De tio senaste blogginläggen

Covers: Laleh

Postad: 2020-10-28 07:58
Kategori: Cover-skivor

LALEH: Postcards (Lost Army/Warner, 2019)

DET FINNS ARTISTER OCH GRUPPER som under olika omständigheter producerar coverskivor med sitt eget material. Både Elvis Costello (”All this useless beauty”, 1996) och Eldkvarn/Plura (”Brott lönar sig alltid”, 2002) har givit ut album med sina egna låtar som de först hade skänkt bort till andra artister. Ett litet exklusivt sidospår bland coverskivorna som jag för övrigt har missat i min kategori ”Coverskivor” men kommer råda bot på i framtiden. Och jag börjar med Lalehs ”Postcards” som innehåller precis det jag just har berättat: Laleh-låtar som andra artister först spelade in och gav ut innan Laleh själv nu gör sina egna versioner av det materialet.
   ”Postcards” är en musikaliskt udda fågel på Håkans Pop där jag till stor del skriver om rockmusik, pop och traditionell och historiskt förankrad musik. Laleh är ju en svensk artist inom modern pop som tillhör den nya svenska popvågen som internationellt får så mycket uppmärksamhet som låtskrivare och producent främst i USA.
   Det ska inledningsvis sägas att det här är inte min musikaliska kopp te varje dag men jag tycker, som den väldigt musikkonsumerande människa jag är, ändå att det är intressant att uppmärksamma fenomenet och söka rötterna till originalen även i den moderna popgenren. Dessutom har jag länge gillat Lalehs personliga stil som är både tålamodskrävande och melodiskt perfekt. Och på ”Postcards” hamnar hon ofta lite irriterande mittemellan.
   Jag har av naturliga skäl noll koll på de så kallade originalversionerna av låtarna som Laleh nu har gjort på sitt eget sätt och säkert förvandlat till mindre hitinriktat material. Det är med stor ambition välgjort och genomarbetat, långtifrån demokvalité, fast jag saknar de riktigt catchy ögonblicken. Men jag upptäcker rätt snart att Laleh har haft andra mål med den här skivan. Det går att nästan i varje låt höra filmmusik, se bilder där musiken ackompanjerar på ett väldigt snyggt sätt, där stråkar ibland lägger känslomässiga slöjor över det hårt nischade popmaterialet med arrangemang som i hippa kretsar kallas halvakustiska.


Winner (Laleh Pourkarim/Ellie Goulding)
2015. Från albumet ”Delirium” med Ellie Goulding.
Be Good To Me (Laleh Pourkarim/Jacob Banks/Jonathan Percy Stalker Saxe/Pierre-Luc Rioux/Yonatan ”xSDTRK” Ayal)
2018. Från albumet ”Village” med Jacob Banks.
City Dove (Laleh/Tori Kelly/Ilya Salmanzadeh)
2015. Från albumet ”Unbreakable smile” med Tori Kelly.
Coffee feat. Jacob Banks (Laleh Pourkarim/Jacob Banks)
Original.
Stone Cold (Laleh Pourkarim/Demi Lovato/Gustaf Thörn)
2015. Från albumet ”Confident” med Demi Lovato.
Like This (Laleh Pourkarim/Shawn Mendes/Gustaf Thörn)
2016. Från albumet ”Illuminate” med Shawn Mendes.
Run For The Mountain (Laleh Pourkarim/Jacob Banks)
Original.
Lost And Found (Laleh Pourkarim/Max Martin/Joakim Berg/Ellie Goulding/Carl Falk)
2015. Från albumet ”Delirium” med Ellie Goulding,
Safe (Laleh Pourkarim/Joel Little/Grace "Daya" Tandon)
2018. Från albumet ”Safe” med Daya.
Yes (Laleh Pourkarim/Demi Lovato)
2015. Från albumet ”Confident” med Demi Lovato.

/ Håkan

LIVEALBUM #28: Kursaal Flyers

Postad: 2020-10-26 07:57
Kategori: Bästa livealbum

KURSAAL FLYERS: Five live Kursaals (CBS, 1977)

