De tio senaste blogginläggen

I min skivhylla: Ron Wood (1974)

Postad: 2019-04-19 07:59
Kategori: I min skivhylla



RON WOOD: I've got my own album to do (Warner Bros K 56065)
Release: 27 september 1974


DET MÅ VARA EN SMAKSAK OM MAN VILL kalla Ronald David Wood för Ron eller Ronnie i förnamn som artist men när han efter många år i många grupper tog beslutet att göra ett soloalbum blev det till slut Ron. Men han verkade inte själv kunna bestämma sig hur hans förnamn officiellt skulle stavas. På sina fyra första soloskivor pendlade det hela tiden mellan Ron och Ronnie.
   Titeln på hans debutsoloskiva, ”I've got my own album to do”, låter som en motivering rakt ur hans mun när han blir tillfrågad om han ska hänga med på en turné eller om han har lust att hjälpa till på en skivinspelning. 1974 var ett ganska aktivt år för Wood när han fortfarande var officiell medlem i Faces men också hade börjat umgås med några Rolling Stones-killar.
   Rod Stewarts "Smiler"-album, som jag skrev om förra veckan, och Ron Woods ”I've got my own album to do” släpptes faktiskt på samma dag 1974 men är två helt olika skivor. Där "Smiler" till innehållet är extremt genomtänkt, beräknande men också förutsägbar så verkar ”I've got my own album to do” kreativt vara skapat i stunden i studion med musiker som just då råkade finnas till hands.
   Det låter kanske som att jag föredrar det trygga tillvägagångssättet ("Smiler") men med facit i hand är Ron Woods album så mycket roligare, så mycket mer spännande och intressant. Visserligen har den skivan några stickspår som känns lite för djärva för helhetsintrycket men majoriteten av innehållet är mer händelserikt att lyssna på.
   Ron Wood var uppenbart inte intresserad av att skapa en musikaliskt homogen och välplanerad skiva. Han ville som sagt fånga stundens magi som ibland dök upp där i hans hemmastudio i källaren på The Wick i Richmond i sydvästra London. Där musiker, både kända och okända, från sen april till juli 1974 gick ut och in i en massa olika inspelningar.
   I samma studio hade Ron Wood och Mick Jagger jammat redan under sommaren 1973. Mitt under Faces världsturné hösten 1973, som i en paus skulle skifta från USA till England, gjorde Wood 24 november ett kort besök i München-studion Musicland där Rolling Stones fortsatte inspelningarna på ett album som ett år senare släpptes som ”It's only rock'n'roll”. Tillsammans med Jagger och Keith Richard (som han 1974 fortfarande stavade sitt efternamn) skrev Wood låten ”Black limousine” som först 1981 skulle dyka upp på ett Stones-album.
   Några veckor senare fortsatte Wood och Jagger jamma i The Wick-studion när titellåten på nästa Stones-album växte fram, ett låtskrivarsamarbete som Wood aldrig fick riktig credit för. På en återutgivning av ”It's only rock'n'roll”-albumet står han för ”inspiration”. Nåväl, samarbetet fortsatte och tillsammans med Stones-killarna började han vid samma tillfälle känna på låtmaterial som senare skulle hamna på Woods soloalbum.
   Följaktligen är Stones-närvaron det enda gemensamma som förenar det brokiga låtmaterialet, exempelvis spelar Keith Richard på åtta av albumets elva låtar, men på skivan finns också en intressant Beatles-koppling. Wood har skrivit musiken till ”Far east man” tillsammans med George Harrison som utan credit också tydligt körar och spelar gitarr på låten.

OKTOBER 1973 BESÖKTE WOOD OCH HANS FRU Chrissie Harrisons hem Friar Park i Henley-on-Thames. Inspirerad av hennes österländska t-shirt började Harrison skriva på låten som Wood sedan hjälpte till att slutföra. Låtens första inspelning hamnade på Woods solodebut. Mick Taylor spelar faktiskt bas på inspelningen och amerikanen Andy Newmark är trummis. Tillsammans med basisten Willie Weeks är han kompsektion på ett flertal låtar på albumet. Ett par, med erfarenhet från Sly & the Family Stone respektive bandet bakom Donny Hathaway, som även George Harrison använde sig av på inspelningarna till albumet ”Dark horse” där de just medverkar på hans version av ”Far east man” som släpps några månader efter ”I've got my own album to do”.
   Men i övrigt på Woods skiva är det delar av Stones närvaro som präglar soundet. Med sin gitarr och även sång har Keith Richard påverkat flera låtar på skivan. De där lätt vemodiga melodierna med den där lite slarviga sången doftar ju väldigt mycket Keith på låtar som ”Act together” och ”Sure the one you need”. Keith har dessutom skrivit låtarna och sjunger lead på den senare. På det handskrivna bladet i skivomslaget står han själv som låtskrivare men på etiketten är det strikta Jagger-Richard-credits.
   Det finns naturligtvis även Faces-kopplingar på flera låtar. Med namn som Rod Stewart, Mickey Waller, Pete Sears och Martin Quittenton i kompet på ”Mystifies me” misstänker jag att inspelningen var ämnad för Rods egna skivor. Även en cover på soullåten ”If you gotta make a fool of somebody” låter väldigt mycket Rod/Faces.
   Det finns också några detaljer på ”I've got ,my own album to do” där jammandet och experimentlustan tar över arrangemangen från den konkreta styrkan till det utsvävande och mindre skarpa. Som exempelvis ”Shirley” där wah-wah-pedaler, syntar och oändliga gitarrsolon inte ger låten rättvisa på något sätt. Willie Weeks nästan sex minuter långa instrumentala ”Crotch” är ren och skär utfyllnad som jag gärna hoppar över på skivan.
   Då är den inledande ”I can feel the fire” mer hitmässig och var också det uppenbara singelvalet när Woods album släpptes. Startar i ett typiskt Stones-tempo och när Mick Jagger dessutom tilldelas en central roll vid mikrofonen är referenserna fulländade. Mycket märkligt att singeln aldrig blev listnoterad.
   Att artistnamnet på skivomslaget skrivs som Ron Woods där ”s” är överstruket har jag en egen fundering på. På Rod Stewarts "Smiler"-album skrivs Ron Woods medverkan, medvetet eller omedvetet, med ett ”s” på slutet... Kanske finns det en koppling?
   När Woods skiva släpptes hösten 1974 existerade fortfarande Faces men samtidigt som gruppen sprack i december samma år lämnade Mick Taylor Stones och "tusen" gitarrister stod på kö för att ersätta honom. Efter många och långa diskussioner, och gästinhopp på turné våren 1975, blev Ron Wood slutligen officiell medlem i Stones i december 1975.

/ Håkan

Releasekonsert med en tät tyngd

Postad: 2019-04-17 19:48
Kategori: Live-recensioner





Bilder: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & THE REMARKABLES
Victoriateatern, Malmö 16 april 2019
Konsertlängd: 19:40-20:36 och 20:58-22:16 (56+79 = 135 minuter)
Min plats: Bord 13, plats 52. ca 5 m till vänster från scenen.


