Tidigare blogginlägg

Håkans Pop 10 år: Billy Bremner discography

Postad: 2017-06-17 07:52
Kategori: 10 år

Rockpile-medlemmen, Refreshments-gitarristen och senare soloartisten Billy Bremners diskografi innehåller många intressanta skivor som han har givit ut i eget namn eller enbart gästar som gitarrist. Uppdaterade nyligen diskografin med den svenska gruppen Wolfmans nya album "Tired & emotional (and probably drunk)" där Bremner har med två nya låtar plus att han gästar på gitarr.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/12 2010.




BILLY BREMNER, med mellannamnet Murray, föddes i Aberdeen i Skottland 1946. Intresserade sig tidigt för gitarrister som Django Reinhardt, Chet Atkins och Jerry Reed och började skriva egna låtar i 16-årsåldern.
   Redan som 15-åring spelade Billy i The Strangers som förutom Billy innehöll Barry Wayne, sång, Johnny Johnson, bas, Joe Kelman, gitarr, Sid Weaver, gitarr, och Bob Milne, trummor.
   1963 spelade han i amatörbandet The Royal Teens medan han jobbade som tandtekniker(!). Övriga medlemmar var Kenny Taylor, sång, Pat "Speedy" King, bas, Andy Willox, gitarr, George Munro, keyboards, och Jim Lunan, trummor.
   Sedan gick han med i Tommy Dene & the Tremors som 1964 spelade in en demo men ingen skiva. Förutom Billy och Tommy, som sjöng, hette medlemmarna Pat "Speedy" King, bas, Ally Ross, keyboards, Jim Lunan, trummor, och Sid Weaver, gitarr. Bandet kompade också The McKinleys, de två skotska systrarna Sheila och Jeanette. Sedan spelade Billy tillsammans med bara Tommy Dene.





Två singlar med Gary Walker, "You don't love me" och "Twinkie-Lee", blev de första studiojobben för Billy. Gary var vid tidpunkten en tredjedel av framgångsrika The Walker Brothers, tre amerikanare som emigrerade till England 1965. Garys första solosingel, som släpptes samma månad (februari 1966) som Walker Brothers stora hit "The sun ain't gonna shine anymore", blev ändå en mindre hit i England. (Etiketten på "You don't love me" är hämtad från den sällsynta svenska utgåvan)
   "You don't love me" nådde faktiskt förstaplatsen på Tio i Topp 30 april 1966. (Se utdrag nedan från "Tio i Topp"-boken, Premium Publishing 2012)



Billy fortsatte i The Luvvers, bandet som är mest känt för att vara skotska sångerskan Lulus kompband. Men när Lulu blev soloartist 1966 gjorde Luvvers egen karriär och en singel där Billy spelade gitarr. Övriga medlemmar i bandet var Alex Bell, sång, Ross Neilson, sologitarr, Jim Dewar, kompgitarr, Tommy Tierney, bas, David Mullin, trummor, och Jimmy Smith, saxofon.



3 juni 1966
THE LUVVERS
The house on the hill (Manfred Mann-Mike Hugg)
Most unlovely (Alex Bell/Henry Wright/Wendez)
Producerad av Mark London
(Parlophone R 5459)
   A-sidan på singeln är skriven av Manfred Mann-medlemmarna Manfred Mann och Mike Hugg men aldrig inspelad av den gruppen. B-sidan är en egen låt. Producenten Mark London var gift med Lulus manager Marion Massey. Han blev senare känd som låtskrivare, bland annat till filmlåtarna ”To sir with love” (Lulu) och ”Privilege” (Paul Jones), men producerade också bland annat Stone The Crows, rockgrupp från Skottland.

1968 var Billy med i studiobandet Jago Simms. Förutom Billy var det låtskrivarna Harold Spiro, piano, och Phil Wainman, trummor och sång, och studiomusiker som spelade. Gruppen släppte en singel men Billy har antytt att Jago Simms gav ut ytterligare en singel.


Februari 1968
JAGO SIMMS
In too deep (Harold Spiro/Phil Wainman)
Conventional fella (Harold Spiro/Phil Wainman/Billy Bremner)
A Wainman/Spiro Production
(Fontana TF 901)
   Wainman skulle på 70-talet bli känd producent till The Sweets alla stora hits, Bay City Rollers, Mud och även Boomtown Rats (”I don’t like Mondays”). På b-sidan gör Bremner sin låtskrivardebut.


1968
THE QUOTATIONS
Cool it (Kenny Young/Scott English)
Mark of her head (Johnny Gustafson)
Arrangerad och producerad av John Goodison
(CBS 3716)
   The Quotations blev nästa grupp för Billy och Phil Wainman. Gruppen fungerade mest som komp när amerikanska kända artister turnerade i England och Europa. Först kompade de Walker Brothers, som var stora då, och sedan gjorde de turnéer i hela världen där de kompade bland annat Brenda Lee, Little Richard och Duane Eddy.
   Gruppen gjorde senare också några singlar. Wainman var inte kvar i gruppen när ”Cool it”-singeln spelades in men det är Billy Bremners enda bidrag till den här gruppens skivor. Övriga medlemmar var vid inspelningstillfället John Banks, trummor, John Gustafson, sång, Graham Alexander, bas, Barry Martin, saxofon, Tony Gilbert, trombon, John Droy, trumpet, och Peter Kelly, orgel.
   Gruppen genomgick många medlemsförändringar. Förre sångaren John Goodison, som även uppträdde under namnet Johnny B Great, var nu arrangör och producent och ny sångare var Johnny Gustafson, ex-Merseybeats, som också skrev b-sidan på singeln. A-sidan var en cover på den amerikanska gruppen American Breeds låt.

1970 spelade Billy i ett humorband från London, King Pins, med irländarna Tony Rocco (McCroury), sång, och Tommy Duffy, gitarr, banjo(?) och sång. I bandet spelade många olika musiker, bland annat Howard Jensen, bas.
   Billy spelade samtidigt i ett annat band, Rodeo, som innehöll medlemmar från Quotations.


1970
KING PINS
Bold O'Donaghue
(arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Tom Dooley (arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Producerad av Ian Grant
(Outlet OUT-041)
   Två traditionella folksånger. "Bold O'Donoghue" är irländsk och finns bland annat med, i King Pins inspelning(!), på flera samlingsskivor med irländska folksånger som exempelvis "Irish Pub Songs" (2006) och "A feast of Irish Folk" (2007). "Tom Dooley", den gamla amerikanska folksången, är mer känd via The Kingston Trios hitversion från 1958.
   Båda singellåtarna är arrangerade av gruppmedlemmar.


1970 medverkade Billy på den engelska gruppen Nirvanas album "To Markos III" och 1971 spelade Billy gitarr på Colin Hares album "March Hare". Hare hade tidigare sjungit i den engelska popgruppen The Honeybus som hade en hit med "I can't let Maggie go".


Compass blev nästa grupp för Billy. Strax innan hade han spelat i Marty Wildes grupp men Compass var en studiogrupp. Kompade bland annat sångaren Leapy Lee på singlarna "No full moon" (1972, där trummisen Pete Kircher sjöng), "Helena" (mars 1973) och "Rub your nose" (november 1973), inspelade hemma hos managern Gordon Mills).

Compass existerade en kort tid men hann ändå göra två singlar. Medlemmar var förutom Billy, gitarr också Roger Rettig (högst upp till vänster), gitarr, Brian Hodgson (nere till höger), bas, och Pete Kircher (nere till vänster), trummor. Kircher spelade tidigare i The Honeybus.
   Leapy Lee om Compass:
   "As it happened they were great. They were the finest backing band I ever had and I like to take at least some credit for putting them together. We did many tours including Ireland and Australia. "







Mars 1974
COMPASS
No more whiskey (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Maybe she will (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
(1) Producerad av Gordon Mills
(2) Producerad av Leapy Lee
(MAM MAM 115)
   Hela bandet har tillsammans skrivit de båda singellåtarna. A-sidan producerades av gamle Tom Jones, Engelbert Humperdinck- och Gilbert O'Sullivan-managern och låtskrivaren Gordon Mills och b-sidan producerades av nyss nämnde Leapy Lee som hade en egen sångkarriär bakom sig med en hit 1968, ”Little arrows”, som största triumf.


14 juni 1974
COMPASS
Arrest that man (William Murray)
Right time (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Producerad av Lee Graham
(MAM MAM 120)
   Compass andra singel producerades av Lee Graham, Leapy Lees riktiga namn. Och A-sidan är skriven av Billy under ett helt annat namn = hans riktiga förnamn+mellannamn, William Murray.

Billy spelade på en singel med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, "She's my lady", som släpps i september 1974. Dave Dee-bandet hade sin storhetstid mellan 1966 och 1969. Ledaren Dave Dee försökte sig sedan på en tämligen misslyckad solokarriär och "She's my lady"-singeln var en mindre uppmärksammad återförening för gruppen.






Mellan 1972 och 1975 jobbade Billy mycket i studio tillsammans med sångaren och låtskrivaren J Vincent Edwards och producenten Pierre Tubbs. Billy finns med på J Vincent Edwards-singlarna "Mississippi woman" (1972) och "Keep on trying" (1974) medan "Dream lover" spelades in men gavs aldrig ut.
   Billy finns också med på Ursula Skallas (J Vincents fru) singel "Good loving" som gavs ut i Holland. Billy spelade också på Kris Ifes version av Rolling Stones-låten "Out of time" (1975) och Jacksons "There goes my baby" (1975). Ife berättar om de singlarna:
   "I sang on 'Out of Time' - but the track was originally recorded for Maxine Nightingale & the key wasn't right for me. I just did a few vocal backings on other tracks J Vincent had.
   He recorded that one song under the name of Jackson which was a made up name that we used later when I recorded with Vince as Jackson & Jones (I was then Jackson)! Billy played on so much stuff of ours it's impossible to remember them all."


Medlemmarna i Compass plus Ray Cane, Pete Baron, Barry Booth, Brian Johnson, Pete Kelly och Roger McKew kompade 1975 skådespelaren, poeten och sångaren Nicol Williamson på enmansföreställningar i London. Hela bandet kallade sig då för Parachute och titeln på skivan blev följaktligen "Live in London with parachute" (1976).
   Pete Kircher lämnade snart Compass för att spela med Mick Green i gruppen Shanghai och ersattes då av Marty Wildes gamle trummis Pete Baron som i sin tur ersattes av John Halsey från gruppen Grimms. Halsey kände gamle Bonzo Dog-(Doo Dah) Band-medlemmen Neil Innes, som också spelat i Grimms, och plötsligt föddes Neil Innes & Fatso som grupp. Och namnet på gruppen hade inte oväntat (kopplingar till Monty Python) en komisk vinkling.


Neil Innes & Fatso. Från vänster Roger Rettig, Neil Innes, John Halsey, Billy Bremner och Brian Hodgson.

