De tio senaste blogginläggen

Dagen då dottern gick i McCartneys fotspår

SOM JAG HAR BERÄTTAT TIDIGARE missade jag nyligen avslutade Live at Heart-festivalens två första dagar/kvällar förra veckan då jag befann mig i London på ett viktigt uppdrag, dotterns bröllop på Old Marylebone Town Hall. En klassisk bröllopsmiljö där många både berömda och mindre kända människor har knutit sina band.
   Bröllopet på onsdagen förra veckan då dottern Emily Österling vigdes med sin Stephen Poland inträffade med en stor precision på Live at Hearts premiärkväll som gjorde att jag av helt naturliga skäl inte kunde närvara i Örebro samma dag och kväll.
   Bröllopslokalen på Marylebone Road doftar av både nostalgi och ståtlighet och man behöver nödvändigtvis inte gå på toaletten i lokalens foajé, där det hänger fotografier på både Paul McCartney och Ringo Starr, för att förstå vilken värdighet som vilar i den miljön.
   I den otroligt eleganta lokalen blev jag i onsdags vittne till en underbart fin vigselceremoni som inleddes med Nick Drakes fina ”Northern sky” ur högtalarna medan brudparet skred in i lokalen. Jag hade fått den hedersamma uppgiften att agera ”ringbearer” och under den korta vigselakten leverera ringarna till Emily och Stephen (se bild höger) när de precis uttryckligen hade sagt de viktiga orden ”I do”.
   Innan det traditionsenligt regnade konfetti över brudparet på trappan utanför Old Marylebone Town Hall (se bild nedan).

12 MARS 1969, ÄVEN DET EN ONSDAG, fungerade det inte lika smärtfritt när Paul McCartney gifte sig med den amerikanska fotografen Linda Eastman på Marylebone Town Hall. Dagen innan bröllopet hade Paul glömt att införskaffa ring och lät övertala en lokal juvelerare där han köpte den för 12 pund(!) och han som skulle leverera ringarna, Pauls bror Mike, satt på ett försenat tåg från Liverpool och hela arrangemanget fördröjdes några timmar.
   När Mike McCartney (som till vardags var medlem i humor/musik-gruppen The Scaffold och officiellt kallade sig för Mike McGear, till slut dök upp rusade han in i lokalen och ”Forgive me, it wasn't my fault. Have you been done?” och Paul svarade ”No, we've been waiting for you” och hela ceremonin kunde slutföras.
   Lindas dotter från ett tidigare äktenskap, fem-åriga Heather var brudtärna och Mal Evans och Peter Brown, som i många år hade jobbat åt Beatles-managern Brian Epstein, var vittnen. Kvällens mottagning inträffade på det luxuösa hotellet Ritz i centrala London.

SJÄLVA SKICKADES VI EFTER BRÖLLOPSCEREMONIN genom centrala London med förbeställda taxibilar till puben The Orange i Belgravia (eller Pimlico som brudgummens far Ian ville kalla det). Hursomhelst blev det en ståtlig bröllopsdag som avslutades med champagne och trerättersmiddag framåt kvällen.

Foto: Carina ÖsterlingBrudparet Emily Österling-Poland och Stephen Poland på trappan utanför Old Marylebone Town Hall i London.

/ Håkan

2010-talet #45. Joel Alme

JOEL ALME: A tender trap (Razzia, 2012)

