De tio senaste blogginläggen

Håkans Pop 10 år: Singlar#2: WRECKLESS ERIC

Postad: 2017-06-29 07:54
Kategori: 10 år

Söker ni på "Whole wide world" på Håkans Pop får ni åtskilliga träffar, det har blivit min livsuppgift att framhålla Wreckless Erics halvlegendariska Stiff-singel vid varje möjligt tillfälle. På min lista över de hundra bästa inte fullt så kända singlarna hamnade "Whole wide world" på en hedrande andraplats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 23/5 2013.



WRECKLESS ERIC: Whole wide world (Stiff, 1977)

VARKEN JAG ELLER FÖRHOPPNINGSVIS LÄSEKRETSEN KAN UNDVIKA den här legendariska (inte samma sak som kommersiella) singeln med Wreckless Eric Goulden, som jag sedan igår bekvämt har börjat kalla honom här. 1977, när den här singeln släpptes, var namnet Eric Goulden okänd och han kommunicerade med omvärlden enbart under namnet Wreckless Eric, både som artist och låtskrivare.
   Min 100-lista, som imorgon presenterar nummer ett, har dels varit väldigt subjektiv och dels har den till åtminstone 90% prioriterats av kommersiellt misslyckade och i stort sett okända skivor. Jag har sedan Håkans Pop introducerades i cybervärlden för snart sex år sedan regelbundet skrivit om Wreckless Eric, förklarat allt om Wreckless Eric, berättat hela den fascinerade historien, i både del 1, del 2 och del 3, om Wreckless Eric och jag har till och med en gång rankat den här Wreckless Eric-singeln som nummer ett i en tidigare följetong här.
   Har man under åren minutiöst följt den här sidan är "Whole wide world" varken okänd eller bortglömd men var ändå ett kommersiellt magplask när den släpptes. Den fantastiska singeln, liksom övriga sex Stiff-singlar som han släppte, var inte i närheten av några försäljningslistor i England. Däremot har jag fram till idag nämnt "Whole wide world" i 22 olika artiklar under årens lopp utan att musikvärlden, eller "Hela Vida Världen" kanske det i sammanhanget bör heta, är bekant med varken Wreckless Eric eller Eric Goulden.
   Jag har som sagt redan berättat allt om Wreckless Erics debutsingel i tidigare artiklar och jag ber er, om ni är nyfikna, återvända till artiklarna som jag länkat till här ovan. 50 pence-varianten av "Whole wide world" på bilden ovanför är inte mitt enda ex av denna pärla till skiva. Jag äger minst tre ex av "Whole wide world": 1) Det ursprungliga recensionsexemplaret utan omslag. 2) Ett senare införskaffat ex som jag har spikat upp på väggen bakom datorn hemma. 3) Ett exemplar med bildomslag inköpt på 80-talet i beg.affären på Notting Hill Gate i London.
   Sedan vill jag slutligen rekommendera morgondagens läsning om min absolut personliga singelfavorit som är mindre allmänt känd än det mesta på min 100-lista.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #5: Rockmagasinet Live: Richard Lloyd

Postad: 2017-06-28 07:53
Kategori: 10 år

Sommaren 2012 ägnade jag mycket tid och plats på Håkans Pop åt konserter jag hade upplevt på Rockmagasinet, ett legendariskt spelställe i Örebro på 80-talet, och rangordnade konserterna efter bästa förmåga. När Richard Lloyd 1985 gjorde stor och seriös comeback gjorde han det i Sverige med Örebro som bas och några före detta Lolita Pop-musiker i kompet. Här recenserar jag konserten på just Rockmagasinet i oktober 1985.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 16/7 2012.




Gitarristen RICHARD LLOYDS berömda karriär kan sammanfattas med två album på två år. Båda som medlem i Television, "Marquee moon" (1977) och "Adventure" (1978), innan gruppen sprack i september 1978. Visserligen gjorde Lloyd året efter en mycket fin soloskiva, "Alchemy", som gjorde honom till en kultfigur i New York-rockens långa intressanta historia.
   Efter den kritikerhyllade "Alchemy" följde problematiska år fyllda med droger, instabilitet och en högst oregelbunden artistkarriär för Richard. I en numera klassisk artikel i Expressen i november 1981 berättade Mats Olsson hur han träffade Richard på New York-klubben CBGB's och möter en trasig och drogberoende människa som bakom scenen nästan spricker av desperation och oro. Men som sedan på scen spelar vild, underbar, vacker och känslig rockmusik.
   Just där i början på 80-talet nådde Richard Lloyd rock bottom, gav ut en sporadisk singel med två Stones-covers ("Get off of my cloud" och "Connection) på ett litet obetydligt lokalt skivbolag, men där började också vägen tillbaka. Som via lyckliga omständigheter inkluderade skivinspelning och turnéer i Sverige med centrum just i Örebro.
   Genom örebroaren/amerikanskan Bibi Farbers goda kontakter med Lolita Pop och folk i dess närhet gjorde att New York-killen Keith Patchel, gitarrlärare och tidigare medlem i Richard Lloyds band, hamnade i Örebro. Som sedan påverkade och övertygade Lloyd att göra en seriös nystart i detta exotiska land. Lloyd kom till ett dukat bord där skivbolag (Mistlur), studiotid och repetitioner redan var bokat av Patchel.
   I januari 1985 landade Lloyd i Stockholm för att direkt färdas till Örebro där han tillsammans med Patchel, kompgitarr, och två tidigare Lolita Pop-musiker, trummisen Peter Olsen och basisten Thomas Johansson, repeterade hårt i en månads tid. Lloyd bodde under tiden för övrigt i Lolita-sångerskan Karin Wistrands lägenhet. På albumet som följde till hösten 1985, "Fields of fire", spelade teamet Olsen/Johansson tillsammans på bara tre låtar. Men i turnébandet var det just den här sättningen som genomförde turnéer både på våren och hösten. Av vilka Rockmagasinet-spelningen i oktober tillhör det absolut bästa jag upplevde i den lokalen.
   Skivan och turnéerna blev Richard Lloyds stora comeback i rockbranschen men ändå har hans så kallade karriär sedan mitten av 80-talet befunnit sig på en högst mänsklig nivå med få och sporadiska soloskivor (liveskivan "Real time" (1987) är en pärla), en del studiojobb (Matthew Sweet, Chris Stamey, John Doe bland andra) och andra insatser i skymundan.
   1997 var Richard Lloyd faktiskt tillbaka i Örebro. Då som bandmedlem i Bibi Farbers Glow som uppträdde på det årets Slottsfestival. På samma festival gjorde Lolita Pop en tillfällig men väldigt sällsynt comeback.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