Det gjordes inga skivor under namnet Neil Innes & Fatso men Bremner medverkade i den tvådelade tv-serien ”Rutland Weekend Television”, som sändes på BBC i maj-juni 1975 and november-december 1976. Musiken till serien spelades in och gavs ut 1976 under Eric Idles och Neil Innes namn som “The Rutland Weekend Songbook” Songbook (B.B.C. REB 233) där Bremner medverkar på några spår. Här och här är några inslag från tv-serien.
   Neil Innes & Fatso spelade också live i Sverige vid något tillfälle 1976/77.


Bremner finns också med på Neil Innes soloskiva “Taking off” från 1977. Men han missade möjligheten att medverka på Innes nästa uppmärksammade projekt, The Rutles, för då hade Rockpile rullat igång. Det var nämligen på en konsert med Neil Innes & Fatso på puben Nashville Rooms i västra London som Billy blev tillfrågad av Dave Edmunds och Nick Lowe om han ville vara med i Rockpile. Svaret blev positivt.
   1977 spelade Billy också på Scaffold-medlemmen John Gormans soloskiva "Go man Gorman".



Rockpile 1976-1981. Från vänster Terry Williams, Nick Lowe, Dave Edmunds och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså riktiga Rockpile med Bremner som fullvärdig medlem i det permanenta bandet. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Edmunds, Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe- och Edmunds-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm", men också på skivor med Mickey Jupp ("Juppanese", 1978) och Carlene Carter, ("Musical shapes", 1980).





Mitt under den hektiska Rockpile-perioden med turnéer och skivinspelningar gav Billy Bremner ut två singlar under namnet Bill Murray respektive Billy Murray. Producenten Kris Ife förklarar varför Billy uppträdde under de namnen:
    “Because of Billy's name being the same as the footballer (Billy Bremner, Leeds) - we called him Billy Murray (Murray is Billy's middle name) - little did we know that there would be two actors of that name later!!”


Maj 1977
BILL MURRAY
Downtown hoedown (Bill Murray)
Rhyme or reason (Kris Ife)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(Polydor Records 2058 881)
   Producenten Kris Ife hade en bakgrund på 60-talet som sångare i gruppen Quiet Five, en solokarriär, flera olika grupper (Judd och Matchmakers) och sedan skivproducent. Han skrev också b-sidan på singeln.
   Musiker på singeln förutom Billy är gamla kompisarna från Fatso, Brian Hodgson och John Halsey, plus pianisten Dave Rowberry (ex-Animals) och Huey Lewis (Clover) på munspel.


3 mars 1978
BILLY MURRAY
Heart and the stone (Billy Murray/Ray Peters)
I don’t want to be a hero (Billy Murray)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(State Records STAT 72)
   Två egna låtar, låtskrivarkollegan Ray Peters skulle senare skriva flera låtar tillsammans med Billy. Musiker är Dave Rowberry, piano, gamla vännerna Pete Kircher, trummor, från Compass, Pat King, bas, från The Quotations, och Billy på gitarr och sång.


Februari 1978
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   På b-sidan till Nick Lowes singel "I love the sound of breaking glass" figurerade Rockpile, som grupp och kompositörer, första gången officiellt på en skivetikett.


Juli 1978
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)

Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På b-sidan till Nick Lowes amerikanska singel "So it goes" figurerar Rockpile ännu en gång officiellt på en skivetikett. I en liveversion av den låt som första gången, i en kort studioversion, dök upp på Nick Lowes Stiff-singel "So it goes".


                                                                                  Foto: Chris Frances
10 augusti 1978 uppträder Rockpile på Skansen i det svenska tv-programmet "Högtryck". En konsert som spelades in 8 augusti. Billy längst till vänster. "So it goes" hette en av låtarna.



Under tiden i Rockpile blev Billy inte bara en framträdande gitarrist och sångare på scen. Han bidrog också med flera låtar till Dave Edmunds skivor: ”Trouble boys” (även singel), ”Not a woman not a child” (med Ray Peters) och dessutom Nick Lowe/Rockpile-kompositionen "Never been in love" (på ”Tracks on wax 4”, 1978). Och “The creature from the black lagoon” (även singel), “Goodbye mister good guy” (med Pat Meagher) och ”We were both wrong” (på “Repeat when necessary”, 1979).


1979 kompade Billy på Wales-sångaren Shakin' Stevens tyska album "Shake it up".
   Fredagen 9 mars 1979 spelade Rockpile på Konserthuset i Stockholm. Jag var där.


1980 medverkar Billy på Bob Youngs ”In Quo country”-album och medverkar (längst till vänster) på Wembley Arenas scen vid lanseringen av skivan.









I januari 1980 släppte Dave Edmunds singeln "Singing the blues". B-sidan är en ren Rockpile-komposition, "Boys talk".
   Torsdagen 21 februari 1980 inledde Rockpile med en konsert i Örebro. Jag var där.


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.




Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   På Rockpiles efterlängtade album under eget namn sjunger Billy Bremner två låtar, ”Heart” och ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine”, men låtskrivandet delar han kollektivt med hela bandet på tre låtar. Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar.
   ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

3 november 1980 fick Billy med kort varsel hoppa in i Fabulous Thunderbirds för en tv-sändning på Old Grey Whistle Test. Det amerikanska bandet hade dagen före festat tillsammans med Dr Feelgood och Rockpile vilket slutade med att gitarristen Jimmie Vaughan bröt benet... Här kan ni se "She's tough".


November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.








Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.
   Billy medverkar dessutom på storbandet Rockestras tre bidrag till skivan/konserten, "Lucille" (här med en inledning av Billy Connolly), "Let it be" och "Rockestra theme".




I februari 1981 sprack och splittrades Rockpile. En gammal Rockpile-låt, ”I’m only human” (Nick Lowe/Rockpile) dök upp på Dave Edmunds album ”Twangin’” (1981) där Billy även spelar gitarr. Under 1981 gästmedverkar Billy på Deke Leonards ”Before your very eyes”, Carlene Carters ”Blue nun”, Mike Berrys "Memories" och Elvis Costellos ”Trust”.
   Billy spelar också gitarr på duettsingeln ”Hold me”/”Spring greens” med B A Robertson och Maggie Bell och hoppade även in på Thin Lizzys inspelning av Billys egen "Trouble boys" som gavs ut på en singel. Dessutom spelar han på tre singellåtar med Mike Berry, "Julie come back”, “Can a man love one woman” och “Through noon and goes on”. Låtar som inte finns med på ovannämnda Berry-album.
   Billy spelar inte på "This ole house"-singeln med Shakin' Stevens men här medverkar han på en tysk tv-show 18 maj 1981.
   Men 1981 blev Billy Bremner mest av allt en Stiff-artist och gav på kort tid ut två singlar.

11 april 1981 spelar Billy live bakom Phil Lynott på Old Grey Whistle Test på låtarna "Ode to a black man" och "Somebody else's dream". Bandet i övrigt är Brian Downey, trummor, Darren Wharton, keyboards, och Huey Lewis, munspel.
   Båda klippen finns nu utgivna på en 6 cd+1 dvd-box "Thin Lizzy live at BBC).





16 oktober 1981
BILLY BREMNER
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
The price is right (Billy Bremner/Will Birch)
(1) Producerad av Will Birch
(2) Produced out of Thin Air
(Stiff BUY 125)











24 februari 1982
BILLY BREMNER
Laughter turns to tears (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Stiff BUY 143)
   Förre Kursaal Flyers-trummisen och låtskrivaren Will Birch hade inlett en karriär som skivproducent och tog naturligt hand om Billy Bremners solokarriär. På Stiff-singlarna kompas Billy av James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, (båda medlemmar av Nick Lowes band His Noise To Go) och Gavin Povey, piano. Povey var med i punkbandet The Edge och spelade senare på skivor med Shakin' Stevens, Jane Aire, Inmates och har också skrivit låtar med Kirsty MacColl.




1982 fortsatte studiojobben för Billy med Shakin' Stevens “Give me your heart tonight” (här ett liveklipp från skivan), Nick Lowes “Nick the knife”, Patrick Campbell-Lyons "The hero I might have been", Kirsty MacColls “Desperate character” och på ex-Audience-medlemmen Howard Werths album ”Six of one and ...half a dozen of the other”.
   Den engelske sångaren och låtskrivaren (skrev bland annat "You drive me crazy" till Shakin Stevens) Ronnie Harwood gav 1982 under namnet Ronnie Angel ut två singlar, "A white sport coat" och "Cuddle up", som Billy spelade på. Ytterligare en låt från samma inspelningstillfälle, jullåten "Santa's on his way", gavs senare ut på samlingsskivan "It's fabulous thing" (2009) med The Ronnie Harwood Band.
   På det rockabilly-inspirerade engelska bandet Matchboxs “Crossed line” finns en låt, “Mean ’n’ evil” (Brian Hodgson/Billy Bremner/Pete Kircher/Roger Rettig), som förmodligen härstammar från Compass-inspelningarna åtta år tidigare.

Våren 1982 gjorde Billy några spelningar i England med Nick Lowe & his Noise To Go.



20 juli 1982 samlades de två överlevande Pretenders-medlemmarna Chrissie Hynde och trummisen Martin Chambers i Air Studios i London tillsammans med Billy Bremner och basisten Tony Butler och spelade in ”Back on the chain gang” och ”My city was gone” som släpptes på singel i november 1982. Bremner finns också med på ”Thin line between love and hate”, The Persuaders-coverlåten, som också släpptes på singel (1984). Och alla tre låtarna finns på albumet ”Learning to crawl” (1984). Billy spelar dessutom akustisk gitarr på b-sidan till Pretenders-singeln "2000 miles" (1983), ”Fast or slow (the law's the law)” (1983).
   I en intervju 1980 uttalar sig gitarristen James Honeyman-Scott (död 1982) positivt om Billy Bremner: "In the past year or two, I’ve learned a lot from playing with people like Billy Bremner, he showed me a few things." Sedan kom alltså Billy att på ett sätt ersätta James.
   En enda gång, i Spanien, uppträdde Billy med Pretenders.


1982
BILLY BREMNER
Meek power (Howard A Werth)
Yes please (Will Birch/Billy Bremner)
Producerad av Will Birch
(Demon D 1014)
   Ännu en Bremner-singel. A-sidan är en cover, från Howard Werths ovannämnda album som också den producerades av Will Birch.





1983 bildades gruppen Rowdy med Billy Bremner som kompgitarrist. Hans gamle Quotations-kompis Johnny Gustafson spelade bas och sjöng. Övriga medlemmar var Ray Fenwick, sologitarr, Les Binks, trummor och Jackie McAuley, keyboards. Gruppen spelade in sju demo-låtar, "Dear John", "Tight white skirt", "High class baby", "Hangover", "Daylight robbery", "Wild wild wedding" och "Move it". Men lyckades inte få något kontrakt. “Dear John” hamnade på en Status Quo-skiva.

20 augusti 1983 gjorde Billy tillfällig comeback i Dave Edmunds band på Rockpalast vid Lorelei-klippan på Rhens högra strand. Han sjöng "Loud music in cars" och "Trouble boys". Det var Billys andra Rockpalast-uppträdande. Rockpile spelade i programmet januari 1980.