EN ANSPRÅKSLÖS AFFISCH UTANFÖR Victoriateatern i Malmö (se höger) berättade att Richard Lindgren på tisdagskvällen skulle uppträda. En så kallad releasekonsert som skulle presentera hans nya album ”Death and love”. En över två timmar lång upplevelse som definitivt inte kan kallas anspråkslös. I den trivsamma teatermiljön, bland både bord på parkett och konventionella sittplatser på läktaren, bjöds det på rejält med levande musik under två långa set med Richard i fronten för ett mer än möjligt fantastiskt band som fått det logiska namnet The Remarkables.
   Albumet i fokus för kvällen var alltså albumet ”Death and love”, en på gott och ont spretig skiva där variationen överträffar det homogena. Men som hela tiden är både underhållande och intressant och den spelade huvudroll under första set. Ett för kvällen väldigt inspirerat kompband i ryggen på Richard förvandlade arrangemangen live till en tät och homogen upplevelse.
   The Remarkables är sex rutinerade musiker som tar för sig och vill bidra till både arrangemang och ett stundtals ypperligt sound. Sansade och seriösa bedömare har placerat det här bandet i nivå med både Tom Pettys Heartbreakers, John Mellencamps och Van Morrisons musiker och efter tisdagskvällens konsert vill jag inte direkt protestera.
   Och herr Lindgren själv, den mästerlige låtskrivaren från Skåne, har numera en låtkatalog på närmare 250 låtar som verkligen tillhör den finaste americana som producerats innanför det här landets gränser. En personlighet med ett kunnande som han under åren varken vill, ”en usel försäljare av sig själv” enligt skivbolaget, eller har kunnat kommunicerat ut till övriga musik-Sverige. Efter pausen fick vi också några fina smakprov från Richards äldre repertoar.
   Efter ett mäktigt Edith Piaf-intro i högtalarna kom Richard och bandet in på den lilla intima scenen och bjöd direkt på ett underbart levande sound i titellåten. Jon Eriksson tog täten direkt med en darrande twangklang i gitarren och en klockren slide och tillsammans med Richards lite rökiga stämma ekade det just då Tom Waits. Live blev det fantastiskt och att få uppleva det här på hans hemmaplan inför en utsåld teatersalong på Victoria var verkligen en ynnest.
   Den imponerande starten fick en naturlig fortsättning på ”Down on my luck”, ett femstjärnigt mästerverk, med gitarr och Magnus Nörrenbergs orgel i spetsen. Richard avslöjade ett blodigt finger, ”Let it bleed” som någon uppmärksam musiker kommenterade, men inte ens det kunde stoppa föreställningen från ännu en höjdpunkt i den tunga ”Turnstile”.
   I låtpauserna bläddrade Richard febrilt i sin pärm med texter, ursäktade sig att han inte hade alla sina låttexter i huvudet, men inte heller exakta låttitlar hade fastnat i hans minne. ”Jilted love”, en av kvällens mer avskalade låtar med bara gitarr och orgel till komp, döpte han tillfälligt om till ”Reckless love”.
   Richard Lindgrens konserter bjuder ofta på spontana överraskningar och på ”Bad habit” fick den lokala sångerskan Yvette Eklund chansen att komma upp och sjunga i samma mikrofon som Richard. Till ett arrangemang där Janne Adolfssons mandolin spelade en mindre huvudroll. Yvette har en begynnande solokarriär och det finns nog möjligheter att få höra mer av hennes soulmarinerade röst i resten av landet. Tips: ”Five peaces” på Spotify.
   ”Travels with Johanna” blev ännu ett exempel på att bandet färdigheter på scen gjorde konserten till en jämn och stark upplevelse. Här var det Richard och pianisten Nils Bondesson, på en Steinway & Sons-flygel, som fick feeling och hela bandet avslutade låten perfekt med den stabila kompsektionen Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas, som grund.
   Det var på konsertens andra avdelning som musikerna fick rejält med eget svängrum men redan på den bluesbaserade ”Tell Dita (I love her)” hörde jag hur musikerna tog ett eget ansvar.
   Avslutningen på konsertens första avdelning blev den varierade musikaliska blandning som formatet på skivan i övrigt. Med både blues, ragtime och rock'n'roll och alla, på både scen och i publik, tyckte att det här var roligt när sista låten innan paus, den nedtonade ”Where did you go, little boy” tonade ner känslorna.

ANDRA AVDELNINGEN ANONSERADES UIT som en ”greatest hits”-blandad kompott men blev roligare och mer överraskande än så. Började exempelvis helt gudomligt med en ännu inte publicerad låt, ”Return to me mi corazon”, där Richards nedtonade personlighet kom till sin rätt. Tillsammans med den för kvällen gudabenådade gitarristen Jon Eriksson växte låten till en känslomässig och smått vemodig ballad (”Alcohol won't kill me/Your absence will...) med helt underbara undertoner.
   Vi fick naturligtvis några så kallade obligatoriska Richard Lindgren-låtar men däremellan också några sällan framförda alster. Ännu en gång fick vi den intressanta historien om hur hans skrev ”I came, I went but I don't know where I'm going” i Örebro efter en vansinnesfärd med sångerskan och låtskrivaren Mary Gauthier vid ratten. Under låten klev bandet in på scenen igen och avslutade suveränt. Magnus Nörrenberg på munspel.
   ”Back to Brno” var som alltid en höjdpunkt och efter lite hostande, som nästan avbröt låten, tog bandet låten och arrangemanget till nya okända höjder. Följdes av ännu ett starkt framförande av bandet i ”Trouble in the garden”.
   Låtarna i andra avdelningen framfördes utan närmare repetitioner av bandet som på scen gärna förlängde kvällens versioner som om varje låt var konsertens sista. Richard meddelade överraskande att det var sista gången han spelade ”Five pints and a wink from Gwendolyn” live inför publik men det återstår nog att se.
   Efter ytterligare några fantastiska versioner av exempelvis ”Dunce's cap” och ”Lighthouse in the dark” var det slut och varken publik, artist eller band orkade efter dryga två timmar fortsätta.


Death and love
Down on my luck
Turnstile
Jilted love
Bad habit
Travels with Johanna
Tell Dita (I love her)
Charley Battles' blues
First kiss
Drunk tank boogie
Where did you go, little boy?

Paus

Return to me mi corazon
I came, I went but I don't know where I'm going
Back to Brno
Trouble in the garden
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Evil love
Dunce's cap
Grand hotel
Lighthouse in the dark

Foto: Olle UnengeStående ovationer för Richard Lindgren med band.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Magnus Lindberg (1989)

Postad: 2019-04-17 07:57
Kategori: Intervjuer

VÅREN 1989 VAR STARTSKOTTET PÅ EN MAGNIFIK COMEBACK för Magnus Lindberg. Och det skulle till stora delar ske i Örebro. Efter blott en singel, "Bortom horisonten", och en fantastisk konsert 1983 men inget utlovat album till våren 1984 blev det tyst från Magnus, mycket tyst. Efter flera händelsefattiga år började han 1987 turnera ensam och spelade ihop med olika husband på olika platser i Sverige.
   1989 var det dags för Örebro och två bokade spelningar på skärtorsdagen och långfredagen, en med band och en solo. Den väldigt Magnus Lindberg-älskande gitarristen Staffan Ernestam hade satt ihop ett band som gick under namnet Fabulous Barflys och formade ett perfekt komp till den lite ringrostige Magnus.
   Repertoaren var en 50/50-historia uppdelad på egna låtar och covers men energin hos Magnus gick inte att ta miste på.
   Dagen efter halv tre på eftermiddagen, en regnig långfredag 24 mars, träffade jag och min blivande fru Carina (som för övrigt gick på kryckor...) Magnus för en fika i Stora Hotellets restaurang för nedanstående intervju.
   Magnus var väldigt nöjd med konserten kvällen innan, uppskattade kompbandets insatser och såg fram mot långfredagskvällens solokonsert som han skulle genomföra tillsammans med Ernestam på gitarr.
   Efter den här positiva upplevelsen inleddes ett seriöst samarbete mellan Lindberg och Ernestams band med fler spelningar runt i Sverige. I september 1989 blev de den officiella konstellationen som live skulle marknadsföra Lindbergs nya album, "Det kommer en vind". Jag fick uppleva en fantastisk releasekonsert på Ritz i Örebro som med fantastiskt energisk rockmusik tolkade skivans maskinellt framställda arrangemang på ett helt annat och bättre sätt.
   När samarbetet Lindberg/Ernestam/band befann sig på kulmen av framgång råkade Magnus träffa Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt som höll på att smida Grymlings-planer som gjorde att det ursprungliga projektet sköts i sank.
   I min intervju med Magnus på våren 1989 försäkrade han inför albuminspelningen att "får jag inte som jag vill så går jag hem" men det modernt klingande 80-talssoundet på "Det kommer en vind" tyder på annat. Jag tror Magnus blev överkörd och ett offer för den tidens gällande soundregler. Live var ju låtmaterialet så mycket bättre.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 1989.

