De tio senaste blogginläggen

Från hjärtat ur späd kropp

Postad: 2017-01-18 07:52
Kategori: 80-talskonserter



UNDER 80-TALET VAR TOVE NAESS BÅDE SOLOARTIST, gruppmedlem och körsångerska. Hon inledde sin karriär i Dave & the Mistakes som sångerska bredvid Dave Nerge. Fick sedan chansen att nå ut till den stora publiken som körsångerska bredvid Anne-Lie Rydé i Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montana Band på det bandets sista turné hösten 1984. Där fick Tove möjlighet att visa upp sin egen repertoar och sjunga sin senaste singel, "I want you (oh so bad)". Vi såg en ny stjärna födas, skrev jag i recensionen. Det var också på den turnén hon träffade sin kommande make, organisten Hasse Olsson.
   När Tove var medlem i Dave & the Mistakes blev bandet upptäckta av Elvis Costello i Stockholm och fick följa med till England som förband på Elvis turné våren 1981. Där fick Tove inflytelserika kontakter som skulle bli viktiga nyckelpersoner i hennes egen solokarriär flera år framåt.
   1983 inleddes hennes skivkarriär med albumet "Isn't it crazy" och Nick Lowe, som råkade befinna sig i Stockholm på turné, hoppade in i studion och skrev texten till titellåten på skivan. Även på nästa album, "Fighting for love" som spelades in i AMPRO-studion i London, utnyttjades Englands-kontakterna med engelska musiker och producenten Paul Bass.
   1987 kom Toves tredje album, "Shine on", som producerades av maken Hasse Olsson som hon också skrev majoriteten av låtarna på albumet tillsammans med. Och Hasse fanns också vid hennes sida på den här konserten när hon uppträdde tillsammans med Husbandet från Örebro.
   Tove fortsatte producera några album fram till 1990 men under 90-talet satsade hon på en helt annan karriär: som mycket duktig boulespelare! Hon representerade Sverige i damlandslaget och 1997 blev hon nordisk mästarinna i boule.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1988.

TOVE NAESS + HUSBANDET
Club Playboy/Continental, Örebro 17 april 1988


När spänning erbjuds och överraskningar utlovas är huvuddelen av Örebros musikintresserade inte på plats. En dålig publiksiffra men ändå inte pinsamt tunt med folk på Club Playboy (före detta Continental) när Tove Naess oannonserat dök upp på söndagskvällen.
   Tove var alltså den hemliga gästartisten . En till rösten stor sångerska som ännu söker det stora genombrottet. Hon kompades av det fortfarande imponerande husbandet som för kvällen utökats med Toves äkta hälft, klaviaturkillen Hasse Olsson.
   Olssons närvaro gav givetvis dignitet åt bandet som dock fortfarande imponerar tillräckligt på egen hand. Deras "Addicted to love" startade kvällen perfekt.
   Tove Naess nya singel är Jackson 5:s gamla "I want you back" som hon ännu inte gör på scen, Däremot förekom en hel massa andra suveräna covers.
   Men innan Tove gjorde entré på scenen fick Staffan Ernestam chansen att briljera som sångare i låtar som "Gimme some lovin'" (jodå, Olsson spelade på sin gamla hammond), "It's all for the love of rock'n'roll" och "Jumpin' Jack flash".
   Hasse Olsson blundade och orgeltonerna flödade ut över hela restaurangen. Med Tove vid mikrofonen blev det än tyngre och bättre med låtar som "I thank you", "River of tears" och "She works hard for the money".
   Tove Naess sjöng hjärtat ur sin späda kropp och passade också vid 12-slaget på att gratulera sin man på hans 37-årsdag.
   Husbandet i sedvanlig ordning en minimal repetitionstid bakom sig men det är ett band som vågar och tar risker och lyckas därmed fenomenalt. Att sedan repertoaren tog slut och att vi ännu en gång fick höra "It's all for the love" ursäktar vi så gärna.

/ Håkan

#18. dvd: The concert for Bangla Desh

Postad: 2017-01-16 07:57
Kategori: vhs_dvd 38-1



The concert for Bangladesh (Apple/Warner Music Vision/Rhino, 2005)

