De tio senaste blogginläggen

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1987)

Postad: 2019-03-20 07:59
Kategori: Intervjuer

MATS RONANDER ÄR NOG DEN ARTIST SOM jag genom åren har intervjuat flest gånger. Från den där första intervjun i december 1980 när jag långt och omsorgsfullt sammanfattade hans karriär till många andra tillfällen. Inför en konsert i Örebro Konserthus 10 april 1987 träffade jag Mats innan konserten och det var mycket fokus på det helt aktuella albumet "Reality" där han efter fyra soloalbum på svenska nu skrev och sjöng på engelska.
   Det var för andra gången på både turné och skiva som Mats omgav sig med exakt samma band, Åke Sundqvist, trummor, Henrik Jansson, gitarr, Mats "Mackan" Englund, bas, och Peter Ljung, keyboards, med fru Sanne Salomonsen i spetsen på sång och percussion.
   Jag och fotograf Anders Erkman gick tidigt till Konserthuset med en ambition att ta den där privata bildmotsvarigheten till skivomslaget men på den punkten tog Mats bestämt avstånd från idén. Men intervju bjöd han på i sedvanlig ordning innan både jag och Anders hann till tidningen och leverera text och bild till morgondagens Nerikes Allehanda och sedan tillbaka till Konserthuset för konsert.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/4 1987.

MATS RONANDER ÅTER I BARNDOMSSTADEN

PÅ FREDAGEN ÅTERVÄNDE MATS RONANDER till sin forna barndomsstad Örebro för en konsert på Konserthuset. Han är inte född här, blev örebroare endast sex månader gammal, och flyttade redan som 16-åring härifrån så hembesöken hos familjen har varit sporadiska.
   - Jag var senast i Örebro hösten 1985, säger Mats och tänker då på förra höstturnén.
   - Det blir aldrig av, det är lättare att farsan och morsan kommer till Stockholm där övriga familjen bor, fortsätter han.
   Men Mats kompenserar familjekärleken på omslaget till senaste albumet, "Reality", där mamma Tora ler ikapp med honom. Ett omslag med mer allvar än man kan tro.
   - En kul grej. Bilden är både humor och kärlek men också mycket allvar. Down to earth som plattan, jag tycker skivan är mer naken och rakare än något jag gjort tidigare.
   Mats vill dela med sig av framgångarna till bandet som kompade honom på förra turnén, nya skivan och nu även live.
   - Killarna brukar lite nedlåtande kallas "studiomaffia" men vi är ett band som delar på allt, även gaget. Jag hindrar dem inte att spela med andra artister, som Springsteen och E Street Band, men de prioriterar mina grejer.
   "Malla" var tidigare killen som hoppade in i alla sammanhang. Bakom Lundell, ABBA, Ledin och i Varmare Än Körv, ett annorlunda projekt med Gateway Band tillsammans med författaren Rolf Börjlind och konstnären Carsten Regild, och producerade också andra artister.
   Tillsammans med fru Sanne Salomonsen har han nu två solokarriärer att tänka på så tiden är knapp för några sidoprojekt.
   - Det är en annan karusell nu, säger Mats som för några veckor sedan kom från London och en tre månader lång albuminspelning av Sannes nya album.
   - Men visst träffar jag gamla kompisar och jammar ibland.
   På "Reality" sjunger Mats på engelska för första gången på ett soloalbum men det är inte första gången han attackerar det språket.
   - Under Nature-tiden sjöng jag uteslutande på engelska, säger Mats utan att vilja jämföra texterna idag och då.
   - Det var mer bluesrim då. Det var att skjuta väl högt för en tonåring tycker jag väl.
   Men han trivs med engelskan som han tycker är rikare, bredare och ett bra sångspråk. Han tycker också att han finner enkelheten även där.
   "Här kommer en bluesman från Örebro..." sjöng du på förra plattan, du tror inte lyssnaren uppfattar dina engelsk texter som opersonliga?
   - Jag förstår vad du menar. Det var mycket ironi i den texten precis som på "En hederlig man". Jag tycker jag har funnit ett språk till musiken, svarar han lite undvikande.
   Han skrev låtarna på keyboards i Danmark i somras och tillbringade nästan hela förra året där.
   - Jag turnerade med Sanne där. Ett avspänt och vackert land som jag trivs i, avslutar Mats intervjun en timme innan konserten.
   En konsert på ett nästan utsålt Konserthuset. Många låtar utlovas från det senaste albumet men också en del gamla favoriter i nya arrangemang.

/ Håkan

50-tal: #10. "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go" (1957)

Postad: 2019-03-18 07:57
Kategori: 50-talets bästa



GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go

(Capitol)

