De tio senaste blogginläggen

Compilation: Juicy Giants

"Juicy Giants" (Cube, 1972)

ÄNNU ETT ALBUM SOM ÄR EN SKIVBOLAGSSAMLING med i det här fallet engelska singlar, ofta listnoterade, enligt skivetiketten utgivna mellan 1967 och 1972. Den här skivan är utgiven av ett skivbolag som lanserades i maj 1972. Jag kan tänka mig att ”Juicy giants” var ett ”billigt” (£1.49 på klisterlappen) sätt att marknadsföra ett nytt skivbolag med en massa kända låtar. Jag köpte nog skivan billigt då, ett ganska misshandlat skivomslag tyder på det, för att få singelhits i skivsamlingen.
   Det blir en aning förvirrat när jag söker ursprung till innehållet på ”Juicy Giants” ty flera låtar här, ”A whiter shade of pale” och Move-låtarna, har jag redan träffat på i min serie av skivbolagssamlingar, nämligen på ”Golden pops” med låtar från det engelska skivbolaget Deram som de en gång gavs ut på! Och här är det plötsligt Cube Records som äger dessa.
   Utan att vara någon specialist i ämnet engelska skivbolag så tror jag att låtar i grund och botten ägs av produktionsbolag eller oberoende skivproducenter som sedan kan pytsa ut gammalt material på nytt i andra sammanhang.
   Min lilla research i det ämnet visar att låtarna på ”Juicy Giants” har via producenter som Denny Cordell, Tony Visconti och Gus Dudgeon färdats från skivbolaget Deram 1966 (”Night of fear” gavs ursprungligen ut 1966 och inte som skivetiketten här säger 1967), skivbolagen Regal Zonophone och Fly till Cube.
   Hursomhelst är ”Juicy Giants” en samling ofta framgångsrika singlar, klassiker som ”A whiter shade of pale” och listettor som ”With a little help from my friends”, ”Get it on” och ”Hot love”, till personliga favoriter som John Kongos ”He's gonna step on you again” och Tyrannosaurus Rexs ”Debora”.


1
John Kongos – He's Gonna Step On You Again
Move – I Can Hear The Grass Grow
Joe Cocker – Woman To Woman
T. Rex – Hot Love
John Kongos – Great White Lady
Joe Cocker – High Time We Went
T. Rex – Ride A White Swan
Procol Harum – A Whiter Shade Of Pale

2
T. Rex – Jeepster
John Kongos – Tokoloshe Man
Procol Harum – Conquistador
Tyrannosaurus Rex – Debora
Move – Night Of Fear
Joe Cocker – Midnight Rider
T. Rex – Get It On
Joe Cocker – With A Little Help From My Friends

/ Håkan

Krönika: September 1979

I november 1979 noterade jag att flera svenska artister hade lämnat den oberoende svenska musikrörelsen och sökt sig mot mer kommersiella krafter och nämner bland annat Ted Ström och Mikael Ramel som exempel. Båda hade nya album ute som jag recenserar i texten.
   Jag tar samtidigt upp aktuella skivor med Reeperbahn (debutalbumet), Eldkvarn och Dan Tillberg.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1979.

AVHOPP CHOCKAR PROGRESSIVA MUSIKRÖRELSEN

I FÖLJETONGEN UTAN BÖRJAN OCH SLUT har vi kommit till ytterligare ett spännande avsnitt om den mångfasetterade svenska skivbranschen med dess alla skiftningar och riktningar. Skivor dräller in från höger och vänster, bakifrån och framifrån.
   Den svenska så kallade progressiva musikrörelsen har under flera års tid chockats av avhopp. Artister som tycker sig uppleva situationen tvångsmässig inom rörelsen och/eller vill få chansen att nå fler lyssnare via en större distributionsapparat.
   Avhopp som Turid, Lasse Tennander, Kenny Håkansson och nu också Ted Ström och Mikael Ramel, som båda har nya skivor ute, är i och för sig stora affischnamn men ingalunda musikrörelsens viktigaste namn. Skulle däremot en så begåvad och skicklig låtskrivare/gitarrist/sångare som Ulf Dageby, som är en så total inspirationskälla, lämna sitt Nationalteatern och rörelsen vore det betydligt allvarligare om man vill uttrycka det milt.
   Ted Ström har varit med sedan starten 1970 och har nu, efter skivor med Contact, Norrbottens Järn, Anton Swedbergs Swänggäng och några soloplattor, beslutat sig att återvända till Stockholm. ”För evigt ung” (Sonet) är bilden av den ”nye” Ted som rannsakar sig i ord och ton.
   Det är fortfarande medvetenhet i det han gör men skivan är också en arrangemangsmässig triumf. Med killar som Stefan Björklund och Lasse Englund bakom gitarrerna är det svårt att misslyckas.
   Skivans inledning måste vara det bästa Ted någonsin gjort. ”Vinterresa”, med Stefans slutsolo som höjdpunkt, och ”Segla ut”, där Lasse visar vilken härlig slidegitarrist han är, är toppar på ett album som inte är så jämn men ändå en rejäl comeback för Ted Ström.
   Ingen kan kritisera attityder och andra företeelser i vårt samhälle som Mikael Ramel. Han är en finsnickrare såväl textmässigt som musikaliskt. Små arrangemang till de gemytliga melodierna.
   ”Rycker dej i svansen” (Sonet) härstammar från två olika inspelningar. En med hans egen grupp, med bland annat Bosse Skoglund och Kenny Håkansson, och en ihop med bandet Splash som har blås i instrumenteringen.
   ”Mr Stand-In”, som inleder, är skivans bästa låt där Mikael på sitt speciella sätt vänder sig mot den likriktade discomusiken.
   Stockholmsbandet Reeperbahn har ett passande och lagom provokativt namn för att tillhöra nya vågens svenska avdelning. Deras debutplatta (Mercury) visar att de är mogen grupp trots den ungdomliga framtoningen. Och med producenten Ulf Wahlberg, med bland annat Magnum Bonums platta på sitt samvete, bakom rattarna blir soundet slipat och de skriver själva bättre låtar än några andra svenska band jag har hört i genren.
   Magnum Bonum, ja. Deras debutskiva var något av det bästa som gavs ut förra året. Överraskande professionell debut på engelska. På nya skivan ”Bakom spegeln” (Mercury) sjunger de enbart på svenska och samtidigt som språket blir banalare blir musiken mycket snällare och det skulle inte förvåna om några låtar till och med testas för Svensktoppen.
   Då är Eldkvarn deras musikaliska motpol. Fem grabbar, tjejerna från tidigare skivor är borta, som gör nutidsrock på allra bästa sätt. ”Pojkar pojkar pojkar” (Silence/Sam) har kvalitéer som vida överstiger de flesta andra svenska band.
   Rockmusiken känns riktig och även om skivan saknar en komplett hitlåt i stil med ”Staden utan slut” (från ”Pantad och såld”) så har jag svårt att stå emot ”Här kommer tåget” och ”Gatan fram” fast inspirationskällorna där troligen är J J Cale och Mark Knopfler.
   Skånegrabben Dan Tillberg har gjort ett annorlunda grepp. På ”Gatstenar” (Bellatrix/Sam) har han tolv Stones-låtar av Jagger-Richard och låtit några vänner skriva (alternativt översätta) svenska texter och sedan göra personliga musikaliska tolkningar som bär tydliga spår av sent 70-tal.
   Men det är begränsad aggressivitet då Dan, som jobbat som tekniker och producent åt bland annat Problem och Fiendens Musik,med rutin i studion lyckats arrangera låtarna bra.

