De tio senaste blogginläggen

Magisk Wilmer X-comeback på himmaplan

Postad: 2018-08-14 10:09
Kategori: Live-recensioner

WILMER X
Malmöfestivalen 10 augusti 2018
Konsertlängd: 22:00-23:20 (80 min)
Min plats: ca 40 m till vänster om scenen.


SOMEBACKEN PÅ SWEDEN ROCK TIDIGARE i sommar, en spelning som annonserades ut som bandets 1000:e, må ha varit en större marknadsföringsmässigt betydelsefull konsert men hemkomsten till Malmö i fredagskväll på sommarens turné var tveklöst en större, gränslöst fantastisk och nästan magisk upplevelse. Jag vet, jag var där på ett fullpackat Stortorget i centrala Malmö. Det kan ha varit 5000 personer, kanske 10 000 men förmodligen 20 000 människor i den förväntansfulla massan framför stora scenen. Rekordpublik var det många som påstod.
   Efter sommarens turné runt Sverige var det också ett känslosamt band som var tillbaka i sin hemstad. Nisse Hellberg upprepade flera gånger att det oerhört skönt att vara på "himmaplan" och passade också på att avslöja sina MFF-sympatier genom att meddela att laget just vunnit sin match i allsvenskan.
   Det var givetvis ett otroligt taggat band som laddade för konserten. Jag passerade bakom backstage strax innan konserten och såg trummisen Sticky Bomb stretcha loss. När bandet sedan äntrade scenen på exakt utsatt tid var det ett homogent och fullständigt koncentrerat Wilmer X som stod där framför publikhavet och tog emot de hundraprocentiga hyllningarna.
   Dessutom var det ett fantastiskt 40-årsjubileum som skulle firas ty i april 1978 stod bandet på scen första gången. Idag finns visserligen bara Nisse Hellberg och Jalle Lorensson kvar från den sättningen, som gick under namnet Wilmer Pitt, men de är också den betydelsefulla kärnan i ett band som blivit legendariskt mycket tack vare långa turnéer och intensiva konserter.
   Det är fortfarande Hellberg och Lorensson som spelar den visuella huvudrollen i dagens Wilmer X. Hellberg som sjunger, spelar pardonlös gitarr och håller i mellansnacket och Lorensson som studsar fram och tillbaka med sitt munspel.
   Men övriga musiker i dagens band som ibland tituleras originalbandet är definitivt ingen utfyllnad. Basisten Tomas Holst och trummisen Sticky Bomb håller positionerna med bravur och extragitarristen Janne Lindén (i hög hatt och dykglasögon) är en tämligen naturlig Wilmer X-medlem. Dels var han med på bandets sista album "13 våningar upp" (2005) och har sedan följt Hellberg under hans solokarriär.
   Det var ett oerhört tempo från start i fredagskväll i ett fantastiskt välljudande och många gånger klockrent livesound. I en rockrepertoar som ibland blev lite bluesigare ("Om en hund mådde så här") och ibland lite poppigare ("Slaget om en flickas hjärta") men där bandet genomgående skapade en oerhört tajt helhet i nästan oöverträffade arrangemang av sin gamla låtar.

Hon är ihop med en insekt
Jag flippar ut
Om en hund mådde så här
Möt mig i din djungel
Jag är bara lycklig när jag dricker
Slaget om en flickas hjärta
Den fria världen
Stackars Valentin
Primitiv
Blod eller guld
Ett och ett är två men blir tre när vi blir ett
Vem får nu se alla tårar
För dum för pop
Teknikens under
Spela under hot

Extralåt
Kör dig död

/ Håkan

Malmöfestivalen 2018

Postad: 2018-08-13 19:40
Kategori: Ingen

DEN NUMERA KLASSISKA MALMÖFESTIVALEN, med gratiskonserter över hela centrala staden, sparkade igång i fredags och fortsätter fram till fredag den här veckan. Jag var på plats de tre första dygnen. Jag erkänner: Det blev ingen minutiös bevakning men jag prickade in några rejäla höjdare. Bland annat Wilmer X:s stora comeback inför en rekordpublik på Stortorget i fredagskväll och Richard Lindgrens traditionella programpunkt i Bluestältet söndag halv sex. Jag återkommer strax med mer detaljerade noteringar från de konserterna men vill redan nu förmedla några delikata bilder, fotograferade av min fru Carina, från Lindgrens succéartade framträdande.
   Jag såg även Pernilla Andersson inleda festivalen på en utomhusscen i fredags. Tillsammans med bara gitarristen Fredrik Rönnqvist lyckades hon knyta samman oerhört underhållande mellansnack, om bland annat sin mamma, pappa, Plura och Hans Rosling, med många melodiska pärlor. Det blev en stämningsfull timme i solskenet där låtar som "En gång ägde jag mitt liv", "Desperados", "Säga någonting bra" (som hon tillägnade Rosling), Pluras "Hålla huvudet högt" och "Johnny Cash & Nina P" aldrig har låtit bättre.
   En stund på lördagseftermiddagen tajmade vi in Ane Brun tillsammans med Malmös Symfoniorkester på Stora Scenen. En otroligt häftig upplevelse där Anes finstilta sånger fick en både dramatisk och vacker behandling med alla stråkar och imponerande arrangemang. Mina tankar gick ibland till Kate Bush. Dessvärre fick konserten avbrytas på grund av regn.
   Efter några timmars skydd från regnet i olika lokaler och tält fick lördagskvällen en hård och bluesig avslutning. Gitarristen Pontus Snibb har jag fascinerats av på avstånd. Från den tidiga americana-inspirerade epoken via inhoppet i Jason & the Scorchers som trummis(!) till hans nuvarande verksamhet i egna bandet Wreck Of Blues tillsammans med pappa Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas.
   Jag hade på förhand hört lite rockiga och Cream-influerade inslag med gruppen men konserten blev väldigt bluesdominerad, kanske påverkad av miljön i Bluestältet. Det blev ändå en trevlig stund med underbart musicerande från tre ytterst skickliga musiker som dessutom fick hjälp av flera gästartister.
   Nåja, det fanns ännu större upplevelser att fånga under de här dagarna och kvällarna i Malmö som jag kommer förmedla inom en inte alltför lång framtid. Men först lite snygga bilder från Richard Lindgrens konsert igår kväll.


Gitarristen Pontus Snibb kryddar Richard Lindgrens låtar med explosiv gitarr.


Håkan Nyberg är ett rytmgeni bakom trummorna.


Organisten Magnus Nörrenberg, påhejad av mandolinspelaren Janne Adolfsson, bjöd på både visuell och musikalisk underhållning.


Pontus Snibb och Janne Adolfsson i en musikalisk duell.


Alla bilder: Carina ÖsterlingMusikerna samlade framför Håkan Nybergs trummor i finalen.

/ Håkan

50-tal: #38. "Honey hush" (1953)

Postad: 2018-08-13 07:56
Kategori: 50-talets bästa



JOE TURNER
"Honey hush"

(Atlantic)

JOE TURNER VAR EN AV 50-TALETS MEST RUTINERADE artister i r&b-genren. Redan på 30-talet var han en framstående artist på jazzscenen i Kansas City där han föddes 1911. Han jobbade som bartender på The Sunset Club och kunde plötsligt brista ut i sång. Kom till New York 1938 och blev en stor profil i den boogie woogie-revival som existerade 1938-41 där han som svart sångare exklusivt också nådde den vita publiken.
   Under 40-talet sjöng Joe med både Duke Ellington och Count Basie. 1951 upptäcktes han av bröderna Ertegun som drev Atlantic Records och skrev kontrakt med honom. Joe var stor som ett hus, 190 cm lång och 136 kg tung, men ännu större var hans röst som beskrevs som blues shouter men det var först på 60-talet som Joe Turner fick sitt rätta namn, Big Joe Turner.
   Historien om "Honey hush" inleddes i maj 1953, när låten spelades in, och först hade titeln "Yakity-Yak" när den släpptes i juli. Två månader senare släpptes singeln med samma låt men då med titeln "Honey hush". Som den konspiratoriske skribent jag är kan jag inte släppa den historien. Alternativtiteln är ju nästan identisk med en senare Coasters-titel ("Yakety Yak") från 1958 skriven av Jerry Leiber och Mike Stoller.
   Det blir än mer förvirrande när jag upptäcker att Leiber-Stoller som producenter 1959 gör en nyinspelning av "Honey hush" med Turner... En version som verkligen är både slappare och mindre energisk än 1953-tolkningen som ni kan höra här ovan. Bandet som kompar Turner på "Honey hush" är Pluma Davis and The Rockers.
   Det finns fler märkliga frågetecken i den här historien. När "Honey hush", som allmänt uppfattas som skriven av Turner, släpptes första gången hade den "Brown" som låtskrivare vilket kan stå för Nipey Brown som var hans vän och ägare av Sunset Club i Kansas City. Men på senare utgivningar, från 1956 när The Johnny Burnette Trio spelade in låten, har låtskrivarnamnet varit Lou Willie Turner, Big Joes fru.
   Joe Turner skulle nästan ett år senare, i april 1954, ge ut sin kanske mest uppmärksammade skiva, "Shake, rattle and roll". Låten som i en censurerad version med Bill Haley blev en stor hit i USA som uppföljare till den ännu större genombrottslåten "(We're gonna) Rock around the clock".
   Första gången som jag garanterat hörde "Honey hush" var 1981 i Elvis Costellos version på "Almost blue"-albumet. Märkligt nog gjorde även Paul McCartney, som samarbetade med Costello i slutet på 80-talet, en version av låten på sitt fräscha coveralbum "Run devil run" 1999. Men Joe Turners original från 1953(!) har verkligen ett oslagbart sväng.
   74 år gammal avled Joe Turner 24 november 1985 av hjärtproblem.