LLOYD HJÄLTEN SJÄLV

RICHARD LLOYD
Rockmagasinet, Örebro 18 oktober 1985


I Sverige fick amerikanen Richard Lloyd lugn och ro. Och den betydelsefulla andhämtning som behövdes för att han skulle kunna ta tillbaka sin plats bland världens respekterade rockartister där det onekligen finns plats för honom.
   Därför ligger Sverige och Örebro i synnerhet, där han i våras repade in sin nästan helt nya repertoar, honom nära hjärtat och på Rockmagasinet är förhållandet ömsesidigt. Det var därför inte överraskande välfyllt i fredagskväll.
   Lloyd hämtar numera sin kraft ur religionen med en mycket hård disciplin i gruppen som följd. Men det har också gjort musikanterna tajta och givit bandet ett mycket sammanhållet sound.
   Richard Lloyd gav ett inbundet intryck, han talade lågmält och framstod nästan som blyg mellan låtarna. När musiken däremot rullade igång med tyngd, fantasi och melodi var han hjälten själv. Han kombinerade Televisions suveränaste ögonblick med 1985 på ett genialt sätt.
   Med bara ett enda undantag spelade han samtliga låtarna från senaste albumet. I nästan samma ordning dessutom. En skiva som inledningsvis går mycket på rutin men live lyfte låtarna ett par klasser. Och när konserten nådde höjdpunkter som "Pleading" och "Black to white" trodde jag att jag befann mig på en av årets bästa konserter.
   "Field of fire" är ett par minuter för lång på skivan men blev i trängseln på Rockmagasinet en stor manifestation till rockmusikens mest självklara soloinstrument, gitarren, och en storslagen showstopper.
   Extralåtarna på denna konsert kommer att gå till historien. Först den rytmiska nästan dansanta "Keep ondancing" som följdes direkt på av Elvis Presley-klassikern "Don't be cruel".
   Efter ytterligare en kort paus var det minst två änglar som passerade konsertlokalen när Richard Lloyd framförde "Alchemy" och "Blue and grey", två gamlingar som uppenbart håller än.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Gerry Rafferty

Postad: 2017-06-27 07:59
Kategori: 10 år

Av en anledning som jag har förträngt fick jag plötsligt i våras en längtan att lyssna på Gerry Rafferty och många av hans album fyllda med vemodig och melodiös pop. Förvisso snäll musik men också otroligt underhållande. Här berättade jag en gång (2009) om mitt förhållande till skotten Raffertys långa karriär. Jag nämner också rapporter om hans tragiska leverne just då och mindre än två år senare gick Rafferty en tragisk död till mötes, dödsorsaken var leversvikt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/3 2009.






När jag besökte London i somras läste jag den här lilla notisen i The Sun. Under rubriken ”Rafferty dash” stod det:
   ”Fallen pop star Gerry Rafferty has vanished from a hospital where he was being treated for booze-related liver failure. Alcoholic Raffery, 62 – who hade a 1978 hit with ‘Baker Street’ – sneaked out of London’s St Thomas hospital, leaving all his belongings behind. A sourze said last night ‘No one saw him leave or has a clue where he is’. The singer had been kicked out of a London hotel after wrecking his room during a binge”.
   Det var naturligtvis en uppseendeväckande sorglig nyhet. Och en i minsta detalj överraskande tragisk liten nyhet om en av 70- och 80-talets vackraste popröster och en extremt duktig låtskrivare. Att Gerry som artist var snäll, beskedlig, melodiös och poppigt ofarlig kunde inte hindra mig från att ha GERRY RAFFERTY som favorit under slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet.
   Det var faktiskt inte den mycket framgångsrika hitlåten, ”Baker street” och Raffertys definitiva genombrott, som fick mig att bli genuint intresserad av skotten. Just det albumet som följde upp hitlåten, ”City to city”, är en av få Rafferty-skivor jag saknar i skivsamlingen. Jag tror så här i efterhand att låten med sitt inledande framträdande saxsolo spelades sönder på radion att jag tyckte det räckte med det. Det var först på nästa skiva, ”Night owl” (1979), som jag hoppade på tåget.
   Men egentligen vaknade mitt Rafferty-intresse långt, långt tidigare. Stealers Wheel var en grupp där Rafferty var medlem och en av två sångare och låtskrivare. Joe Egan hette den andra. Då hade Rafferty redan gjort ett soloalbum, ”Can I have my money back” (1971), men det var 1972 och Stealers Wheels första album, ”Stealers Wheel”, som fångade mitt intresse. Inte bara för gruppens stora hit ”Stuck in the middle”, skivan innehöll fler andra bra spår. ”Stuck in…” fick en oväntad revival i Quentin Tarantinos film ”Reservoir dogs” 1992.
   Sedan skulle det konstnärliga omslaget till ”Night owl” följa Rafferty under många år som soloartist. Samme illustratör, skotten John Patrick Byrne, gjorde också omslaget till ytterligare tre Rafferty-soloskivor. Och samma exemplariska popmusik, med underbar sång och underbart smeksamma arrangemang, gjorde Raffertys namn känt under många år och lika många skivor. Efter ”Night owl” kom ”Snakes and ladders” (1980), ”Sleepwalking” (1982) och ”North & south” (1988) och sångerna, sången och det lätt folkpopinspirerade soundet gjorde Gerry Rafferty till ett stort namn i den honungslena genren.
   Han var ett så pass stort namn att när jag tillsammans med min blivande hustru Carina stod högst upp på Edinburgh Castle sommaren 1988 så var Rafferty det enda namn som jag kunde komma på när jag skulle söka rötterna i något känt skotskt namn.
   Då hade väl Rafferyty passerat kulmen på sin karriär men han fortsatte på en hyfsad nivå en bit in på 90-talet. Även ”On a wing & a prayer” (1992) och ”Over my head” (1994) är utmärkta skivor fast den sistnämnda är nyinspelningar av gamla låtar som går tillbaka till Stealers Wheel-tiden plus en cover på John Lennons ”Out the blue”.
   Sedan tappade jag kontakten med Gerry Rafferty på samma sätt som han tydligen själv tragiskt nu har tappat kontakten med verkligheten, enligt senare rapporter. Han gjorde skivor 1999 och 2000, ”Blood & glory” respektive ”Another world”, men det är inget som jag har koll på.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Motors

Postad: 2017-06-26 07:55
Kategori: 10 år

Det engelska poprockbandet The Motors var en stor favorit i slutet på 70-talet. Började som en rockgrupp för att sedan utvecklas åt popmusikens smarta område. Här berättar jag allt om gruppen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 26/9 2008.