EN KONSERT SOM ÄR VÄRLDSHISTORIENS första välgörenhetsgala i musik har givetvis sin rättfärdiga plats på listan med mina dvd/vhs-favoriter. På uppdrag av och efter önskemål från sin vän Ravi Shankar samlade George Harrison 1971 några musikaliska vänner och artister för att hjälpa till med insamlingen till det just då svårt lidande landet Bangladesh. Det är för övrigt på sin plats att förklara lite av landets historia.
   Bangladesh är ett litet land med en kort historia som deklarerade sin självständighet 26 mars 1971, bara drygt fyra månader innan den här välgörenhetskonserten arrangerades. Den lilla landremsan, som en flik i östra Indien, är i storlek bara en tredjedel av Sveriges yta men som idag har en folkmängd på över 168 miljoner(!). Landområdet där har givetvis en längre historia men 1947 är ett centralt viktigt årtal.
   Då drog sig Storbritannien bort från Indien och en ny nation, Pakistan, uppstod i de västra och östra ytterområdena. I det som senare kallades Östpakistan följdes demokrati av militärkupp och diktatur. Kampen på frihet växte fram när restriktioner, allmän fattigdom och ett utbrett missnöje genomsyrade landet. Efter år av uppror och revolt bildades alltså republiken Bangladesh som just då upplevde stora problem med flyktingkatastrof, krig, svält och sjukdom. Som våren 1971 var så akut att Ravi Shankar, vars familj härstammade från just det här området, vände sig till George Harrison.
   Landet Bangladesh, som på den tiden (och på alla dokument som exempelvis titeln på Harrisons singel) stavades Bangla Desh, var alltså i stort behov av ekonomisk hjälp, mediciner och mat. Konserterna i Madison Square Garden i New York, en matiné- och en kvällsföreställning, lyckades samla ihop $243 418 (ca 2 miljoner svenska kronor). Skivförsäljning och filmvisning gav ytterligare inkomster och pengar till ett land i stor nöd.
   På bara fem-sex veckor lyckades Harrison engagera en stor artistskara, musiker och sångare, och sedan arrangera en välgörenhetskonsert som gått till historien som den första i sitt slag. Det var naturligtvis ett våghalsigt företag med många artister som just då inte var riktigt beredda att gå upp på en stor scen.
   Harrison själv hade ju knappt stått på scen sedan Beatles la ned konsertverksamheten 1966 men hade fått lite blodad tand när han 1969 följde med på en Delaney & Bonnie-turné. Han var dock oerhört nervös inför det här jättearrangemanget och den obekväma situationen att stå helt i centrum.
   Ringo Starr blev förutom George den ende Beatles-medlemmen på scen då John Lennon vägrade när han inte fick uppträda tillsammans med Yoko Ono och Paul McCartney tyckte att det var för tidigt för en Beatles-återförening. Starr hade inte uppträtt på tre år och var, enligt egen uppgift, lite ringrostig.
   Två andra huvudpersoner, Bob Dylan och Eric Clapton, var inledningsvis väldigt skeptiska till att medverka på Bangladesh-konserten. Dylan hade ju efter den berömda motorcykelolyckan 1966 ratat Woodstock-festivalen och bara uppträtt en enda gång, på Isle Of Wight-festivalen i England 1969. Clapton hade just här välutvecklade planer på att dra sig undan och avsluta sin artistkarriär. Droger och den alldeles färska splittringen av Derek & the Dominoes hade gjort honom ointresserad av musikbranschen.

MEN NÄR DET STORA SPEKTAKULÄRA KONSERTPROJEKTET sparkade igång i Madison Square Garden på eftermiddagen 1 augusti 1971 inför drygt 20 000 åskådare fanns alla, med eller mot sin vilja, på plats. Musikaliskt låter det nästan mirakulöst bra om arrangemang och musiker med tanke på korta och väldigt flyktiga repetitioner. Ren tekniskt är det lite mer problem med filmandet, bristfälliga resurser med kameror och rent katastrofala ljusproblem när bara artisten vid mikrofonen syns och övriga musiker och kör befinner sig i mörkret bakom. Den första upplagan av den här filmen var faktiskt riktigt dålig men på elektronisk väg är den här 2005-utgåvan trots allt godkänd och det svänger ordentligt om bandet med blås och stor kör. Med dubbla trummisar (Ringo och Jim Keltner) får alla arrangemang en rejäl energisk kick.
   Restauratorer har både musikaliskt och bildmässigt lyckats plocka ihop en musikdokumentär av ett historiskt ögonblick och det finns otaliga ögonblick av oförglömliga detaljer. Som när Harrisons "While my guitar gently weeps" för första gången framförs live och utvecklas till en gitarrduell mellan Harrison och Clapton eller när Bob Dylan presenteras till öronbedövande jubel.
   Hela konserten presenteras av George Harrison i vit kostym, orange skjorta och långt yvigt skägg. Ravi Shankar inleder med några indiska vänner och en välvilligt positiv publik applåderar till och med när musikerna stämmer sina instrument. Sedan blir det rockmusik med George och tre låtar från hans "All things must pass"-album.
   Bandmedlemmarna Billy Preston och Ringo Starr framför sina egna låtar "That's the way God planned it" respektive "It don't come easy" innan George återkommer med "Beware of darkness" som en duett med Leon Russell som tidigare samma år spelat in sin version av låten.
   Sedan presenterar George hela det stora bandet på scen och glömmer först Billy Preston i högen av musiker. Den ovannämnda fina versionen av "While my guitar gently weeps" följs av ett covermedley där Leon Russell kombinerar Stones låt "Jumpin' Jack Flash" med Coasters gamla "Young blood".
   George framför en fint klingande "Here comes the sun" på akustisk gitarr tillsammans med Badfingers Pete Ham innan konsertens höjdpunkt, Bob Dylan, dyker upp. Ett litet band, Ringo, Russell (på bas) och George, kompar Dylan på några av hans mest kända låtar, "A hard rain's a-gonna fall", "It takes a lot to laugh, it takes a train to cry", "Blowin' in the wind" och "Just like a woman". Och Dylans stora comeback på scen var ett faktum.
   Konserten avslutas med "Something", i klockrent Beatles-arrangemang, och bandet fortsätter spela medan George Harrison gör en snygg sorti. Extralåten blir Harrisons "Bangla desh", låten han skrev för detta evenemang och bara två dagar innan konserten släpptes på singel.
   Inför Ravi Shankars uppträdande uppmanar han publiken att inte röka men under konsertens rockiga avdelning röks det flitigt på scen.
   På en presskonferens innan konserten hade George Harrison förhoppning om att skivan från konserten skulle släppas 6-10 dagar efter evenemanget men främst rättighetsfrågor på skivbolagsnivå gjorde att utgivningen drog ut på tiden till årsskiftet 1971/72. Även biovisningen dröjde: I USA mars 1972 och i Sverige först till sommaren 1972.