1983 gjorde Billy studiojobb på Chris Thompsons “Out of the night”, Phil Everlys “Phil Everly”, Alvin Stardusts "A picture of you" (endast Europa-release), Billy Furys "The one and only" och den norske sångaren och skådespelaren Steinar Raaens "Danny".
   Billy spelade också på The McGanns singel "Shame about the boy" och Showaddywaddy-medlemmen Dave Bartrams singel "Black ice"/"Excitement" (februari 1983) som producerades av gamle vännen Phil Wainman. Ett album, med Billy på gitarr, spelades också in men gavs aldrig ut.
   Producenten Stuart Colman har ytterligare information om The McGanns:
   "There were two other tracks recorded at the time.
A version of "Pink Dally Rue" - a cool Nashville song - and another title, which I would have to hunt down.





1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 557)
   Costello skrev låten för Billy. B-sidan kom inte med på det kommande albumet.










1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Musclebound (Billy Bremner/Kenny Pickett)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 12 557)
   12:an hade ytterligare en låt, "Musclebound", som inte kom med på det kommande albumet.








1984
BILLY BREMNER
Bash!

Producerad av Will Birch
(Arista 206179)

Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Losing my touch (Billy Bremner/Will Birch)
Shatterproof (Elvis Costello)
Love is stranger than fiction (Billy Bremner/Will Birch)
Perfect crime (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Going steady with a heartache (Billy Bremner/Will Birch)
When these shoes were new (Billy Bremner/Will Birch)
Boat that's sunk a thousand ships (Billy Bremner/Will Birch)
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
   Huvudsakligen originallåtar. Plus två gamla singellåtar från Stiff-tiden ("Stolen from Stiff records" som det står på omslaget). "When love goes to sleep" var ursprungligen en Squeeze-låt men släpptes inte med bandet förrän 1997 när "Sweet from a stranger"-albumet återutgavs med extralåtar. Och Elvis Costellos egen inspelning (1982-83) av "Shatterproof" kom inte ut på skiva förrän i februari 1995 på återutgivningen av "Punch the clock".
   På de nya låtarna spelar Dave Kerr-Clemenson bas medan trummor/piano pendlar mellan Terry Williams/Pete Wingfield och Bobby Irwin/Billy Livsey. Och Billys gamle Quotations-kollega Barry Martin spelar saxofon på "Going Steady With a Heartache".




1984
BILLY BREMNER
Bash!

(Arista 406179)
   "Bash!"-skivan på kassett. Exakt samma låtar som på vinylen (se ovan) men ett förargligt stavfel på låten "Losing my touch".

















1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Två albumspår.









1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Extraspåret på 12:an var oväntat den gamla Stiff-singeln från 1981.




Tack vare läsaren Siim Meesak har vi fått kännedom om en skiva med New York-killen David Grahame, en Will Birch/John Wood-produktion inspelad i New York 1984. Men skivan gavs aldrig ut. Däremot existerar det CDr-kopior av skivan, se ovan. Production master är gjord 15 maj 1984,
   Bland musikerna märks Billy Bremner, Bob Andrews, Bob Irwin och Jim McAllister och på en av låtarna, "Johnny", sjunger Carlene Carter. Billy Bremner gillade skivan skarpt. Han tyckte hela produktionen var bra och bra musiker men Carlene såg han däremot inte till under inspelningarna.
   Will Birch berättar:
   1984, John Wood and I co-produced David Graham in NYC for Capitol Records, or EMI America. It was never released because I think the artist didn't like the results. All that help and still no record release!
   All of this was spring 1984. We mastered the album, I think with Bob Ludwig, and delivered it to EMI America/Capitol and the next thing we heard was David was not happy with it, but it could have been the record company was not happy with it, I don’t know. Anyway, it never came out.
   David was an exceptionally gifted writer and singer, in a sort of Paul McCartney/power pop way. He had been ‘Paul’ in Beatlemania on Broadway around the same time Marshall Crenshaw was, I think, ‘John’. His songs were great, as was his voice. Maybe still is!






1984
BILLY BREMNER & FASTBUCK
Endless sleep (Jody Reynolds/Dolores Nance)
Mona-Lott (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Billy Bremner
(Rock City Roc 6)
   Billy slog sig ihop med gruppen Fast Buck (på singeln stavat Fastbuck…) och spelade in nya singeln i Gary Numans studio Rock City Studios. I bandet fanns Dave Kerr-Clemenson, bas, (som spelade med Billy på “Bash!”), Andy Locke, gitarr, och Mike Baron, trummor. A-sidan är en Jody Reynolds-singel från 1958. "Endless sleep" är inte identisk med Nick Lowes låt, från ep:n “Bowi” (1977), med samma namn.



1984 spelade Billy på Nick Lowe & his Cowboy Outfits "Nick Lowe & his Cowboys Outfits", Any Troubles "Wrong end of the race", Cliff Richards "The rock connection" och Jerry Williams "Working class hero". Billy spelade även akustisk gitarr på den skotska gruppen The Bluebells singel "Young at heart".

1985 spelar Billy på Stiff-singeln "Supergran" med skotten Billy Connolly.
   I juni samma år uppträdde Linda Thompson på Ronnie Scott's i London i samband med Lindas första soloalbum, "One clear moment", efter skilsmässan från Richard Thompson. Billy spelade gitarr i kompbandet tillsammans med Stuart Elliot, trummor, Steve Price, bas, och Betsy Cook, keyboards.



17 maj 1986 uppträdde en mängd artister, huvudsakligen irländska, live i Dublin och Billy medverkade i flera sammanhang. Han hoppade in på Pogues version av "Dirty old town" och uppträdde även som gitarrist i Thin Lizzy på låten "Don't believe a word". Fyra månader innan hade Phil Lynott dött så Bob Geldof ersatte honom tillfälligt. Albumet "Live for Ireland" släpptes 1988.
   Billy spelade 1986 på Pogues bidrag till filmen "Sid & Nancy - Love kills". "Haunted" och "Junk theme" är också utgivna på en singel med gruppen.




I mitten på 80-talet flyttade Billy Bremner till USA. Först till Los Angeles och bodde sedan, från början av 90-talet, i Nashville. Billy gjorde under den tiden inga soloskivor men fortsatte skriva låtar, spelade in demolåtar och spelade med många olika artister, både live och på skiva.
   Billy spelade på Anne Feeneys ”Look to the left” (1989), Snake Farms ”What kind of dreams are these” (1989), Pat McLaughlins ”Get out and stay out” (1989), The Pretenders ”Packed!” (1990, Billy medverkar på nio låtar!), Kieran Kanes ”Find my way home” (1993), Kelly Willis ”Kelly Willis” (1993), The Coal Porters ”Land of hope and Crosby” (1993) och Chris Deschners "Cherokee moon" (1994).


Skådespelerskan Doby Daenger, på 2000-talet känd för tv-roller i ”Dexter” och ”My name is Earl”, inledde en musikkarriär på 80-talet. Rockabilly-bandet Doby Daenger and The Hi-Hi Boys spelade in en singel. "Dum-Dum"/"Time & Again (Good Lookin' Records) som producerades av Billy Bremner. Bandet bytte namn till The Anti-Elvis Club, med Billy som medlem. Han producerade fyra låtar med bandet och allt finns på samlingsskivan ”Twenty onederful hits” som släpptes 2006. Här är ett filmklipp live.
   1988 kompade Billy den amerikanske sångaren och låtskrivaren Pat McLaughlin på albumet ”Pat McLaughlin”. Billy spelade också i McLaughlins band där även Blasters-medlemmen Steve Berlin fanns med.

På samlingskassetten "Hollywood round up" (1988), med elva olika artister, medverkar gruppen The Super Pickers med låten "Picker's brawl" där medlemmarna hette John Jorgensen, Will Ray, Jerry Donahue och Billy Bremner. Will Ray berättar idag:
   "I remember on the day when we were recording that "Picker's Brawl"-tune for the cassette, it was hard to get Billy going that day. I think he felt uncomfortable at first and didn't know what to play. Finally I heard him noodling on some country licks and said "Yes! do something like that!". Then he proceeded to blow me & the engineer away with his playing, and what he played fit nicely in the track. He's a great guy and am honored to have had the pleasure of working with him."

1988 medverkar Billy i filmen "Tapeheads" och ingår där i det påhittade bandet Swanky Modes tillsammans med bland annat Sam Moore, sång, Jim Keltner, trummor, och Reggie McBride, bas. På soundtracket spelar gruppen på låtarna "Ordinary Man" "You Hooked Me Baby", "Betcher Bottom Dollar", "Audience For My Pain" och "Language of Love". Här ett klipp från filmen.





1989 spelade Billy i gruppen, döpt till The Art-Chives, som kompade Harry Dean Stanton. Från vänster Carlo Nuccio, trummor, Will McGregor, bas, Harry Dean Stanton och Billy Bremner.


1990
"L.A. ya ya"
(Hightone HCD 8022)

BILLY BREMNER: Reet petite (Tyran Carlo/Berry Gordy Jr)
På en samlingsskiva med en massa Los Angeles-artister och grupper dyker Billy upp och gör sin version av Jackie Wilsons "Reet petite" från 1958.

1994-1995
”The Bluewater Catalog – The Nashville Demos”

I thank them
I can love you
You got to me
Green with envy
Lookin' back, thinkin' ahead
Pass this story 'round
A fine set of wheels
Now is the time
Keep this house rockin'
Sure ain't nothing right
Who says, who cares
I get enough
I see it in your eyes
Cover it up
Call me what you want
Hey conductor
This time it's over
One way romance
Cheap shot
Road to love
There you were
Wheel of misfortune
Tell me
She ain't got one for me

   Tillsammans med Don Morell, piano, Larry Knechtel, keyboards, Roy Huskey Jr, bas, och Donald Linley, trummor, spelade Billy in 24 låtar i en studio i Nashville.
   Här finns låtar som senare ska dyka upp på skivor med The Refreshments, Don Morrell, Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Band och Billy själv.

1994 blev Billy Bremner inbjuden till Sverige (20 maj Heartbreak Hotel, Stockholm) att spela med det svenska bandet The Refreshments. Och på hösten samma år tog Billy kontakt med Hans Larsson, skivbolagsägare och manager, och tipsade om bandet och det hela resulterade i att Billy producerade Refreshments första album, ”Both rock n’ roll” (1995), och han spelade också gitarr på flera spår.





Under Nashville-tiden träffade Billy sångaren och pianisten Don Morrell och de började skriva låtar tillsammans. Och bildade även ett eget band, Bremner-Morrell, tillsammans med förre Ozark Mountain Daredevils-basisten Michael "Supe" Granda och turnerade med olika trummisar. Samarbetet ledde till Don Morrells album ”After all these years” (1999) där Billy medverkar på gitarr och tillsammans har Don och Billy skrivit tre låtar på skivan: "Who says, who cares", "Tell me" och "Looks like this time it's over".
   Billy spelar även på Michael "Supe" Grandas första soloalbum, "Makin' a Living, Not a Killing" som släpptes 1998, som är utgiven under namnet Supe DuJour.