/ Håkan

Biljett: Neil Young 1982

NEIL YOUNG Scandinavium Göteborg 8 oktober 1982

Tvärtom mot alla regler turnerade Neil Young hösten 1982 med en repertoar som presenterade många nya låtar, från det kommande albumet "Trans", i tämligen revolutionerande moderna syntbaserade arrangemang. Mot alla odds fungerade det fantastiskt bra. Jag såg även konserten dagen efter i Stockholm.

/ Håkan

Compilation: White mansions

"White mansions" (A&M, 1978)

TEMASKIVORNA ”WHITE MANSIONS” OCH UPPFÖLJAREN ”The legend of Jesse James”, som snart dyker upp här i min serie om udda samlingsalbum, har samma upphovsman (Paul Kennerley) och producent (Glyn Johns). Med två olika historiska amerikanska huvudspår från 1800-talet och med olika artister huvudsakligen hämtade från den amerikanska country- och rockgenerationen.
   Både innehålls- och artistmässigt är skivorna djupt amerikanskt rotade men upphovsmannen Paul Kennerley, som skrivit texter och musik, är märkligt nog engelsman från Hoylake, Merseyside med en besynnerlig bakgrund i reklambranschen. Tidigt 70-tal provade han på rockbranschen utan någon uppmärksamhet men fick ändå chansen att skriva låtar till skivprojektet om det amerikanska inbördeskriget och albumet ”White mansions”.
   Glyn Johns, producenten och teknikern bakom skivan, är känd som mannen bakom skivinspelningar med både Beatles och Rolling Stones. Förutom produktioner med Family, Humble Pie, Faces och The Who gjorde Glyn på 70-talet karriär i USA och hjälpte Eagles till det stora genombrottet på gruppens två första album. Samtidigt upptäckte han ett annat amerikanskt band, Ozark Mountain Daredevils, vars första skivor han också producerade.
   Just de senare kontakterna har han använt sig av till inspelningarna på ”White mansions”. Ozark-medlemmarna John Dillon och Steve Cash spelar två av karaktärerna i historien om amerikanska inbördeskriget. Och Eagles första gitarrist Bernie Leadon spelar gitarr, banjo, mandolin, dobro och pedal steel på skivan.
   Två av countrymusikens största namn, Waylon Jennings och hans dåvarande hustru Jessi Colter, spelar de två andra huvudrollerna i den mycket detaljerade historien.
   Bland musiker som spelar på inspelningarna märks bland annat Eric Clapton allra mest. Slidegitarrsolot på ”White trash” är en ren pärla.
   Omslaget och 28 sidor texthäfte till ”White mansions” är genomarbetat och generöst med låttexter och den historiska bakgrunden till det amerikanska inbördeskriget 1861-1865.
   På ”The legend of Jesse James”, som jag skriver om om en dryg månad, inleds historien under inbördeskriget 1863 och utspelar sig fram till 1882.


Part One
Jessi Colter – Story To Tell (Preface) 2:52
Waylon Jennings – Dixie, Hold On 3:15
John Dillon – Join Around The Flag 2:17
Steve Cash – White Trash 3:56
John Dillon & Jessi Colter – The Last Dance & The Kentucky Racehorse 5:25
Steve Cash – Southern Boys 3:00
Waylon Jennings & Jessi Colter – The Union Mare & The Confederate Grey 3:53

Part Two
John Dillon – No One Would Believe A Summer Could Be So Cold 2:57
Waylon Jennings – The Southland's Bleeding 4:14
John Dillon – Bring Up The Twelve Pounders 0:26
Steve Cash, John Dillon & Waylon Jennings – They Laid Waste To Our Land 2:35
The Voices Of Deliverance – Praise The Lord 1:08
Steve Cash – The King Has Called Me Home 3:14
John Dillon – Bad Man 3:07
Waylon Jennings – Dixie, Now You're Done 3:17

/ Håkan

Folk at Heart 2025, fredag och lördag

I Scandic Grands foajé, i programmet benämnd lobby, spelades det nästan oavbrutet under Folk at Heart-festivalen. Här är det Strings & Reeds, Björn Wahlberg, gitarr, och Peter Edgren, munspel, som underhåller,


DEN TIONDE UPPLAGAN AV FOLK AT HEART, inomhusmusikfestivalen under två kvällar på Scandic Grand i Örebro, avslutades traditionsenligt natten till söndag. Utomhus var det nordiskt kallt men innanför hotellets väggar var det varmt och trivsamt, både i de större samlingslokalerna och framåt natten även i hotellrummen. Överallt bjöds det på levande musik med folkliga rötter som festivalgeneralerna Anders Damberg och Andreas Svensson så vackert presenterar det som.
   För egen del blev årets Folk at Heart-upplaga historiskt när jag i offentligheten under invigningen i hotellfoajén utnämndes till ”årets ambassadör för musiklivet i Örebro”. En utmärkelse som blev en omtumlande upplevelse men det var med stor tacksamhet och ödmjukhet jag tog emot den fina utmärkelsen.   
   Efter den lite ovanliga händelsen på ett personligt plan rullade festivalkvällarna på enligt program där oväntat inställda konserter fick planeringen att ta andra vägar. Två av mina förhandstips, som jag skrev om i fredags, ställdes tyvärr in, Erik Emmoth och Even Martinsen, på grund av sjukdom. Men det fanns naturligtvis mycket annat att nöja sig med.