Grupperna har hamnat i skuggan i den här serien, definitivt. Det reparerar jag delvis idag med den engelska poprockgruppen THE MOTORS, stora favoriter i slutet på 70-talet och kort i början på 80-talet.
   Historien om The Motors startar i Ducks Deluxe som så många andra av livets goda historier. Basisten Nick Garvey och klaviaturkillen Andy McMaster var den gruppens poppigt inriktade medlemmar. Missnöjda med Sean Tylas ledarskap och hans vilda rock’n’roll lämnade de gruppen i oktober 1974. For till Wales för att skriva men kom inte överens.
   Garvey återvände till London och bildade The Snakes, tillsammans med bland annat den kommande Motors-trummisen Richard Wernham, som gav ut en singel, en cover på Flamin’ Groovies-låten ”Teenage head” som finns någonstans i min samling. Den gruppen sprack sommaren 1976.
   I januari 1977 bildades The Motors med Nick Garvey och Andy McMaster återförenade. Första konserten var 7 mars 1977 och i maj skrev de kontrakt med Virgin. Första album och första singel kom ut i september 1977. ”Dancing the night away” var en rockig poplåt och jag minns än idag när jag hörde låten första gången på svensk radio, måste ha varit samma september på Kjell Alinges program.
   Första albumet, kort och gott kallat ”1” (Virgin), gick i den lätt rockiga och livebaserade stilen. Bra men långtifrån unikt fast som låtskrivare var Garvey-McMaster mycket duktiga. I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.
   I recensionerna av skivan jämfördes de musikaliskt med Status Quo men konserterna hade mycket mer energi utan att tillhöra punken. Wernham var alltså trummis i Motors men hade i den tidsandan bytt namn till det något tuffare Ricky Slaughter. Gitarrist var Peter Bramall men i gruppen kallade han sig för Bram Tchaikovsky. Fast förste gitarristen (januari-maj 1977) hette Rob Hendry som tidigare hade spelat i Renaissance.
   Som livegrupp bytte McMaster till bas och Garvey spelade gitarr och energin var som sagt hög på deras konserter. Men inför den andra skivan, ”Approved by the Motors” (se skivomslaget ovan, fr v Slaughter, Tchaikovsky, Garvey och McMaster), hade gruppen förfinat sitt sound och var betydligt poppigare av nästan ABBA-klass. Med klassiska singlar som ”Airport” och ”Forget about you”. Det var då jag kände igen takterna från Ducks Deluxes kanske mest kända poplåt, ”Love’s melody”, som var skriven av just Garvey/McMaster. En extremt genuin popkänsla långt ut i fingerspetsarna.

Det var typisk singelmusik och jag jagade även singelutgåvorna med Motors. Juvelen i samlingen är 12”-versionen av ”Forget about you”, en röd vinyl med tre exklusiva låtar på b-sidan. ”Soul surrender” och två låtar, ”Picturama” och ”The middle bit”, där Sean Tyla står med som medkompositör vilket borde betyda att låtarna någon gång figurerade i Ducks Deluxes repertoar utan att jag har funnit några sådana spår.
   1978 hade Tchaikovsky tröttnat på att spela i skuggan av Garvey/McMaster. Han skrev egna låtar men fick ständigt stå tillbaka i gruppen. Han inledde en egen karriär med en egen grupp som först kallade sig Battleaxe men sedan tog namnet efter Tchaikovsky själv. Och fick kontrakt med Radar där han blev kollega med Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts. Samtidigt lämnade också Slaughter gruppen och Garvey kom att producera Tchaikovskys första album ”Strange man, changed man”, vars mest kända låt ”Girl of my dreams” blev en mindre hit i USA, som kom 1979.
   Inför Motors tredje album tänkte Garvey och McMaster om helt. Tillsammans med tillfälliga medlemmarna Martin Ace, bas, och Terry Williams, trummor, for de till USA och spelade in skivan tillsammans med den då mycket heta producenten Jimmy Iovine. Och resultatet blev inte så bra då och framstår idag som närmast en katastrof.
   Uppblåsta klaviaturarrangemang, körer och en klart överproducerad skiva låg som en stor otäck filt över melodierna där det var långt mellan topparna. Dock var ”Love and loneliness” en underbar poplåt fast den har sina likheter med Stephen Stills ”Love the one you’re with”.
   The Motors skulle senare samma år, 1980, splittras och Nick Garvey gjorde 1982 ett soloalbum av väldigt försumbar kvalité. Däremot dök han mycket överraskande upp på Paul McCartneys ryska skiva, ”CHOBA B CCCP”. En skiva fylld av covers, främst rock’n’roll-klassiker, som släpptes exklusivt i Sovjetunionen 1988 och först 1991 kom ut i väst. Garvey medverkar på tre låtar, ”Don’t get around much anymore”, ”Ain’t that a shame” och ”Crackin’ up”, som alla spelades in 21 juli 1987.
   En udda notering av kuriosavärde är att Andy McMaster redan 1966-1967 var medlem i en grupp som hette The Motors vars sångare var den inte helt obekante skotten Frankie Miller. McMaster och Miller var också medlemmar i en annan skotsk grupp, The Sabres, under 60-talet. Och McMaster gav faktiskt ut en singel i eget namn, "Can't get drunk without you" - onekligen en spännande titel!

The Motors engelska vinyl-diskografi, exklusive samlingsskivor.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Bländande konsert för Beatles-fantaster

Postad: 2017-06-25 07:50
Kategori: Ingen

På sin turné 1989 gjorde Paul McCartney ett besök i Sverige för första gången på 17 år. 1972 vägrade han spela Beatles-låtar men nu var hela liverepertoaren full av låtar från Pauls förra band.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 5/9 2012.







Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1989.