Studiojobben i USA fortsatte med George Ducas ”George Ducas” (1995), The Coal Porters ”Los London” (1995), Foreigners ”Mr moonlight” (1995), Rosie Flores ”Honky tonk reprise” (1996), Jim Lauderdales ”Persimmons” (1996), The Coal Porters ”Rebels without applause” (1996), Paul Kennerleys ”Misery with a beat” (1998) och Jim Lauderdales ”Other sessions” (2000).


Sigge Hills album "Bland molnen" (1996) finns Billy med i kompet.

Hösten 1996 blev Billy Bremner officiell medlem i The Refreshments och på bandets följande skiva, “Trouble boys” (1997), hade Billy stort inflytande. Billy spelade med Refreshments fram till våren 1999 och jag lyckades uppleva konstellationen live vid ett flertal tillfällen. Dels såg jag bandet kompa Totta (vid tre olika tillfällen, 1997 och 1998) och Little Mike och dels såg jag bandet 1998.


1997
THE REFRESHMENTS
Trouble boys

Producerad av Billy Bremner
(Rival 74321 46379 2, Sverige)

Here we are (Geraint Watkins)
Beats me (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Lookin' back, thinkin' ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
It’s a hit (Joakim Arnell)
Love on time (Joakim Arnell)
Midnight (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Hollywood women (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Wheel of misfortune (Billy Bremner)
Trouble boys (Billy Bremner)
I just wanna be loved (Geraint Watkins)
Heart-lines (Joakim Arnell)
I’m not that kind of guy (Joakim Arnell)
   I kvartetten The Refreshments spelade Billy med Joakim Arnell, bas och sång, Mikael Finell, saxofon och sång, och Mats Forsberg, trummor. Titellåten var den gamla Dave Edmunds/Rockpile-pärlan, skriven av Billy som här ståtar med sitt riktiga namn.
   Två låtar, "Lookin' back, thinkin' ahead" och "Wheel of misfortune", härstammar från "Bluewater Catalog"-demon. Och nära vännen Geraint Watkins har skrivit två låtar till bandet.


1997 producerade Billy Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Bands ”Hey conductor” där titellåten var skriven av Billy som också spelade gitarr på skivan.


1998
BILLY BREMNER
A good week's work

Producerad av Billy Bremner
(HypertensionMusic/BMG 74321 60753 2)

I get enough (Billy Bremner/Don Morrell)
I see it in your eyes (Billy Bremner)
Green with envy (Billy Bremner/Michael "Supe Granda)
I can love you (Billy Bremner)
Lookin’ back thinkin’ ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
I thank them (Billy Bremner/Pat McLaughlin)
Cover it up (Billy Bremner)
A fine set of wheels (Billy Bremner/Don Morrell)
Pass this story ’round (Billy Bremner/Don Morrell)
Now is the time (Billy Bremner/Don Morrell)
Keep this house rockin’ (Billy Bremner)
You got to me (Billy Bremner/Don Morrell)
   På Billys första soloplatta på 14 år kompas han av Joakim Arnell, bas, och Niklas Aspholm, trummor. Samtliga låtar fanns med på "Bluewater Catalog"-demon.

Niklas Aspholm spelade nu trummor i Refreshments men gamle trummisen Mats Forsberg finns ändå med på den här skivan som medlem i Bo Helgez Inomhusorkester. Övriga medlemmar i den gruppen är Dan Karlsson, sång, Linda Hammarström, sång, Erika Nordkvist, fiol, Alf Scherp, bas, Kjell Jacobsson, gitarrer och sitar, och Sven-Erik Lyckman, elgitarr.


1998
BO HELGEZ INOMHUSORKESTER MED THE REFRESHMENTS
En massa rock

Producerad av Micke Finell
(Rock Around The Clock Productions ??????)

My babe (Ron Holden)
Jag är en liten pojk (Pugh Rogefeldt/Bernt Staf)
Hard working love (Kjell Jacobsson/Dan Karlsson)
One foot on the path (Mark Selby)
Dancing in the moonlight (Phil Lynott)
Never can tell (Chuck Berry)
Memphis Tennessee (Chuck Berry)
So long (I’m gone) (Roy Orbison/Sam Phillips)
Dream lover (Bobby Darin)
Rip it up/Ready Teddy (Robert Blackwell/John Marascalco)
Lawdy miss Clawdy (Lloyd Price)
Night-shift (Joakim Arnell)
Let’s go jumpin’ (unknown)

Inspelad i både i Sveriges Radios studio och i Prikkens Gitarr och Ljudstudio i Gävle. Mixad i Sound Control Studio i Gävle. Inspelat och mixat av Kenneth Skoglund. "Let's go jumpin'" är inspelad och mixad av Bertil Edin och producerad av Billy Bremner. Skivan gjordes i 500 exemplar och delades ut till arbetarna på massa(!)fabriken i Skutskär. . .
   Skivan delas mellan den i högsta grad lokala orkestern Bo Helgez Inomhusorkester (första 5 spåren) och mer proffsiga Refreshments (från låt 6). Men allt är inspelat med samma små resurser. Övervägande covers och ett original, Joakim Arnells "Night-shift" som inte funnits på annan skiva förrän den kom på "Rarities" i 8cd-boxen "20 years" från december 2009.
   "My babe" är en gammal blueslåt som Willie Dixon brukar stå för, "Jag är en liten pojk" är från Pugh Rogefeldts "Hollywood"-album, "One foot on the path" är en låt som dök upp 1995 på en Kenny Wayne Shepherd-skiva och "Dancing on the moonlight" är en Thin Lizzy-låt från 1977.
   De båda Chuck Berry-låtarna är kända medan Roy Orbisons "So long (I'm gone)" som skrevs till Warren Smith och en Sun-singel 1957 är lite mindtre känd. Billy sjunger både Bobby Darins "Dream lover" från 1959 och Little Richard-medleyt från 1956. Medan Joakim Arnell sjunger Lloyd Prices klassiker från 1952. Och den mindre kända "Let's go jumpin'" som Big Joe Maher gjort känd.
   

1999
DAVE EDMUNDS & THE REFRESHMENTS
A Pile of Rock – Live

(Pool Sounds PID 881288, Sverige)
   
King of love (Mark Johnson/Harold Reid)
Standing at the crossroads (Mickey Jupp)
Juju man (Jim Ford-Lolly Vegas)
Stop messin' around (Clifford Adams/Peter Green)
Queen of hearts (Hank DeVito)
I hear you knockin' (Dave Bartholomew/Pearl King/J.D. Miller)
I knew the bride (when she used to rock & roll) (Nick Lowe)
Lady Madonna (John Lennon-Paul McCartney)
The wanderer (Ernie Maresca)
Here comes the weekend (Dave Edmunds/Nick Lowe)
Sabre dance (Aram Khachaturian)
I'm ready (Sylvester Bradford/Antoine "Fats" Domino/Al Lewis)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Sweet little rock & roller (Chuck Berry)
Let it rock (Chuck Berry)
   Inspelad live på The Central Café i Gävle i oktober 1997. Dave kompas alltså av The Refreshments som är förstärkta med Geraint Watkins, keyboards och sång.
   Majoriteten av låtar finns på Dave Edmunds skivor. Några covers, Fleetwood Macs "Stop messin' around", Beatles "Lady Madonna" och Fats Dominos "I'm ready", är dock nya i Edmunds repertoar.
   
Åtta låtar på Dave Edmunds liveinspelade "King Biscuit Flower Hour" (King Biscuit, 1999) är hämtade från en konsert på Roseland Ballroom 18 maj 1983. Då var Billy Bremner medlem i Edmunds kompband tillsammans med John David, bas, Dave Charles, trummor, och Geraint Watkins, piano.
   Repertoaren var en blandning av klassiska låtar som "Girls talk", "Crawling from the wreckage" och "I knew the bride" och nya låtar från det då aktuella albumet "Information". Bandet förstärks på en låt, Eddie Cochrans "C'mon everybody", av Chris Spedding och Brian Setzer på gitarr.



1999
THE REFRESHMENTS
Are you ready

Producerad av Joakim Arnell och Billy Bremner
(Pool Sounds/Independent POOLCD013, Sverige)

Miss you miss Belinda (Joakim Arnell)
You left me (Billy Bremner)
One track mind (Nisse Hellberg)
Are you ready (Joakim Arnell)
Veronica (Greg Carmichael)
Stalkin' the flock (Billy Bremner)
Make our love last (Joakim Arnell)
Words we never say (Joakim Arnell)
No smoking (Joakim Arnell)
They don't pay me enough (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Don't go with the flow (Joakim Arnell)
Stephanee (Mickey Jupp)
Road to love (Billy Bremner)
   En majoritet av låtarna är skrivna av Joakim Arnell och Bremner. Plus originallåtar av Nisse Hellberg och Mickey Jupp och en cover på Ronnie Dawsons inspelning av "Veronica" från slutet av 80-talet.


Våren 1999 lämnade Billy The Refreshments. Han producerade Magnus Lindbergs album ”Ljus i natten” (1999) som Billy också spelade gitarr på. Han spelade också på Tottas "Totta 3 - En dåre som jag” (1999) där Billy varit med och skrivit musiken till låten "Stort att vara liten" tillsammans med producenten Dan Hylander. Plus att Billy även medverkade på Totte Wallins album "Mmm blues".
   1999 och en bit in på 00-talet spelade Billy med The Intruders tillsammans med Bonne Löfman, gitarr, Kaj Söderström, bas, och Peder Sundahl, trummor.

Under 2000 gjorde Billy demoinspelningar med Micke Wedberg, Mats Ronander och Jane Kitto.


2000 producerade Billy, tillsammans med Joakim Arnell, nästa Refreshments-album, ”Musical fun for everyone”. Han spelade också akustisk gitarr och sjöng på skivan. Och Billy spelade även på Magnus Lindbergs "Tur o retur".


2001
”Brit Rock - Back On Track”
(Pool Sounds/Independent Records POOLCD026, Sverige)

BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: The girl can´t help it (Frank Tashlin/Herbert Baker)
BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: Dream lover (Bobby Darin)
   En mängd Refreshments-relaterade artister samlas på samma skiva. Billy står själv som artist på två coverlåtar, Little Richards respektive Bobby Darins hitlåtar, och medverkar dessutom på spår med Steve Gibbons, Dave Edmunds och Graham Parker.



2001 spelade Billy på skivan "For the stars" med Ann Sofie Von Otter och Elvis Costello och finns även med på Jan Malmsjös julalbum "Välkommen till min jul" (2001).
   2002 spelade Billy på Boppers nyinspelade version av "Guitar man" som fanns med på samlingsskivan "25 years still boppin'". Sedan spelade Billy 2002 i bandet som kompade Idolerna på deras turné. Bandet var förutom Billy Håkan Almqvist, bas, Micke Littwold, gitarr och keyboards, Hasse Olsson, hammondorgel, och Pelle Alsing, trummor. Som följaktligen finns med på skivan "Greatest hits live & more..." (2003).