JAG KAN REDAN NU AVSLÖJA ATT JOEL ALME kommer att spela en liten huvudroll i min rangordnade lista på albumfavoriter från 2010-talet. Inte så konstigt då han har figurerat på alla mina både korta och långa årsbästalistor sedan 2008. Han har faktiskt haft den där speciella favoritrollen sedan albumdebuten ”A master of the ceremonies” och har behållit den exklusiva positionen sedan dess. Från de första skivorna med engelska texter till dagens personliga produktion med ofta vemodig svensk lyrik och avskalade arrangemang.
   Joel har till dags dato släppt sju album, tre på engelska och fyra på svenska, och med facit i hand kan vi konstatera att personligheten på det senare svenska låtmaterialet är, inte överraskande, ett strå vassare. Men utvecklingen har varit väldigt naturlig och de första skivorna ska i sammanhanget inte alls nedvärderas vid en krass jämförelse. Inledningen på Joel Almes solokarriär är minst lika imponerande som fortsättningen har varit.
   Dagens ämne är ”A tender trap” som är Joels tredje album där han fortfarande sjunger på engelska fast skivan skulle bli final på den engelska epoken.
   Joel bor sedan många år tillbaka i Stockholm men för mig kommer han för alltid att tillhöra den naturliga Göteborgsfalangen av rockmusik. Den som blommade upp på allvar redan på 90-talet för att sedan, med Håkan Hellström i spetsen, fullkomligt explodera i svensk nöjesbransch på 00-talet.
   Han fanns med i ett halvt kapitel av historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut. Innan ”A master of ceremonies” blev Joel under en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut.
   Det finns inget som direkt förenar den brokiga samlingen av göteborgska artister eller grupper musikaliskt med Joel Alme. Men det finns en röd tråd där lite vingliga röstresurser, stundtals sprucken sångstämma och älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna. Där möts Joel Almes kreativitet och personlighet och är tveklöst unik och har varit så i nu 18 år.
   Joel Alme är och har varit de små gesternas man. På ett mirakulöst sätt har han i arrangemangen på ett mirakulöst sätt lyckats kombinera det storslagna uttrycket, ofta illustrerade av läckra stråkar, med naken och avskalad elegans. Under Joels engelska period var det än mer tydligt och ”A tender trap” är inget undantag.
   Tänkte inte så mycket på det då, 2012, men det är klart att Joel på den tiden hade det lite svårare att få fram eventuella budskap när han tog vägen via ett främmande språk till lyssnaren. På det viset uppfattar jag ”A tender trap” som lite mer lättlyssnad med låtar i ett stundtals intensivare tempo än han just nu sysslar med.
   ”A tender trap” startar lite överraskande med tre upptempolåtar, titellåten, ”The clouds” och ”If she ever knew”, med ett sprittande piano (Per Larsson) och en stråkkvartett som förstärker de melodiska detaljerna. Efter den konventionella balladen ”Lucky eyes” följer den nästan rockiga ”Take a better look” med en mycket läcker slidegitarr som dekorerar arrangemanget.
   ”A tender trap” är överlag lite mer händelserikt arrangerad och musiker som gitarristerna Reine Fiske och Ramo Spatalovic, trummisen Fredrik Sandsten, blåskillen Per ”Ruskträsk” Johansson och den tidigare kollegan Martin Elisson som basist ger albumet en underbar musikalisk helhet.
   Balladen ”I remember” avslutar hela albumet och är så smakfullt skriven och framförd att jag tänker mig att Magnus Carlson som sångare hade gjort låten till en både himmelsk och storslaget vacker ballad

/ Håkan

LAH26: Lördag/2

LIVE AT HEARTS AVSLUTNINGSDAG blev på lördagen intensiv redan på eftermiddagen med tre konserter på tre följande timmar, alla med Örebrobaserade artister i mer eller mindre gruppformerade uppsättningar.
   Från soulkryddad rock (Perry Moon Band) via melodiös indiepop (Tower Of Foil) till americanakryddad folkmusik (Trana). En blandning som på ett sätt symboliserar Live at Hearts unika ambition att bjuda på en god mix av musik.
   På en lördag som för egen del avslutades traditionsenligt med Meadows på Örebro Slott.
   Här på Håkans Pop snurrade under natten klart ofärdiga varianter av recensioner och tidiga noteringar för minnet. Minnen som nu på söndagen har klarnat...



