musiker från Spirit och Flying Burrito Brothers som medlemmar. Och med Jock Bartley som ledare, sångare och gitarrist och den enda medlem som har varit gruppen trogen sedan dag ett 1974.
   Det är en slimmad variant av Firefall som har spelat in den här coverskivan med enbart Beatles-låtar. Det är bara Bartley plus Steven Weinmeister på skivan som gör att bandet/duon här kallar sig Firefall Acoustic. Riktigt akustiskt är det dock inte för Bartley spelar elgitarr vid några få tillfällen och tillsammans spelar de extremt välklingande akustiska gitarrer på skivan. Weinmeister, Firefall-medlem mellan 1993 och 2014, fyller på med bas och mandolin. Sedan sjunger de tillsammans väldigt imponerande stämsång och solosång om vartannat.
   Det må vara begränsade arrangemang på skivans elva låtar men det är så välgjort och genomarbetat att känslan av lågbudgetprodukt aldrig dyker upp i mitt huvud. Sedan är ju urvalet av låtar så intressant och ibland oförutsägbart som gör att spänningen lever genom hela skivan.
   Två sångare med akustiska gitarrer kan ju inledningsvis få lyssnaren att vänta sig enkla trubadurbaserade tolkningar. Men Bartley och Weinmeister har uppenbart gjort skivan på allvar och lagt ner mycket själ i både förberedelser och framförande när de gick in i studion mellan november 2006 och maj 2007.
   Det är procentuellt många George Harrison-låtar på skivan och inledande ”Within you, without you” överraskar direkt. Jag hör visserligen ingen sitar men de läckert klingande och välstämda akustiska gitarrerna framkallar den där orientaliska känslan.
   John Lennons ”Come together” är ju inte heller det mest naturliga valet att göra en akustisk tolkning av men duon lyckas med det delvis nya arrangemanget. Och även i Paul McCartneys ”Eleanor Rigby” har de dragit ner på tempot och gjort en annorlunda och överraskande långsammare version.
   I övrigt håller sig tolkningarna på albumet nära originalen men är som sagt väldigt välgjorda där killarnas båda stämmor vandrar ut och in i varandra medan de samtidigt växlar position framför mikrofonerna.
   En klart underhållande skiva med andra ord.


1. Within' You, Without You (George Harrison)
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band".
2. Girl (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul".
3. Norwegian Wood (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul".
4. You're Going To Lose That Girl (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Help!".
5. Eleanor Rigby (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från singeln "Yellow submarine".
6. Here Comes The Sun (George Harrison)
1969. Från albumet "Abbey Road".
7. No Reply (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale".
8. I Need You (George Harrison)
1965. Från albumet "Help!".
9. Come Together (John Lennon/Paul McCartney)
1969. Från albumet "Abbey Road".
10. I'll Be Back (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "A hard day's night".
11. I Don't Want To Spoil The Party (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale".

/ Håkan

”Geni & idiot”

Postad: 2019-09-12 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



DALAPLAN
Dalaplan - EP
(Beluga)


OM NÅGRA DAGAR, 22 SEPTEMBER, FIRAR skånska gruppen Dalaplan tio år och gör det med att släppa en ep med fyra låtar. Vinterns fullängdare från Skånebandet Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, var ett album som mixade ösig rock med några fina men knappast välkammade ballader. Och nu följer bandet upp albumet med en ep av ungefär samma sort fast med lite mer betoning på akustiska arrangemang.
   Första låten ”Geni & idiot”, balladen och ep:ns huvudlåt i mina öron, inleds med munspel och akustisk gitarr och hela soundet ekar demoinspelning. Naket och utlämnande sjunger Niklas Svensson med sin sedvanligt skånska accent medan steelguitar, skramliga replokalstrummor och orgel fyller på utan att det smeka lyssnaren medhårs.
   På andra låten, gör den häftiga rockgruppen Dalaplan entré i den korta, nästan punkinspiretat korta (2:11), ”För sent” och jag kan ännu en gång inte låta bli att jämföra med Wilmer X i sin ösiga profil. Högljudd garagerock som, när det här skrivs, lätt överröstar han som just nu klipper häckarna utanför fönstret.
   Tre av ep:ns fyra låtar är ballader som kanske kan kallas lågmälda, en snäll beskrivning men Dalaplan tillhör inte alls den tillbakalutade genren av musik. ”Krets” är ännu en kort (1:43) men akustisk singer/songwriter-inspirerad, ekoladdad låt om uppbrott och desperation.
   Dalaplans ep är som en mer kortfattad mix av albumet. Det blir än mer uppenbart på skivans avslutande låt som är just titellåten från nämnda album. Vad jag förstår är det en repris på albumets korta ”Intro” och ”Outro” fast här i sin hela längd (3:04).
   Imorgon släpps Dalaplans ep som bara kommer finnas tillgängligt digitalt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulf Lundell (1980)

Postad: 2019-09-11 07:58
Kategori: Intervjuer

1980 VAR ULF LUNDELL MER POPULÄR än någonsin tidigare men det gick fortfarande att träffa honom för en intervju på tu man hand. Märkligt nog minns jag inte exakt intervjutillfället (skäms på mig!) men när jag analyserar intervjutexten måste det ha skett på eftermiddagen 13 oktober innan den första konserten (av två) i Örebro. Att vi sedan befinner oss på Ulfs hotellrum måste betyda att intervjun inträffade på Hotell Continental där Ulf och bandet bodde i två nätter.
   Just det sista vet jag med säkerhet för efter Ulf Lundells konsert följde jag med i turnébussen till hotellet där det blev en spontan men vad jag minns lugn fest i frukostmatsalen. Långtifrån något ”svineri” som kvällstidningarna ville beskriva det i slutet på turnén. Vid samma tillfälle gjorde jag dessutom en intervju med trummisen Ingemar Dunker om hans tv-galna intresse. Det finns dessutom ett bildbevis på ögonblicket när vi anländer till Continental en sen och dimmig måndagkväll i oktober (se vänster).
   Under Lundell-turnéns första datum följde fotografen Håkan Wretljung Ulf och bandet i hälarna. Allt dokumenterades och publicerades sedan i boken ”Det är långt mellan lycka och leda” (1981) där Ulf i prosaform beskrev turnén och alla känslor runt om.
   Turnén hade haft premiär samma vecka (Mora, 10 oktober) och kvällen efter åkte jag och fotograf Anders Erkman till Västerås för att förbereda inför Örebrobesöket 13 och 14 oktober.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