PÅ DE HÄR KONCENTRERADE MUSIKFESTIVALERNA, där jag även inkluderar Live at Heart, har jag alltid en inledande strävan att njuta av levande musik på ett avslappnat och inte så stressat sätt. Allt ska väl inte vara så in i detalj planerat, men så läste jag årets Folk at Heart-program och blev mer och mer involverad i klockslag, konsertlokaler och ren logistik att min ursprungliga plan föll ihop som ett korthus. Så även i år på det tioårsjubilerande Folk at Heart.
   Med min fru Carinas hjälp hade vi förhandslyssnat och försökt få grepp om alla nya namn och en del sedan tidigare kända artister och grupper och satt till slut med en plan som logistiskt skulle fungera – men bara till en viss del ty konserter krockar och prioriteringar tvingas fram plus de ovan nämnda förändringarna i programmet.
   Här följer några noteringar från de två festivaölkvällarna:

FREDAG:

Det som för egen del skulle sparka igång årets Folk at Heart på allvar, förra årets stjärnskott Erik Emmoth, blev en ballong som sprack runt halv åtta på fredagskvällen när det meddelades att han var sjuk och inte på plats. Tomhet blandad med besvikelse fick oss att tänka om när konserten med de spontana veteranerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson blev en perfekt festivalrevansch.

Foto: Lars NylinBILL ÖHRSTRÖM & KENNY HÅKANSSON
I en fullpackad lokal inledde 81-årige Bill med att betona ”att det är kul att bli gammal” för att sedan musikaliskt leka runt i blueshistorien tillsammans med Kenny i en helt oplanerad repertoar. Och Kenny fick förtroendet att sjunga flera låtar, bland annat en Nils Ferlin-låt på slutet.
   Dessvärre missade jag Öhrströms snack om musikerminnen strax efter (blev ju uppmanad att av kända skäl hålla mig i lobbyn i samband med invigningen...) men Bill och Kenny hann med flera anekdoter under sin konserthalvtimme. Tillsammans kom de på att de hade spelat tillsammans i 60 år(!) och namn som T-Boones och Merrymen seglade förbi.


SILVERFISKARNA
I hotellets foajé var det ständigt nya band på scen som underhöll på ett ganska högljutt sätt och variationen var märkbar. Från den instrumentala duon Strings & Reeds (bild överst) via det djupt folkmusikaliska bandet Silverfiskarna till pianobaserade arrangemang med tjejtrion FineGoods.


THE SHIPWRECK HAULERS
Robin Bergs skapelse av kören som sjunger sea shanties tar nya spännande steg för varje gång jag upplever bandet live. Så spännande att jag ”tvingades” uppleva kören vid två tillfällen under årets Folk at Heart. Numera är det inte bara Robins instrument, banjo och concertina, som har fått arrangemangen att växa. Och flera inslag av solosång från körmedlemmarna har gjort den stora kören till en intressant grupp som inte bara imponerar sångmässigt utan även musikaliskt.


BJØRN NILSEN
Bandet Nilsen's Southern Harmony förvandlades på Folk at Heart till en duo där Bjørn Nilsen fick sällskap av en skicklig munspelare och en lite mer avskalad form av bandets mix av country och rock. Med det härliga soundet från sin akustiska gitarr fungerade arrangemangen överraskande bra och de starkt melodiska låtarna fick ett perfekt liv i den småskaliga formen. Allt medan bandet Elsebub & The Devils från lobbyn försökte överrösta både Nilsen och hela hotellet i övrigt med sina tunga rytmer.

LÖRDAG:

På lördagen hade publiktrycket växt på årets Folk at Heart med köer, trängsel men också en mycket trevlig atmosfär som följd. Mycket publik på alla konserter i både samlingslokaler och fulla hotellrum.


MARTIN LÖNEGREN
Vi hade fastnat för soundet, rösten och låtarna vid förhandslyssning av Martin och hans singer/songwriter-låtar som blev än mer intressanta live när steelgitarristen Erik Roos (från bandet Bro Mesa) kompade och dekorerade så vackert och perfekt på sitt Emmons-instrument.


ARTISTPANEL
Tänkte bara lite snabbt mellan konserter springa in i den stora lokalen Grace där Kenny Håkansson, Bill Öhrström och Ted Ström satt och debatterade musik i alla dess former med Claes Olson som samtalsledare. De pratade intressant om när svensk pop på 60-talet började samarbeta med folkmusik, Bills historia som arrangör på 60-talet och hur olika de lyssnade på ny musik. Det blev så spännande att jag blev kvar i lokalen i närmare 90 minuter...


SÖDRA NORRLANDS COAST COUNTRY COWBOYS
Bandet med det här långa gruppnamnet hade ett lockande sound när jag lyssnade innan men ett kort besök i konsertlokalen fick mig att dra mig tillbaka ganska snabbt. Inget fel på rytmerna, inget fel på det musikaliska men det i mina öron lät det lite för tillrättalagt och förutsägbart. Jag gav det inte tid, skäms på mig, och drog mig tillbaka till Verandan där ett lugnt soundcheck genomfördes och mitt glas rödvin smakade så bra.



OLLIE TULLAMORE WITH FRIENDS
Om drygt två månader inträffar St Patrick's Day och den irländska folkmusiken firar stort. Vid sidan av sin ”karriär” med egna svenska visor gör Olle Unenge folkmusik i saliga Tullamore Brothers spår. Nu med två yngre musiker, Johannes Broborn och Henrik Mundt, som på blixtrande snabb banjo respektive skönt frustande concertina gav de traditionella arrangemangen en underbart personlig inramning.


THE SHIPWRECK HAULERS
För andra gången på årets Folk at Heart fick jag njuta av Robin Bergs kör sjunga så kallade sea shanties, sjömansvisor, i en alltmer energisk och musikaliskt intressant form. Robin brinner uppenbart för sitt projekt och har fått kören på samma spår. Solopartier från minst fem av körens medlemmar och instrument som fiol, akustisk gitarr, Bodhrán och tin whistle har förvandlat den tidigare samstämmiga kören till en mycket underhållande enhet. Deras nästa framträdande blir på St Patrick's Day på Clarion Hotel.

All foto i övrigt: Carina ÖsterlingLA RIIPPA GROUP
Efter Shipwreck Haulers blev vi kvar i samma lokal och fick uppleva festivalens kanske mest udda inslag. En kvintett från finska Österbotten som sjöng och spelade både jazz, tango och genuin folkmusik på dragspel, trummor, fiol och elbas med sådan kraftfull energi att jag stundtals var rädd att den gravida sångerskan var på väg till förlossningen på USÖ. Taktfast och energiskt dock utan att på allvar närma sig mitt musikaliska hjärta.

/ Håkan

Omtumlande uppvaktning på Folk at Heart

Foto: Carina ÖsterlingI det rödskiftande strålkastarljuset fick jag uppmärksamhet och publikhyllningar på invigningen av årets Folk at Heart på Scandic Grand i Örebro.

