Tidigare blogginlägg

Kjell Anderssons skivor (bonus)

Postad: 2021-03-18 07:56
Kategori: Kjell Andersson

JAG HAR SEDAN EN DRYG VECKA TILLBAKA uppmärksammat många mer eller mindre utmärkta skivor som Kjell Andersson har varit delaktig i. Jag har haft ambitionen i mitt tillbakablickande att undvika de mest uppenbara/framgångsrika projekten, med artister som Ulf Lundell, Roxette, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn, och därmed återupptäckt åtskilliga guldkorn (med Björn Holm, Basse Wickman, Anne-Lie Rydé, ”Cirkus Broadway” och Ola Magnell) som är väl värda ny uppmärksamhet.
   Jag har uteslutande ägnat min upptäcktsfärd åt 80-talsskivor och därmed vinylepokens produktion som inte minst visuellt, Kjell Anderssons alla lyckade skivomslag, hade ett högt värde för ögat. När cd:n fick sitt genombrott, i skiftet mellan 80- och 90-tal, tappade design sin avsevärda betydelse och kreativt storslagna idéer i förpackningen av skivor förminskades till nästan frimärksliknande lösningar.
   I den förändringens tid blev det möjligen ännu viktigare att producera musik som stod musikaliskt stark på egna ben. Och det har jag haft förmånen att uppfatta på många Kjell Andersson-relaterade skivor efter 1990. Som exempelvis på album med Wilmer X, Magnus Lindberg, Kajsa Grytt, Carla Jonsson, Totta, Freddie Wadling, Wilmer X (igen!), och Rebecka Törnqvist.
   Under 90- och 00-talets decennier återvände jag gång på gång till tre cd-skivor med ett av landets mest legendariska band, Sven-Ingvars. På ”Lika ung som då” (1996), ”Nio liv” (1998) och ”Retro aktiv” (2000), samtliga är fullständigt översållade med specialskrivna nya låtar, där Kjell Andersson inte bara hade designat omslagen utan hade också förärats den eleganta titeln Exekutiv Producent. Han var alltså mannen som framgångsrikt hade engagerat Sveriges bästa låtskrivare att leverera exklusivt låtmaterial som skulle framföras med Sven-Erik Magnussons värmländskt klingande tungomål.
   Det som 1994 inleddes med en specialskriven Niklas Strömstedt-låt, ”Byns enda blondin”, fick några år senare sin naturliga men också mer seriösa fortsättning på tre helgjutna album. Med låtar som lika gärna ville påminna om bandets rock'n'roll-rötter som de klassiska Svenstoppslåtarna på 60-talet.
   Det fyra år långa Sven-Ingvars-projektet får en ganska underordnad roll i Kjell Anderssons memoarbok ”Ingen går hel ur det här”, storleksmässigt som en simpel bisats faktiskt, men är mer värd än så. Därför har jag som bonusmaterial till mitt Kjell Andersson-tema återvänt till de genomgående utsökta Sven-Ingvars-skivorna och ännu en gång imponerats av låtar, melodier, texter, arrangemang, produktion och framförande.



SVEN-INGVARS: Lika ung dom då (NMG/EMI, 1996)
Producerad av Lasse Lindbom
Omslag: Kjell Andersson

Efter ”Byns enda blondin”-framgångarna fick Niklas Strömstedt förtroendet att skriva den precis lika välanpassade titellåten på det här albumet som ännu en gång specialkonstruerats för ett odödligt band som just då firade 40-årsjubileum. Lasse Lindboms produktion hade förmågan att blanda den giftiga ingrediensen nostalgi med absolut aktuell nutidskänsla och den musikaliska succén var självklar.
   1996 var kvintetten livs levande och spelade genomgående på alla låtar men där några exklusiva gästmusiker, som Mats Ronander, munspel, Jesper Lindberg, steelguitar, och Bernt Andersson, dragspel, gör tillfälliga inhopp. Liksom låtskrivarna Niklas Strömstedt och Nisse Hellberg på vox-orgel respektive slidegitarr på sina egna låtar.
   Redan vid det här första försöket är Sven-Ingvars-albumet en blomstrande bukett låtar somn blir autentisk pop när låtskrivarna i egen hög person hjälper till vid sångmikrofonen. Både Staffan Hellstrand, Per Gessle och Peter LeMarc höjer kvalitén med sin närvaro men det är Pluras ”Månskensnatt i Åmotfors” och LeMarcs ”Hus till salu” som tillsammans med titellåten är skivans höjdpunkter bland Bo Diddley-rytmer och texmexsväng.


SVEN-INGVARS: Nio liv (NMG/EMI, 1998)
Producerad av Lasse Lindbom
Omslag: Kjell Andersson

Innanför det lite modernare och mindre representativa skivomslaget döljer sig ungefär samma blandning av låtskrivarproffs, flest bidrag från Peter LeMarc, Plura, Nisse Hellberg och Per Gessle, som kombinerar härlig pop och vardagligt snillrika texter med melodiska ekon av "La Bamba", Bo Diddley och Neil Sedaka.
   Det är en fröjd att njuta av dessa låtskrivare i andra, mindre prestigefyllda, sammanhang än vi är vana vid. Som när LeMarc vågar skriva med en komisk touch, när Gessle gör simpelt geniala popschlagerlåtar och när Strömstedt slipper vara så förtvivlat känslomässig.
   Och Hellberg lyckas verkligen förena alla de där förutsättningarna till något riktigt stort i "Min vän Johanna", "Därför viskar jag ditt namn" och Chuck Berry-schablonen "Hoppa in i min bil".


