De tio senaste blogginläggen

LIVEALBUM #11: Imperiet

Postad: 2021-03-08 07:53
Kategori: Bästa livealbum

IMPERIET: 2:a Augusti 1985 (Mistlur, 1985)

AV MÅNGA OLIKA ORSAKER KAN MAN PÅSTÅ att 1985 var rockgruppen Imperiets viktigaste årtal i sin fem år långa 80-talshistoria. Det var då (mars) kvartetten gav ut sitt kanske bästa och mest professionellt inspelade album, ”Blå himlen blues”, med internationellt ryktbare Jeff Eyrich (Plimsouls, T Bone Burnett, The Gun Club) som producent. Det var då (oktober) som Imperiet tog steget från något mer än att bara vara det där enkla fullständigt framrusande rockbandet. Och det var just 1985 som Imperiet utökade med den skicklige trummisen Fred Asp från Reeperbahn och bandet fick det året en mer seriös framtoning när samarbetet med Fläskkvartetten utvecklades.
   Några år tidigare, medan Ebba Grön firade sina största framgångar, hade Rymdimperiet uppstått som ett sidoprojekt på skiva utan turnéambitioner. Det var 3/4-delar av Ebba, med den sent tillkomne medlemmen Stry Terrarie i en central roll, som hade startat ett spännande experiment som fick oväntad uppmärksamhet på sin tid. Men det var ingenting mot nyheten och bomben som briserade i februari 1983 när medlemmarna i Ebba Grön meddelade att gruppen lägger av.
   Ganska naturligt och utan uppehåll kunde medlemmarna i Rymdimperiet axla Ebbas fallna mantel och valde då att koncentrera gruppnamnet till Imperiet. En grupp som efter en del medlemsförändringar under vägen 1985 bli en stabil enhet med gränslösa framgångar som Sveriges ledande rockgrupp. Bredvid Thåström, Christian Falk, bas, och Asp fanns saxofonisten Per Hägglund vars huvudinstrument nu var keyboards.
   Gruppen stod nu, sommaren 1985, på sin hittils högsta punkt. Då kom det ganska spontana beslutet att spela in ett livealbum i Västerås Folkets Park. Döpt till ”2:a augusti 1985” för att det var just den fredagskvällen som Imperiet spelade in sin konsert. Det tog bara en månad innan albumet fanns ut i skivaffärerna, effektivt jobbat.
   Livealbumet är ett livligt bevis på att gruppens energi, repertoar och sound hade exklusiva och oförglömliga kvalitéer. Av naturliga och aktuella skäl spelade det senast utgivna albumet ”Blå himlen blues” en mindre huvudroll i setlistan som även plockade upp några enskilda låtar från tidigare skivor.
   I Rymdimperiet var det Stry Terraries låtar som spelade en dominerande roll på singlar och maxisingel men Thåströms enda bidrag på de skivorna, ”Vad tror du hon vill ha”, fick leva vidare i Imperiets liverepertoar och finns naturligtvis med på livealbumet. Som givetvis också dokumenterar konsertens avslutning, i sjoket av extralåtar, med genomgående covers på programmet.
   Här gör Thåström (som på skivomslaget stavas Tåström) & Co allt i sin makt för att överträffa John Lennon och Doors i låtarna ”Cold turkey” (Plastic Ono Band-singel från 1969) respektive ”Roadhouse blues” (från ”Morrison hotel”-albumet 1970). I sina kvalificerade försök att ge låtarna full rättvis behandling förstärktes Imperiet under de låtarna med gitarristen Micke Hagström.
   Även Imperiets version av Pugh Rogefeldts svenska variant på ”Surabaya Johnny” (som gruppen envist alltid stavade på annat sätt...) tillhörde också extralåtarna men byter utan anledning plats med ”Blå himlen blues” på skivan. Och ytterligare en cover bland extralåtarna från den verkliga konserten i Västerås, Stones ”Let it bleed”-låt ”Live with me”, är helt skippad på skivan.
   Imperiets liveskiva visar också att gruppens politiska medvetenhet hade växt med åren. Inneromslaget på skivan ägnas helt åt ANC, den sydafrikanska politiska organisationen, som just 1985 kom i ropet speciellt bland svenska artister. Organisationens nordiska representant Lindiwe Mabuza berättar hela historien om ANC. 10 kronor från försäljningen av ”2:a Augusti 1985” gick oavkortat till ANC. Mot slutet av 1985 arrangerades den stort uppmärksammade ANC-galan som samlade en stor mängd etablerade artister och genomfördes i november 1985.
   Kanske var det Imperiets inspelning av Mikael Wiehes låt ”Fred” 1984 som väckte det definitiva engagemanget? Släpptes först som singel med Imperiet, blev sedan i en nyinspelning del av ”Blå himlen blues”-albumet och var naturligtvis en av höjdpunkterna på Imperiets konserter under 1985.


A-SIDAN

1. "Du ska va president"
(Imperiet) (4:17)
2. "C.C. Cowboys" (Imperiet) (3:13)
3. "Guld och döda skogar" (Imperiet) (3:21)
4. "Vad tror du hon vill ha" (Thåström) (3:25)
5. "Fred" (Mikael Wiehe) (6:45)

B-SIDAN

6. "Kickar"
(Imperiet) (3:40)
7. "Blå himlen blues" (Imperiet) (6:45)
8. "Sura-Baya Johny" (Pugh Rogefeldt/Anders Alenby) (3:55)
9. "Cold Turkey" (John Lennon/Paul McCartney) (3:56)
10. "Roadhouse Blues" (Jim Morrison) (3:45)

/ Håkan

Bok: ”Ingen går hel ur det här”

Postad: 2021-03-06 17:43
Kategori: Bok-recensioner



KJELL ANDERSSON
Ingen går hel ur det här
(Bonniers)