PERRY MOON BAND, Makeriet/Skjulet
Med tanke på att bandet inkluderar flera medlemmar från gamla rockbandet The Bloakes låter de live idag oväntat soulbaserat och rytmiskt taktfast, speciellt med Ebba Ahls röst och keyboards som viktiga delar i soundet.
   Det var otroligt trångt på Skjulet redan vid 16-tiden och jag fick hjälp (tack!) av restaurangens Niklas Karlsson till en plats bakom bardisken för att se bättre (nåja, se bild ovan) och höra bra. Där på plats började jag också upptäcka bandets psykedeliska influenser som blev väldigt tydliga mot slutet av konserten. Som på nya singeln som i mina öron lät som en obskyr tidig David Bowie-låt.



TOWER OF FOIL, Glassery
Även i år, för andra gången, besökte Live at Heart Glasserys exklusiva lokaler (där även avslutningsfesten gick av stapeln i natt) på avslutningsdagen med två läckra band på programmet. Tower Of Foil, Daniel Björcks band, fick mig nästan att bli nostalgisk för det var ett 20-tal år sedan jag skrev om hans demoinspelningar som lät imponerande bra som välskriven popmusik.
   Jag har alltid trott att Tower Of Foil var ett enmansprojekt men nu var Daniel, för övrigt märkvärdigt lik Albin Lee Meldau, omgiven av tre killar på keyboards, gitarr och Rickenbacker-bas som gjorde fina poplåtar till levande små mästerverk. Starka melodier och vemodiga popkänslor i en fantastisk kombination.



TRANA, Glassery
Jag har missat sexmannabandet Trana vid minst ett tillfälle tidigare och när jag nu fick höra bandet live blev det en stor överraskning att det var folkmusik, country, americana och svensk vistradition som var bandets musikaliska ryggrad. I bandets centrum stod Jonatan Renström, från superpoppiga Les Gordons, tillsammans med Maja Bäckman och lät som om de var uppvuxna i engelsk folkmusiktradition. Och bandet i övrigt, med fioltjejen Malin Svärdmalm som framträdande medlem, gjorde allt rätt på den musikaliska kartan.



MEADOWS, Örebro Slott
Meadows, eller Christoffer Wadensten som han heter privat, har enligt uppgift medverkat på samtliga Live at Heart-festivaler och det är ju djupt imponerande bara det. Under de senaste åren har hans plats varit på Örebro Slotts borggård och där har han och hans akustiska musik passat perfekt i den ståtliga miljön fast han själv är av extremt ödmjuk natur. Med akustisk gitarr och ett lågmält kompband med steelguitar och bas plus röstmässig hjälp av hustrun Jennifer Mader-Mainx blev den alldeles för korta konserten (30 minuter) en av årets festivalhöjdpunkter.
   Som vanligt avslutade Meadows sin spelning med en låt, som jag vill kalla ”You belong to the satellites”, när han gick ut i publiken och samtidigt fick underbart fin hjälp av de uppenbart körskickliga åhörarna.
   En mycket fin final på konserten som också blev min slutpunkt på årets Live at Heart-festival samtidigt som Örebro Slott bäddades in i mörker.

/ Håkan

LAH26: Lördag/1

LÖRDAG OCH ÅRETS UPPLAGA AV LIVE AT HEART skulle avslutas. Sjukdomar drabbade Håkans Pop-bloggen vid festivalens inledningoch på lördagsmorgonen slog en illasinnad förkylning till hos min fotograferande hustru Carina som däckade henne totalt.
   Men det kunde förvisso vara värre, som en vän till mig kallade sitt album för några år sedan. Ty jag var på benen, om än lite bristfälligt friskförklarad, och får på egen hand sköta det visuella vid recenserandet av konserterna jag efter bästa förmåga letat upp i det digra Live at Heart-programmet.
   Dagens och kvällens planering, efter lunchspelningen med Svarta Solen, ser ut enligt följande: Perry Moon Band, Tower Of Foil, Trana och Meadows.




