De tio senaste blogginläggen

Tributes: Chris Smither

Postad: 2018-04-25 07:56
Kategori: Tribute-skivor

"Link to Chain - A songwriters' tribute to Chris Smither" (Signature Sounds, 2014)

EFTERSOM JAG ÄR GANSKA OBEKANT MED DEN amerikanske låtskrivaren och artisten Chris Smither är det på pappret många av de medverkande artisterna som lockar det stora intresset till den här skivan. Både Dave Alvin, Mary Gauthier och Eilen Jewell är ju spännande namn men även fullfjädrade artister som Bonnie Raitt och Peter Case höjer förväntningarna.
   Utan erfarenhet av Chris Smithers egna versioner av låtarna blir jag här både positivt överraskad och ibland också lite smått likgiltig. Till den första kategorin hör några anmärkningsvärt lågmälda låtar och till den senare några tradjazziga arrangemang.
   Positivt för skivan i sin helhet är urvalet av material som är hämtat från Smithers första album "I'm a stranger too" (1970) till låtar som är utgivna långt in på 2000-talet och det är ju ett godkännande för en genuin låtskrivare.
   Bland artisterna som tolkar Chris Smither finns alltså både etablerade kända namn, se ovan, och för mig helt obekanta namn. Några är verksamma som låtskrivare och är som artister ännu mindre kända. Flera är knutna till samma skivbolag som ger ut den här skivan, Signature Sounds, och i flera fall har de dessutom samma hemstad som Smither, Boston. Det är innehållet, Chris Smithers låtar, som spelar huvudrollen på skivan.
   Första låten med Dave Alvin, titellåten, är en anspråkslös pärla där han avslappnad och tillbakalutad nästan viskar med sin lätt hesa stämma. Resten av skivan är en mindre berg- och dalbana med inte bara stillsam singer/songwriter-musik.
   På Loudon Wainwright III:s och Paul Cebars tolkningar svänger det a la New Orleans. Eilen Jewell med sitt band, med gitarristen Jerry Miller i högform, är ren och skär blues. Klarinetten på Tim O'Briens "Origin of species" och jazzfiolen på Peter Mulveys "Time To Spend" pekar tydligt åt nämnda tradjazzhållet men Jorma Kaukonens fina fingerpicking lättar upp på "Leave the light on".
   Även Bonnie Raitt gör genuin blues på på akustisk gitarr med bara en basist, James Hutchinson, till komp. Där hon i den liveinspelade "Love you like a man" av naturliga skäl döpte om låten till "Love me like a man".

1. Dave Alvin: Link of Chain 03:59
2. Loudon Wainwright III: Place In Line 03:17
3. Mary Gauthier: I Feel The Same 04:19
4. Josh Ritter: Rosalie 04:11
5. Paul Cebar: No Love Today 04:49
6. Eilen Jewell: Can't Shake These Blues 04:07
7. Jorma Kaukonen: Leave The Light On 03:39
8. Aoife O'Donovan with Stephanie Coleman: Small Revelations 03:42
9. Tim O'Brien: Origin Of Species 02:59
10. Peter Mulvey: Time To Spend 03:05
11. Bonnie Raitt: Love Me Like A Man LIVE 04:35
12. Mark Erelli & Jeffrey Foucault: Song For Susan 04:39
13. Heather Maloney: Call Yourself 03:44
14. Peter Case: Caveman 04:40
15. Patty Larkin: Train Home 04:31

/ Håkan

Extraordinärt underhållande timmar

Postad: 2018-04-23 11:04
Kategori: Live-recensioner

Bilder: Carina Österling

MIKAEL RAMEL BAND
BLÅ LOTUS
Närke Kulturbryggeri 22 april 2018
Konsertlängd: 19:07-20:15 och 20:40-21:38 (68 + 58 = 126 min)
Min plats: Sittande lite till höger ca 8 meter från scenen.