Extramaterial: Opublicerade bilder från konserten visas. Dokumentär om köande publik utanför Madison Square Garden. Presskonferens. Under repetitionerna badade scenen i ljus. Ringo berättar att på eftermiddagens föreställning var tempot mycket snabbare på Dylan-låtarna. På repetitonerna gör George Harrison/Bob Dylan "If not for you". På soundcheck gör Leon Russell/George Harrison/Eric Clapton Robert Johnsons "Come on in my kitchen" och på eftermiddagens föreställning sjunger Bob Dylan "Love minus zero/No limit".

/ Håkan

I min skivhylla: Terry Reid

Postad: 2017-01-13 07:59
Kategori: I min skivhylla



TERRY REID: Seed of memory (ABC ABCD-935)

Release:
Juni 1976.
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Dan Reed Networks "Slam" (1989) och R.E.M.:s minialbum "Chronic town" (1982).

DET HÄR ENKLA MEN SNYGGA SKIVOMSLAGET med det fina fotografiet (Tom Kelly Studios) på en bildskön Terry Reid har funnits på min näthinna sedan jag fick recensionsexemplaret med "Seed of memory" i min hand på försommaren 1976. Musiken och framträdandet på skivan sitter inte lika tydligt kvar i mitt minne men jag tänker på något lågmält, akustiskt och en personlig röst så förhoppningarna fanns när jag plockade skivan ur skivhyllan.
   Men recensionen jag skrev (se höger, med korrekturfel...) i Nerikes Allehanda 30 juni 1976 blev kort och lite avvaktande och fick trots allt en lite dämpande effekt på mig inför lyssningen nu.
   Jag var nog rätt så omedveten om engelsmannen Terry Reids historia när "Seed of memory" ramlade in från det svenska skivbolaget Electra. Det onekligen rena och snygga skivomslaget har gäckat mig i 40 år utan att jag förmått mig att ta fram skivan och spela den. Och inte har den ramlat in i Spotify-floden heller.
   Engelsmannen Terry Reid har ju som sångare en anmärkningsvärd historia bakom sig och kanske är det just den berättelsen, med eller utan rykten, som har gjort att han inte har behövt producera så många skivor och ändå har lyckats behålla sin kultstatus. Hans röst jämfördes ofta med svarta soulsångare som Otis Redding eller Eddie Floyd.
   Reid blev inom några år i slutet på 60-talet erbjuden plats som sångare i både New Yardbirds (som senare blev Led Zeppelin) och Deep Purple men han ville satsa på något eget. Men han blev upptäckt redan 1965 som 15-åring när han spelade i lokalbandet The Redbeats. Blev sångare i Peter Jay's Jaywalkers som 1966 agerade förband till Rolling Stones, han fick sitt namn på Jaywalkers-singeln "The hand don't fit the glove", bildade en egen trio och hamnade sedan i etablerade skivproducenten Mickie Mosts nät.
   Most försökte först göra popballadsångare av Reid, som ville spela rockmusik, och introducerade honom 1968 också för USA vilket fick till följd att han och gruppen fick spela förband till Cream där. Live en succé men ingen hit på skiva, relationen med Most krackelerade och Reid blev fast i ett kontrakt som låste hans möjligheter att ge ut skivor i tre år.
   Under tiden flyttade han till Kalifornien och blev kompis med Jackson Browne och Crosby, Stills, Nash & Young-gänget. Där återknöt han kontakten med Graham Nash som han träffat redan i mitten på 60-talet. CSNY spelade in Reids "Without expression" för "Déjà vu" men låten kom aldrig med på skivan.
   Fri från Most-kontraktet fick han äntligen ge ut ett album 1973, "River", inspelad i USA med amerikanska musiker men det hände ändå inte mycket. Innan nästa album, just det aktuella "Seed of memory", skrev Terry Reid låtar utan något mål innan han återigen kontaktade sin kompis Graham Nash som godkände materialet, fixade skivkontrakt, skaffade musiker och utnämnde sig själv till producent.
   Det var nog namnet Nash på skivomslaget som drog mina blickar till sig. Åren efter CSNY var jag intresserad av allt som de fyra profilerna sysslade med, inte minst skivorna med Crosby & Nash som åren 1975-1977 gjorde några minnesvärda album inklusive en liveskiva.
   På "Seed of memory" har Nash satt en viss prägel på sound och produktion. Kompet är genomgående lågmält och sparsmakat och det är ju en stor överraskning att basist och trummis, Lee Miles respektive Soko Richardson, hämtats från Ike & Tina Turners kompgrupp. David Lindleys medverkan på akustisk gitarr, slide och fiol är mer logisk och är ofta en centralpunkt i arrangemangen. Det var för övrigt just tillsammans med Terry Reid som Lindley, som då var medlem i amerikanska Kaleidoscope, lärde sig spela lap steel. Sedan är ju rösterna, Reid och Nash, viktiga i låtarna vars melodier ofta är flyktiga och drömska som ungefär som David Crosby brukar skriva sina låtar.
   Även pedal steel, Ben Keith och Al Perkins, och blås, bland annat Blue Mitchell, kryddar arrangemangen där man ibland kan ana den där typiska Neil Young-rytmen.
   Inte heller "Seed of memory" blev någon kommersiell succé, mest beroende på att skivbolaget ABC/Dunhill kursade och all marknadsföring föll, men jag kan nog förstå skivpublikens svala intresse i övrigt ty albumet saknar de handfasta låtarna och de catchy refrängstarka melodierna. Sedan kan jag aldrig låta bli att uppfatta albumet som en djupt personlig skiva långt ut i fingerspetsarna.
   "To be treated rite", första sidans sista låt, är en låt jag gärna återvänder till. En rätt typisk singer/songwriter-låt som utvecklas åt det energiska hållet när röstresurserna, som jag 1976 jämförde med John Fogerty , blir mer uttrycksfulla och påminner om just Robert Plant.
   Skivans andrasida blir lite mer händelserik med soulfunkiga rytmer i blåskryddade "Ooh baby (make me feel so young)" och "The way you walk" är mer högljudd och elektrisk och skulle faktiskt kunna vara en del i Led Zeppelins repertoar.