UNDER ANDRA HALVAN AV 50-TALET TÄVLADE de amerikanska skivbolagen om vem som först skulle upptäcka "nästa Elvis". Capitols representant i den utmaningen var Gene Vincent och han tillhör tveklöst de tio mest betydelsefulla 50-talsrockarna. Kanske till och med de fem? När Gene tog steget in i rockbranschen i 1956 förvandlades hans två riktiga förnamn Vincent Eugene till det alldeles lysande artistnamnet Gene Vincent och genombrottet kom snabbt och pardonlöst sommaren 1956. I övrigt delade Vincent Eugene Craddock samma knapra barndom med många andra artister under den här tiden.
   I den här serien brukar jag "skryta med" att jag själv inte har några autentiska minnen av 50-talsmusiken. Det var i stort sett bara Bill Haleys "Rock around the clock" på stenkaka (78 rpm) som snurrade i mitt hem som är det enda musikaliska minnet från den decenniet.
   Men däremot har minnet av Gene Vincents genombrottslåt "Be-bop-a-lula" etsat sig fast tydligt i min hjärna. Men då handlar det om den nyinspelade twistversionen som i november 1962 gick in på Tio i Topp och några veckor senare toppade listan. Det fick ungarna på gården hemma på Norrby i Örebro att ställa sig på sandhögarna, eller snarare snövallarna, att brista ut i den totalt obegripliga men klassiska rock'n'roll-frasen.
   Det var alltså originalinspelningen av "Be-bop-a-lula" som i maj 1956 förändrade Gene Vincents liv och på ett ögonblick ändrades förutsättningarna för hela rock'n'roll genren och gav Gene det stora mäktiga genombrottet.
   Det låter nästan som en påhittad saga att någon, i det här fallet Gene Vincent, kan debutera med en så epokgörande och oförglömlig rock'n'roll-klassiker. Men det var alltså hans lyckosamma start på en karriär som både musikaliskt och personligt skulle visa sig vara en extrem berg- och dalbana. Enorma toppar, där jag inte vill placera just 1956-versionen av "Be-bop-a-lula", men också djupa och oförklarliga svackor.
   Den överdrivet hickande sångstilen på genombrottslåten har jag aldrig fastnat för och just det blev Gene Vincents signum på de första singlarna. Det kanske förklarar att jag föredrar den fartigare nyinspelningen av "Be-bop-a-lula" framför det lite segare originalet. Däremot var ju kompbandet Blue Caps, med från början Cliff Gallup på galen sologitarr, genomgående lysande på Vincents skivor fast medlemmar byttes ut längs vägen.
   Titeln på andrasingeln "Race with the devil" skvallrar om full fart men är inte så vansinnigt snabb rockabilly. Däremot låter b-sidan "Gonna back up" mycket fräschare.
   Redan här, augusti 1956, pendlar det friskt mellan gapigt röjiga rockabillylåtar och musikal- och schalger nummer i Vincents repertoar. Debutalbumet "Bluejean bop!" är verkligen en tålamodskrävande balansgång. Men titellåten är hans hittills största triumf i mina öron och blev också nästa singel där b-sidan "Who slapped John?" var ännu vildare och snabbare.

"BLUEJEAN BOP" PÅMINNER MIG OM ATT Paul McCartney inleder sin fina coverskiva "Run devil run" (1999) med just den låten. Och märkligt nog inledde även John Lennon sitt coveralbum "Rock'n'roll" med en Gene Vincent-låt, "Be-bop-a-lula". Vincent var en stor favorit i Beatles liverepertoar redan i slutet på 50-talet.
   Fram till nu, december 1956, hade Gene Vincent som låtskrivare haft del i det mesta av singelmaterialet men nu börjar coverlåtar bli väldigt vanliga i hans repertoar och sega ballader gjorde allt oftare entré i den annars så rock'n'roll-injicerade artistens diskografi. Jerry Reeds "Crazy legs" och "Lotta lovin'" är helt okej, "Dance to the bop" är hyfsad rockabilly men "Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)" är en klart seg ballad, "Five days, five days" gränsar till doo-wop och Bobby Darins smetiga ballad "Wear my ring" är så gott som olyssningsbar. Bara ett sätt att följa Elvis Presleys då alltmer balladförekommande spår.
   Mitt i Gene Vincents vid den här tiden ganska ojämna skivutgivning blixtrar det dock till ibland och ljuvligt effektiv rock'n'roll kommer ur Genes mun medan medlemmarna i Blue Caps ofta överträffar sig själva. Bill Monroes "Rocky road blues" är en oväntat bra rockare och bandet kör stenhårt på gitarr och piano, både Gene och bandet är lysande i "I got a baby" och "Say mama" tillhör Vincents allra bästa 50-talsmaterial.
   Men klart bäst av allt jag har hört med Gene Vincent under min långa research är den vilda och rockabillyfantastiska låten med den tungvrickande titeln "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go". Singel-b-sida i England, som var Vincents andra hemland, men stolt singel-a-sida i USA.
   Gene Vincent avslutar dock inte 50-talet med flaggan i topp. Storbandsswing ("Who's Pushin' Your Swing?"), Judy Garlands "Over the rainbow" och Gershwins "Summertime" är inget man vill förknippa med rock'n'roll-rebellen Gene Vincent som så tveklöst tillhör 50-talets mest ädla artister.
   36 år gammal avled Gene Vincent 12 oktober 1971 av brustet magsår.

/ Håkan

Sedvanlig St Patrick's-fest på Clarion Hotel

Postad: 2019-03-17 13:06
Kategori: Live-recensioner



Tullamore Brothers på St Patrick's-firande på Clarion Hotel.

Samtliga bilder: Carina ÖsterlingChristy O'Leary ställde sig upp och sjöng några sånger kompad av Tullamore Brothers och (i förgrunden) irländaren Junior Davey på sin bodhran-trumma.


TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 16 mars 2019
Konsertlängd: 21:05-22:44 (99 min)
Min plats. Sittande i fåtölj ca 4 m från scenen.


ST PATRICK-FIRANDET HAR TJUVSTARTAT över världen och även lokalt här i Örebro. Kvällen innan officiella St Patrick's Day uppträdde Tullamore Brothers traditionsenligt på Clarion Hotel inför en sedvanligt stor, dansant och festsugen publik. Bandet var för kvällen utökat med Irlandsrelaterade musiker som gjorde konserten än mer underhållande och varierad. Därtill bjöd Christy O'Leary och Junior Davey på värdefulla insatser på sina instrument säckpipa respektive slagverket bodhran.
   Även de tre dansande flickorna från Irish Dance Project har sedan flera år tillbaka blivit en tradition på Tullamore Brothers St Patrick's-konserter och de bjöd som vanligt på taktfasta danssteg på scen instrumentalt kompade av bandet. Bandet som den här våren har fått en ny medlem i Örebro Kammarorkesters violinist Olof Ericsson som hoppar in när ordinarie medlem Kajsa Zetterlund hindras av studier. Men på lördagskvällen medverkade båda sida vid sida och samarbetade ljuvligt med sina fioler som naturligt gav ännu mer sug i arrangemangen.
   Det internationella gästbesöket Junior Davey från County Sligo på Irland gav också bandet ett fylligare och mer taktfast sound med sin stora bodhran-trumma som han skickligt och elegant spelade på.
   Med sina irländska rötter i ryggen bjöd Christy O'Leary på flera sånger vid mikrofonen när han med perfekt dialekt tolkade folkmusiklåtar, ballader och snabbare låtar, som normalt inte ingår i Tullamore-bandets vanliga repertoar. Då fick ordinarie sångaren Olle Unenge ta ett steg tillbaka men bjöd snart tillbaka med åtskilliga kända slagkraftiga allsångslåtar där rutin och erfarenhet visade sitt tydliga ansikte.