Ulf på rekordturné med bok och film på gång:
”LEDIGHET ÄR ETT HELVETE”


ULF LUNDELL, POET, ROCKMUSIKER OCH FÖRFATTARE, är i Örebro. Uppståndelsen är givetvis stor, de två konserterna utsålda sedan lång tid tillbaka och succé är därför helt given. Han känner sig också hemma i stan då han har varit här fem-sex gånger tidigare.
   - Det är lite speciellt i Örebro. Vissa relationer har gjort att det alltid gått bra här. Lasse Wellander och Mats Ronanders närvaro har väl betytt något.
   Ulf är arbetsnarkoman och har många järn i elden för närvarande. Är just nu inne i en rekordstor (40 konserter på två månader) turné, skulle gjort en film och ska, efter turnén, börja skriva på en bok som är planerad till nästa höst.
   - Ledighet är ett helvete, semestern ett problem. Max en vecka innan det börjar krypa i fingrarna igen, säger Ulf och öppnar fönstret till det kvalmiga hotellrummet.
   Ulf Lundells skivproduktion är nu ansenlig och det börjar bli allt svårare att tillgodose alla önskemål på konserterna.
   - Det är svårt att välja ut låtar. Man vill göra så mycket men är tidsmässigt bunden fast vi gör en konsert på över två timmar.
   Konserten innehåller ingen akustisk avdelning lik den förra året. Är du missnöjd med det egna gitarrspelet?
   - Jag tyckte det gick bra förra året men jag vill variera och hade ingen större lust att göra om det i år.
   Turnébandet är i stort sett intakt från skivinspelningen av "Längre inåt landet" med undantag för Janne Andersson som inte fick ledigt från lumpen.
   - När Janne föll bort blev vi blinda. Tänkte först använda Arne Arvidsson men det blev till slut Nane Kvillsäter som är ett naturligt val då han till vardags ingår i Lasse Lindbom Band. Vi behövde ett proffs som snabbt kunde hoppa in. Nane fick tre dagar på sig.
   Mats Ronander har alltså återvänt till gänget efter avstickare till ABBA och Tomas Ledin.
   - Det är skönt att ha Mats tillbaka i kompet och han har på några år gått framåt enormt som gitarrist.
   Trots det fina samspelet inom gruppen är det en tillfällighet att kompet ser ut som det gör. Ulf förnekar att det är en fast grupp.
   - Ska man ha en fast grupp måste man turnera året runt. Fördelen är att man kan hålla sig med en större repertoar och kan kanske göra konserter upp till tre timmar.
   Ulf har notstället kvar sedan förra året.
   - Ja, säger han och skrattar, jag är väl lat. Det är som att sjunga noveller men efter ett par-tre gig till så kan vi nog skippa det.
   Ulf högaktar verkligen Chuck Berry och hans rockmusik.
   - Det går aldrig att göra Chuck Berry riktig rättvisa men jag finner ett visst nöje i att göra svenska texter till hans enorma rocklåtar. Hörde förresten att han ibland spelade fel vid inspelningen men att de ändå behöll felaktigheten. Fantastiskt, utropar Ulf och ler med hela ansiktet som han ofta och gärna gör.
   Den planerade filmatiseringen av ”Sömnen” ligger just nu på is och det blir förmodligen ingen film.
   - Filmmanuset är färdigskrivet men ingen vill ha det, säger han lite dystert. Boken handlar om turnélivet och en del scener till filmen var planerade att göras just under den här turnén. Det ska dock göras en filmdokumentär för tv direkt efter den här turnén.
   Ulf lider inte av någon skrivkramp och tycker inte det är någon större skillnad att skriva texter till låtar eller böcker.
   - Det är formatmässigt en viss skillnad men innehållet kan i vissa fall överensstämma.
   Känner du dig besvärad av uppståndelsen kring ”Stackars Jack” och den debatt kring dig som knarkfilosof?
   - Man behöver personer som syndabockar. Det fick redan Strindberg erfara... Om de gör mig till en knarkprofet struntar jag i men att kalla mig en idiotisk flummare som inte har något i huvudet måste jag protestera mot. ”Jack” kom i en gynnsam tid efter alla gröna vågar men det är andra tider nu.
   Ulf påminner mycket om Bob Dylan på scen och är också överraskande positiv till Dylans frigörelse.
   - ”Saved” lyssnar jag mycket på och den känns jävligt äkta. Den är mycket bättre och säger mer än konserten i Göteborg gjorde för några år sedan. Han har aldrig gjort någon riktigt producerad skiva men hans vax kommer ingen att glömma. Det är äkta vara.
   Han börjar bli riktigt populär, Ulf Lundell. Känner han inget av idolskapet när han visar sig ute?
   - Det är sådant man får ha överseende med. Visst skriker en del efter mig men så länge inte polisen tar mig är jag nöjd... Jag såg just hur två blev omhändertagna på Storgatan. Sorgligt.
   Säger Ulf Lundell, ilar till middagen, vidare till soundcheck och ovannämnda konsert.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.