Tidigare blogginlägg

Håkans Pop 10 år: Singlar#13: THE LIGHTNING SEEDS

Postad: 2017-08-07 07:57
Kategori: 10 år

Under säsongen 2012/13 tog jag mig friheten att göra en 100-lista över mina största singelfavoriter som inte var alltför kända. Listan var minst sagt godtycklig både vad gäller urval (vad kännetecknar en mindre känd singel?) och rangordning. Men projektet var intressant och jag hittade många utsökta singlar. På 13:e plats hamnade den här perfekta Lightning Seeds-singeln.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/5 2013.



THE LIGHTNING SEEDS: The life of Riley (Virgin 1992)

EFTER NÄRMARE 20 ÅR SOM MUSIKER FICK IAN BROUDIE sitt slutliga erkännande och stora kommersiella genombrott 1996 när skrev Englands fotbollslåt till EM 1996, "Three lions". Spelade in den tillsammans med komikerna David Baddiel och Frank Skinner (för övrigt född i West Bromwich) under The Lightning Seeds namn och låten kom att toppa Englandslistan i många olika omgångar. Men min största Ian Broudie-hit är och förblir "The life of Riley" som kom redan 1992.
   The Lightning Seeds, som alltså blev Liverpool-födde Ian Broudies höjdpunkt i karriären, startade 1989 som ett utpräglat soloprojekt där han på de första singlarna och sedan debutalbumet "Cloudcuckooland" spelade samtliga instrument och skrev alla låtar. Dock inte utan hjälp av musikerna Henry Priestman (Yachts), Andy McCluskey (OMD), Ian McNabb (The Icicle Works) , samtliga från Liverpool, och låtskrivarna Peter Coyle (The Lotus Eaters) och Richard Jobson (The Skids) .
   Men det var till nästa album "Sense" (1992) och singeln "The life of Riley" som gruppen i mina öron växte till något stort fast soundet var modern pop med ett kort bästa-datum. Dock har singellåten fastnat i min hjärna för evigt och även om listframgångarna i England just då var högst mediokra (plats 28) har låten fått ett historiskt värde över tid. Låten har nämligen förekommit i det engelska tv-programmet "Match of the day" där den ackompanjerade programsekvensen "månadens mål" vilket påminner mig om att jag redan har med en låt på min singellista från det programmet, läs här.
   Inför andra albumet hade "gruppen" utökats med Simon Rogers som hade en märklig bakgrund som balettmusikkompositör, medlem i sydamerikanska folkmusikgruppen Incantation, kompositör av tv-soundtrack och basist i rockgruppen The Fall. Sannerligen en udda mix. Rogers hade figurerat i marginalen på Lightning Seeds debutalbum, som programmerare, men var nu både producent och spelade alla instrument tillsammans med Broudie.
   "The life of Riley", som handlar om Ian Broudies son Riley, släpptes på singel i februari 1992 en månad innan albumet "Sense" kom ut. Där Broudie hade fått hjälp med låtskrivandet av Terry Hall (The Specials) och Ian McNabb, båda förekommer i kören på skivan.

FRÅN SENT 1976 TILL MITTEN AV 80-TALET hade Ian Broudie kämpat hårt för att slå igenom kommersiellt men såg länge ut att bli mer framgångsrik som producent än som artist. Han inledde sin bana i O'Boogie Brothers innan han spelade i de fyra sista upplagorna av Big in Japan. Sedan följde The Opium Eaters och The Secrets innan han blev medlem av The Original Mirrors, Broudies dittills mest etablerade band med stort skivkontrakt.
   Det var som medlem i det bandet jag träffade Broudie och bandets sångare Steve Allen i mars 1980 på bandets skivbolagskontor i centrala London. Kvällen innan hade jag sett bandet göra en imponerande spelning på Marquee men albumet, som jag då fick i min hand, visade sig vara en blek variant på repertoaren de hade visat upp live. Men både Broudie och Allen var två sympatiska och trevliga figurer, med Liverpool-rötter, som aldrig fick något genombrott med den gruppen.
   Broudie blev medlem en kort tid i Bette Bright & the Illuminations och Allen slog sig ihop med Glen Matlock i Mickie Most-producerade Hot Club. Broudie fortsatte i duon Care, som för övrigt redan har förekommit på min lista (#58) innan hans producentåtaganden tog upp hela hans tid.
   Från 1980 fram till Lightning Seeds start 1989 producerade Broudie en stor mängd artister och grupper. Bland annat Echo & the Bunnymen, Holly (Johnson), Wah!, TV21, The Pale Fountains, Red Guitars, The Icicle Works, In Tua Nua, Dead Or Alive, The Fall, The Bodines, The Colour Field, The Adult Net, Wall Of Voodoo, The Three O'Clock och Shack.
   B-sidan är en cover som inte kom med på albumet, "Something in the air". Pete Townshend-producerade Thunderclap Newmans genombrottslåt från 1969, skriven av gruppens gitarrist John Keen som på etiketten kallade sig Speedy Keene (men några år senare inledde han en solokarriär som både John och Speedy Keen...), när den toppade Englandslistan. En typisk one-hit-wonder-grupp som aldrig mer fick någon hit.
   På etiketten till Lightning Seeds singel-b-sida heter låtskrivaren John David Keene. Kärt barn har många namn.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #1: Rockmagasinet Live: Green On Red

Postad: 2017-08-06 07:55
Kategori: 10 år

Mitt bästa konsertminne på Rockmagasinet i Örebro är när amerikanerna i Green On Red med Dan Stuart i spetsen ställde sig på scenen i mars 1985. Här är recensionen av konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/8 2012.




Green On Red var som grupp intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
   Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom från Tucson Arizona (där också Paisley-bandet Naked Prey också härstammade från), tillhörde också samma oerhört kreativa musikaliska våg vars grupper inte nödvändigtvis hade något direkt musikaliskt gemensamt. Men ändå i vissa fall samarbetade över gränserna.
   Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 år innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: Sångaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
   1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just då växande surfpunkvågen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar på ep, bland annat på Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog också rygg på Dream Syndicate när de fick göra sitt första album på skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
   Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom från den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att få titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red påbörjade sin korta Sverigesväng som en del på en längre Europaturné.
   3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades åt intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag alltså rangordnar som min största upplevelse på Rockmagasinet.
   Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. Några veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och på sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut på hösten samma år.
   Framgångarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de två nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre år efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
   1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgång 2009.
   Skivorna med Green On Red må vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju låtar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar från Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltså månaden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven på A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara på "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.

DET GLÖDDE PÅ SCEN

GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985


Det är torsdagskväll i mars och fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
   De senaste årens explosion av amerikansk rock från västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen på ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakåt för att komma framåt.
   Green On Reds store profil är sångaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng på sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
   Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vår egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
   På 75 minuter hann bandet med 18 låtar från långsamma countryfierade rocklåtar till ösiga popinspirerade låtar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra några extra solon.
   I avslutningslåten "Gloria" glödde det till ordentligt både på scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla så väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.

Dan Stuart: gitarr och sång
Jack Waterson: bas
Chris Cacavas: keyboards
Alex MacNicol: trummor
Chuck Prophet IV: gitarr och sång

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: J J Cale (1938-2013)

Postad: 2017-08-05 13:56
Kategori: 10 år

J J Cale dog sommaren 2013 och jag försökte då berätta historien om honom fast det nog var hans låtar som var mer kända och då ofta i Eric Claptons versioner.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 27/7 2013.