/ Håkan

INTERVJUER tema på Håkans Pop 2018/19

Postad: 2018-08-10 07:56
Kategori: Intervjuer
















Ett urval av intervjuer på Håkans Pop under nästa säsong 2018/19.

HALVA SOMMAREN HAR JAG BLÄDDRAT BLAND GULNADE, ofta skrynkliga nästan sönderfallande tidningsurklipp i mitt arkiv med gamla artiklar. Och jag har hittat en respektabel mängd intervjuer som jag under åren 1974-1994 gjorde som musikskribent på Nerikes Allehanda. Under nästa säsong, 2018/19 (som drar igång på måndag), kommer jag på onsdagar att återpublicera många på Håkans Pop.
   Jag har redigerat texterna något, inte ändrat eller förändrat ursprunget, men för att kunna läsa intervjuerna idag kände jag mig tvingad att snygga upp och göra språket lite rappare och mer modernt. Jag märkte nu, 30-40 år senare, att texterna kändes lite gammalmodiga och behövde justeras lite.
   Exempelvis har jag genomgående ändrat skivformatet LP, stora bokstäver, till "album" och även i övrigt har andra tidstypiska uttryck fått några mer moderna formuleringar. Men som sagt: Jag har inte ändrat några uttalanden i sak och innehållet i intervjuerna är intakt. Ni kan se ett urval i fotocollaget ovan.

UNDER KATEGORIN "INTERVJUER" I HÖGERSPALTEN finns ytterligare några av mina senare intervjuer, mellan 1997 och 2011, som redan finns publicerade på Håkans Pop. De är inte så spektakulärt presenterade, med bilder och tidningsklipp, men ändå autentiskt publicerade. Som här nedan får en lite närmare presentation med rubriker, publiceringsdatum och länkar i blått.


Magasin hjälper Dan & Py att minnas
DAN HYLANDER/PY BÄCKMAN ca 1 augusti 1997

Min äldsta publicerade intervju på Håkans Pop är hämtad från sommaren 1997 (exakt datum okänt) när jag träffade Dan Hylander och Py Bäckman. Just den sommaren stod de på tröskeln att sparka igång ett återförenat Raj Montana Band för sommarturné, drygt tolv år efter sista konserten tillsammans gav de sig ut på en återföreningsturné. Ett helt identiskt Raj Montana Band, med exakt samma medlemmar, och Dan och Py fick berätta vad som hade hänt under åren efter den hysteriska 80-talsepoken med deras båda karriärer och privat.
   Vi träffades på Nerikes Allehandas redaktion där fotografen Anders Erkman, min ständige kompanjon på 80-talsäventyren, hade letat fram gamla bilder från förr och krävde en del kommentarer. Jag minns inte datumet vi träffades, inte heller exakt publiceringsdatum, men däremot skrev jag en recension av konserten som Dan, Py och bandet genomförde i Karlskoga 16 augusti 1997.
   "Magasin" var Nerikes Allehandas nöjesbilaga.

Richard Lloyd är i Örebro igen
RICHARD LLOYD 2 augusti 1997

Det här var ett helt oplanerat och oförberett intervjuprojekt med Richard Lloyd. Charlotta Tideman på Nerikes Allehanda ringde till mig 1 augusti 1997, som just då hade semester, och tyckte att jag borde vara rätt man att intervjua Richard Lloyd. Han var i Örebro för att kvällen efter spela gitarr med Bibi Farber och hennes grupp på Slottsfestivalen. Farber från New York hade många år tidigare bott i Örebro och Charlotta tog intervjun med henne.
   Jag tog cykeln, försökte snabbt rekapitulera historien om Richards karriär och hans tidigare Örebro-upplevelser. Vi träffades allihop, jag, Charlotta, Richard och Bibi utanför gamla Röda Kvarn där vi genomförde våra respektive intervjuer. I mitt bakhuvud fanns också Richards gamla drogproblem så jag var en aning orolig inför hans dagsform men mötte en otroligt artig, välartikulerad och lågmäld gitarrist.
   Jag recenserade givetvis Bibi Farbers konsert 2 augusti 1997.

Extremt dåligt intresse för antivåldsgala
LOLITA POP 16 maj 1999

Efter den tämligen unika konserten, på ett antivåldsarrangemang på Club 700 15 maj 1999, med ett tillfälligt återförenat Lolita Pop träffade jag bandet och fick några uttalanden av Sten Booberg och Benkt Söderberg. Hela arrangemanget, som löpte över två kvällar, var ett magnifikt publikfiasko men bandet gjorde sitt absolut bästa och bjöd dessutom på en nyskriven och ännu ej publicerad låt, "Dead end city", skriven av just gitarristerna Booberg och Söderberg.
   En intervju som i sitt original endast publicerades på Nerikes Allehandas hemsida direkt samma natt efter konserten.
   Konserten kom naturligtvis i skymundan av bandets stora återförening 1997, när de uppträdde på Slottsfestivalen, men musikaliskt var det ändå ett fint minne.

Magnus Lindberg tillbaka i hetluften
MAGNUS LINDBERG 27 februari 2000

Inför utgivningen av Magnus Lindbergs album "Tur o retur" (2000), med delvis gamla låtar i nya dämpade arrangemang, åkte han omkring och gjorde intervjuer. Jag träffade Magnus, och en skivbolagsrepresentant, på Hälls Konditori på Olaigatan i Örebro. Vi pratade länge och väl om låtarna på skivan, urvalet, tidigare Örebroerfarenheter och Grymlings-äventyret som till slut fick Magnus att tröttna.


Mats med kött, blod och ny teknik
MATS RONANDER 1 oktober 2001

Jag vet inte exakt när jag gjorde den här intervjun med Mats Ronander men det var under någon av de sista dagarna i september 2001 i samband med releasen av albumet "Mats". Han kom förbi Örebro dit han hade kört med bil och vi satt uppe på Nerikes Allehandas redaktion, faktiskt i köket, där jag gjorde min långa och genomarbetade intervju.
   Det här var några veckor efter terrorattentatet i New York vars känslor kommer fram i slutet på intervjun.

Billy Bremner med band till El Sombrero
BILLY BREMNER 10 april 2003

Inför en konsert med Billy Bremner på El Sombrero i Örebro (11 april 2003) fick jag möjlighet att intervjua Billy Bremner, gitarristen och sångaren mest känd från Rockpile men som senare i livet blev Refreshments-medlem. Men han hade också haft en lång men extremt oregelbunden solokarriär.
   Telefonintervjun med Billy gjorde jag hemifrån vid lunchtid och Billy, som just då sitter och äter lunch, pratar en del om en kommande skiva. Men det dröjde tre år, till 2006, innan albumet "No ifs, buts, maybes" såg dagens ljus som Dan Hylander, mycket riktigt, producerade.

Eldkvarn till Örebro på juldagen
PLURA 24 december 2003

Första (och enda) gången jag gjorde en regelrätt intervju med den numera folkkäre underhållaren, tv-personligheten och matskribenten Plura inträffade i december 2003 inför en juldagskonser med Eldkvarn på El Sombrero i Örebro. Närmare bestämt var det kring lunchtid söndagen 21 december som jag ringde upp Plura. Han var just då i färd med att slå in julklappar till sina söner, 8 respektive 14 år (Axel) gamla. Axel är för övrigt numera kapellmästare för det band som kompar Plura på både turné och konserter.
   2003 var Eldkvarn ett ganska ouppmärksammat band hos gemene man men kritikerrosad (dock inte av mig!) på bland annat albumet "Limbo" (1999) men skivorna sålde dåligt och Pluras kreativitet var inte på topp. På Eldkvarns senaste skiva, "Brott lönar sig alltid" (2002), gjorde Plura och bandet covers på sig själva. Låtar han under många år hade givit bort till andra artister, Sven-Ingvars, Totta, Jerry Williams, Peter LeMarc med flera, spelade bandet alltså in och gav ut.
   Men det skulle snart vända för Eldkvarn. Skivan som Plura hintar om i intervjun är alltså "Atlantis" som släpps våren 2005 och innebär en pånyttfödelse för ett band som 2003 egentligen bara tittade fram mot 40-årsjubileet 2011.