"Får jag inte som jag vill går jag hem"
MAGNUS LINDBERG GÖR ALBUM UTAN KOMPROMISSER


MAGNUS LINDBERG FYLLER 37 ÅR I MAJ OCH HAR mer eller mindre livnärt sig som musiker och artist i sjutton år. Han har en sporadisk karriär bakom sig. Efter fem års uppehåll i skivutgivningen gav han vid det senaste årsskiftet ut en singel, "Starkare", som lovar gott inför framtiden och en planerad inspelning av ett album.
   - Comeback och comeback, alla tjatar om comeback men jag har ju hållit på hela tiden. Jag har alltid haft ett album på gång, berättar Magnus när vi träffar honom en regnig långfredag på hans hotell i Örebro.
   Kring midnatt kvällen innan uppträdde han på Ritz med ett snabbkomponerat band under ledning av gitarristen Staffan Ernestam bakom sig. Ingen perfekt konsert och få överraskningar men i närvarokänsla var det nästan magiska 90 minuter som Magnus gav publiken.
   En 50/50-repertoar av covers och egna låtar med höjdpunkter som "Maggie Mae", "Born to run" och hans egen "Starkare".
   - Den gick för långsamt och var orepeterad. Jag överraskade musikerna, säger han självkritiskt om scenversionen av den sistnämnda låten.
   Singeln "Starkare" har öppnat dörren för en på skiva produktivare Magnus Lindberg. Efter några år då han har arbetat som musiklärare i Solna.
   - På hög- och mellanstadiet, 25 man i publiken, säger Magnus lite skämtsamt.
   - Det gav mig otroligt mycket. Utmärkt sätt att inte bli för gammal i huvudet. Fick bättre kontakt med eleverna än lärarkollegorna, säger han betydligt allvarligare.
   Magnus blev redan som 20-åring "kändis". Spelade i Landslaget, folkrockinspirerad popgrupp, som återuppstod för en kväll förra måndagen då bandets mest kände medlem, Lasse Lindbom, fyllde 40 år. Magnus lämnade Landslaget redan 1975 men har bara positiva minnen från den tiden.
   - Vi hade en härlig gruppkänsla. En för alla, alla för en. Vi turnerade så otroligt intensivt. Vi var nog ett ganska underskattat gäng.
   - Sedan ville jag flyga med egna vingar. Ingen schism eller så fast rykten sagt att Lasse och jag var ovänner. Några fick för sig att låten "Över lik" handlade om det. Det är ju absurt.
   Lasse Lindbom producerar Magnus nya skivor och på Sonet, som ger ut hans skivor, finns en annan gammal Landslaget-kompis, Stefan Lagström.
   - Stefan och jag har förstått varandra genom alla år så det samarbetet fungerar perfekt, säger Magnus och börjar berätta om albuminspelningarna som ska börja i slutet av april och fortsätta i maj.
   - Jag hoppas kunna blanda maskiner och instrument. Inte fullt så maskinellt som på singeln där bara två musiker, Mats Olausson och Micke Andersson medverkar.
   - Jag tror Lasse vet hur jag vill ha det och får jag inte som jag vill går jag hem. Inga kompromisser, tack.
   När albumet släpps kanske det blir tal om turné men det är tunga suckar från Magnus när vi kommer in på det känsliga ämnet.
   - Det är problem att sätta ihop ett band som fungerar. Det ska fixas pa-anläggning, bussar och personal hit och dit. Det är en stor apparat för att stå på scen några timmar varje kväll.
   - Då passar det här livet mig bättre. Att åka runt och uppträda ensam eller med husband. Snabba ryck och snabba beslut. Trivs jättebra i Örebro och på Ritz. Tillsammans med Linköping, Göteborg, Malmö och Pajala(!) är Örebro min hemmaplan, avslutar en nöjd Magnus Lindberg.

/ Håkan

Konserten i lördags väckte gamla minnen (balladen om Raj Montana Band)

Postad: 2019-04-16 07:59
Kategori: Blogg


Dan Hylander.


Clarence Öfwerman.


Hasse Olsson.


Pelle Alsing.


David Carlson.


Alla bilder: Anders ErkmanOla Johansson.

MED ANDERS ERKMANS BILDER FRÅN KONSERTEN i lördags på samtliga medlemmar i Raj Montana Band vill jag berätta min långa gemensamma historia om bandet under åren 1983/1984.


UTAN ATT DET KÄNDES DET MINSTA NOSTALGISKT eller dammigt gammalmodigt återuppstod Dan Hylanders Raj Montana Band i helgen. Turnépremiären inträffade i Örebro och det jag trodde skulle bli en lagom trött och lagom upphetsande återblick till 80-talet blev något mycket mer och bättre. Kort sagt visade Dan och musikerna i bandet att skärpan och koncentrationen finns kvar 35 år efter de kommersiella höjdpunkterna på 80-talet.
   Min vän och fotograf Anders Erkman och jag gick på konserten utan större förhoppningar än att vi skulle träffa ett gäng gamla proffsiga musiker som fortfarande kunde men kanske inte hade inspiration att fortfarande skapa något personligt. Vi kunde knappt haft mer fel ty Dan och bandet levererade en nästan 5-stjärnig konsert där innehållet, som var en mix av gammalt och nytt, imponerade i både kvalité och kvantitet.
   Sedan var det en speciell känsla för Anders och mig eftersom vi under 1983 och 1984 nästan minutiöst följde Dan, Py Bäckman och bandet på deras nästan oavbrutna turnerande. Vi hade nöjet att uppleva konstellationen i både Stockholm, Köping, Borlänge och naturligtvis Örebro. Det kunde också resultera i intervjuer på hotell och kinakrogar men det hände också att vi tillsammans hängde, mer inofficiellt, både backstage på Ritz i Stockholm, på Slottskällaren i Örebro eller på hotellrum på Esso Motorhotell i Örebro.
   Snart sagt hade vi rätt täta kontakter med både huvudpersonerna Dan och Py och etablerade dessutom under de här åren en sorts personlig vänskap med musikerna som efter 1984, när bandet splittrades, fortsatte i ett otal andra konstellationer. Musikerna Clarence Öfwerman, Hasse Olsson, Pelle Alsing, Ola Johansson och David Carlson var ju den tidens mest anlitade på både skiva och turné.
   Första kontakten med det här alltmer kommersiellt populära bandet inträffade i Stockholm 29 januari 1983, en vecka innan de skulle komma till Örebro. Där på en kinakrog vid Medborgarplatsen, bara ett kvarter från kvällens spelställe på Ritz, gjorde vi vår första intervju där Dan och Py ofta och gärna pratade i munnen på varandra medan basisten Ola Johansson lugnt redogjorde för sina synpunkter.
   Efter intervjun följdes vi ner till Ritz, tog oss in bakvägen från Tjärhovsgatan via en hiss och hängde backstage med bandet innan konsert på ett sedan överfullt Ritz. En konsert som jag då beskrev som ”den bästa svenska rockmusik jag har upplevt på den klassiska scenen”.
   En vecka senare, 4 februari, kom Dan, Py och bandet till Örebro för konsert och fyllde inomhuslokalen Regnbågen i Brunnsparken. Mötte upp bandet på Esso Motorhotell mellan soundcheck och konsert för lite privat snack och fick åka turnébuss både till och från Parken. Dan Hylander hade vid den här tidpunkten ett litet kommersiellt försprång jämfört med Py men på scen delade de på utrymmet som resulterade i en helgjuten konsert.
   Under den några månader långa turnépausen på våren 1983 avslutades inspelningarna av Dans album ”Calypso” som också hann släppas i april innan bandet återigen var ute på vägarna. En turné som mest omfattade folkparker och avslutades på Roskilde-festivalen 3 juli. Örebro nådde de 26 maj för en annorlunda spelning utomhus bland reklammontrar på Vinterstadion. En dryg timme kort konsert där Dan och Py återigen delade på utrymmet, lika delar från ”Calypso” och Pys kommande album i låtar som här fick sin livepremiär.
   Efter konserten hann vi tillbaka till tidningen för att skriva och framkalla bilder till morgondagens recension i Nerikes Allehanda. Innan vi senare på torsdagskvällen strålade samman med bandet på Slottskällaren för lite ömsesidig kontakt och eftersnack.