SVEN-INGVARS: Retro aktiv (NMG/EMI, 2000)
Producerad och arrangerad av Mikael 'Nord' Andersson
Omslag: Kjell Andersson & Pär Wickholm

Här exploderar kvalitén igen. Ny producent och ett delvis nytt men ändå lättidentifierat sound har resulterat i ett album som i sin helhet håller från Per Gessles inledningslåt, hitpoplåten ”Upp i det blå”, till Dan Hylanders finallåt ”Så många mil, så många år...” som på mer än ett sätt påminner om gamla tider när bandet sjöng Fröding-texter.
   Peter LeMarc, som för övrigt är den låtskrivare som skänkt flest låtar (9) till de här tre Sven-Ingvars-albumen, imponerar ännu en gång med sina fyra bidrag som har en imponerande musikalisk bredd. Från rock'n'roll enligt skolboken (”På toppen igen”) till den känsliga texmexballaden ”Sofia i spegeln”.
   Även Nisse Hellberg når här sin formtopp av de sju låtar han har skrivit till Sven-Ingvars, ”Nånting stor hos mej”. Och Uno Svenningsson gör fin debut i sammanhanget med ”Kyssarna” där han också figurerar i kören. Några låtar har ett tyngre sound än på tidigare skivor, som exempelvis den slidegitarrkryddade ”En mogen mans blues” och Pluras låt ”Blåa ögon” är oväntat rockig och fulländar den perfekta musikaliska bredden på skivan.
   Enligt hela Sven-Ingvars-konceptet ekar några låtar dessutom bekant från musikhistorien. ”Saker jag borde gjort” påminner starkt om Claes-Göran Hederström 1968 och ”Här nere på jorden” har uppenbara likheter med ”Snabbköpskassörskan” men det är lätt att förtränga.

/ Håkan

Minnet av Anders Erkman lever vidare

Postad: 2021-03-17 07:54
Kategori: Anders Erkman


Anders Erkman in action! På presskonferensen efter Ulf Lundells premiärspelning i Falun på höstturnén 1985 lutar sig Anders fram mellan artister och pressfolk i jakt på den perfekta bilden. Här blir Anders själv fångad på bild av Aftonbladets fotograf Torbjörn Ekebackes kamera. Längst ned på sidan kan ni se resultatet av Anders strävsamma jobb som fotograf med en bild på presskonferensen från Anders vinkel.


IDAG ÄR DET ETT ÅR SEDAN MIN FOTOGRAFERANDE vän och arbetskamrat Anders Erkman gick bort. Vid ständigt nya tillfällen och nästan varje dag får jag möjlighet att tänka tillbaka på en kärleksfull människa och arbetskamrat när jag regelbundet i mitt minne återvänder till alla glada och intressanta ögonblick från vårt 42 år långa samarbete.
   Det började i augusti 1978 på en Ulf Lundell-konsert och fortsatte på ett otal andra konserter och intervjutillfällen, inte så sällan med Lundell som huvudperson, av vilka väldigt många finns dokumenterade i både bild och text på Håkans Pop.
   Förra sommaren gjorde jag Anders bilder till ett återkommande tema på Håkans Pop när jag varje dag publicerade ett nytt förstklassigt fotografi signerat Anders. Ett gränslöst imponerande livsverk som det går att återvända till, alla bilder finns tillgängliga under kategorin ”Anders Erkman”.
   Under alla år gjorde Anders bilder mina blogginlägg och recensioner i Nerikes Allehanda så mycket mer intressanta. Han gjorde alltid sitt jobb med samma höga ambition och gång på gång resulterade det i underbara bilder och huvudsakligen svartvita konsertminnen.
   Till viss del går det väl att minnas konserter genom att läsa mina gamla recensioner (finns här på Håkans Pop) men det är ju Anders Erkmans svartvita bilder som bokstavligen väcker minnen, som får dofterna från det gamla konsertögonblicket att framträda igen och får mig att ännu en gång dra mig till minnes den genuina känslan från förr.
   Tack Anders, minnet av dig och våra gemensamma upplevelser lever vidare.


Ulf Lundells presskonferens i Falun 1985 med Anders Erkmans kamera.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (6)

Postad: 2021-03-16 11:37
Kategori: Kjell Andersson

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ GENOMGÅNGEN av några Kjell Andersson-relaterade skivor. Idag blir det en hänsynslös och brutal mix av körmusik, amerikansk singer/songwriter-pop och vild rhythm & blues.



AD LIBITUM (Parlophone/EMI, 1986)
Plagiatör: Kjell Andersson

Kjell och EMI gav också ut körmusik med Linköpingskören Ad Libitum. Och jag lyssnade och recenserade för innehållet är genomgående Beatles-musik arrangerad för kör och orkester med flera sjungande artister: Basse Wickman, Lill Lindfors, Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Jerry Williams. Omslaget är en helt egen historia. Kjell Andersson, som här kallar sig ”plagiatör”, har kopierat Beatles vita album in i minsta detalj med både exakt typografi, design och till och med artistnamnet i relief på framsidan av konvolutet.
   Kjell och EMI had egentligen begravt Parlophone-etiketten 1983 men den dök ändå upp sporadiskt åren efter.
   Min recension i Nerikes Allehanda 20 maj 1986: ”Att förvandla Beatles-låtar till körmusik låter som ett hopplöst projekt men Ad Libitums album ger faktiskt nya och oanade dimensioner till gamla klassiker även för en inbiten Beatles-fantast.”
   Dagens omdöme: Ren körmusik kan bli lite enahanda och monoton men artister som Basse Wickman (”All you need is love”) och Anne-Lie Rydé/Eva Dahlgren (”The long and winding road”) gör versionerna ändå lite intressanta.
   Skivan finns inte på Spotify.


ERIC ANDERSEN: Tight in the night (EMI, 1984)
Producerad av Eric Andersen
Design: Unni Askeland och Kjell Andersson

Amerikanen Eric Andersen tillhör legendarerna som i 60-talets inledning skrev amerikansk musikhistoria tillsammans med namn som Phil Ochs, Joan Baez och Bob Dylan i Greenwich Village i New York. Han hade sedan 80-talets början bott i Norge, gift med konstnärinnan Unni Askeland, när han fick kontakter i Sverige och gav ut det här albumet som till hälften är inspelat i Kanada/Sverige.
   Min recension i Nerikes Allehanda 10 april 1984: "Det svenska kompet vinner på fantasifullt samarbete med Rickfors, Wickman och Dahlgren i kören. Andersen är en underskattad låtskrivare som poppat upp sig avsevärt."
   Dagens omdöme: Välspelat och genomarbetat men lite väl mycket konventionell pop med ett och annat reggaestänk i arrangemangen. Raj Montana-folk i kompet på de svenska inspelningarna ger kvalité men saknar avgörande personlighet i både material och produktion.
   Skivan finns inte på Spotify.