Våren 2003 turnerade Billy med sitt egna band The BB Guns som i övrigt innehöll Frank Liestam, gitarr och sång, Kent Borg, trummor, och Totte Wallgren, bas. 11 april spelade de i Örebro.


2003
"Raiding the vaults - Stiff rarities & oddities volume 1"
(Blitz ZBLITZ 78104)

BILLY BREMNER: Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
   Samlingsskiva med udda låtar och artister från Stiffs spektakulära katalog. Billys låt presenteras i en helt annan och klart hårdare mix jämfört med 80-talsvarianten.



2003 medverkar Billy på Robert Wells julalbum "Jingle Wells. Och 2004 spelade Billy på Linda Gail Lewis & the Rockarounds "Me and the boys in the band". Han har också varit med och skrivit låten "I'm burned out" tillsammans med Pelle Alsing och Micke Wedberg. Linda skriver på omslaget så här fint om Billy: "This was my first time to work with Billy Bremner. I know he is a legend and I expected him to be great. He was greater than I expected him to be".
   Billy spelade samma år på samlingsskivan "Rendezvous", ett Micke Finell-projekt med olika artister som tillsammans gjorde covers. Billy kompade här Magnus Lindberg & Gary Primich Band och Sven Zetterberg & Albert Lee, Geraint Watkins, Pete Wingfield och Totta Näslund & Nine Below Zero feat. Larry Taylor och Mats Ronander & Albert Lee, Kim Wilson & Geraint Watkins.


Det här bandet uppträdde i London på Canary Wharf 11 september 2003 under namnet Rockpile.
   Från vänster: Micke Finell, Dave Edmunds, Geraint Watkins, Ulf "Rockis" Ivarsson, Terry Williams och Billy Bremner.


26 mars 2005 spelade The Refreshments på Katalin i Uppsala. Konserten spelades in och gavs ut på dvd, "Livezone". Både Dave Edmunds och Billy uppträdde som gästartister på konserten. Billy framförde "Knocked me over with a feather", "Trouble boys" och "Goofin' around" och tillsammans med Edmunds gjorde Billy "Let it rock".









2005 turnerade gruppen The Pensionaires i Sverige. Med Billy Bremner, Steve Gibbons och Geraint Watkins längst fram och i kompet fanns Ingemar Dunker, trummor, och Tommy Cassemar, bas.


2006
BILLY BREMNER
No ifs, buts, maybes

Producerad av Dan Hylander/Billy Bremner
(Wea 5050467-6920-2-2, Sverige)

The real problem (Billy Bremner)
Get a job (Billy Bremner)
(You could have) Knocked me over with a feather (Billy Bremner)
What is the reason? (Billy Bremner/Joakim Arnell)
No if, but, maybe (Billy Bremner)
(To) Where we still call home (Billy Bremner/Helen Lövgren/Anders Molin)
The biggest fool in town (Billy Bremner/Kenneth Fors)
The picture we painted (Billy Bremner)
I can’t name them all (Billy Bremner/Bonne Löfman)
Puttin’ it in reverse (Billy Bremner)
They don’t come much better (much better than you) (Billy Bremner/Kenneth Fors)
Only the sound of my heart (Billy Bremner)
   Info om låtskrivarkollegorna: Bonne Löfman är en rutinerad gitarrist som bland annat spelat med Jerry Williams och Pugh Rogefeldt. Löfman var en av aspiranterna till jobbet som ny gitarrist i Refreshments förra hösten.
   Helen Lövgren var 2006 Billys flickvän och Anders Molin är basisten som spelat i Broberg Band.

2006 producerade Billy cd:n "Absolutly" med sjumannabandet Mike's Blue Groove från Vännäs.








Sommaren 2006 turnerade Billy med Rock It/Bobby Cochran Band i Sverige. Bobby Cochran, gitarr och sång, Billy Bremner, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, och Howard Tibble, trummor. Ibland på deras turnéer var det Peter Baron (från Hogan's Heroes) bakom trummorna.
   Billy turnerade samma år även med Sir Douglas Quintet-medlemmen Augie Meyers i Sverige. Och 2007 åkte Billy runt i Sverige med det egna bandet The Dinosaurs.


2007
"Whatever colors you have in your mind"
(Darrow/Bonnier Amigo 334 41873, Sverige)

BILLY BREMNER: You ain’t going nowhere (Bob Dylan)
   Bob Dylans låt, skriven och inspelad tillsammans med The Band 1967 men inte utgiven förrän 1975, gjordes först känd med The Byrds på deras countryfierade album "Sweethearts of the rodeo" 1968. Dylans egen version kom första gången på skiva 1971 på samlingsalbumet "Bob Dylan's Greatest Hits, vol 2".
   På samlingsalbumet spelar Billy på ytterligare låtar med Rosie Flores, Totta Näslund, Monica Törnell och Mike Berry.

2008 turnerade Billy i Norden tillsammans med Micke Finell, Ingemar Dunker och Kaj Söderström som kompgrupp till pianisten och sångaren Gene Taylor som tidigare har spelat i The Blasters och Fabulous Thunderbirds

I oktober 2008 genomfördes Neil Innes and Fatso: The 30th Anniversary Tour med material från Fatso, The Rutles, Rutland Weekend Television, Monty Python och The Bonzo Dog Doo Dah Band. Turnén gick i England och originalsättningen var på plats: Neil Innes, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, John Halsey, trummor, Billy Bremner, gitarr, och Roger Rettig, steelguitar.


Från vänster: Billy Bremner, (???), John Halsey, Brian Hodgson, (John Gorman, Scaffold), Neil Innes, (Mike McCartney) och Roger Rettig.

2008 hade Billy ett samarbete med basisten, sångaren och låtskrivaren Matts Alsberg, känd från Rost, Lolita Pop och Jerry Williams. Projektet resulterade i ett antal demolåtar.


2009 spelade Billy Bremner med på Micke Finell & Friends ”Walking with me and Mr Lee”.

24 september 2009 firade The Refreshments 20 års-jubileum med konsert på Central Café i Gävle. Med gästmusiker som Thomas "Flash" Holmberg, Tord Eriksson och Billy (samtliga före detta gitarrister i bandet). Dvd:n som spelades in den kvällen släpptes i november 2010 under namnet "Live at the Central Café - 20th anniversary concert".









28 februari 2010 spelade Billy live med Linda Gail Lewis i Stockholm. "Long tall Sally" fanns med i repertoaren.

Under 2010 bildades Trouble Boys, bandet naturligtvis uppkallat efter Billys numera klassiska låt, med medlemmarna Billy Bremner, gitarr och sång, Sean Tyla, gitarr och sång, Ingemar Dunker, trummor, Micke Finell, saxofon, och Tommy Cassemar, bas. Bandets planer för nästa år är först några spelningar i januari (6 januari på Akkurat i Stockholm rekommenderas!), några fler konserter i april, Europafestivaler i juni och juli och en japansk turné i september.
   Bandet ska också enligt planerna slutföra inspelningarna av sitt album i sommar. Micke och Billy har sedan 2009 skrivit låtar tillsammans, bland annat "Boogie the Reindeer", "Jane's name", "Aliguitar, Rockadile" och "My life has stopped on red", som lär dyka upp på skivan.

Billy Bremner blev under 2010 också anställd som producent på Rock Around The Clock Productions, Micke Finells bolag.


22 augusti 2011
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980

(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) i juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



26 oktober 2011
TROUBLE BOYS
Bad trouble

(Ball & Chain BACCD001)

Stop loss shuffle (Trouble Boys)
Pink cadillac (Trouble Boys)
Real friends (Trouble Boys)
In a heartbeat (Trouble Boys)
I never thought (Trouble Boys)
Bad trouble (Trouble Boys)
Happy daze (Trouble Boys)
Bit of everything (Trouble Boys)
Demon road (Trouble Boys)
Waiting (Trouble Boys)
Help me (Trouble Boys)
The stranger (Trouble Boys)
   Hösten 2011 släpptes äntligen Trouble Boys först album. Låtarna som finns nämnda här ovanför hamnade aldrig på bandets skiva men några låtar sparades till Billy Bremners kommande soloskiva.



27 juni 2012
BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files

(Ball & Chain BACCD002)

The Alliguitar & The Rockadile (Billy Bremner/Micke Finell)
I Hit The Nail Right On The Head (Billy Bremner/Micke Finell)
My Life Has Stopped On Red (Billy Bremner/Micke Finell)
Bullies (Billy Bremner/Micke Finell)
Emergency (Billy Bremner/Matts Alsberg/Micke Finell)
At Last The Summer's Here (Billy Bremner/Micke Finell)
The Cocktail Of The Year (Billy Bremner/Micke Finell)
Take It Day By Day (Billy Bremner/Micke Finell)
Lie Detector (Billy Bremner/Micke Finell)
Can't Turn Back (Billy Bremner/Micke Finell)
Hell's Door (Billy Bremner/Micke Finell)
Instead Of Believing You (Billy Bremner/Micke Finell)
Everyday I Love You More And More (Billy Bremner/Micke Finell)
She's No Queen (Billy Bremner/Micke Finell)
Lena (Billy Bremner/Micke Finell)

Billy medverkade på Wolfmans album "Tired & emotional (and probably drunk)" (2017) (döpt efter en singel-b-sida av Bremner/Birch) som gitarrist "här och där" och bidrog också som låtskrivare till två låtar, "Marlboro man (revisited)" (Billy Bremner/Micke Finell) och "Book of lies" (Billy Bremner/Micke Finell/Gil Edwards).



Tack till Stefan Nilsson för hjälp med information och bilder.

Tack också till J. Vincent Edwards, Leapy Lee, Kris Ife, Will Ray, Mike Reoch (från The Tremors), Nino Del Pesco, Roger Rettig, Micke Finell, Stuart Colman och, naturligtvis, Billy Bremner, som har bidragit med information.

Och allra största TACK till Lasse Kärrbäck utan vars ovärderliga hjälp det här hade blivit en mycket tunnare historia.


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #15: The up escalator

Postad: 2017-06-16 07:58
Kategori: 10 år

Engelsmannen Graham Parker lyckades mot alla odds behålla sin integritet och fortfarande skriva starka låtar fast inspelningen gjordes i USA med amerikansk producent. Och utan The Rumour som officiellt kompband fast fyra medlemmar från det bandet finns med bakom Parker

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/2 2008.


GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
Typical English! Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: BOX #2 PHIL SPECTOR

Postad: 2017-06-15 07:57
Kategori: 10 år

Demonproducenten Phil Spector må vara ett galet geni, numera i fängelse, men popmusik på 60-talet kunde han tillverka på ett både personligt och kommersiellt sätt. I den här boxen finns allt av värde.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/5 2015.




PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)

ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
   Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
   Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
   Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
   Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
   Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
   Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
   I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
   Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.

SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
   Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
   Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
   Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
   Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.

SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
   Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
   "River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
   Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
   "Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
   60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #11/70: "Band on the run"

Postad: 2017-06-14 10:39
Kategori: 10 år

Paniken var stor när Paul McCartney precis innan skivinspelningen hade tappat medlemmar men de bristfälliga förutsättningarna vändes till något positivt. Repertoaren var dessutom starkare än på något annat av McCartneys 70-talsalbum.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/2 2011.


PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

Som jag konstaterade redan förra veckan, i samband med texten om George Harrisons ”All things must pass” och de olika Beatles-medlemmarnas start på sina respektive solokarriär, var det musikaliskt ingen jublande inledning på Paul McCartneys solokarriär på skiva. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England (det var Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water” som hindrade det), var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (4 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”.

Albumtiteln och låten ”Band on the run” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till skivan föreställde också interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   Men som jag har sagt vid upprepade tillfällen tidigare så har försäljningssiffror och min 70-talslista ingenting med varandra att göra. ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusiken på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men aldrig har givits ut på skiva.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!
   Nästa singel, ”Junior’s farm”, gick också under gruppnamnet Paul McCartney & Wings men från ”Venus & mars”-albumet 1975 hette gruppen enbart Wings och inget annat.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: John Hiatt 1979

Postad: 2017-06-13 07:55
Kategori: 10 år

Den här konserten på Göta Lejon bjöd inte bara på en högintressant artist utan två. John Hiatt inledde med sin dåvarande kompgrupp, rockmusik med starka låtar, och sedan kom Southside Johnny med sitt stora band och bjöd på storslagen scenshow och energisk blåsförstärkt liverock.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2011.






SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
JOHN HIATT & WHITE LIMBO
Göta Lejon, Stockholm 19 oktober 1979


Det är naturligtvis den spännande kombinationen av artister som gör den här konserten så stor i perspektivet. Att John Hiatt bara får spela förbandsrollen är givetvis en omtumlande känsla och att Southside Johnny och hans manskap från New Jersey vid tidpunkten var ett så gränslöst effektivt och energiskt liveband att de var den givna, logiska och naturliga finalen på konsertkvällen.
   Hiatt var ännu så länge en nykomling på rockscenen. Han hade visserligen gjort skivor sedan 1974, ”Hangin’ on the observatory” och ”Overcoats”, och även uppmärksammats för sina kompositioner men hade varit utan skivkontrakt i fyra år innan den rockiga, pigga och fräscha ”Slug line”-skivan dök upp på våren 1979. Där fanns pop, reggae, r&b och rockabilly som gav honom en delvis ny publik och plötsligt började han turnera med kompband på större scener.
   Sommaren 1979 var han förband till Ian Hunter och på hösten fick han den inte helt avundsvärda uppgiften att värma upp Southside Johnny-publiken.
   Southside Johnny och hans band hade under åren 1976-1978 gjort tre starkt Springsteen-relaterade album med Steve Van Zandt, eller Miami Steve som han ofta kallade sig i det sammanhanget, men 1979 hade Southside och bandet sökt sig till ett nytt skivbolag (Mercury), ny producent (Barry Beckett) och släppt en ny skiva (”The Jukes”) en månad innan den här konserten.
   Jag gjorde ingen konventionell recension av konserten men nedanstående artikel/intervju innehåller detaljer om båda konserterna plus min intervju med Southside Johnny (Johnny Lyon). Jag träffade Johnny, tillsammans med flera andra journalister fast det i texten ser ut som jag var själv med honom, på hotell Sheraton. På kvällen efter såg jag ABBA på Isstadion i Stockholm.
   Efter den texten kommer låtlista och information om musiker. Pianisten i dåvarande Asbury Jukes, Kevin Kavanaugh, avled sorgligt på försommaren i år. Ett dödsfall som dock försvann i skuggan av Clarence Clemons tragiska död i juni.
   I Hiatts kompband, som gick under namnet White Limbo, fanns gitarristen Steven T som hade samarbetat med Runaways och basisten Howie Epstein, som här gjorde sin debut i stora sammanhang, men några år senare spelade med i Tom Petty & the Heartbreakers.
   Hiatt med band lär bland annat ha spelat "Long night", "The negroes were dancing", "Slug line", "Pink bedroom", "Sharon's got a drugstore", "String pull job" och "Washable ink".

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1979.

VILKET PAR! JOHN & JOHNNY

För en vecka sedan, förra fredagen närmare bestämt, var Southside Johnny med Asbury Jukes i Stockholm för konsert. Uppmjukare var otrolige John Hiatt med band och evenemanget kommer att gå till hävderna som en av årets absolut bästa konserter. Den kom något i kläm mellan de svenska ”jättarna” Ulf Lundell och ABBA som ägnades utrymmet men bättre sent än senare kommer här det mesta om artisterna plus ett snack med Johnny Lyon alias Southside.
   Laguppställningen var stark. Det visste vi men att det skulle bli en av årets stora upplevelser kunde vi aldrig ana. John Hiatt som inledde tillsammans med sin lilla punktrio borde redan nu kunna sätta rockstjärna på sitt visitkort trots att hans senaste enastående LP, ”Slug line”, ännu inte nått utanför den lilla kretsen av gedigna rockälskare.
   Kompbandet hade variationssvårigheter men Hiatts låtar från skivan gör det svårt att inte ta killen till sitt hjärta. Är av den sorten som inte förlorar något på scen. Man förstår publikens överraskande men entusiastiska reaktion.

Huvudattraktion var Southside Johnny & the Asbury Jukes som slog något av rekord. Redan efter första låten stod publiken upp i bänkraderna för att förbli stående resten av den nästan två timmar långa konserten.
   Låtarna var hämtade från gruppens fyra skivor med stor koncentration kring de två senaste, ”Hearts of stone” och ”The Jukes”, som allmänt betraktas som de två starkaste och rockigaste.
   Johnny sjunger, svettas och far över scenen som en vilde med ett energiskt kompgäng i ryggen. Tio man som inte är några instrumentala vidunder men som med lätthet kan åstadkomma kaosartade scener.
   Det är heller inte Johnnys avsikt att göra solostjärnor av sina mannar. Det är gruppkänslan som betyder något för honom. Det och mycket annat handlar vårt samtal om då jag träffar honom på hans hotell dagen efter. En cool och lugn kille som gillar att turnera i Europa.
    Vi gör inga stora pengar men det finns en bra publik i Europa. Här är ni mer öppna för nya idéer vilket också märks på nya artister som Graham Parker och Elvis Costello. Det är publiken som bestämmer om konserten blir bra. Har därför inga invändningar på gårdagens publik, säger han och ler.

Southside och delar av Asbury Jukes härstammar från just Asbury i New Jersey som blivit en plantskola för många rockstjärnor. Den störste är Bruce Springsteen som ingått i många band tillsammans med Johnny.
   - Bruce hjälpte oss och många andra i början av karriären. Skrev låtar och arrangemang åt oss. Han använde å sin sida vår blåssektion på en av sina turnéer och hans gitarrist Miami Steve Van Zandt producerade våra tre första skivor.
   Var det någon schism som gjorde att ni bröt Steve, skivbolaget och började skriva egna låtar?
   - Nej, inte alls. Steve var upptagen av Bruces skivor och turnéer och själva ville vi spela in utanför New York. Vårt förra bolag, Epic, backade upp oss bra på turnéer men en olycka med min arm kom olyckligt i lanseringen av ”Hearts of stone” så vi sökte oss till ett annat bolag.
   Tiden i Asbury är den lyckligaste i Johnnys liv.
   - Det fanns många klubbar av vilka Upstage var mest känd och ett härligt överflöd av duktiga musiker. Det fanns många flexibla band vid den här tiden.
   På en fråga vad Ronnie Spector, duktig amerikansk sångerska som hjälpt gruppen på tidigare skivor och turnéer, sysslar med nu, meddelar Johnny att hon fixat skivkontrakt och produceras av Genya Ravan.
   Närmast ger sig bandet tillbaka till England för några konserter och sedan åter till USA där en månadslång turné väntar. De tänker spela in en ny LP i början av nästa år men vet ännu inte vilken producent de ska använda.
   - Barry Beckett var en otrolig tillgång för oss på senaste skivan. Han förstod oss och fick fram det ljud vi önskade.
   Säger Southside Johnny och försvinner ut på stan.

JOHN HIATT & WHITE LIMBO
John Hiatt: gitarr och sång
Steven T: gitarr
Howie Epstein: bas
Dan Schmitt: trummor

SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
Southside Johnny: Munspel och sång
Billy Rush: Gitarr och sång
Joel Gramolini: Kompgitarr och sång
Allan Berger: Bas
Kevin Kavanaugh: Keyboards och sång
Steve Becker: Trummor och sång
Ed Manion: Baritonsaxofon
Richard "La Bomba" Rosenberg: Trombon
Rick Gazda: Trumpet
Bob Muckin: Trumpet och horn
Stan Harrison: Saxofon och flöjt

Southside Johnnys troliga låtar:
All I Want Is Everything
Your Reply
Talk To Me
Livin' In The Real World
Security
I'm So Anxious
The Time
Trapped Again
Vertigo
The Fever
I Don't Want To Go Home
We Are Having A Party
Got To Be A Better Way Home

Låtkommentaren: Som jag skriver i artikeln/intervjun från 1979 var, helt naturligt, fler än hälften av låtarna på konserten hämtade från den nya aktuella skivan “The Jukes” som de var i Europa för att marknadsföra. I övrigt var det låtar från skivan innan, ”Hearts of stone”, som dominerade låtlistan. Tolv låtar från gruppens egen produktion plus en rejäl showstopper i Sam Cookes ”Having a party”.

Recension Expressen:


/ Håkan

Maj 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-06-12 16:08
Kategori: Blogg

UNDER MAJ MÅNAD 2017 AVSLUTADES HÅKANS POPS senaste och tionde säsong här i cybervärlden. Något som just nu uppmärksammas varje dag på den här sidan med regelbundna återblickar på tidigare publicerat material. För ungefär en månad sedan avslutades också min följetong om bästa vhs/dvd, där tre konsertfilmer kom att ockupera topplaceringarna, och säsongens övriga kategorier med gamla konsertrecensioner och spontana fynd i skivhyllan bland vinylalbumen.
   Det blev givetvis Bruce Springsteens fantastiska live-dvd "Live in New York City", från konserterna i Madison Square Garden sommaren 2000, som toppade min dvd-lista. Och i samband med den artikeln gav jag plats för vännen Gabriel Rådström att berätta en ögonblicksskildring från de båda dvd-konserterna som han faktiskt upplevde på plats.
   Lika självklart hamnade konserten till George Harrisons minne, "Concert for George", i Royal Albert Hall 2002 på en hedrande andraplats. Och jag tvekade inte när jag utnämnde The Bands avslutningskonsert "The last waltz" till tredje bästa vhs.
   I övrigt tittade jag under maj månad tillbaka på konserter med Eldkvarn (1988) och Di Leva (1987) med relaterade recensioner och i skivhyllan hittade jag två pärlor till album, Neil Youngs "Zuma" och Jackson Brownes "Running on empty".
   Av förklarliga skäl (se nästa stycke) har konsertbesöken varit få och lyssnandet på nyutgivna skivor sporadisk under maj. Med stor glädje fick jag ändå tid att uppleva konserterna med Strollers och amerikanska Band Of Heathens (se bild vänster). Och även hinna med att analysera innehållet på Down Harrisons andra album "Possessed". Av samma skäl har det här sammandraget dröjt nästan två veckor.
   Jag ägnade nämligen stora delar av maj till planering av en lägenhetsflytt, runt 1 juni, som var både tidskrävande och fysiskt ansträngande och under förra veckan fick jag ordning på möblering, viktig skivsortering, bokhyllorna och tekniska detaljer.