SVARTA SOLEN, Kulturkvarteret
Prydligt allvarsam satte sig Amanda Becirovic, som uppträder under namnet Svarta Solen, bakom pianot och utan ett ord började hon spela på pianot med den underbara klangen. Under konsertens första 18 minuter mötte hon publikens applåder med blott ett leende men sångerna hon sjöng, hämtade från klassisk svensk punk, sa det mesta med politiska undertoner fast här omtolkade och och avskalat pianobaserade. Då kom ett blygsamt ”tack” på en konsert som bjöd på 28 minuter hundraprocentigt engagemang.

/ Håkan

LAH26: Fredag

LIVE AT HEART-FREDAGEN blev en vädermässigt urusel dag men som vanligt bjöd festivalen på massor med musik, Efter två missade dagar gick jag ut ganska mjukt och bekvämt men startade musikupplevelserna tidigt vid lunchtid för att sedan låta livets vanliga ”besvärligheter” (handla mat, äta och planering) ta över några timmar. Kvällsupplevelserna inleddes i kyrkmiljö för att sedan avslutas i, vad vi gamlingar alltid vill kalla Folkets Hus, festivalens största konsertsal, Kulturhuset.



Hela BroMesa, med sångaren Joakim Hildingsson i spetsen, bjöd på en musikalisk lunch.

BROMESA, Kulturkvarteret
Jag har väl vid något svagt ögonblick kallat musiken som Kristinehamnsgruppen BroMesa framför för dansbandscountry men de är så mycket personligare än så. Och det fick de bevisa i samband med P4-sändingen som då inkluderade intervju.
   Med ett ganska aktuellt album ute, ”Tillfälligt slut”, har sexmannabandet mycket material på repertoaren men det är bandets skickliga musiker, främst steelgitarristen och gitarristen, som imponerade mest.



Lilja och Olofsson underhöll lunchgästerna på Tinget matbar.


Gästartisten Ludvig Hart dök upp lagom till extralåtarna i slutet på första set.

MATHIAS LILJA & CLAS OLOFSSON, Tinget matbar
Det är alltid kul att uppleva levande musik på ett nytt ställe. Lagom till lunchserveringen på Tinget matbar bjöd Lilja och Olofsson, en rutinerad duo på Örebroscenen, på en härlig musikalisk meny med genomgående covers på repertoaren.
   Det blev en läcker kompott med låtar av Bob Dylan, Gram Parsons, Townes Van Zandt (en populär favorit!), och Steve Earle innan den överraskande gästartisten Ludvig Hart tog plats på den anspråkslösa scenen och delade mikrofon med Mathias i två låtar, Neil Youngs ”Helpless” och Jackson Brownes ”Take it easy”.
   Efter en kort paus fortsatte Lilja och Olofsson (Örebros svar på David Lindley) med ytterligare några smakfulla låtar innan vi var tvingade att gå vidare.




JONATAN LINDNER, Vasakyrkan
Jag hade tidigare aldrig upplevt en konsert i Vasakyrkan innan Jonatan och hans pianist Pekka Holmqvist tog scenen i besittning en trappa upp. Jag har gamla minnen av Lindner när han för 20 år sedan presenterade sina sånger under gruppnamnet This Morning Orchestra med engelska texter på programmet.
   Nu sjunger/skriver han på svenska och han framförde en rad vackra och melodiskt starka sånger där en låt, ”Välkommen hem”, faktiskt var hämtad från den gamla This Morning Orchestra-repertoaren men nu översatt till svenska, ”Välkommen hem”. En otroligt vacker konsert som fick 30 minuter att passera fortare än någonsin.




ior, Kulturhuset/A-salen
Jag måste erkänna att jag inte hade koll på David Fridlunds spektakulära resa efter hans karriär med David & The Citizens för drygt 20 år sedan. Mellan 2002 och 2006 upplevde jag bandet på scen flera gånger men minns inte speciellt mycket men misstänker singer/songwriter-pop. Nya bandet ior (som stavas med små bokstäver) är ett tyngre band som fyllde ut Kulturhusets lokal perfekt.
   David satt stundtals vid pianot med melodiösa sånger som följd men huvudsakligen var det tung rock och en högljudd elektrisk gitarr som påverkade soundet.