EFTER NÄSTA PY BÄCKMAN-ALBUM, den Mats Ronander-producerade ”Sista föreställningen” som släpptes i september 1983, åkte hela bandet på höstturné och kom till Örebro och Idrottshuset 18 oktober och genomförde en två timmar lång konsert. Ny medlem i bandet var Stockholmstjejen Anne-Lie Rydé, sångerskan från Göteborgsbandet Extra, som nu hade inlett sin karriär som soloartist och var aktuell med sitt första album. Hon fick två egna solonummer i konserten, bland annat Per Gessles ”Segla på ett moln”.
   Även denna gång hann Anders och jag till tidningen för att få fram recension till morgondagens Nerikes Allehanda. Efter jobbet blev det återigen Slottskällaren där Anne-Lie födelsedagsfirades (27 år) en dag för sent. Den här gången avslutades tisdagskvällen på ett hotellrum på Esso Motorhotell där jag bakom fotografens rygg genomförde en högst spontan intervju med solodebuterande Anne-Lie Rydé.
   Tio dagar senare, 28 oktober, befann jag mig i Stockholm privat och kunde inte låta bli att besöka en av tre helt utsålda konserter på Ritz för Dan, Py och Raj Montana Band. Och fick mig en rejäl överraskning när Mats Ronander stegade upp på scenen och sjöng ”Höst (till Eva, så länge jag kan gå)” med bandet. Ett magnifikt turnéavslut och jublet visste inga gränser.
   Sedan skulle det dröja till sommarturnén 1984 innan jag återigen fick uppleva det här bandets väloljade livesound vid tre olika tillfällen.
   Först fick jag en liten försmak när jag på egen hand tog mig till Köping Folkets Park för att 26 juli få en försmak på den sommarens Raj Montana Band-turné. Bland körtjejerna i gruppen var det den här gången nya ansikten, Sonja Bojadzijev och Ulrika Uhlin.

ANDERS OCH JAG TOG TAG I VÅRT gemensamma Raj Montana-projekt genom att åka upp till Borlänge 25 augusti och söka kontakt med band och crew på Scandic Hotell där alla vilade ut innan konsert. Traditionell intervju med Dan och Py på hotellets restaurang för att sedan följa bandet på kinarestaurang och tillsammans äta ihop innan konsert i Borlänge Folkets Park. Nu hade körtjejen Ulrika Uhlin hoppat av turnén på grund av magproblem.
   Efter konserten i Borlänge fick Anders och jag följa med i turnébussen, som kördes av Hasse Olsson, som tog vägen förbi Örebro där vi för några dagar lämnade turnégänget som fortsatte söderut samma tidiga söndagmorgon.
   Fyra dagar senare, 29 augusti, var de tillbaka i Örebro för en konsert i Brunnsparken inför storpublik (2000 personer). Repertoaren hade fått sig en rejäl ansiktslyftning och en helt oannonserad Anne-Lie Rydé dök dessutom upp och höjde stämningen ytterligare, både på scen och bland publik. Ännu en gång avslutades konsertkvällen med efterfest på Esso Motorhotell.
   Redan under sommaren 1984 fanns det långt framskridna planer på höstturné för Raj Montana Band men osäkert om Örebro fanns med i turnéplanen. Men publiksuccén i Brunnsparken gjorde att senare samma kväll bekräftades att de skulle landa i Örebro i december.
   Innan höstturnén sparkade igång skulle både Dan och Py släppa nya skivor och nu var de på samma kommersiella nivå. Som gjorde att intresset för den nya turnén, som också annonserades som gruppens absolut sista, var på topp. Och efter Dans ”...om änglar och sjakaler” och Pys ”Kvinna från Tellus” steg intresset av naturliga skäl ytterligare.
   När Dan, Py och hela turnésällskapet kom till Örebro 12 december var det en mer eller mindre officiell presskonferens på Slottskällaren som mötte huvudpersonerna. Där berättade de att de var rätt trötta på allt turnerande och ville söka nya vägar för sin musik. Innan de for ut till Brunnsparken för en två timmar och femtio minuter lång(!) konsert. Och i kören fanns det två ytterst kompetenta tjejer, Anne-Lie Rydé och Tove Naess, som jag fick en egen intervju med.
   Turnerandet i det här formatet började nu närma sig slutet. Efter Örebro skulle de till Karlstad och Oslo innan den stora finalen under två kvällar, 5 och 6 december på Göta Lejon, i Stockholm. Konserter som spelades in och gavs ut som en dubbel-live 1985, ”Tele-gram/Långt farväl”.

/ Håkan

50-tal: #6. ”Well.... all right” (1958)

Postad: 2019-04-15 07:55
Kategori: 50-talets bästa



BUDDY HOLLY
Well.... all right

(Coral)

UNDER DEN HÄR LÅNGA RESAN NÄR JAG har grävt ner mig i historierna och, enligt mig, den bästa musiken från 50-talet har det dykt upp många intressanta fakta som för mig har varit obekanta. Mitt medvetande om decenniets musikhistoria har längs vägen berikats med ytterligare spännande detaljer. Nästan varje ny favoritlåt och varje ny artist i fokus har följts av förbluffande information och jag har varje vecka lärt mig något nytt.
   Buddy Holly & the Crickets har jag alltid uppfattat som en vedertagen och etablerad musikkonstellation från 50-talet. Fram till idag, när jag närmar mig den detaljerade historien om Hollys korta karriär och hans omgivning, har jag varit helt omedveten om att han under några år var en artist med två parallella karriärer. En som soloartist, en som medlem i en grupp och aldrig gavs det ut några skivor under namnet Buddy Holly & the Crickets. Häpnadsväckande info för en som har fått 50-talsmusiken i efterhand.
   Buddy Holly fick ett alldeles för kort liv när han omkom i den fatala flygkraschen i februari 1959. Jag har berättat detaljerna i den olycksaliga händelsen tidigare i min 50-talsserie när jag skrev om Ritchie Valens som omkom i samma krasch.
   Ibland fastnar jag i tanken, tanken på alla artister som dog alldeles för orättvist och alldeles för unga. Tanken fladdrar också iväg och jag försöker fantisera om hur karriären hade sett ut om den fortsatt som den hade börjat eller hur den decennier framåt hade utvecklats. Det finns all anledning att tänka på hur bra Buddy Holly hade klarat 60-talet och hur han på sin ålders höst kunde ha fått hyllningar för den gränslöst vackra låtrepertoaren han på några år skapade. Om inte den där orutinerade piloten suttit bakom spakarna när flygplanet hamnade i ett fruktansvärt oväder 3 februari 1959...
   Buddy Holly fick som sagt ett kort liv och en kort karriär men lyckades på de få åren som etablerad artist i rampljuset, 1957-58, skapa många hits och många tidlöst oförglömliga klassiker. Holly var ju en låtskrivare av rang men jag upptäcker nu att det finns typiska Holly-låtar som han faktiskt inte har varit med och skrivit.
   Men allt har en början och för Buddy Holly, eller hans riktiga namn Charles Hardin Holley, började det i Lubbock i Texas där han också var född 1936. Uppvuxen med musik i familjen började han tidigt spela fiol men bytte snart till gitarr. Den glasögonprydde unge mannen sökte sig snart utanför hemmet med sin musik, som då hade slagsida åt country, och bildade 1953 en duo med Bob Montgomery, Buddy & Bob, som dock inte tog sig längre än till demostadiet. Nu slog Elvis Presley igenom och Buddy fascinerades alltmer av rock'n'roll, hans röst och gitarrspel upptäcktes av talangscouter och 1956 fick han skivkontrakt på Decca.
   I januari 1956 gick Buddy för första gången in i en riktig inspelningsstudio, Bradley's Film & Recording Studio i Nashville. Där styrde producenten Owen Bradley allt utan någon större entusiasm och skivbolaget i sin tur ägnade inte heller någon uppmärksamhet åt Buddy Hollys skivor. Utan marknadsföring försvann singlarna i den flod av rock'n'roll-skivor som 1956 vräktes ut på skivmarknaden.