JAG KAN I VISSA GYNNSAMMA OCH HOPPLÖST OPTIMISTISKA stunder påstå att Southend-kvintetten Kursaal Flyers var det mest ultimata pubrockbandet på 70-talet. Kronologiskt var bandet ett litet steg efter Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Dr Feelgood. Musikaliskt och arrangemangsmässigt motsvarade Kursaals alla högt ställda förväntningar på ett band som kunde förena country, pop, rock'n'roll och fysisk rockmusik på sitt allra bästa och mest personliga sätt. I just det senare fallet fick de fram sin lysande energi och de rockiga kryddorna på livealbumet ”Five live Kursaals”.
   På sätt och viss tillhör ”Five live Kursaals” gruppens största ögonblick på skiva men trots alla superlativer om Kursaals liveegenskaper är skivan egendomligt bortglömd av det faktum att det är bandets sista albumutgivning. 1977, när Kursaals spelade in den här skivan två kvällar i maj på Marquee, var det tider av turbulens i bandet som innan året var slut splittrades, bara två månader efter utgivningen av den här liveskivan.
   Vintern innan hade gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas lämnat Kursaals, i protest mot att popproducenten Mike Batt engagerats som gruppens producent. I juli 1977, bara några månader efter den här inspelningen, lämnade dessutom pedalsteel-gitarristen Vic Collins gruppen. Kursaals var uppenbart ett band i upplösning och i november 1977 sprack bandet helt. Men Will Birch och nyanlände Johnny Wicks, Collins ersättare, fick ju en naturlig fortsättning i The Records. dock en klen tröst för alla trogna Kursaal Flyers-fans.
   Efter det hitinriktade popsoundet på det Mike Batt-producerade ”Golden mile”-albumet (1976) blev ”Five live Kursaals” soundmässigt ett steg tillbaka till den renläriga rockmusiken. Ny producent blev Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates och Tom Robinson Band) och det garanterade naturligtvis livligare arrangemang och ett mer kompromisslöst sväng i musiken. Nye gitarristen Barry Martin, Douglas ersättare, tar ut svängarna rejält med både melodiska och grymt attackerande insatser.
   Av skivans tretton låtar var sju vid inspelningstillfället utgivna med Kursaals från gruppens tre studioalbum. Av de tre tidigare okända låtarna var "Original model" och "TV dinners" helt nya och ”Revolver” en outtake från ”Golden mile” men tidigare outgiven. I Lennart Perssons sju sidor långa, informativa och oändligt intressanta artikel om Will Birchs karriär i Larm #9, november 1978, vill Lennart placera ”Original model” musikaliskt i Dr Feelgood-facket och visst ekar det bekant i både låt och det arrangemang. Men Will var ju vid den här tidpunkten oerhört pricksäker när han skrev låtar åt andra artister, som ”Pin a medal on Mary” till Rachel Sweet, ”A.1. On the jukebox” åt Dave Edmunds och ”Hearts in her eyes” åt The Searchers.
   På ”Five live Kursaals” låter inte Kursaal Flyers musikaliskt som ett band som snart ska splittras. Istället var det en oerhört tajt och inspirerad grupp som ställde sig på Marquee-scenen. Det är med stor tacksamhet vi nu kan njuta av inspelningarna som ett helt album och inte någon ynklig ep som det ursprungligen var planerat.
   Ett album där det även fanns plats för några sedvanliga covers som ger den autentiska prägeln av en konsert med Kursaal Flyers 1977. De tre coverlåtarna, Arthur Alexanders "Anna (go to him)", Easybeats hitlåt "Friday on my mind" från 1966 och Mike Berrys mindre kända men perfekt anpassade "On my mind", sitter mer eller mindre ihop som ett medley och avslutar albumet som ett stort utropstecken.


1

1. Original Model
(Will Birch)
2. Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
3. Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
4. Cruisin' for Love (Will Birch/Graeme Douglas)
5. The Sky Is Falling in Our Love (Will Birch/Richie Bull)
6. Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)

2

1. Street of the Music
(Vic Collins/Paul Shuttleworth)
2. TV Dinners (Will Birch/Richie Bull)
3. Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
4. Revolver (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
5. On My Mind (Mike Berry)
6. Anna (Go To Him) (Arthur Alexander)
7. Friday on My Mind (Harry Vanda/George Young)

/ Håkan

”Letter to you”

Postad: 2020-10-23 14:01
Kategori: Skiv-recensioner



BRUCE SPRINGSTEEN
Letter to you
(Columbia)