ETT TORFTIGT ”TACK” VAR DET ENDA jag kunde klämma fram i mitt förvirrade och omtumlande tillstånd när jag på fredagskvällen runt halv tio fick ta emot priset som årets ambassadör för musiklivet i Örebro. Ord som ”den mest kompetenta och betydelsefulla personen” och ”ett ärligt och noggrant förhållningssätt till sitt arbete” (läs hela motiveringen nedan) kan väl ingen leva upp till i verkligheten men det är med stor tacksamhet och ödmjukhet jag tar emot den fina utmärkelsen.
   Jag har förvisso bevakat samtliga Folk at Heart sedan starten 2014 men har skrivit musikkritik sedan januari 1970 så utmärkelsen kommer väl efter lång och trogen tjänst.
   Tack ännu en gång för uppmärksamheten och ursäkta det lite förvirrade tillståndet i det obekväma strålkastarljuset.

ÅRETS FOLK AT HEART-FESTIVAL fick annars en något olycklig start när det visade sig att mitt nummer ett-festivaltips Erik Emmoth ställde in sin medverkan på grund av sjukdom. Tomhet blandad med besvikelse fick oss att tänka om där konserten med de spontana veteranerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson blev en perfekt festivalrevansch.
   Dessvärre missade jag Öhrströms snack om musikerminnen strax efter (blev ju uppmanad att hålla mig i lobbyn i samband med invigningen...) men festivalkvällen avslutades ändå trevligt och musikaliskt. Jag sammanfattar båda festivalkvällarna på årets Folk at Heart imorgon här på Håkans Pop.



/ Håkan

Tre heta tips inför Folk at Heart 2025

NYTT ÅR OCH SOM VANLIGT ETT NYTT Folk at Heart, den bekväma musikfestivalen på hotell med rötter i folkmusik, som hade premiär 2014 och nu gör sin tionde upplaga. Jag och min fru Carina har besökt festivalen varje gång, första åren som hotellgäster men är numera ”bara vanliga” festivalbesökare. Den långa historien om Folk at Heart-festivalen har, med ett undantag (Scandic Väst 2018), utspelat sig på Scandic Grand i centrala Örebro och jag har bevarat alla mina festivalminnen på Håkans Pop under kategorin ”Folk at Heart”.
   Utan att gräva mig alltfär djupt i Folk at Heart-minnen vill jag lite kortfattat ge några tips inför årets jubileumsupplaga av festivalen som inleds ikväll och fortsätter imorgon. Tips som grundar sig på både egna upplevelser och nya spännande namn. Se nedan.
   Efter genuina efterforskningar i det feta festivalprogrammet med ett 80-tal namn, , av främst min fru Carina, vill jag samtidigt nämna några namn i sammanhanget som kan göra årets festival till något extra.
   Sea shanties-sjungande The Shipwreck Haulers, bluegrass-svängiga Moonshine Preachers, folkmusikbluesige Vincent Jedselius, folkmusiksextetten Ad Hoc-orkestern och Olle Unenge (både som vissångare och sitt irländska alter ego Ollie Tullamore) har visat framfötterna på tidigare festivaler medan förlyssning av hillbilly-gruppen Elsebub & The Devils, countryrockiga Nilsen's Southern Harmony, brett musikaliska Answer;42, amerikanskt influerade Martin Lönegren, singer/songwriter Derya och irländskt influerade Midelf/Jansson lovar gott.
   Glöm ej heller författarsamtal med Lars Nylin, musikerminnen med Bill Öhrström och paneldebatten med Bill, Kenny Håkansson och Ted Ström som följs av Ted och sonen Johan Ström som spelar Contact-låtar.

NU TILL MINA TRE HETA TIPS PÅ ÅRETS FOLK AT HEART:

Foto: Carina ÖsterlingErik Emmoth.

ERIK EMMOTH & THE BURNING SPEEDOS
Det finns nästan kvalitetsgranti på detta tips. Den dåvarande 23-årige Gällivare-pojken Erik gjorde stor succé på förra årets Folk at Heart-festival. För att citera mig själv ”Här satt en ung, långhårig och uppenbart lite blyg kille och framförde vuxen singer/songwriter-baserad musik med en röst som lät som den hade levt livet länge. Det blev så musikaliskt ljuvligt, känsligt och hudlöst vackert”.

EVEN MARTINSEN
Nu till ett norskt americana-namn som jag inte kände till innan jag läste Folk at Heart-programmet. Hans senaste album ”Poetically true” gick mig förbi när den släpptes i oktober. Ibland rockarrangerad musik men det finns lågmälda och akustiska stunder som är imponerande och kan bli en sensation live i en lugnare, mindre miljö.

BILL ÖHRSTRÖM & KENNY HÅKANSSON
Bland många av festivalens debutanter finns det också några rutinerade veteraner vars musikaliska rötter härstammar från 60-talet. En duo som tidigare har överraskat med underhållande konserter som har pendlat mellan blues och visa med några underbara anekdoter däremellan.

/ Håkan

Årets 10 bästa konsertögonblick 2024

Foto: Olle Unenge
1. RICHARD LINDGREN 10/2 Medley, Malmö
Malmös Richard gjorde en av årets bästa album, "Grand Jubilee", och releasekonserten var både musikaliskt och publikmässigt en succé.

2. JOEL ALME 25/7 Under Bar Himmel/Spelgården Wadköping, Örebro
Det är ensam på scen som Joel Alme är som mest personlig.

3. BJURMAN BAND + RICHARD LINDGREN 29/11 S/S Marieholm, Göteborg
Richard igen, här som gästartist hos Ola Bjurman på hans hemmaplan i Gbg.

4. ERIK EMMOTH & THE BURNING SPEEDOS 6/1 Scandic Grand, Örebro
Erik Emmoth var den stora succén på senaste Folk at Heart-festivalen. Och han och hans band kommer tillbaka nu till helgen.

5. GÖRAN SAMUELSSON 30/10 Scalateatern, Karlstad
Göran kan konsten att underhålla med både musik och mellansnack.

6. BASSE WICKMAN + ENTOURAGE 30/11 Närke Kulturbryggeri, Örebro
Basses comeback till konsertscenen var en ynnest att få uppleva.

7. OLLE UNENGE & ORKESTERN 9/11 Svampen, Örebro
Jag har upplevt min vän Olle på scen många gånger, men knappast så musikaliskt intressant som här.

8. THE PRETENDERS 9/9 Cirkus, Stockholm
Med sin oemotståndligt läckra röst gav Chrissie Hynde konserten ett ansikte.

9. HENNING 11/9 Live at Heart, Örebro
Utan att vara speciellt förberedd var Hennings livekonsert en positiv överraskning.