EFTER STRIKTA FÖRBEREDELSER, NOGGRANT LYSSNANDE på "Till dej"-albumet från 1972, kom jag till Närke Kulturbryggeri laddad men ändå inte så förväntansfull. Den 46 år gamla skivan är ett underbart tidsdokument från en era när den svenska proggmusiken blomstrade som mest. Däremot är den musikaliskt splittrad, visserligen genuint genomarbetad, och inspelad med en lekfullhet som jag idag uppfattar som lite naiv. Det var liksom läge att nu få höra och se en uppdaterad version av den känslan och jag fick under mer än två timmars tid anledning att tänka om och tänka nytt med det materialet.
   Mikael Ramel har samlat ett underbart starkt band bakom sig, musiker som dels har starka rötter i 70-talsmusiken och dels har en yngre trollkarl till klaviaturspelare, den synskadade Mats Öberg, och tillsammans tog de kvällens övervägande gamla material till helt nya och stundtals magiska nivåer.
   Kenny Håkansson på gitarr, hans Kebnekajse-kollega Göran Lagerberg på bas och trummisen Benna Sörman blev en garant för att de tydligt uppgraderade arrangemangen skulle fungera och ge den gamla musiken total upprättelse. Med Ramel som värd med underhållande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.
   Kvällens huvudroll, den 46 år gamla albumet "Till dej", fick inleda konserten där låt för låt avhandlades efter absolut bästa förmåga. Kanske inte så lekfullt och gränslöst som det en gång lät men oerhört professionellt när musikerna förstärkte och förtydligade materialet. Ingen mikrofon på Lagerberg förvånade mig lite, som tonårsidol på 60-talet i Tages gjorde han en del anmärkningsvärda insatser ("Every raindrop means a lot") vid sångmikrofonen, men Ramel fick god sånghjälp av Masts Öberg.
   Samtliga låtar från albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid några tillfällen, bland annat slutet på "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde låten på egen hand. Ok, ibland blev det kanske lite för mycket jazzrock för mina känsliga öron men det här var musik för publiken och ingen intern uppvisning.
   Efter pausen kom Mikael Ramel tillbaka med enbart Mats Öberg vid sin sida, satte sig ned och frågade oss och sig själv vad proggmusik är. Tidigt 70-tal fick han proggstämpeln utan att textmässigt egentligen tillhöra den falangen. I det här lilla formatet på scen fick texterna en ännu större betydelse och del 2 av söndagskvällens konsert kunde gott ha fått underrubriken "Son of Povel". Arvet efter sin far som tungvrickande låtskrivare, med ord som viktiga detaljer, kom fram tydligt i många sånger. I exempelvis vokalsången, som han kallade den, om å, ä och ö. Underbart låtskrivande.
   Med bandet tillbaka på scen kom ytterligare några höjdpunkter, bland annat en överraskande cover på Janis Ians "Younger generation blues" som han typiskt döpt om till "Vi är dom äldre". I den avdelningen framfördes också några låtar från soloskivan "Extra Vagansa" (1974), titellåten och "Apfigur", och några senare sololåtar som "Om jag vunne en miljon" (duett med Mats Öberg) och "Enastående framtid".
   Ramel letade sig dessutom tillbaka till mitten av 60-talet när han sjöng Steampackets svenska singel "Bara ett par dar". Han presenterade låten som ett verk från 1966 men enligt mina noteringar gavs den ut i januari 1967 - dock inspelad i december 1966.
   Efter en röjvänlig extralåt var den generöst långa konserten slut och vi kunde andas ut efter några extraordinärt underhållande timmar.
   Lokalbandet Blå Lotus inledde söndagskvällens konsert med 45 minuter huvudsakligen instrumental musik. Redan där kunde vi ställa frågan om vad proggmusik är ty bandets sättning, med orgel/synt, trummor och bas, och arrangemang ekade engelsk progressive music men också Hansson & Karlsson.
   Med de djupa virvlande hammondorgeltonerna i botten och lite sång på några låtar doftade det bekant vid några tillfällen för att sedan till publikens glädje avslutas med Jimi Hendrixs gamla "Purple haze".


Blå Lotus (Wiktor Nydén, Fredrik Andersson och Linus Karlsson) spelade progressive music med många stänk av hammondorgeln.

/ Håkan

MAXI12" #4: THE POGUES

Postad: 2018-04-23 07:58
Kategori: Maxi12"



THE POGUES
White city
Everyman is a king
The star of the County Down

(Pogue Mahone/WEA, 1989)

80-TALET HÖLL PÅ ATT RINNA UT I SANDEN och den genuina kreativiteten i The Pogues höll också på att sina. Gruppens en gång i tiden klassiska Stiff-produktioner, singeln "A pair of brown eyes", ep:n "Poguetry in motion" och albumet "Rum, sodomy & the lash", började också bli ett minne blott liksom deras legendariska skivbolag som definitivt packade ihop våren 1987. Fram till sommaren 1988 gav Pogues ut skivor där "Stiff Records" nämns på omslag och etikett men Pogue Mahone var nu officiellt deras nya skivbolag.
   Pogue Mahone ("kiss my ass" på gaeliska) var för övrigt gruppens första namn men det ändrades till det mindre kontroversiella The Pogues.
   När Pogues mitt i sommaren 1989 släppte sitt fjärde album, "Peace and love" (där "White city" var en av låtarna), hade gruppen ett år innan skrivit på kontrakt för Warner Bros. Gruppen hade fått behålla sin Pogue Mahone-logotype men en stor del av gruppens själ och kreativitet höll på att tyna bort i takt med sångaren/låtskrivaren Shane MacGowans eskalerande alkoholism.
   Ändå fanns det spår av namnet Stiff på gruppens skivor fram till sent 1990 när den Joe Strummer-producerade "Hell's ditch" släpptes. Shane MacGowan och övriga medlemmar i bandet som bidrog med låtar till skivan var nämligen knutna till förlaget Stiff Music.
   Att Pogues höll på att tappa koncentrationen runt 1989 är min egen efterhandskonstruktion för just då, när jag exempelvis skulle recensera "Peace and love", var jag mycket nöjd med både skiva, grupp och sound. Jag gav albumet maxbetyg (5) och tyckte att när låtskrivandet hade spridits på många händer var det bara positivt och jag såg ingen fara i att MacGowans låtar var färre och inte så extraordinära längre.
   Jag placerade "Peace and love" på en tredjeplats på det årets årsbästalista men albumet var ändå inte aktuellt på min 50 album långa 80-talslista här på Håkans Pop för några år sedan. Några decennier senare hade jag alltså nästan glömt skivan men när jag idag lyssnar närmare är albumet en skön blandning av rock, pop och folkrock men MacGowans låtar håller en ganska ordinär kvalité. Med ett undantag: "White city".
   Pogues hade under åren på 80-talet gjort många låtar med London-tema och på "Peace and love" var det inget undantag. MacGowans "London you're a lady", Jem Finers ljuvligt vackra ballad "Misty morning Akbert Bridge" och MacGowans "White city" som inte direkt handlar om Londons västra förort, där det paradoxalt nog bor en majoritet svarta invånare. Nej, den gode Shane har skrivit en text om hundkapplöpararenan (se omslaget) White City Stadium i London som revs 1985 och drog med sig pubar i området för att där skulle stora parkeringsplatser anläggas. Klart att MacGowan var bitter och förbannad:
   Oh the torn up ticket stubs
   From a hundred thousand mugs
   Now washed away with dead dreams in the rain
   And the car-parks going up
   And they're pulling down the pubs
   And its just another bloody rainy day