ÄNNU ETT BRUCE SPRINGSTEEN-ALBUM, det 20:e har någon räknat ut, och ännu ett studiosamarbete med sitt E Street Band utan att bandet ännu en gång har fått någon strikt credit som artister. ”Letter to you”, som släpps idag, är resultatet av snabba spontana ryck in i studion men inspelningarna gjordes under fyra dagar för snart ett år sedan, november 2019. Och är sedvanligt ett album med både överraskningar och konventionell rock.
   Jag får känslan att jag genom åren har blivit mindre och mindre upphetsad av ett nytt Springsteen-album men riktigt så är det ju inte. Det är det allt skralare minnet som spelar små spratt i min hjärna. När jag tittar tillbaka, typ 13 år, har E Street Band-skivorna varit av bra kvalité utan att framkalla de där riktigt magiska känslorna som förr i tiden. Men kanske beror det kanske på att jag (och Bruce) har blivit äldre och numera uppfattar/producerar musiken med mer reserverade öron.
   ”Letter to you” är en rejäl dos (58:17) med nyskriven och i många delar överraskande energisk rockmusik men också lugnare mer reflekterande moment som gör albumet till en rikt varierad upplevelse. Men trots det snabba uttryckssättet med många nyskrivna alster har Bruce uppenbart blickat tillbaka på sin tidiga karriär. Han har nämligen plockat upp tidiga demolåtar, som han då inte spelade in på konventionellt sätt, och nu framför dem på ett förmodligen helt uppgraderat sätt. Och de smälter in naturligt i den övriga mer aktuella repertoaren och har faktiskt blivit albumets tre längsta låtar runt sex och sju minuter långa där dessutom munspelet är mycket framträdande.
   ”Janey needs a shooter” dök första gången upp på ett textblad 1974. En titel som senare fascinerade Warren Zevon att skriva en egen text i verserna och använda sig av Bruces refräng på sitt album ”Bad luck streak in dancing school” (1980). En tung malande rocklåt i halvtempo idag.
   ”If I was the priest” härstammar från en demo 1973 som Allan Clarke, förre Hollies-sångaren, spelade in 1975 som ”If I were the priest”.
   ”Song fo orphans” har ett mer hemlighetsfullt ursprung men har här blivit en uppenbart Bob Dylan-inspirerad lång sång.
   Starten på nya albumet är en lugn dämpad ”Nebraska”-liknande låt med akustisk gitarr, piano och stråkar som komp men snart, i titellåten, exploderar skivan i det där typiska E Street Band-soundet. Inte så unikt, inte så överraskande men ändå fräscht och levande.
   Efter 50 år och 20 album är det naturligtvis svårt att hitta nya exklusiva vinklingar till låt, sound och produktion och jag hör givetvis upprepade ekon från förr både här och där men jag tycker mig i flera låtar också höra mer energi ett rakt på-tänkande än jag har hört på länge. Gitarrsolot i ””Burning' train” är lysande och både vackert och effektivt och dobron glittrar fint i den ”The rising”-ekande låten ”Rainmaker”.
   E Street Band-skivorna från de senaste 13 åren, ”Magic”, ”Working on a dream”, ”Wrecking ball” och ”High hopes”, som jag syftade på i recensionens inledning är som sagt klart bra album men jag lyssnar sällan på dem idag. ”Letter to you” uppfattar jag just nu, efter några timmar i mitt huvud, som kanske den bästa albumet i den samlingen.
   Men kommer den också hamna i skuggan liksom de andra? Nja, men jag är just nu, när den fina slutlåten ”I'll see you in my dreams” tonar ut, övertygad om att jag om några år hellre lyssnar på ”Letter to you” än ”Born in the USA” i alla fall.

/ Håkan

Krönika: September 1996

Postad: 2020-10-23 07:55
Kategori: Krönikor

1996 befann vi oss mitt i utgivningen av Beatles ”Anthology”-samlingar. Som genuin Beatles-fantast siktar jag in mig i den här krönikan på en av historiens mest obskyra låtar i ämnet, ”What's the new Mary Jane”. Tredje delen av ”Anthology”-serien var på väg att släppas och mitt intresse för låten, en månad innan release, var stort.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 4/9 1996.

PÅ GRÄNSEN MELLAN OKÄNT OCH OBSKYRT

DET FINNS BEATLES-LÅTAR OCH DET finns Beatles-låtar. Det finns kända Beatles-låtar, ”Yesterday” är väl ett hyfsat bra exempel, och det finns mindre kända Beatles-åtar, ”You know my name (look up the number)” heter en i den exklusiva, starkt begränsade skaran.
   Sedan finns det rariteter, obskyra låtar, inspelningar som aldrig givits ut officiellt. Som stått och samlat damm i skivbolagens garderober.
   Det är just den senare kategorin som varit med och byggt upp den maffiga trilogin ”Anthology” som om mindre än en månad avslutas med del 3.
   Fast i sanningens namn har de riktigt exklusivza, för den breda publiken okända låtarna varit i klar minoritet på de här volymerna.
   Det har mest handlat om livelåtar, av hemskt skiftande kvalité och otaliga alternativmixningar av redan känt material.
   Till nöje för de flesta Beatles-fantaster men riktigt intressant endast för en skara inbitna fanatiker. Till vilka inte ens jag räknar mig fast jag regelbundet slukar alla nyheter i ämnet.
   På de redan utgivna volymerna i Beatles-antologin finns det några få pärlor i gränslandet mellan okänt och obskyrt. Som aldrig tidigare givits ut officiellt men givetvis funnits tillgängliga på otaliga bootlegskivor.
   Outgivet originalskrivet material har varit mer undantag än regel på de här återutgivningarna.
   På nya kommande volymen i ”Anthology”-serien kommer dock en mycket omskriven, omtalad och allmänt välkänd raritet, ”What's the new Mary Jane”. En låt som Beatles gjorde många försök att spela in, mixa om och ge ut under åren 1968 och 1969. Men förblev outgiven.
   14 augusti 1968 gick John Lennon och George Harrison, som enda nävarande beatlar på inspelningen, in i studion. Yoko Ono och managern Mal Evans medverkar också på ett hörn. På slagverk och xylofon.
   I sista stund ströks låten från Beatles vita dubbelalbum. Ansågs för bisarr när John sjöng med amerikansk accent i en text som aldrig ordagrant nämner titeln.
   Kritiken riktade också in sig på drogreferenserna. Mary Jane skulle vara slang för marijuana. En kritik som också drabbade Örebrobandet Blues Quality som 1969 gav ut albumet ”Sweet Mary Jane” med ett omslag som då drogs in, ändrades och gavs ut på nytt.
   Hösten 1969 fick ”What's the new Mary Jane” förnyad aktualitet, nu som planerad singel med Plastic Ono Band. Den hade begåvats med skivnummer (APPLES 1002) och releasedag men förblev obskyr och officiellt outgiven med Beatles.
   ”Anthology 3”, som alltså kommer i oktober, innehåller även i övrigt en del outgivet material från Beatles sista år.
   Av vilka flera låtar också är första smakproven från de olika solokarriärerna som höll på att planeras vid den här tidpunkten.
   ”Child of nature” (som senare blev ”Jealous guy”), ”Junk”, ”Teddy boy”, ”All things must pass”, ”Come and get it”, ”Circles” och ”Not guilty” är mer eller mindre sololåtar.
   Sistnämnda låten spelades in och mixades i över hundra (100!) tagningar utan att få plats på någon officiell Beatles-utgåva.
   Benämningen obskyr raritet, ett älsklingsuttryck både i skivsamlarkretsar och nu också i den här krönikan, omfattar också en av coverlåtarna på nya ”Anthology”. Det är Buddy Hollys ”Mailman, bring me no moree blues”, en bortglömd b-sida från 1961.
   Innehållet på nya samlingen är i dagsläget inte riktigt spikat men mina kommentarer grundar sig på en förmodad låtordning som publicerats på sina håll.