En gång yngst i rockbranschen fyller nu 50
MATS RONANDER 1 april 2004

Ännu en Mats Ronander-intervju från min penna. Mats är kanske den artist och människa som jag under alla år har intervjuat mest, den här gången mindre än tre år efter min senaste intervju (se ovan, 1 oktober 2001). Dock hade jag här en viktig anledning att ringa upp Mats som ännu en gång fick berätta hela sin långa historia. Han fyllde nämligen exakt 50 år när intervjun publicerades 1 april 2004. Hela intervjun gjordes på telefon några dagar innan födelsedagen.

- Jag är uppvuxen med Elvis Presley
DOTTIE 17 april 2004

Eva Eastwood är numera ett känt namn på en känd artist som dessutom hedrades med en dokumentärfilm som våren 2017 gick på bio och ett år senare visades på tv. Eva, som egentligen heter Östlund i efternamn, har en sångerska till syster, Carina Lindqvist, som har artistnamnet Dottie.
   Inför en konsert på Sombrero i Örebro, 17 april 2004, med Dottie och hennes kompgrupp The Wolfpack intervjuade jag Carina på telefon där hon fick berätta sin historia och om musiken hon älskar.

Magnus mår just nu bättre än på länge
MAGNUS LINDBERG 22 april 2004

I april 2004 gjorde jag onekligen många artistintervjuer och ännu en gång fanns det anledning att prata med Magnus Lindberg. Han och hans kompband var på väg till Örebro (24 april 2004 på Sombrero, krogen och konsertstället som vid det här laget hade skippat "El" i sitt namn) och det senaste albumet "På bergets topp" var aktuellt.
   Jag gjorde intervjun på telefon och nådde Magnus på hans mobiltelefon när han just då var i Eskilstuna. En glad och snarast upprymd Magnus som mådde bättre än på mycket länge.

Vill höja covers status
OLLE UNENGE 7 december 2004

Trion WEU från Örebro hade en kort men intensiv karriär 2004. Olle Unenge, Thomas Wahlström och Staffan Ernestam hade börjat samarbeta för att spela covers och ur olika förhandsvinklar, irländsk folkmusik, blues respektive rock, samla låtar till en repertoar som de kallade root'n'roll. Jag intervjuade Olle som fick räkna upp vilka artistnamn de hade som förebilder för detta anspråkslösa och, som det skulle visa sig, kortvariga projekt.
   Intervjun gjordes, om jag minns rätt, på telefon inför en konsert på K5 (setlist) 9 december 2004. En recension som jag delade upp mellan två konserter samma kväll, WEU och Mathias Lilja.

En ny levande musikscen
OLLE UNENGE 19 maj 2005

Ännu en intervju med Olle Unenge, faktiskt. Den här gången fick han uttala sig som representant för konsertarrangören Musikscen Örebro, som drevs av Olle och Mats Lindström som för övrigt också var/är medlemmar av Tullamore Brothers.
   Intervjun gjordes inför en konsert med Anders F Rönnblom och framtiden för konsertarrangören var vid intervjutillfället inte spikad. Men de avslöjade planer på Eldkvarn och det visade sig vara en ren och skär lyckträff ty drygt ett år senare stod det bandet på scen i Örebro och genomförde en av deras bästa konserter efter albumet "Atlantis".

Mogen att nu satsa fullt ut på en artistkarriär
EVA EASTWOOD 31 oktober 2006

Jag hade träffat Eva Eastwood vid åtskilliga tillfällen innan jag en höstdag 2006 fick tillfälle att göra en lång och genomarbetad intervju med den då alltmer populära Eva. Hon var aktuell med albumet "Ton of heart", en skiva med ett betydligt mer modernt sound fast det var Refreshments-sångaren Joakim Arnell som hade producerat skivan.
   I lugn och ro fick jag en lång pratstund med Eva i ett rum på Nerikes Allehanda.

Per Gessle kommer med solsken i sommar
PER GESSLE 17 juni 2007

2007 var Per Gessle fortfarande en het artist, sångare och låtskrivare på många områden. Den sommaren var han aktuell med soloalbumet "En händig man" och gjorde intervjun på telefon långt innan skivan släpptes och jag hade heller inte fått möjlighet att lyssna på skivan.
   Anledningen till den tidiga intervjun (7 juni) var att Nerikes Allehandas sommarbilaga skulle gå till pressarna och där skulle sommarens händelser presenteras. Gessle skulle senare på sommaren (11 augusti 2007) komma till Örebro och Brunnsparken (vid intervjutillfället var det Behrn Arena som var bestämt) och bli en av sommarens stora artistbesök i Örebro.
   Där satt jag i mitt hem med Per i telefon, hade inte hört skivan men hade vid flera tillfällen tidigare pratat med honom och vårt gemensamma popintresse brukar resultera i långa fruktsamma intervjuer. Skivbolagsrepresentanten ringde upp mig, förklarade att jag fick prata med Per i tio minuter (TIO MINUTER!) och släppte sedan fram Per.
   Det blev naturligtvis mycket snack om historia, väldigt lite om den kommande skivan men givetvis en hel del om sommarens turné som redan var noggrant planerad. I bakgrunden hör jag skivbolagsrepresentanten flera gånger påminna Per om intervjutiden. Men Per viftar bort hennes protester flera gånger medan vi kommer allt längre från intervjuämnet och gräver oss ned i pophistoria och allmänt droppande av namn som slutar med att jag är tvungen att sätta Per på plats. Han hade missuppfattat. namnet på en kvinnlig artist och jag skrev senare en hel krönika om den "incidenten".

Musiker och artist med hög integritet
MATS RONANDER 1 april 2008

Ja, tänka sig. Ännu en Mats Ronander-intervju. Publicerad i Nerikes Allehanda exakt på dagen fyra år efter den förra! I samband med ett lite annorlunda livearrangemang, på Örebro Jazz & Blues Club på Strömpis, kom han med bara två kompmusiker (Benneth Fagerlund och Martin Tallström) och gjorde ett uppträdande, setlist. Jag fick inte bara ett utan tre olika tillfällen samma kväll att intervjua Mats.
   Först strax efter soundcheck på Strömpis, sedan efter några timmars paus på Slottskällaren efter middagen och sedan slutligen efter konserten en trappa upp på Strömpis. Det blev följaktligen en lång intervju där han mot slutet av den sena kvällen, innan han och killarna skulle fara tillbaka till Stockholm, blev lite ofokuserad och härsknade till över allt tjat om blues. Mats hade vid den här tidpunkten problem i äktenskapet med Sanna Ekman och var väl inte riktigt i balans med livet men gav också många intressanta svar på mina frågor.

Hans sånger har evigt liv
JANNE SCHAFFER 16 september 2008

Rubriken syftar på Ted Gärdestad och Janne Schaffer var i Örebro för att marknadsföra en kommande konsert där Ted-låtar spelade huvudrollen. Jag träffade Janne i foajén på Hotell Örebro på Storgatan i Örebro. Det var tidig förmiddag och det blev en lång intervju, eller snarare ett långt och givande samtal, med Janne som av naturliga själ mest handlade om Ted Gärdestad.
   Lugnt och metodiskt berättar Janne allt som hade med hans relation med Ted Gärdestad att göra. Han var ju verkligen inblandad i allt Ted gjorde. Om allt det fina och musikaliska till de svåra psykotiska åren och problemen som Ted sjönk allt djupare in i.
   Kändes som att Janne och jag fick en djup kontakt där jag nog överraskade honom med min kunskap i ämnet och inte var någon vanlig allmänreporter utan kunde komma med spontana följdfrågor och gå djupare i ämnet.
   Efter den långa intervjun, kändes som flera timmar, tog vi sällskap ut från hotellet och jag följde Janne till Järntorget och pekade ut vägen till Radio Örebro dit han skulle på intervju efter mötet med mig.