LÅTEN FRAMFÖRS I ETT SVINDLANDE TEMPO MED EN intensiv melodi som anses ha lånats från den traditionella irländska sången "The Curragh of Kildare". Shane Patrick Lysaght MacGowan använde sig med andra ord av den irländska traditionen att föra folkmusiken vidare.
   En originallåt och en traditionell irländsk folksång finns på maxisingelns b-sida. "Everyman is a king" är en lysande outtake från albuminspelningarna, producerad av Steve Lillywhite och skriven av Pogues rutinerade medlem Terry Woods tillsammans med irländaren Ron Kavana. En låt som definitivt platsar på "Peace and love" som dock redan innehåller en Woods/Kavana-låt, "Young Ned of the hill".
   "The star of the County Down" är en urgammal irländsk ballad från Nordirland med en melodi som har rötter i många andra populära folksånger. En låt som vi definitivt hör på St Patrick's Day varje år.
   "White city" kan vara Pogues sista riktigt anmärkningsvärda singel. Den gavs dessutom ut i två olika maxisingelformat där a-sidan och "Everyman is a king" är gemensamma. Som första låt på b-sidan i den andra varianten är en liveinspelad version av Rod Stewarts "Maggie May" där Shane MacGowan vid tillfället (Barrowlands Ballroom, Glasgow, 19 december 1987) sjunger med en röst som måste vara motsatsen till skönsång.

/ Håkan

Anders F:s glimrande gitarrspel

Postad: 2018-04-22 15:00
Kategori: Konserter

Foto: Jan-Ola Sjöberg

ANDERS F RÖNNBLOM
Plugged Records, Stockholm 21 april 2018
Konsertlängd: 14:05-15:02 (57 min)
Min plats: Stående ca 10 m framför scenen.


PÅ ÅRETS ARRANGEMANG AV RECORD STORE DAY i Stockholm var det betydligt färre liveframträdanden än tidigare år. Jag har exempelvis ett fantastiskt minne av en smått magisk lördag för fyra år sedan när First Aid Kit avlöste Nick Lowe på Pet Sounds men i år var det blott sporadiska tillfällen av livemusik i stan. Men i den perfekt intima lokalen i källaren på skivaffären Plugged Records i Gamla Stan på St Nygatan bjöds det på några framträdanden.
   Vi missade Amanda Ginsburg men tajmade in Anders F Rönnbloms nästan en timme långa konsert på lördageftermiddagen. Med en ganska anspråkslös sättning, Anders F plus två körtjejer (Jenny Roos och Madeleine Wideland) och trummisen Björn Rothstein på congasliknande percussion, hade jag förhoppningar på några låtar under avslappnade förhållanden men fick en hel konsert av väldigt slipat och koncentrerat mått.
   Anders F har kanske Sveriges mest omfattande låtkatalog att välja ur när han ställer sig på scen och i den här konserten fick han möjlighet att välja både gamla och nya låtar. Vid sidan av det alldeles glimrande gitarrspelet, med en fantastisk klang i instrumentet, var det en underhållande rad låtar han bjöd på. Utan att jag noterade låt för låt kan jag fortfarande minnas öppningslåten "Komedia" och sedan "Annabeenox" och "Down on Freak Street". Med hjälp av två sångerskor och dämpade percussion fick gitarren fritt spelrum i långa ordrika låtar som växte på ett både suggestivt och imponerande sätt.

1. Komedia
2. Löv ska falla lätt och vackert
3. Drömguide
4. Det är för mörkt i mörkret
5. Mysterier
6. Långfingret
7. Vem styr landet
8. Down on Freak Street
9. Mörkret
10. Annabeenox
11. Vit flagg

/ Håkan

I min skivhylla: The Records

Postad: 2018-04-20 07:57
Kategori: I min skivhylla



THE RECORDS: Shades in bed (Virgin V2122)

Release:
18 maj 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 13. Mellan Michelle Phillips "Victim of romance" (1977) och The Records maxisingel "Rock and roll love letter" (1972).