 
JAG HAR PÅ AVSTÅND FÖLJT KJELL ANDERSSONS långa ”karriär” i den svenska musikbranschen från dag ett i mitten på 70-talet. Först för hans stilistiskt perfekta skivomslag som han formgav med finkänslig skicklighet, den lilla textraden ”Design: Kjell Andersson” fascinerade mig genom hela 80-talet. Sedan dök hans namn upp bland medproducenterna på skivor med Magnus Lindberg och Ulf Lundell. Och långt senare blev jag medveten om hans samlande roll som A&R till ett antal artister på det stora skivbolaget.
   På sin ålders höst som pensionerad har han valt att berätta om sitt liv i en biografi av tegelstensformat. Boken är inte alltid kronologisk, kapitel följer inte en konsekvent löpande historia, men den tar oss med på en spännande resa i musikens tjänst bakom kulisserna. Kjell var inte musiker och skapade inte musik men han hade hela tiden en passionerad åsikt om det han hörde. Synpunkter som han sedan med näbbar och klor försökte försvara i sina nära personliga kontakter med artisterna. Han fick några vänner på vägen men enligt honom fick han desto fler fiender.
   ”Ingen går hel ur det här” är som helhet en lång framgångssaga, där kärleken till musiken spelar en huvudroll. I en veckas tid har jag hängivet läst boken sida för sida med oerhört intresse och tuggat i mig varje nördig detalj med stor aptit. Boken är ingen allmängiltig berättelse om ett nortmalt musikintresse som blev ett kall utan här beskriver Kjell sitt liv och sitt arbete som en kamp på just liv och död.
   Efter 571 underhållande och engagerande sidor har jag den genomgående känslan att Kjell, trots alla oräkneliga framgångar, har valt att ge tyngd åt historien kring livets bittra stunder, sina tillkortakommanden, djupa konflikter, kraschade relationer och ögonblick där han mot sin vilja har fått vika sig och tvingats acceptera andra lösningar på problemet.
   I boken beskriver han sitt liv som en berg-o-dalbana med många bekanta toppar men också, mindre bekanta, felbeslut och missade chanser och konflikthärdar. Han gick fort från att vara ett anspråkslöst smakråd till att bli en ganska envis och påstridig producent. Han hade stora öron som tänkte musikaliskt och inte kommersiellt. Något som med tiden blev en nagel i ögat på nya yngre ekonomiskt pressade chefer som Kjell vid något tillfälle kallar ”mediekåta halvfigurer”. Hans gammalmodiga syn på skivbolag blev med tiden alltmer omodern och obekväm.
   Det är väl i det sammanhanget som Kjells växande bitterhet får rejält fotfäste i hans liv. Den är visserligen inte närvarande hela tiden i boken men går ofta hand i hand med de senaste decenniernas nedmontering av den svenska skivbranschen i allmänhet och försäljningen av Kjells älskade EMI till värsta konkurrenten Warner i synnerhet.
   Det blir stundtals en svart redogörelse där han rejält nedslagen med smärtsamma känslor tvingas skriva under avtalet till sitt avgångsvederlag. Sedan har han alla anledningar i världen att dissa sina chefer, förakta skivbranschens fallande utveckling och ta sig själv på så mycket allvar att han i sin omgivning i bara ser fiender, även gamla arbetskamrater. Det mörksvarta dominerar berättelsen där det hela tiden finns en underliggande känsla att ”det var bättre förr” som kan bli lite påfrestande och destruktiv i all sin välskrivna form.

KJELL HAR VARIT KEDJELÄNKEN MELLAN artister eller grupper och skivbolaget. Han berättar många insidehistorier, intressanta upplevelser som radas upp enormt effektivt, avslöjar ett antal interna strider och ger sig på många gamla samarbetspartners, med eller utan bittra undertoner, men intresset hos mig som läsare falnar aldrig. Har man följt Kjell Andersson i (skiv)spåren under alla decennier blir läsandet en lång aha-upplevelse plus massor med tillbakablickar som fyller i minnesluckor och tvingar mig vid upprepade tillfällen till skivhyllorna för att få uppgifterna i boken vidimerade.
   Vid sidan av sitt arbete som exklusivt smakråd har Kjell under många år designat ett stort antal huvudsakligen snygga skivomslag och jag trodde i min enfald att han var pedant och hundraprocentigt noggrann i allt han gjorde. På en punkt är den här boken en stor motsats: bilderna. De slarvas bort nästan katastrofalt, svarvita och frimärksstora av tidningsklippskvalité och inte sällan suddiga och otydliga.
   På det området hade jag väntat mig en beundransvärt fint illustrerad bok. Bildmässigt trodde jag inte på en ren bilderbok, det är kanske ett helt annat projekt där Kjell berättar historien bakom alla sina skivomslag, men visst hade några snygga skivkonvolut lättat upp när berättandet blir alltför mörkt.
   Kronologin i boken är också delvis ett problem. Han har uppenbart skrivit boken under en lång sporadisk tid. På sidan 255 är det november 2013 för att sidan efteråt vara 2020 och ytterligare några sidor senare är det hösten 2015. Det stör berättandet som blir en stundtals ryckig upplevelse. Kjell väljer att beskriva sina upplevelser oberoende av varandra och berättelsen hoppar i tid fram och tillbaka. Separationen med sambon Bodil Malmsten följs av åtskilliga kapitel där hon fortfarande figurerar vid tidigare tillfällen.
   I samband med sina återberättade minnen kring olika skivinspelningar ger Kjell chansen att i efterhand recensera skivorna på sitt eget sätt där han också får möjlighet att ändra åsikt från det ursprungliga. Det ger färg åt historien när det kommer direkt från ”hästens mun”.
   En bok med bara lyckade framgångsrika projekt på rad hade givetvis varit en alltför mjäkig historia. Därför är det i konflikterna den här boken lever och blir levande. Kjell Anderssons konflikter med både chefer och artister växer parallellt med tiden som skivbranschen blev en allt osäkrare miljö.
   Läser man registret i slutet av boken noga är det namnet Ulf Lundell som dyker upp allra oftast. Det helt perfekta och intensiva samarbetet som via Kjells heta temperament och kontrollbehov för en artist på ett extremt pendlande humör växer till ett sårat förhållande som inte går att rädda. Inte ens efter åtskilliga återföreningar. Det ger en besk eftersmak på ett historiskt framgångsrikt samarbete.
   Då har Kjell Andersson en mer positiv syn på några av sina andra artister genom åren. Magnus Lindberg, Basse Wickman och i någon mån Magnus Johansson har han bara goda vitsord om. Lindbergs fantastiska sista skiva ”Magnus Lindbergs skörd” var resultatet av en fantastisk samling sånger producerad och organiserad av Kjell Andersson flera år efter pension. Det finns hopp om att han kan sprida sin unika och säregna egenskap som musikintresserad många år framöver.