Christy O'Leary, säckpipa, Junior Davey, bodhran, och Mats Lindström, irländsk bouzouki.


Olof Ericsson, fiol, Kajsa Zetterlund, fiol och Olle Unenge, sång och gitarr.


Irish Dance Project-flicka på scen.


/ Håkan

I min skivhylla: Alvin Lee and Mylon LeFevre (1973)

Postad: 2019-03-15 07:50
Kategori: I min skivhylla



ALVIN LEE AND MYLON LeFEVRE: On the road to freedom (Chrysalis CHR.1054)
Release: 2 november 1973


DEN ENGELSKE GITARRISTEN ALVIN LEE kommer nog för all framtid att huvudsakligen personifieras som ledaren för Ten Years After fast han från 1973 och framåt uppträdde under eget namn och hade en egen grupp. Under inspelningarna av "On the road to freedom", juli/augusti 1973, tog han det första lite annorlunda steget mot soloaktiviteter fast TYA i högsta grad fortfarande existerade som grupp. USA-turné april 1973, Japan-turné i maj och ett livealbum, som släpptes i juni, följdes av inspelningarna till ovannämnda skiva.
   Sedan var det meningen att bandet skulle ta paus resten av året och Alvin, vars riktiga namn var Graham Anthony Barnes, kunde koncentrera sig på solobaserat material. Men det blev inte riktigt så. Hösten 1973, mellan inspelning och utgivning av "On the road to freedom", gjorde Ten Years After trots allt en engelsk tvåveckorsturné.
   Ten Years After var aldrig min kopp engelskt te. Deras intensivt gitarrmarinerade bluesrock fick aldrig plats i mitt hjärta. När jag läser Pete Frames beskrivning av gruppen som ett "high-powered, frenetic, loud, flashy blues band" förstår jag varför. Och jag har också viss förståelse för att även Alvin runt 1973 började tröttna på det elektriska men också begränsade soundet. Han ville uppenbart spela mer akustisk musik och fick då chansen att samarbeta med den lika gamle (29 år) amerikanen Mylon LeFevre som musikaliskt kom från ett i sammanhanget udda håll, gospelmusiken.
   1973 hade jag ingen koll på Mylon och hans religiösa bakgrund med gospelursprunget från familjebandet The Lefevres och berömda Stamps Quartet på 60-talet. På 70-talet ägnade sig Mylon åt egna aktiviteter, bildade eget band, gjorde skivor i eget namn och skrev huvudsakligen materialet själv. Samarbetade med musiker från Atlanta Rhythm Section och Mountain och producerades av både Allen Toussaint och Felix Pappalardi.
   Under Ten Years Afters oräkneliga turnéer var det mängder av olika förband som värmde upp konsertpubliken. På några spelningar i USA under hösten 1971 var det Mylon och hans grupp Holy Smoke som spelade först. Och ett fruktbart möte mellan Alvin och Mylon. En ovärderlig kontakt som hölls vid liv ett år senare när Mylon kom till England och gjorde några inspelningar med Alvin i Roger Daltreys hemmastudio med planer på att ge ut dem på skiva.
   Så blev inte fallet då men samarbetet mellan Alvin och Mylon, från Macon, Georgia, skulle ett år senare resultera i "On the road to freedom". Ett album som spelades in i Alvins hus i den egna nybyggda studion Space Studios i lantliga Checkendon i Oxfordshire. Prominenta musiker/grannar dök till och från upp och hjälpte till.
   Mötet mellan Alvin och Mylon räddade också livet på varandra. Alvin Lee fick en chans att utveckla helt andra musikaliska vägar och Mylon LeFevre tog sig ur ett djupt drogberoende efter många år på turné. Titeln på deras album säger väl egentligen allt. De var, på olika sätt, på väg till friheten.

I DEN AVSLAPPNADE MILJÖN I STUDION bakom Alvins hus kunde paret jobba i lugn och ro, utan någon tidspress, och den atmosfären har de tagit med sig in i arrangemangen på skivan. Låtar skrevs ofta i studion och startade ibland med bara två akustiska gitarrer. Ibland utvecklades inspelningarna på bara två man som gjorde att exempelvis Alvin spelade både gitarr, bas och trummor på samma låt.
   Skivan är inspelad på den engelska landsbygden men har, tack vare Mylon LeFevres närvaro, ett soundmässigt amerikanskt laidback-sound. Mylon sjunger på de flesta låtarna men tillsammans med Alvin delar de på mikrofonen ibland.
   De akustiska arrangemangen dominerar albumet men det finns också några hårt elektriska låtar där Alvins gitarr får stort svängrum men där också gästartister som George Harrison och Ron Wood hjälper till att pumpa in energi.
   Det är just Harrisons närvaro som gör att "On the road to freedom" är placerad i min Beatles-relaterade skivhylla. Som granne till Alvin dök han upp på inspelningarna, ombads skriva en låt och kom tillbaka med "So sad (no love of his own)". En fin melodi med en vemodig text som då handlade om Harrisons uppbrott från frun Patti. Harrison både körar och spelar gitarr, slide och bas på inspelningen och uppträder under "pseudonymen" Hari Georgeson. Harrison gjorde för övrigt en egen version av låten till sitt album "Dark horse" ett år senare.
   "On the road to freedom" innehåller många akustiskt klingande låtar som bäst symboliserar soundet på hela albumet. Från den inledande titellåten via "The world is changing", "We will shine", "Carry my load" och "Lay me back" till "I can't take it" är Alvin och Mylons skiva mycket njutbar och intressant. "Funny" är ren och skär och måhända lite simpel countryrock när genren hade sin höjdpunkt.
   Men här finns också några hårdare arrangemang, "Fallen angel" och avslutningslåtarna "Riffin" och "Rockin' til the sun goes down", där det går att skönja Alvin Lees ursprung i mer elektriska sammanhang.
   Även den Ron Wood-skrivna "Let 'em say what they will" tillhör skivans rockigare låtar där Wood själv hjälper till på gitarr och bas och det låter som ett sound som påminner om både Stones och Faces.
   "On the road to freedom" är ett väldigt spännande och underhållande album. Det är bara synd att pianisten/organisten Tim Hinkley konsekvent har fått sitt namn felstavat på skivomslaget.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Shanne Hasler (1986)