Mannen med det amerikanska uttrycket
RICHARD LINDGREN 24 november 2011

Första gången jag träffade Richard Lindgren 2010 var absolut ett "hallelujah moment" i mitt liv. Jag har i detalj berättat det tidigare. Mina möten med Richard har därefter blivit både många, långa men numera alltför sporadiska. men han är en människa, artist och låtskrivare att älska in i varje strof.
   Richard återkom till Örebro på Live at Heart 2011 och jag fick många tillfällen att både höra honom uppträda och riktigt umgås mellan konserterna. Ett år efter första mötet återkom Richard för tredje gången till Örebro 19 november 2011 då han turnerade runt Sverige tillsammans med norrlänningen Lars Bygdén.
   Först ett lite framträdande i skivbutiken Najz Prajz. Sedan hade jag tillsammans med Olle Unenge, som också har blivit vän och "bror" med skåningen Richard, en liten eftermiddagssession med Richard på Bishops Arms där jag för kanske första och enda gången intervjuade Richard på ett seriöst sätt. Intervjun gjorde jag utan uppdragsgivare och den publicerades endast på Håkans Pop. Senare på kvällen 19 november uppträdde Richard och Lars på Kungsgatan 1.
   I mellanrummet mellan Bishops-mötet och konserten åkte jag hem när jag får ett sms från Richard som vill att jag tar med cd-häftet till "A man you can hate" för han hade plötsligt fått den spontana idén att låten "How long", för övrigt min fru Carinas absoluta Richard-favorit, och ville fräscha upp minnet kring den långa texten till den långa (10:51) låten.

DET FINNS YTTERLIGARE NÅGRA INTERVJUER på Håkans Pop som inte har placerats under "Intervjuer"-kategorin utan finns publicerade i samband med konsertrecensioner. Det gäller Southside Johnny (Johnny Lyon) 1979 , Wreckless Eric 1980 och Ulf Lundell (1985)

/ Håkan

Jakten på bra VINYLSKIVOR fortsätter

Postad: 2018-08-09 07:50
Kategori: Ingen


FÖR TREDJE SÄSONGEN I RAD KOMMER JAG på Håkans Pop på fredagar fortsätta min jakt på intressanta vinylskivor från hyllorna. Något år hade jag en naiv ambition att bara plocka klassiskt fantastiska skivor men nu har jag släppt den primitiva tanken. Framöver, med start nästa fredag, tänker jag bläddra mig fram bland vinylskivorna och oavsett kvalité sedan bedöma vad jag tycker om skivorna idag.
   Jag ska också berätta om historien bakom skivan, eventuellt hur inspelningarna har gått till och kanske även avslöja någon anekdot i samband med skivutgivningen. Jag ska ännu en gång låta de intressanta detaljerna kring en skiva få sin rättvisa uppmärksamhet.
   Jag har som sagt sysslat med samma verksamhet under två tidigare säsonger och har ibland lyckats leta på tämligen fantastiska skivor. Men också några rejäla besvikelser där minnet så att säga är bättre än skivan.
   Jag har alltså ibland prickat in så bra gamla skivor att de egentligen borde ha funnits med på mina listor över 70-talets och 80-talets bästa skivor som jag en gång har rangordnat på Håkans Pop. Det är ju faktiskt till 99 procent just de två decennierna som dominerar min vinylskivsamling och det är bland album utgivna på de decennierna som jag tidsmässigt kommer pendla när det gäller urvalet från vinylhyllorna.
   Jag har märkt att det är amerikanska skivor som har dominerat mitt urval tidigare följt av engelska skivor och några få svenska. Jag ska under nästa säsong försöka göra jämvikten tydligare och i alla fall presentera några fler svenska skivor.

BLAND SKIVORNA SOM HAR GJORT STÖRST intryck under de senaste säsongerna finns album med Danny & Dusty ("The lost weekend"), The Searchers ("Searchers"), Carolyne Mas ("Carolyne Mas"), Peter Frampton ("Wind of change"), David Johansen ("In style"), Joe Walsh ("So what"), Steve Forbert ("Little Stevie Orbit"), Jackson Browne ("Running on empty"), Dave Mason ("It's like you never left"), Ozark Mountain Daredevils ("Ozark Mountain Daredevils"), Nils Lofgren Grin ("1 + 1"), Steve Gibbons Band ("Down in the bunker"), Legend ("Legend"), Graham Parker ("Heat treatment") och The Records ("Shades in bed").

/ Håkan

Tillbaka till 50-TALET: Upp till granskning

Postad: 2018-08-08 07:57
Kategori: 50-talets bästa


Bill Haleys "We're Gonna) ROCK AROUND THE CLOCK" är nästan mitt enda autentiska minne av 50-talsmusiken. Nu sitter stenkakan, 78-varvaren, på väggen i min mors andra sovrum och påminner om ett musikaliskt decennium som jag bokstavligen egentligen inte minns. Däremot har musiken från 50-talet återvänt så många gånger att det nu är dags att rangordna rock'n'roll-eran.


DET MÅ JUST NU VARA SOMMARENS HETASTE DAGAR men nu tar jag steget ut på - tunn is... Jag är förvisso född 1952 - men ändå knappt född på 50-talet. I alla fall kan jag påstå att mitt autentiska minne av 50-talsmusiken är minst sagt ytligt. Ändå har jag sedan början av 60-talet, när jag vaknade till på allvar med mitt musikaliska intresse, umgåtts med 50-talets musik i andra hand.
   Genom tusentals coverversioner, ännu fler autentiska historier och med alla artister som genom åren hänvisat till sina musikaliska rötter har jag ändå fått en viss kontakt med 50-talet. Från just det decenniet har det genomgående nämnts artister, låtar och genrer som musikaliskt har kommit att symbolisera det glada 50-talet.
   Därför tycker jag det är hög tid att sammanfatta 50-talsmusiken. Jag kommer under nästa Håkans Pop-säsong 2018/19 att sätta mig på skolbänken. Jag ska försöka lära mig så mycket det går om rock'n'roll-musikens vagga, en generation som bokstavligen håller på att dö ut, och sedan rangordna de bästa låtarna med de bästa artisterna.
   På måndag (13 augusti) inleder jag en "50-talets bästa"-lista, 38 placeringar, som under hösten och våren kommer att löpa regelbundet med en kort paus för jul och nyår. Framåt maj nästa år kommer jag att kora min absoluta favorit i genren.
   Idag när jag försökte minnas tillbaka fick jag det klart för mig att det bara finns två artister kvar i livet från den klassiska 50-talsgenerationen, Jerry Lee Lewis och Little Richard. Båda finns garanterat representerade med sina låtar under nästa Håkans Pop-säsong.
   Tillfälligheter, som dålig hälsa (Elvis Presley), störtande flygplan (Buddy Holly), bilolycka (Gene Vincent) eller hjärtinfarkt (Roy Orbison), har tagit ifrån oss många. Idag kunde vi ha suttit och tänkt tillbaka mot en härlig generation rock'n'roll-artisters fina ålderdom men det allra mesta är avslutat och borta och bara minnet lever.
   Det är med väldigt få egna autentiska minnen jag ska försöka sammanfatta 50-talet och dess bästa musik. Jag har ju på Håkans Pop försökt rangordna de flesta decennium i musikväg sedan jag föddes och tar mig nu längre bort, längre ned och längre upp för att kunna minnas.
   För över tio år sedan, säsongen 2007/08, började jag med att ge 80-talets missuppfattade musik en positiv påminnelse. Och jag har sedan dess fortsatt rangordna både 90-talets, 70-talets bästa album och 60-talets bästa singelartister.

NÄR DET GÄLLER 50-TALSMUSIKEN har jag genom åren väldigt ofta fått referera till alla dessa gränslöst många covers som spelats in och givits ut långt senare. Eftersom jag inte hade öronen öppna när Chuck Berry skrev sina bästa och mest historiska låtar, har något minne av Buddy Hollys död och fick uppleva när Gene Vincent var som bäst kommer nästa 50-talsklingande säsong på Håkans Pop bli en ren historielektion för min del. Där kommer jag förhoppningsvis också att lära mig hur många blues- och r&b-låtar som har sina rötter i 50-talet.
   Men det är nog rock'n'roll som kommer att spela huvudrollen i min serie men där finns också möjligheter att country, rockabilly, popsånger, för all del gospel och doo-wop också kommer att nämnas här och där. Eller en massa musik som ligger på gränsen mellan två eller flera genrer. Vem kan exempelvis placera Hank Williams musikaliskt?
   Skamset kan jag konstatera, när jag nu sitter med facit och 38-listan nästan fullbordad framför mig, att den kvinnliga representationen är katastrofalt dålig. I en värld av jämlikhet borde det givetvis finnas plats för några kvinnliga 50-talsprofiler på min lista. Förslagsvis Connie Francis, Brenda Lee, Sister Rosetta Sharpe, Wanda Jackson, Patsy Cline och Ruth Brown som dock har fallit för konkurrensen, inte könstillhörighet. Antingen lutar de åt för mycket country eller jazz eller schlageraktig pop för att i mina öron ska bli tillfredsställda.
   Ty i mitt urval av låtmaterial med 50-talsartister har det varit stenhård konkurrens som till slut har resulterat i att många så kallade självklara namn till slut har hamnat utanför den mycket snäva 38-listan.
   Därför är jag rädd att det inte finns plats för så egentligen självklara namn som Roy Orbison (vars 60-tal överskuggar rockandroll-decenniet), en snäll Ricky Nelson, Frankie Ford, Vince Taylor, Conway Twitty, Mose Allison, Sam Cooke, Dion, Screamin' Jay Hawkins, Charlie Feathers, Lonnie Donegan, Bobby Charles, Ronnie Hawkins, Billy Fury, Jimmy Reed, Hank Snow, John Lee Hooker, Roy Brown, Ray Price, Big Bopper, Frankie Lymon, Sonny Burgess och Duane Eddy. Namn som i nästan samtliga fall bör vara kvalificerade till en lista på 50-talets bästa. Men...
   Jag har fastnat för 38 andra låttitlar och artistnamn som jag i samtliga fall tycker är ännu bättre och livsviktiga profiler för mitt bästa 50-tal. "Rock'n'roll" som Jerry Williams ofta utbrast mellan låtarna på sina konserter.