10. LES GORDONS 14/9 Live at Heart, Örebro
Efter en fem år lång paus återvände Örebrobandet med en uppgraderad form av poprock.

/ Håkan

Rekordjämnt skivår 2024

DÅ VAR DET TRADITIONSENLIGT DAGS att skriva årets viktigaste text, raderna som efter bästa förmåga ska försöka sammanfatta min åsikt om årets bästa musik i en rangordnad lista. Det är lika svårt som det är fascinerande och inspirerande att ge uppmärksamhet åt sina favoritskivor under ett år och i år, 2024, har det varit osedvanligt svårt att välja ut det bästa och sedan försöka rangordna allt i en fallande skala.
   I mina öron känns det som att jag i år har lyssnat på fler skivor än tidigare år. Dessutom har kvalitén varit på en ovanligt hög nivå som har gjort val av skivor till årsbästalistan till en närmast omöjlig uppgift.
   Efter stor bävan och djupsinnig osäkerhet har jag efter långa förhandlingar med mig själv lyckats bestämma vilka tio album som under året har givit mig den största glädjen vad gäller både musik och innehåll. Men det är som sagt i högsta grad en fallfärdig årsbästalista som jag kanske kommer omvärdera om tio minuter - eller tio dagar.
   För att göra sammanfattningen av skivåret 2024 än mer osäker noterar jag under 10-listan ytterligare sex album som i samtliga fall är genuint starka utmanare och under ett ”normalt” skivår absolut varit garanterade en plats bland de tio.
   Jag sitter just nu och undrar hur jag i hela världen kan utesluta Nick Lowes första riktiga album på 13 år, den helt igenom perfekta ”Indoor safari”, från en topplats på årsbästalistan. Och Benny Anderssons Orkesters ”Alla kan dansa”, som trots sin udda framtoning i det här sammanhanget, är värd så mycket mer uppmärksamhet än att hamna i ett uppsamlingsheat.
   Årets Jonas Lundqvist-album ”Sorgetornets spejare” är ju minst lika bra som senaste skivan ”Den okända floden” som jag gav en hedrande 4:e-plats på årbästalistan 2022. Att Tomas Andersson Wij gjort sitt kanske allra bästa album, ”Sorgsna sånger gör mig glad”, borde väl ändå premieras bättre på något sätt?
   Det hade väl också varit på sin plats att framhålla några relativt nya spännande namn som The Hanging Stars och Bill Ryder-Jones på en årbästalista som även har ambition att blicka framåt mot nya tidigare okända namn.
   Sedan är det väl en mindre skandal att garagerocken har kommit i kläm bland mer konventionella genrer på min årsbästalista ty både amerikanska Chesterfield Kings och svenska The Maharajas har ju i år gjort starka album. Möjligen föll det senare albumet ur diskussionen då innehållet på den skivan enbart är covers.

NÅVÄL, NU ÄR DEN SLUTLIGA ÅRSBÄSTALISTAN spikad i mitt huvud och på pränt här där den kommer att sorteras in bland alla andra Håkans Pop-listor och därmed bli historisk och aldrig glömd.



1. T BONE BURNETT: The other side
Både till innehåll, produktion och utförande är albumet helhetsmässigt perfekt.

2. NICK CAVE & THE BAD SEEDS: Wild God
Ett oerhört vackert och melodiskt starkt album i nästan varje sekvens.

3. LINDA THOMPSON: Proxy music
Ett nästintill fulländat album med bra låtar och underbart folkmusikinspirerade melodier.

4. RICHARD LINDGREN: Grand Jubilee
En extraordinär helhet på ett album med låtar som har smygande kvalitéer.

5. JESPER LINDELL: Before the sun
Jesper har gjort det igen! På sitt andra album finns många musikaliska bevis på hög kreativitet.

6. NADA SURF: Moon mirror
Årsbästalistans mest överraskande namn. Förjusande energisk och melodisk powerpop.

7. WILLIE NELSON: Last leaf on the tree
Willies 76:e(!) album däckar mig fullständigt.

8. STEVE FORBERT: Daylight savings time
En favorit är tillbaka med hes röst och ett fantastiskt låtskrivande. 

9. THE CURE: Songs of a lost world
Efter 16 års paus är The Cure tillbaka med ett oväntat starkt album.

10. HANNES AITMAN: Weak point
Imponerande albumdebut med personligt countryfierade popklanger.


...och resten på den icke rangordnade delen av årsbästalistan:

THE HANGING STARS: On a golden shore
THE CHESTERFIELD KINGS: We're still all the same
THE MAHARAJAS: Ride the Wylde Mammoths
NICK LOWE: ”Indoor safari”
BENNY ANDERSSONS ORKESTER: Alla kan dansa
JONAS LUNDQVIST: Sorgetornets spejare
TOMAS ANDERSSON WIJ: Sorgsna sånger gör mig glad
BILL RYDER-JONES: Iechyd Da

/ Håkan

TisdagsAkademien (24)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).


OM NÅGRA DAGAR ÄR DET NYÅR och det är dags att minnas tillbaka årets alla händelser. Då passar det även bra att även sammanfatta TisdagsAkademiens senaste möten där vi diskuterar musik i alla dess former, Från 22 oktober till onsdagen(!) 18 december innan jul har Akademien sammanträtt varje vecka. Och kan minnas tillbaka på möten där vi har diskuterat Stefan Nilsson, Steeleye Span, Tommy Körberg, Jeff Lynne, Willie Nelson, Leonard Cohen, dokumentären ”Punk, pension och refflektion”, Ladysmith Black Mambazo och ”ROCK CHICKS: Rockens kvinnliga pionjärer”.
   Som Akademiens ”ständige sekreterare” har jag noterat detaljer i dokumentärerna som stöd för våra diskussioner.
   Och om mindre än en månad firar TisdagsAkademien 6-årsjubileum!