Postad: 2019-03-13 07:57
Kategori: Intervjuer

ÄNNU ETT SÅ KALLAT SPONTANT OCH OFÖRBERETT samtal på en pub i London 2 december 1986. Jag och min vän Thomas hade letat oss fram till puben King's Head i Fulham en tisdagskväll i december. Målet var en konsert med Len Bright Combo som jag året innan, också i december, hade upplevt på scen vid två tillfällen. Största anledningen som lockade oss till konserten var sångaren Eric Goulden som ett antal år innan var en av skivbolaget Stiffs profiler under namnet Wreckless Eric.
   Len Bright Combo var en extremt skramlig rocktrio med ett sound som på skiva lät helt omixat och på scen bjöd på än mer oväsen fast det i deras repertoar, signerat Goulden, fanns några guldkorn till låtar plus en alltid hysterisk version av Wreckless Eric-klassikern "Whole wide world".
   Nu ska inte den här inledande texten i huvudsak handla om Len Bright Combo. På en soffa i lokalen kände jag igen Shanne Hasler från en London-tripp i januari 1985 när jag tre gånger samma vecka upplevde The Men They Couldn't Hang på scen, en grupp där Shanne Hasler spelade bas.
   När jag träffade henne påpekade Shanne sitt svenska påbrå utan att jag då egentligen fattade hur och var. Hon nämnde Dalarna och jag har via hennes svenska halvsyster Anna-Karin Axelsson fått ganska sensationella uppgifter om att Shanne är släkt med Breitholtz-Göthe-familjen som var involverade i Falu Gruva och sedan via Singapore flyttade till England.
   Shannes mamma heter Maja Göthe Bradley och Shannes dotter fick förnamnet Sigrid efter mormor (som dog 1990). Sigrids pappa John Hasler var en gång i tiden trummis i Invaders, gruppen som senare förvandlades till Madness som Hasler var manager åt. 1990
   Under hela The Men They Couldn't Hang-sejouren som basist hette Shanne officiellt Hasler i efternamn. Men både innan, under Nipple Erectors-tiden, och numera är hennes namn Shanne Bradley. I Nips var sångaren den inte helt okände Shane MacGowan som 1987 i Pogues skrev en låt som hette "Shanne Bradley", extralåt på maxisingeln "Fairytale of New York"...
   Angående det planerade låtskrivarsamarbetet med Eric Goulden, som Shanne i förtroende berättade för mig 1986, blev det däremot inget av.

   På den nytagna bilden till höger ser vi halvsyskonen Shanne Bradley (till vänster) och Anna-Karin Axelsson.

   Tack Anna-Karin Axelsson för info och kontakt.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 1986.

Shanne hoppar av
"TÄNKER SKRIVA LÅTAR MED ERIC I FORTSÄTTNINGEN"


FÖR TVÅ VECKOR SEDAN BESTÄMDE SIG Shanne Hasler, kvinnlig basist i The Men They Couldn't Hang, att hoppa av från gruppen och livet i rockmusikens relativa rampljus. För Allehanda avslöjar hon att hon nu tänker skriva låtar med Eric Goulden mer känd en gång som Wreckless Eric och nu ledare för Len Bright Combo.
   Shanne, som faktiskt har svenskt påbrå, började sin musikerbana i punkgruppen med det uppseendeväckande namnet The Nipple Erectors vars sångare då var Shane MacGowan, nu känd sångare i The Pogues.
   The Nips, som gruppen kortade namnet till, gjorde två singlar, "King of the bop" och "Gabrielle", och ett liveinspelat album, "Only the end of the beginning". Traditionell rock med punkenergi.
   För drygt två år sedan dök den folkrockinspirerade gruppen The Men They Couldn't Hang, där Shanne spelade bas, upp på skiva och scen. Ett otroligt scengäng med många bra låtar på sin repertoar. Gruppen släppte två singlar, bland annat den fina "Ironmasters", och ett album på Elvis Costellos skivbolag IMP.
   I år har gruppen knutits till ett större, internationellt bolag men dess distributör i Sverige har skandalöst döva öron för gruppens senaste singlar och nya albumet "How green is the valley", en personlig touch på folkrocktemat, finns bara i importaffärer.
   - Är du från Sverige och känner igen mig, säger Shanne när jag träffar henne på en konsert med Len Bright Combo på en pub i södra London. Vi har spelart i både Finland, Norge och Danmark men aldrig i Sverige.
   - Min mormor bor i Sverige, i Dalarna men jag kan ingen svenska säger öppenhjärtiga Shanne som just meddelat att hon har hoppat av The Men They Couldn't Hang.
   - Jag gör just nu min sista turné med gruppen och ska i fortsättningen skriva låtar tillsammans med Eric Goulden, vilket förklarar att hon denna kväll dök upp sida vid sida med den före detta rockstjärnan och Stiff-legenden.
   Shanne hälsar sedan till Sverige och hoppas säkert någon gång få komma hit om inte annat för att besöka sin släkt.

/ Håkan

50-tal: #11. "Matchbox" (1957)

Postad: 2019-03-11 07:53
Kategori: 50-talets bästa



CARL PERKINS
Matchbox

(Sun)