JAG VAR UPPENBART EN SLOW STARTER NÄR INTRESSET för den engelska popgruppen The Records flammade upp runt 1978/79. Jag hade även lite dålig koll på det närbesläktade Kursaal Flyers sista tid som grupp hösten 1977. Därför missade jag Kursaals uppbrott men också startskottet för en ny popgrupp, The Records. Will Birch är den gemensamma nämnaren för de båda händelserna och det har jag lärt mig senare att allt han var/är inblandad i är intressant pophistoria.
   När Graeme Douglas lämnade Kursaal Flyers i februari 1977 tappade Birch sin mest naturliga låtskrivarpartner och det var först på hösten 1977 han fick en ny, Southend-musikern John Wicks. Men då råkade Kursaals sjunga på sista versen, sångaren Paul Shuttleworth ville satsa solo, och upplagan med Wicks som kompgitarrist gav bara ut en singel, "Television generation".
   Låtarna som Birch och Wicks redan skrivit åt Kursaals och spelat in med Muff Winwood som producent hamnade i malpåse. Planerna på en ny grupp fanns dock redan och musikaliskt gick tanken att det skulle bli en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet). Det låg nära till hands att kalla genren power pop och låtskrivarteamet Birch/Wicks skulle bli den här gruppens Lennon/McCartney eller Difford/Tilbrook.
   Tidigt våren 1978 bestämdes övriga musiker i bandet, basisten Phil Brown och gitarristen Huw Gower, som först blev en utpräglad livegrupp. Det gav som resultat att gruppen hösten 1978 blev inbjudna till Be Stiff 78 Tour fast den på inget sätt var knuten till Stiff-bolaget. The Records fick en egen avdelning i paketturnén, där även Wreckless Eric, Mickey Jupp, Jona Lewie, Lene Lovich och Rachel Sweet uppträdde, men framförallt kompade gruppen den då blott 16-åriga Sweet.
   Mitt under Stiff-turnén släpptes The Records debutsingel, "Starry eyes", men månaden innan gavs den första Birch/Wicks-låten ut officiellt, "Pin a medal on Mary", på Rachel Sweets första album "Fool around".
   Under inspelningarna av "Shades in bed", som gjordes mellan februari och april 1979, spelade bandet också in coverlåten "Rock 'n' roll love letter". För bara några veckor sedan skrev jag om den maxisingeln som släpptes innan albumet. Dock utan någon kommersiell respons som gjorde att låten ströks från albumet och ersattes av den inte fullt lika hitanpassade "The phone", producerad av gitarristen Gower som en nödlösning där den amerikanska sångerskan Jane Aire gör ett desperat gästinhopp.
   Åtta av tio låtar på albumet är signerade Birch/Wicks, debutsingeln "Starry eyes" är nyinspelad med Robert John Lange som producent, men soundet är huvudsakligen som gruppens amerikanska förebilder lite tyngre och lite mer elektriskt. Birch har lite provokativt jämfört gitarrsoundet med Boston (!) men det var också USA som tände mest på The Records. "Starry eyes" blev en mindre hit där och gruppen hamnade musikaliskt i samma fack som The Knack och Cheap Trick.
   Lange, ännu så länge tämligen ny i producentbranschen, producerade fyra låtar och är väl ansvarig för det tyngre soundet. Lange lämnade över produktionen till teknikern Tim Friese-Green som fullföljde Langes intentioner på framförallt rockigare arrangemang där elgitarrerna ofta ligger i tjocka lager. Men det är låtarna som huvudsakligen räddar "Shades in bed".
   Singellåtarna "Starry eyes" och "Teenerama" är ju värda större framgångar än "bara" som mindre hitlåtar i USA. "All Messed Up And Ready To Go" hade blivit perfekt i Wreckless Erics repertoar som den en gång var ämnad. "Another Star" har den där vemodiga popkänslan och är egentligen en omskrivning av gruppens tidiga låt "Held Up High", b-sida på "Teenerama"-singeln.
   Inledningslåten "Girl" är lite för högljudd gitarrock för mina öron, "The phone" är inte ett direkt lyckat försök att ersätta "Rock'n'roll love letter" och nyinspelningen av Kursaals gamla "Girls that don't exist" är en mindre katastrof. Många år senare gick det att jämföra originalinspelningen, en tajt jordnära och galopperande poprocklåt, med den här överlastade Lange-produktionen. Kursaals inspelning gavs nämligen ut på på samlingsplattan "In for a spin" 1983.
   Som jag minns det köpte jag "Shades in bed" på rea (titta noga på prislappen "19:50" uppe till vänster på bilden ovan) och jag tror att det var den extra bonusplattan "Held high" som avgjorde köpet. Ep:n innehåller fyra coverlåtar där varje gruppmedlem får sina minuter i strålkastarljuset vid mikrofonen. Samtidigt får gruppen möjlighet att presentera sina musikaliska förebilder, de amerikanska grupperna Blue Ash och Spirit samt de engelska namnen The Kinks och The Rolling Stones.

HIGH HEELS

Side 1
1. Abracadabra (Have you seen her) (Frank Secich/Bill Bartolin)
1973. Singel med Blue Ash.
2. See my friends (Ray Davies
1965. Singel med The Kinks.

Side 2
1. 1984 (Randy California)
1969. Singel med Spirit.
2. Have you seen your mother baby (Standing in the shadows) (Mick Jagger/Keith Richards)
1966. Singel med The Rolling Stones.

/ Håkan

Hurra, Horace!