ROST: Rost (Parlophone/EMI, 1982)
Producerad av Lasse Finberg & Rost
Design Kjell Andersson

Den svenska trion Rost, med huvudsakligen covers på sin repertoar, var ett utpräglat liveband som 1981 höll på att bli Ulf Lundells nya kompband men gick in i EMI-studion för att spela in ett eget album med producenten Lasse Finberg, rutinerad gitarrist med erfarenhet från Basse Wickman, Madhouse och Mikael Rickfors.
   Min recension i Nerikes Allehanda 1 februari 1983: ”Rost har gjort ett mer än lovligt försök att pressa ner sin rockbaserade musik på vinyl. På bara tre man lyckas de skapa väldigt ljudtäta arrangemang av rent internationell snits.”
   Dagens omdöme: Innanför ett av Kjell Anderssons vackraste skivomslag, fotografiet kolorerat av Donna Cronin, döljer sig en imponerande mix av rhythm & blues, garagerock, Stones-rock, och soul med båda fötterna i 50- och 60-talet. Flera klasser bättre live än på skiva och Rost hamnade i samma fälla som Mosquitos gjorde några år senare, båda banden hade gitarristen Janne Oldaeus som medlem.
   Bland de övervägande coverlåtarna finns det några originallåtar som Rost-basisten Matts Alsberg har skrivit med bravur, bland annat utmärkta ”Goodbye clowns & Yockomo” där inte bara låttiteln påminner om Dr Feelgood.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (5)

Postad: 2021-03-15 16:07
Kategori: Kjell Andersson

KJELL ANDERSSON MÅ VARA KÄND FÖR samarbetet med Ulf Lundell i första hand men också som vägledande A&R för en mängd andra svenska artister och grupper. Men det som har gjort honom riktigt ”berömd” är nog skivorna där han i ett projekt har samlat många olika artister kring ett visst ämne eller en artisthyllning.
   Jag vill gärna utnämna Kjells fantastiska hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk, ”Den flygande holländaren” (1988), till premiär i den uppmärksammade projektgenren. Men hans första exempel på en skiva kring ett visst sammanhållande tema kom faktiskt redan till julen 1979, ”Glitter, glögg & rock'n'roll”, där en mängd EMI-artister (bland annat Lundell, Magnus Lindberg, Janne Andersson Pop, Gyllene Tider och Björn Skifs) hade samlats för att framföra både traditionella låtar och specialskrivet material med jultema.
Mauro Scocco   Nej, det var med ”Den flygande holländaren” som Kjell Anderssons storartade insats att samla artister som sjöng Cornelis-låtar i väldigt personliga versioner. Ett praktverk, såväl visuellt som musikaliskt, som tio år senare fick en uppföljare ”DSH2” med huvudsakligen en ny upplaga med svenska artister som tolkade Cornelis. Ytterligare tio år senare, 2008, gavs de båda upplagorna ut samlade i en 3cd-box. Ett verk av Kjell Andersson från början till slut.
   Samma år som ”Den flygande holländaren” gavs ut, 1988, inledde Kjell ett annat projekt med Eldkvarn i centrum, en liveskiva med kända artister som gäster, ”Cirkus Broadway”. I ett stort cirkustält genomfördes sommaren 1988 föreställningar i både Göteborg, fyra konserter, och Stockholm, fyra föreställningar.
   Det var under de här åren i slutet på 80-talet som man förstod att Kjell Andersson hade ett större kontaktnät än bara den inre EMI-kretsen och lockade med sig ett antal andra välkända artister i sina projekt.
   ”Cirkus Broadway” släpptes på ett dubbelalbum 1989 och året därefter sammanställde Kjell en hyllningsplatta med Evert Taube-låtar, ”Taube”, där ett antal typiska EMI-artister fick sedvanligt sällskap av Eva Dahlgren, Gina Jacobi, John Holm och Peter LeMarc.
   1994 samlade Kjell återigen ihop en mängd sånger om barn, ”Vilda fåglar”, som låtskrivarna sedan framförde under Kjells ledning. Sedan har Kjell legat bakom flera hyllningsplattor till både Plura, Olle Adolphson, Totta och Mauro Scocco.
   Vi ska i sammanhanget inte glömma bort alla Kjell Anderssons Lundell-relaterade praktverk: ”Livslinjen” (1991), ”Under vulkanen” (2008) och det definitivt sista samarbetet ”Hemåt genom Rift Valley” (2015).
   Den här lilla korta Kjell Andersson-festivalen som just nu uppmärksammas på Håkans Pop har i huvudsak siktat in sig på 80-talets vinylera och lagt fokus på de mindre kända skivorna.

IDAG KONCENTRERAR JAG MIG PÅ TVÅ starkt Kjell Andersson-relaterade album med olika artister, den ovannämnda Eldkvarn-konserten plus ett lågprofilerat inspelat album med huvudsakligen covers i repertoaren.



”CIRKUS BROADWAY” (EMI, 1989)
Omslaget är gjort av Kjell Andersson

DET HÄR DUBBELALBUMET SPELADES IN i ett stort tält, med plats för fem-sextusen åskådare, live på Gärdet i Stockholm i juli 1988. Projektet har märkvärdigt nog ingen ansvarig producent men har ändå resulterat i en livekonsert som är extremt underhållande med ett varierat innehåll men med stort fokus på Eldkvarns huvudroll som både kompband och huvudartister.
   Det här, med en livekonsert i ett stort tält, var ursprungligen Kjell Anderssons idé som han hade fått på en resa till Irland. Och tanken var inte att bjuda in artister som skulle bjuda på en mängd covers i lätt igenkända och rutinmässiga versioner utan här blev det seriöst och originalmaterial på allvar. Från Eldkvarn till alla gästartister (se fotografi längst ned på sidan) där några, Eva Dahlgren, Totta och Orup, föll bort på vägen från inspelning till skiva. Det var faktiskt så seriöst och ambitiöst att de sammanlagt åtta konserterna förbereddes i sju veckor långa repetitioner. Det hörs!
   1988 stod Eldkvarn på topp. ”Kungarna från Broadway” var deras hittills största kommersiella succé och bandet visar sig på styva linan vid upprepade tillfällen på skivan. ”Kungsholmskopplet” har fått ett hejvilt cajunkryddat sväng av sällan skådat slag inklusive ett banjosolo av extramedlemmen Jesper Lindberg. Carla bjuder på ett blixtrande gitarrsolo i Thåströms version av Pughs ”Visan om Bo” och punktempot i Thåströms ”Flyktsoda” doftar både energi, ambition och engagemang. Carla lyfter också Pughs framträdande med ”Här kommer natten” till himmelska höjder och tillsammans gör Pugh och Thåström den för dem naturliga Kurt Weill-duetten ”Surabaya Johnny” till nya höjder. Och i Wilmer X-duon Nisse & Jalles ”Sorger på parad” förvandlas Eldkvarn till ett frejdigt countryband med hjälp av ännu en extramusiker, Bosse Linné på fiol.
   Och Plura och hela Eldkvarn spelar sin genomgående huvudroll på skivan, elva låtar, med stor ackuratess. Från den redan gamla låten ”Holberg hotell” till helt aktuella låtar. Och en väldigt lågmäld Marie Fredriksson och ett tvärtemot tungt Ratata faller inte ur ramen.
   