EFTER ÅTSKILLIGA VECKOR I KATEGORIN "50-TALETS BÄSTA" har vi idag nått plats nummer 11 och det betyder att det återstår elva artister. Jag vågar påstå att samtliga artister på de elva platserna är ikoner i rock'n'roll-musikens största decennium. Det är egentligen dagsformen, hos skribenten vill säga, som avgör vilka placeringar som varje artist har fått på bästa-listan. Att exempelvis Carl Perkins har hamnat utanför Topp 10-listan är ju grymt orättvist men har jag satt mig i rollen att rangordna 50-talets bästa artister och låtar får jag leken tåla och naturligtvis ta emot kritik och synpunkter.
   Som vanligt i den här långa serien har jag inget autentiskt 50-talsminne av Carl Perkins musik men hans bästa låtar och odödliga inspelningar är ju tveklösa hörnstenar i det vi kallar rock'n'roll. Inte minst som låtskrivare där hans namn kopplas samman med otaliga klassiker på mängder av covers genom åren. Min första kontakt med Perkins namn var ju på Beatles som varje artist har fått första skivor med låtar som "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". Och hans låtar fanns med i Beatles (eller The Quarry Mens och Johnny & the Moondogs som de kallade sig då) liverepertoar redan på 50-talet.
   Men de här raderna ska inte i första hand handla om covers utan givetvis vara en hyllning till Carl Perkins själv.
   Precis som Elvis Presley, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis föddes Carl Perkins in i fattigdom i den amerikanska södern 1932. Svart blues och vit country blev hans första kontakt med musik. Han influerades av både John Lee Hooker och Bill Monroe. En svart man lärde Carl spela gitarr och musikaliskt hamnade han i en genre som experter vill kalla blues med countrybeat. Själv tycker jag att Carl Perkins största 50-talslåtar är prototypen av rock'n'roll. Och kanske kan jag till slut enas med sakkunskapen som historiskt vill placera Perkins musik i rockabillygenren.
   Perkins var länge osäker om musikbranschen var något för honom men när Elvis slog igenom med "That's alright" sommaren 1954 bestämde han sig ändå för att satsa. Plötsligt var det läge för vita sångare som i Perkins fall också spelade gitarr och skrev sina egna låtar. Naturligtvis sökte sig Perkins till samma skivbolag där Presley just gjorde succé, Sam Phillips Sun.
   Men Carl Perkins start på skiva var som sagt väldigt countryinspirerad och det genomsyrade hans tidiga låtar och arrangemang. På skivdebuten "Movie Magg", singeln som släpptes i februari 1955, lyser just Bill Monroe-influenserna igenom ganska tydligt med hawaiigitarren som en röd tråd i det ganska tunna arrangemanget.

PERKINS VAR FRÅN START UNDER KONTRAKT hos Sam Phillips som vid den här tidpunkten ville etablera en skivetikett för countryartister, Flip, för att skilja dem från Suns genomgående blues- och r&b-relaterade artister. Därför gavs Perkins singeldebut ut på Flip men ett år senare upphörde Flip-releaserna då ett Los Angeles-baserat skivbolag hotade att stämma Phillips bolag.
   Inför andra singeln "Let The Juke Box Keep On Playing" var Perkins tillbaka på Sun-etikett tillsammans med bland annat Presley, Johnny Cash, Charlie Feathers och Billy "The Kid" Emerson. Men sound och arrangemang var fortfarande countryfierat med Monroe-inspirerad sång, fiol och gnällig gitarr. På b-sidans "Gone, gone, gone" närmar sig Perkins ett eko av rockabilly fast lite segare och långsammare men med ett vasst gitarrsolo.
   Nästa Perkins-singel skulle bli hans tveklösa genombrott med "Blue suede shoes" och "Honey don't" på samma singel. Ingenting i Carl Perkins hela låtkatalog kan slå "Blue suede shoes". Hans egen version överträffar alla coverversioner, inklusive Elvis Presley-tolkningen. Perkins spelade in låten 15 december 1956 och en dryg månad senare gjorde Elvis detsamma. Hans nya skivbolag RCA avvaktade Perkins originaltolkning som gavs ut i februari 1956 och blev en stor, stor hit som Elvis lite långsammare version av låten inte kunde överträffa.
   Carl Perkins kommersiella genombrott var så mäktigt att gubbarna på RCA för ett ögonblick trodde att de hade satsat på fel Sun-artist när de köpte över Elvis Presley. Men det skulle i längden visa sig vara rätt. Presleys RCA-debut "Heartbreak hotel" blev också en stor hit.
   På nästa singel var Carl Perkins lite oförklarligt tillbaka i countryfacket på "Sure to fall" men det skulle visa sig vara tillfälligt. Kommande singlarna "Boppin' the blues" och "Dixie fried" rockade fint men det riktigt stora utropstecknet skulle bli Perkins nästa singel som ännu en gång innehöll två kanonlåtar, "Matchbox" och "Your true love". Singeln var resultatet av en studioinspelning som genomfördes 4 december 1956 där Sun-kollegan Jerry Lee Lewis spelar ett blixtrande piano på "Matchbox". Vilket driv och vilket magiskt resultat!
   De följande två singlarna, "That's right" (skriven tillsammans med Johnny Cash) och två coverlåtar på "Glad all over"-singeln, hade inte överraskande allmänt svagare material och det skulle visa sig vara hans sista inspelningar på Sun.
   Tidigt 1958 gjorde stora skivbolaget Columbia en raid mot det fortfarande lilla skivbolaget Sun och köpte över både Carl Perkins och Johnny Cash. Därmed tappade Perkins mycket av sin personlighet och hans singlar innehöll få originallåtar och mer covers. Från Perkins två sista år på 50-talet har jag bara fastnat för två singel-b-sidor, "Jive after jive" (härligt driv!) och "Pop, let me have the car" (bra rocklåt fast det är en cover).
   65 år gammal avled Carl Perkins 19 januari 1998 av strupcancer.

/ Håkan

Helkväll musik på söder i Stockholm

Postad: 2019-03-10 18:56
Kategori: Live-recensioner


Pud Alone & the Congregation live i Stockholm. Från vänster: Ulf Berlin, Per Ahlén, Göran Westling och Kim Stensland.

Alla bilder: Carina ÖsterlingFörbandet PoorHouse.

PUD ALONE & THE CONGREGATION
POORHOUSE
Snövit/Club Probation, Stockholm 9 mars 2019

Konsertlängd: PoorHouse 20:11-21:14 (63 min), Pud Alone (21:47-22:45 (58 min)
Min plats: Sittande ca 8 m från scenen.