Postad: 2018-04-18 07:58
Kategori: 80-talskonserter

GRUPPEN HORACE VAR SEDAN NÅGRA ÅR EN KVARTETT med en än så länge tillfällig sättning. Deras demotejper hade imponerat på mig och även i England hade deras låtar väckt uppmärksamhet. Bara några månader efter den här inofficiella konserten skulle bandet ändra gruppnamnet till The Hip Horace och få sin officiella sättning med Johan Rapp, bas, och Peter Magnusson, trummor, när de fick agera förband till Wedding Present-konserten på Rockmagasinet i Örebro.
   Bandet skulle 1988 skivdebutera med ett minialbum, "Hand it back", på Klippan-skivbolaget La Ment.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1987.

HORACE
Fenix, Örebro 21 augusti 1987


Efter några mycket lovande insatser på ett par demotejper, som jag uppmärksammade i våras, har Örebrogruppen Horace väckt mer uppseende bland engelska skivbolag än svenska.
   Live har de enbart uppträtt sporadiskt men jag lyckades fånga den intressanta poprockgruppen på en privat föreställning i fredagskväll.
   Kvartetten Horace har en minimal sättning med sång, gitarr, bas och trummor men lyckades över all förväntan göra soundet både enkelt, lätt och varierat. Mycket tack vare rytmsektionen från Athletic Arabs, Johan Strandell, bas, och Tobias Kjellström, trummor.
   Men det var gitarristen Mats Bååge och sångaren Jan Valentin som skriver gruppens charmiga poplåtar. Material som lever på sin melodiska styrka som live inte var lika påfallande som studioinspelningarna har visat prov på.
   Fredagskonserten var väl ingen fläckfri tillställning. Otur med brustna gitarrsträngar och alltför många kompisar i publiken försvagade koncentrationen stundtals så någon recension i egentlig mening är svår att göra.
   Däremot blev jag helt besegrad av repertoaren och deras engelska sound. Många nya starka låtar som det finns all anledning att återkomma till i framtiden. Om inte annat så i alla fall med säkerhet i dessa spalter.

/ Håkan

MAXI12" #5: THE MEN THEY COULDNT HANG

Postad: 2018-04-16 07:56
Kategori: Maxi12"



THE MEN THEY COULDN'T HANG
Ironmasters
Donald where's your troosers
Rawhide

(Imp, 1985)

NÄR JAG UPPTÄCKTE DET HÄR BANDET (januari 1985, både på skiva och konsert), med folkmusikrock som viktigaste ingrediens, var det väl lite osäkert om repertoaren skulle bli så originell och personlig som jag i innerst inne önskade. Debutsingeln (oktober 1984), "The green fields of France (No man's land)", var Eric Bogles historiska standardlåt och bandets tredje singel, "Greenback dollar", var en Kingston Trio-cover. I liverepertoaren och även bland bonuslåtarna på de första singlarna fanns det åtskilliga traditionella låtar och covers.
   Men mellan de två ovannämnda singlarna släpptes "Ironmasters"-singeln, sommaren 1985 i samband med debutalbumet "Night of a thousand candles", som lovade att bandet kunde skriva egna låtar med både engagerande och socialrealistiska texter och starka melodier.
   Fram till den här singeln och albumet gav bandet ut skivor på Elvis Costellos skivbolag Imp och det var ju just den detaljen som lockade mig till Dublin Castle den där måndagskvällen i januari 1985 och fick mig också att inhandla debutsingeln på samma Londontripp. Costellos kamrat Phillip Chevron producerade bandets två första singel-a-sidor och även flera spår på albumet.
   På albumet blev det också klart att bandet hade kreativitet att skriva låtar ty nio av tio låtar kom från bandets egna huvuden. För första gången fick vi också uppfattningen att det var gitarristen Paul Simmonds, som för övrigt var bandets ende medlem som inte sjöng, som skrev majoriteten av texterna till bandets originallåtar. Musiken skrev alla tillsammans under samlingsnamnet TMTCH. I det här fallet en “Auld Lang Syne”-inspirerad melodi, inleds som ballad men växer i tempo där trumpet (Lindsey Lowe) och marscherande trummor ökar energin. i sången om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. En politiskt laddad text med andra ord och Simmonds har skrivit flera texter på samma brinnande tema under åren.
   Jag hade på 80-talet för vana att köpa varje ny The Men They Couldn't Hang-singel i maxiformat där extralåtarna var fler och omslagsdesignen snyggare. Övriga låtar på "Ironmasters"-12":an är ickeoriginal som var material som fanns i bandets konsertrepertoar.
   ”Donald where's your troosers” är enligt etiketten en traditionell-låt i värsta ursinniga tempot. Snarare punk med Elvis Presley-eko på sången. Enligt en annan källa är det en skotsk sång från 1960 skriven av Andy Stewart och musiken av Neil Grant. En komisk text om skotten som hellre bär kilt än byxor. En mindre hit i England 1960 med Stewart tillsammans med The White Heather Group.
   "Rawhide" är den andra b-sidan på gruppens singel, en låt som jag minns tydligt från mitt första möte med gruppen live i januari 1985. I vilda västern-tempo gör gruppen en mix av allsång och en instrumental Shadows-låt. Originalet som släpptes 1958 sjöngs av amerikanen Frankie Laine som hade italienskt ursprung (Francesco Paolo LoVecchio) ett år innan tv-serien med samma namn hade premiär. På svenska hade serien namnet Prärie.