AV OVANNÄMNDA SKÄL HAR JAG UNDER den senaste veckan försökt lyssna ikapp på några av förra månadens mest intressanta skivreleaser och kan nu presentera ett kort sammandrag av mina synpunkter:
   Förre Broder Daniel-stjärnan Henrik Berggren har gjort uppmärksammad solocomeback med "Wolf's heart". Inget mästerverk i mina öron där livstecknet tveklöst har varit viktigare än det musikaliska resultatet. Vi känner igen de nakna, ekande elgitarrerna och Henriks begränsade röstresurser som låter rent bräcklig i lågtempolåtarna . Nej, det finns ingen ny "Shoreline" här men flera hyfsat bra låtar mellan tre och fyra minuter långa. Men också några låtar där jag drar absurda paralleller med mer kända låtar som exempelvis "All along the watchtower" ("Hold on your dreams") och Factorys(!) "Efter plugget" ("Wild child").
   Mando Diao är tillbaka starkt efter brytningen med Gustaf Norén, en av gruppens hörnstenar, och det är ingen nödlösning att låta Björn Dixgård ta hela ansvaret vid mikrofonen. "Good times" är en omväxlande både energisk och känslosam platta men är stundtals också lite galen (titellåten) och experimenterande ("Voices on the radio" som har mer gemensamt med Neil Youngs "Trans" än något annat). Ett splittrat men ändå intressant album.
   Daniel Romanos "Modern pressure" är månadens album i mitt huvud. Hans tidigare produktion har varit grymt splittrad och jag har alltid haft svårt att musikaliskt placera hans skivor. För bara några skivor sedan var Romano en traditionell countryartist och nu är det händelserik och skarpt begåvad popmusik på programmet som delvis är inspelad i Finnsnäs i Värmland. Förutsättningslöst vill han gärna överraska och gå utanför ramarna, när man tror att några låtar är slut kommer det både indiska sitarer ("Roya") och flummiga psykedeliska sekvenser ("The pride of queens") utan att helheten krackelerar.
   Ett oförutsägbart men ändå homogent album där varje sekund känns intressant med många låtar som popmusikaliskt växer för varje spelning. Romano är ombytlig på gränsen till tålamodskrävande i sina svängningar men "Modern pressure" blir slutligen spännande när alla pusselbitar faller på plats.
   I mitten på 80-talet, när Steve Van Zandt precis hade lämnat Springsteens E Street Band, gjorde Little Steven hårt slagkraftig och politiskt klingande rockmusik som då föll mig helt i smaken och ett år (1984) utnämnde jag hans "Voice of America" till det årets bästa album. När jag drygt 20 år senare skulle sammanfatta 80-talets bästa musik på Håkans Pop, i en topplista med decenniets bästa album, kunde jag dessvärre inte lyssna på skivan igen fast den hade varit en sådan stor favorit. Den kändes daterad, oerhört gammalmodig och ett typiskt offer för det överdrivet överproducerade soundet som var modell på 80-talet.
   På sin nya "Soulfire" blir Little Steven på något sätt rentvådd från de anklagelserna. Energin finns kvar, repertoaren är övervägande stark och arrangemangen är intensiva men ändå jordnära. En genomgående underhållande skiva fast han blandar nyskrivna låtar med några covers och gammalt material som han en gång skrev till Southside Johnny, Gary US Bonds och Jimmy Barnes. En egendomligt stark comeback 18 år efter förra soloskivan.
   Justin Curries "This is my kingdom now" är något helt annat. Del Amitri-frontmannen har på sina soloskivor haft en mer dämpad och melankolisk framtoning och på sitt nya fjärde soloalbum behåller han den profilen. Currie har aldrig fallit frestelsen att göra något kommersiellt eller utstuderat hitmässigt och det hedrar honom samtidigt som jag önskar att hans sånger skulle kunna nå en större publik. Hans röst har ju rent smältande egenskaper och gör sig mycket bra på många låtar här när Currie kompar sig på både akustisk gitarr och piano. Hör hur han hänger upp sin röst på textraderna i rent magiska "I'll leave it to you" och "My soul is stolen" är en underbar avslutning på ännu ett fint Justin Currie-album.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Who

Postad: 2017-06-12 07:58
Kategori: 10 år

När jag rangordnade de bästa 60-tals-artisterna/grupperna hamnade The Who högt på listan. Kvartetten, med Pete Townshend och Roger Daltrey, hamnade med hjälp av hits som "My generation" och "Substitute" på en hedrande femteplats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/4 2016.



Från vänster: Roger Daltrey, sång, John Entwistle, bas, Pete Townshend, gitarr och sång, och Keith Moon, trummor.

THE WHOS TOPP 3:

1. My generation (1965)
2. Substitute (1966)
3. Pinball wizard (1969)


I MINA RESEARCHJAGANDE FÖRBEREDELSER TILL dessa 60-talstexter ramlar jag inte så sällan på överraskningar och intressanta fakta som jag tidigare inte har haft koll på. Att exempelvis The Who hade sina absolut tidigaste musikaliska rötter i tradjazz kunde jag väl i min vildaste fantasi aldrig tro. Men när Pete Townshend och John Entwistle träffades första gången i skolan 1959 var det just tradjazz som förenade deras intresse. Instrumenten var då banjo respektive valthorn och gruppnamnet var The Confederates.
   Men det var när Pete, gitarr, och John, bas, 1962 träffade gitarristen Roger Daltrey, från gruppen The Detours, och började spela tillsammans som planerna på en gemensam grupp uppstod. Då med rutinerade Doug Sandom som trummis.
   När sångaren Colin Dawson lämnade bandet, som fortfarande spelade traditionella jazzlåtar, i januari 1963 tog Daltrey över den rollen. Som förband till grupper som Johnny Kidd & the Pirates och Rolling Stones förändrades Detours repertoar mot mer r&b-kryddad musik. Till sin förvåning upptäckte bandet plötsligt att deras namn var upptaget av skivaktuella Johnny Devlin & the Detours och bestämde sig i februari 1964 att byta gruppnamn till The Who.
   I april samma år gjorde Sandom sin sista spelning med The Who och ersattes av unge (17 år) Keith Moon från gruppen The Beachcombers och ny manager blev den modemedvetne förläggaren Peter Meaden som snabbt fixade skivkontrakt. Han påverkade också bandet att byta image och bli mods, ändrade namn på gruppen till The High Numbers när första singeln "Zoot suit" släpptes sommaren 1964 till absolut ingen uppmärksamhet vilket fick till följd att samarbetet mellan Meaden och bandet avbröts.
   Nya managers blev Kit Lambert och Chris Stamp som bytte tillbaka gruppnamnet till The Who och valde den hete amerikanen Shel Talmy som producent till debutsingeln "I can't explain". Talmy låg också bakom The Kinks tidiga singlar och det finns alltså en logisk förklaring till varför det rockiga soundet hos Who och Kinks påminner om varandra. Fast Who var ofta än mer stökiga när de gärna gick utanför det välkammade 60-talspopsoundet.
   Tidigt och i mitten på 60-talet var det få band som helt litade på originalmaterial till sina första singlar men Who (och Beatles) var undantaget som till fullo trodde på Pete Townshends låtar och skulle göra så resten av 60-talet. På bandets andra singel, "Anyway anyhow anywhere", hjälper Daltrey mycket unikt till att skriva låten. I ett sedvanligt stökigt arrangemang med högljudda gitarrer och en kopiöst jobbande Moon på trummor spelar gästmusikern Nicky Hopkins piano.
   De första två Who-singlarna visade upp en vidunderligt respektlös rockkänsla som helt naturligt visade vägen till bandets tveklösa höjdpunkt, klassikern "My generation", som slår det mesta i 60-talsgenren av rocklåtar. En helt odödlig dos aggressiv rock med ett distinkt sound som innehåller både bassolo, Daltrey stammande sång, rundgång och mot slutet ett vildsint trumsolo.

HÖSTEN 1965 I SAMBAND MED SUCCÉN "MY GENERATION", och första albumet med samma titel, blev samarbetet med producenten Talmy ansträngt. Lambert/Stamp hade inledningsvis sålt The Who billigt, vilket gav Talmy stora royaltyinkomster, och problemet kom nu upp till ytan när bandet ville byta skivbolag och producent. Talmy fick i stort sett sparken och svarade med att stämma Who/Lambert/Stamp för kontraktsbrott och fick rätten på sin sida vilket resulterade i att Talmy fick del av bandets royalties i sex år framåt.
   I ett års tid efter stämningen släppte Talmy, som ägde alla Who-inspelningar fram till 1965, ut singlar med bandet, låtar hämtade från ovan nämnda album, parallellt med de officiella singlarna. Gamla inspelningar kontra fräscht nyskrivet material tävlade om uppmärksamheten och starka låtar i starka arrangemang som "A legal matter" (passande titel i sammanhanget...), "The kids are alright" (en av Whos bästa singlar) och "La-la-la lies" var klart konkurrenskraftigt material. Vilket betydde att bandet vid flera tillfällen låg på Tio i Topp med flera låtar samtidigt.
   Samtidigt släppte The Who berömda officiella singlar på Robert Stigwoods Reaction-etikett och behöll populariteten och sin exklusiva ställning med låtar som "Substitute" (producerad av Townshend själv bakom namnet A New Action Production), "I'm a boy" och "Happy Jack". Who-låtarna började nu utvecklas åt ett lite snällare och enklare håll fast arrangemangsmässigt kände vi igen de stökiga ingredienserna. "Pictures of Lily" beskriver den utvecklingen perfekt: Enkel låt/stökigt producerad.
   Som en ren parentes, min 60-talsserie baseras ju enbart på singlar från artisternas/gruppernas hemland, kan jag meddela att The Who i den här vevan, våren 1967, fick sin första och enda Tio i Topp-etta med en singel utgiven endast i Sverige, "Bucket 'T'".
   1967 startade Lambert/Stamp ett eget skivbolag, Track Records, som inte överraskande också blev etikett på kommande skivor med The Who och även Jimi Hendrix .
   Nästa Who-singel blev en udda parentes i bandets diskografi, en Rolling Stones-cover. Bandet engagerade sig i Mick Jaggers och Keith Richards öde när Stones-profilerna efter den berömda drograzzian i februari 1967 stod inför rätta med en hotande fängelsedom hängande över sig. I en extremt snabb affär spelade The Who 28 juni 1967 in "The last time" och "Under my thumb" som släpptes på singel 30 juni. Men Stones-duon släpptes dagen innan och versionerna av Stones-låtarna var ganska poänglösa och ovanligt respektfulla.
   Då var nästa singel, "I can see for miles", en väsentligt starkare låt i en hederlig och typisk Who-produktion med gitarrer högt och lågt, en mäktig refräng och ett sedvanligt intensivt trumspel.
   1968 var experimentens tid även för The Who när de på sommaren gav ut sin kanske mest udda singel, "Dogs". Efter typiskt engelskt manér finns det både charm och humor i låten, jämför med samtida banden Kinks och Small Faces. Daltrey, Townshend och Entwistle delar på sången som ibland flyter ut i talade sekvenser på engelsk dialekt. Udda, javisst, men en varken kommersiell eller musikalisk succé direkt.
   Nästa singel, "Magic bus" är också lite udda, spontan och låter närmast som en lättsam jamsession. Townshends låt hade faktiskt publicerats ett drygt år innan, som "The magic bus", med en grupp som gick under det märkliga namnet The Pudding.
   Visst kunde vi mot slutet av 60-talet misstänka en lite slappare hållning till The Whos singelmaterial men när vi precis skulle avsluta decenniet slog Townshend och bandet till med sin kanske mest berömda (efter "My generation") singellåt, "Pinball wizard". Efter många års planerande hade äntligen idéerna på en rockopera fullbordats och låten blev den fantastiska försmaken till dubbelalbumet "Tommy". En till slut mästerlig singel från The Who.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#29: Mickey Jupp