/ Håkan

Spencer Davis (1939-2020)

Postad: 2020-10-21 18:10
Kategori: Minns

NÄR JAG IGÅR LÄSTE OM SPENCER DAVIS dödsfall kände jag inte så mycket, fick spontant inget nostalgiskt känslosvall eller någon exklusiv bild av honom som person eller artist. Han var ju ett känt namn men ändå ingen frontperson med oförglömliga kreativa rötter. Precis som i grupper som J Geils Band, Manfred Mann och Dr Hook fanns det en annan person som var den viktiga profilen utåt i bandet.
   I Spencer Davis Group var det naturligtvis den unge Stevie Winwood och det var när jag idag läste hans minnesord, om hur viktig walesaren och den bluesinspirerade gitarristen Spencer hade varit som gruppledare och person när han tog hand om den då blott 15-årige Stevie. Dave Masons minnesord ökade på respekten för Spencer.
   Spencer Davis blev ansiktet utåt när Spencer Davis Group bildades i augusti 1963 men han stod musikaliskt i skuggan av den nio år yngre och mycket talangfulle Stevie. Bandet var ju huvudsakligen ett coverband första åren men jag ser nu, först nu, att Spencer skrev låtar tidigt i gruppens karriär. B-sidan på första singeln, ”Sittin' and thinkin'”, kom från hans penna/gitarr och Spencer sjöng för övrigt den låten.
   Men det var de fantastiska singlarna ”Gimme some loving” och ”I'm a man” som gav Spencer Davis Group en exklusiv plats musikhistorien.
   Tillsammans med de övriga medlemmarna i bandet skrev Spencer flera singel-b-sidor, ”This hammer”, ”Stevie's blues” och ”High time baby”, under åren 1965-1967 innan Stevie våren 1967 lämnade gruppen och gjorde Spencer Davis Group till en helt annan grupp. De lämnade r&b-genren för mer tidstrogen popmusik. Spencer figurerade fortfarande på ett hörn bland låtskrivarna men resultaten väckte begränsad kommersiell uppmärksamhet.
   Efter Stevie Winwood blev profilerna mindre i bandet med namn som Phil Sawyer, gitarr, Eddie Hardin, keyboards, Ray Fenwick, gitarr, och Elton Johns senare kompsektion Nigel Olsson, trummor, och Dee Murray, bas. Innan bandet splittrades 1969 när Spencer flyttade till USA men kom tillbaka till England 1973 för att återförena bandet i ett år.
   Spencer Davis solokarriär sedan dess har varit under min radar men det värmer att läsa Steve Winwoods minnesord om sin gamle ”arbetsgivare”:
   Spencer was an early pioneer of the British folk scene, which, in his case embraced folk blues, and eventually what was then called “Rhythm and Blues”. He influenced my tastes in music, he owned the first 12-string guitar I ever saw, and he was taken with the music of Huddie “Lead belly” Ledbetter, and Big Bill Broonzy. I’d already got a big brother who influenced me greatly, and Spencer became like a big brother to me at the time.
   He was definitely a man with a vision, and one of the pioneers of the British invasion of America in the sixties. I never went to the U.S. with Spencer, but he later embraced America, and America embraced him.
   I feel that he was influential in setting me on the road to becoming a professional musician, and I thank him for that.

   Spencer Davis avled av lunginflammation 19 oktober 2020.