/ Håkan

I min skivhylla: Neil Young

Postad: 2018-04-13 07:55
Kategori: I min skivhylla



NEIL YOUNG: Harvest (Reprise MS 2032)

Release:
14 februari 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Youngs "After the gold rush" (1971) och "Journey through the past" (1972).

DET LÅTER KANSKE HELT BEFÄNGT ATT NÄR jag försökte rangordna de bästa 70-talsalbumen, för några år sedan, utelämnade jag Neil Youngs smått legendariska album "Harvest". Även om listan omfattade 70 hela album var det omöjligt att få utrymme för alla bra skivor. Dels var det en mördande konkurrens på listan och dels tyckte jag "After the gold rush" och "Rust never sleeps" var bättre Neil Young-skivor på 70-talet. Men det finns naturligtvis fler Neil Young-skivor som kan nämnas i sammanhanget av vilka "Harvest" kanske är det mest uppenbara exemplet.
   Bortförklaring två är att jag nog drog mig för att nominera en så allmänt populär skiva och ville istället fokusera på andra mindre kända men fortfarande musikaliskt fantastiska album. Den totala succén med hitlåten "Heart of gold", Neil Youngs enda singeletta, har ju effektivt knyckt uppmärksamhet från albumets övriga. Jag tror det kommersiella genombrottet för Neil Young i och med denna singel gjorde kritikerna lite mer kritiska än det här albumet egentligen förtjänar. När jag lyssnar på skivan idag, vid upprepade tillfällen, så känns materialet varken sönderspelat eller uttjatat fast jag nästan kan låtarna utantill.
   Jag tycker nämligen att "Harvest" har en nästan chockerande variation som jag inte har uppfattat tidigare. Här finns som sagt den där hitmässiga inriktningen med "Heart of gold" men jag tycker inte Neil Young på något sätt säljer sig eller försöker ta den enkla kommersiella vägen. Låten har ju Neil Youngs klassiska och personliga sätt att skriva. Sedan har den genom historien kanske snurrat lite för många gånger för att fortfarande uppfattas som riktigt fräsch och originell. Ändå tycker jag den smälter in i skivans övriga material alldeles perfekt och är en ypperlig representant på ett album till stor del inspelad i Nashville.
   Jag har alltså inga problem att lyssna på "Harvest" idag, drygt 46 år sedan den gavs ut, men Neil Young blev uppenbart störd av uppmärksamheten och de kommersiella framgångarna. Han tyckte skivan “put me in the middle of the road. Traveling there soon became a bore, so I headed for the ditch. A rougher ride but I saw more interesting people there." Det var naturligtvis inte bra för en artist som i hela sina karriär mest av allt inte ville göra något förutsägbart eller publikvänligt. Jämför den känslostormen med Ulf Lundell 1982 när han blev folkkär svensk med "Öppna landskap". Han var definitivt inte heller bekväm med den positionen vid den tidpunkten.
   1972, när "Harvest" släpptes, befann jag mig mitt i CSNY-eran och var fullständigt uppslukad av allt som David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young satte sitt namn på. Jag var faktiskt inte så svag för Crosby, Stills & Nash-debuten (1969) men från kvartettens ”Déjà vu” i mars 1970 till Youngs "Harvest" nästan två år senare peakade mitt intresse för dessa fyra "farbröder". Både tillsammans och var och en för sig och produktionstakten under den här korta tiden var minst sagt intensiv.