FOTNOT: Kjell Andersson personifierade mitt 80-tal i svensk musik när han via de eleganta skivomslagen skapade helhetskänsla och överraskande ofta en genomgående äkthet i sina produktioner.
   Under läsning av boken identifierade jag mig själv i Kjell vid många tillfällen och det finns orsak till det. Vi är lika gamla (han är född sex dagar innan mig), vi har samma djupa och seriösa intresse för musik och vi fick båda åka limousin när vi fyllde jämna år.

/ Håkan

Krönika: Juni 1995

Postad: 2021-03-05 07:53
Kategori: Krönikor

Reggaemusik har väl aldrig varit min rätta kopp té men visst har Marley, Nash och några till fått min tillfälliga uppmärksamhet genom åren. Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig på och vi musikälskare plötsligt gillar de loja basdominerade rytmerna. Jag avslutar krönikan med ett stickspår med ”stulna” låttitlar.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/6 1995.
 
REGGAE SVÅRSTAVAT SOMMARFENOMEN

JAG ÄR INGEN EXPERT OCH INGEN FANATIKER. En kulen höstmåndag skulle jag säkert rycka likgiltigt på axlarna åt reggaemusikens betydelse.
   Men när sommaren infinner sig, åtminstone i almanackan, hör den lugnt svängiga musiken hemma i ljudbilden runt omkring oss alla.
   Från sina rötter i Etiopien via Jamaicas solbadande klimat är det givetvis naturligt att förknippa musikformen med sommar och värme.
   Så har också reggaehitsen poppat upp regelbundet varje sommar sedan vi lärde oss stava till Robert Marley.
   Närmare bestämt inträffade det i maj 1972 när Johnny Nash fick en hit med Marley-skrivna ”Stir it up”.
   Men ordet reggae är det däremot många som misslyckats att stava till. E och a kan hamna på de mest suspekta ställen.
   Det framgångsrika skivbolaget som lanserade ”Absolute”-samlingarna har sedan några år tillbaka också givit ut en reggae-variant som pricksäkert kommer varannan sommar.
   I år är det ”Absolute reggae 2”.
   Reggaehits med tyngspunkten på hits för soundet är pop, rytmen lättreggae och låtarna nästan övervägande covers från pophistorien. Sällan eller aldrig med någon reggaeanknytning.
   Med artister som, har jag en tydlig känsla av, lika väl kan sjunga dansant pop och techno som reggae.
   I år krockade utgivningen dessutom med Bob Marley-samlingen ”Natural mystic” som innehåller andra klassens hits och inte riktigt når upp till volym ett ”The legend”.
   Ändå distanserar Marley ”Absolute reggae” med hästlängder. Ty jag föredrar oförbehållsamt mindre kända låtar med Marley framför dessa smetiga popreggaecovers.
   För vad har de nya reggaeartisterna att tillföra gamla pophits som ”In the summertime”, ”Baby come back”, ”First cut is the deepest”, ”Baby I love your way”, ”Sugar, sugar”, ”Games people play” och ”You're no good”.
   Inte mycket! Får mig för stunden att direkt hata covers.

OVANNÄMNDA REGGAE-SAMLING DOMINERAS av covers men innehåller också låttitlar lånade från pophistorien. Nya låtar med gamla erkända titlar som ”Yummy, yummy”, ”Stardust” och ”Chiquitita. Som inte har något släktskap med 1910 Fruigum Co, Hoagy Carmichael och ABBA.
   Mästare i den speciella genren, att ge kända namn till nyskrivna låtar, bör nog svenska This Perfect Day utses till.
   Gruppen, vars debut lånade sin titel från ett Beatles-album (”Rubber soul”) har på sin senaste skiva, ”Don't smile”, gjort titelstölder till en sport.
   TPD:s skiva ser ut att innehålla covers av bland andra Bruce Springsteen, Robert Palmer och Tomas Ledin. Men egentligen är det tio originallåtar med inte fullt så originella låttitlar.
   Namnet på titellåten har jag inte funnit någon annanstans men ”Blinded by the light”, ”Simply irresistable” och ”Never again” är allmänt kända med de ovannämnda artisterna.
   Men även ”It's a shame” (soulhit med Spinners 1970), Nothing lasts” (albumlåt med Matthew Sweet, ”Time after time” (klassiker med Cyndi Lauper) och ”Daydream” (1966-hit med Lovin Spoonful)) leder tankar och associationer åt helt annat håll än Norrland och TPD.
   Låttitlar kommer alltid igen, ingen kan äga en titel, men det är sällan det utnyttjas så övertydligt som i TPD:s fall.

JA, FEM TUPPAR TILL NEIL YOUNGS ”Mirror ball”. Det nästan ouppnnåeliga betyget har jag bara givit två nyproducerade skivor tidigare, båda kom 1989: ”Peace and love” med Pogues och ”Love poison” med Lolita Pop.
   Allehandas hårdrockexpert Dennis Karlsson anser för övrigt att ”Mirror ball” är för skramlig för hans öron...