I ETT SCHLAGERHYSTERISKT STOCKHOLM lyckades vi på lördagskvällen ta oss i motsatt riktning till helt andra delar av huvudstaden där det bjöds på country, rock och annan sympatisk musik. I källaren på den lilla krogen Snövit på Ringvägen spelade två Stockholmsband starkt besläktade med varandra, nyss albumdebuterande huvudbandet Pud Alone & the Congregation och PoorHouse med delvis covers på repertoaren.
   Det blev en helkväll i den levande musikens tecken, två timmar som inleddes ypperligt och slutade ännu bättre med ett genuint personligt framträdande.
   Det är bara en dryg månad sedan Pud Alone & the Congregation gav ut sitt första album ”L.O.V.E.”. Inspelad för 18 månader sedan tycker bandet att materialet känns lite gammalt och presenterade i konsertens inledning en handfull nya låtar som tyder på att kreativiteten och ambitionerna för framtiden är stora.
   Nu har vi lyssnare inte riktigt hunnit tröttna på albumets majoritet av riktigt starka låtmaterial. Men okej, det är alltid intressant att höra nya opublicerade låtar, med titlar som kanske ”She's an easy believer” och ”Feeling so cold”, och det lät onekligen imponerande och en smula utvecklande av bandets personliga sound. Lite mer suggestivt, lite mer gitarrdominerat och, på scen högst naturligt, lite tyngre än på skiva. Kvartetten var för kvällen förstärkta med trummisen Göran Hermin som markerade tyngden i framförandet. Fem inledande nya originallåtar, plus en tydligt Gram Parsons-influerad tolkning av ”Love hurts”, pekade ut en intressant riktning på bandets fortsatta karriär.
   Sedan följde sex låtar från det aktuella albumet och bandets homogena arrangemang på skiva gav ett inte så överraskande livebaserat sound på scen. Där sångaren Per Ahlén (Pud Alone) elegant ledde bandet till en ny nivå. Göran Westlings fiol och Kim Stenslands bas gav bandets mogna melodiska låtar en viss countryrockklang. Deras körande förstärkte det intrycket.
   Gitarristen Ulf Berlin sjöng däremot ingenting men bjöd på många läckra inpass på sitt instrument och när han tog fram sin nyinköpta 12-strängade Rickenbacker-gitarr blev soundet inte så att säga mindre melodiskt klingande.
   Av albumlåtarna, där vi fick höra bland annat ”Follow me down”, ”Singin' the same song” och en tungt tangokryddad ”Death takes no vacation”, var det egentligen bara den Beatles-inspirerade ”Losing my mind” jag saknade. Men fick den finstämda ”Stay with me”, vars text har en brutal verklig botten i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm för snart två år sedan, som första extralåt.
   Sedan överraskade bandet avslutningsvis med ännu en ny låt, ”Beginning to an end”, i ett ovanligt lössläppt framförande. Energiskt, taktfast och rytmiskt som fick den annars sittande gitarristen Berlin att springa ut i publiken och avsluta låten med ett brinnande gitarrsolo (se bild höger).
   Förband för kvällen var PoorHouse som visade sig vara ett allt annat än statiskt coverband. Ovan nämnde Westling var sångare och presentatör i bandet men delade sångmikrofon med både gitarristen och basisten. Och i instrumenteringen fanns både mandolin, fiol och tvättbräda (Göran Hermin igen) och repertoaren pendlade mellan både country, cajun, rock och gospel. En snillrik mix som blandade covers med originallåtar.
   Med tanke på att PoorHouses konsert inleddes med ”Act naturally”, innehöll en underbar version av ”One after 909” och avslutades med ”I saw her standing there” kunde man kanske beskriva bandet som djupt Beatles-influerat men repertoar och sound pekade även åt så många andra håll. Som när de med flaggan i topp avslutade sin konsert med John Fogertys rock'n'roll-hymn ”Big train (from Memphis)”.

/ Håkan

I min skivhylla: Nicky Hopkins (1973)

Postad: 2019-03-08 07:57
Kategori: I min skivhylla



NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer (CBS S 65416)
Release: 23 april 1973


OM JAG TVINGAS RANGORDNA VÄRLDENS GENOM TIDERNA flitigast anlitade studiomusiker är nog Nicky Hopkins mitt förstaval. Den engelske pianisten figurerade redan på 60-talet, då helt anonymt, på en mängd olika singelhits. Sedan blev han kompis med både Rolling Stones och Beatles och spelade med på gruppernas skivor. Och under 70-talet fortsatte hans intensiva inhopp på mängder av skivinspelningar, då ofta officiellt namngiven, som också inkluderade några album under eget namn. Bland annat "The tin man was a dreamer" som är ett överraskande personligt och starkt album av en så kallad studiomusiker.
   Det finns i sammanhanget all anledning att titta tillbaka på Nicky Hopkins händelserika historia som är riktigt lång fast han 50 år gammal sorgligt nog avled alldeles för tidigt redan 1994.
   Föddes 1944 och vid tre års ålder började han spela på familjens piano, tog privatlektioner som sexåring och mellan elva och 16 år gammal studerade han piano vid London's Royal Academy of Music. 1960 lämnade han studierna och månaden efter sin 16-årsdag började han spela i sitt första band, Savages, som senare kom att kompa Screaming Lord Sutch. Spelade sedan med Cliff Bennett & his Rebel Rousers i Hamburg 1962 innan han hamnade i Cyril Davies And His Rhythm And Blues All Stars som var den tidens stora plantskola för engelska musiker.
   Redan i tonåren visade Hopkins upp otroliga ambitioner men det var Crohns sjukdom, en mag- och tarmsjukdom som skulle följa honom genom hela livet och till slut bli hans död, som skulle stoppa upp hans uppseendeväckande karriär 1963. Efter sjukhusvistelse i 18 månader fick han upphöra med det slitsamma turnerandet och på heltid ägna sig åt skivinspelningar. Han anlitades i första hand av den amerikanske framgångsrike skivproducenten Shel Talmy på framförallt singlar med The Who och The Kinks. Men han spelade också piano på exempelvis Peter & Gordons skivor.
   Nickys insatser på skivinspelningar blev alltmer kända i miten på 60-talet och ett eget skivkontrakt närmade sig men den egna karriären befann sig fortfarande på en musikaliskt låg och anonym nivå. Albumet "The revolutionary piano of Nicky Hopkins" (1966) är först och främst arrangören David Whitakers verk med kören Mike Sammes Singers medan Hopkins pianospel är ganska tillbakadraget. Bakgrundsmusik eller hissmusik. Hans så kallade solokarriär skulle nå en ny bottennivå 1968 på en ännu mer musikaliskt sorglig historia när han under namnet Nicky Hopkins Top Pops No. 1 gjorde pianoversioner av den tidens pophits som "Lady Madonna" och "Congratulations". Så opersonligt, så oerhört kommersiellt och så förskräckligt slöseri med talang.
   Under de här åren hade även Stones-managern/producenten Andrew Loog Oldham och teknikern/kommande producenten Glyn Johns också imponerats av Nicky Hopkins färdigheter. 13 december 1966 gjorde Nicky sin första studiosession med Rolling Stones i Olympic Sound Studios i Barnes, London. Hans insatser på "Between The Buttons"-albumet (1967) gjorde honom nästan fast medlem i gruppen och han kom att medverka på nio(!) Stones-album i rad. Från "She's a rainbow" till "Fool to cry" var det Nickys piano som framförallt påverkade soundet. Däremot spelade han bara sporadiskt på Stones-turnéerna under de här åren.
   Under de första Stones-åren blev Nicky även engagerad av Beatles. 11 juli 1968 gick Nicky in i Abbey Road-studion tillsammans med bandet och spelade elpiano på singellåten "Revolution". Efter Beatles-splittringen 1970 kom han att spela på både John Lennons, George Harrisons och Ringo Starrs skivor.
   1968 blev han så gott som medlem i Jeff Beck Group och under en USA-turné fick han så djupa amerikansk kontakter att han flyttade till USA. Spelade på Jefferson Airplanes "Volunteers" och var under några år medlem i Steve Miller Band och Quicksilver Messenger Service.
   Under inspelningen av Stones "Let it bleed" 1969 blev väntan på att Keith Richards skulle anlända till studion så långtråkig att Mick Jagger och musikerna, bland annat Nicky och gästgitarristen Ry Cooder, inledde ett lössläppt jammande. Allt spelades in under en och samma dag (23 april 1969) men inte gavs ut förrän i januari 1972. Minst sagt ostrukturerade inspelninger som fick titeln "Jamming with Edward". Där Hopkins spelade något av huvudroll. "Edward" var Nickys tilltalsnamn i i Stones-kretsarna. Brian Jones skulle någon gång förklara för Nicky vilken tonart låten spelades i och sa "E som i Edward" och därefter blev det hans interna namn inom gruppen.