PÅ DET HÄR TIDIGA BUDDY HOLLY-MATERIALET, som jag aldrig tidigare har hört, upptäcker jag nu innehålla så mycket energi och oförstörd charm. ”Love me” är underbar rockabilly med en vass elgitarr (Sonny Curtis) längst fram. Visserligen en enkel text men Buddy Holly började redan här få personliga röstresurser som hela världen snart skulle upptäcka.
   Även Buddys andra singel, ”Modern Don Juan”, är anmärkningsvärt stark fast den är mer stöpt i klassisk popstuk än rock'n'roll. Jag rekommenderar en lyssning även på den.
   Men som sagt, Buddys första skivor väckte ingen uppmärksamhet och missnöjd med skivbolagets marknadsföring började den frustrerade sångaren jobba med en annan producent, Norman Petty, med ett annat skivbolag i sikte. Nu hade han också ett fast kompband i ryggen, The Crickets, och första singeln med den konstellationen, ”That'll be the day” utgiven under enbart gruppnamnet, blev en stor hit och det mäktiga genombrottet var ett faktum.
   Redan sommaren 1956 hade Buddy spelat in ”That'll be the day” för Decca, en inspelning som blev liggande. När Petty kom in i bilden spelade Crickets in samma låt med Buddy som sångare och samarbetet Holly/Crickets/Petty fick en flygande start.
   Nu skulle kommande skivutgivningar bli en aning förvirrande med gamla soloinspelningar på Decca utgivna på nytt, nya soloinspelningar på Coral och Crickets-inspelningar på Brunswick om vartannat.
   Crickets var inte bara Buddy Hollys kompband, där fanns musikerna Jerry Allison, trummor, Joe B Mauldin, bas, och Nikki Sullivan, kompgitarr, som ofta skrev låtarna tillsammans med Holly.
   Första Buddy Holly-singeln efter genombrottet sommaren 1957, ”Words of love”, skrev han däremot helt själv. En enkel men väldigt välgjord singellåt där han tycks ha hittat en helt egen nisch istället för att kopiera Elvis. Men på de kommande singlarna ”Peggy Sue” och ”I'm gonna love you too” fanns inte hans namn ursprungligen med som låtskrivare men på ”Peggy Sue”, Hollys kanske största klassiker, reviderades det senare.
   Under 1958 kom en strid ström av både Buddy Holly- och Crickets-hits med låtar som har gått till den odödliga rockhistorien, ”Not fade away”, ”Maybe baby”, ”Rave on”, ”It's so easy” och ”Heartbeat”. Inte minst genom alla otaliga covers som genom åren har uppgraderat Buddy Holly-repertoaren. Jag har på Håkans Pop uppmärksammat ett antal skivor fyllda med Holly-klassiker, ”Not fade away” (1996) ”Listen to me” (2011) och ”Rave on Buddy Holly” (2011), plus Denny Laines hyllning ”Hollydays” som innehåller enbart Buddy Hollys mest lända låtar.
   En av Buddy Hollys absolut bästa inspelningar gömmer sig på en singel-b-sida hösten 1958, ”Well.... all right”. Låten tillhör inte hans mest kända artilleri och den enda coverversion jag just nu minns finns på Blind Faiths första och enda album. Här är den b-sida till ”Heartbeat”, inspelad 12 februari 1958, och är akustiskt baserad i ett lite enklare men ändå genialt arrangemang.
   Innan det ödesdigra året 1959 inträffade hade Holly brutit med Crickets, gift sig och flyttat till New York för att med producenten Pettys hjälpa bredda sitt musikaliska register. Spelade in skivor med stora band och det blev allt vanligare att han valde covers till sitt singelmaterial.
   50-talets sista skivutgivning med Buddy Holly blev postum med två utmärkta Buddy Holly-kompositioner, ”Peggy Sue got married” och ”Crying, waiting, hoping”. Två klart begränsade soloinspelningar gjorda i december 1958 som efter Buddy Hollys död med studiomusikers och stor orkesters hjälp utvidgade soundet för att göra det mer kommersiellt.
   En bitter avslutning på en fantastiskt fin men alldeles för kort artistkarriär.
   22 år gammal avled alltså Buddy Holly i en flygkrasch 3 februari 1959.

/ Håkan

Raj Montana Band mitt i nuet

Postad: 2019-04-14 17:33
Kategori: Live-recensioner


Raj Montana Band 2019: Petra Wahlgren, Hasse Olsson, Clarence Öfwerman, Dan Hylander, David Carlson, Pelle Alsing, Ola Johansson och My Olasdotter Johansson.


Dan Hylander.


David Carlson.


Alla bilder: Anders ErkmanKören: My Olasdotter Johansson och Petra Wahlgren.


DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND
Conventum, Örebro 13 april 2019
Konsertlängd: 19:31-21:27 (116 min)
Min plats: Rad 11, Plats 695 (ca 25 m från scenen)


IGÅR TOG ANDERS (ERKMAN, FOTOGRAFEN) OCH JAG tidsmaskinen tillbaka till 80-talet. Trodde vi på förhand i vår enfald innan konserten med Dan Hylander och hans klassiska Raj Montana Band. Under åren 1983 och 1984 följde vi den här konstellationen nästan så gott som i hälarna både här och där och trodde nog inför lördagskvällens konsert att det nostalgiska intrycket skulle överträffa det musikaliska nuet. Så blev det inte alls.
   Det visade sig tämligen omedelbart att Dan och bandet 35 år efter sin glansperiod har mycket kvar att ge och att den ädla inspirationen hos musikerna fanns kvar in i varje detalj. Och med enbart Dan som frontperson, och ingen Py Bäckman att dela scen med, blev det större fokus på hans material som ibland tog ut svängarna mer än jag har upplevt tidigare.
   Efter en osedvanligt fin musikmix i högtalarna innan konserten, som jag misstänker att Dan själv låg bakom, avslutades med Bob Dylans ”Tangled up in blue” innan alla äntrade scenen och bjöd på en maffig konsertstart med ”Bella Notte”, titellåten från liveskivan 1982. En låt som signalerade att kvällens repertoar skulle bli både variationsrik och stundtals exklusiv.
   Det här var alltså ett band som förutom en tillfällig återföreningsturné 1997 och några ströspelningar förra året inte hade spelat live tillsammans på 35 år. Och spelningen i Örebro var dessutom starten på en ganska anspråkslöst konstruerad turné. Men det lät så mycket proffsigare, så mycket mer rutinerat och så välrepeterat att jag misstänker att de turnéintensiva åren 1980 till 1984 fortfarande satt i ryggraden på de numera lite äldre musikerna. Kunde inte upptäcka någon trötthet eller mindre koncentration under den två timmar långa konserten.
   Ibland med två gitarrer längst fram, Dan och David Carlson, det helt legendariska samarbetet mellan två keyboards, Clarence Öfwermans piano och Hasse Olssons hammondorgel, och Pelle Alsings både extremt svängiga och kraftfulla spel på trummorna bredvid Ola Johanssons stabila bas förmedlade en garanti för konsertens musikaliska höjd. Allt såg så förbaskat enkelt ut när musiken hela tiden nådde nya höjder. Och bredvid stod de yngre tjejerna My Olasdotter Johansson och Petra Wahlgren och körade både personligt och oväntat rutinerat. Petra visade sig dessutom vara duktig på fiol och spetsade arrangemangen med det instrumentet på några låtar.
   Konserten blev alltså en intressant resa mellan både gamla, lite senare Raj Montana-material plus några helt nyskrivna låtar från ett kommande album, ”Indigo”, som ständigt har försenats sedan den spelades in för ett år sedan. I ett av många kul och innehållsrika mellansnack meddelade Dan att skivan borde ha funnits tillgänglig idag men ska enligt honom släppas 24 april. Jag pratade med Clarence Öfwerman efter konserten och han lovade ingenting om releasedatum...
   Huvudavdelningens mer taktfasta inslag, med låtar som ”21/3”, ”Vykort, vykort” (med ett nyarrangerat slut) och den nya ”Aldrig sluta drömma”, fick igång den pigga publiken rejält när konserten målmedvetet jobbade sig fram till den blixtrande triumferande finalen med ”Svart kaffe” och ”Skuggor i skymningen”.
   Men innan dess var det andra mindre kommersiella höjdpunkter som fick mitt hjärta att slå volter vid flera tillfällen. Som när körtjejen Petra greppade fiolen och tankarna gick till senare Bruce Springsteen-arrangemang på den mycket fina ”Du är det vackraste”, en låt som jag för tillfället hade glömt.
   ”Vildrosor o tistlar”, den kanske finaste låten på ”Calypso” (1983) där fiol och Olssons blödande orgel firade triumfer, ”Liten syster” och en avskalad version av ”Från en till en annan” var mina favoriter.
   Kvällens Dan Hylander-repertoar hade också några Lowell George-relaterade inslag. Dels hans egen ”Till en snubblad vandrare (roll along...)”, från albumet ”Döende oskuld” (1979), med eget gitarrsolo och en oerhört fin version av Lowells ”Willin'” som fick avsluta extralåtarna.
   Ett sjok extralåtar som förlängde konserten med en halvtimme där stämningen pendlade mellan innerlighet (”Min älskad4e stod inför rätten idag”, en svensk cover på Dylans ”Percy's song”), publikhysteri (”Farväl till Katalonien”), en oerhört lång, intensiv men oerhört fantastisk version av ”Höst (till Eva, så länge jag kan gå)”, den udda ”Vargtimmen” och redan nämnda ”Willin'” när det här bandet i sound och känsla stundtals befann sig på The Bands nivå. En märktig final på en mäktig konsert.