Kungen av tillbakalutad rock, J J Cale, är död. Hans musik, hans låtar och hans gitarrspel personifierade kategorin laidback mer än någon annan. Eric Clapton gjorde hans namn känt men Cale påverkade också Claptons musikaliska utveckling under större delen av 70-talet. I det nästan tysta var J J Cale en influens för många artister och grupper.
   Första gången jag hörde J J Cales namn var när Eric Clapton gjorde "After midnight" på sin solodebut 1970. Cale hade visserligen gjort den på en bortglömd singel 1966 men hans egen seriösa artistkarriär skulle, med hjälp av Claptons uppmärksamhet, inte skjuta fart förrän 1972 då han släppte sitt första album, "Naturally" där han gjorde en stillsammare "After midnight" på nytt.
   Men John Weldon Cale hade dessförinnan producerat många singlar utan minsta respons från varken skivbolag eller skivköpare. Första singeln släppte J J, under namnet Johnny Cale, redan 1958 men 1965 bytte han namn till J J Cale för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Redan på sin första singel samarbetade han med Leon Russell som producent som väl också var anledningen till att han på större delen av 70-talet gav ut skivor på Russells skivbolag Shelter.
   I november 1979 skrev jag en artikel om J J Cale där jag beskrev hans musik som "lågmälda men snärtiga gitarrsolon, sträv och skrovlig röst och extremt korta låtar vars tempo är makligt som flodbåtarna på Mississippi". Men jag hade redan i september 1978 associerat Cales namn i samband med ett engelskt(!) debutalbum. Dire Straits första skiva: "J J Cale är säkert Mark Knopflers stora idol då tempo och arrangemang påminner mycket om Cales laidback-musik".
   Cale producerade korta album, runt 30 minuter, sporadiskt på 70-talet. Skivor som alltid gav ett eko i musikvärlden i allmänhet och hos Clapton i synnerhet. "Cocaine", Cales låt, blev en av Claptons största hits på 70-talet. Cale själv gav ut låten 1976 och låten blev sedan en hörnsten på Claptons "Slowhand" året därpå. Men ännu en Cale-låt, "I'll make love to you anytime", gjorde Clapton på skiva, "Backless" (1978), innan Cale. Och överhuvudtaget var Claptons sound vid den här tidpunkten mycket influerad av Cales sparsamma sound.
   J J Cale var en skygg och tillbakadragen person men hans musik och hans stil har påverkat musikutvecklingen i decennier.
   I fredags 26 juli 2013 dog J J Cale i en hjärtattack.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Wreckless Eric

Postad: 2017-08-04 07:52
Kategori: 10 år

Wreckless Eric (Eric Goulden) har varit min favorit sedan jag första gången hörde "Whole wide world" hösten 1977. Och hade en given plats när jag under 2008/09 berättade om "Mina favoriter" varje vecka på Håkans Pop.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/2 2009.





Söker ni på ” WRECKLESS ERIC” i min lysande effektiva och snabba sökmotor till höger så får ni många svar, väldigt många förslag att läsa om den här egensinnige engelsmannen. Ändå kommer här en kort sammanfattning: Eric Goulden, som han heter på riktigt, är född i Newhaven, Sussex 1954, sedan studerade han skulptur på Hull Art School och bor numera i Frankrike med sin amerikanska fru och sångerska Amy Rigby. Jag har som sagt berättat delar av hans historia vid upprepade tillfällen på den här sidan.
   Om hans tredje album ”Big smash!” som fick en framskjuten placering på min 80-talslista, om mitt oförglömliga möte med Eric 1980, hur extremt okommersiell musik han tillverkade senare på 80-talet, singlarna ”A pop song” och ”Hit and miss Judy” finns givetvis med på min aktuella Stiff-lista och den ytterst fina och intressanta, om än inte genomgående helgjutet fantastiska, albumcomebacken på Stiff i höstas. Det finns alltså redan mycket att läsa om Wreckless Eric här men jag tror det saknas en liten pusselbit från hans långa historia.
   När jag lämnade Wreckless Eric senast hade han inlett 90-talet med några vinylskivor ”At the shop” (1990) och ”The Donovan of trash” (1993) som står och samlar damm på vinylskivhyllans vip-avdelning.
   Jag har slaviskt köpt varje skiva som det stått Eric Goulden på. Det är det som gör honom till en av de tyngsta deltagarna i min ”Mina favoriter”-avdelning. Det har inte varit någon betungande finansiell börda att skaffa hans skivor ty de har varit sporadiska och ganska anonyma genom åren. Däremot har det musikaliskt genom åren varit en sällsynt tålamodskrävande hobby att ständigt uppdatera Wreckless Eric-diskografin.
   1996 väcktes mina förhoppningar på en stark comeback för Eric. Bandet som han ledde, skrev låtar till och sjöng i, hade fått namnet The Hitsville House Band och det tyckte jag borgade för en ganska slagkraftig musikalisk profil. Och albumet ”12 o’clock stereo”, utgiven i digipack på det lilla London-skivbolaget Humbug, hade inte alls samma blandning av ojämnt musikaliskt sound och kvalitativt fladdrande karaktär på låtarna. Nej, den var nästan strukturerad och ibland lät det Stones-sound om gitarrerna och ofta var det förvånansvärt lättsam pop.
   Och med titlar som ”The girl with the wandering tree”, The guitar-shaped swimming pool” och ”You can’t be a man (without a beer in your hand)” var det många gånger en fantasieggande upplevelse att lyssna på skivan. Då var det inte så svårt att fortsätta vara besatt av Wreckless Eric fast han just på den här skivan kallade sig enbart för Eric Goulden. Och bland de andra medlemmarna fanns det franskklingande namn som Denis Baudisillart, Fabrice Lombardo och Andre Barreau.
   Sedan tvingade jag mig själv att nu lyssna igenom ”Almost a jubilee” (2003) och ”Bungalow hi” (2005) för att liksom gå i mål med den här långa följetongen.
   ”Almost jubilee” är en mer än spännande samling av Erics BBC-inspelningar genom åren. Från de första stapplande stegen 1977, fortsättningen 1978, Len Bright Combo 1986, Hitsville House Band 1996, Wreckless Eric 2001 till den ovanligt sammanbitna soloversionen av låten ”Joe Meek” från 2002.
   ”Bungalow hi” var dock tyvärr mer splittrad. På den skivan pendlar det mellan olyssningsbart, rå personlighet och några acceptabla låtar.
   Däremellan släppte Eric vinylsingeln "Sweet Jane" (Vibrafonic) 2003. Just det, en cover på Lou Reeds klassiska Velvet Underground-låt från 1970.
   I skenet av Wreckless Erics långa, splittrade, sporadiska och hemskt ojämna karriär är det ändå med tillfredsställelse jag låter cirkeln sluta sig här med den mer än godkända comebackskivan ”Wreckless Eric & Amy Rigby” på Stiff från förra året.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Rock som inte riktigt landade...

Postad: 2017-08-03 07:55
Kategori: 10 år

Jag var på historiens första Ullevi-konsert 1982 där Rolling Stones var största namnet. Jag stod på läktaren, långt från scen, och försökte få kontakt med själva konserten och det stora avståndet resulterade säkert i mitt lite svala intresse för upplevelsen. Men som händelse var det ändå oförglömligt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 15/11 2013.





Toppnamnet på historiens första stora Ullevikonsert 1982 var Rolling Stones. Aktuell skiva var livealbumet "Still life" som precis hade släppts när de på sin Europaturné nådde Göteborg. Bland extramusikerna på scen fanns keyboardkillen Chuck Leavell från Allman Brothers Band som på den här turnén gjorde debut i Stones-sammanhang men han skulle bli en mer eller mindre fast medlem i turnégänget under många år.
   Under 1981 och 1982 turnerade förre Gasolin-sångaren Kim Larsen med det amerikanska bandet Jungle Dreams. De gjorde även två album tillsammans och "Sitting on a time bomb" var aktuell i samband med Stones-konserten. Det var för övrigt Jungle Dreams sista konsert tillsammans.
   Det rutinerade amerikanska bandet J Geils Band bildades redan 1967 och skivdebuterade 1970. Vid den här tidpunkten 1982 var de hetare än någonsin ty senaste albumet "Freeze frame" (1981) och singeln "Centerfold" hade båda toppat USA-listan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1982.

THE ROLLING STONES
J GEILS BAND
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Ullevi, Göteborg 19 juni 1982