KVARTETTENS "4 WAY STREET (1971) ÄR NOG DEN LIVESKIVA jag har lyssnat mest på i hela mitt liv. David Crosbys solo "If I could only remember my name" (1971) var lite mer krävande men innehållsmässigt intressant. Stephen Stills solodebuterade starkt med "Stephen Stills" (1970) och följde upp med sitt andra soloalbum "Stephen Stills 2" (1971) bara drygt ett halvår efteråt. det var som sagt en intensiv tid att lyssna på musik.
   Även Graham Nash solodebuterade i den här vevan med "Songs for beginners" (1971) som hade sina klara höjdpunkter. Och dagens huvudartist Neil Young gav ut fantastiska "After the gold rush" (1970) ett knappt halvår efter "Déjà vu”. Sedan kan jag tillägga att bara två månader efter "Harvest" började Graham Nash och David Crosby ge ut flera skivor som duo...
   Ibland måste man som sagt ta fram en skiva i samlingen som är hårt spelad och i det här fallet ligger i ett slitet och sönderfallande skivomslag. Det finns inte så mycket att tillägga om historien runt den här skivan. Det mesta är allmänt känt men jag tycker faktiskt att skivan fortfarande är intressant så här många år efter utgivning och blandningen av olika typer av låtar fascinerar mig.
   Den tydligaste typen av låtar på "Harvest", i vars kategori även "Heart of gold" ingår, är de där avslappnade lätt tillbakalutade låtarna som känns så enkelt att skriva men förmodligen är resultatet av många timmars kreativt arbete. "Out on the weekend", titellåten, "Are you ready for the country" och "Old man" har ju alla de där nästan copyright-stämplade rytmerna i sig som betyder trygghet på ett Neil Young-album.
   Det slarvades lite allmänt på skivomslaget när "Harvest"-inspelningarna skulle dokumenteras. Exempelvis får man uppfattningen att Neil Young inte spelar ett enda instrument på skivan men så är givetvis inte fallet. Jag hör på flera ställen hans typiska piano och munspel och det vilda elektriska gitarrspelet i de tuffare låtarna "Alabama" och "Words (between the lines of age)" kan ingen annan än Neil Percival Young åstadkomma.
   För att rucka lite på albumets helhet finns på "Harvest" också en autentisk liveinspelad låt inkluderad och det är den första kända utgivningen av den numera legendariska låten "The needle and the damage done". Skriven om och till Crazy Horse-gitarristen Danny Whitten och hans eskalerande heroinberoende. Inspelningen gjordes i januari 1971 och gavs alltså ut ett år senare på "Harvest". Mindre än ytterligare ett år senare slutade Whittens drogberoende med en överdos...
   Det finns fler detaljer på "Harvest" som har fått rutinerade kritiker att ta till nedvärderande kraftuttryck. Två av albumets låtar, "A man needs a maid" och "There's a world", sveps in i fylliga för att inte säga bombastiska stråkarrangemang utförda av London Symphony Orchestra under ledning av David Meecham. Arrangemangen är skrivna av Jack Nitzsche som också har producerat låtarna. Nitzsche är ju mest känd som arrangör på Phil Spectors 60-talsproduktioner men var också delaktig i produktionen på Youngs solodebut "Neil Young" (1969).
   Jag har svårt att förstå den grova kritiken på de här låtarna. På den förstnämnda låten tycker jag arrangemanget är perfekt, visserligen överarrangerat men jag tycker kontrasten med Neil Youngs engagerande röst (i en text om sin blivande fru, skådespelerskan Carrie Snodgress) blir oerhört vackert. "There's a world" är inte lika klockren men ändå ett intressant inslag på en historiskt album.

/ Håkan

Covers: Tim Hardin

Postad: 2018-04-11 07:53
Kategori: Cover-skivor

TIM HARDIN: Painted head (Columbia, 1972)

TIM HARDIN VAR EN GUDABENÅDAD LÅTSKRIVARE på 60-talet, med ett historiskt starkt covermaterial för ett otal artister, och framförde sina låtar på ett väldigt personligt och känslomässigt sätt. Dock utan kommersiella framgångar. Han hade personliga problem av ofantliga mått där scenskräck och djupt heroinberoende tog helt död på artistkarriären och till sist sinade också låtskrivarkreativiteten. Sina bästa berömda låtar skrev han innan 1967 och efter en del inaktiva år fick han paradoxalt sin största hit med en låt skriven av Bobby Darin, "Simple song of freedom".
   Ett allt eskalerande drogberoende fick Tim Hardin att flytta till England 1969 lockad av de liberala lagarna där metadonprogram erbjöds missbrukare. Behandlingen fick Hardin på fötter men låtskrivandet blev aldrig vad det en gång hade varit. Kanske var det hitframgången med en cover som startade idén att göra ett helt album med covers.
   Fyra inspelningsplatser listas på skivomslaget, tre i USA och en i England, men jag är övertygad om att det är i Beatles Apple-studio som "Painted head" huvudsakligen är gjord. Majoriteten musiker på skivan är engelsmän och den ansvarige teknikern, Geoff Emerick, kom från Beatles-sfären. Vilket också har påverkat låturvalet med exempelvis två låtar hämtade från Badfingers katalog, en grupp som Emerick hade producerat.
   Det finns även en koppling mellan den här skivans producent, Tony Meehan (som här jobbade för Leiber-Stoller Productions), och Apple. Meehan, en gång trummis i Shadows, hade producerat singlar med White Trash och Hot Chocolate åt Apple. Och han gör här ett ganska utmärkt jobb inte bara som producent, han spelar ett antal instrument och har skrivit både stråk-, blås- och körarrangemang.
   Produktionen på skivan är faktiskt klanderfri vilket man inte riktigt kan säga om Tim Hardins röst. Det som i grunden på 60-talet var en känslig röst med en personlig patos hade i början på 70-talet förvandlats till en sprucken, svag, ofokuserad och fladdrande röst. På de allra flesta spåren är det en nästan sluddrande Tim Hardin som säkert gör sitt bästa för att tolka låtarna.
   Som singer/songwriter kom Tim Hardin ur folkmusiken men hade också på vägen blivit influerad av både blues och jazz vilket här förklarar varför skivan både inleds och avslutas med traditionella blueslåtar. Sista låten "Nobody Knows You When You're Down and Out" är fritt tolkad och spontant sjungen med egna textrader om "champagne, cocaine & wine" där Alun Davies på akustisk gitarr gör ett fantastiskt jobb som improviserande musiker.
   Då är det övriga materialet på "Painted head" både bättre och mer välvalt. De båda Badfinger-låtarna har ju ett vemodigt innehåll som passar Hardins emotionella stil väldigt bra. Och Jesse Winchesters debutsingel "Yankee lady" passar ju Hardin bättre än det mesta, låter faktiskt som en egen låt och har vissa likheter med "Lady from Baltimore".
   "Sweet lady" är också en låt perfekt anpassad Hardin där blås- och stråkarrangemangen förstärker framförandet fast hans röst krackelerar på sina ställen. Den snygga och poppiga "Till we meet again" tillhör också höjdpunkterna på skivan men allra bäst är den 5:41 långa versionen av Randy Newmans "I'll be home" där Hardin råkar sjunga bättre än på skivan i övrigt. Den nästan kyrkliga kören lyfter låten och får Hardin att "spontant" förlänga låten när han återvänder till de två första verserna.