/ Håkan

Love Antell visar upp sina konstverk

Postad: 2020-10-21 10:21
Kategori: Blogg




TILLSAMMANS MED MINA SAMTALSKAMRATER Olle och Janne åkte jag igår till Hallsberg och Bergööska för att se utställningen ”Drömmer robotar om elektriska får?” där poppprofilen Love Antell visar upp sina konstnärliga sidor.
   Till för några veckor sedan var jag helt ovetande om att Love Antell, vid sidan av sitt popliv, också var illustratör och konstnär. Men först en liten resumé om mina Love Antell-relaterade minnen:
   Nästan första gången jag läste Love Antells namn var 2006 när han skrivit en svensk text på Moneybrothers coveralbum ”Pengabrorsan”.
   Första gången jag såg Love live, 2007, var hans band Florence Valentin förband till Moneybrother. ”Med energi, catchy rockpop och hitlåten ”Pokerkväll i Vårby Gård” i bagaget blev bandet en perfekt språngbräda till Moneybrothers framträdande”.
   Senare samma år såg jag Love med bara en effektiv trummis till hjälp, under bandnamnet Florence Valentin, göra ett svängigt uppträdande på ett litet evenemang i Örebro. Ett exklusivt unplugged-framträdande som avslutades med covers på både Perssons Pack och Jokkmokks-Jokke(!).
   Florence Valentin-bandets album ”Spring Ricco” tog jag emot med öppna armar 2009 fast jag i stora drag jämförde skivan med Håkan Hellström.
   2012 kom Love Antells första album i eget namn, ”Gatorna tillhör oss”, med på min årsbästalista över bästa album. Hamnade på en hedrande andraplats endast slagen av First Aid Kits ”The lion's roar”.
   2016 var Love en i gänget på Göran Samuelssons Packmopedsturné där han kom som en frisk ungdomlig fläkt med sina hits "Pokerkväll i Vårby Gård","Barn av Amerika" och även Florence Valentins gamla "Upp på sociala, ner på systemet".
   2009 var Love Antell tillfällig medlem i Perssons Pack, som jag dock aldrig fick uppleva live men han finns med på albumet ”Öster om Heden”, som också hamnade på det årets årsbästalista (tillsammans med ”Spring Ricco”...). För några år sedan medverkade Love i den populära tv-serien Så Mycket Bättre som jag av olika skäl ytterst sällan brukar titta på.

MEN NU ÄR LOVE ANTELL ALLTSÅ AKTUELL med en utsällning på Bergööska i Hallsberg. Konstverk på väggen, böcker han har illustrerat omslagen till på borden och andra exempel på hans konstnärliga sida finns i uställningslokalen. Jag är ingen van bedömare av konst men med vännen Olles hjälp som ciceron fick jag en viss inblick i skapandet och kunde jag kunde med egna ögon uppfatta att Love har en helt egen stil när han har målat sina tavlor. Tuschteckningar som visade både politik och samtidskonst där jag kunde urskilja bilder på både George Floyd, Greta Thunberg och Arnold Schwarzenegger bland tavlorna.
   - Jag har jobbat med tuschlavering. Man jobbar från ljust till mörkt och börjar med mycket tunna lager färg. Det är en balansakt att inte ta för mycket tusch och behålla det vita i pappret, berättade Love Antell nyligen i Nerikes Allehanda.
   Omslagen till böcker av bland annat John Ajvide Lindqvist, Lena Andersson, Göran Greider och Andres Lokko visade också upp en tydlig personlig ådra hos Love. Det var en mycket fin och tydlig utställning som pågår till 4 november på Bergööska i Hallsberg.

/ Håkan

Covers: k. d. lang

Postad: 2020-10-21 07:59
Kategori: Cover-skivor

k.d. lang: Shadowland (Sire, 1988)

REDAN TIDIGT I VÅRAS SKREV JAG OM en coverskiva med Kathryn Dawn (som är k.d:s officiella förnamn) från 1997, ”Drag”. Nu har jag ickekronologiskt vandrat några år tillbaka i tiden och landat i k.d. langs första album som ren soloartist. Hon hade ju då givit ut två album tillsammans med sitt kompband The Reclines. De här båda coverskivorna påminner innehållsmässigt om varandra där majoriteten av låtarna är hämtade från 40- och 50-talet men däremot skiljer sig skivorna åt soundmässigt. ”Drag” hade mer traditionella arrangemang, det jag ibland brukar kalla ”gammalmodigt”, medan ”Shadowland” står med några fötter i countryinspirerad mylla.
   Med Nashville-legendaren Owen Bradley som producent är det nog tämligen förutsägbart att ”Shadowland” låter som den gör och mina öron accepterar mixen av fiol, steel guitar, fiol och k.d.:s gudomliga röst fullt ut.
   Ok, jag tycker fortfarande att k.d. grävt lite för djupt i de antika musikrötterna men slutresultatet är ändå helt klart njutbart i flertalet låtar. På den av naturliga skäl Chris Isaak-ekande ”Western stars”, Roger Millers ”Lock, stock and teardrops” och den dramatiska balladen ”Tears don't care who cries them”, med The Jordanaires i kören, fortsätter k.d. sin lyckade solokarriär som hon hade inlett året innan som duettsångerska till Roy Orbison.
   Under de här åren var k.d. lang onekligen fixerad av rökning. Redan 1987 sjöng hon ”Three cigarettes in an ashtray”, här gör hon ”I'm down to my last cigarette” och vad temat på ovannämnda albumet ”Drag” är kan man lätt lista ut.
   Albumet avslutas med ett bluesinspirerat medley där k.d. har bjudit in tre legendariska sångerskor, Brenda Lee, Kitty Wells och Loretta Lynn, som blir en fin final på ett övervägande underhållande album.