Rolling Stones har blivit ett offer för sin egen popularitet. De gör förvisso fortfarande gedigen rockmusik där traditionen mycket bygger på kontakten mellan scen och publik. Men den riktigt intima närkontakten med Mick Jagger och det övriga bandet var det nog bara en femtedel av den jättelika massan på Ullevi som hade.
   Den stora bläckfiskliknande scenen kompenserade i viss mån och Jaggers personlighet nådde lite längre än i övrigt men Stones blev som oftast en parodi på sig själva och den stora upplevelsen uteblev.
   Från öppningslåten "Under my thumb" till extralåten "Satisfaction" var det en mycket förutsägbar konsert. Det var ett duktigt och mycket väloljat turnésällskap som inte hade några svårigheter att fylla dryga två timmar med den bästa av rockmusik.
   Inledningen var annars en lite besvikelse och misshandlades till stor del av ett dåligt ljud. Applåderna var så långt mer av vänlighet än av spontan känsla.
   Efter en halvtimme blev ljudet bättre och höjdpunkterna infann sig med önskvärt jämna mellanrum.
   Mick Jagger var den visuella fixeringen i Stones-showen. Han gjorde ett mycket atletiskt intryck när han sprang, hoppade, dansade, kastade vatten (missförstå mig rätt!) på publiken och naturligtvis sjöng på sitt alldeles egna sätt.
   När han hängde på sig gitarren, vilket han gjorde vid ett flertal tillfällen, såg det mer ovant ut. Men han var uppenbart nöjd med situationen i centralt fokus för cirka 55 000åskådare.
   Gitarristerna Ron Wood och Keith Richards är en duo som saknar motstycke inom rockmusiken. Wood gick nonchalant omkring och slängde iväg gitarrsolon till höger och vänster och liknade Keith Richards mer än Keith själv.
   Richards verkade vara i strålande form, genuint entusiastisk, cool och en skarp kontrast till Jaggers forcerade föreställning. Dessvärre steg Keith bara fram tillsångmikrofonen vid ett tillfälle, "Little T & A". Han hade naturligtvis inte Jaggers röstresurser men personlighet och känsla betydde så mycket mer.
   Bakom dessa tre huvudgestalter stod och satt Bill Wyman och Charlie Watts och solade sig i ett visst ointresse. En tät och fullt funktionsduglig kompsektion men tråkigt för ögat.
   Redan hösten 1963 fick pianisten Ian Stewart foten av Stones dåvarande manager men har ändå i alla tider funnits med på turnéer. Tillsammans med ytterligare en klaviaturkille och en saxofonist fyllde Stewart ut det gedigna Stones-soundet på scen.
   Listan på låtar man saknade blev naturligtvis lång trots en konsert på över två timmar. De gjorde oväntat många låtar från senare skivor medan publiken gillade de äldre klassikerna allra mest. Av någon, men alldeles bestämd, anledning spelade de samtliga låtarna som finns på gruppens nya liveskiva, "Still life".
   "Let's spend the night together" och "You can't always get what you want" (som lyckligtvis kom när ljudet hade blivit bättre) är låtar som alltid kommer att finnas med i Stonesscenrepertoar. Och Temptations-låten "Just my imagination" gjorde de till sin egen och faktiskt konsertens allra största höjdpunkt.
   Eddie Cochrans "Twenty flight rock" och Big Boppers "Chantilly lace" var däremot mer nostalgi än musikaliskt motiverade.
   Konsertavslutningen var magnifik med "Honky tonk women", "Brown sugar", "Start me up" och "Jumpin' Jack Flash" i snabb följd innan extralåten "Satisfaction". Som följdes av bombkrevader och fyrverkerier vars effekt kom av sig lite på en av årets absolut ljusaste dagar.
   Det var en dag då den jordnära rockmusiken fick vingar och aldrig riktigt landade i var mans hjärta.
   Man ska inte jämföra men på Bruce Springsteens konserter förra året var allt magiskt från första till sista sekund medan Rolling Stones på sin höjd "bara" motsvarade förväntningarna.

Mick Jagger - sång och gitarr
Keith Richards - gitarr och sång
Ron Wood - gitarr
Bill Wyman - bas
Charlie Watts - trummor
Ian Stewart - piano
Chuck Leavell - keyboards
Bobby Keys - saxofon

Rolling Stones låtar:
1. "Under My Thumb"
2. "When the Whip Comes Down"
3. "Let's Spend the Night Together"
4. "Shattered"
5. "Neighbours"
6. "Black Limousine"
7. "Just My Imagination (Running Away with Me)"
8. "Twenty Flight Rock"
9. "Going to a Go-Go"
10. "Chantilly Lace"
11. "Let Me Go"
12. "Time Is on My Side"
13. "Beast of Burden"
14. "Let It Bleed"
15. "You Can't Always Get What You Want"
16. "Little T&A"
17. "Tumbling Dice"
18. "She's So Cold"
19. "Hang Fire"
20. "Miss You"
21. "Honky Tonk Women"
22. "Brown Sugar"
23. "Start Me Up"
24. "Jumpin' Jack Flash"

Extralåt
25. "Satisfaction"

KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Kim Larsen: sång och gitarr
Joe Delia: keyboards
Ricky Blakemore: gitarr
Dennis Espantman: bas
Abe Speller: trummor

J GEILS BAND
Stephen Bladd: trummor och sång
J. Geils: gitarr
Seth Justman: keyboards och sång
Danny Klein: bas
Magic Dick: munspel, trumpet och saxofon
Peter Wolf: sång

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Live at Heart: Slutet gott, allting ännu bättre

Postad: 2017-08-02 07:56
Kategori: 10 år

Jag sammanfattade senaste Live at Heart-festivalen på det här sättet. Om knappt en månad går startskottet för nästa festival...

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/9 2016.


Foto: Börje Dahl
Foto: Magnus SundellThisell, här tillsammans med Karin Wiberg, gjorde kanske festivalens bästa, personligaste och mest udda singer/songwriter-framträdande.

MEDAN JAG SAKTA MEN SÄKERT FÖRSÖKER ta mig tillbaka till normal dygnsrytm och plötsligt inte behöver vara så fokuserad på Live at Hearts nästa programpunkt kommer ju eftertanken och minnena från fyra dygns festivalintensiva timmar. Nya namn som överraskade, gamla namn som visade sig stå upp och en hel festival som bara blir bättre. Nu också med internationell glans och med sådan global lyskraft att Premier League i England valde att göra speluppehåll i helgen.
   Naturligtvis missade jag fler kvalitativa konserter än jag såg. Det har vänner och andra påpekat med eftertryck. Men det ligger ju i hela festivaltraditionens natur att det med ett enormt utbud, ett 20-tal konserter varje timme, tveklöst blir krockar med svårhanterliga prioriteringar som följd. Det problemet stör mig inte en sekund. Fler artister gjorde fler konserter i år men det hjälpte ändå inte för att få ihop det optimala konsertprogrammet.
   Men det var i vanlig ordning musiken som spelade huvudrollen på Live at Heart och festivalens sjunde upplaga var inget undantag. Jag försökte i möjligaste mån se artister och grupper jag inte tidigare har upplevt på scen. Den taktiken blev ju lite mer spännande än att "bara" återse trygga favoriter. En utmaning som i flera fall gick hem. Se min topplista nedan.
   The Johnny McCuaig Band, från det inre Kanada, lärde jag mig snabbt att stava till. Blev tveklöst festivalens snackis och jag lyckades se Johnny och hans band tre gånger och föll för både publikstämningen, säckpipan och hans innerliga tacksamhet för att få komma hit. En annan snackis blev The Vanjas, garagerockbandet med Stefan Sundströms dotter Vanja Lo som sångerska, som jag dessvärre missade på grund av fullsatt lokal.
   Även Göran Samuelsson, som fick årets Live at Heart-pris Musikörat, tillhörde skaran artister som publiken pratade i flera dagar om. Efter invigningsgalan, senare på onsdagskvällen, gjorde han och hans band ett mycket gott hantverk på East West Sushi som gick hem hos både svensk och amerikansk(!) publik. Jag vet inte hur många som jag har talat med under festivaldagarna som framhållit just den konserten och Görans fantastiska låtar och kompbandets oerhörda styrka. Blott en enda konsert blev alldeles för kortfattat för denne imponerande artist.
   Trots korta stressiga konserter fanns det under årets Live at Heart plats för många roliga och oförglömliga mellansnack och även där tillhörde Göran Samuelsson de främsta men ändå slagen av Northern Indians vältalige Josef Eriksson som med ren briljans och medfött norrländskt intellekt berättade osannolika men humoristiska anekdoter mellan låtarna. Till de mer oförglömliga mellansnacken stod också Thisell och I'm Kingfisher för. I sina uppenbart obekväma roller i centrum på en scen lyckades de uttrycka sig lågmält osäkert men också kärvt personligt.

HAR EFTER MOGET ÖVERVÄGANDE BESTÄMT MED mig själv att följande konserter var mina höjdpunkter på Live at Heart 2016:

1. Thisell, Kulturhuset B-salen, fredag.
Kan inte sluta tänka på detta framträdande inför en liten men andäktigt lyssnande publik. Så långt från den kommersiella musikbranschen det går att komma. Lågmälda visor utan refräng men så personligt och hudnära att jag fortfarande ryser vid tanken. Fortsättning följer på nya albumet som släpps nästa vecka.
2. The Bloakes, Clarion Hotel, lördag.
Fortfarande Örebros mest spännande rockband som både musikaliskt och sångmässigt (Isak Smårs) håller hög internationell klass.
3. The Johnny McCuiag Band, East West Sushi, lördag.
Från den överrumplande entrén på Konserthuset, på invigningsgalan på onsdagskvällen, till finalen strax före två i lördagsnatt gjorde Johnny och hans säckpipa ett enormt intryck.
4. Göran Samuelsson, East West Sushi, onsdag.
Säkerheten själv med sina fantastiska sånger och rutinerade kompband med den lysande gitarristen Bengan Blomgren i spetsen.
5. Tangerin
Överträffade faktiskt hajpade Les Gordons med sin personliga svenskpop.
   Strax utanför 5 i topp-listan hamnade Northern Indians, The Bland, Ludwig Hart & The Rumours, DSH5 och Mikael Persson & Rigolettos.

Live at Heart utomhus:


Mathilda Wahlstedt med band.