JAG HADE INTE SÅ STORA FÖRHOPPNINGAR PÅ "The tin man was a dreamer" när den dök upp i skivbutiken någon gång på våren 1973. Med "Jamming with Edward" i färskt minne vågade jag inte tro på konventionellt skrivna och professionellt utförda låtar och melodier med en skicklig musiker som sällan sjöng öppet. Men jag blev oväntat golvad av en majoritet av låtarna på "The tin man was dreamer" och jag är lika imponerad idag när jag lyssnar på skivan.
   Det är närmast chockartat att höra Nicky sjunga så fantastiskt starkt och personligt och dessutom skriva en stor mängd konventionella men också ett flertal melodiska mästerverk som inte så sällan överträffar etablerade artisters repertoar. Bara tre av albumets nio låtar är instrumentala, "Edward" är en variant på låten "Edward, the Mad Shirt Grinder" från ett Quicksilver Messenger Service-album. Hela skivan är i högsta grad ett fullt fungerande och stundtals riktigt imponerande album.
   Skivan är inspelad i Apple Studios, London, samtidigt som George Harrison spelade in "Living in the material world". I veckorna spelades Harrisons album in medan Nickys solodebut spelades in på helgerna däremellan. Därför är det inte så överraskande att Harrison (under pseudonymen George O'Hara) spelar gitarr på fyra av albumets nio låtar. Hans karaktäristiska slidegitarr dekorerar ofta arrangemangen här och bäst blir det nästan när han och Mick Taylors lite bluesiga gitarrton möts i snabbt rockiga "Speed on" som också var singelvalet från albumet. En låt där den amerikanske sångaren och låtskrivaren Jerry Williams medverkar och har en hyfsat stor roll på skivan i övrigt.
   Annars är det de genuina poplåtarna, med Nickys mjuka röst längst fram, som gör albumet så homogent stark och personlig. Som exempelvis "Waiting for the band" där han säkert självbiografiskt förklarar hur han sitter i studion och väntar på att bandet ska anlända och skivan ska spelas in. Låten till hans dåvarande fru, "Dolly", är ju smärtsamt vacker och "The dreamer" heter en annan höjdpunkt. Där låter han som Nilsson i både röst och arrangemang. Nicky tackar för övrigt Harry Nilsson för inspirationen inför den här skivan.
   Denne Jerry Williams har naturligtvis inget med vår Jerry att göra. 1972, året innan "The tin man was a dreamer", medverkade Nicky på Jerrys eget album "Jerry Williams" och den kontakten bibehölls när den här skivan skulle produceras. Producenten David Briggs, mest känd i Neil Young-kretsar, är gemensam och blev den sammanhållande länken för hela produktionen. Efter den egna skivan blev Jerry år framöver en etablerad låtskrivare under namnet Jerry Lynn Williams med ett flertal låtar till Eric Clapton, låtar skrivna tillsammans med Frankie Miller och låtar till artister som B B King, Delbert McClinton och Bonnie Raitt har spelat in.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Pelle Alsing (1986)

Postad: 2019-03-06 07:55
Kategori: Intervjuer

DET VAR PÅ SCEN I BJÖRNEBORGS FOLKETS PARK jag intervjuade eller helt enkelt bara pratade med trummisen Pelle Alsing inför en konsert med Py Bäckman 26 juni 1986. Tekniker höll på att bygga upp Pelles maffiga trumset och vid sidan fanns det också datorer installerade som gjorde mina frågor naturliga i sammanhanget.
   Pelle, en hårt anlitad studio- och konserttrummis, var tillsammans med Py medlem i Raj Montana Band i många år innan bandet la ned verksamheten lagom till jul 1984. 1986 spelade Pelle bakom Py under två turnéer, sommaren och hösten, och det var under den senare turnén (Örebro 31 oktober) som jag själv märkte hur trummorna styrdes av datorer medan Pelle bara satt och "fyllde i" i övrigt. Kanske ett typiskt 80-talsfenomen som tack och lov inte fick större spridning framöver inom rockmusiken.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 1986.