/ Håkan

LIVE#1: Bruce Springsteen 1985

Postad: 2018-08-06 07:51
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Bruce Springsteen var 1:a på min lista.

Foto: Anders Erkman


BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
“Born in the USA Tour”
Ullevi, Göteborg 8 juni 1985
Konsertlängd: 19.12-20.31, 21.08-22.38 (79+80=159 minuter)
Min placering: Stående på planen ungefär på mittlinjen lätt till vänster om scenen.


Störst är bäst! 1985 hade jag upplevt jättekonserter på Ullevi två gånger, Rolling Stones (1982) och Bob Dylan (1984), men inget var större än Bruce Springsteen 1985. Och ingenting kan så här i efterhand mäta sig med rekordkonserten inför en rekordpublik (64 312 personer) som till och med fick hela arenan att säcka ihop en smula. Det skulle ta många år innan de vågade arrangera stora konserter på den arenan igen.
   Redan i mitten på 80-talet hade kärleksförhållandet mellan Sverige och Bruce etablerats och känslan var uppenbart ömsesidig. När man någon gång i framtiden sammanfattar Bruce Springsteens kopplingar till den svenska publiken blir det nog de två kvällarna på Ullevi i juni 1985 som kommer att framstå som masshysterins födelse.
   I september 1981 gick ”The river”-turnén (Sverige i maj) i mål och under 1982 och 1983 låg de regelrätta turnéerna på is och Bruce uppträdde endast sporadiskt och då ofta i sin hemtrakt som gästartist med artister som det lokala husbandet Cats on a Smooth Surface, John Eddie, Southside Johnny, Beaver Brown, Jackson Browne, Iron City Houserockers, Stray Cats, Dave Edmunds och Clarence Clemons Band. 12 januari 1982 på Royal Manor North i New Brunswick i New Jersey gästade Bruce en Nils Lofgren-konsert och sjöng med i två coverlåtar, ”Lucille” och ”Carol”.
   Inte ens skivsläppet ”Nebraska” (30 september 1982) fick Bruce att ge sig ut på turné. Fram till 28 juni 1984 gjorde han de här små gästinhoppen innan den ”Born in the USA”-turnén hade sin officiella premiär 29 juni i Civic Center i Saint Paul, Minnesota.
   Samma månad meddelades att gitarristen Steve Van Zandt lämnat E Street Band och ersattes överraskande av Nils Lofgren. Även Patti Scialfa, Bruces kommande fru, utökade bandet på sång. Van Zandt fanns med på ”Born in the USA”-skivan, inspelad mellan januari 1982 och mars 1984, som han också var med och producerade men på turnén ersattes Van Zandt alltså av rutinerade Lofgren.
   Första gången Nils och Bruce träffades var 18 februari 1970 då Springsteens band Steel Mill spelade förband till Lofgrens band Grin på Fillmore West i San Francisco. Och nu var alltså Lofgren medlem i Springsteens band.
   ”Born in the USA”-turnén rullade på nästan oavbrutet från sommaren 1984. Först i USA fram till februari 1985, sedan Australien och Japan innan Bruce och bandet landade i Europa och och en konsert på Sloane Castle i Dublin på Irland. Sedan två konserter på St James Park i Newcastle innan de kom till Ullevi för två konserter, lördag 8 juni och söndag 9 juni 1985.
   Eftermiddagens mörkgråa moln och regnhot störde uppladdningen för konserten på lördagen. Molntäcket var kompakt och mörkgrått och bäddade in det festklädda Göteborg (det råkade samtidigt vara studentyra i staden) i ett regnigt vemod. Men strax innan konsertstart hade lågtrycket och det mäktiga regnområdet lämnat de västra kusttrakterna och humöret på både publik och hela Göteborg sprack upp.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 1985.

Ullevi som ett enormt dansgolv
INGEN KAN SOM BRUCE!


Den Amerikanska Drömmen invaderade Ullevi i helgen med vajande stjärnbanér och djupt rotad chauvinism. Bruce Springsteen och hans fantastiska kompband E Street Band stod på scenen inför den största publik som någonsin samlats på ett ställe i Sverige.
   Målet var uppenbart att fullständigt radera ut tidigare levande musikupplevelser ur folks medvetande och på sätt och vis lyckades Springsteen & Co efter närmare tre timmars effektiv speltid med den bedriften.
   Vi var alla beredda men när trummisen Max Weinberg tolv minuter över sju på lördagskvällen dunkade till och slog introt till "Born in the USA" kom det som en smärre chock. Ljud volymen var superb och redan efter inledningsfrasen "Born down in a dead man's town" hade Bruce drygt 60 000 människor i sin hand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
   Bruce Springsteen är förmodligen den populäraste rockstjärnan som går i ett par jeans. Men han har ändå inte tappat fotfästet på denna jord och var mycket mån om publikens välbefinnande. Ibland fick hans iver på det området motsatt verkan. När han exempelvis hindrade journalistisk bevakning. Men det får vi kanske skylla på dåliga rådgivare.
   På konsertarenan var hans uppoffringar däremot sensationella. Scen-, ljud- och videokonstruktionen var säkert oöverträffad i rockbranschen. Alla såg perfekt och med högtalartorn utplacerade på hela innerplan hörde alla lika bra som i vardagsrummet hemma. Så har fallet inte alltid varit på denna akustiska mardröm som heter fotbollsstadion i det fria.
   Därför blev konsertens inledning direkt avväpnande när både "Badlands" och "Out in the streets" följde direkt efter "Born in the USA" utan uppehåll emellan. Ljudmixningen var inledningsvis inte den allra bästa, pianot hördes exempelvis dåligt, men känslan, stämningen och de enorma trummorna var det definitivt inget fel på.

Utomhus, där det slutna rummets ouppnåeliga akustik saknas, blev rytmsektionen mer framträdande, Bakom sitt till synes anspråkslösa trumset brakade Max Weinberg iväg ljudkaskader man inte trodde var möjliga. I slutet på "Born in the USA" löpte han nästan amok bland pukor och cymbaler. Mycket effektivt.
   Genom otaliga turnéer och ännu fler konserter har E Street Band svetsats samman som inget annat band på jorden. Med bara en huvudrörelse eller gitarrsvängning styrde Bruce bandet med ett under av finkänslighet. Det kändes nästan otroligt att uppleva.
   Sverigebekantingen Nils Lofgren är ny gitarrist och på scenen tog han för sig mycket påtagligare än någonsin Little Steven, eller Miami Steve van Zandt som han hette som E Street Band-medlem. Nils gjorde många blixtrande gitarrsolon och ett i övrigt stort visuellt intryck när han fladdrade förbi på videoskärmen och var ibland svår att fånga för tv-kamerorna.
   Lofgrens soloinsatser hade tagit över mycket av saxofonisten Clarence Clemons tidigare så dominerande scenkarisma. Vi hörde det redan på det senaste Springsteen-albumet där Clemons insatser var mycket tillbakadragna jämfört med tidigare.
   Man kan insinuera om sprickor i E Street Band, Clemons har egen manager och åker egen bil till konserterna, men jag tror sammanhållningen är god i detta band av gamla kompisar. Clemons är fortfarande en av de populäraste medlemmarna bland folket och får ännu så länge den mest spektakulära presentationen av Bruce själv.
   Sångerskan Patti Scialfa är också ny i det mansdominerade E Street Band. En rödhårig, långbent sångerska som inte har musikernas tveklösa betydelse men förstärkte sången i åtskilliga låtar när hon inte stod i bakgrunden och lite valhänt slog en tamburin.
   Efter den fantastiska inledningen kunde ingen levande människa klara av mer uptempolåtar. Springsteen bromsade in, blev mörkare i tonen och mer vemodig i texterna. Två låtar från "Nebraska", "Johnny 99" med Lofgrens akustiska gitarr som enda komp och "Atlantic City" som var långsammare än skivan fast hela bandet hjälpte till, följdes av ytterligare en personligt förankrad Springsteen-låt, "The river".
   Ingen kan begära att Bruce ska tala direkt ur hjärtat vid varje tillfälle, på varje konsert inför varje låt men han kunde konsten att hela tiden låta spontan när han drog sina ofta långa monologer om farsan som låste ytterdörren ("The river"), skolan ("Glory days") och när han besökte Elvis ("Can't help falling in love").