Alla bilder: Carina Österling
TANGERIN, Kulturhuset/A-salen
På scen påstod Tangerins sångare Joakim Persson att bandet återförenas var 7:e år men enligt mina noteringar är det tio år sedan jag upplevde bandet live på just Live at Heart. Har också goda minnen av bandets småtrevliga popmusik, låt säga i Jakob Hellmans genre, men live på fredagskvällen tyckte jag inte att det sex man starka bandet kom riktigt till sin rätt på Kulturhusets stora scen.
   Men publiken, med en stor del gamla fans, dansade och sjöng med och det påverkade naturligtvis även mig och mina åsikter om konserten vars 30 minuter helhetsmässigt var ännu en mycket lyckad återförening.

/ Håkan

LAH26: Starten

Foto: Carina ÖsterlingUtanför Kvarteret & Co var det för tillfället lugnt på torsdagskvällen.

ÅRETS LIVE AT HEART, 17:E ÅRGÅNGEN, fick för egen del en något rumphuggen inledning. Ett viktigt uppdrag av familjär art i London gjorde att jag missade två dagar/kvällar av ännu en spännande upplaga av Örebros stolta musikfestival.
   När jag sent på torsdagskvällen kom till staden möttes jag av en ganska lugn atmosfär men intensiteten ökade när jag närmade mig de centrala delarna. Samtidigt mötte jag ett par glada kamrater som kunde berätta positiva upplevelser, både musikaliska och publikmässiga. Det lät mellan raderna som succé på ännu en lyckad festival.
   När vi passerade Fisktorget var det för tillfället mellan två konserter lugnt och utanför Makeriet kunde jag på håll höra Bergslagsdiagonalen bjuda publiken på fullt ös.

NÄR JAG NU PÅ FREDSGAMORGONEN tog tag i årets digra Live at Heart-program är det en musikalisk djungel som möter mig men några fasta punkter framöver lyckades jag ändå fånga.
   Jag tänkte inleda festivalen med Kristinehamnsbandet BroMesa som med sin countrystänkande musik brukar bjuda på både god musik och intressanta texter.
   Det är alltid kul med nya spelställen på Live at Heart och om alla tillfälligheter är positiva tänkte jag idag för första gången i festivalens historia besöka Tinget matbar (Mathias Lilja & Claes Olofsson) och Vasakyrkan (Jonatan Lindner).
   Kanske kommer jag, efter glada tips från kamrater, också uppleva konserter med Joel Burman och bandet Väster-ut.
   Däremot vet jag med säkerhet att jag kommer stå i publiken på Kulturhuset ikväll när popbandet Tangerin ställer sig på scen. Bandet har sina rötter i 00-talets Kumla och gör med sin intensiva gitarrpop ännu en exklusiv återförening på Live at Heart. Senast var det tio år sedan när jag stod och njöt av bandets fina poptoner.
   Jag kommer fortlöpande leverera recensioner från årets Live at Heart om än kanske inte lika intensivt upprepande som under tidigare år.
   Hursomhelst blir det ännu en gång ett nöje att uppleva levande musik från scen och samtidigt möta musikintresserade vänner och likasinnade på vägen mellan konserterna.
   Vi ses!