/ Håkan

Bandet tar inga genvägar

Postad: 2017-01-11 07:59
Kategori: 80-talskonserter




MATS RONANDER har under årens lopp varit en väldigt flitig konsertartist i Örebro, hans gamla hemstad, men besöket 1987 var lite speciellt. Dels hade han precis släppt sitt första soloalbum på engelska, "Reality", och dels innehöll hans band fru Sanne Salomonsen som sjöng och spelade slagverk.
   Bandet på scen i övrigt var helt identiskt med killarna som spelar på "Reality"-albumet: Henrik Jansson, gitarr, Åke Sundqvist, trummor, Peter Ljung, keyboards, och Mats Englund, bas.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 1987.

MATS RONANDER
Konserthuset, Örebro 10 april 1987


I ett spindelnät av gröna spotlights och en mycket smakfull scendesign gjorde Mats Ronander med band entré på ett nära nog fullsatt Konserthus tio minuter efter utsatt tid i fredagskväll.
   Låtmässigt var konsertinledningen trevande och lite tafatt fast det var dansanta rytmer och ett maffigt nästan oemotståndligt sound som rullades ut.
   Låtarna, "Faces of reality", "Better move on" och "The glorious days", till inte höjdpunkterna på senaste albumet men fungerade bättre live och framförallt märktes det att Mats sjunger bättre än någonsin. Med mycket stöd från fru Sanne Saloomonsen som i övrigt höll en mycket låg profil denna kväll.
   Mats vill själv framhålla bandet vid varje diskussion om karriären och det är ett sammansvetsat kamratgäng och mycket lyckligt band som han omger sig med på skiva och konsert. Långt mycket personligare än titeln "studiomaffia" brukar betyda.
   Det här bandet tog inga genvägar utan gjorde det hellre svårt för sig. Stopp-gå-rytmen i "God bok" var en balansakt i den högre skolan och här raserade Mats myten och de eviga uttalanden om att han inte är någon gitarrist. Det var stundtals bländande och mycket effektivt gitarrspel från hans sida.
   Personligen tycker jag konserten nådde sin första höjdpunkt när tempot mattades och det mäktiga soundet dämpades under "Stum igen" och "She said" och mästerverket "För kärlekens skull". I den sistnämnda blandades allt och tempot skiftades fyndigt och effektfullt.
   Sedan blev det en transportsträcka utan större överraskningar men fartfyllt och helt i publikens smak som under "Kött och blod" inte visste till sig av förtjusning.
   Men det var under de tre extralåtarna som denna konsert gled över gränsen från en bra konsert till något mycket minnesvärt.
   "When are you going to wake up" är en av de finaste ballader som skrivits och när den framfördes i ett ljudmässigt perfekt konserthus blev effekten ännu mer talande. "En hederlig man" tog inga risker men var populär hos den stora publiken som inte hade svårt att sjunga med i refrängen.
   Det bästa till sist. Under hela konserten spelade Sanne en tillbakadragen roll. Hon fyllde på med sång och trummor för att i konsertens absolut sista låt, "Tears of joy" som också släpps på singel, blomma ut i något helt fantastiskt.
   Den oerhörda duetten som brakade loss under de sista minuterna tillhör det otroliga och oförglömliga. Då blev jag rörd långt in i ryggmärgen och förlåter så gärna några bottennapp på senaste skivan och att konserten med sina 75 minuter var i kortaste laget.