PAUL McCARTNEY
Isstadion, Stockholm 29 september 1989


Paul McCartney på Isstadion i Stockholm. En helt igenom bländande konsert - som ändå saknade mycket. Som Beatles-fantast fick jag mer än jag krävde men ändå var avsaknaden stor efter andra klassiker och mästerliga McCartney-låtar.
   En konsert med Paul McCartney har allt för många munnar att mätta, öron och ögon att tillfredsställa. Han har helt enkelt en omöjlig uppgift att på "bara" två och en halv timme visa sitt totala kunnande och stora skicklighet som givit honom titeln århundradets låtskrivare.
   Problemet med fredagskvällens konsert var inte låtarna han framförde, som i nästan samtliga fall överträffade skivversionerna, utan alla de låtar han inte hann göra på scen.
   Att jämföra McCartneys konsert med The Beatles är inte enbart en fantastisk nostalgiförklaring. Drygt hälften av de 29 låtarna framförda låtarna är hämtade från Beatles-skivor och med några få undantag aldrig spelad av gruppen på scen. Beatles gjorde nämligen sin sista konsert i augusti 1966.
   McCartney scenversioner höll sig strikt efter originalen och blundade man kunde jag ana ett Beatles (utan John Lennon) på scen.
   Tittade man sedan upp var det ingen tvekan om att man befann sig i 80-talets sista höst. Det var en avancerad scenkonstruktion som rörde sig både i höjd- och sidled med hjälp av karuseller och hissar.
   Den komplicerade ljussättningen såg ut att vara hämtad från Spielbergs senaste skapelser. Laserstrålar, otaliga ljuskanoner och datorstyrda strålkastare gav ibland en nästan overklig upplevelse.
   Den inledande elva minuter långa filmen där sex låtar illustrerades med mer eller mindre engagerande bilder fick sin final när det på de tre filmdukarna på scen stavades "NOW" och bandet kom in.
   Där stod Paul McCartney på sin första Sverigeturné på 17 år och såg vanlig ut. Frisk och ungdomlig, intygar fotograf Anders Erkman på närmare håll. Odramatiskt och lite snopet var inledningen haltande och lite bristfällig.
   McCartneys röst lät först som en sprucken högtalare och "Figure of eight" och "Rough ride" är inte de bästa låtarna från senaste albumet.
   Men redan på den fjärde låten, "Got to get you into my life", tog konserten fart, publiken släppte loss och det började likna en av årets bättre konserter.

När McCartney valde band med yngre musiker menade han killar mellan 30 och 40 år. Hursomhelst ett band med engelska musiker som inte är så kända. Ändå valde McCartney att inte presentera bandet.
   Gitarristen Hamish Stuart, som också spelade bas, sjöng mycket. Bland annat duetten med Paul i "Ebony and Ivory", Robbie McIntosh gav ytterligare tyngd åt många gitarrsolon.
   Trummisen Chris Whitten fick sitt solo i "Coming up" då Isstadion förvandlades till ett ljusdränkt disco med hjälp av ett eldorado av ljusexplosioner och danstempo. Wix utförde alla komplicerade klaviaturinslag, bland annat stråkar på "Eleanor Rigby" och "Yesterday", medan Linda McCartneys närvaro inte betydde mycket varken för bandet eller publiken.
   Hela konserten var av jämn och hög kvalité. Ändå framstod så här i efterhand titellåten från "Sgt Pepper", då Paul tog på sig gitarren, och "Back in the USSR" med den legendariska Hofnerbasen, och den otroligt rockiga "Ain't that a shame", som oförglömliga toppar.
   Sedan är det väldigt svårt att förklara känslan när kalla kårar gick längs ryggraden på den korta stund, hundradelar av en sekund, när Paul inledde "The long and winding road" och "Hey Jude". Då märkte jag att han inte förlorat mycket av sin magiska röst genom åren.
   Den är snarare mjukare i balladerna och kraftfullare i rocklåtarna. Det var hans styrka på scen. Att kunna tackla känslosamma låtar som "Yesterday" och "Put it there" med samma intensitet som i det sanslösa rocktempot i låtar som "Get back" och "Live and let die"-
   Förutom den oväntade förseningen var McCartneys show en väldrillad föreställning med iögonfallande ljuschocker som luttrade kommentatorer jämförde med Pink Floyd. Sådant utanverk brukar dölja mindre väsentligt innehåll.
   Men i Paul McCartneys fall var det inte överraskande en konsert fylld med klassiska poplåtar, fylld med oöverträffade versioner och inte minst full av ren och skär pophistoria.

Paul McCartney: bas. gitarr, piano och sång
Linda McCartney: keyboards och sång
Hamish Stuart: gitarr, bas och sång
Robbie McIntosh: gitarr och sång
Paul WIX Wickens, keyboards
Chris Whitten, trummor

Låtarna:
Figure Of Eight
Jet
Rough Ride
Got To Get You Into My Life
Band On The Run
Ebony And Ivory
We Got Married
Maybe I'm Amazed
The Long And Winding Road
The Fool On The Hill
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Good Day Sunshine
Can't Buy Me Love
Put It There
Things We Said Today
Eleanor Rigby
This One
My Brave Face
Back In The U.S.S.R.
I Saw Her Standing There
Twenty Flight Rock
Coming Up
Let It Be
Ain't That A Shame
Live And Let Die
Hey Jude

Yesterday
Get Back
Golden Slumbers
Carry That Weight
The End

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Bland var sist men nästan bäst

Postad: 2017-06-24 07:59
Kategori: 10 år

En rapport från avslutningskvällen på Live at Heart 2014. The Bland fick rubriken men det bjöds på myckert bra på festivalens sistakväll.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 7/9 2014.


Foto: Carina ÖsterlingFU*K.

Foto: Anders ErkmanG2.

Foto: Anders ErkmanYonder.

FU*K; Stallbacken
G2, Kulturhuset
MARIA LECK, Clarion Hotel
THYRA, Rosengrens Skafferi
SAGA, Scandic Garage
YONDER, Kulturhuset
THE BLAND, O'Learys