Alla utomhusbilder: Carina ÖsterlingNorthern Indians.

Utomhuskonserterna under torsdag, fredag och lördag blev en Live at Heart-festival i ett nötskal för alla gratislyssnare. Av det stora utbudet (ca 60 konserter) såg jag en bråkdel men kunde notera följande:
   Olle Unenge lyckades sammanfatta hela sin repertoar (egna svenska visor, skotsk folksång och en instrumentallåt) på 20 minuter. Jimmy Nordin bjöd på en akustisk Neil Young-inspirerad repertoar. The Bland gav med högljudd poprock hela södra Örebro något att minnas. Maybe Canada (göteborgaren Magnus Hansson) gjorde en behaglig halvakustisk singer/songwriter-pop utan att vara slätstruken.
   Norska Hege med gitarristen Omar Östli underhöll med skönsång och fint gitarrspel. Norrländska Crash N Recoverys akustiska sättning svängde grymt. Mathilda Wahlstedt och band, med en kille på horn och trumpet som färgade arrangemangen, lät förvånansvärt rutinerat. Australiske Mitch Grainger (bild ovan till höger), nu boende i Los Angeles, ägde rutinerat både scen och publikkontakt med sin akustiska blues. Och Northern Indians Josef Eriksson hade nya fantastiska anekdoter på lager.

TACK!
Först och främst vill jag tacka min vän och fotograf Anders Erkman som följt mig i spåren på årets Live at Heart. Anders är inte bara en utsökt fotograf. Han är även en mästare på att åla sig fram i publikhavet, en underskattad konst för fotografer, för att sedan snabbt hitta de rätta vinklarna på nära håll på en ibland trång plats framför scenen. Som när han kom sent till The Bloakes-scenen på Clarion Hotel och på bara någon minut fick Johnny McCuiag och hans säckpipa i kameralinsen. Oöverträffat!
   Sedan hade årets Live at Heart inte varit den perfekt organiserade festivalen utan Lars-Göran Rosén, artist- och bokningsansvarig på Live at Heart, som brottats med inställda konserter, några få problematiska artister, plötsliga avhopp och en massa andra praktiska problem. Med bedövande skicklighet och en nitisk ambition har han med hjälp av sin cykel löst problem över hela staden. Grandiost!
   Sedan en ödmjuk tanke till min fru, Carina, som under några dagar och kvällar haft en make som har varit både disträ, euforisk, rastlös, stressig och allmänt frånvarande vid sin sida.
   Måste också rikta ett stort tack till alla trevliga människor jag har mött under de här dagarna, kvällarna och nätterna. Glada tillrop och inspirerande utbyten av tips och erfarenheter gör livet så mycket mer intressant.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Pop- och rockhistoriens alla 23-åringar

Postad: 2017-08-01 07:57
Kategori: Ingen

Som vän till dåvarande 23-åringen Joakim Johansson kom jag 2004 på idén att genom pop- och rockhistorien uppmärksamma alla 23-åringar och vad de hade presterat redan i denna unga ålder. Det var åtskilliga klassiker och förvånansvärt många höjdpunkter.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 1998 och fanns sedan på HÅKANS POP på samma datum.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 april 2004.

Det fanns tider när vi valde mellan 33, 45 och 78. Men nu kan man också välja mellan 23, 34 och 51. I ålder, alltså. Nej, jag har inte fått åldersnoja eller komplex eller någon annan sjukdom utan fick bara ett helt galet projekt i huvudet att kolla upp pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.
   Som startskott i ämnet kom häromveckan en liveskiva med Bob Dylan, "Concert at Philharmonic Hall" som är volym 6 i den imponerande serien "Bootleg Series".
   Inspelad en magisk kväll den sista oktober 1964 i New York. Och Bob Dylan råkade vid inspelningstillfället inte vara mer än drygt 23 år.
   Ålder är ju alltid en relativ siffra. Egentligen oväsentligt när det står som siffror i passet men du sätter den ofta i samband med något annat, i relation till dig själv exempelvis. Bob Dylan må ha varit ung, i allmänt avseende, vid det här tillfället men för oss som vid tidpunkten var yngre var det inget anmärkningsvärt eller ens något att höja på ögonbrynen åt.
   Det är ju idag när jag får inspelningarna i min hand som jag plötsligt inser hur tidigt Bob Dylan skrev sina första legendariska låtar och hur han så självsäker och rättfram kunde ta en stor publik, skämta och berätta anekdoter runt sina visor.
   Till den upplevelsen lägger jag alltså ytterligare legendariska pop- och rockartister och deras tidiga utveckling och blir närmast chockad när jag upptäcker hur unga och ännu yngre låtskrivare runt 20-årsåldern skrev tidlösa och numera klassiska sånger.
   Faktum är att många av de färgstarka ledarna av de karaktäristiska 60-talsbanden nästan hade avverkat sina stora succéer innan de fyllde 23 år.
   Pete Townshend i The Who skrev "My generation", onekligen en odödlig dänga, redan som 20-åring. Och hade när han fyllt 23 år radat upp sina allra största hits som "Substitute", "I'm a boy" och "Happy Jack".
   Ray Davies, en annan av den tidens stora låtskrivare, i The Kinks hade redan gjort "You really got me", "Sunny afternoon" och "Dead end street" när han som 23-åring så vackert och vuxet diktade om "Waterloo Sunset".

För att inte tala om Steve Marriott och Ronnie Lane i Small Faces, med låtar som "All or nothing", "Itchycoo Park" och "Tin soldier" på sitt unga samvete, som fyllde 23 först när karriären i det bandet var över.
   Steve Winwood hade satt färg på sina hits med Spencer Davis Group och Traffic innan han ens var 18 år.
   Eller Paul McCartney som var 20 när han började skriva på "Yesterday", 22 när han spelade in låten och slutligen 23 när låten gavs ut.
   Även den nu så tragiskt aktuelle Phil Spector, demonproducenten, hade sina mest kreativa år, med rader av hits med Crystals, Ronettes och Darlene Love innan 23-årsstrecket.
   När jag såg U2 första gången på lilla Marquee i London i november 1980 så fattade jag nog inte att det bara var en av Bono och The Edge som hade fyllt 20 år. Det är ju först nu som det känns overkligt och riktigt uppseendeväckande.
   Ännu mindre förstår jag idag hur unga och små Motown-stjärnorna Stevie Wonder och Michael Jackson en gång var.
   När Stevie som 17-18-åring hade hits som "I was made to love her" och "For once in my life" var han redan etablerad artist sedan fem år tillbaka! Och när han exempelvis gjorde "Song in the key of life", av någon kallad världens bästa dubbel-LP, på 70-talet var han bara 26 år.
   Och unge Michael var bara 23 när han släppte "Thriller", även kallad världens mest sålda album.
   I researcharbetet kring ämnet springer jag på flera udda fakta och minst sagt märkliga tillfälligheter. Som att både Bruce Springsteen och Neil Young inte bara gjorde sin första soloskiva när de var 23 år. Utan båda hann också med sitt andra album innan de fyllt 24! Skivproduktionen och kreativiteten var onekligen snabb på 60- och 70-talet.
   Jag tog med mig mitt 23-årsprojekt till en klubb i Örebro för några timmars dj:ande i detta lärorika ämne. Och trodde jag skulle möta sympati och stolthet från besökarna vars ålder håller sig runt just 23 år. Istället fick jag mig till livs ett gäng ungdomar som helt tappade sitt självförtroende när jag radade upp klassikerna i högtalarna. Ingen av ungdomarna hade ju gjort sitt första album och ansåg sig misslyckade i jämförelse när låtar som "Space oddity", "Alison" och Ed Harcourts "She fell into my arms" smögs ut i högtalarna.
   Men det finns alltid tröst. I just det här ämnet bär de namn som Ulf Lundell, Lou Reed, Steve Earle och Joey Ramone som alla skivdebuterade långt efter sin 25-årsdag.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Jackson Browne

Postad: 2017-07-31 07:50
Kategori: 10 år

"Running on empty", Jackson Brownes annorlunda men innehållsmässigt lysande livealbum, kom att avsluta första säsongen av "I min skivhylla"-kategori sent i våras. Det är en märkvärdigt intressant skiva inspelad både på hotellrum, bakom scenen, i turnébussen och på scenen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/5 2017.




JACKSON BROWNE: Running on empty (Asylum 6E-113)

Release:
6 december 1977.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Brownes "The pretender" (1976) och "Hold out" (1980).