22 oktober 2024
STEFAN NILSSON: Min död är min (SvtPlay, 2024, 49 min)
Den 25 maj 2023 valde pianisten och kompositören Stefan Nilsson att avsluta sitt liv. Bara några månader tidigare hade han fått veta att han drabbats av den obotliga sjukdomen ALS. Hans fru Lotta berättar för Tom Alandh om Stefan Nilssons sista dagar och om hans önskan att själv få bestämma över sin död.
   TisdagsAkademiens möten innehåller dokumentärer med olika känslolägen. När vi gemensamt upplevt den här Tom Alandh-dokumentären var vi inte så uppriktigt glada som på bilden ovan. Vemodigt, gripande och stundtals plågsamt tog vi oss igenom dokumentären om kompositören, och pianisten Stefan Nilssons sista dagar, tre månader efter beskedet att Stefan drabbats av ALS, även den processen blev en ypperlig Tom Alandh-dokumentär (”Beskedet”)..
   Programmet var ett sorts sorgearbete där vemodig pianomusik spelade en huvudroll.
   Alandh är en mästare på att ställa frågor på ett känslomässigt bra sätt. De oundvikliga frågorna i denna svåra stund. Han frågar Stefan hur han mår och får svaret ”Skit!” och berättar om behandling med cannabis för att i någon mån dämpa smärtan. Ingenting hjälper och det berättas om en planerad hyllningskonsert till Stefan där han, trots smärta och ångest, medverkar.
   Många artister medverkar. Sissel Kyrkjebø , Tommy Körberg, Benny Andersson, Helen Sjöholm med flera. Musiken från filmen Den god viljan förekommer. Även det djupt vemodig musik. Och kvällens tema hette Musik för livet.
   25 maj 2023 avled Stefan i sitt hem. En anonym ”budbärare” hjälper till.
   Det är inte en musikdokumentär i ordets mening men Stefans fru Lotta Hasselqvist Nilsson berättar verbalt i detalj både innan döden och efteråt. Och spelar fantastiskt fint piano.
   Plågsamt men ändå intressant att bevittna.

BOB DYLAN: Janne valde Dylans egen dokumentär ”Eat the document” (1966). Bob Dylan and The Hawks (The Band) på sin beryktade "Judas"-turné i England.




29 oktober 2024
STEELEYE SPAN: 'Single Luck' Documentary - 'All Around My Hat' (YouTube 2001, 24 min)
En dokumentär inspelad tidigt 1999 för den holländska tv-serien 'Single Luck' och sändes i mars 2001. Den klassiska upplagan av Steeleye Span, förutom Nigel Pegrum som bor i Australien. PR-videon till ”All around My Hat” är från bandets uppträdande från Top Of The Pops 1976.
   Ursprunget till "All Around My Hat " är från Irland på 1800-talet. Peadar Kearney skrev om texten så att den refererade till en republikansk flicka vars älskare hade omko mmit i Påskupproret 1916. Gloria Greene spelade in den nya versionen med titeln "Three Coloured Ribbon " och Deirdre O'Callaghan spelade in låten med en annan titel, "Tri-colored Ribbon ".
   ”All around my hat” med Steeleye Span nådde en 6:e-plats på Englandslistan i december 1975. Framträdande elgitarr och fiol. Tim Hart, Maddy Prior, Bob Johnson, Peter Knight och Rick Kemp, bas, berättar i nya intervjuer.
   Att engagera den rutinerade Mike Batt (Art Garfunkel, David Essex, Kursaal Flyers och The Wombles) som producent var en tydlig ambition att få en hit. En så kallad One hit wonder.
   Programmet avslutas med en liveversion tillsammans med Status Quo.

DYLAN: Olle valde ett Dylan-samtal inspelat på Erik Dahlbergsgatan 29 i Göteborg, 13 oktober 2024.




5 november 2024
TOMMY KÖRBERG: Därför sjunger jag (SvtPlay, 57 min, 2019)
Att sjunga är som att andas hävdar Tommy Körberg. Trots 50 år på scen finns inga planer på pension. Rastlöst framåt, aldrig still, är Tommy Körbergs motto. En film om ett arbetsår i ett musikaliskt yrkesliv.
   Föreställningen om transvestiten Lola var aktuell när Svt-programmet och intervjuerna gjordes. ”Jag tar ton så länge rösten håller”
   Repeition med Sandviken Big Band med Anders Berglund som dirigent. ”Jag skulle kvävas inombords om jag inte fick sjunga”.
   Stockholmsvyer på färgbild innan ett sv/v Ronneby där Tommy växte upp. 1966 Popbandstävling där Maniacs blev två (efter Slamcreepers, men det nämns inte i programmet...).
   ”Stänk”, ett program på tv, 1966.
   Tommy tillsammans med Michael Johansson. Tom & Mick ”Somebody's taken Maria away”, 6 veckor som nr 1 )inte 8 som Tommy påstår...).
   ”Popside”, 1967. ”Kram”, 1968. Mello 1969. ”Judy min vän”.
   Tommy spelar i programmet på Finlandsbåt. ”Det är en promillefråga (i publiken) hur det går”
   ”Pipel”, 1969. Med Monica Z och Made In Sweden.
   ”Jag ville inte vara någon folklig lallare”. Spelade med Dominique-paret i Solar Plexus 1973, började läsa noter. Spelade congas.
   1975, Made In Sweden.
   ”Kika digga ding” (med Ted Gärdestad), 1974. ”Kärlekssökaren”, 1972.
   Repetitioner för Lola.
   Värmlänningarna 1971, Mahoganny, 1972. Rapport-intervju 1972. Svea Hund, 1976 (En milstolpe som estradör)
   Ingen scenskola men Chess 1984. Ingen riktig kronologisk ordning i programmet. Kokain. 1981 rättegång. Brel 1985. Melodifestivalen ”Stad i ljus” 1988.
   Benny Andersson Orkester 2011
   ”Eftertänksamhet har inte varit min starka sida”. ”I musiken är jag trygg. Godmodig.”
   Ann-Charlotte, fru, är med på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Mama you been on my mind” med Eva Steen som gäst.




12 november 2024.
JEFF LYNNE: Mr Blue Sky (YouTube, 2012, 1:19:47)
Regi: James Pluta
   Paul McCartney om Jeff: ”Funny, shy, clever musician”.
   Ringo Starr och Tom Petty fyller i bilden av Jeff.
   1966: Mike Sheridan & the Nightriders.
   Jeff såg filmen ”The High & the Mighty” som 5-åring och fastnade för musiken. Första gitarren kostade 2 pund. Med rullbandspelare med flera kanaler kunde han spela in och lägga på ljud.
   Framför ”Living thing” med bara akustisk gitarr.
   Idle Race blev nästa band. Andra singeln. ”Imposters of Life's Magazine” 1967 med G Lynn som låtskrivare.
   Sedan The Move och ELO med Beatles-liknande sound.
   Eric Idle, Richard Tandy, keyboards, Tom Petty, Paul McCartney, Dhani Harrisonoch Olivia Harrison berättar.
   Bra låtar och melodier, spelar alla instrument.
   Roy Orbison, Barbara Orbison berättar.
   Pettys soloalbum ”Full moon fever” producerade Jeff. Traveling Wilburys, video med en tom gungstol som gungar (Roy O)...
   Joe Walsh berättar. Jeff producerar Del Shannon.
   Paul McCartney om Beatles-låtarna som Lynne producerade: ”Diplomatic”. ”Free as a bird”, ”Real love” och ”Now and then”.
   1974 berättade John Lennon att han gillade ELO-låten ”Showdown”.
   Jeff gillade gamla covers och gjorde ett album med bara covers.
   Massor med guldskivor på väggarna.