Postad: 2017-06-11 07:57
Kategori: 10 år

Under 2008/09 rangordnade jag mina Stiff-singlar och Mickey Jupps "Old rock'n'roller" hamnade bland mina 32 favoriter.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 8/9 2008.



MICKEY JUPP: Old rock ’n’ roller/S.P.Y. (Stiff BUY 36)
Release: 6 oktober 1978

Hallå? Mickey Jupp på en blygsam 29:e-placering måste vara en felaktig bedömning, va? Ja och nej. Som artist och låtskrivare är Jupp gigantisk i betydelse. En av pubrockens absolut största i allmänhet och en av mina allra största favoriter i synnerhet. Men som singelartist på Stiff har han, trots allt, marginell betydelse.
   Det finns flera orsaker till mitt ljumma förhållande till Jupps Stiff-singlar. ”My typewriter”/”Nature’s radio” (UPP1) är en utmärkt samlingssingel med två låtar från två olika epoker och dessutom enbart promo. ”Don’t talk to me”/Junk in my trunk” (GFR 001) är hämtad från det slarvproducerade ”Oxford”-albumet. Och ”Old rock ’n’ roller” är en i mina öron illa vald låt från ett nästan ypperligt album, ”Juppanese”.
   Den Nick Lowe-producerade förstasidan på den skivan är just ypperlig med idel kanonlåtar, förutom den här rutinmässiga, visserligen hårt svängande och lite förutsägbara rocklåten. Nästan vilken låt som helst av ”Making friends”, ”Short list”, ”School”, ”Down in old New Orleans” eller ”You’ll never get me up in one of those” hade garanterat placerat Mickey Jupp-singeln i Topp 5 av den här listan.
   ”Juppanese” skulle ursprungligen och genomgående produceras av Jupps gamle Southend-kollega Gary Brooker, sångare i Procol Harum, men skivbolaget tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe, därav uppdelningen av de olika spåren på olika skivsidor. Där den inledande Lowe-sidan, med hela Rockpile i kompet, är vida överlägsen Brookers sida.
   Även singeln har den uppdelningen. ”Old rock ’n’ roller” må musikaliskt vara en aning ospännande men textmässigt är det en Jupp i högform när han blandar självironi och vemod till högst betagande poesi. 1978 fyllde Mickey 38 år och kände sig onekligen lite för gammal för att åka på turné med ungdomar i en bransch full med 20-åringar. Så här lät det i sången:
   I getting too old - I'm way out of touch
   I don't play guitar - I use it as a crutch
   As for my singing - well that ain't up to much
   I'm getting too old - it ain't my scene

   I ain't done this kind of thing since I was seventeen
   But the man said do it - or you don't get a bean
   So I do it, do it until I'm blue in the face
   Sing and play guitar and jump all over the place

   Sing some heavy lyrics and some chords to suit
   Nobody even knows I'm as pissed as a newt
   I've been backstage drinking and watching the clock
   I'm and old rock and roller and I'm too old to rock

   I'm getting too old - it ain't my gig
   The music's too loud and the hall's too big
   The sounds I like - well, you wouldn't dig
   I'm and old rock and roller and my time has gone
   I stopped buying records back in 1961
   But seeing as I'm here, well, the show must go on


“S.P.Y.” är ordmässigt lika lysande, Mickey utger sig för att vara både CIA, FBI och KGB medan han försöker smeka sin älskade:
   Surrender to old Mickey, honey you'll be treated just fine.
   Men Gary Brookers produktion saknar all det sanslösa tryck som förstasidan har.

1978 var året då jag drabbades av Mickey Jupp-feber fullt ut. Samlingsskivan ”Mickey Jupp’s Legend” (Stiff) visade upp alla positiva sidor med Legend plus den mäktiga Arista-singeln ”Nature’s radio”.
   ”Old rock ’n’ roller”-singeln släpptes lagom till Be Stiff Route 78 Tour, den engelska turnén som genomfördes med tåg och förutom Jupp innehöll Wreckless Eric, Lene Lovich, Jona Lewie och Rachel Sweet. När turnén fortsatte i USA hoppade Jupp av (han är maniskt rädd för att flyga) och försvann snart också från Stiff. Hans minst sagt oregelbundna skivkarriär, Jupp har inte givit ut ett album med nya låtar sedan 1994, hade några kommersiella toppar på 80-talet, bland annat när han producerades av Francis Rossi från Status Quo.
   Som låtskrivare sprider Jupp fortfarande sina låtar men annars är det tämligen tyst kring honom som person. Men det finns nu långt framskridna planer på en återföreningsskiva med ursprungssättningen av Legend. Och titeln på den skivan är, märkligt nog med tanke på den just avhandlade 30 år gamla Jupp-singeln, ”Never too old to rock”. Som 68-åring konstaterar Mickey Jupp att man plötsligt aldrig kan bli för gammal för rock.
   På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Juppanese” (Repertoire, 2006)
   YouTube: Tyvärr, ingenting.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "Falling from grace"

Postad: 2017-06-10 07:59
Kategori: 10 år

I min serie med intressanta soundtracks uppmärksammade jag 2009 "Falling from grace", en skiva med bidrag från John Mellencamp, John Prine, Dwight Yoakam och Nanci Griffith.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 26/8 2009.


FALLING FROM GRACE (Mercury, 1991)
Jag har sett filmen, regisserad av John Mellencamp (hans hittills enda försök i den branschen) som också ligger bakom soundtracket, men upplevde den inte som någon minnesvärd historia. Och då hade jag ändå den här fantastiska skivan i huvudet och vetskapen om att den etablerade författaren Larry McMurtry skrivit manus.
   Den här serien ”Soundtracks” ska i första hand inte handla om filmerna. Det är bara i undantagsfall som jag har någon kommentar om själva filmen. Nej, ”Soundtracks” är en serie om filmskivor med intressant material. Och den här tillhör verkligen den kategorin. Med både unikt, specialinspelat och fantastiskt bra musikaliskt innehåll.
   Helt naturligt är det också Mellencamp som ligger bakom soundtracket som producent och på två låtar också artist. Dessutom har han skrivit låten som Dwight Yoakam sjunger men båda sina egna låtar har hans gitarrist Larry Crane skrivit. Crane, som även gör en egen utmärkt låt här, hade vid tiden för den här skivan lämnat Mellencamps band och försökte sig på en egen karriär som dock inte blev speciellt uppmärksammad. Men hans egen låt, de båda Mellencamp-låtarna och titellåten är exemplariska. I samma musikaliska tradition som Mellencamp just då befann sig. Med akustiska gitarrer, brinnande orgel, munspel, fiol och dragspel.
   Det finns inga uppgifter om musiker på skivan men jag misstänker att det är Mellencamp och hans band som ligger bakom alla utmärkta arrangemang. Och fiolspelaren Lisa Germano får chansen att göra två mycket intressanta, både vackra och catchy, instrumentallåtar
Dessutom bidrar flera andra etablerade musiker med mycket bra insatser. På Nanci Griffiths låt är den glasklara stämman i klass med Emmylou Harris på topp. Dessutom tillhör hennes låt det bästa hon har gjort.
   Yoakam gör en rocklåt med sin spektakulära countryröst och Janis Ian gör sig bra i Mellncamp-land med en egen låt som förra året hamnade på en ”Best of”-skiva med Ian. Och John Prines ”All the best” fanns redan med på hans ”The missing years”-album.
   Larry Rollins är en mindre känd countrysångare från Brownstown som får äran att sjunga Cranes titellåt. En akustisk countryballad av stora mått.
   Skivan riktiga höjdpunkt, bland alla andra höjdpunkter, är den tillfälliga supergrupp som bildats för det här tillfället. Buzzin’ Cousins är Mellencamp, Yoakam, Prine, Joe Ely och James McMurtry (Larrys son) i ett alldeles sagolikt samarbete i Mellencamp-låten ”Sweet Suzanne”. Vers för vers får låten en ny sångare och alla stämmorna möts i refrängen. Beautiful.
   Det finns dock några låtar som faller ur ramen. Pure Jam, som funnits i 20 år och har Mellencamps storebror Joe som sångare, gör Commitments-liknande anonym r&b-rock och den okända gruppen med det märkliga namnet QKUMBRZ sjunger fint men lite profillöst.

Innehåll:
1. Bud's Theme [Instrumental] - Lisa Germano
2. Cradle of the Interstate - Nanci Griffith
3. Whiskey Burnin' - Larry Crane
4. Common Day Man - Dwight Yoakam
5. It Don't Scare Me None - John Mellencamp
6. Searchin' for the Perfect Girl - Pure Jam
7. All the Best - John Prine
8. Hold Me Like You Used to Do - QKUMBRZ
9. Sweet Suzanne - Buzzin' Cousins
10. Nothing's for Free - John Mellencamp
11. Little Children [Instrumental] - Lisa Germano
12. Days Like These - Janis Ian
13. Falling from Grace - Larry Rollins

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: ”El corazon”

Postad: 2017-06-09 07:57
Kategori: 10 år

När jag recenserade Steve Earles album "El corazon" i Nerikes Allehanda 1997 gav jag den maximala 5+ i betyg. Mot slutet av 1997 utsåg jag det fantastiska albumet till årets bästa.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 3/10 1997.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 1997.

STEVE EARLE
El corazon
(Warner Bros/E-Squared)


90-TALET LER mot Steve Earle, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazon" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
"You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazon" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

/ Håkan




10 år (35)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2017 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.