/ Håkan

I min skivhylla: Rod Stewart (1974)

Postad: 2019-04-12 07:56
Kategori: I min skivhylla



ROD STEWART: Smiler (Mercury 9104 001)
Release: 27 september 1974


I JÄMFÖRELSE MED DEN HELT FANTASTISKA ”Every picture tells a story” (1971) och den nästan lika fina ”Never a dull moment” (1972), två underbara Rod Stewart-album släppta inom 14 månader, bleknar ”Smiler” något i minnet. Det kanske beror på att i realtid, när jag upplevde skivorna autentiskt direkt när de gavs ut, hade det plötsligt gått över två år från ”Never a dull...” till ”Smiler”. Och intresset för den då mycket aktive Rod Stewart hade under tiden svalnat något fast han under samma två år hade haft fullt upp med Faces-åtaganden, albumet ”Ooh la la” (1973), intensiva turnéer och på det liveskiva (”Coast to coast: Overture and beginners”).
   Innan jag börjar en närmare studie av ”Smiler” ville jag uppdatera mig om starten på Rod Stewarts solokarriär på skiva. Det var det amerikanska skivbolaget Mercurys a&r-man Lou Reizner som skrev solokontrakt med Rod i oktober 1968. Lou kom också att producera Rods två första soloalbum, ”An old raincoat won't ever let you down” (1970) och ”Gasoline alley” (1970), som i England släpptes på det nystartade skivbolaget Vertigo, som då var Mercurys europeiska representant.
   Precis samtidigt som Rod sparkade igång sin solokarriär, hade precis spelat in sitt debutsoloalbum, blev han i oktober 1969 medlem i Faces med stora rubriker som följd. Och bara en månad senare släpptes första soloskivan. Hela den här hösten spelades första Faces-albumet i ”The first step” in för övrigt. Bandet var på båda sidor av Atlanten knutet till skivbolaget Warner Bros och det blev en svår och komplicerad balansgång för Rod under några år och problemen drogs till sin spets inför ”Smiler”-skivan då Mercury och Warner Bros låg i fejd med varandra och sköt upp utgivningen av skivan i fem månader.
   Det finns alltså ett skäl till att jag och många med mig uppfattade ”Smiler” som en mindre betydelsefull Rod Stewart-skiva, som helhet ett mindre intressant album och ett innehållsmässigt förutsägbart och inte fullt lika inspirerat skivsläpp från en artist som två-tre år tidigare hade levererat två av 70-talets bästa album.
   ”Smiler” är framförallt en besvikelse för att vi hade förväntat oss så mycket mer och något mycket bättre. I vår enfald trodde vi att Rod Stewart skulle ta ytterligare ett positivt steg mot ännu större mästerverk. Men det blir inte alltid som man tror och hoppas när nya skivor ska produceras.
   Jag har år efter år tänkt tillbaka på albumet som den anonyma pausen mellan två musikaliskt starka album med stor personlighet och det stora kommersiella genombrottet (”Atlantic crossing”) när Rod blev var mans egendom. ”Smiler” är i jämförelse en skiva med väldigt låg profil.
   Därför var det inspirerande att idag plocka fram skivan, läsa innehållsförteckningen på skivomslaget, ännu en gång fascineras av det stora fotografiet där stora delar av medverkande musiker (plus familjemedlemmar) radar upp sig utanför puben och känna en viss trygghet i skivkonvolutet insvept i skotskrutig design. Och till slut notera att i samma gamla vanliga men också förutsägbara blandning av covers och originallåtar finna specialskrivet material av Elton John och Paul McCartney som också halvt hemligt medverkar på inspelningarna.

JAG TROR SÄKERT ATT ROD STEWARTS ambition och vilja i inledningsprocessen var lika stor som på tidigare soloskivor men att förutsättningarna, tidsödande världsturné med Faces och interna spänningar i bandet, och förberedelserna inför inspelningarna inte var optimala. Jag tycker mig ibland höra detaljer på skivan som låter för opersonligt rutinmässiga för att komma från en 28-årig engelsman som just då borde vara gränslöst inspirerad att ta hela världen i sin famn.
   Rod och hans rådgivare trodde nog receptet för ”Smiler” var enkelt. Upprepa ingredienserna från de två tidigare lyckade albumen så blir resultatet automatiskt framgångsrikt. Ta med några Faces-kollegor in i studion (som stundtals råkar vara Ron Woods hemmastudio The Wick). Men den här gången saknas Ronnie Lane, som vid den här tidpunkten hade lämnat Faces, och den där genuint lantliga doften i arrangemangen på tidigare skivor har därför gått förlorad. Leta vidare upp några obligatoriska covers på Sam Cooke (”Bring it on home to me/”You send me”) och Bob Dylan (”Girl from the north country”), skriv sedan minst en låt tillsammans med Martin Quittenton (som var med och skrev ”Maggie May”) och låt sedan Ron Wood-samarbetet på två Faces-osande rocklåtar fixa resten. Ett smart och enkelt recept kan det tyckas men slutresultatet är inte lika imponerande.
   Sedan Faces bildats var Rods soloturnéer bannlysta och det var först hösten 1976, efter gruppens splittring nästan ett år tidigare, som han gav sig ut med eget band och egen repertoar. Jag såg konserten i Göteborg på Scandinavium 6 november och blev mäkta imponerad av en hårt arbetande artist och ett soundmässigt perfekt stort band, med handplockade musiker, bakom.
   När jag lyssnar på skivans förstalåt, den vilt sluggande versionen av Chuck Berrys ”Sweet little rock'n'roller” tan större finess, tänker jag tillbaka på alla fyra gånger, 1976, 1978, 1980 och 1983, jag hade möjligheten att uppleva Rod Stewart live och den låten var obligatorisk ofta mot slutet av konserten.
   På ”Smiler” bränner han av Chuck-klassikern direkt och det känns lite osäkert och andas dåligt självförtroende och versionen är just så där i rutinmässig avsaknad av inspiration. Det är som att börja konserten med extralåten...
   Efter den ammunitionen följer den korta (25 sekunder) instrumentala parentesen ”Lochinvar” (en skotsk sjö) med låtskrivaren Pete Sears piano som lugnande ingrediens. Så följer det obligatoriska Martin Quittenton-samarbetet ”Farewell” som är ett försök att skriva en ny ”Maggie May”. Inte helt lyckat men ändå ett gott försök och den här gången har Rod inte glömt vad mandolinspelaren heter på låten, Ray Jackson från Lindisfarne.
   Efter ytterligare några hejdlösa rocklåtar på skivans andrasida följer ännu en instrumental pauslåt, 1:32 långa evergreenlåten ”I've grown accustomed to her face” på akustisk gitarr. Högst omotiverat med instrumentallåtar på sångaren Rod Stewarts soloalbum.
   Av de två nya specialskrivna låtarna som har skänkts till Rod väcker ingen större uppmärksamhet. ”Let me be your car” är en typisk tempoladdad Elton John-rockare och ”Mine for me” är en Paul McCartney-ballad som bleknar i jämförelse med hans mästerverk på det området genom åren.