DYLAN: Janne valde ett avsnitt av ”Definitely Dylan”.




19 november 2024
WILLIE NELSON: The outlaw country king (YouTube, 47:45, 2024)
https://youtube.com/watch?v=DF5v7kZsUCA&si=RikM1rkL0cWq2iYo
Historien om Willie Nelson började i Abbott, Texas 1933. Deprimerade år i början. Mitt i countrymusikens födelse. Willie fick country i blodet.
   Dokumentären är byggd på två intervjuer, med Natalie Cox och Sid Griffin.
Cox: ”Han startade ett band som 10-åring”. Griffin: ”Han gick med i flygvapnet tidigt”.
   1956 kom första skivan, ”No place for me” men livnärde sig på att sälja dammsugare. Flyttade till Nashville 1960 och började sälja låtarna han skrev. ”Crazy” (1961) med Patsy Cline var framgångsrik.
   Fick kontrakt som artist med RCA 1964 men fick inte det egna genombrottet förrän på 70-talet.
   En korthårig Willie framför ”Crazy” på film. ”The part where I cry” (1962).
   Från Nashville tillbaka till Texas och hamnade i outlaw-generationen där han bytte sitt välslickade hår till en vild frisyr. Unga hippies blev hans publik. Willie blev länken mellan Hank Williams och hippies.
   ”A song for you” (1974).
   1985 blev Willie medlem i countrysupergruppen The Highwaymen tillsammans med Kris Kristofferson, Johnny Cash och Waylon Jennings.
   Konceptalbum blev ett populärt tema. Ett exempel ”Phases and stages” (1974) inspelad i Muscle Shoals och producerades av Jerry Wexler.
   ”Redheaded stranger” (1975) blev också uppmärksammad. På ”Stardust” (1979) gjorde Willie en massa evergreens på sitt sätt. Influerad av Frank Sinatra i sättet att sjunga.
   ”Man behöver bara höra två ord så hör man att det är Willie Nelson”.
   1993 gjorde han en duett med Frank, ”My way”, som uppfann parollen ”Singing is acting”
   Willie var också influerad av countrypionjären Ernest Tubb. ”Tre ackord och sanningen”.
   Fick en hit i slutet på 70-talet med ”Goodhearted woman” innan han blev ”filmstjärna” i filmen ”Honeysuckle rose”. Låten ”On the road again”.
   1982 gjorde han en ny mer långsam version av ”Always on my mind.
   Willie skatteproblem och ställdee upp i reklamfilmer för att finansiera sitt liv. Turnébussen blev Willie Nelsons liv.
   Willie kämpar för underdogs, de svagare människorna. Bland annat Farm Aiud tillsammans med Neil Young.
   Slutsats: Han är en lika stor artist som Elvis Presley och Louis Armstrong.

DYLAN: Olle rekommenderade två texter om Dylan. Från Mojo och GP (maj 2024).




26 november 2024
LEONARD COHEN och Hallelujah (SvtPlay, 1:53, 2021)
En film om låtskrivaren och artisten Leonard Cohens liv och gärning, skildrat genom ”Hallelujah” - den låt som kanske mer än andra förknippas med honom. En låt som när den först gavs ut 1984 inte gjorde något större väsen av sig. Det var först efter Jeff Buckleys cover i början av 1990-talet som den påbörjade sin dramatiska resa till att bli en av världens mest spridda och älskade låtar.
   En film av Dayna Goldfine och Daniel Geller.
   21 dec 2013. Sista konserten med Leonard när han sjunger ”Hallelujah”.
   ”Människan har sjungit ordet Hallelujah i tusen år.”
   Larry ”Ratso” Sloman, recensent, blir intervjuad ett flertal gånger och samtalar med Leonard. På Royalton Hotel i New York i ett sjaskigt rum skrev Leonard färdigt texten till ”Hallelujah”.
   Cohens långa historia. 1966. Boken ”Beautiful losers” glimtade förbi. Han var poet, författare innan han blev sångare. Han kom från en rik familj i Montreal, Canada.
   32 år gammal försökte han sig på en sångkarriär i New York men ingen ville lyssna. Mötte Judy Collins 1966 som sjöng ”Suzanne” på skiva.
   Nerver när Leonard gick in i studion Columbia med John Hammond som producent. Vi får höra kommentarer från skivinspelningen. Långt intro på ”Suzanne”. Hammond protesterar. Debut på skiva december 1967.
   Clive Davis, Columbia-chef 1967-1973, pratar.
   Leonard: ”Jag vill inte upprepa mig”. Nya uttryck hela tiden.
   1972 började han samarbeta med John Lissauer, producent och arrangör. ”Cinematic songs”.
   Albumet ”Songs for Rebecca” släpptes aldrig.
   Cohen ville byta namn till September.
   Turné Europa 1979. med Sharon Robinson och Jennifer Warnes i kören.
   ”Death of a ladies man” 1977 producerades av Phil Spector. ”Memories”, stor orkester. ”En katastrof”, enligt Leonard. Låtarna bra men inte soundet.
   Fick två barn med Suzanne Elrod men hon är inte ”Suzanne”. Sedan blev han ihop med den franska modefotografen Dominique Isserman.
   Skrev ”Hallelujah” i Paris, hemliga ackord 150 verser. Gospelkänsla.
   ”Various positions” 1984. USA-bolaget vägrade ge ut skivan och den kom senare ut på Passport Records med John Lissauer igen.
   ”Om jag visste var låtarna kommer ifrån skulle jag gå dit oftare”.
   Turné 1988 med ”Hallelujah” i repertoaren.
   1991 sjöng John Cale låten med bara piano.
   Samma år sjöng Jeff Buckley låten live på St Ann's Church, Brooklyn och alla refererar låten till den inspelningen som Jeff gjorde hösten 1993. På skiva augusti 1994.
   1994. Cohen gick i Mt Baldy Zen Centre utanför LA. Rensade hjärnan.
   Låten ”Hallelujah”, John Cale, Jeff Buckley och filmen ”Shrek” där Cale-versionen användes. På soundtracket blev det Rufus Wainwright. ”Jag var nog för ung”, säger han.
   Stina Dabrowski intervjuade Leonard Cohen.
   Manager tog alla pengar, 70 år gammal gav han sig ut på turné 2009. 75 år.
   Avled 2016, k d lang sjöng ”Hallelujah” på minneskonserten
   ”Till minnet av Hal Wilner” slutet på filmen/doku.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Jokerman” med Lars Larholm som gäst.