Side one

"Western Stars" (Chris Isaak) – 3:12
1985. Från albumet ”Silvertone” med låtskrivaren.
"Lock, Stock and Teardrops" (Roger Miller) – 3:28
1963. Singel med låtskrivaren.
"Sugar Moon" (Cindy Walker/Bob Wills) – 2:26
1947. Singel med Bob Wills and His Texas Playboys.
"I Wish I Didn't Love You So" (Frank Loesser) – 3:07
1947. Singel med Betty Hutton with Joe Lilley and His Orchestra.
"(Waltz Me) Once Again Around the Dance Floor" (Don Goodman/Sara Johns/Jack Rowland) – 2:35
Original.
"Black Coffee" (Sonny Burke/Paul Francis Webster) – 3:17
1949. Singel med Sarah Vaughan.

Side two

"Shadowland" (Dick Hyman/Charles Tobias) – 2:28
1963. Från albumet ”Electrodynamics” med Dick Hyman and his Orchestra.
"Don't Let the Stars Get in Your Eyes" (Slim Willet) – 2:20
1952. Singel med Slim Willet with the Brush Cutters.
"Tears Don't Care Who Cries Them" (Fred Tobias/Charles Tobias) – 3:03
1956. Singel-b-sida (”Woman ages quicker than a man”) med Roberta Sherwood.
"I'm Down to My Last Cigarette" (Harlan Howard/Billy Walker) – 2:46
1964. Singel-b-sida (”Cross The Brazos At Waco”) med Billy Walker.
"Busy Being Blue" (Stewart MacDougall) – 3:40
1984. Från albumet ”A truly western experience” med k d lang & the Reclines.
"Honky Tonk Angels' Medley" – 2:55:
"In the Evening (When the Sun Goes Down)"
(Leroy Carr/Don Raye)
1945. Singel-b-sida (”My little baby”) med Pvt. Cecil Gant.
"You Nearly Lose Your Mind" (Ernest Tubb)
1942. Singel med låtskrivaren.
"Blues Stay Away from Me" (Alton Delmore/Rabon Delmore/Wayne Raney/Henry Glover)
1949. Singel med Delmore Brothers.

/ Håkan

LIVEALBUM #29: Lou Reed

Postad: 2020-10-19 07:56
Kategori: Bästa livealbum

LOU REED: Rock n roll animal (RCA Victor, 1974)

SOM AV EN REN TILLFÄLLIGHET RÅKAR JAG även denna vecka, precis som förra, stå i valet och kvalet av två livealbum med samma artist. Förra veckan handlade det om Dr Feelgood och den här veckan är det Lou Reed. Men den här gången är det än mer annorlunda när jag ska jämföra Reeds båda liveskivor ”Rock n roll animal” och ”Lou Reed live” ty de är inspelade på en och samma konsert men utgivna med 13 månaders mellanrum. Osannolikt udda och svårförklarligt.
   Ännu en gång har jag lyssnat parallellt på två liveskivor och gjort det mest självklara valet. Det är främst mina öron som har bestämt att ”Rock n roll animal” är bäst. Sedan har ju den skivan ett överlägset snyggare och färgstarkare omslag som plussar på mina superlativer om skivan.
   När det begav sig tyckte faktiskt den amerikanska rocktidningen Rolling Stone som jag och menade att ”Lou Reed live” låtmässigt var en svagare skiva. Men på just den punkten håller jag inte riktigt med. ”Rock n roll animal” var ju till 4/5-delar baserad på gammalt Velvet Underground-repertoar medan ”Lou Reed live” huvudsakligen innehöll mer aktuellt material från ”Transformer” (1972) och min absoluta Lou Reed-favorit ”Berlin” (1973). En strikt jämförelse mellan de båda liveskivorna borde i tio fall av tio resultera till det senare albumets fördel. Men jag tycker ändå att det soundmässigt och inspirerat låter så mycket bättre på ”Rock n roll animal”.
   ”Rock n roll animal” speglar ju dessutom den autentiska konserten på Howard Stein's Academy of Music i New York 21 december 1973 så mycket bättre. Från konsertens långa öppningslåt, där gitarristen Steve Hunters intro leder fram till Lou Reeds hörbara entré och en ypperlig version av ”Sweet Jane”, till konsertkvällens (enda) extralåt som naturlig final även på skivan.
   Efter Lou Reeds drygt fyra år långa Velvet Underground-period, som avslutades i augusti 1970, inledde han en ganska spretig och till viss del överraskande solokarriär. Den genuine New York-artisten for till England för att spela in sina tre första soloalbum där han i huvudsakligen London kompades av en majoritet engelska musiker. Vilket gjorde att när han började turnera som soloartist, efter ”Lou Reed”- och ”Transformer”-albumen, kompades av ett mediokert och anonymt New York-band, The Tots, och imponerade inte alls enligt ögonvittnen.
   Det skulle förändras helt när han hösten 1973, efter ”Berlin”-albumet, i september (premiär i Stockholm) började turnera med ett helt nytt band på en helt annan sensationellt kvalitativ nivå. Turnén hade fått namnet ”The Rock and Roll Animal Tour” ett halvår innan skivan släpptes och sista spelningen i New York i december spelades in och resulterade alltså i två(!) liveskivor.
   De två amerikanska gitarristerna som gästade på ”Berlin”-inspelningen, Steve Hunter och Dick Wagner, fanns med som ryggrad i det nya turnébandet tillsammans med Prakash John, bas, Pentti Glan, trummor, och Ray Colcord, keyboards. Bandet, med gitarristerna i spetsen, gör sitt yttersta när de kombinerar elegant skicklighet med rå, rockig energi. De får stort utrymme i tidstroget långa versioner när de uppdaterar de ursprungligen ganska stökiga Velvet Underground-låtarna till historiska nivåer.
   Och ett visst beröm måste även gå till producenten Steve Katz som lyckades få fram det underbart sköna liveljudet utan att skruva volymknapparna i botten. Faktum är att ljudet på den här skivan imponerade så stort på Richard Lloyd att han engagerade Katz till sin liveinspelning på CBGB's 1987 som sedan blev liveskivan ”Real cool time” som jag skrev om för nästan två månader sedan här på Håkans Pop.
   Det är väl också Katz förtjänst att det än idag går att njuta av det fina samspelet mellan Dick Wagner i den högra kanalen och Steve Hunter i den vänstra om sladdarna sitter rätt.