"Can't help falling in love", som var den första av sammanlagt sex extralåtar, blev en innerlig allsång med Bruce ensam på scenen med bara Roy Bittan vid pianot. Den var lågmäld och långsam men ypperligt känslig. Han gav oss då oanad kraft och självförtroende. Vi kunde sjunga!
   Springsteens covers har genom åren haft en alldeles speciell historia. Han valde med omsorg och arrangerade med hjärtat. Därför var en av konsertens absoluta höjdpunkter "Trapped", en Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original. En låt som innehöll allt gott som kan sägas om E Street Band. De fantastiska tempoövergångarna fick en att rysa många timmar efter konserten.
   Höjdpunkten i allmänhet var annars direkt efter pausen när "Cover me", "Dancing in the dark" (vilken rocklåt!), "Hungry heart" och "Cadillac ranch" följde i rask takt. Då förvandlades Ullevi till ett enormt dansgolv och hela marken gungade bokstavligen under oss. Alla nyvunna och gamla Springsteen-fans kunde då ta varandra i händerna.
   Utomhuskonserter visar aldrig upp den totala bilden av någon artist och Springsteen ramlade i samma fälla även han. Rocklåtarna dominerade och balladerna var få. Men levande rockmusik med Springsteen vid rodret blev ändå ett lyft och det svängde mestadels alldeles grymt.
   E Street Band var både de finkänsliga arrangemangens mästare och enorma rockare och de tre definitiva slutlåtarna tog udden av ALL levande rockmusik. Öset i "Ramrod", allsången i "Twist and shout" (då chokladförsäljaren dansade förbi!) och "Do you love me" som han vävde samman till ett fantastisk medley, var ren och skär magi som aldrig ville ta slut. Då var jag övertygad om att hela väst-Sverige höll på att glida ner i Kattegatt.
   Det är nu nästan exakt elva år sedan som den dåvarande rockjournalisten och numera Springsteen-managern Jon Landau påstod att rockmusikens framtid hette Bruce Springsteen. Efter helgens totala erövring av Sverige och snart hela Europa är det väl närmast så att Springsteens oöverträffade rockshow förstört framtiden för levande rockmusik. Ingen kommer någonsin i närheten av Springsteens styrka på scen framför en hänförd publik. Ingen.


Bruce Springsteen, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Danny Federici, keyboards
Patti Scialfa, percussion och sång



En direktkommentar av konserten:
I ett till synes kompakt molntäcke bröt solen igenom kl 18.50. Amerikanska stjärnbaneret vajade redan stolt ovanför den tätt samlade människomässan närmast scenen.

1. Born in the USA
   Exakt 19.12 dunkar Max Weinberg igång den perfekta inledningslåten.
2. Badlands
   Låten från “Darkness…” följer direkt på utan paus. Mixningen är så här långt in i konserten inte fulländad och pianot hörs dåligt.
3. Out in the Street
   Ännu en gång följer låten direkt på utan paus. Springsteen bär en svart handske med avklippta fingrar på högerhanden. O-o-o-o-h-h-anden från publiken som är helt med på noterna.
   - It’s nice to be in Sweden, säger Bruce och möts av ovationer.
4. Johnny 99
   En duett mellan Nils Lofgren, akustisk gitarr, och Bruce som sjunger. Inga andra musiker medverkar. Bruce försöker lindra den värsta trängseln längst fram.
   - Vi ska ta vara om varandra, säger han.
5. Atlantic City
   Åter är hela bandet med i låten som är långsammare än på det akustiska “Nebraska”-albumet. Läckert Lofgren-solo och Bruce drar en monolog mitt i låten.
6. The River
   Efter ett långt försnack drar låten igång samtidigt som vi får solen i ögonen. Lofgren på akustisk gitarr.
7. Working on the Highway
   Ett fint Lofgren-intro.
8. Trapped
   En Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original och Bruce gör den programenligt till en kanonlåt och konsertens första höjdpunkt. Den innehåller allt med fantastiska tempoövergångar.
9. Prove It All Night
   Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.
10. Glory Days
   Efter ett långt försnack om sitt förhållande till skolan slänger sig Bruce raklång på scenen en bit in i låten.
11. The Promised Land
   Bruce spelar munspel och Pattie och Nils sjöng. Två rejäla solon av Nils opch Clarence.
12. My Hometown
   Åter ett långt försnack som Bruce avslutar med:
   - Från min stad till er stad, på knackig svenska.
13. Thunder Road
   Kvällens enda misslyckade allsång som får Bruce att ta till en klassisk filmreplik:
   - Are you talkin’ to me?

Paus

14. Cover Me
   Den discomixade versionen med ekon och upprepningar. Hela marken GUNGAR. Lofgren-solo.
15. Dancing in the Dark
   Vilt rockig och E Street Band bevisar att de fortfarande kan spela rock. Programenligt tar Bruce upp en tjej ur publiken och dansar med henne.
16. Hungry Heart
   Allsång med HELA publiken.
17. Cadillac Ranch
   Vilken rockmusik! Ett mycket raffinerat stopp-start-slut.
18. Downbound Train
19. I'm On Fire
   Ännu ett långt intro-snack. Lofgren står bakom Weinbergs trummor.
20. Because the Night
   Fantastisk låt där Bruce inte sjunger den vers som Patti Smith skrev till låten. En rejäl gitarrduell mellan Bruce och Nils.
21. Rosalita
   14 minuter lång (21.46-22.00) hinner Bruce med allt. Han introducerar bandet (”Den smartaste mannen i showbiz, om pianisten Roy Bittan bland annat) och det handlar om rock’n’roll. Och det handlar om världens främste. Ett tag ser de ut som bröderna Dalton på scenen. Bruce står på pianot och spelar med ena foten mot tangenterna. Sedan lämnar alla scenen för att återkomma en minut senare.

Extralåtar
22. Can't Help Falling In Love
   Efter ett långt försnack då Bruce berättar om hur han och Little Steven bröt sig in hos Elvis på Graceland följer kvällens känsligaste minuter. Det är bara han och Roy Bittan på scen och vi sjunger!
23. Born to Run
   Då tänds strålkastarna på Ullevi.
24. Bobby Jean

Extra extralåtar
25. Ramrod
   Efter bara en minut utanför scenen kommer alla tillbaka och spelar ROCK.
26. Twist And Shout/Do You Love Me
   Avslutningen är obeskrivlig. Vi ger aldrig upp, Bruce ger aldrig upp och E Street Band spelar för livet innan Nils Lofgren avslutar med en liten anspråkslös kullerbytta när klockan är 22.38.

Låtkommentaren: Senaste albumet, "Born in the USA", dominerade inte överraskande scenrepertoaren, nio låtar. Låtarna var i övrigt hämtade från sex olika album.
   "Because the night" började Bruce uppträda med redan 1977. Under tiden fick Patti Smith en stor hit med låten och Bruce kom inte att släppa en studioinspelad version av låten förrän på 2010 års "The promise".
   Dessutom innehöll konserten tre covers som Bruce aldrig har givit ut på skiva. Jimmy Cliffs "Trapped" hade funnits med på Bruce-konserter under 1981 och 1984 och även på senare turnéer. Elvis Presleys "Can't help falling in love" gjorde han redan 1981. "Twist and shout" har funnits med på Bruce-turnéer sedan 1965 medan "Do you love me" endast funnits med på "Born to run"-turnén 1984-85.

/ Håkan

Underhållande musikteater i östra London

Postad: 2018-08-04 15:37
Kategori: Ingen

Foto: Carina Österling


"THE ROCKFORD FILE"
The Courtyard Theatre, London 28 juli 2018
Längd: 19:35-20:27 (52 min)
Min plats. Andra bänkraden längst till höger.