   Skivan finns inte på Spotify.

SIDA A
Cirkus Broadway/Ikväll 1:50
Eldkvarn – Kungarna Från Broadway 4:02
Eldkvarn – Småstadskväll 2:54
Eldkvarn – Största Skvallret I Stan 2:57
Eldkvarn – Kungsholmskopplet 4:00
Ratata – Se Dig Inte Om 3:35
Ratata – Försent 4:13

SIDA B
Eldkvarn – Vild, Vild, Vild 3:22
Kajsa & Malena – Romeo & Diskerskan 5:01
Peter LeMarc – Närmare Gränsen 5:05
Peter LeMarc – Längre Än Så 5:20
Eldkvarn – Holberg Hotel 5:42

SIDA C
Thåström – Visan Om Bo 2:51
Thåström – Flyktsoda 4:18
Pugh Rogefeldt – Här Kommer Natten 4:55
Pugh Rogefeldt/Thåström – Surabaya Johnny 5:22
Eldkvarn – Nerför Floden 4:31
Eldkvarn – Pojkar, Pojkar, Pojkar 2:31

SIDA D
Eldkvarn – Älskaren Från Det Öde Landet 7:30
Marie Fredriksson – Jag Brände Din Bild 4:12
Nisse & Jalle – Sorger På Parad 2:53
Eldkvarn – I Skydd Av Mörkret 3:30
Eldkvarn – Kärlekens Tunga 3:50
Cirkus Broadway 1:04


PARTY! (Parlophone/EMI, 1983)
Producerad av Lasse Lindbom & Kjell Andersson
Design: Kjell Andersson

EN LIVESKIVA AV LÄGERELDSTATUS INSPELAD under opretentiösa förhållanden på Gotland och i EMI:s studio i Stockholm. Förutom inledande ”Vänner”, specialskriven av Per Gessle, Mats Persson och Niklas Strömstedt, innehåller skivan genomgående utländska covers framförda av en rad kända EMI-profiler plus Basse Wickman. Med sju akustiska gitarrer, en mängd röster och Backa Hans Erikssons stabila kontrabas har det blivit så spontant och lagom repeterat som det låter.
   Här delar Per Gessle, Niklas Strömstedt, Basse Wickman, Lasse Lindbom, Janne Bark, Efva Attling, Marie Fredriksson och Eric Andersen på sångmikrofonen medan atmosfären i bakgrunden är pratig och livlig, helt enkelt influerad av Beach Boys liveskiva från 1965 med samma titel. Det svenska gänget bjuder också på en 27 sekunder passande kort introversion av ”Barbara Ann” men låten får inte ens plats på skivomslaget.
   Visst blir det repertoarmässigt ibland ganska förutsägbart i låtval och spontana allsångslåtar. Beatles- och Everly Brothers-potpurri överraskar inte och versionerna av ”Reason to believe”, ”Hey baby” och kopplingen ”Do you love me/Twist and shout” är inte sensationella och ”Helpless” med Janne Bark har jag hört på Lundell-konserter tidigare. Däremot gör han McGuinness Flints ”When I'm dead and gone” mycket bra.
   ”Love the one you're with” med trion Lasse Lindbom, Marie Fredriksson och Per Gessle fungerar så perfekt att de två år senare, på ANC-galan, fick upprepa sin sångmässigt framförda version.
   Eric Andersen gör sitt bästa för att härma Elvis Presley i ”Tryin' to get to you” men Basse Wickman gör stordåd av Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”Don't lose your grip on love.
   I samband med den här releasen i november 1983 begravde Kjell och EMI den svenska avdelningen av Parlophone-etiketten. Året därpå startade Kjell den numera legendariska Hi Fidelity-etiketten.
   Skivan finns inte på Spotify.

Sida A
Vänner 3:00
If You Gotta Go, Go Now! 3:05
When I'm Dead And Gone 4:17
Beatles-Medley:
a) I Don't Want To Spoil The Party
2:00
b) I'll Follow The Sun 1:14
c) I Should Have Known Better 2:23
Reason To Believe 2:38
Hey Baby 2:28
Tryin' To Get To You 2:54

Sida B
Do You Love Me 2:11/Twist And Shout 1:10
Everly Bros-Medley:
a) When Will I Be Loved
1:18
b) Bye Bye Love 2:12
Barbara Ann 0:27
Helpless 3:57
Love The One You're With 3:07
Younger Girl 2:30
(The Best Part Of) Breaking Up 2:46
Don't Lose Your Grip On Love 4:21
Morning After The Party 2:50


Cirkus Broadway-husbandet Eldkvarn med några gästartister. Övre raden från vänster: Claes von Heijne, Mauro Scocco, Joakim Thåström, Carl Jonsson, Tony Thorén och Johan Ekelund. Nedre raden från vänster: Plura Jonsson, Ebba Forsberg, Peter Smoliansky och Eva Dahlgren.