/ Håkan

Dagens datum: 1 september 1973

BJÖRN BENNY AGNETHA & FRIDA, Vretstorps Folkets Park 1 september 1973

EFTER ”FIASKOT” PÅ MELODIFESTIVALEN 1973 åkte Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad på en lång folkparksturné sommaren 1973. Gruppnamnet ABBA var ännu inte uppfunnet (av manager Stikkan Anderson) och dök första gången upp sent 1973.
   På Melodifestivalen 10 februari 1973 fick gruppens låt ”Ring ring (bara du slog en signal)” en 3:e-placering, efter Malta (som vann) och Ann-Kristin Hedmark, och den stora internationella marknadsföringen kom av sig. Men 26 mars kom gruppens första album ”Ring ring”, under gruppnamnet Björn Benny & Agnetha Frida, med låtar som blev grundstomme i sommarens 30/45-minuterskonserter,.
    Turnén startade den 15 juni på Liseberg i Göteborg och avslutades 9 september 1973 i Malmö efter nästan 60 spelningar och en vecka från turnéslutet, 1 september, uppträdde gruppen i Vretstorps Folkets Park. I kompet fanns Rutger Gunnarsson, bas, Kjell Jeppson, trummor, och Anders Nordh, gitarr. Jeppsson hade spelat i Mascots, Nordh i Blond (fortsättningen på Tages) och Gunnarsson skulle senare bli stadig basist och arrangör i ABBA.
   Till dans spelade Werner Lunds Orkester den här kvällen. En dansband med åtta medlemmar inklusive en kvinnlig sångerska.

FOTNOT: I en tidigare artikel noterade jag Björn & Bennys tidiga karriärer, efter 60-talet, fram till 1971 som artister och låtskrivare.

/ Håkan

Musikfestivalen Live at Heart för 17:e året

NÄR SOMMAREN LAGOM HAR LAGT AV, eller borde ha lagt av, dyker hjärtat upp och Live at Heart återuppstår ännu en gång. Den stora musikfestivalen i Örebro, en gång (2010) skapad av Anders Damberg och Johannes Nilsson, har blivit den stora hösttraditionen och 2026 är inget undantag.
   Årets festival inleds om några dagar, på onsdag, och jag planerar men går av praktiska skäl (viktigt uppdrag i London...) ut lite löst och obestämt. Jag är tyvärr förhindrad att uppleva invigningskvällen som brukar bjuda på smällkarameller av stora mått.
   Men jag kan i festivalprogrammet upptäcka flera intressanta musikaliska inslag, som är min huvudsakliga inriktning, i årets Live at Heart under de kommande dagarna och kvällarna.
   Jag gjorde min förhandsundersökning av årets Live at Heart-program tidigt, ungefär en vecka innan festivalstart, så jag har inte lyckats fånga upp några sista minuten-tips eller spontana påhitt när jag skriver den här texten. Men likafullt ser jag i programmet lockande bilder på grupper och artister som jag inte är bekant med vid sidan av namnen, inte bara Meadows som har uppträtt på samtliga Live at Heart-festivaler sedan 2010, som jag faktiskt minns fast jag numera inte kommer ihåg saker på samma sätt som förr. Som exempelvis spelställen som upprepar sig från år till år.
   Jag ser i programmet att det är många bekanta spelställen under Live at Heart-dagarna/kvällarna som Clarion Hotel, Kulturhuset (som brukar vara en höjdpunkt på invigningskvällen), Kvarteret & Co, Makeriet (med Skjulet), STÅ, Rockbar, Kulturkvarteret, Wadköping/Spelgården (numera mest känd för Under Bar Himmel), Nikolaikyrkan och upptäcker att den lilla fina Vasakyrkan finns med i programmet. Och det blir ännu en gång läge att förväxla/förvirra/missförstå spellokalerna Kulturkvarteret, Kvarteret & Co och Kulturhuset...
   Nåja, årets Live at Heart innehåller i mitt minne en majoritet nya obekanta namn men också några gamla trotjänare som jag inte kommer missa. Kyson Point må vara ett nytt obekant namn men är en engelsk duo som har besökt Örebro, Folk at Heart och Live at Heart ett flertal gånger tidigare år. Tidigare kända som David Edward Booth och Kelly Bayfield är numera gifta och uppträder under namnet Kyson Point som är en oförstörd plats i River Deben i Suffolk nära parets hem i England. Duon rekommenderas varmt.
   Andra bekanta namn som jag upptäcker i programmet är den irländskt klingande kvartetten Tullamore Brothers, amercanakillen Prinz Grizzley (Chris Comper), sea shanties-kören The Shipwreck Haulers, countrybandet BroMesa, amerikanska soulsångaren Donovan Keith, countrybandet Johnny Devils, rockbandet Perry Moon Band, popkillen Tower Of Foil (Daniel Björk) och singer/songwriter-duon Trana som jag vill uppleva igen.
   Sedan missar jag tyvärr det spännande projektet Elgitarr och Orgel, en mix av Mats Norrefalks elgitarr och Karl Magnus Janssons orgel, i Nikolaikyrkan på torsdagskvällen.
   I övrigt lär jag under några dagar översvämmas av nya favoriter och nya namn som inleder sin historia på årets Live at Heart. Årets logotype är väldigt svart och vit men Live at Heart-programmet innehåller en färgstark blandning av olika musikgenrer.
   Vi ses!