ATT ÅKA TILL LONDON OCH DRABBAS AV INTRESSE för en gammal amerikansk tv-deckare från 70-talet tillhör inte vanligheterna eller uppriktigt sagt har det inte hänt tidigare. Nu har visserligen inte The Rockford File, eller Rockford Tar Över som den hette på svenska någon gång på 70-talet, en stor och viktig plats i föreställningen med samma namn.
   I programmet beskrivs The Rockford File som "part theatre, part gig" och kan väl på svenska närmast beskrivas som musikteater eller "musical play" på engelska. En dialog mellan två figurer i den övre medelåldern med en ganska bitter bakgrund som funderar på framtiden men där några konventionella sångframträdanden bryter av de talade inslagen.
   Min vän sedan några år, Liam Grundy från Twickenham, spelar den ena rollen som före detta polis som förlorat sin fru och Jonathan Holloway spelar en före detta bankanställd som är också är övergiven av sin fru. Grundy är mest känd som pianist men spelar här genomgående gitarr och Holloway, till vardags rutinerad regissör, kompar på sin basgitarr.
   I föreställningen har de en ganska gemensam bakgrund och försöker under namnet Badback Mountain enas om att skriva musik till en musical med Rockford-detektivserien som röd tråd. Men låtarna i föreställningen är huvudsakligen Liams redan utgivna material plus den specialskrivna "No girl in Tennessee".
   Vi får ett lagom stort urval från Liams två senaste album, "Richmond" och "Houston", med låtar som "You got me wrong", "24/7-365", "Richmond", ""Oh Lorraine" och "Thank you and goodnight". Där Liam visar sig behandla gitarren oväntat bra, kanske har han genom åren inspirerats när han bland annat har spelat med James Burton.
   Föreställningen framfördes under några dagar i och runt om London, en uppmjukningsturné i ett set där repliker, ibland kryddade med skämt om både Brexit och Trump, blandades med konventionella sånginslag.
   Pjäsen är regisserad av Giles Croft som satt med i publiken på Courtyard Theatre, en anspråkslös teatersalong i en källare i nordöstra London, och även har hjälpt till med manus. Just nu framförs "The Rockford files" i två set under tre veckor på den enorma Edinburgh Festival Fringe där massor med teaterföreställningar slåss om uppmärksamheten med många andra spektakulära händelser.
   Efter föreställningen på Courtyard Theatre fick vi nöjet att träffa både Liams bror Peter och pappa William (se vänster). Det var otroligt trevligt att höra William vara så intresserad av Sverige när han bland annat fick höra hur påverkade även vi är av amerikansk kultur.

/ Håkan

LIVE#2: Jackson Browne 1982

Postad: 2018-08-04 07:58
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Jackson Browne 1982 var 2:a på min lista.




JACKSON BROWNE
Konserthuset, Stockholm 28 juni 1982


Det är sällsynt att amerikanska artister turnerar i Europa utan att ha en nysläppt eller kommande album att marknadsföra. Men Jackson Browne med band gjorde just det sommaren 1982. Redan på 70-talet tog Jackson god tid på sig inför varje ny skiva. Från den legendariska liveskivan ”Running on empty” (1977) tog det nästan tre år till ”Hold out” (1980) och det skulle ta ytterligare mer än tre år till ”Lawyers in love” (1983), Jackson Brownes sjunde förstklassiga album.
   Fast han alltså var mitt uppe i inspelningarna av en ny skiva och i januari samma år hade blivit pappa till sonen Ryan tillbringade han sommaren 1982 i England, Sverige, Tyskland, Holland, Norge, Danmark, Schweiz och Italien fram till 6 augusti. Inledde Europaturnén, hans första sedan 1976, med Glastonbury-festivalen i England 20 juni och en vecka senare kom han alltså till Sverige och Stockholm.
   1982-turnén var Jacksons första utan David Lindley, gitarristen och fiolspelaren , som sedan 1973 hade varit en musikalisk ryggrad i hans kompband. 1981 hade Lindley inlett sin solokarriär med första skivan ”El Rayo X” (producerad av Jackson Browne), det egna bandet hette också så, turnéer i eget namn och därmed försvann han från Jacksons turnéband. Och ersattes i första hand av Rick Vito men också av återvändande Danny Kortchmar.
   Vito var nykomlingen i gänget. Hade inte tidigare turnerat med Jackson men spelade en genomgående underbart fin slidegitarr. Han inledde sin professionella karriär 1971 som musiker i Delaney & Bonnies band, spelade sedan på massor av skivor, spelade i John Mayalls band, i Roger McGuinns band Thunderbyrd och hade precis spelat i Bonnie Raitts band innan Jackson Browne-jobbet dök upp.
   Kortchmar hade inte kompat Browne sedan 1977 och ”Running on empty”-inspelningarna. Under pausen passade han på att ge ut sitt andra soloalbum, ”Innuendo”, där det fanns en låt som faktiskt inledde kvällens konsert, ”Lost in the shuffle”.
   Även i övrigt var det i Jackson Brownes band rutinerade och i sammanhanget välkända musiker. Russ Kunkel, trummor, Craig Doerge, keyboards, och Doug Haywood, keyboards och sång fanns med på ”Running on empty”-skivan. Och basisten Bob Glaub hade turnerat i flera år med Jackson. En genuint flitigt anlitad studiomusiker som spelat med alla från Rod Stewart via Warren Zevon till just Jackson Browne.
   Bandet som kompade Jackson Browne sommaren 1982 var exakt identiskt med de musiker som var med på ”Lawyers in love”-skivan ett drygt år senare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1982.

Då kokade Konserthuset: JACKSON BROWNE EN ENORM ROCKARTIST

28 juni 1982. Det var bara i almanackan det var sommar. Huvudstadens himmel var täckt av tunga, gråa och hotfulla moln, men i ett ombonat och absolut fullsatt Konserthus välsignade Jackson Browne massorna med alldeles sagolik musik under drygt två timmar på måndagskvällen.
   Jackson Browne är en mycket sällsynt rockartist på de här breddgraderna- Det är sex år sedan han besökte Sverige förra gången, en kaotisk och hafsig konsert på Kåren i Stockholm på Luciadagen 1976.
   Måndagskvällens konsert var däremot alldeles perfekt och jag tror, utan att ta till överord, att efter två timmar och tio minuter, fyra inropningar och en hänsynslöst rockig "The road and the sky" var det snudd på den magi som Bruce Springsteen skapar på sina legendariska konserter. Så gick snacket allmänt efteråt.
   Jackson Browne hamnar ofta i skymundan för de stora elefanterna men har ändå en hängiven fanskara i Sverige. Inte minst bland så kallade kändisar. Gräddan av svenska svenskt musikerliv fanns också på plats. Dan Hylander, Py Bäckman, Eva Dahlgren med kompgäng, Per Gessle och Ted Åström var bara några i mängden.
   Jackson turnerar sparsamt och producerar skivor än mer sällan. Har till exempel bara släppt två album sedan 1976 eller sammanlagt sex skivor på tio år.
   Trots det, eller kanske tack vare det, behövde han inte gräva djupt för att fylla dryga två timmar med oemotståndlig och personlig rockmusik.
   Den ganska omfattande Europaturné befinner sig ännu på ett tidigt stadium men gruppen var redan mycket sammansvetsad. Så hade också de handplockade musikerna kompat Jackson tidigare på många turnéer.
   Gitarristen Rick Vito (se höger) är den ende helt nye i gänget som nu för första gången spelar bakom Jackson. En ung gitarrist som dock har mångårig rutin bakom bland annat John Mayall och Roger McGuinn. Han hade den tvivelaktiga äran att ersätta den säkre månginstrumentalisten David Lindley. En omöjlig uppgift men Vito försökte istället skapa sin egen profil med mer rock än kvalificerat finlir.
   Jackson och hans musik led således stor avsaknad av Lindley och hade i flera fall arrangerat om låtarna för att passa den nya gruppen.
   Konserten innehöll en handfull nyskrivna låtar (från en kommande och mycket efterlängtad skiva) som alla hade den klassiska Browne-stämpeln.. Funkiga "Knock on any door", reggaeliknande "Tender is the night" och "Somebody's baby" som var en av fem extralåtar och redan var så fin, så fin.

Från en så späckad och kvalitetsmässigt stor repertoar som Jackson Browne har avlöste höjdpunkterna varandra med en jämnhet som jag inte kan någon motsvarighet till.
   De mest angelägna och personligt förankrade låtarna uteblev av förklarliga skäl men genuina klassiker som "For everyman" (där trummisen Russ Kunkel fick stående ovationer), "Crow on the cradle" (till endast akustisk gitarr och en synt), den oändliga låten "Before the deluge, "The pretender" och en nyarrangerad "Doctor my eyes" fick publiken att nästan tappa andan.
   Hela den magnifika avslutningen med fyra inropningar och fem extralåtar går inteatt beskriva i ord. Inte ens Jackson själv fann ord för uppskattningen.
   I första extralåten "For a dancer", med Jackson själv vid pianot, var det ren och skär magi. Då stod den berömda tiden still.
   Ingen sa något, några visste men alla förstod att den ofrånkomliga "The load-out", en av populärmusikens största avslutningsklassiker, skulle komma mot slutet. Publiken visste inte till sig av upphetsning.
   Efter en lång, utdragen och mycket rockig "The road and the sky", med stor utrymme för instrumentala insatser, kokade hela Konserthuset på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
   Det var en efterlängtad och mycket rättvis succé för Jackson Browne. En stor seger för en ödmjuk och anspråkslös rockartist som gjorde alla sina låtar med samma innerlighet och värme.