/ Håkan

LIVEALBUM #10: Rolling Stones

Postad: 2021-03-15 07:55
Kategori: Bästa livealbum

ROLLING STONES: Get yer ya-ya's out! (Decca, 1970)

ROLLING STONES, SOM HÄR UPPTRÄDER UTAN ”THE” framför, kan väl i sanningens namn kallas en institution som har existerat som grupp i snart 60 år. Med blott några små förändringar i gruppen har Stones turnerat mer än de flesta under alla decennier sedan 1962 och har av naturliga skäl också givit ut fler liveskivor än många andra seglivade grupper. Varför jag i den stenhårda konkurrensen väljer att utse bandets första livealbum till det bästa handlar varken om nostalgi, utsökt repertoar eller originalitet. Det var helt enkelt så att Stones i november 1969, när skivan spelades in, var inne i sin mest inspirerade period. En nystart som skulle ge eko år framöver.
   Jag räknar inte Stones första så kallade livealbum ”Got live if you want it!” (släppt 1966 enbart i USA) som en renodlad liveskiva, två studioinspelade spår med pålagt publikljud diskvalificerar skivan från den seriösa kategorin. Då är ”Get yer ya-ya's out!” i en jämförelse så mycket mer levande, så mycket mer fylld av hungrig energi och så mycket mer välspelad och perfekt framförd.
   Nystarten för bandet förklaras av den unge (20 år) gitarristen Mick Taylors entré som här befinner sig på sin första Stones-turné som utspelar sig i USA mellan 7 november och 6 december 1969 och avslutas med den fatala konserten i Altamont med flera dödsoffer. Dagen innan hade Stones med spänning emotsedda album ”Let it bleed” släppts och tre låtar från den skivan finns med på ”Get yer ya-ya's out!”. Där Taylor får underbart stort utrymme på flera låtar. Det blixtrande gitarrsolot på ”Sympathy for the devil” är förmodligen Taylors imponerande insats. Tillsammans med Mick Jaggers munspelsolon förlänger Taylor en delvis improviserad ”Midnight rambler” från studioversionens 6:52 till mäktiga 9:04.
   När Taylor kom in i Stones i juni 1969, handplockad från John Mayall's Bluesbreakers, var ”Let it it bleed” nästan färdiginspelad och han spelar endast på två spår. På turnén och liveskivan får han med ungdomlig energi och fantastisk skicklighet större spelrum och blir den stora gitarrkollegan som Keith Richards saknat i många år.
   Liveskivan är huvudsakligen inspelad på tre av Madison Square Garden-spelningarna 27 och 28 november. När kvintetten Stones, förstärkta med pianisten Ian Stewart, gick upp på scenen framåt midnatt, efter Ike & Tina Turner, B B King och Terry Reid, hade de 15 låtar framför sig. En setlista (förkortad till 10 låtar på skivan) dominerad av låtarna från senaste albumen ”Beggars banquet” och den ännu inte officiellt släppta ”Let it bleed”. Inte så många gamla klassiska låtar. Undantaget är väl coverlåtarna, Chuck Berrys båda ”Carol” och ”Little Queenie”, som pekar långt tillbaka till den tidiga Stones-eran. ”Little Queenie” är egentligen en ganska unik raritet i Stones diskografi, låten har aldrig givits ut av Stones i en studioinspelning.
   Stones två senaste singlar toppar naturligtvis innehållet på ”Get yer ya-ya's out!”. Bandet chockstartar föreställningen med ”Jumpin' Jack Flash”, en låt som varje gång jag har sett Stones live (1973, 1982 och 2003) tillhört finallåtarna, och den då helt aktuella "Honky Tonk Women" var mot slutet av konserten en lika given låt.
   Tekniker på Stones USA-turné var Glyn Johns som redan 1969 var rutinerad och etablerad i musikbranschen. Som tekniker hade han förutom Stones jobbat professionellt sedan 1964 med inspelningar för Kinks, Small Faces, Procol Harum, The Move och även hunnit med att inleda sin karriär som producent på skivor med Steve Miller Band och Family.
   Parallelt med Stones-åtagandet, som gav honom producentcredit på ”Get yer ya-ya's out!”, var Johns 1969 i hög grad involverad i Beatles inspelningar i allmänhet och ”Let it be”-albumet i synnerhet. Bara en månad efter Stones turnéavslutning gick Johns in i studion för att försöka slutföra Beatles sista album, som än så länge hette ”Get back”, innan Phil Spector kom och tog över alltihop.
   Fram till och med 1973 hade Keith Richards kvar sitt ”artistnamn” utan s på slutet som förklarar stavningen på alla låtskrivarcredits nedan. Apropå det hävdade Jagger/Richard att ”Love in vain” var en traditionell låt, inte skriven av Robert Johnson, men en följande rättegångsprocess fastslog att låtskrivaren var Johnson så den uppgiften har ändrats på senare utgåvor.


Side 1

"Jumpin' Jack Flash"
(Mick Jagger/Keith Richard) - 4:02
"Carol" (Chuck Berry) - 3:46
"Stray Cat Blues" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:46
"Love in Vain" (Trad. Arr. Mick Jagger/Keith Richard) - 4:56
"Midnight Rambler" (Mick Jagger/Keith Richard) - 9:04

Side 2

"Sympathy for the Devil"
(Mick Jagger/Keith Richard) - 6:51
"Live With Me" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:02
"Little Queenie" (Chuck Berry) - 4:33
"Honky Tonk Women" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:34
"Street Fighting Man" (Mick Jagger/Keith Richard) - 4:03

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (4)

Postad: 2021-03-13 12:55
Kategori: Kjell Andersson

HÄR KOMMER YTTERLIGARE TRE KJELL ANDERSSON-relaterade skivor som jag vill granska och kolla om de håller dagens krav på god musik. Jag berättar också om artisternas aktuella position när de gavs ut, citerar mina gamla autentiska skivrecensioner och ger ett dagens omdöme om skivorna. I vanlig ordning tittar jag förbi de uppenbart framgångsrika EMI-artisterna och siktar in mig på de nästan bortglömda skivorna. Både Ola Magnell- och Niklas Strömstedt-skivan finns på Spotify.



OLA MAGNELL: Neurotikas motell (EMI, 1989)
Producerad av Thomas Almqvist
Omslag av Kjell Andersson

Efter ”100 år” som en typisk Metronome-artist tog Ola Magnell 1989 steget över till EMI där han fortsatte skriva poetiskt starka texter med ny producent och delvis ny musikalisk omgivning.
   Min recension i Nerikes Allehanda 30 maj 1989: Thomas Almquists produktion tillvaratar poetens känslor i en modern inspelningsstudio. Sköna körer och en John Holm-duett (”Sittande fåglar” är en klassiker!) som höjdpunkt och när magister Magnell inte blir för intellektuell i språket är det skön poesi som ljuder.”
   Dagens omdöme: Vid den här tidpunkten, i slutet på 80-talet, hade Ola lite svårt att vara kreativ men med nytt skivbolag i ryggen fick han igång maskineriet med sedvanligt starka texter som viktig ingrediens. Musikaliskt har skivan en härlig blandning och med duett-sångaren John Holm på en låt och Marie Bergman, Titiyo och Karin Wistrand i kören växer låtarna till klassisk Ola Magnell-nivå.