/ Håkan

Covers: Chrissie Hynde

Postad: 2021-03-03 07:52
Kategori: Cover-skivor

CHRISSIE HYNDE with the VALVE BONE WOE ENSEMBLE: Valve Bone Woe (BMG, 2019)

NAMNET CHRISSIE HYNDE ANDAS SÅ MYCKET ROCKMUSIK som det går att tänka sig. Speciellt efter förra årets Pretenders-album som helt kompromisslöst och musikaliskt slog undan fötterna på nästan alla andra skivor det året. ”Hate for sale” var ju till både form och innehåll ett underbart album med röjig rock och starka popmelodier. Men man är inte född om man inte kan överleva även negativa överraskningar ty ett år innan gav Chrissie ut ett svårt jazzinfluerat soloalbum fylld med covers.
   ”Valve Bone Woe” är inte ett dugg spontan, inte det minsta rockig och är djupt rotad i både traditionell och till och med instrumental jazz. Ja, det är knappast något för oss som förälskat oss i Chrissies rockmusik i drygt 40 år.
   Chrissie har visserligen haft sin gitarrist och Pretenders-kollega James Walbourne med sig in i det här projektet men hans närvaro har musikaliskt inte påverkat varken sound eller arrangemang i denna jazzdränkta produktion.
   Övriga namn i det närmaste kompbandet är för mig obekanta men är hämtade från Tel Aviv eller London, en israelisk producent och någon som tidigare ha jobbat med Sting. Det gör mig knappast överdrivet nyfiken men fakta är fakta. I övriga kompet är det The Valve Bone Woe Orchestra, en tillfälligt samlad skara vad jag förstår, med 44(!) olika namn på musiker som spelar huvudroll på en majoritet av låtarna på albumet.
   Chrissies första soloskiva, debuten ”Stockholm”, var ju en modern poprockskiva som musikaliskt ändå bottnade i den poprockiga essensen av populärmusik. Men istället för att utveckla den sidan av sin personlighet tog hon sin coola framtoning två steg åt sidan och fastnade i jazzmusikens alla konservativa stickspår. Jag förstår och accepterar hennes tvära u-sväng och får programförklaringen i ord på en sida i cd-häftet. Några meningar i texten, ”...jag beklagar förfallet med melodier i populärmusiken” och ”...jazzmusik bekräftar rockmusikens död och är den mest kreativa och innovativa musikformen på 2000-talet”, rimmar illa med förra årets inspirerade rockplatta med Pretenders.
   Jag kan väl öppet erkänna att melankolisk jazz och mogen bossa nova aldrig har varit min kopp te och det påverkar naturligtvis min genomgående åsikt om albumet. När Chrissie sedan låter de jazzbelevade musikerna ta över helt i de instrumentala John Coltrane- och Charlie Mingus-låtarna tycker jag nog att hon har tappat riktning i sin tillfälliga solokarriär.
   Medvetet eller omedvetet, rättvist eller orättvist så lyssnar jag på den här skivan och placerar den i ett musikaliskt förhållande till många fantastiska Pretenders-skivor under decennier tillbaka. Och då upplever ”Valve Bone Woe” som en parentes i en i övrigt ganska fantastisk karriär för Chrissie Hynde.
   Bland mängden av gamla jazzcovers finns det trots allt några små glädjeämnen där ursprunget i låtarna hämtats från den mindre profilerade populärmusiken, de tre låtarna som Brian Wilson, Nick Drake och Ray Davies har skrivit. Davies gamla okända Kinks-låt, ”No return”, framförs här på ett smått magiskt sätt.
   Sedan kan jag stå ut med att höra Chrissie Hynde sjunga på franska, "Que reste-t-il de nos amours?", för att hennes bakgrund till låten är intressant. Hon spelade nämligen in en engelsk version av låten 1999 på soundtracket till filmen ”Eye of the beholder”.


1. "How Glad I Am" (Jimmy Williams/Larry Harrison) 4:38
1964. Singel ("(You don't know) How glad I am") med Nancy Wilson.
2. "Caroline, No" (Brian Wilson/Tony Asher) 4:53
1966. Singel med Brian Wilson.
3. "I'm a Fool to Want You" (Frank Sinatra/Jack Wolf/Joel Herron) 5:57
1951. Singel med Frank Sinatra.
4. "I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes)" (Hoagy Carmichael) 2:59
1939. Singel med Larry Clinton and His Orchestra.
5. "Meditation on a Pair of Wire Cutters" (Charles Mingus) 3:20
1966. På albumet "Right now: Live at the jazz workshop" med låtskrivaren.
6. "Once I Loved" (Antônio Carlos Jobim/Vinícius de Moraes/Norman Gimbel) 4:18
1961. Från albumet "João Gilberto" med João Gilberto.
7. "Wild Is the Wind" (Ned Washington/Dimitri Tiomkin) 5:46
1957. Singel med Johnny Mathis.
8. "You Don't Know What Love Is" (Don Raye/Gene de Paul) 4:49
1941. Från filmen "Keep 'em flying" med sång av Carol Bruce.
9. "River Man" (Nick Drake) 4:37
1969. Från albumet "Five leaves left" med låtskrivaren.
10. "Absent Minded Me" (Bob Merrill/Jule Styne) 5:51
1962. Från ep:n "Sophistic lady" med Julie London.
11. "Naima" (John Coltrane) 5:20
1959. Från albumet "Giant steps" med låtskrivaren.
12. "Hello, Young Lovers" (Oscar Hammerstein II/Richard Rodgers) 4:29
1951. Från musikalen "The king and I" sjungen av Gertrude Lawrence.
13. "No Return" (Ray Davies) 4:17
1967. Från albumet "Something else" med The Kinks.
14. "Que reste-t-il de nos amours?" (Charles Trenet) 4:40
1942. Singel med Lucienne Boyer.