/ Håkan

2010-talet: #46. Eric Palmqwist

ERIC PALMQWIST: En halv gris kan inte gå (Ella Ruth Institutet, 2018)

DET LIGGER MÅNGA ÅR OCH MÅNGA upplevelser bakom min fascination för gotlänningen Eric Palmqwist. Det började redan på 90-talet med bandet Monostar, där Eric var sångare och ledare, både på skiva, albumet ”The airport” (#11 på min årsbästalista 1998), och live. Sedan kom Erics ännu mer egna band EP's Trailer Park och imponerade både live och på album (”Apartments recordings”, #10 på årsbästalistan 2000) innan han 2019 på allvar blev soloartist under eget namn och faktiskt ”debuterade” med dagens aktuella album ”En halv gris kan inte gå” som är ett riktigt personligt statement och inte tillhör något mediokert eller allmängiltigt trots den skämtsamma albumtiteln.
   Jag noterade albumet 2019, köpte det personligen ur Erics hand, men ser att skivomslaget vill placera skivan 2018. Ingen viktig detalj men all upptänklig info jag kan hitta på nätet säger också 2019. När jag läser skivnumret (ERILP001) är jag ganska säker på att ”En halv gris kan inte gå” är den officiella startpunkten på Erics och Johan Bergmarks skivbolag Ella Ruth Institutet. Ett litet spännande bolag som har blivit hemvist för både nykomlingar och rutinerade artister som Toni Holgersson och H. Self.
   Det var förresten 2019, under Örebrofestivalen Live at Heart, som jag lärde känna Eric och hans lilla band under flera mycket imponerande konserter där låtarna från just ”En halv gris...”-albumet var framträdande.
   Eric hade fram till 2019 skrivit och sjungit sina låtar på engelska men gjorde nu debut på svenska, personliga texter som kombinerade med små melodiska underverk blev till både underhållande och engagerande låtmaterial.
   Förutom den ganska ofta framträdande EP's Trailer Park-trummisen Jesper Jonsson har Eric gjort mycket på albumet på egen hand men inte utan sporadisk hjälp från kända namn som Carla Jonsson, Daniel Gilbert, Peter Morén, Robert ”Strängen” Dahlqvist och Andreas Mattsson medan Anders F Rönnblom och Ulf Stureson körar på varsin låt.
   I övrigt spelar Eric en mängd olika instrument: akustisk och elektrisk gitarr, Octawe 12, bas, orgel, piano, synth, omnichord, glockenspiel och percussion utan att det känns överproducerat.
   Perfekta arrangemang som lyfter fram texter och sång på ett alldeles utmärkt sätt. Lyssna bara på låtarna ”Floden”, ”Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem”, ”Jag såg ett hjärta” och ”Den sista sången” och ni upptäcker ett svenskt personligt album av mycket god kvalité.

/ Håkan

Dagens datum: 29 augusti 1987

WARREN ZEVON SLÄPPER ALBUMET ”SENTIMENTAL HYGIENE” 29 augusti 1987.
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.