NÄR JAG FÖR SNART ÅTTA ÅR SEDAN RANGORDNADE 70-talets bästa album på Håkans Pop fick jag vissa problem i urvalet. På ett tidigt stadium valde jag bort liveskivor, där det ofta förekommer redan känt material, som i första hand ska understryka artistens hits och är därmed svåra att jämföra med nyinspelade studioskivor som till större del innehåller unikt originalmaterial. I den något trångsynta och strikta vågskålen hamnade Jackson Brownes "Running on empty" då lite snett och framförallt i kläm fast den musikaliskt och repertoarmässigt tillhör decenniets mest spelade album på min grammofon. Att den dessutom innehöll flera covers än någon annan Jackson Browne-skiva gjorde bedömningen än svårare.
   "Running on empty" är liveinspelad, javisst, men albumet är långtifrån någon konventionell liveskiva med upprepat material. Inspelningarna från traditionella konserter är i minoritet och albumet innehåller många fler nyskrivna originallåtar än liveskivor brukar göra. Dessutom är bara hälften av albumets tio låtar inspelade på konsert inför publik. Resten är inspelade i turnébussen, backstage eller i hotellrum. Ett mycket intressant urval och dessutom av genomgående utsökt kvalité.
   Jackson Browne bjuder på tio låtar, covers eller inte, som han aldrig tidigare givit ut och bara den förutsättningen gör "Running on empty" intressant och slår ju faktiskt det mesta fast den bara till hälften innehåller originallåtar.
   Om vi kallar "Running on empty" för en turnéskiva istället för livealbum kanske vi nitiska bedömare, med våra exakta parametrar, kan komma runt "problemet". Hursomhelst är Jackson Brownes femte album ett både intressant, spännande och musikaliskt lysande album.
   Som den engagerade artist Jackson Browne var på 70-talet inledde han 1977 med konserter där han dels protesterade mot kärnvapen eller stödde bönder samtidigt som han passionerat intresserade sig för verksamhet som gjorde allt för att rädda valar. I slutet av februari inledde Jackson en turné för första gången i Australien och Japan. I kompbandet då var det bara den Jackson Browne-trogne musikern David Lindley, på pedal steel och fiol, som fanns med av de som framåt sommaren skulle bilda det fantastiska kompet som hjälpte till att göra "Running on empty" till en musikalisk höjdpunkt.
   På vårturnén var repertoaren uteslutande hämtat från Brownes tidigare studioskivor. Jackson kom att skriva en av de mest legendomspunna låtarna på "Running on empty", "The load-out", tillsammans med basisten i det kompbandet, Bryan Garofalo.
   11 augusti 1977 inleddes så den fem veckor långa USA-turnén med konserter som nästan konstant spelades in och som skulle resultera i "Running on empty"-albumet i december 1977. Förbandet på turnén hette The Section av den enkla orsaken att det bandets fyra medlemmar, Russ Kunkel (trummor), Leland Sklar (bas), Craig Doerge (keyboards) och Danny Kortchmar (gitarrer), tillsammans med Lindley också var ryggrad i Brownes band. Och i kören återfanns Doug Haywood och Rosemary Butler. Haywood var även han en Jackson Browne-relaterad musiker, som basist på flera album och även turné. Butler hade rockbakgrund på 60-talet, i tjejgruppen Birtha, blev under 70-talet ofta anlitad som körsångerska, bland annat bakom Bonnie Raitt.

SEX LÅTAR AV TIO PÅ "RUNNING ON EMPTY" är originalmaterial där Jackson Browne skrivit fyra tillsammans med andra. Mycket sällsynt när det gäller Browne som under nästan hela karriären väldigt ofta skriver och har skrivit sina låtar på helt egen hand. Här har han samarbetat med närstående personer och/eller artistkollegor vilket kanske visar att låtarna på den här skivan även har skrivits på turné. För bland låtskrivarnamnen finns både turnémanagern Howard Burke ("Nothing but time") och produktionsmanagern Donald "Buddha" Miller ("Rosie"). Och en låt, den vackra "Love needs a heart", skrev han tillsammans med Little Feat-gitarristen och nära vännen Lowell George och sångerskan (och nyligen avlidna) Valerie Carter.
   Bland låtarna som Jackson ensam har skrivit märks inte minst titellåten, den typiska turnélåten om det tröttsamma och tomma livet i en turnébuss, och "You love the thunder".
   Förutom slutklämmen på den fantastiska "The load-out", nyskriven avslutningslåt som framförs för första gången live på just denna inspelning, som är 60-talsdängan "Stay" (mest känd med Hollies) är de så kallade coverlåtarna på "Running on empty" av udda och exklusiv art. Jacksons tolkning av Danny O'Keefes "The road", från 1972, är en innerlig hotellrumstolkning jämförd med originalets lite mer forcerade sång. Temat och texten smälter så naturligt in i omgivningen på denna turnéskiva.
   Bandgitarristen Danny Kortchmars "Shaky town", ännu en text med turnétema, är uppenbart specialskriven för denna turné och han har aldrig återanvänt låten på egen hand. Inspelad i ett hotellrum i Edwardsville, Illinois där sångstämmorna, med både Jackson och Danny, spelades in i duschen.
   På "Cocaine" (inte J J Cale-låten som Eric Clapton gjorde känd) nämns upphovsrättsåret som 1968 men har djupare rötter än så och är nog från början en traditionell sång. Reverend Gary Davis, som står som låtskrivare här, uppges ha upptäckt låten 1905 som nioåring(!). Jag uppfattar delar av texten här som absurd humor men så har Jackson och Eagles-medlemmen Glenn Frey skrivit till några textrader.
   Men låten som definitivt lyfter "Running on empty" till höjderna är ovan nämnda "The load-out", den nyskrivna turnélåten vars text utspelar sig efter konserten och Jackson sitter vid pianot och sjunger "Now the seats are all empty/Let he roadies take the stage" och arrangemanget byggs sedan upp med musikerna och det jublas när David Lindley kommer in med sin svindlande ljuvliga slidegitarr. Ett underbart slut på ett underbart album.
   På måndagar har jag under den senaste säsongen på Håkans Pop redovisat mina vhs- och dvd-favoriter och det hade ju varit en ren ynnest att få uppleva "Running on empty"-albumet som en levande turnéskiva på dvd.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#4 Wildflowers

Postad: 2017-07-30 07:55
Kategori: 10 år

Det finns många höjdpunkter i Tom Pettys skivhistoria, både med och utan Heartbreakers, men "Wildflowers" är en av de bästa. Ännu en gång kan jag nämna en producent, i det här fallet Rick Rubin, vars förtjänst här har skapat ett mycket personligt sound till Pettys många gånger fantastiska låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/4 2014.


TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

Min fascination för Tom Petty och hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags att premiera 90-talets allra bästa album så finns det en given topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag ändå som en ännu tydligare soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991) innan tiden var mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent och ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan den lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar upplevelse. Mina favoriter finns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", den tillbakalutade "Crawling back to you" och de tydliga Beatles-influenserna dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place" är alla oförglömliga underbara höjdpunkter på "Wildflowers".

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Will Birch English discography

Postad: 2017-07-29 07:57
Kategori: 10 år

Sällan har en trummis haft så mycket inflytande på sound, låtar och produktion som Will Birch. Både i Kursaal Flyers och The Records var han en av de stora profilerna fast hans plats på scen var bakom övriga gruppmedlemmar. I Will Birchs diskografi har ni hela skivhistorien om de båda ovannämnda grupperna och alla diverse medlemsförändringar som inträffat under åren.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/10 2012.


WILL BIRCH föddes 12 september 1948 i östra London och flyttade till Southend-on-Sea som 10-åring. Runt 1959/1960 spelade Will i The Vikings, en skolorkester med skiffle som specialitet.
   - We only played a couple of school concerts. I played banjo and did the vocal – we had about three Lonnie Donegan songs including ‘Worried Man’. I don’t remember all the other boys, but Duncan Ford was on guitar and Keith Summers on washboard, I think. A teacher by the name of Mr Stokes played piano to add some musicality.

Förutom Wills intresse, som gränsade till besatthet, för The Shadows och The Beatles var han inte med i några fler band förrän i slutet på 1964 då han gick med i The Tradewinds, som inte ska förväxlas med den amerikanska gruppen med samma namn.
   - I played drums, having given up on banjo and guitar (and vocals). I was at school with Dave Mattacks (later Fairport Convention) and he helped me put my first drum kit together. The Tradewinds did mainly R&B and pop covers.
   Will berättar också en anekdot från 1965:
   - In early 1965 the BBC came to Southend Youth Club (where we played twice a week) looking for kids to take part in a TV documentary ‘The Young Adults’ about teenagers and sex. The BBC saw us playing and asked us to be in the programme. We recorded two tracks at BBC Broadcasting House – Dobie Gray’s ‘The In Crowd’ and a song I co-wrote, which I think is ‘We’re The Now Generation’, but I don’t remember much about it other than the line ‘we grow our hair and we don’t care’. We then mimed to the tracks in various Southend locations such as the pier. Unfortunately, the BBC wiped the film, although a brief section from it (not with The Tradewinds) recently turned up on the web.