/ Håkan

LIVEALBUM #12: Neil Young

Postad: 2021-03-01 07:52
Kategori: Bästa livealbum

NEIL YOUNG: Time fades away (Reprise, 1973)

FÖRUTOM ATT LYSSNA PÅ DE MER ELLER MINDRE gamla skivorna är det här livealbum-projektet också ett stort nöje att återvända till gamla tider och placera inspelningarna vid en viss tidpunkt och sedan berätta historien runt om och vad som ledde fram till inspelning och turné.
   Under första halvan av 70-talet hade Neil Young två karriärer att tänka på. Som soloartist pendlade han mellan positionen som kommersiellt framgångsrik (”Harvest” är väl det bästa exemplet) och mindre udda experimentella stickspår (dit ”Time fades away” nog får räknas). Under samma tid existerade ett on/off-samarbete med David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash som kan beskrivas som en enda pågående konflikt som flammade upp och slätades ut alldeles för många gånger för att kunna analyseras.
   Den motsträvige Neil Young var väl inte den som var minst ansvarig för den turbulensen. Även solomässigt gick han till verket på ett kortsiktigt och inte alltid genomtänkt sätt. Vilket fick honom att som uppföljare till sin största hit, ”Harvest”, inte turnera alls under 1972 och när han till slut, januari 1973, gav sig ut på turné blev det en konsert där en majoritet av låtarna var helt nya och obekanta för publiken. Ett kommersiellt självmord naturligtvis men höstens repetitioner inför turnén hade inte börjat så bra.
   Danny Whitten, Neils drogberoende Crazy Horse-kollega, kom till repetitionerna i dålig form. Blev hemskickad och tog en överdos som tog död på mannen som hade skrivit den oförglömliga ”I don't want to talk about it”.
   En svårt ångestfylld Neil Young fortsatte repetitionerna men fick en helt annan idé om vad stora delar av den kommande repertoaren skulle innehålla, nyskrivet och okänt. När turnén startade, 5 januari 1973, var han själv inte i bästa form och ”Time fades away”, det levande musikaliska beviset, har i alla år fått en skiftande bedömning. Men jag tycker skivan perfekt återspeglar känslorna just då som trots en del musikaliska skavanker, och Neil sjunger stundtals skrikigt och platt, är ett tidsdokument som inte går att lyfta bort från rockhistorien.
   Albumet innehåller ju dessutom en mängd olika Neil Young-stilar. Från den spontant lättjoggande titellåten via några låtar med de patenterade rytmerna till de lugna pianolåtarna där Neil för övrigt sjunger klockrent vackert. Och så den lika patenterade tyngre gitarrmarinerade och oändliga (8:47) slutlåten ”Last dance”. Många vill diskvalificera den här Neil Young-skivan men jag älskar varje sekund och anser det vara hans kanske allra bästa liveskiva och då finns det några konkurrenter, som musikaliskt låter bättre, i hans långa karriär.

KOMPBANDET HAR INTE FÅTT NÅGON KOLLEKTIV credit men fick det officiella namnet The Stray Gators redan på ”Harvest”. En samling både rutinerade och nya namn, som fungerade så bra tillsammans att turnésamarbetet blev helt naturligt. Pianisten, arrangören och den gamle Phil Spector-medarbetaren Jack Nitzsche, som en gång producerade Neils första soloskiva, var ryggraden. Ben Keith, på steel och slide, blev sedan en långvarig kollega till Neil, och Nashville-basisten Tim Drummond blev också kvar i Youngs närhet till och från år framöver.
   Trummisen på ”Harvest”, Nashville-musikern Kenny Buttrey, krävde mer betalt och avbröt turnén innan inspelningarna till ”Time fades away” gjordes. Han ersattes av den gamle Turtles-trummisen Johnny Barbata med erfarenhet från Crosby, Stills, Nash & Young-turnéer. Det var bandet som efter bästa förmåga försökte följa med i Neil Youngs spontana idéer. Samtliga musiker förutom Barbata lever inte idag.
   Den intensiva turnén inleddes 5 januari 1973. På tre månader spelade de i 65 städer i stora hallar där mellan 15 000 och 20 000 fick plats. På skivan låter det inte alls, varken publikmässigt eller musikaliskt, som arenarock utan som något mycket mer anspråkslöst och nästan som repetitioner som skänker den där uppenbart spontana livekänslan. Långt från det exakta och effektiva spelandet på exempelvis ”Live rust”-skivan.
   Turnén var kontroversiell, Neil fick kritik för sina korta konserter (75 minuter) och att den till stor del nya låtrepertoaren blev lite för krävande för den breda publiken. Trots kort konsert fanns låtar som ”Cinnamon girl”, ”Everybody knows this i nowhere” och ”Southern man” ändå med, låtar som recensenten Jon Landau oreserverat hyllade (”Young hit his peak with the most familiar songs”) i sin Rolling Stone-recension 1 mars 1973.
   7/8-delar av låtarna på ”Time fades away” är helt nya. Sololåten ”Love in mind” är lite märkligt hämtad från en två år gammal konsert. ”Journey through the past”, även den framförd solo, skulle kunna ha varit titellåt på det aktuella soundtracket med samma namn, Neil Youngs dokumentära film som han vid tillfället letade distributör till.


SIDE I

1. "Time Fades Away" (Neil Young) 5:36
2. "Journey Through the Past" (Neil Young) 3:19
3. "Yonder Stands the Sinner" (Neil Young) 3:17
4. "L.A." (Neil Young) 3:11
5. "Love in Mind" (Neil Young) 2:02

SIDE II

1. "Don't Be Denied" (Neil Young) 5:16
2. "The Bridge" (Neil Young) 3:05
3. "Last Dance" (Neil Young) 8:47

/ Håkan

Krönika: Oktober 1989

Postad: 2021-02-26 07:52
Kategori: Krönikor

En liten hyllning till Café Oscar, en perfekt och fin konsertlokal i gamla Folkets Hus på Järnvägsgatan i Örebro. Tog hösten 1989 över flera av Rockmagasinets arrangemang men jag skulle hinna besöka den klassiska men rivningshotade lokalen på Nygatan ytterligare två gånger den här hösten, på konserter med Robyn Hitchcock och Saints.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 1989.
 