NIKLAS STRÖMSTEDT & SKARPA SKOTT: Andra äventyr (EMI, 1983)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Vid sidan av jobbet i Ulf Lundells kompband gjorde Niklas en solokarriär som tidigt 80-tal inte blev så uppmärksammad. ”Andra äventyr” är andra soloalbumet, nu med egna kompbandet bakom sig.
   Min recension i Nerikes Allehanda 20 december 1983: ”Niklas har ett särdeles gott öra till lättfångade melodier, läckra arrangemang och lättsamma texter”.
   Dagens omdöme: Jag minns skivan som tuffare och mer rättfram men kan ha förväxlat den med en konsert i samband med skivrelease. Nej, när jag lyssnar nu låter det ganska snällt och utan personlig profil om skivan men det starka kompbandet, tre Raj Montana-medlemmar plus Janne Bark, gör sitt bästa med ett ganska mediokert låtmaterial. Därmed delar jag inte direkt åsikten med mig själv för nästan 40 år sedan... Kvalitén tar sig dock på skivans andrasida.


REX DE ROX: Moderna mysterier (Hi Fidelity/EMI, 1985)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Här chansade Kjell och EMI våldsamt på en ung Stockholmskvintett med ett minialbum, sex låtar, som, vad jag minns, inte uppmärksammades någonstans.
   Min recension i Nerikes Allehanda 7 maj 1985: ”Unga grabbar med poppiga ambitioner. Det är en svår genre och det blir lätt menlöst som mycket avlägsna skuggor av Gyllene Tider.”
   Dagens omdöme: Det här var väl EMI:s desperata försök att hitta nya unga skivköpare. Men trots den proffsiga inramningen med läcker Marie Fredriksson-sång på en låt är debutskivan ganska profillös och dessvärre både anonym och opersonlig. Dock inleds skivan med en frisk fläkt till låt, ”Sätta segel”, som lovade gott i sitt powerpopstuk men resten av skivan levde inte upp till förhoppningarna.
   Skivan finns inte på Spotify.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (3)

Postad: 2021-03-12 14:34
Kategori: Kjell Andersson

VI FORTSÄTTER IDAG MED KJELL ANDERSSON-TEMAT genom att utforska vinylhyllorna, titta tillbaka i historien och lyssna på de gamla skivorna. Jag presenterar innehållet på skivan, citerar min autentiska då aktuella recension i Nerikes Allehanda och ger slutligen dagens omdöme om skivan.



BARK: Ritual (Hi Fidelity/EMI, 1985)
Producerad av Kjell Andersson och Niklas Strömstedt
Design: Kjell Andersson

Efter de framgångsrika åren bakom Ulf Lundell fick gitarristen Janne Bark göra ett soloalbum fast i gruppformat. Mestadels eget låtmaterial, två texter av Lundell.
   Min recension i Nerikes Allehanda 7 maj 1985: ”Bark, mest känd som tuff gitarrist, sjunger ganska känsligt och för tankarna mer till Per Gessle än Ulf Lundell. Produktionen, arrangemangen och låtarna har en tidlös karaktär.”
   Dagens omdöme: Märkvärdigt tunn röst har påverkat soundet på hela albumet i allmänhet och den svenska versionen av Neil Youngs ”Cinnamon girl” i synnerhet. Trots fina gitarrer är det här mer pop än rock. En produkt från lagom-landet Sverige.


ANNE-LIE RYDÉ: Den sista flykten (EMI, 1987)
Producerad av Dagge Lundquist
Design: Kjell Andersson

Anne-Lies tredje soloalbum som toppar allt hon har gjort på skiva (5:a på min årsbästalista) men halsproblem ställde in turnéer och det definitiva genombrottet som liveartist blev inställt.
   Min recension i Nerikes Allehanda 10 mars 1987: ”Hon sjunger annorlunda, bättre och mer omfångsrikt. Tidigare har hennes njutbara röst seglat i de högre nivåerna mest hela tiden. Nu har hon styrkan att hålla igen och upptäcka andra dimensioner med sin röst.”
   Dagens omdöme: Stark sånginsats, fina låtskrivarsamarbeten, med bland annat Mauro Scocco, Mikael Rickfors och Per Gessle, och ny producent är nyckeln till det goda resultatet. Anne-Lie har själv skrivit texterna till hela albumet och hennes kompband har kollektivt arbetat fram arrangemangen som ger skivan en helhet.


LASSE LINDBOM: Svarta rosor & vit R&B (Hi Fidelity/EMI, 1984)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Efter många år i Lasse Lindbom Band och hårdjobbande producent gör han äntligen en soloskiva där maskiner och programmering spelar huvudrollen.
   Min recension i Nerikes Allehanda 6 november 1984: ”Framgångsrik producent har gått in för lite modernare tongångar fast som sångare är han ojämn. Får hjälp av bland annat Lindberg och Lundell (som skrivit skivans svagaste låt) men största insatsen gör Marie Fredriksson på keyboards och skönsång.”
   Dagens omdöme: Fram till 1984 får vi beskriva Lindbom som en old school-producent men här tar han steget in i den moderna världen med hjälp av en stor maskinpark. Det låter som fullständig lekstuga bland ”instrument” som heter DX-7, Juno 106 och JX-3P och på vägen lyckas de massakrera en John David Souther-låt.

/ Håkan

Krönika: Januari 1990

Postad: 2021-03-12 07:53
Kategori: Krönikor

Det finns alltid en anledning att påminna om singel-b-sidor ty där har man genom åren kunnat upptäcka guldkantat men lite bortglömt material.
   1990 var cd-skivan lanserad på allvar och begreppet ”baksida” var ju plötsligt inaktuellt. Och därmed dog också intresset hos skivbolag och artister för att bjuda på något alldeles extra vid sidan av singelns huvudlåt. Jag fortsätter dock att i krönikan skriva om både fram- och baksida. Vem som sjöng om singel-b-sidor på radion har jag glömt...

 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 1990.
 