/ Håkan

#19. dvd: Ed Sullivan shows featuring The Beatles

Postad: 2017-01-09 07:55
Kategori: Ingen



The four complete historic Ed Sullivan Shows featuring The Beatles (Eagle Vision, 2003)

DE HÄR FYRA TV-PROGRAMMEN, PÅ TVÅ DVD, utspelar sig i popmusikens ungdom då musiknyheterna, ryktet och hysterin inte färdades lika fort runt jorden som idag. När det gällde The Beatles var USA för omväxlings skull ett steg efter Europa, eller rättare sagt ett år efter England och fyra månader efter Europa. Sverige var det första internationella landet som Beatlemania nådde hösten 1963 när kvartetten på sin turné kom till Karlstad, Stockholm, Göteborg, Borås och Eskilstuna mellan 25 och 29 oktober. Sammanlagt nio konserter (ibland tre på en kväll...) plus radioinspelning 24 oktober och det berömda tv-framträdandet i Drop In inspelat 30 oktober som sedan sändes 3 november.
   I USA gick lanseringen av The Beatles mycket trögare och långsammare. Det var ljummet intresse hos de amerikanska skivbolagen, till och med Capitol (som ägdes av Beatles engelska skivbolag EMI) var 1963 skeptiska och ville inte släppa skivor med gruppen. Budet gick då till det lilla oberoende bolaget Vee-Jay som våren 1963 släppte två singlar, "Please please me" (gruppnamnet stavades The Beattles på första pressningen...) och "From me to you", som inte kom upp på några listor respektive nådde som bäst en 116:e-plats. Medan gruppen hade inlett karriären i England med enbart listtoppar ansågs Beatles i USA vara en flopp och blott en dagslända.
   Ekonomiska problem för Vee-Jay gjorde att det ännu mindre skivbolaget Swan släppte nästa Beatles-singel i USA, "She loves you", i september 1963 - ännu en gång utan någon omedelbar listplacering. I slutet på 1963 började äntligen Capitol USA reagera på hysterin i England men först genomfördes Beatles ovannämnda Sverige-turné som indirekt resulterade i det kommande USA-genombrottet.
   När Beatles kom tillbaka till England från Sverige översvämmades London Airport (Heathrow från 1966) av tusentals fans och i det tumultet hamnade den amerikanske tv-personligheten Ed Sullivan, helt ovetande om Beatles-hysterin, och fick bokstavligen uppleva bandets gränslösa popularitet och ana popmusikens framtid på en och samma gång. Han förstod med ens Beatles värde och engagerade gruppen direkt till sin egen tv-show i New York i februari 1964. Tre historiska framträdanden som inträffade när Beatles-singeln "I want to hold your hand" toppade USA-listan. Beatles genombrott i USA var ett faktum och intresset för engelsk popmusik i allmänhet rasade i höjden och fick ett eget uttryck, "British Invasion".
   62-årige Sullivan var då en stor tv-profil med lång erfarenhet i media. Började som sportjournalist på 20-talet, fortsatte med radio på 30-talet och 1948 gjorde han tv-debut som programledare. En av hans största tittarsuccéer var när Elvis Presley uppträdde 1956 och kameramännen fick stränga order att bara fotografera från höften och uppåt. Klassiskt tv-ögonblick.