STANS BÄSTA LOKAL

STOD FÖRRA VECKAN I ÖREBROS BÄSTA rocklokal. Café Oscar på Folkets Hus, och njöt. Inte bara av en hyllad konsert med Lolita Pop utan också av lokalens perfekta atmosfär. Publiken hör bra, ser ännu bättre och får sammantaget en underbar upplevelse som helt motsvarar entrébiljetten.
   Kulturhuset, som lever under rivningshot på Nygatan, arrangerade och ska så göra vid ytterligare tre konserter i höst med Jakob Hellman, Dag Vag och Wilmer X.
   Det är egentligen konstigt och närmast skandal att Örebros ledande arrangör av rockkonserter snart står utan lokal. Vi har under många år svettats, trängts men trivts på Rockmagasinet, numera Kulturhuset, på Nygatan.
   Där har svenska och utländska artister uppträtt under bristande resurser men åndå givit sitt yttersta för en hängiven, trogen och kunnig publik.
   Den scenen kan inte bara dö, försvinna och läggas ned. Då dör också en stor del av Örebros levande musikliv och det vore en skam för rikets femte kommun.
   På Oscar, Folkets Hus, finns vad jag förstår möjligheter att inhysa Kulturhusets levande rockarrangemang. Där trivs artisterna, publiken och arrangörerna. Utnyttja stans bästa rocklokal.

/ Håkan

Covers: Kimberley Rew

Postad: 2021-02-24 07:56
Kategori: Cover-skivor

KIMBERLEY REW and LEE CAVE-BERRY: Tribute to the Troggs (KL Recording, 2015)

SOM TITELN PÅ DEN HÄR SKIVAN BERÄTTAR är det en coverskiva vars originallåtar är hämtade från en och samma grupp, engelska The Troggs. Gruppen var det absolut tuffaste man kunde lyssna på 1966. Först genombrottslåten ”Wild thing”, som inte finns med här, och sedan tredje singellåten ”I can't control myself”, som Kimberley Rew inte heller har valt ut, som verkligen skakade om den överlag snälla popbranschen på 60-talet. Den gruppen hade dessutom en sångare som kallade sig Reg Presley (född Reginald Ball) och det gav också eko i musikvärlden på den tiden.
   Engelsmannen Kimberley Rew har varit en extremt framgångsrik låtskrivare under flera decennier och borde väl egentligen inte ägna sig åt covers men hans (och hans hustrus) versioner av Troggs-låtar är inte alls oävna. Tvärtom ofta ganska energiskt levande och han försöker på flera låtar ta upp den där tuffa attityden som ibland var Troggs signum. Men Troggs hade ju också en snällare sida i låtar som ”Any way that you want me” och ”Love is all around” och när den senare låten ska tolkas här blir det inte överraskande på gränsen till sockersött även i Kimberley Rews mun.
   Man kan på förhand tro att den här man/hustru-duon skulle göra duetter av Troggs låtar men så är inte alls fallet. Fru Cave-Berry gnolar lite i bakgrunden och körar lite snällt på några låtar och lämnar över platsen i rampljuset till sin man som har erfarenhet av popbransch och låtskriveri decennier tillbaka.
   I mitten på 70-talet hade gitarristen och sångaren Rew en popgrupp tillsammans med trummisen Alex Cooper, som fortfarande finns i Rews musikaliska närhet, och kallade den Waves. Rew blev sedan medlem i Soft Boys där Robyn Hitchcock var ledare och Rews kreativa ådra hölls tillbaka under några år.
   Det var när Rew återförenades med Cooper i bandet Mama's Cookin', där Katrina Leskanich var sångertska, som hans låtskrivarenergi blommade upp på allvar och bandet bytte namn till Katrina & the Waves och resten är, som man brukar säga, historia. Första resultatet blev en stor hit, ”Walking on sunshine” skriven av Rew, och hans ”Going down to Liverpool” spelades in av Bangles. Rew blev med ens den stora låtleverantören i sitt band och var det fortfarande 1997 när Katrinas band representerade England i Eurovision med låten ”Love shine a light” som givetvis kom från Rews penna.
   Men Rew är även lyckad när han tolkar Troggs-låtar och i de tuffare låten nästan förvandlar låtarna till garagerock med melodiska förtecken eller häftig powerpop. Här finns utmärkta Troggs-låtar som jag inte hade koll på, till och med singel-b-sidor som imponerar, men den nästan pinsamt inställsamma ”Hi hi Hazel” drar ned helhetsintrycket något. Men albumet är ändå intressant och är i sina bästa stunder klart lyssningsbart och kan med glädje rekommenderas.


I Want You (Colin Frechter/Larry Page)
1966. Singel-b-sida (”With a girl like you”).
From Home (Reg Presley)
1966. Singel-b-sida (”Wild thing”).
Girl In Black (Colin Frechter/Larry Page)
1967. Singel-b-sida (”Night of the long grass”).
With A Girl Like You (Reg Presley)
1966. Singel.
Last Summer (Reg Presley)
1967. Från albumet ”Trogglodynamite”.
Little Girl (Reg Presley)
1968. Singel.
Hi Hi Hazel (Bill Martin/Phil Coulter)
1967. Singel.
Love Is All Around (Reg Presley)
1967. Singel.
Night Of The Long Grass (Reg Presley)
1967. Singel.
6654321 (Reg Presley)
1966. ”66-5-4-3-2-1”, singel-b-sida (”Any way that you want me”).
Gonna Make You (Colin Frechter/Larry Page)
1966. Singel-b-sida (”I can't control myself”).
Give It To Me (Reg Presley)
1967. Singel.
Maybe The Madman (Chris Britton)
1968. Singel-b-sida (”Little girl”).