Jackson Browne: gitarr, piano och sång
Russ Kunkel: trummor
Bob Glaub: bas
Danny Kortchmar: gitarr och sång
Rick Vito: gitarr och sång
Craig Doerge: keyboards
Doug Haywood: keyboards, gitarr och sång

Lost in the shuffle
For everyman
Knock on any door
That girl could sing
Daddy's tune
Tender is the night
Lawyers in love
The crow on the cradle
Before the deluge
Boulevard
Call it a loan
Running on empty
Sleep's dark and silent gate
The pretender
Doctor my eyes

Extralåtar
For a dancer
Hold on hold out

Extra extralåt
The load-out/Stay

Extra extra extralåt
Somebody's baby

Extra extra extra extralåt
The road and the sky

Låtkommentaren: Jackson inledde överraskande med en cover, "Lost in the shuffle", från Danny Kortchmars soloalbum "Innuendo" (1980). Ännu mer överraskande var de sensationella smakproven från nästa album, "Lawyers in love", som inte skulle släppas förrän över ett år senare, 1 augusti 1983.
   "Knock on any door", "Tender is the night" och titellåten hade vi aldrig tidigare hört. Även "Somebody's baby" uppfattades som ny fast den precis hade släppts på singel och fanns med på det aktuella soundtracket till "Fast times at Ridgemont High". På baksidan av nämnda singel finns "The crow on the cradle", liveversionen från september 1979 som ursprungligen gavs ut på "No nukes"-skivan 1980.
   Övriga låtmaterialet var hämtat från Jackson Brownes samtliga sex tidigare album.



/ Håkan

LIVE#3: Håkan Hellström 2002

Postad: 2018-08-02 07:57
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2011/12 rangordnade jag mina största konsertupplevelser. Håkan Hellström 2002 var 3:a på min lista.



HÅKAN HELLSTRÖM
Frimis, Örebro 4 december 2002


Det här var tidigt i Håkans Hellströms anmärkningsvärda karriär. Men det hindrade inte konserten han framförde i december 2002 att vara en helt oförglömlig upplevelse. Den gränslösa energin på scen, den totala publikhysterin, 100-procentiga allsången och alla de fantastiska låtarna är något jag aldrig kommer att kunna sudda ut i mitt minne.
   För mig slog Hellström till underifrån, för den stora älskvärda publiken var han redan jordens största stjärna. Jag blev en Hellström-beundrare sent i livet. Jag kunde omöjligt komma undan hans ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som började cirkulera på radion i maj 2000 men jag uppfattade den först som en så kallad novelty-hit, en liten kul udda grimasch från en inte helt klockren stämma, och tog den inte på allvar först. Men jag märkte att ungdomarna runt om mig tände på alla cylindrar och redan från början såg en ny seriös karriär av en ny sångare från Göteborg segla upp under sommaren 2000.
   Succésingeln skulle naturligtvis följas av ett album, med samma titel dessutom, men första andrasingeln ”Ramlar” framåt hösten.
   Den alltid på hugget dåvarande nöjeschefen på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg (det är han som har skrivit nedanstående överväldigande konsertrecension), anade att uppmärksamheten skulle explodera när albumet var på plats i oktober. Och bokade helt sonika Hellström till Menygalan i Örebro i december medan gagepriserna ännu så länge var på en rimlig nivå. När Hellström kom till Prisma i Örebro 12 december för att toppa artistskaran, med bland annat Feven (vem minns henne idag?) och det lokala rockbandet Slowblow, var han det hetaste namnet i Sverige.
   När Hellströms solokarriär satte fart under 2000 var han fortfarande Broder Daniel-medlem, där han spelade bas. Efter ytterligare några egna singlar under 2001, ett uppmärksammat framträdande på ”Sen kväll med Luuk” 30 november 2001 med Broder Daniel (”Shoreline”) och en uppmärksammad cover-ep, ”Luften bor i mina steg”, lämnade Håkan Broder Daniel under 2002 inför sitt andra album, ”Det är så jag säger det”, som också skulle släppas i oktober. Men först singeln ”Kom igen Lena”, release 7 oktober, som fick sin radiopremiär på min 50-årsdag! Medan ungdomarna satt med spetsade öron framför radiohögtalarna den eftermiddagen.
   Soundet på Hellströms nya andra album hade växt fram under en resa till Rio de Janeiro och var klart sambainfluerat och turnén hösten 2002 gick under namnet Explodera Bateria. En turné, 7 november-20 december, som var succé från start till mål. Förhandsintresset var mycket stort, extrakonserter i Stockholm och Göteborg, och avslutningskonserten på hemmaplan i Lisbergshallen spelades in och gavs ut på dvd:n ”Explodera Bateria!”




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 2002.

ALLA VERKAR ÄLSKA HÅKAN HELLSTRÖM

JA, JAG SÄGER då det. Jag visste ju att den här grabben har fått sitt definitiva genombrott i år. Att senaste singeln hamnat högt på listorna. Att skivan har sålt enligt kalkylerna. Att han tillhör de där riktigt stora nu.
   Men så kommer Håkan Hellström till Örebro en råkall onsdag och höjer temperaturen så att det måste kännas ända bort till Kumla. Jag tror aldrig jag har varit med om ett varmare mottagande från en publik i den här stan – och då räknar jag ändå in den hysteriska tillställningen med Kent i Brunnsparken i somras.
   En gång i tiden, det berättar han själv gärna så ofta han kan, var Håkan Hellström livrädd för att gå fram och hålla ett föredrag för sin egen skolklass. Nu verkar han aldrig vilja lämna scenen. Och han har ju ingenting att frukta. Precis alla verkar älska Håkan Hellström, och Håkan Hellström älskar tillbaka så att vi nästan rodnar.
   JAG TÄNKER INTE förneka att jag halvsågade nya skivan. Debuten är förstås en klassiker men uppföljaren levde knappast upp till mina höga förväntningar. Fast det är en sak att sitta hemma vid skivspelaren och analysera arrangemang och ackordföljder.
   Det är en helt annan att uppleva de här låtarna i verkligheten, tillsammans med 700 galna supportrar som effektivt lyckas dölja alla eventuella svackor i konserten. Det är allsång från första låten till sista, det är dans, det är presenter, det är kärleksförklaringar, det är bandmedlemmar som surfar omkring på uppsträckta händer, det är svett, öl, såpbubblor och snöflingor.
   Det är helt enkelt en klassisk kväll, en sån där kväll då man efteråt träffar arrangören som berättar att han var nära att börja gråta.
   Några av stunderna som jag kommer att minnas: Rivstarten med en euforisk "Mitt Gullbergs kaj paradis". Trummorna och tjurfäktnings-scenerna i en vild "Ramlar" som glider över i min favorit "En vän med en bil". Extranumren "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena!", förstås.
   Och så den mäktiga avslutningen med en tio minuter lång "Vi två, 17 år" där hela publiken bildar en enda stor kör. Och då har jag ändå inte nämnt "Uppsnärjd i det blå" och "Nu kan du få mig så lätt", två av de mer anonyma spåren från första skivan som numera känns som riktiga storverk.
   JAG HAR SETT många artister i mina dagar men ingen kan jämföras med Håkan Hellström. Det är svårt att säga vad som gör honom så unik. Han har ingen sångröst, knappast några märkvärdiga texter och tydligen väldigt få egna melodier.
   Han har ett band som mest verkar bestå av hans gamla kompisar. Och han verkar inte ha någon som helst koll på vad som gäller i musikbranschen eller i livet i övrigt. Men han sliter ut sitt hjärta varje kväll och ger det till alla som vill ha det. Och det är många, många som vill ha det.
                                                                                  JOHAN HEDBERG


Håkan Hellström: sång
Daniel ”Hurricane” Gilbert: gitarr
Oscar Wallblom: bas och sång
Stefan Sporsén: blåsinstrument, klaviatur och sång
Finn Björnulfsson: slagverk
Lars-Erik ”Labbe” Grimelund: trummor
Viktor Brobacke: trombon
Timo Räisänen: gitarr och sång

Trolig setlist:
1: Mitt Gullbergs Kaj Paradis
2: Uppsnärjd I Det Blå
3: Gråsparven När Hon Sjunger
4: Fulaste Flickan I Världen
5: Minnen Av Aprilhimlen
6: Ramlar
7: En Vän Med En Bil
8: Förhoppningar & Regnbågar
9: Det Är Så Jag Säger Det
10: Rocken Roll Blåa Ögon Igen

Extralåtar
11: Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
12: Kom Igen Lena
13: Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
14: Vi Två 17 År

Låtkommentaren: Så här långt hade Håkan gjort två album och uppdelningen på konserten var sex låtar från debutskivan och åtta från det nya albumet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2018 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.