/ Håkan

”Death and love”

Postad: 2019-04-11 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Death & love
(Rootsy)


HAR RICHARD LINDGREN OCH KETCHUPFLASKAN en hemlig allians? Det har sällan gått så långt mellan skivorna som nu för vår skånske högpresterande favoritpoet Richard men 2019 lär det explodera i nya skivor. Det är alltså över två år sedan han senast gav ut ett album (”Malmostoso”) men med den lätt jazzsofistikerade ”Spanish incidents” redan ute och det här lite rockigare albumet, som officiellt släpps imorgon, finns två av årets tre planerade Lindgren-skivor nu utgivna.
   Med undantag för coverskivan ”A hobo's selection”, som släpptes sommaren 2016, har Richards fyra senaste album, ”Grace” (2012), ”Driftwood (The 309 sessions)” (2013), ”Sundown on a lemon tree” (2014) och ”Malmostoso” (2016), kommit ut på hösten. Därför känns det lite annorlunda och lite mindre sedvanligt med en splitterny Richard Lindgren-skiva mitt i april. Men inte desto mindre lockande och när jag nyfiket granskar det snygga skivkonvolutet, med bevis på Richards konstnärliga ådra, växer förväntningarna fast vårsolen får alltmer utrymme.
   Som den traditionella poet Richard är har vi genom åren lärt oss att njuta av hans poesi och musik mer naturligt i det vemodiga höstrusket när vi kommer in i värmen och bjuds på magnifik tröst.
   ”Death and love” är på många sätt ett litet avsteg från de gamla rutinerna för Richard. Dels har han för första gången på bred basis samarbetat med sina musiker vid själva låtskrivandet och dels har jag svårt att höra den raka musikaliska linjen på skivan. Här är det variation och överraskande kast som regerar.
   De inledande modernt eleganta rocklåtarna, som nog kan få kommersiell uppmärksamhet, blir avlösta av typiskt singer/songwriter-material. Sedan blir albumet en mix av både bluesvarianter, gammal ragtime och tydligt 30-talsinspirerat material. Den röda tråden är varken röd eller speciellt rak men Lindgren bjuder istället på en spännande och helt klart varierad resa från låt 1 till låt 11 som mer eller mindre är inspelad live i studion.
   Under sitt alter ego Charley Goodride har Richard tillsammans med keyboardmonstret Magnus Nörrenberg producerat en spännande vårbukett musik med ett innehåll som både underhåller och engagerar. I Richards band finns det resurser att bjuda på både stordåd och mindre mästerverk.
   Ett band, där flera personer spelat med Richard i åratal, som den här gången förärats ett gruppnamn, The Remarkables, som är en i sammanhanget perfekt anpassad beskrivning av ett gäng musiker som är just – anmärkningsvärt personliga. En konstellation som här känns mer sammansvetsad och helgjuten än någonsin tidigare.
   I somras på Malmöfestivalen hade jag nöjet att få uppleva en närmast perfekt konsert där Richard och hans sexmanna-band var så imponerande homogena. En elegant attack i levande rockmusik, som ett svenskt litet anspråkslöst E Street Band med musiker som uppenbart ville bidra och skapa något stort. Då framfördes drygt hälften av det här albumets låtar i en mer gemensam men imponerande musikalisk skrud. Som vanligt håller Richard Lindgrens låtar höjd i alla sammanhang och olika arrangemang och på skivan bjuds vi på alla tänkbara variationer på det materialet.

SKIVAN INLEDS MED TITELLÅTEN som får mig att tänka på Kurt Weill/Bertolt Brecht-formatet, kabarémusik i rocktakt. Melodin smyger fram lite teatralt men är musikaliskt ändå fulländad med en god twang i gitarren och pianot i centrum. Det är också pianisten Nils Bondesson som har skrivit musiken.
   Sedan kommer låten (”Down on my luck”) som sedan liveuppförandet i augusti oavbrutet har klingat i mitt huvud och blev den första singelpresentationen från det här albumet. Där förenas de snygga popgitarrerna, den kommersiellt klockrena melodin inklusive refrängen och det underbara bandsoundet.
   Rocksoundet finns kvar på ”Turnstile” men är bluesigare, tyngre och inte fullt så tillrättalagt. Snarare rufsigare, stökigare och vildare där Jon Erikssons gitarr skaver och tar ut svängarna ordentligt över det mustiga keyboardsarrangemanget.
   Som så ofta på Richard Lindgrens skivor ändras plötsligt karaktären på albumet och blir på ”Jilted love” mer lågmäld och akustisk i en singer/songwriter-inramad melodi. Men den bluesiga och delvis vilda elgitarren ger en levande känsla i bakgrunden.
   Sedan blir det på ”Bad habit” dags för Richard att flytta positionerna mot det countryinspirerade, Janne Adolfssons mandolin och ett avslappnat piano understryker känslan av liveatmosfär i studion. Det svänger grymt fast tempot inte är max.
   På ”Travels with Johanna” finns livekänslan också bevarad. En tung men inte statisk rocklåt där orgeln rullar på och gitarren dekorerar fint.
   ”Tell Dita (I love her)” gör ett musikaliskt besök i Louisianas träskmarker. Jon Eriksson, som också har skrivit melodin, tar fram sin utsökta slidegitarr och ger hela låten ett traditionellt stuk.
   På ”Charley Battles' blues” blir det lössläppt och glatt i studion. En typisk blues uppenbart skapad i stundens ingivelse där gitarristen och pianisten, som står för melodin, får fritt svängrum.
   Sedan ändrar albumet prägel igen när Richard på ”First kiss” tar oss musikaliskt tillbaka många decennier i en ragtime-inspirerad låt med honky tonk-piano.
   ”Drunk tank boogie”, som Richard har framfört live i flera år, är en bluesmarinerad rock'n'roll-låt som gjord för livescenen i ett arrangemang och i en melodi som jag misstänker är skapad utanför Richard Lindgrens ansvar.
   På avslutande ”Where did you go, little boy” tas tempot och den uppsluppna stämningen ned och vi hamnar i en pianobar på 30-talet. Richard viskar sig fram och det blir så där tidlöst och historiskt när allt återigen verkar skapat i stunden.
   ”Death and love” är ett album med många ansikten på ett väldigt underhållande och omväxlande sätt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Jakob Hellman (1989)

Postad: 2019-04-10 07:56
Kategori: Intervjuer

MÖTET MED JAKOB HELLMAN, UPPMÄRKSAMMAD debutant på den svenska pophimlen genomfördes under ganska annorlunda förutsättningar på eftermiddagen 13 mars 1989. Han hade albumdebuterat i februari samma år, "...och det stora havet" vars rykte och kvalité har växt med åren, och nu gjorde han konsert- och signeringsturné som var vanligt på den tiden.
   Efter hans lilla uppträdande på Åhlens i närheten av skivavdelningen gick vi till varuhusets kaffe- och lunchservering och genomförde intervjun med en artist som var ganska norrländskt lågmäld. Skivbolagsrepresentanten Magnus Nygren var också närvarande.
   Hans så kallade artistkarriär hade börjat i december 1987 när han skickade en demo till skivbolaget EMI. Spelade in låten "Tåg" i mars 1988 och den gavs ut på singel i maj. Resten av albumet spelades in under sommaren och hösten samma år. Under oktober-november var Jakob "förband" på Wilmer X:s turné och medverkade faktiskt på tv, "Gig", i januari innan albumet släpptes 13 februari.
   Han talar om den kommande turnén (Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 5 april) , festivalspelningar till sommaren och förmodligen en ny turné i höst. Det stämde för 17 oktober kom han tiilbaka till Örebro och Café Oscar med ett utökat band bakom sig.
   Jakob utlovade också skivinspelning kommande vår men, som vill alla vet 30 år senare, lyckades han inte följa upp succédebuten med någon ny skiva. Fast han på sina konserter 1989 spelade nya låtar som "Min Marie, "Säg att det är mej du vill ha" och "Full sjökapten". Däremot lyckades han göra ett katastrofalt inhopp på Kalas-turnén 1999.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/3 1989.