"SLUTET GOTT - NÄSTAN ALLT GOTT" kanske inte är det korrekta talesättet men är på något sätt den beskrivande sammanfattningen av årets Live at Heart. Här fokuserar vi givetvis på det positivt musikaliska och upplaga 5.0 har varit den tveklöst mest intressanta och spännande upplagan av festivalen. Trots krångel med alltför sent producerade fysiska program, informationsmissar, programändringar och en svårmanövrerad hemsida har det på årets festival varit lätt att få nya favoriter, upptäcka oförutsägbara namn i mellanregistret eller helt enkelt återupptäcka gamla namn.
   På alla punkter har 5.0-versionen överträffat tidigare år av festivalen och jag har nog aldrig haft så roligt, känt mig så inspirerad och mött en så intresserad publik som vill diskutera och analysera programmet och sedan tipsa om bra artister. Jag vill passa på att tacka för alla kontakter med både kända och för mig okända ansikten under de här fyra festivaldagarna. Mest oväntade mötet var med pappa till Örebrofödde Lars Skoglund, trummis med Laakso, Moneybrother och nu Lykke Li.
   Fjärde och sista Live at Heart-dagen/kvällen/natten blev också den mest intensiva när jag befann mig på stadens alla gator, Stallbacken (det frejdiga ukulelebandet FU*K var en perfekt start på dagen), lunch på Bishops, en bakgård på väster, Örebro Ölkafés utomhusservering, källarlokal, hotell, restaurang, garage och sportbar från tidig lunchtid till ett par timmar efter midnatt. Minst sagt händelserika timmar med givetvis mycket musik men också många spontana och intressanta diskussioner.
   "Slutet gott"-formuleringen i ingressen blev verkligen verklighet på årets sista festivaldag. Både onsdag, torsdag och fredag drabbades jag av akut trötthet runt midnatt men The Bland var en ordentlig musikalisk explosion i natt och blev min festivalfinal. De tre sista timmarna på årets Live at Heart-festival tillhörde dessutom toppen av allt jag har sett och upplevt överhuvudtaget under alla festivaldagarna.
   Lördagskvällens stora höjdpunkter inleddes med det återvändande, tunga bandet Saga (full recension här), fortsatte med det avsevärt lugnare och musikaliskt förnämliga bandet Yonder för att sedan avsluta med det redan omnämnda men mycket imponerande The Bland, full recension här.
   Starten på kvällsaktiviteterna med gruppen G2 var också njutbar i all sin akustiska prakt med fem man på rad, banjo, slide, akustisk gitarr, ståbas och mandolin, som också sjöng suveränt. Jag laddade för en bluesgrassinfluerad repertoar men det blev oväntat originellt, varierat och personligt. Se upp för deras album som släpps om en månad.
   En jakt på variation förde oss till Clarion Hotell och Maria Lecks (se höger) svalkande röst. Hon inledde sin konsert med några killar i ryggen som snart försvann från scenen och faktiskt lämnade lokalen innan Maria var klar. Där satt hon ensam vid pianot och kunde lätt förväxlas med en Kate Bush-wannabe.
   På Rosengrens Skafferi var det mer än packat med folk som var uppenbart intresserade när exilörebroaren och sångerskan Karin Thyr, som lämnade staden för 21 år sedan, uppträdde tillsammans med sin man gitarristen Göran Eriksson under duonamnet Thyra. Genrebeteckningarna i Live at Heart-programmet har varit allmänt luddiga och Thyras konsert lät i mina öron som mer akustisk soul än americana.

I DEN GIGANTISKA FESTIVALLOKALEN Scandic Garage fick jag först uppfattningen att det var tusen människor i publiken när Sagas hett efterlängtade comebackkonsert skulle genomföras. Det kanske var en klar överdrift men kontrasten till alla de små festivalscenerna var minst sagt påtaglig. Men flera, flera hundra var det säkert i den okonventionella lokalen utan att jag direkt räknade alla. Närmare detaljer om konserten återfinns snart i en kommande recension här.
   Kvartetten Yonder har funnits i 12 år men aldrig uppträtt live så deras uppträdande på årets Live at Heart var synnerligen unikt. Har lite dålig koll på deras historia men i dagens upplaga av gruppen fanns både Peder af Ugglas, suverän gitarrist som plockade fram underbara Ry Cooder-vibrationer på sitt instrument, och Mats Persson, trummisen som också spelade mandolin. Men i centrum stod sångaren Mats Qwarfordt, berättade alldeles fantastiska historier till mellansnack men sjöng också med en tillbakalutad dignitet.
   Störst uppmärksamhet blev det när han förklarade att "Små grodorna" ursprungligen var en sång av Blind Lemon Jefferson innan bandet framförde "He arose from the dead".
   The Bland, som avslutade mina upplevelser på årets Live at Heart, var sist och nästan bäst av "det lilla" jag såg på festivalen.
   Som gnällig örebroare ska man ju i sann anda också räkna upp allt jag missade men, se, det tänker jag inte göra. Bara önska att de grupperna/artisterna kommer tillbaka på nästa Live at Heart 2-5 september 2015.
   Nu har jag klippt av mig festivalbandet, hängt undan ackrediteringen och lagt det ovanligt vältummade festivalprogrammet åt sidan. Nästa helg kommer vi möta med en viss vemodig saknad när vi redan längtar till nästa års första septembervecka.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Inget omöjligt uppdrag i London

Postad: 2017-06-23 07:54
Kategori: 10 år

Under några dagar och kvällar i London i januari 1999 tänkte jag genomföra ett projekt där jag ville besöka konsertställen där jag aldrig hade varit tidigare och se artister som jag aldrig upplevt live tidigare. Jag lyckades och redovisar alltiden här krönikan.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999 och sedan på HÅKANS POP.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999.

Uppdraget i London var utmanande men inte omöjligt: 1. Sök upp ett nytt konsertställe där du aldrig satt din fot. 2. Försök få en glimt av något nytt debuterande band. 3. Bejaka nostalgin när tillfälle ges. 4. Upptäck ett plötsligt genombrott. Klart att jag lyckades? På alla punkter. 12 Bar Club, Hefner, Rhatigan och Sebadoh i nämnd ordning.
   Med bara två hela kvällar på sig kan London i en första kontakt framstå som en svårgreppad smältdegel av konserter, artister och gränslösa nöjen. Men med viss rutin, lokalkännedom, flexibla omplaneringar och målmedvetenhet gick allt i lås. They Might Be Giants (som skulle bli nostalgikicken) spelade på Highbury Garage (för mig nytt ställe) men det var utsålt så, efter en bitter öl på historiska Hope & Anchor på Upper Street, snabbt tillbaka med Victoria Line till city. Denmark Street, en gatstump som på varje kvadratmeter andas pop- och rockhistoria från 60-talet till i dag, och 12 Bar Club, ett litet "hål i väggen" som för kvällen hade fyra artister på programmet. Av vilka Suzanne Rhatigan, som numera slopat förnamnet, var den minst okända.
   Dublin-födda Suzanne gjorde 1992 ett New York-inspelat album, "To hell with love", med studiofolk som Fred Maher, Matthew Sweet, Robert Quine med flera. En ganska opersonlig men sångmässigt stark skiva. Nu i avskalat sällskap, bas och trummor, blev det en intensiv upplevelse av både viskningar och attack.
   Suzannes basist, John Morrison, spelar vanligtvis i nya debuterande stjärnskottet Hefner, en Walthamstow-trio som hypats hårt av NME. Som jag dagen efter fick uppleva live. Två gånger. Först på eftermiddagen i Virgin Megastore och sedan på kvällen som ett av tre förband till amerikanska Sebadoh.
   Engelsk pop har utökats med ännu ett par hornbågade glasögon i sångaren Darren Hayman som också skriver enkla låtar utan gitarrsolon som även det påminner om Costellos 70-tal. På skiva, förra årets "Breaking god's heart", är de dock ojämnare när de pendlar mellan stark poprock och rena demokvalitén på vissa spår.
   Sebadoh fick sitt engelska genombrott just den där tisdagskvällen framåt elva på kvällen. En vildsint, explosiv nästan punkig framtoning men alltid en melodisk ådra som gjorde att undertecknad lätt rycktes med i hyllningskören på ett fullpackat Astoria.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Mike McGear

Postad: 2017-06-22 07:50
Kategori: 10 år

Paul McCartneys bror Mike McGear bytte efternamn för att inte förknippas alltför mycket med sin berömda bror och han lyckades i många år hålla en låg profil, bland annat som medlem i Scaffold. Men 1974 släpptes alla spärrar när Paul producerade och skrev majoriteten av låtarna på McGears album där huvudsakligen Wings finns med i kompet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/10 2016.




MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros K 56051)

Release:
24 september 1974
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Ron Woods "I've got my own album to do" och Peggy Lees "Let's love".

NU TILL ETT ALBUM SOM ÄR PLACERAD PÅ EN av två VIP-hyllor. På den första specialhyllan är Beatles - och de fyra medlemmarnas soloskivor samlade och på hyllan under återfinns skivor där Beatles-medlemmar medverkar, producerar eller exklusivt har specialskrivit låtar till skivan. Alla tre kategorierna finns faktiskt representerade på dagens aktuella vinylval. Mike McGear är bror med Paul McCartney men det är inte alls den anledningen att skivan är placerad i "den fina avdelningen". Paul har nämligen skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer. Skivorna på specialhyllorna är placerade i kronologisk och inte i alfabetisk ordning vilket förklarar omgivningen (Wood och Lee) i vinylhyllan.
   Mike har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ett kanske i sin helhet något ojämnt album.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: FOLK AT HEART 2016

Postad: 2017-06-21 07:58
Kategori: 10 år

Efter tredje upplagan av Inomhus/hotellfestivalen Folk at Heart i Örebro kunde jag sammanfatta hela festivalen i en enda lång artikel.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 10/1 2016.


I KVÄLLAR OCH NÄTTER TVÅ HAR FOLK AT HEART tagit upp all min vakna tid under de senaste dygnen. Folkmusik på både tvären och längden som lockat mycket folk både i grupperna och bland publiken.

Foto: Carina ÖsterlingÖrebro Spelmanslag.

2016 ÄR KNAPPT NÅGRA DAGAR GAMMALT och jag fick uppleva levande musik i en härligt koncentrerad festival som jag kan leva på resten av det långa året. Det blev inte oväntat några intensiva timmar som blev till dygn och till slut en hel weekend och det blir så här i efterhand först en otroligt övermäktig uppgift att på några rader sammanfatta den tredje upplagan av Folk at Heart. Var ska jag börja, var ska jag sluta och hur går det att redogöra för känslan som uppstår när den ena folkrelaterade musiken avlöser den andra folkrelaterade musiken?
   Folkmusik är inte bara en sak utan tusen. Den som till äventyrs tror att två dygn med levande musik, som kan samlas under folkmusikbegreppet, är en monoton och händelsefattig historia har inte upplevt det unikt svenska konceptet Folk at Heart. En musikfestival inom Scandic Grand Hotels väggar som bjöd på allt, absolut allt, från en ensam singer/songwriter till vrålande elektrisk rock från Irland. Och mitt i all denna allsköns blandning upptäckte jag en för mig ny genre, folkjazz. Musik är mitt livselixir och årets Folk at Heart var otroligt inspirerande. På många, många sätt.
   Eftersom det är svårt för att inte säga omöjligt att ge en samlad bild av en, i positiv mening, så spretig festival ber jag er läsare att följa med på min redogörelse av festivalen. Inte minst för att varje enskild människa av praktiska och naturliga skäl bara hinner med att uppleva en bråkdel av en stor musikfestival och däremellan umgås med andra och även leva ett normalt liv.
   Noteringarna var i år inte så detaljerade, långtifrån några låtlistor och inte några exakta låttitlar när många anonyma men duktiga musiker kom i min väg. Däremot dokumenterades mycket med mobilkameran.

FREDAG


Shoutin' Red i det trånga hotellrummet.


Lakeson & Friends med gästmunspelaren Bill Öhrström.