The Tradewinds existerade från sent 1964 till sent 1965. Medlemmarna gruppens första upplaga var förutom Will på trummor Don Jackson, bas, Owen Knight, gitarr, Dave Ludlow, sång (som blev ombedd att sluta), och Dennis Jackson, gitarr. I den andra upplagan (1965) var Derek Piggott ny sångare och Ron Scorah ny gitarrist.

När Tradewinds splittrades spelade Will redan med en ny redan existerande grupp, The Flowerpots, ännu en lokal R&B-grupp. Under 1965 hoppade Will in på en del gig och bandet i övrigt var John Potter, piano, Jim Cotier, gitarr, Ray Burgoyne, trummor, Graham Fox, bas och sång, och Mick Smyth, munspel och sång. En senare upplaga (1966) av gruppen hade Wilko Johnson på gitarr.

1966 bildade Will den tillfälliga gruppen The Urge tillsammans med Owen Knight. Gruppen genomförde bara en enda spelning och Will minns idag inte namnen på de övriga medlemmarna.

Samma år i juni återvände Will till den femte upplagan av The Flowerpots som existerade fram till juni 1967. Förutom Will var det Wilko Johnson, gitarr, John Potter, piano, Graham Fox, sång och bas, och John Smith, bas (som senare ersattes av Phil Thumpston).

Nästa grupp med Will som medlem blev The Surly Bird, sommaren 1969 till maj 1970. Övriga medlemmar var Paul Shuttleworth, sång, Dave Murdock, bas, Graeme Douglas, gitarr, och Stuart Cook, saxofon. Sedan utökades gruppen med fiolspelaren Fred Wheeler fram till juli 1970 då Shuttleworth lämnade gruppen.
   I april 1971 bytte bandet namn till Glory, Douglas lämnade gruppen och kvarvarande medlemmar började spela fler instrument, Murdock på akustisk gitarr, Cook på saxofon och Wheeler på gitarr. Innan gruppen splittrades.

I Cow Pie, som Will spelade med från januari 1972 till april 1972, återförenades många tidigare sångare och musiker. Förutom Will var det Paul Shuttleworth, sång, Dave Murdock, gitarr och sång, Chris Underhill, bas och sång, Fred Wheeler, fiol, och Vic Collins, Pedal Steel och sång.


Från vänster: Chris Underhill, Dave Murdock, Will Birch, Vic Collins. Paul Shuttleworth och (sittande) Fred Wheeler.

Birch, Shuttleworth och Collins bildade i juni 1972 The Hot Jets med återvändande Graeme Douglas, gitarr, och Phil Mitchell, bas. Gruppen splittrades i juli 1972, ett drygt år innan första upplagan av THE KURSAAL FLYERS lyfte i oktober 1973 med många bekanta ansikten: Will Birch, trummor, Paul Shuttleworth, sång, Graeme Douglas, gitarr och sång, Dave Hatfield, bas, Vic Collins, Pedal Steel och sång, och Richie Bull, banjo och gitarr.


Kursaal Flyers Mk1: Från vänster Dave Hatfield, (Sarah Bluebell), Graeme Douglas, Vic Collins, Richie Bull, Paul Shuttleworth och Will Birch.

   Gruppen tog sitt namn efter tåget som körde turister i Southend och bandets premiärspelning skedde på The Blue Boar pub på Victoria Avenue i Southend-on-sea i februari 1974. Då spelade gruppen huvudsakligen covers på countryrocklåtar men började då skriva eget material. I maj 1974 hoppade Will tillfälligt in i Charlie & The Wide Boys på två spelningar.
   Hösten 1974 fick gruppen en manager i Paul Conroy och deltog i en spektakulär julshow på Roundhouse i London tillsammans med Chilli Willi & the Red Hot Peppers, Ace och Brinsley Schwarz som uppträdde under namnet The Electricians.
   När Kursaals i januari 1975 blev professionella lämnade Hatfield gruppen som gjorde att Bull även fick spela bas. Våren 1975 fick gruppen ett skivkontrakt med UK Records, Jonathan Kings etikett som under flera år firat stora listframgångar med 10cc som då precis hade lämnat bolaget.


Kursaal Flyers Mk 2: Från vänster Graeme Douglas, Vic Collins, Paul Shuttleworth, Richie Bull och Will Birch,.

Våren 1975, innan Kursaals hade givit ut en enda skiva, turnerade bandet tillsammans med amerikanska Flying Burrito Brothers i Europa och England.


Bakre raden från vänster: Gene Parsons, Sneaky Pete, Richie Bull (KF), Will Birch (KF), Joel Scott Hill, Gib Guilbeau och Chris Ethridge. Främre raden från vänster: Vic Collins (KF), Paul Shuttleworth (KF) och Graeme Douglas (KF).

Vid sitt första besök i skivinspelningsstudion fick Kursaals den rutinerade producenten Hugh Murphy som sedan slutet av 60-talet jobbat med bland annat Alan Hull (från Lindisfarne), Gerry Rafferty, Jack The Lad och String Driven Thing. Alla artister med ett folkmusik-inriktat sound.



Juni 1975
KURSAAL FLYERS
Chocs away

(UK 2330 101)
Producerad av Hugh Murphy

Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)      
Hit Records (Will Birch/Graeme Douglas)   
Kung Fu (Will Birch/Graeme Douglas)      
Tennessee (Will Birch/Graeme Douglas)      
Chocs Away (Richie Bull)   
Speedway (Will Birch/Dave Murdoch)   
Brakeman (Will Birch/Graeme Douglas)   
Now I’m Back (Will Birch/Graeme Douglas)      
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)      
Silver Wings (Graeme Douglas)      
Cross Country (Mickey Jupp)
   Åtta av tio låtar från Will Birchs penna av vilka två skulle bli kommande singel-A-sidor. Mickey Jupps "Cross country" hade gruppen hittat på Legends andra album "Legend" (även kallad "Red boot album") från 1970.
   Omslaget är designat Barney Bubbles under namnet Grove Lane.


Juni 1975
KURSAAL FLYERS
Speedway (Will Birch/Dave Murdoch)
Chocs Away (Richie Bull)
(UK 2012 001)
Producerad av Hugh Murphy
   A-sidan är något kortare än på albumet och b-sidan förekommer här i hela sitt skick jämfört med på albumet där låten delas upp i två delar. Låtskrivaren Dave Murdoch är givetvis en felstavad Dave Murdock som 1972 spelade med Will Birch i en annan grupp, Cow Pie, och nu var gruppens roadie..




21 november 1975
KURSAAL FLYERS
Hit records (Will Birch/Graeme Douglas)
Brakeman (Will Birch/Graeme Douglas)
(UK 116/2012 027)
Producerad av Hugh Murphy
   Två albumlåtar men A-sidan är ommixad jämfört med albumversionen.

Inspelningen av Kursaal Flyers andra album, "The great artiste", kom snabbt på efter debutskivan och det var meningen av skivbolagschefen Jonathan King skulle producera men i praktiken blev det bandet självt (med Will Birch i en nyckelroll) tillsammans med teknikern Barry Hammond som till slut fick göra det i Chipping Norton Recording Studios.




Februari 1976
KURSAAL FLYERS
The great artiste

(UK 2330 106)
Producerad av Kursaal Flyers assisterad av Barry Hammond

Ugly Guys (Will Birch/Graeme Douglas)
The Great Artiste (Will Birch/Graeme Douglas)
Fall Like The Rain (Will Birch/Graeme Douglas)
Cruisin’ For Love (Will Birch/Graeme Douglas)      
Back To The Book (Will Birch/Graeme Douglas)
Palais De Danse (Paul Shuttleworth/Richie Bull)
Pain And Misery (Will Birch/Graeme Douglas)
Hypochondriac (Will Birch/Graeme Douglas)
Television (Nick Lowe)
Drinking Alone (Will Birch/Graeme Douglas)
   Ännu en gång är åtta av albumets tio låtar signerade Will Birch. Gruppens cover av Nick Lowes "Television" är låtens premiär på skiva, tre år innan Dave Edmunds gav ut den på "Tracks on wax 4" (1978).
   Det ska nämnas att Graeme Douglas förutom sologitarr även spelar kompgitarr, 12-strängad gitarr, slide, orgel och moog på albumet.



April 1976
THE KURSAAL FLYERS
Crusin’ for love (Will Birch/Graeme Douglas)
Slimmin’ (for the women) (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(UK 129/2012 042)
Producerad av Mike Batt
   En nyinspelning av låt från senaste albumet. Med ny producent (Mike Batt) och en ny vers. B-sidan är en unik icke albumlåt, delvis skriven av Will Birch.





Oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Golden mile

(CBS S 81622)
Producerad av Mike Batt

Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
One Arm Bandit (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Two Left Feet (Will Birch/Graeme Douglas)
Modern Lovers (Will Birch/Graeme Douglas)
Street Of The Music (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
When The Band’s On The Stand (Will Birch/ Richie Bull/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Detroit Tin (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Third Finger Left Hand (Will Birch/Graeme Douglas)
Ready To Go (Will Birch/Richie Bull)
   Mike Batt, mest känd för sina Wombles-skivor, var alltså ny producent. Elva originallåtar av vilka åtta delvis är skrivna av Will Birch.



22 oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
(CBS 4689)
Producerad av Mike Batt
   Båda låtarna från "Golden mile"-albumet.




Några varianter på "Little does she know"-omslag i övriga världen. Ett spanskt längst uppe till vänster, ett holländskt bredvid, ett tyskt singelsomslag nedanför till vänster och ett portugisiskt (utan singeltitel!) till höger.










22 oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(S CBS 4689)
Producerad av Mike Batt
   Vad som skulle bli Kursaal Flyers kommersiellt mest framgångsrikaste singel släpptes också som en promo där "Little does she know" på b-sidan är en "DJ Long Version" på 5:10. En version som inte finns tillgänglig någon annanstans.


Efter "Golden mile"-inspelningarna med nye producenten Mike Batt och en påföljande turné tyckte Graeme Douglas att Kursaals blivit för kommersiell och lämnade gruppen i februari 1977 för att börja spela med Eddie & the Hot Rods. Han ersattes av Southend-musikern Barry Martin som tidigare (juli 1973-januari 1974) spelat med Eddie & the Blizzards och faktiskt tillsammans med Graeme Douglas.


Kursaal Flyers Mk3: Från vänster Vic Collins, Paul Shuttleworth, Barry Martin, Richie Bull och Will Birch.



11 februari 1977
KURSAAL FLYERS
Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Girl Talk (Will Birch/Graeme Douglas)
(CBS 4973)
Producerad av Mike Batt
   A-sidan från albumet och b-sidan är en outtake (delvis skriven av Will Birch) från "Golden mile"-inspelningarna.



5 augusti 1977
KURSAAL FLYERS
The Sky’s Falling In On Our Love (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Mike Batt
(CBS 5498)
   A-sidan är ovanligt nog inte hämtad från det kommande livealbumet "Five live Kursaals" utan är en ny studioinspelad låt delvis skriven av Will Birch. Inte heller b-sidan är liveversionen från albumet utan en studioouttake från "Golden mile"-inspelningarna.




2 september 1977
KURSAAL FLYERS
Five live Kursaals

(CBS S 82253)
Producerad av Vic Maile

Original Model (Will Birch)
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
Cruisin' for Love (Will Birch/Graeme Douglas)
The Sky Is Falling in Our Love (Will Birch/Richie Bull)
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Street of the Music (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
TV Dinners (Will Birch/Richie Bull)
Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Revolver (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
On My Mind (Mike Berry)
Anna (Go To Him) (Arthur Alexander)
Friday on My Mind (Harry Vanda/George Young)
   Ny producent i Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates och Tom Robinson Band). Skivan är inspelad live 3 och 4 maj 1977 på Marquee Club i London med nye gitarristen Barry Martin. Mixad i Jackson's Studio, Rickmansworth, i juli 1977.
   Av skivans tretton låtar är åtta låtar utgivna med Kursaals tidigare. Två låtar, "Original model" och "TV dinners", är helt nya och skrivna av Will Birch. Dessutom avslutas skivan med tre covers. "Anna (go to him)" är en Arthur Alexander-singel från 1962, "Friday on my mind" är en Easybeats-hit från 1966 och "On my mind" är en Mike Berry-singel från januari 1964.   


I oktober 1977 lämnar Vic Collins gruppen och ersätts av ytterligare en Southend-musiker, John Wicks. Nu är steelguitaren ersatt av en vanlig kompgitarr och Will Birch har fått en ny låtskrivarpartner.


Kursaal Flyers Mk4: Från vänster Will Birch, Barry Martin. Paul Shuttleworth, Richie Bull och John Wicks.




21 oktober 1977
KURSAAL FLYERS
Television Generation (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Vic Maile
(CBS 5771)
   A-sidan är en ny studioinspelad låt och b-sidan är hämtad från liveskivan "Five Live Kursaal".



När Kursaal Flyers till slut sprack i november 1977 hade Will Birch redan funnit sin låtskrivarpartner, John Wicks, i samma grupp och började genast skriva låtar tillsammans. I planerna fanns också en ny grupp, THE RECORDS, som musikaliskt skulle vara en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet).
   Snabbt hittade de basisten Phil Brown medan förstavalet av gitarrist inte gick lika fort. Brian Alterman hoppade av efter några veckor och den vänsterhänte Huw Gower blev till slut bandets nye gitarrist.



The Records Mk 1: Från vänster: Huw Gower, Phil Brown, Will Birch och John Wicks.

I oktober och november 1978 turnerade The Records med Be Stiff Route 78 Tour där de huvudsakligen kompade den unga amerikanska sångerskan Rachel Sweet men gjorde också egna framträdanden som ibland (Leeds, Hull och Portrush) spelades in. Av vilka några låtar släpptes som b-sidor och bonusspår på senare skivor med The Records.


Sweet & Records. Från vänster Phil Brown, John Wicks, Rachel Sweet, Will Birch och Huw Gower.


November 1978
THE RECORDS
Starry Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
(The Record Company NB-2)
Producerad av Will Birch/Dennis Weinreich
   Gruppens debutsingel med två egna låtar. Här har jag berättat lite mer om historien kring den här första The Records-singeln. Research gav mig då uppgiften att NB i prefixen stod för No Bad men Will påstår nu annat:
   - The first pressing of Starry Eyes 45 was done by Virgin around the time we were signing with them. They paid the studio costs but we said we wanted ‘our own label’ hence ‘The Record Company’. NB stood for ‘no bullshit’, we were that arrogant.




Januari 1979
RACHEL SWEET AND THE RECORDS
Be stiff
(Devo)
(Stiff ODD 2)
   Rachel Sweet, blott 16 år vid tillfället, gjorde en sensationellt fräck countryversion av Devos "Be Stiff" kompad av The Records.
   “Be Stiff tour”-skivan gick bara att köpa på postorder från Stiff genom att skicka med en del av biljetten från någon av konserterna på turnén.



April 1979
THE RECORDS
Rock And Roll Love Letter
(Tim Moore)
Producerad av Mutt Lange
Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
(Virgin VS247)
   A-sidan på gruppens andra singel är en cover som låtskrivaren Tim Moore gav ut redan 1975.




April 1979
THE RECORDS
Rock And Roll Love Letter
(Tim Moore)
Producerad av Mutt Lange
*Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
*Starry eyes (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Will Birch/John Wicks
(Virgin VS24712)
*Recorded Live on the Be Stiff Tour 1978 by Bazza on the China Shop Mobile at Leeds University
   Andrasingeln gavs även ut som 12"-singel.


Juni 1979
THE RECORDS
Teenarama
(Will Birch/John Wicks)
Producerad av Robert John Lange
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Producerad av The Records/Dennis Weinreich
(Virgin Records VS250)
   Två nya Records-låtar hämtade från det kommande albumet.






July 1979
THE RECORDS
Shades In Bed

(Virgin Records V2122)
Producerad av Robert John Lange and Tim Friese-Green,
utom *producerad av Huw Gower .

Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don’t Exist (Will Birch/Richie Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
*The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Another Star (Will Birch/John Wicks)
   The Records första album. Med två singel-a-sidor, en gammal Kursaals-låt ("Girls that don't exist") och en låt som ursprungligen var skriven för Wreckless Eric, "All messed up and ready to go". "Another star" hette ursprungligen "Held up high".
   Ian Gibbons spelade keyboards och Jane Aire sjunger på albumet som innehöll en bonus-live-12", en så kallad ep med fyra låtar/covers:



HIGH HEELS
Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
See My Friends (Ray Davies)
1984 (Randy California)
Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
(Bonus-12”, Virgin VDJ29)
Producerad av Huw Gower
   En bonus-12":a med fyra coverlåtar som sjöngs av bandets fyra olika sångare. Där de tolkade Blue Ash, Kinks, Spirit respektive Rolling Stones.


Oktober 1979
"Southend Rock"
(Sonet SNTF 805

KURSAAL FLYERS: Route 66 (Bobby Troup)
   Samlingsskiva med inspelningar, ofta äldre, med artister och grupper från Southend-on-sea-området. Övriga artister bland annat Mickey Jupp, Steve Hooker Band och Deano's Marvels. Skivan är utgiven för att marknadsföra Southend som "Music City 1979". Skivan producerades som välgörenhet och behållningen donerades till Billericay Burns Unit.
   Kursaals gör den välkända coverlåten som skrevs redan 1946, spelades först in av Nat King Cole men har sedan gjorts av alla från Rolling Stones till Depeche Mode.