Side A

1. "Intro" (Steve Hunter);
Sweet Jane" (Lou Reed) 7:55
2. "Heroin" (Lou Reed) 13:55

Side B

1. "White Light/White Heat" (Lou Reed) 5:15
2. "Lady Day" (Lou Reed) 4:00
3. "Rock 'n' Roll" (Lou Reed) 10:17

/ Håkan

Krönika: Februari 1988

Postad: 2020-10-16 07:56
Kategori: Krönikor

Sedan mitten på 70-talet var Warren Zevon en av mina största favoriter inom musik och i februari 1988 fanns det all aktuell anledning att påminna om hans historia. Dels hade han året före gjort en fantastiskt bra skiva och skulle dessutom uppträda i Sverige och Stockholm. Min recension av den konserten, med rubriken ”Den zuveräne Zevon”, publicerades precis under min krönika på den broadsheet-stora tidningssidan.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1988.

WARREN ZEVONS SKÖNA COMEBACK

VEM ÄR EGENTLIGEN DINA EGNA FAVORITER? Den frågan får jag ofta och brukar svara med att räkna upp de fem-sex, amerikanska och engelska artister, som jag tycker befinner sig närmast mitt hjärta och har så gjort i närmare tio år. Artisterna är inga världskändisar och de flesta saknar skivkontrakt så svaret som jag i min tur får är konstigt ansiktsuttryck och en frågande axelryckning.
   Men från förra året har en av ”mina utvalda” artister plötsligt fått ett erkännande i många kretsar. Warren Zevons comebackalbum ”Sentimental hygiene” fanns med på flera årsbästalistor 1987 och till exempel Karin Wistrand tyckte skivan med en av hennes skivbolagskollegor i USA var förra årets allra bästa album.
   Som följd av den otroliga uppmärksamheten och stora populariteten gjorde Warren Zevon med band fyra konserter i Sverige under lika många dagar i slutet på förra veckan. Jag såg i torsdags Stockholms-konserten på Melody och det var en fröjd att uppelva en av sina största favoriter live på en rockscen.
   Det är tolv år sedan jag jag först stavade till hans annorlunda namn. 1976 kom hans första namnlösa album på skivbolaget Asylum. Jackson Browne producerade skivan skivan och jag noterade således albumet i mitt minne omedelbart utan att veta närmare om dess innehåll.
   Med skivan i hand någon gång på hösten samma år blev jag oerhört positivt imponerad. Här fanns texter jag aldrig tidigare upplevt en amerikan skriva.
   Med titlar som ”Hasten down the wind”, ”Poor poor mitiful me”, ”Mohammed's radio” (samtliga även inspelade av Linda Ronstadt), ”Frank and Jesse James” och ”Desperados under the eaves” lyckades Zevon skapa outplånliga spår i mitt minne.
   Jag började söka hans ursporung och fann att han på 60-talet främst livnärde sig som låtskrivare. Bland annat skrev han två singelbaksidor till den framgångsrika hitgruppen Turtles.
   Jag lyckades också spåra upp en cutout-version av hans allra första soloalbum som hette ”Wanted dead or alive” och kom ut 1971. Ingen märkvärdig skiva men låten ”A bullet for Ramona” var inte bara en ovanligt bra titel.
   Under det tidiga 70-talet turnerade han bland annat med Everly Brothers innan han 1974 med sin dåvarande hustru flyttade till Europa och Spanien.
   Warren Zevon har under hela sin karriär visat sig vara en okonventionell amerikansk rockartist från USA:s västkust. Hans texter har ofta varit absurda historier, ofta berättelser med krigsmiljö, och han själv deklarerade under några år öppet sin kärlek till både alkohol och skjutvapen.
   En något udda och överdrivet tillspetsad kombination som inte är det mest gynnsamma utgångsläge för ren rockstjärna. Efter fem Asylum-album drog han sig därför tillbaka 1982.
   Hans togs in på sjukhus för att bli av med sitt alkoholberoende. En låt från hans senaste album, ”Detox mansion”, handlar just om den processen.
   Han bytte också miljö, flyttade till Philadelphia, började lyssna på klassisk musik men återupptog också livespelandet. Nu tillsammans med gruppen R.E.M.
   Många covers förekom, bland annat ”Vigilante man”, ”Mannish boy”, ”Mother-in-law” och ”Raspberry beret”, men också de första versionerna på låtarna som senare kom att ingå på hans comebackalbum ”Sentimental hygiene” som till mångas glädje kom ut i somras.
   Året inna hade en av hans äldre låtar, ”Wrewolves of London”, fått en plötslig renässans genom filmen ”The color of money” där hans låt och inspelning illustrerar en scen där Tom Cruise gör en kung fu-dans i en biljardhall.
   R.E.M. finns också med på Zevons album men det är överhuvudtaget ett stjärnspäckat gäng som backar upp honom på hans comebackskiva. Bland de största legenderna märks Neil Young och Bob Dylan som spelar sologitarr respektive munspel på var sin låt. Där figurerar också musiker som Brian Setzer och David Lindley och sångare som Don Henley och Jennifer Warnes.
   Och hans låtskrivarkompetens har inte förlorat i styrka på dessa inaktiva år. Det gör Warren Zevon till en stor succé både på skiva och scen.