I DECEMBER 1963 SKREV BEATLES MANAGER Brian Epstein på Capitol-kontraktet och i januari 1964 exploderade bandets popularitet över hela den amerikanska kontinenten vilket förde med sig att både nysläppta och gamla Beatles-singlar började sälja. Efter bandets tre Ed Sullivan-shower, 9, 16 och 23 februari, var hysterin fullkomlig även i USA och det resulterade i gränslösa listnoteringar: 4 april 1964 ockuperade Beatles de fem översta platserna på Billboards USA-lista (se vänster).
   Höstens aktuella biograffilm "Eight days a week", som beskriver Beatles turnerande år på 60-talet, lade mycket krut på Beatles USA-genombrott våren 1964. 73 miljoner amerikanska tv-tittare såg första Ed Sullivan-framträdandet men allt blev i den filmen väldigt kortfattat kring konserter och tv-uppträdanden. Här får vi Beatles samtliga ögonblick i Sullivans strålkastare i sin helhet, både de tre ovannämnda från 1964 och ett från hösten 1965. Hela programmen med samtliga gäster, sponsorer som presenteras och rikligt med antik tv-reklam som en del av showen. Allt givetvis presenterat i svartvitt. Beatles gör mellan tre och sex -låtar programmen och bandet fick 10 000 dollar för alla tre framträdanden.
   Bandet inleder 9 februari-programmet med "All my loving" inför ett hav av skrikande tjejer i publiken. Fortsätter med "Till there was you" och man ser hur killarna i bandet registrerar sin egen bild i monitorerna och den besvikna sucken i publiken när texten "Sorry girls, he's married" visas när en leende John Lennon är i bild. En uppenbart upphetsad publik med en majoritet tjejer kan inte hålla tillbaka sina spontana skrik under "She loves you", speciellt under "ooooh"-sekvensen. och avslutar sedan med "I saw her standing there" och "I want to hold your hand" strax innan ett spektakulärt finalakrobatnummer.
   Låtarna med Paul McCartney vid mikrofonen dominerar stort Beatles repertoar på första Ed Sullivan-besöket. Ett program som avslutas med att Sullivan tackar polisen som handskats väl med tusentals Beatles-fans utanför teatern i korsningen Broadway/53rd Street. Han berömmer också publiken som har skött sig bra under kvällen.
   Programmet 16 februari sändes live från Miami Beach där Beatles vilade ut på Deauvile Hotel på sin korta USA-turné. Ett liknande set, inför en inte fullt så upphetsad publik, inleder gruppen i nya, gråa, eleganta kostymer med "She loves you" och "This boy". I mellansnacket innan "All my loving" tråcklar McCartney in sig i skillnaden mellan LP och album och sedan följer finallåtarna "I saw her standing there", "From me to you" och "I want to hold your hand".
   Beatles tredje framträdande på Ed Sullivan Show, 23 februari, var förinspelat ty bandet reste hem till England redan 21 februari. Tre låtar bara, "Twist & shout", där Lennon får sjunga sitt första huvudnummer, "Please please me" och ännu en gång "I want to hold your hand".
   Nästa gång bandet uppträdde på Sullivans show var 12 september 1965. Även då hade Beatles lämnat USA där de hade turnerat sedan 15 augusti. Då var bandet inte bara långhårigare utan visade upp en imponerande musikalisk bredd med pop, country, rock'n'roll och en ballad.
   På eftermiddagen dagen innan, 14 augusti, spelade de in sina låtar till showen, "I feel fine", "I'm down" (Lennon på orgel), "Act naturally" (med Ringo Starr på sång), "Ticket to ride", "Yesterday" (endast Paul med tre osynliga violinister) och "Help!". Nu var publiken (tjejerna) än mer vild och Sullivan fick flera gånger hyssja de mest högljudda.
   I de här fyra Ed Sullivan-programmen i övrigt är det ganska gränslös underhållning med en stående Ed Sullivan som presenterar varje programpunkt utan några intervjuer. Inte så mycket musik när det i övrigt pendlar mellan trollkarlar, idrottsmän (privata i publiken), komiker, dockteater, tungviktsboxare (Sonny Liston/Joe Louis), svajmastartister, stand-up, hund/ko-konster(?), kort-trick, Bröderna Marx-inspirerade skämt och förutom Beatles en försvinnande procent modern musik.
   I första programmet är det musik från musikalen "Oliver!", i andra musikalartisten Mitzi Gaynor, i det tredje Acker Bilk och jazzsångaren Cab Calloway och i det sista får faktiskt Beatles-bekantingen Cilla Black möjlighet att sjunga två låtar, visserligen två icke Cilla-relaterade låtar, "Goin' out of my head" och 30-talscoverlåten "September in the rain".

/ Håkan

Folk at Heart-festivalen slutade i morse

Postad: 2017-01-08 16:41
Kategori: Folk at Heart


David Södergren, Karin Wistrand och gitarrristen Mattias Lagerqvist.


Sébastien Dubé, Simon Nyberg och Maria Johansson.


Fans Of Otherwise.


Alla bilder: Anders ErkmanMikael Persson.