/ Håkan

LIVEALBUM #13: Ulf Lundell

Postad: 2021-02-22 07:51
Kategori: Bästa livealbum

ULF LUNDELL: Unplugged solo. (Capitol/Rockhead, 2011)

EN HELT AKUSTISK ULF LUNDELL VAR 2008, på den extremt lyckade höstturnén, oerhört framgångsrik. Hela konserten och hela bandet var akustiskt baserat och, som inledning av konserten, fick vi en rejäl portion låtar när Ulf inledde ensam på scen. Den turnén är, enligt min mening, Ulf Lundells absoluta höjdpunkt som scenartist, där peakade han på sin 43 år långa konsertkarriär.
   Varje kväll på den drygt sju veckor långa höstturnén, 24 konserter, ändrade Ulf Lundell regelbundet repertoar och låtordning på sin konsert, inklusive de sju första låtarna när han ensam på en stol med en akustisk gitarr bjöd på sig själv som aldrig tidigare och som han aldrig har gjort senare. Det var en ynnest att aldrig veta hur den där första avdelningen på konserten skulle gestalta sig, varken melodiskt eller i mellansnacken som var extremt spontana och avslappnade.
   Jag följde varje konsert på turnén, dock inte bokstavligen, och noterade med nyfikenhet och spänning hur han lekte sig fram bland mängder av låtar och gjorde en ny setlista för varje kväll. Hela turnén hösten 2008 finns textmässigt dokumenterad på Håkans Pop under kategorin ”Ulf Lundell” till höger på sidan. Där kan man läsa om varje konsert, notera förändringar bland låtarna och nästan analysera hur Ulf har tänkt sig starten på varje spelning. Dessutom såg jag två konserter under turnén, Västerås och Örebro, vars recensioner också finns tillgängliga här.
   Sommaren 2011, två och ett halvt år efter inspelning, släpptes ”Unplugged” som samlade 14 av Ulf Lundells sololåtar från 2008-turnén. Det fanns naturligtvis ett rikt material att välja ur och det kanske går att maximera utfallet ytterligare för varje lyssnares önskemål men jag tycker blandningen av låtar är utsökt.
   När han exempelvis tar upp ganska tradiga låtar från mitten av 00-talet, från tämligen jämntjocka album som ”Ok baby ok”, ”Högtryck” och ”Lazarus”, och förvandlar dem till akustiska och engagerande pärlor. Varken ”Hungerdepartementet” eller ”Roadhouse Kirschheim” har förgyllt någon konsert jag upplevt med Lundell men här blir de en underbar start på ett extremt levande men också naket livealbum.
   Eller när han gör om tre fantastiska låtar från den idag ansträngt 80-tals-klingande ”Den vassa eggen”, som i original är svår att ljudmässigt riktigt ta till sig numera, till stor viskonst både textmässigt och melodiskt.
   Ett plus är dessutom att han, förutom ”När jag kysser havet”, på ”Unplugged” har utelämnat de största och ofta uttjatade hitsen och istället valt både riktigt unika låtar som ”Rebeller” och mindre uppmärksammat material från de akustiska plattorna ”En eld ikväll” och ”12 sånger”. Och ändå går det som lyssnare att ännu en gång ta låtar som ”Venus och Jupiter” och ”Danielas hus” till sitt hjärta för att de fungerar i absolut alla arrangemang. Den sistnämnda låten fick ju en ny och exemplarisk behandling nu senast på tv-spelningen i januari.
   Det fanns som sagt ett otal låtar att välja bland till den här skivan som är inspelad i tre olika städer, Stockholm, Sundsvall och på tre konserter i Göteborg, och det finns egentligen bara ett enda frågetecken på skivan. Varför ratades konsertöppningslåten ”Kom in kom in”, från albumet ”En eld ikväll”, som inledde samtliga 24 spelningar på turnén? Och möjligen hade den här skivan blivit ännu roligare och bättre om ”Spike”, Lundells kärleksfulla och osedvanligt komiska låt om sin gamla hund, hade fått plats. Jag fick höra den då ännu ej släppta låten i Västerås 28 september 2008 men det kanske var tekniskt omöjligt på en skiva som redan är 76 minuter lång? Inte vet jag.


1. Hungerdepartementet (Ulf Lundell)
2. Roadhouse Kirschheim (Ulf Lundell)
3. Rått och romantiskt (Ulf Lundell)
4. En fri man i stan (Ulf Lundell)
5. Världens mitt (Ulf Lundell)
6. Lit de Parade (Ulf Lundell)
7. Danielas hus (Ulf Lundell)
8. Rebeller (Ulf Lundell)
9. Den vassa eggen (Ulf Lundell)
10. Hon måste va en kristen kommunist (Ulf Lundell)
11. Naken nerför gatan (Ulf Lundell)
12. När jag kysser havet (Ulf Lundell)
13. Venus och Jupiter (Ulf Lundell)
14. Diamanter (Ulf Lundell)

/ Håkan

”Fri fågel”

Postad: 2021-02-21 16:08
Kategori: Skiv-recensioner



STIKO PER LARSSON
Fri fågel
(Pappershimlen/Dalapop)