FÖR MIN DEL KICKSTARTADE ÅRETS FOLK AT HEART i matsalen på hotellet (Cupol) med The Bland som har förgyllt mitt liv både på skiva och live. Nu kom endast en tredjedel av bandet, två killar som jag tyvärr missade namnet på, till start men lyckades ändå underhålla i strumplästen med en akustisk gitarr och en liten maracas. Och inte minst stämsång. En repertoar med enbart nytt material (som de precis har spelat in för en kommande skiva) plus publikönskemål av en gammal låt.
   Ute i den livliga foajén samlades folk med festhumör och den intressanta duon Dimpker Brothers med två akustiska gitarrer och underbar stämsång försvann i allt stoj. Men jag skulle få uppleva brödraduon mer koncentrerat på nära håll på lördagskvällen.
   Jag hade en överenskommelse med mig själv att under festivalen ha en ambition att i första hand uppleva nya namn som jag tidigare missat och med facit i hand, nu på söndagseftermiddagen, lyckades jag väl sådär. Men Lakeson & Friends hade jag inte hört tidigare och genren, som jag kom att kalla folkjazz, är väl inte heller riktigt rumsren i mitt musiklyssnande liv.
   Men där fanns hisnande klanger från pianot (Kristian Lakeson), fiolen (allestädes närvarande Kajsa Zetterlund), ståbas och trummor. Där även festivalens gubben i lådan, Bill Öhrström, gästade med sitt munspel på en låt. Folkmusik från både Bretagne, Baskien och Bergslagen.
   Under kategorin namn som lockade för att de inte var nya eller spännande hamnar naturligtvis numera rutinerade David Södergrens Hot Five (bild vänster) och deras folkpop av Perssons Pack- och Pogues-stuk. Ändå var det med tillfredsställelse jag återigen fick uppleva bandets tajta, drivna arrangemang och låtstarka repertoar fast frustrerade musiker fick vänta på start på grund av tekniska problem som aldrig blev riktigt lösta med burkig sång som följd. Inga nya låtar men många muntra och uppiggande spontana infall mellan låtarna.
   Jag har ett väldigt turbulent förhållande till svensk musik med fiol och dragspel längst fram. Förmodligen är det gamla tv-upplevelser av Nygammalt som framkallar rent traumatiska minnen från min ungdom som än idag stör mina sinnen. Och innan Ad Hoc-orkestern, med sina tre fioler och dragspel, satte igång var jag fortfarande skeptisk och väntade mig bara gammalmodiga och alltför förutsägbara vibrationer. Men mitt tvivel kunde inte vara mer fel.
   Här var det fioler i en underbar samklang och med en energisk intensitet, ett drivet dragspel, blytung ståbas och en läcker banjo så långt från Erik Öst och Gnesta-Kalle som det går att komma. Med nyskrivna låtar som svängde mer än Motörhead någonsin gjort i min värld. Och med en av festivalgeneralerna, dragspelaren Andreas Svensson, som lustig presentatör av repertoaren. Se där vilken härlig överraskning.
   Hotellrumsbesöken inleddes med märkligt namngivna bandet Roanokeans, tre killar från det annars så intressanta Winchester Widowmakers. Lågmäld amerikansk akustisk country och tre röster som slog oss i publiken med häpnad. Avskalat men ändå var variationen total under trions enda framträdande under årets Folk at Heart-festival.
Shoutin' Red tillhör väl också det redan kända artistmanskapet men hon tog nya viktiga steg i sin nyss påbörjade artistkarriär genom att sjunga på svenska som på ett mirakulöst märkligt sätt lätt så naturligt och fantastiskt bra. I den vanliga repertoaren av urgamla amerikanska visblueslåtar klämde Felicia Nielsen, som är hennes rätta namn, in både låten om "Herr Peder" och en helt egen nyskriven svensk låt. Totalt avväpnande samtidigt som jag såg denna personliga och talangfulla stjärna bredda sin publik.
   Så dags på fredagskvällen var det i hotellrummen som föreställningarna genomfördes och Shoutin' Red fick också hjälp av Bill Öhrström och alla hans munspel på många låtar. En kombination med uppenbar lyskraft.
   Sedan lockades vi av Simon Nybergs namn till ett annat rum där han skulle uppträda tillsammans med Ida Blomqvist. Nybergs geniala kunnande i bland annat Six String Yada och Tullamore Brothers plus hans privata mänsklighet var ett lockbete men Ida med nye partnern Christian Blackmon, gitarr och fiol, bjöd på en uppfriskande nästan teatral föreställning i det lilla formatet. Med bland annat tramporgel som Ida släpade runt i hotellkorridoren...
   Efter en kort mellanlandning i baren tog batterierna plötsligt slut och fredagens festivalkväll var till ända.

LÖRDAG


Mathilda Wahlstedt med Maja.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindberg dekorerade Olle Unenges låtar.

Foto: Carina ÖsterlingShoutin' Red gjorde det omöjliga: Sjöng på svenska.


Ad Hoc-orkestern tog tillbaka min tro på fiol och dragspel.


Dimpker Brothers har något stort på gång.



ÄGNADE FLERA TIMMAR UNDER LÖRDAGEN PÅ SLOTTET i Länssalen på min gode vän Anders Erkmans fotoutställning och träffade massor med intresserade människor, diskuterade gamla konserter och blev även radiointervjuad.
   Tillbaka på Scandic Grand och dag två på Folk at Heart inledde jag i Verandan med ännu en god vän, Olle Unenge (bild höger), på den anspråkslösa scenen. Han är en låtskrivare av den klassiska sorten från en tid innan singer/songwriter-begreppet uppstod. Presenterade några nya låtar, en tillägnad dottern Frida, som inledde konserten och lovade gott inför framtiden. På nära håll var det imponerande att höra och se gitarrspelet när Olle dessutom på majoriteten av låtarna fick hjälp av banjomästaren Jesper Lindberg som dekorerade snyggt i de annars avskalade arrangemangen.
   Det är så fint att uppleva rutin i sin ädlaste form. Som när duon efter minimala repetitioner halkade lite fel under "Song to Woody" men allt räddades upp på ett mästerligt sätt.
   Frångick min sedvanliga vana att se konserter från början till slut med att göra några korta besök på John Mitchell & Sofie Jonssons och Charlize Merighi Bands utan att riktigt fånga en uppfattning men folkmusikinstrumentet vevlira, som finns med i Merighis sättning, är ju en fascinerande skapelse. Min vän Patrick berättade förresten att namnet på engelska är hurdy-gurdy och är inte oväntat mycket komplicerat att spela.
   Sedan samlade vi oss för ännu ett förtrollande framträdande av Mathilda Wahlstedt som med hjälp av sin akustiska gitarr och kompisen Maja spelade och sjöng några riktigt fina sånger som nästan fick snöfallet att stanna upp utanför fönstret. Någon av de bästa låtarna hette något i stil med "Mountain birds on the hill" och var lika vacker.
   Hämtade oss lite efter det betagande framförandet, lyssnade lite på traditionell musik i lobbyn med Örebro Spelmanslag och gjorde ett kort besök hos grekiska folkmusikens Ya Mas innan jag återigen fick njuta av Ad Hoc-orkesterns humor och musikalitet som fungerade perfekt i det lilla hotellrumsformatet.
   DSH5 hade mer tur med ljudet på lördagskvällen och ändrade lite i repertoaren och kunde då bjuda upp Åsa Bergfalk på scenen och den alldeles fina duetten "Rocky Balboa" fick jag höra för första och enda gången under årets festival.
   Efter den hyfsat långa, ca 45 minuter, konserten kunde jag inte motstå ännu en visit på Shoutin' Reds konsert. Nu utan Bill Öhrströms hjälp men det fina gitarrspelet, den distinkta rösten och helt tidlösa repertoaren kan jag aldrig tröttna på med denna ödmjukt strålande stjärna till artist. Hon hade lagt till låten "Geordie", kanske den allra bästa låten på hennes album, som gjorde framträdandet än mer lysande.
   Vi avslutade nattkonserterna med ett besök i hotellrummet där bröderna Dimpker med sång, akustiska gitarrer och en rejäl portion ungdomlig charm nu verkligen imponerade. På nära håll kunde jag konstatera att killarna har en oslagbar känsla i konsten att skriva låtar. Mot slutet fick de hjälp av rapparen Osten af Mozzarella och hans "Farväl Örebro" och mixen av rap och pop blev något av en hit.
   Sedan hade Osten blivit fixerad av Dimpker Brothers cover på The Bands "The weight" och tillsammans avslutade de konserten med den låten där bröderna Adam och Martin gjorde ett fenomenalt jobb att reproducera originalets alla röster på bara två man plus Osten i refrängen.
   Där någonstans runt kl två tog orken slut även denna kväll men jag är övertygad om att spontanspelningar runt om på hotellet förekom halva natten.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Larm #17: våren 1984

Postad: 2017-06-20 07:55
Kategori: 10 år

Våren 1984 kom den legendariska rocktidningen Larms sista nummer, det 17:e. Det var en tidning som visserligen hade tappat initiativtagaren Lennart Persson i redaktion men där namn som Per Hägred, Dennis Nelinder och Staffan Solding gav tidningen guldkant in i det sista.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/6 2015.