/ Håkan

Covers: The Temptations

Postad: 2020-10-14 07:58
Kategori: Cover-skivor

THE TEMPTATIONS: Back to front (New Door, 2007)

DET KÄNNS LITE KONSTIGT ATT INKLUDERA Motown-bandet The Temptations bland coverskivornas artister ty den sjungande kvintetten från Detroit har ju aldrig framfört eget originalmaterial på sina skivor. Men när Temptations var ett av Motowns hetaste namn var de ju i händerna på skivbolagets fast anställda låtskrivare som hela tiden presenterade originalmaterial för bandets unika röstresurser.
   Och nu, några år efter det senaste Motownsamarbetet, gör de plötsligt en rad konventionella covers på ett album som vilken coverartist som helst. Kvar från det klassiska originalbandet är bara en enda person, tenor/baritonstämman Otis Williams, som under storhetsåren på 60-talet stod i skuggan av färgstarka frontpersoner som Eddie Kendricks, David Ruffin och Dennis Edwards. Därför är det inte så överraskande att det låter konventionellt och opersonligt. Långtifrån jämförbart med bandets 60-tal.
   ”Back to front” är en parentes i musikhistorien och en stor icke-händelse i Temptations makalösa karriär som mellan 1964 och 1972 skapade hit på hit men framförallt presenterade personliga och helt oförglömliga ögonblick på sina singlar. Tänk bara på ”My girl” (1964), ”I wish it would rain” (1968), ”Cloud nine” (1968), ”I can't get next to you” (1969), ”Ball of confusion” (1970) och ”Papa was a rollin' stone” (1972) och alla förstår att det inte går att upprepa den personligheten, unika originaliteten med låtstark leverans.
   ”Back to front” är både till innehåll och soundmässigt en högst försumbar skiva som enbart lever på sitt artistnamn men musikaliskt håller en näst intill anonym klass.


"Never, Never Gonna Give You Up" (Barry White)
1973. Singel med låtskrivaren.
"Hold On, I'm Comin'' (Isaac Hayes/David Porter)
1966. Singel med Sam & Dave.
"Wake Up Everybody" (John Whitehead/Gene McFadden/Victor Carstarphen)
1975. Singel med Harold Melvin & the Blue Notes.
"Minute by Minute" (Michael McDonald/Lester Abrams)
1978. Från albumet ”Minute by minute” med The Doobie Brothers.
"I'm In Love" (Bobby Womack)
1967. Singel-b-sida (”Stag-o-lee”) med Wilson Pickett.
"Don't Ask My Neighbors" (Skip Scarborough)
1977. Från albumet ”Rejoice” med The Emotions.
"Love Ballad" (Skip Scarborough)
1976. Från albumet ”Love to the world” med L.T.D.
"Let It Be Me" (Gilbert Bécaud/Manny Curtis/Pierre Delanoë)
1955/1960. Singel ("Je t'appartiens") med Gilbert Bécaud/Singel med Jill Corey with Jimmy Carroll.
"How Deep Is Your Love" (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1977. Singel med Bee Gees.
"(Every Time I Turn Around) Back in Love Again" (Leon Ron Hanks/Zane Grey)
1977. Från albumet ”Something to love” med L.T.D.
"Respect Yourself" (Mack Rice/Luther Ingram)
1971. Singel med The Staple Singers.
"If You Love Somebody Set Them Free" (Sting)
1985. Från albumet ”The dream of the blue turtles” med låtskrivaren.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (443)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (146)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2020 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.