ROCKARTIST SJÖNG PÅ ÖREBRO-VARUHUS

FÖR JAKOB HELLMAN, SVENSK ROCKARTIST OCH nybliven albumdebutant, är inget främmande. I höstas var han ensam uppvärmare på Wilmer X-turnén och just nu åker han runt Sverige och uppträder i skivaffärer och varuhus. Igår besökte han Örebro, framförde några låtar och signerade skivor.
   Inför ett hundratal spontana åskådare på Åhléns framförde Jakob livs levande några smakprov från sitt senaste album, "...och det stora havet", som enligt samstämmiga recensenter var en stark debut av en nykomling.
   Från det albumet sjöng Jakob igår eftermiddag "Hon har ett sätt" (nya singeln), "Du har allt jag vill ha" och "Vackert väder" till kompet av sin akustiska gitarr. Sedan tog han fram elgitarren och framförde "Vara vänner" och den ungdomliga publiken började smågunga och nicka igenkännande, sedan avslutade han med "Tåg".
   Tjugo minuter stod Jakob där och tog ned den starka rockmaskinen på jorden med sin truliga framtoning och mänskliga låtar.
   Hans norrländska rötter lägger band på hans mellansnack men öga mot öga med denne 23-årige rockartist ger han korthuggna men vänliga svar på mina frågor.
   - Efter sexton skivaffärer så är jag en aning trött på det här. Det känns som om jag bara vill sälja skivor, säger han lite tveksamt.
   Jakob är född i Stockholm, uppvuxen i Norrbotten, flyttade till Falun som tolvåring och kom tillbaka till Stockholm för tre år sedan. Efter två terminer hoppade han av kemistlinjen för att koncentrera sig på musiken.
   - Skolan tog för mycket tid upptäckte jag efter tretton år i skolbänken. Jag ville skriva låtar, spela in demotejper och utvecklas som artist.
   Det är inte första gången han står ensam på scen med gitarr. Han var ensam uppvärmare till Wilmer X i höstas.
   - Det fanns bara en plats över i deras turnébuss. Fick inget betalt, bara traktamente från mitt skivbolag. Men jag lyckades få tyst på Wilmers högljudda publik. Det är jag nöjd med.
   Om fjorton dagar, 30 mars Helsingborg, inleds Jakob Hellmans första "riktiga" turné med eget kompband. Under några veckor (5 april på Kulturhuset i Örebro) reser han runt med sina personliga rocklåtar i bagaget.
   En ny låt, "Min Marie", sjöng Jakob igår men annars befinner sig nya låtar ännu så länge i hans huvud.
   - Jag har väldigt mycket idéer men långt ifrån färdiga låtar, säger Jakob som avslutningsvis berättar om framtiden med festivalspelningar i sommar, troligen en ny turné i höst och skivinspelningar nästa vår.

/ Håkan

Rock´n´roll för kropp och själ

Postad: 2019-04-08 10:44
Kategori: Live-recensioner


Alla bilder: Per Magnusson (tack!)Billy Bremner, den lysande gitarrstjärnan i det svaga ljuset på scen.


BILLY BREMNER'S ROCKFILES
Zum Franziskaner, Stockholm 7 april 2019
Konsertlängd: 18:00-18:47 och 19:07-19:50 (47+43=90 min)
Min plats: Stående ca 6 m från scenen, både till vänster och höger.


DET VAR MED EN STILLA FÖRVÄNTAN vi tog oss till den gamla puben Zum Franziskaner på Skeppsbron i Stockholm på söndagskvällen. Där i pubens bakficka fanns det en viss laddning i luften hos den stora publiken i den lilla lokalen. Det skulle enligt affischen bli ”A tribute to Rockpile” så nya och gamla fans till den legendariska gruppen skulle nu få sitt lystmäte. Och med en 1/4-del originalmedlem på scen garanterade en både genuin och förstklassig hyllning till den sanningsenliga rock'n'roll-musiken.
   Huvudpersonen på scen, Billy Bremner, tog direkt en något lågprofilerad roll och drog sig undan bakom ena högtalaren. Där i det svaga ljuset (se Per Magnussons bild ovan) spelade han blixtrande gitarrsolon och när han sjöng med sin höga härliga stämma gick det som kalla kårar längs ryggraden. Allt han gjorde var fantastiskt men nu delade han scen med ett gäng musiker som också fick sin beskärda del av repertoaren.
   Billy Bremner är ingen man för de stora strålkastarna utan han vill uppenbart hellre vara en i bandet som han bevisligen var för 30 år sedan. Där han under sina egna sånginsatser kunde ta steget fram till mikrofonen men i övrigt ville gömma sig bakom Nick Lowe och Dave Edmunds.
   På scenen i Stockholm var det basisten Micke Finell och gitarristen Bonne Löfman som fick personifiera Lowe respektive Edmunds, tackade för förtroendet och sjöng åtskilliga låtar under den 90 minuter långa konserten. Det blev på inget sätt sämre med andra bandmedlemmar vid mikrofonerna men jag stod ändå och tyckte synd om Bremner och hans självvalda position i skuggan vid sidan av bandet. Även trummisen Peder Sundahl fick några sångnummer och gjorde det tämligen utmärkt samtidigt som han var motorn i det mycket tajta bandet.
   Det blev en kväll med yviga svängar i den rock'n'roll-baserade genren som inte alltid höll sig innanför Rockpiles autentiska låtrepertoar. Det måste till öppna ögon och öron för att acceptera låtar som ”Jailhouse rock” och ”Goofing around” i dagens Bremner-låtlista. Men det är naturligtvis bagatellartade invändningar på den annars genomgående höga konsertkvalitén där höjdpunkterna avlöste varandra.
   Det sprakade igång tämligen direkt på exakt starttid med ”Down down down” och den skulle följas av idel ädla rocklåtar i högt tempo. I nästan samtliga fall var väl repertoaren tämligen förutsägbar men energin och den stora viljan att underhålla var det roligaste som jag har upplevt på länge. I den lilla tajta lokalen där en uteslutande rock'n'roll-älskande publik på tårna höjde temperaturen rejält i både kropp och själ.
   Konserten innehöll bland mycket annat ett litet Mickey Jupp-tema. Det var en ynnest att få höra den inte så berömda ”From a barstool” med underbart Billy-solo på gitarren. Den följdes av de mer välkända Jupp-klassikerna ”Standing at the crossroads again”, ”You'll never get me up in one of those” och ”Switchboard Susan” i alldeles underbara versioner. Den senare låten var en fantastisk start på konsertens andra avdelning.
   Repertoaren i övrigt pendlade från tidiga Edmunds-relaterade låtar som ”Singing the blues” och ”I hear you knocking” via Lowe-hits som ”Half a boy and half a man” och ”So it goes” till tunga typiska Rockpile-patenterade låtar som ”Born fighter”, ”Heart of the city”, ”I knew the bride”, ”Love so fine”, ”Play that fast thing (one more time)”, ”(You ain't nothing but) Fine fine fine” och ”Sweet little Lisa”.
   Det vore synd att påstå att jag saknade många låtar under söndagskvällen men innerst inne stod jag i någon liten andningspaus och önskade ”Teacher teacher” eller ”Shatterproof”. Men fick istället ”Loud music in cars” och en underbar version av ”Sweet little Lisa”. Och den för mig mindre bekanta NRBQ-låten ”It comes to me naturally”.
   Jodå, visst sjöng Billy också den kanske mest obligatoriska Rockpile-låten av dem alla, ”Trouble boys” i ett sedvanligt svängigt tempo.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (410)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.