BORTGLÖMD SIDA

FINNS DET NÅGOT SÅ OVÄSENTLIGT som en singelbaksida? Vem bryr sig om en b-sida?, sjunger de på radion och måhända har de förbaskat rätt. Singelbaksidans värde har skiftat genom tiderna men verkar nu vara en död institution. Men undantag finns.
   I nio fall av tio ges en singel ut för att plugga ett album, vara säljargument till hela albumet. Hamnar sedan singeln på en lista blir det givetvis bingo och allt på köpet.
   På singeln ska a-sidan, den så kallade framsidan, vara av så pass stark kvalité att ingen kräver någonting på dess baksida, b-sidan.
   Det har fått följden att baksidan ofta upptar samma låt i en ny mix, på ett annat språk, snabbare tempo eller annorlunda version. Föga konstnärligt mångsidigt precis.
   Få artister lägger något vettigt på singelns baksida nu för tiden. Ofta är det en upprepning av a-sidan eller en dussinlåt från albumet och alltför sällan ytterligare en stark låt. Som vi borde kräva med tanke på singelpriset som bara ökar.
   Den här trenden är dessvärre inte ny. Skivproducenten Phil Spector var pionjär i början på 60-talet.
   När han gjorde sina klassiska singlar med tjejgrupper som Crystals, Ronettes och sångerskan Darlene Love ville han på inget sätt ta uppmärksamheten från a-sidan.
   Därför gjordes b-sidorna instrumentala med titlar som ”Flip and Nitry”, ”Tedesco and Pitman”, ”Nino and Sonny” och ”Harry and Milt meet Hal B”. Låttitlarna syftade på musiker och ”komponerades” av Spector själv men var i praktiken jamsessions med studioorkestern.

/ Håkan

Kjell Anderssons skivor (2)

Postad: 2021-03-11 14:02
Kategori: Kjell Andersson

KJELL ANDERSSON-TEMAT PÅ HÅKANS POP fortsätter med ännu en djupdykning bland 80-talets vinylskivor som på ett eller annat sätt har en koppling till legendaren Andersson. Dagens tre album har samtliga Kjell Andersson som medproducent.



ULF LODIN: En stulen skatt (EMI, 1984)
Producerad av Ulf Lodin & Kjell Andersson
Design: Kjell Andersson

Konstnären Ulf Lodins skivdebut, som pryds av en av hans målningar, gjorde inget större eko när den dök upp och fort försvann ur minnet. Tio egna sånger på svenska och flera Eldkvarn-medlemmar i kompet. Här kallar sig Raga de Gosch för Carl Tim Werner som också blev hans namn när han kompade Ulf Lundell ett år senare.
   Recension i Nerikes Allehanda 10 april 1984: ”Lodin har hamnat i kläm i jämförelserna med Lundell och Lindberg. Hans krampaktiga scenstil smittar av sig på hans sammanbitna poesi”.
   Dagens omdöme: Lodins debut är mer personlig än uppföljaren fyra år senare där han desperat jagade hits. Med rösten i centrum, hes och ansträngd, försöker han även här skriva och producera låtar man minns men det finns förklaringar varför Londin bara blev en dagslända och knappt det. De hetsiga låtarna dominerar men Lodin är bättre och personligare i de nedtonade låtarna, som exempelvis titellåten, i ett lugnare och lägre röstläge.
   Skivan finns inte på Spotify.


BJÖRN HOLM: Man överbord (Hi Fidelity/EMI)
Producerad av Kjell Andersson, Backa Hans Eriksson & Hasse Olsson
Design: Kjell Andersson

Efter två album i producenten Coste Apetreas programmerade värld bytte Björn skivbolag och musikalisk inriktning och sökte sig till levande musiker i EMI-studion.
   Recension i Nerikes Allehanda 21 april 1987. ”Han sjunger på sin höjd i ett enda tonläge men hans låtar, som länge har varit populära, är fortfarande starka. Roligast är dock kompet och soundet.
   Dagens omdöme: Med sin vänliga stämma och varma skånsk accent förmedlar Björn sina texter till genomarbetade arrangemang som varken dränker eller överskuggar hans personlighet. 80-talets mest anlitade studiomusiker och Bengan Blomgrens slide förstärker kvalitén på en handfull vackra sånger som jag orättvist hade glömt.
   Skivan finns inte på Spotify.


BASSE WICKMAN: Gränsland (Hi Fidelity/EMI, 1987)
Producerad av Kjell Andersson & Backa Hans Eriksson
Design: Kjell Andersson

Albumet är Basse Wickmans ”stora” återkomst till EMI när han för första gången skriver låtar och sjunger på svenska. Stort för en artist som hela livet har haft den amerikanska västkusten som förebild.
   Recension i Nerikes Allehanda 9 februari 1988. ”Albumet befinner sig, som titeln säger, i gränslandet mellan rock och visa. På gott och ont. Texterna är i sin helhet överraskande bra av en man som växt upp med det engelska språket. Poetiska berättelser i en vemodig klang som bara Basse Wickman behärskar inom det här landets gränser.”
   Dagens omdöme: Basse sjunger inte bara helt naturligt och starkt på svenska. Han har samtidigt öppnat dörren för lite svensk folkmusik, exempelvis bjudit in medlemmar från Folk & Rackare på några låtar, men gör fortfarande personlig popmusik med en vemodig stämma. Imponerar varken han har fru Carin Kjellman, en vacker slide eller pappa Puttes klarinett bredvid sig.

/ Håkan

Tributes: Kjell Andersson

Postad: 2021-03-11 07:55
Kategori: Kjell Andersson

Under några dagar vecka 6 fanns den här skivan tillgänglig på Spotify men drogs in av rättighetsskäl. Jag hann skriva en recension och publicerade den också under några timmar innan jag valde att lyfta bort den.
   Med det ökande intresset för Kjell Anderssons bok "Ingen går hel ur det här" lägger jag ut recensionen igen men skivan går numera inte att lyssna på.