IGÅR SLOG LEKSANDS STOLTA HOCKEYLAG Örebro i SHL och det är väl om något ett perfekt avstamp för den här recensionen av Stiko Per Larssons nya album, han är nämligen stor supporter av dalalaget vid sidan av sin numera långa artistkarriär. Han har exempelvis skrivit Leksands kampsång ”Bröder”.
   Jag har marginell koll på Stiko Pers skivkarriär, som sparkade igång 2008, men har upplevt honom några gånger live när han på helt egen hand lyckas engagera djupt med både sång, musik och inte minst mellansnack.
   Stiko Pers föreställningar live är så fysiskt underhållande, så spontana och med så mycket personlighet att den närvarokänslan är svår att åstadkomma på skiva. Det är nästan en helt annan värld för en artist som Stiko Per som på scen bjuder på sig själv med både naturlighet och engagemang i ryggraden.
   Med åren har han arrangerat upp sina alster, kanske med hjälp av uppträdandret i Melodifestivalen häromåret. till en mer lättillgänglig nivå som gärna lyfter fram melodi och texter där catchy refränger följer med som ett brev på posten. På nya albumet, hans sjunde om jag har räknat rätt, resulterar det i slagkraftig och professionell poprock med ett helt band i ryggen.
   Soundet står stabilt och stadigt i en trygg tradition där elgitarrer, bas, trummor, ibland keyboards och Stiko Pers egen akustiska gitarr tillsammans målar upp fint anpassade arrangemang till de ofta känslofyllda texterna. Från lite mer singer/songwriter-anpassade låtar till det rockigt tempoladdade materialet. Stiko Pers oantastliga personlighet kanske naggas lite i kanten i den senare kategorin men produktionen tar ändå avstånd från det rent allmängiltiga.
   Med ett ganska uppenbart men positivt undantag (som jag återkommer till) har ”Fri fågel” ett fång melodier av stabil kvalité och jag har efter åtskilliga lyssningar svårt att urskilja någon låt före någon annan. Ett jämnt startfält där ”Vi som finns & de som försvann” av naturliga skäl sticker ut med Peter LeMarc som duettsångare. Det blir liksom en kvalitetsgaranti att bara se LeMarcs namn tryckt på skivomslaget och förhoppningarna grusas definitivt inte när låten strömmar ut ur högtalarna.

/ Håkan

Krönika: Augusti 1995

Postad: 2021-02-19 07:58
Kategori: Krönikor

1995 tyckte jag att känslan för en riktig konsertbiljett gått förlorad i datoriserat utskrivna biljetter. Och jag kan gärna påstå att det har inte blivit bättre under de senaste 25 åren med de där digitalt levererade biljetterna som kommer med e-post. Jag har alltid gillat att illustrera mina recensioner med en konsertbiljett och fortsatte under en tid med dessa A4-blad men har under de senaste åren givit upp. Det var annat förr. Krönikan illustrerades med en autentisk Rolling Stones-biljett från 1973...
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1995.
 
SKÖNHETEN I EN PAPPERSLAPP

PÅ LÖRDAG SPELAR NEIL YOUNG i Stockholm. Det oroar mig inte ett ögonblick.
   Vad som däremot oroar mig, eller närmare bestämt gör mig ledsen och uppgiven, är utformningen av dagens konsertbiljetter.
   Och biljetten till Young-galan på Sjöhistoriska är inget positivt undantag. Utslätad design, datoriserad text på en helt opersonlig, känslokall papperslapp.
   En papperslapp som dessutom är värd nästan 300 kronor. Ty i samma takt som det unika utseendet på en konsertbiljett utplånats har värdet ökat drastiskt.
   Kort sagt har det blivit dyrare att gå på konsert. Det slår mig allra tydligast när jag förstrött bläddrar i min bekväma samling konsertbiljetter. Som genom åren sparats utan någon mening eller mål.
   Men som ändå i sin oansenlighet fyller nostalgiska minnen, lyckliga stunder och osynliga låtlistor.
   Det finns en viss skönhet i en gammal uttjänt konsertbiljett. Min samling är bara en bråkdel av alla konserter jag bevittnat genom åren.
   I Stockholm, Göteborg och London och andra ställen har jag sparat på mig en del biljetter.
   På hemmaplan i Örebro har det sällan handlat om tryckta, snyggt designade biljetter. Anonyma platsnummerlappar (på Konserthuset), gästlistor eller bara insläppt å tjänstens vägnar är inte till mycket stöd för nostalgiska minnen.
   Det är naturligtvis den datoriserade, centralstyrda utvecklingens fel. Att vi idag i vår hand tar i dessa stillösa konsertbiljetter. Som i en snabb, kort anblick lika väl kan vara en SJ-biljett eller teaterbiljett.
   Lättillgängligheten via ATG-ombuden är ett tungt argument för de stilistiskt utslätade papperslapparna.
   Den här negativa trenden är inget 90-talsfenomen och förändringen från tryckta biljetter till datautskrivna kvitton kom inte över en natt.
   Redan till Elvis Costellos konsert på Konserthuset i Stockholm 1984 upptäckte jag fenomenet första gången. Biljetten i min ägo är köpt genom Posten, gul och neutral, försedd med en myriad kontrollsiffror med artistens namn i samma oansenliga stil.
   Konserten var däremot, inte oväntat, lysande med en ensam, akustisk Costello. T Bone Burnett som uppvärmare och en generös rad av extralåtar. Minnet finns kvar men över biljetten lyser inget nostalgiskt sken.
   De megastora arenakonserterna har jag till stor del bojkottat med åren. Biljetten till Rolling Stones-konserten på Ullevi 1982 ser välanvänd, tilltufsad och viktig ut. Till det facila priset av en hundralapp.

DÅ ÄR VI TILLBAKA TILL INFLATIONSDEBATTEN som jag definitivt inte är rätt man att kommentera.
   Men visst låter det billigt att 1973 kunna uppleva Stones på Scandinavium för blott några tior (40:-) och några mindre kända namn kring femtiolappen under mitten av 70-talet.
   Nils Lofgren (30:- på Olympen, Lund 1976), Police (45:- på Music Palais, Stockholm 1979), ABBA (45:- på Isstadion, Stockholm 1979, både Southside Johnny/John Hiatt (60:- på Göta Lejon, Stockholm 1979) låter också som en dröm.
   Inflationen, om det är den som bestämmer entrépriset, har dock varit lugn under de senaste två åren. Ty priset för en Neil Young-biljett har bara ökat 20:- sedan 1993 när han var i landet förra gången. Då biljetten endast var marginellt stiligare än den nu aktuella.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (449)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (162)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (140)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Håkan Gustavsson 8/03: Hej! Tack för recensionen! Jag har också läst boken och håller med dig i d...

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Fredrik Henriksson 21/01: Hej! Elton John var i Stockholm 1970. Min farmor hämtade honom på Arlanda...

Per-Ove 18/01: Någon som vet vilka år under 80-talet som Elton John Spelade i Stockholm/issta...

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.