Pelle Alsing, trumslagare:
"MASKINEN GÖR MIG ARBETSLÖS"


MASKINELLA TRUMMOR BLIR ALLT VANLIGARE, Så kallade trummaskiner framställdes ursprungligen som ett kompliment vid hemmainspelningar av demotejper men breder nu ut sig på allvar inom all slags populärmusik.
   Ännu så länge mest i samband med skivinspelningar men Pelle Alsing, svensk rutinerad trumslagare, känner sig hotad och är orolig inför framtiden.
   - Det är uppenbart att dessa trummaskiner tar jobben från oss trumslagare. Utvecklingen är väldigt tydlig i USA där vanliga trumslagare blir allt ovanligare, säger han och fortsätter:
   - Vi får istället jobb med att fylla på maskinljudet med hi-hat och cymbal. Jag gjorde så på en Agnetha Fältskog-skiva häromåret.
   Pelle Alsing är en sponsrad trumslagare som i sommaranvänder sig av ett helt nytt trumset som komplett kostar mellan 22 000 och 25 000 kronor.
   Trumtillverkarna gör också trummaskiner men även keyboards- och syntfabrikanterna tar åt sig marknadsdelar.
   - Som rock'n'roll-instrument är maskinen oanvändbar tycker jag, säger Pelle. Passar definitivt bättre inom discomusiken.
   Så sant, Pelle. Lou Reed gjorde ett misslyckat försök på sitt senaste album ("Mistrial") från i våras medan däremot både Sundsvalls-flickan Gina Jacobi och engelsmannen Steve Winwood har lyckats förträffligt med sina maskinella trummor. Ofta i kombination med konventionella trummor.
   Pelle Alsing är 26 år och har i sommar turnerat med Py Bäckman och var, med ett kort avbrott , medlem av Raj Montana Band, allmänt kallat Sveriges bästa kompgrupp, i fem år.
   Han är för övrigt gammal skolkamrat med två andra framstående svenska trumslagare, Per Lindvall och Magnus Persson.

/ Håkan

50-tal: #12. "Since you broke my heart" (1959)

Postad: 2019-03-04 07:57
Kategori: 50-talets bästa



THE EVERLY BROTHERS
Since you broke my heart

(Cadence)

50-TALETS MUSIKGENERATION DOMINERADES tveklöst av manliga soloartister. Det kan man se på min favoritlista över decenniets bästa musik där jag hittills har publicerat 26 låtar. Däremellan har några sporadiska grupper placerat sig fast i många fall, exempelvis Midnighters, Dominoes och Drifters , har det varit självklara solosångare i strålkastarljuset. Nu är det dags för en duo, för första och förmodligen också den sista gången på den här listan, där bröderna Don och Phil Everly tämligen klockrent personifierar 50-talets lite poppigare och mer countryfierade sound. Everly Brothers kallas ofta för en countryinfluerad rock-and-roll-duo men jag tycker nog popstämpeln passar de här extremt välsjungande bröderna allra bäst.
   Duon skivdebuterade 1956 och var redan då, 17 och 19 år gamla, rutinerade artister för tillsammans med familjen hade de uppträtt sedan 1945. Pappa Ike och mamma Margaret var etablerade countryartister och hade egen radioshow i Iowa där sönerna regelbundet medverkade.
   Familjen flyttade på 50-talet till Tennessee där pappa Ike övertalade Chet Atkins att satsa på sönerna. Första singeln släpptes i februari 1956 med brödernas egen "Keep a' lovin' me". En ganska medioker låt med ett snällt sound men de personliga och distinkta rösterna var duons absoluta kännetecken.
   Singeln floppade kommersiellt men duon var snart tillbaka på skiva tack vare en ganska säregen tillfällighet. Genom Atkins hade bröderna lyckats få ett låtskrivarkontrakt på ett förlag vars kontakter i sin tur landade i ett skivkontrakt hos skivbolagsbossen och producenten Archie Bleyers bolag Cadence. Men det var inte med några egna låtar Everly Brothers slog igenom.
   Pappa Ike var frisör och råkade ha låtskrivaren Boudleaux Bryant som kund och berättade för honom om sina sjungande söner. Bryant var etablerad låtskrivare (ibland tillsammans med sin fru Felice) sedan början på 50-talet, skrev bland annat hits till Carl Smith och Eddy Arnold. Han föreslog att duon skulle spela in "Bye bye love", en låt som 29(!) sångare hade tackat nej till innan. Singeln sålde en miljon ex och Everly Brothers-karriären hade fått en rivstart.
   Succén fortsatte under 1957 och 1958 med ytterligare framgångsrika låtar från paret Bryant, "Wake up little Susie", "All I have to dream", "Bird dog" och "Problems" som undantagslöst hamnade högt på listorna. En liten kommersiell dipp med en plötslig Ray Charles-cover, "This little girl of mine", men framgångarna fortsatte under 1959 med ännu en Bryant-låt, "Take a message to Mary" innan Don Everly fick chansen att skriva en singel-a-sida till Everly Brothers, "('Til) I Kissed You".
   Kanonhitsen "Bye bye love", "Wake up little Susie" och för all del också "('Til) I Kissed You" låg länge bra till för att bli min favoritlåt med Everly Brothers men i den här serien försöker jag alltid att hitta någon bra men lite mer okänd låt. Och den hittade jag på ett absolut oväntat ställe. Decenniets sista (och i mina öron sämsta) Everly Brothers-singel var en stråkdränkt och hopplöst sentimental version av en fransk Gilbert Becaud-låt, "Let it be me". På b-sidan finns Don Everlys "Since you broke my heart" som trots den vemodiga titeln är en underbar poplåt med ett elegant gitarrsound. Inspelad 15 december 1959 och utgiven 28 december, fyra dagar innan 60-talet började.
   74 år gammal avled Phil Everly 3 januari 2014 efter en lungsjukdom medan 82-årige Don Everly lever än idag.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.