”Ingen går hel ur det här” (Ella Ruth Institutet, 2021)

DET HÄR ÄR EN ANNORLUNDA HYLLNINGSPLATTA bland alla 106 recensioner jag har skrivit under kategorin ”Tributes” här på Håkans Pop sedan augusti 2008. Den senaste publicerades igår och tillägnades Keith Whitley och den första, och en av de bästa i genren, var ”Plura 50” (där svenska artister hyllade och tolkade hans låtar) som släpptes för 20 år sedan.
   ”Ingen går hel ur det här” har ett nära släktskap till Plura-skivan ty den är gjord för och delvis av den extremt inflytelsrike musikproducenten och en gång svensk musiks maktfaktor nummer ett, Kjell Andersson, som har släppt en memoarbok med samma titel.
   Det känns märkligt med en hyllningsplatta till en person som varken är artist, musiker eller låtskrivare. Kjell var ju ursprungligen designer på skivbolaget EMI där han framförallt under 80-talet utvecklade och förädlade sin personliga stil, ofta i nära samarbete med fotografen Carl Bengtsson, och alltid med en underbart personlig formgivning som resultat. Det borde i sanningens namn ges ut en bok med alla Kjell Anderssons skivomslag där han får förklara sina tankar kring sin kreativitet.
   Undet andra halvan av 70-talet fick han större inflytande i det praktiska skivproducerandet men var fortfarande ansvarig för den kreativa utformningen. Det började med Magnus Lindberg och fortsatte sedan med Ulf Lundell men då uppfattade jag Kjell som bollplank mellan artisten och den riktige producenten vars namn ofta var Lasse Lindbom. Jag har väl så här i efterhand förstått att Kjell tog större och större plats i inspelningsrummet med en alltmer bestämd vilja bakom sina synpunkter.
   Det här har inte bara resulterat i många fantastiska Lundell-album, från 1978 till 1989 och den tillfälliga återföreningen 2008 (”Omaha”), men också ett otal samlingar av större eller mindre storlek. Det började med skivboxen ”Innan jag anfölls av indianerna” (1981), fortsatte med ”Livslinjen” (1991), ”Under vulkanen” (2008) och det definitivt sista samarbetet ”Hemåt genom Rift Valley” (2015).
   Lundell-boxarna var i många fall praktverk, stora samlingar som grävde djupt i Lundells skattkista och sedan presenterades i exklusivt utmejslade boxar designade Kjell A.
   Men Kjell Anderssons karriärhöjdpunkter kanske ändå inte var Ulf Lundell-samarbetet utan alla mer eller mindre utsökta hyllningsskivor. Den ovan nämnda ”Plura-skivan” plus hyllningsskivor tillägnade Mauro Scocco, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk, Totta och Evert Taube. Det ena mer läcker än den andra.
   Kjell Anderssons senaste kulturgärning var att 2018 få in Magnus Lindberg i en studio, samla ihop ett kompetent gäng musiker och själv producera albumet ”Magnus Lindbergs skörd” som blev det årets bästa (och Magnus sista) album. En oerhört imponerande produktion.
   Kjell Andersson har nu lämnat skivbranschen och ”Ingen går hel ur det här” (skivan) är en ytterst intressant och stundtals utsökt samling med artister som har eller har haft en naturlig koppling till honom. Jag känner inte till hans praktiska arbete med skivan men det känns som urvalet och produktionen på flera låtar har kommit direkt från Kjell Anderssons musikaliskt marinerade hjärta. Lågmält och oerhört känsligt har majoriteten av inspelningarna lyckats fånga den där personliga klangen.
   Det finns ett roligt och intressant samband mellan artister och låtar på skivan. Ofta gör artisterna nya versioner av låtar utanför sin egen repertoar. Ibland blir det genialiskt, som i fallet Peter LeMarc när han tolkar Staffan Hellstrands ”Sara-Li” och den senare lyckas i all enkelhet överträffa Ulf Lundells original med en avskalad ”Rialto”, men ofta blir det mer än godkänt. Dan Hylander gör en finstämd tolkning av ”Ännu doftar kärlek”, Tomas Andersson Wij har tillsammans med Andreas Mattsson letat upp Lalla Hanssons gamla ”Landsvägspirater” och Lisa Ekdahls överraskar mig stort med sin egen ”Med kroppen mot jorden”. Lisa bidrar också med ”Dina röda skor” som Pernilla Andersson tolkar både modernt och traditionellt.
   Det är också i sammanhanget lite lustigt att Magnus Lindberg och Mauro Scocco gör varandras låtar medan några låtar, med Per Gessle, Nisse Hellberg, Toni Holgersson och Niklas Strömstedt, doftar demokvalité.
   Överraskningar är alltid kul och jag hade inte väntat mig att Plura och Mauro Scocco tillsammans skulle kunna lyfta en redan känd Eldkvarn-låt, ”Nånting måste gå sönder” (där titeln till hela skivan förekommer som textrad), till nya höjder med ett nytt fräscht arrangemang.
   Men allra bäst och förvånande är faktiskt Björn Holms närvaro. En 80-talsartist som försvann från min horisont fast jag hittar tre album i min vinylhylla till vänster om John Holm-skivorna. Han avled faktiskt för elva år sedan men här dyker det upp en osedvanligt genomarbetad låt med honom, ”Hemma till slut”, med ett spännande arrangemang och samspel mellan mandolin och flöjt.


PLURA, MAURO SCOCCO: Nånting måste gå sönder
MAGNUS LINDBERG: Jag saknar oss
MAURO SCOCCO: Ljusterö
ANDREAS MATTSSON, TOMAS ANDERSSON WIJ: Landsvägspirater
JOHAN & JESSICA: Vägar
PETER LeMARC: Sara-Li
PER GESSLE, HELENA JOSEFSSON: Sniglar och krut
BASSE WICKMAN: Spelmannen
MARIE FREDRIKSSON: Här och nu
NISSE HELLBERG: Efter stormen
TONI HOLGERSSON: Om du kunde se mig
DAN HYLANDER: Ännu doftar kärlek
NIKLAS STRÖMSTEDT: På väg
STAFFAN HELLSTRAND: Rialto
LISA EKDAHL: Med kroppen mot jorden
BJÖRN HOLM: Hemma till slut
TRIAD: Den sjunde vågen
PERNILLA ANDERSSON: Dina röda skor

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (451)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (166)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (140)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Kjell J 12/03: Jag läste denna krönika, och blev inspirerad därav mitt tidigare inlägg, htt...

Kjell J 11/03: "Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig p...

Håkan Gustavsson 8/03: Hej! Tack för recensionen! Jag har också läst boken och håller med dig i d...

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Fredrik Henriksson 21/01: Hej! Elton John var i Stockholm 1970. Min farmor hämtade honom på Arlanda...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.