3 december 2024
RETRÄTT: Punk, pension och refflektion (SvtPlay, 59 min, 2024)
Nu går punkgenerationen i pension. Hur ska det gå? Filmaren Mikael Westerlund har tillsammans med vännerna från Rågsved och Oasen gjort en personlig och poetisk film om att åldras - där unika arkivbilder blandas med sorg och vardagskomik.
   Tänkvärt är det första jag tänker på. Inte så mycket musik, korta punkkonserter,
   Westerlund tänker tillbaka: 1975 var jag 20. Nu pensionär. Ingen mening med livet. ”Vart ska jag lägga min energi.” Det var bättre förr.
   Hasse slutar på Posten.
   Rågsved, Punk. Westerlund var med i första upplagan av Tant Strul som trummis. Fortsatte som ljussättare åt Ebba Grön.
   ”Vi ville ha gemenskap. Vi sökte en familj”.
   The Lerium hette ett band, Sören spelade trummor. Ebba Grön var förband 1978.
   Hasse känner sig vemodig och sorglig. ”Jag försöker stå ut med tanken på att vara pensionär”. Seniormässan. ”Inkontinens och halkskydd”. Är det framtiden?
   ”Hårt jobba att bara hålla sig vid liv”. ”Svårt att tänka framåt”.
   ”Götgatsbacken. Ren tortyr!”
   ”Det är aldrig försent förrän det är försent”

DYLAN: Janne om Bob Dylan-relationer.




11 december 2024 (onsdag!)
Bortom Graceland: LADYSMITH BLACK MAMBAZO (SvtPlay, 1:29, 2023)
Samarbetet med Paul Simon på albumet ”Graceland” 1986 blev det stora internationella genombrottet för den sydafrikanska musikgruppen Ladysmith Black Mambazo. Detta är historien om gruppen och dess grundare Joseph Shabalala och om hur de från enkla förhållanden på den sydafrikanska landsbygden har kommit att sprida sydafrikansk musik och kultur över hela världen.
   Medverkande: Oprah Winfrey, Dolly Parton, Paul Simon, Whoopi Goldberg, Stevie Wonder med flera.
   A film by Mpumi ”Supa” Mbele. Carolyn Carew, producent.
   Dimmiga vyer på savannen. Staden kontra landet i Afrika.
   En stor grupp som sjunger mest accapella.
   Familjen Shabalala. Pappan var medicinman, död 1954, och hade minst fem flickvänner...
   All slags vacker musik. Musiken uppstod på slutet av 30-talet, kallades isiacathamiya. Musiken ”går på tå”. Frid, lugn och stillhet.
   Rob Allingham, arkivarie, förklarar.
   1960 bildade Joseph Highlanders, sedan Headmen och Mambazo.
   Ladysmith hette staden där familjen växte upp. Black=svart oxe. Mambazo var ett ord på zulu.
   Miriam Makeba: ”Hatet kan koka över”. På 70-talet var det tufft mellan svarta och vita.
   Åkte till Durban för att spela in musik.
   John Lindemann, tekniker: ”En ren ton som kom ut”. Rytmen i blodet. Accapella. Första albumet ”Amabutho”. Sålde guld!
   1981. Första utlandsresan till Tyskland.
   Paul Simon ville samarbeta med gruppen. Hade dock svårt att skriva låtar.
   ”Homeless”. Spelade in i London, Abbey Road. Nervöst. Milstolpe för sydafrikansk musik.
   ”Shaka zulu” fick en grammy 1997 och sedan fyra grammisar till.
   Träffade Michael Jackson, Dolly Parton och flera andra.
   Mandela släpptes från fängelset.
   Headman Shabalala sköts. Tragedi. ”Unvek att äta i 4 dagar.”
   ”Vi måste ställa diagnos på människors problem.
   Nellie Shabalala, frun till Joseph, sköts.
   ”Amazing grace”.
   Joseph blev sjuk i Amsterdam 2009.
   ”ju djupare rötter, desto starkare träd”.
   Mshengu Shabalala hette han också, bland annat.
   Dog 2020.

DYLAN: Olle tar ett djärvt(?) nytt grepp! Om Kjell Höglund.




18 december 2024 (onsdag!)
ROCK CHICKS: Rockens kvinnliga pionjärer (SvtPlay, 1:19, 2023)
Rockens historia kan vid en första anblick synas vara uteslutande befolkad av män. Men vågar man skrapa på ytan så finns dom där - rockens kvinnliga pionjärer. Dags att plocka fram, inte bara Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Elvis, utan också Memphis Minnie, Sister Rosetta och Big Mama Thornton till deras rättmätiga plats i strålkastarljuset. Suzi Quatro, Linda Gail Lewis, Kathy Valentine, Rosie Flores och Kristin Hersh berättar historien om sina rockhjältar.
   Regissör: Marita Stocker.
   ”Ingen man spelar som jag. Jag spelar bättre än en man” Sister Rosetta Tharpe (1915-1973)
   Inledande låt ”Where the boys are” Connie Francis 1960
Rosie Flores som förekommer genomgående i dokumentären framhålkler Wanda Jackson.
   ”För lite fokus på kvinnor”. ”Kvinnor glöms bort”.
   Förklarar också vilken ikon och vilken betydelse Rosetta Tharpe hade.
   Levande konsert med Kay Lee, rörde sig som Elvis P. Jämför ”Jailhouse rock”.
   Linda Gail Lewis: ”Kvinnor kan rocka som en man”.
   Rosie: ”Kvinnor spelar från hjärtat”.
   Suzi Quatro: ”Basen är en del av mig” och spelar ett bassolo med insturmentet lite vågat mellan benen.
   Kathy Valentine, från Go Go's. ”Som ett jordskalv”. Guldksivor på väggarna. Tidiga Go Go's.
   Kristin Hersh: ”Skapade min egen musikbransch”. Hade gruppen 50 Foot Wave: ”Som ett hästvrål”.
   Vithårig tjej på gitarr bredvid Rosie.
   Linda Gail: ”35 gig på sex veckor. ”Kvinna med stake”.
   Quartro: ”Man blir public property””.
   2021 kom Tharpe med i R&R Hall Of Fame.
   Cordell Jacklson, spelade en liknande elgitarr. Okänd men Amy Lavere framhöll henne. Hade spelat rock and rtoll sedan Elvis var 1 år”. En gåta! Nancy Apple förklarar.
   Big Mama Thornton: ”Hound dog”.
   Honeychild Coleman, bas och svart röst.
   Linda Gail: ”Applauses is a thrill”
   Memphis Minnie nämns på slutet.

DYLAN: Jag valde veckans Dylan-tema: George Harrison om Bob Dylan.

/ Håkan

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.