FJÄRDE UPPLAGAN AV DEN UPPSKATTADE musikfestivalen Folk at Heart gick i mål framåt morgontimmarna på söndagen. Sedvanligt och helt i linje med festivalens spontana och ofta improviserade karaktär fortsatte underhållningen, i det här fallet med Dimpker Brothers, helt utanför det officiella programmet på ett av hotellrummen på Scandic Grand till framåt kl fem på söndagsmorgonen. Som den väluppfostrade recensent jag är hade jag gått till sängs långt tidigare och ryktet säger att det också i hotellets foajé pågick spännande musikmöten till framåt morgonen.
   Folk at Heart kan kanske till namnet uppfattas som en ensidig och begränsad musikalisk mötesplats utan variation men fortsätter i praktiken vara den spännande och varierade musikfestival som både publikmässigt och musikaliskt är en succé. På lördagskvällen var det återigen "lapp på luckan" till ett hotell där den levande musiken bokstavligen blomstrade i varje hörn.
   Just variationen är något av festivalens signum ty under etiketten Folk kan i stort sett all musik mötas. Det fick jag under två dygn återigen uppleva. Från lågmäld modern folkmusik och gränslös musikuppvisning via Louisiana-rock, folkrock, pop på två röster/gitarrer och folkmusik med progginfluenser till akustisk visa på några timmar. Och på Sveriges mest bekväma musikfestival, innanför väggarna på ett och samma hotell, hittar du den här variationen som du hittar inom några steg.
   Lördagskvällens mest positiva möte var när jag träffade en av festivalarrangörerna, Andreas Svensson, som i veckan innan festivalen halkade och krossade armbågen och nu gipsad dök upp på sin festival. Visserligen oförmögen att spela sitt dragspel men han kunde i hotellfoajén njuta av bandkollegorna i Ad Hoc-orkestern.
   Inledde lördagssessionen med Stockholmskvartetten Fans Of Otherwise vars lågmälda men instrumentalt välarrangerade folkmusik blev en underbart innerlig start på kvällen. Med en sångerska som hade en soulfylld röst och bandet hade en personlig elegans där jag inte för en sekund tänkte på att bandets repertoar till stor del innehöll covers från låtskrivare som Gillian Welch, Justin Townes Earle och Tom Waits.
   På samma scen några minuter senare stod Sébastien Dubé och Maria Johansson, där spelskicklighet och röstsäker underhållning gäller, och bjöd på musik och sång som flyttade gränser. Och musiken blev ännu mer avancerad när Simon Nyberg gästade med sin gitarr.
   Såg Mikael Persson & the Rigolettos på senaste Live at Heart och fascinerades av deras gitarrdominerade musik som har mer gemensamt med amerikansk sydstatsrock än det vi dagligt tal kallar folkmusik. Men med musikaliskt öppna sinnen blir Folk at Heart än merunderhållande och det här bandets tajta och rockiga sound blev just den där perfekta elektriska pausen mellan akustiska gitarrer och folkrock.
   Några minuter senare stod jag och var avundsjuk på min vän Sigge som för första gången hade upptäckt David Södergrens Hot Fives musik kvällen innan. Bandets repertoar, som uppriktigt sagt innehåller många starka låtar, börjar bli lite förutsägbar i all sin proffsiga framtoning. Det var då nya låtar som "Lyckan och jag" och "Ta din antabus, Kerstin" nu blev välkomna nyheter. Att sedan Karin Wistrand gick upp och förstärkte bandet i Docenternas "Söders ros" fick hela festivalen en ny mening.
   De ungdomliga bröderna i Dimpker Brothers är alltid lika charmiga och spontana att uppleva live. Med både sång och gitarrspel, inklusive baspedaler och trumkomp, är de på scen varje gång naturligt underhållande. Men kanske ska de slipa lite mer på mellansnacken.
   Jag kunde sedan inte undvika att uppleva Göteborgsbandet Majornas 3dje Rote ännu en gång efter kvintettens uppfriskande uppträdande på fredagskvällen. Som sista grupp på Elvy-scenen fick de nästan gränslös speltid för att presentera sin personliga form av folkmusik där texterna är lika viktiga som melodierna. Men tillsammans med underbart underhållande mellansnack var allt lika viktigt för att göra bandets framträdande till en oförglömlig upplevelse.
   Med dragspel och fiol längst fram är folkmusiken det centrala i gruppens sound. Med en repertoar från tre album, som är långtifrån lika underhållande på skiva som på en levande scen, fanns det många toppar och åtskilliga ögonblick till allsång. "Kan du härma en rödgad ål" sjöng publiken ikapp med bandet och det var nästan omöjligt att inte sjunga med i den bittra sången "Jag kommer aldrig ur det här förrän jag dör". Fantastisk underhållning.
   Efter den upplevelsen blev jag lite tom på inspiration och hamnade i ett hotellrum där David Tallroth underhöll på ett mycket personligt plan med sina tungvrickande och textmässigt mycket genomtänkta visor.

/ Håkan

Karin Wistrand på Folk at Heart

Postad: 2017-01-07 22:07
Kategori: Folk at Heart



FÖR KNAPPT EN TIMME SEDAN, kl 21:09, stod jag och rutinmässigt lyssnade på David Södergrens Hot Five, DSH5, på Folk at Heart-festivalen och tyckte att det mesta liknade något jag hade hört förut när deras mest kända låtar rullade ut. Då steg Karin Wistrand, Örebros mest legendariska rocksångerska, upp på scenen och sjöng tillsammans med David en brinnande version av Docenternas "Söders ros" i ett arrangemang som till stor del hade hämtat näring i gamla garagerockklassikern "Louie Louie".