1. Bosstown
2. Route 66 - en väg att färdas
3. If you're looking for treble
4. Talkin' 'bout a new generation: Los Angeles i 80-talet
5. JULIAN COPE
6. BARRACUDAS
7. Den svart/vita teven!
8. SOFT BOYS
9. I tryck
10. Psychoactive
11. Brittiska 45:or
12. Amerikanska 45:or
13. Searchin' for shakes


NÄR DET SJUTTONDE NUMRET AV LARM ramlade in i brevlådan, någon gång under våren 1983, förstod nog ingen att det var tidningens sista. Redaktionen, under ansvarige utgivaren Dennis Nelinders ledning, utlovar en Creation-artikel och fortsättning på Bosstown-temat till ett kommande nummer men Bo Zadig skriver också i den inledande texten: "Vad vi har att bjuda på i nästa nummer tänker jag inte skriva här igen, för då kommer väl hälften att utgå". Vad vi då inte ont anande visste var att allt kom tyvärr att utgå i det kommande #18-numret. Larm RIP.
   Efter det innehållsmässigt tämligen tunna #16 av Larm var den 44-sidiga #17 en uppryckning i innehåll fast jag saknar intressanta albumrecensioner. Priset för tidningen var fortfarande 20:- där man som prenumerant fick en flexiskiva på köpet med det amerikanska garagerockbandet The Remains. På genomskinlig svajig tunn plast (33 1/3 rpm) får vi deras tidigare outgivna version av Chuck Berrys "Talkin' 'bout you" inspelad live i studion 1966. Se bild nedan.
   Artikeln som ackompanjerar skivan har rubriken "Bosstown" och handlar om det engelska sound som grupper från Boston förmedlar. Med tyngdpunkt på 60-talets The Remains och 80-talets The Real Kids ger Per Hägred information om fler intressanta gamla och nya soundmässigt närbesläktade namn som Paley Brothers, Sidewinders, Modern Lovers, DMZ, Taxi Boys och Willie Alexander.
   På tidningens förstasida, där fortfarande devisen "Rock, inte schlager" förekommer, finns det lite färg och några sidor inne i tidningen, 7-14, är tryckta på blåskinande papper. Det är Staffan Soldings bluesresa längs Route 66, med en uppräkning av många bluesartister som Louis Jordan, Amos Milburn och Roy Brown, som har fått den mycket passande grafiska profilen.
   Men det här Larm-numrets huvudroll spelas av den långa artikeln om den samtida Los Angeles-scenen som just de här åren i mitten på 80-talet är riktigt levande och händelserik. Skriven av Bucketfull of Brains-journalisten Nigel Cross, översatt av Janne Landgren men lite rörigt redigerad är den än i dag mycket intressant läsning. En underbar återblick till grupper som The Bangles, Three O'Clock, Dream Syndicate, Green On Red och Rain Parade av vilka jag hade förmånen att se de två sistnämnda live i Örebro, i mars och november 1985.
   Michael Björns artikel om den irrationelle Julian Copes historia från de tidiga dagarna i Crucial Three till Teardrop Explodes splittring mot slutet av 1982 är intressant fast det handlar en man som uppträdde under många skepnader och olika namn.

ETT UPPSLAG I DET SISTA LARM-NUMRET ägnas åt gruppen Barracudas, ett annat band som stod på en Örebro-scen (april 1984) i mitten på 80-talet. En innehållsrik men osignerad(?) artikel, kompletterad med en diskografi, som hyllar det nyligen släppta albumet "Endevour to perservere" med ett band som hade några år kvar i branschen.
   Under rubriken Den svart/vita teven!" presenterar herrar Björn och Landgren en artikel om det engelska new wave-bandet The Monochrome Set över fyra hela sidor. Landgren har också skrivit om det Syd Barrett-influerade bandet The Soft Boys där de kommande popprofilerna Robyn Hitchcock (soloartist) och Kimberley Rew (Katrina & the Waves-medlem och "Walking on sunshine"-låtskrivare) figurerade.
På I Tryck-sidan recenseras rockuppslagsboken "The Trouser Press guide to new wave" och John Lennons/Yoko Onos fotografibok "Summer of 1980". Och i ett litet PS till förra Larm-numrets Psykedelia-special har Micke Widell plockat ihop en C90-kassett, en sida England och en sida USA med grupper som Tomorrow, Syn, The Misunderstood, The Smoke men också välkända namn som Beatles, Rolling Stones och Jefferson Airplane.
   Singelsidorna är uppdelade på engelska (Micke Widell) och amerikanska (Gert Olle Göransson) skivor. Widell fastslår att engelsk rock i singelformatet vid den här tidpunkten inte är bra men tipsar ändå om Kirsty MacColl, Scritti Politti, Phillip Chevron och John Lennons "Nobody told me" som han mycket finurligt jämför med Nick Lowe... På det amerikanska svårt redigerade uppslaget, där några minnesrader om den då nyligen avlidne Marvin Gaye får plats, är det svårt att hitta favoriterna bland rock- och soulskivorna.
   På sista sidan i det sista Larm-numret presenteras "Swedish Beat 1965-1968"-samlingen "Searchin' for shakes", ihopplockad av Lennart Persson och Ulf Lindqvist, som innehåller svensk lite tuffare pop med grupper som Namelosers, Bootjacks, Merrymen, Shanes och Tages.

Efter 17 ofta välmatade nummer av Larm blev det efter dryga åtta år stopp 1984. Det kan låta magert och kortfattat som en parentes i den svenska rocktidningshistorien men Lennart Perssons skapelse har för evigt etsat sig fast i varje musikälskares själ. Som jämförelse kan jag nämna den i allmänhetens ögon prestigefyllda tidskriften Pop som existerade i bara sju år, 33 nummer, mellan 1992 och 1999.
   Redan innan Larms nedläggning våren 1984 hade Lennart Persson hoppat av från tidningsledningen, på grund av tidsbrist, men var snart tillbaka med en liknande publikation om musik, Feber. Premiärnumret lanserades hösten 1983 och om två veckor berättar jag på den här platsen allt om innehållet i första Feber.

/ Håkan




10 år (38)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2017 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.