Side one

1. "You Can't Judge a Book by the Cover" (Willie Dixon) – 4:12
1962. Singel med Bo Diddley.
2. "Midnight Caller" (Pete Ham) – 3:09
1970. Från albumet "No dice" med Badfinger.
3. "Yankee Lady" (Jesse Winchester) – 4:27
1970. Debutsingel med låtskrivaren.
4. "Lonesome Valley" (Traditional, Arranged by Tim Hardin) – 4:29
1927. Inspelad av David Miller.
5. "Sweet Lady" (Ralph Dino/John Sembello) – 3:47
Original.

Side two

1. "Do the Do" (Willie Dixon) – 4:20
1962. Singel med Howlin' Wolf.
2. "Perfection" (Pete Ham) – 3:03
1971. Från albumet "Straight up" med Badfinger.
3. "Till We Meet Again" (Neil Sheppard) – 3:13
Original.
4. "I'll Be Home" (Randy Newman) – 5:43
1970. Från albumet "Nilsson sings Newman" med Nilsson.
5. "Nobody Knows You When You're Down and Out" (Jimmy Cox) – 6:38
1929. Singel med Bessie Smith.

/ Håkan

MAXI12" #6: NICK LOWE

Postad: 2018-04-09 07:53
Kategori: Maxi12"



NICK LOWE
L.A.F.S.
(Hey big mouth) Stand up and say that
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby it's you

(F-Beat, 1984)

NICK LOWES MAXISINGLAR PÅ 80-TALET VAR alla små favoriter i stort format. Nästan alla releaser har något udda spår, någon annorlunda version eller något annat unikt som gör skivan intressant. Med sin oförliknelige Jake Riviera som manager och skivbolagschef, hans beteende och gränslösa påhittighet blev ett av skivbolaget Stiffs berömda kännetecken, var det inte så konstigt att marknadsföringsgreppen fortsatte nästan lika frekvent på 80-talet.
   Projektet Nick Lowe hade ju efter Rockpiles definitiva sammanbrott under de första dagarna av 1981 utvecklats till en egen grupp som troget följde Nick på skiva och på turné. Varje år ett nytt album, "Nick The Knife" (1982), "The abominable showman" (1983) och "Nick Lowe and his Cowboy Outfit" (1984), och kreativiteten var stor.
   Bandet med de engelska lysande musikerna Paul Carrack, keyboards, James Eller, bas, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor, hette först His Noise To Go men bytte alltså namn 1984, när Eller lämnade gruppen, till Cowboy Outfit. Just i det namnet låg ju en visuell förändring där Nick på albumfodralets framsida hade klätt upp sig i en genuin tweedkostym. Det klassiska tygmönstret blev ett tema i designen, de urklippta bokstäverna i artistnamnet på samma skivomslag, och följde även med till dagens aktuella maxisingel.
   Etiketten på bilden ovan är singelns b-sida och a-sidan, där "L.A.F.S." ligger, är helt ren från text och ersatt av en bit tweedtyg...
   Singeln innehåller två låtar från albumet "Nick Lowe and his Cowboy Outfit", "L.A.F.S." och "(Hey big mouth) Stand up and say that", som i sann och trygg Nick Lowe-anda, medvetet eller omedvetet, soundmässigt speglar sig i pop- och soulhistorien. Kanske inte så originellt skapande men Lowe är ju en mästare på att stjäla utan att bli anklagad för stöld. Jag kan inte direkt peka på detaljer som Nick har plagierat men jag känner igen mönstret. I musiken, alltså...
   Den lite uppseendeväckande förkortningen "L.A.F.S." betyder alltså "Love at first sight" och låten är dekorerad med både stråkarrangemang (Robert Kirby) och blåsarrangemang. Blåset, som arrangerats av Elvis Costello, spelas av The TKO Horns. En kvartett som tidigare spelat med i Dexy's Midnight Runners och 1983 hade haft stor del i soundet på Costellos album "Punch the clock".
   Bonuslåten på den här Nick Lowe-singeln är coverlåten "Baby it's you" framförd som duett av Nick och Elvis Costello till enkel akustisk gitarr. Originalet gjordes 1961 på en The Shirelles-singel men spelades också in av Beatles med John Lennon på sång i februari 1963. Kanske var det den versionen som gav Lowe/Costello idén att spela in låten.
   Deras inspelning gjordes i maj 1984, samtidigt som Lowes album släpptes, i Am-Pro Studios i London. Tanken var då att låten skulle marknadsföra en kommande USA-turné med Lowe/Costello men deras amerikanska skivbolag tyckte att inspelningen blev för bra att den skulle dra uppmärksamhet från parets egna officiella skivor.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (32)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.