/ Håkan

Bildkavalkad 2 från festivalens första kväll

Postad: 2017-01-07 14:52
Kategori: Folk at Heart

Fler bildminnen från fredagens Folk at Heart.
Bilder: Anders Erkman


På Folk at Heart samlas spelmanslag från när och fjärran.


Buckliga Boots-trion blandade akustiska gitarrer med fina sångstämmor.



Rutinerade Billie Gant bjöd både på sig själv och sina sånger. Som bildmässigt också fångades genom en mobil


Det Är Kärlek (David Wingren) bjöd på popsånger med innehåll.


Majornas 3dje Rote var första kvällens svängigaste inslag med sin cajunkryddade folkmusik.


One Little Mountain (Mattias Bergstedt) spelade och sjöng poprock med sin grupp.

/ Håkan

Bildkavalkad 1 från festivalens första kväll

Postad: 2017-01-07 14:07
Kategori: Folk at Heart

Några bildminnen från fredagens Folk at Heart. Det kommer strax fler.
Bilder: Carina Österling


Bröderna Adam och Martin Dimpker gav sympatisk underhållning ett ansikte på ett hotellrum på Folk at Heart.


Sébastien Dubé slipar formen inför ett framträdande tillsammans med Simon Nyberg på ett fullpackat hotellrum.


Rutinerade Billie Gant bjöd både på sig själv och sina sånger.


Mattias Bergstedts projekt One Little Mountain blev på Folk at Heart ett poprockigt gruppformat.

/ Håkan

Go'natt från Scandic Grand och Folk at Heart

Postad: 2017-01-07 02:41
Kategori: Folk at Heart

MED AD HOC-ORKESTERNS FOLKMUSIKTONER, av både traditionell och nykomponerad stil, ringande i öronen tar vi adjö från fredagsdygnets Folk at Heart. Två ganska intensiva sessions med för mig många nya namn och artister på programmet.
   Late night-sessionen på Scandic Grands hotellrum blev både syrefattigt/trångt och spatiöst luftigt. Inledde med de alltid imponerande bröderna Dimpker vars gitarrer och röster klingade så fantastiskt vältrimmat. Dessutom har de ju en pojkaktig charm som säkert var en bidragande orsak till att publiken i rum 103 hade en klart kvinnlig övervikt.
   På rummet därefter var däremot inte så mycket besökt då Billie Gant, Folk at Hearts Ohio-representant, efter ett missförstånd blev något sen men bjöd på både kraftfulla sånger och intressanta mellansnack. Till den fåtaliga publikens glädje inklusive irländaren Stefan Murphy som också var väldigt nöjd med underhållningen.
   Från ett glest besökt rum till rum 137 där det nästan behövdes syrgas för att stå ut med värmen och trängseln. Supermusikerna Sebastien Dubé och Simon Nyberg befann sig allt som oftast på en musikaliskt svindlande nivå. För en lekman som undertecknad är det naturligtvis omöjligt att förklara eller beskriva skickligheten hos de här musikerna. Jag nöjer mig helt enkelt att konstatera att musikaliska genier av denna rang befinner sig på en annan planet än vi vanliga gråa människor.
   Det blev intressant och spännande att kolla hur Ad Hoc-orkestern klarade sig utan bandledaren, låtskrivaren och dragspelaren Andreas Svensson som för några dagar sedan krossade armbågen i en halkolycka. Utan dragspel men med tre fiolspelare försökte bandet kompensera Andreas frånvaro och lyckades nästan skapa samma schvung i arrangemangen. Och Andreas var på sätt och vis närvarande genom sina många kompositioner som är traditionella och nyskapande på samma gång. Och vars överraskande tempovändningar nu ekar så njutbart i skallen långt efter konsertens slut.

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (366)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (195)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (93)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Silja 6/01: Vi ses där, Håkan!...

Silja. 31/12: Håkan, Gott Nytt År till dig också!...

Sjönne Slaastad 16/12: Hej Håkan Jag var också på den fantastiska konserten med Costello när Jackson B...

Crippa 16/12: Tjena Håkan, Dan Hylander spelningen var även med Totta Näslund och kallades "Va...

Kenneth 15/12: Nja, med perspektiv var Stadium Dogs- tiden riktigt bra!...

Göran Brandels 8/12: Hej och tack för en jättefin artikel om Henkan. Det var han inte bortskämd med. ...

Lars Kärrbäck 6/12: Lysande recension av en tillika lysande konsert. På en skala av 1-5 får den 6....

Anders 30/11: TACK Håkan.... för Carolyne Mas. Jag trodde jag hört allt värt att höra från 7...

MikaelLöwengren 28/11: Att Lundell skulle göra x antal kvällar på Tyrol, där han utlovade 5-6 "nya" låt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.