December 1979
THE RECORDS
Starry Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
(Virgin VS 305)
Producerad av Will Birch/Dennis Weinreich
   Med första albumet ute, skivkontrakt med Virgin och vissa framgångar i USA gavs bandets debutsingel ut igen, nu på Virgin-etikett. Trots skivnummer en mycket sällsynt raritet som vi dessvärre inte hittat under all research. Inte ens Will Birch känner till den:
   - I have no knowledge of it ever being repressed with the catalogue number VS305. Perhaps they scheduled it but it was never released. We did quite well with Starry eyes in the USA that summer so maybe they thought they would give it another try in the UK then changed their minds. Just a theory.




Olika omslag för olika marknader i olika länder. Här är några exempel på hur några singelomslag med The Records har ändrat utseende på olika platser. Övre raden är "Starry eyes"-singeln från Holland (till vänster) och USA. Och till höger är det amerikanska omslaget till "Hearts in her eyes".






Huw Gower lämnade The Records hösten 1979 och ersattes 1980 av 19-årige amerikanen Jude Cole, på rekommendation av nye skivproducenten Craig Leon, som tidigare spelat med Moon Martin.


The Records Mk 2. Från vänster Jude Cole, Phil Brown, Will Birch och John Wicks.




Maj 1980
THE RECORDS
Hearts In Her Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
So Sorry (Phil Brown)
Producerad av Craig Leon
(Virgin Records VS330)
   Första singeln med två låtar hämtade från det kommande albumet "Crashes".




Juli 1980
THE RECORDS
Crashes

(Virgin Records V2155)
Producerad av Craig Leon
*Producerad av Mick Glossop

Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
*Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
*Man With A Girl-proof Heart (Will Birch/Richie Bull)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
The Worriers (Will Birch/John Wicks)
Guitars In The Sky (Will Birch/John Wicks)
   Bandets andra album innehöll tio originallåtar av vilka en, "Man with a girl-proof heart", härstammade från Kursaals-tiden. Inspelningarna inleddes med ex-Kursaals-gitarristen Barry Martin och även Dave "Clem" Clempson och Chris Stein (Blondie) gästar på gitarr liksom Craig Leon på keyboards.


Hösten 1980 lämnade amerikanen Jude Cole gruppen och ersattes av två engelska killar, gitarristen Dave Whelan och sångaren Chris Gent, tidigare i en grupp som hette The Autographs, som också spelade saxofon.


The Records Mk 2. Från vänster Dave Whelan, Phil Brown, John Wicks, Will Birch och Chris Gent.




1981
THE RECORDS
Imitation Jewellery
(Will Birch/John Wicks)
Your Own Soundtrack (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Will Birch
(Virgin Records VS442)
   A-sidan är hämtad från det kommande albumet "Music on both sides". Omslaget är designat Barney Bubbles.





Mars 1982
THE RECORDS
Music On Both Sides

(Virgin Records V2206)
Producerad av Will Birch

Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Heather And Hell (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Clown Around Town (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Keeping Up With Jones (Will Birch/Chris Gent)
Third Hand Information (Will Birch/John Wicks)
Real-Life (Phil Brown)
King Of Kings (Will Birch/John Wicks)
Cheap Detective Music (Will Birch/Chris Gent/Dave Whelan)
Everyday Nightmare (Will Birch/John Wicks)
   Extramusiker på skivan är Bobby Irwin, trummor, och Paul Carrack, keyboards. Omslaget är designat Barney Bubbles.




18 april 1983
KURSAAL FLYERS
In for a spin (The best of)

(Line 6.25479, Tyskland)
Producerad av Hugh Murphy
°Producerad av Kursaal Flyers/Barry Hammond
"Producerad av Kursaal Flyers
+Producerad av Mike Batt
*Producerad av Muff Winwood
**Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies

Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Pocket money (Will Birch/Graeme Douglas)
Yellow sox (Will Birch/Graeme Douglas)
°Cruisin' for love (Will Birch/Graeme Douglas)
°Palais de danse (Paul Shuttleworth/Richie Bull)
°Hypochondriac (Will Birch/Graeme Douglas)
"Walking to school (Will Birch/Graeme Douglas)
Hit records (Will Birch/Graeme Douglas)
+Little does she know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
+Radio romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+The questionnaire (Will Birch/Richie Bull)
*The sky's falling in on our love (Will Birch/Richie Bull)
**Television generation (Will Birch/Richie Bull)
**Girlfriend kinda guy (Will Birch/Richie Bull)
**Everything but a heartbeat (Will Birch/Richie Bull)
**Girls that don't exist (Will Birch/Richie Bull)
   Samlingsskiva med Kursaal Flyers som först släpptes i Tyskland, två år innan den släpptes i England med identiskt innehåll men med ett annat omslag. Den tyska pressningen finns även i vit vinyl. Omslaget är designat Barney Bubbles.
   "Walking to school" (inspelad i november 1975) "Girlfriend kinda guy", "Everything but a heartbeat" och "Girls that don't exist" (alla tre inspelade i september 1977) gavs aldrig ut av gruppen förrän på den här samlingsskivan. The Records tog över "Girls that don't exist" i sin repertoar och gav ut den på sitt första album 1979 och Searchers gav ut en version av "Everything but a heartbeat" på ett album, "Love's melodies", redan 1981.
   Outgivna "The questionnaire" är en outtake (inspelad i april 1977) producerad av Mike Batt. Sex av albumets åtta låtar på sidan ett är ommixade i januari 1982.



1983
KURSAAL FLYERS
Radio romance
(Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Mike Batt
Girlfriend kinda guy (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
(Line 6.13804, Tyskland)
   Den tyska singeln som släpptes i samband med "In for a spin"-albumet.







1985 återförenades första upplagan av Kursaal Flyers, inklusive basisten Dave Hatfield. För både turné och singelskiva.


Från vänster Paul Shuttleworth, Richie Bull, Vic Collins (sittande), Dave Hatfield, Graeme Douglas (sittande) och Will Birch.




1985
KURSAAL FLYERS
Monster–In-Law
(Will Birch/Graeme Douglas)
Old men need some lovin' too (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Will Birch
(Waterfront WFS 14)
   Två nyinspelade låtar med det tillfälligt återförenade Kursaals, första upplagan av gruppen som inkluderade Dave Hatfield på bas. Båda låtarna finns med på det kommande comebackalbumet "A former tour de force is forced to tour", se nedan.





Juni 1985
THE KURSAAL FLYERS
In for a spin - the best of the Kursaal Flyers

(Edsel ED 142)
   Skivan som ursprungligen släpptes 1983 (se ovan) i Tyskland fick äntligen en engelsk release med samma innehåll fast med ett annat omslag.



1988
THE RECORDS
A sunny afternoon in Waterloo

(Waterfront WF042)
Produced by The Records

Night driving (Will Birch)
Lovin' in the back row (Will Birch)
Level in the bottle (Will Birch)
You changed the lock (Will Birch)
In the eyes of a blindman (Will Birch)
Third degree burns (Will Birch)
36-24-36 (Will Birch)
Living out of a suitcase (Will Birch)
   En skiva med demoinspelningar där samtliga låtar är skrivna av Will Birch på egen hand. Gjord tidigt i The Records karriär med Huw Gower som gitarrist. Enligt Will Birch-intervjun i Larm 1978 var "Night driving" på gång att spelas in av Dave Edmunds.


1988
THE RECORDS
Smashes, Crashes And Near Misses: The best of the Records

(Virgin Records COMCD13)

Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
I Don't Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up and Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Rock And Roll Love Letter (Tim Moore)
   Samlingsskiva med låtar från The Records album plus singlar.





Augusti 1988
KURSAAL FLYERS
A former tour de force is forced to tour

(Waterfront WF 044)
Producerad av Kursaal Flyers

If You Would Only Talk To Me (Like You Talk To The Dog) (Will Birch/Graeme Douglas)
Pre-Madonna (Will Birch/Graeme Douglas)
Tonight Before Tonight (Graeme Douglas)
Man In Mohair (Will Birch/Graeme Douglas)
A Former Tour De Force Is Forced To Tour (Will Birch/Graeme Douglas)
Luxury Lane (Will Birch/Graeme Douglas)
My Sugar Turns To Alcohol (Will Birch/Graeme Douglas)
Paranoid Weekend (Will Birch/Graeme Douglas)
Old Men Need Some Lovin’ Too (Paul Shuttleworth/Vic Collins)   
Monster-In-Law (Will Birch/Graeme Douglas)
   Comebackalbumet med det återförenade Kursaals fast nu utan Richie Bull bland medlemmarna. Ian Gibbons gästar på keyboards.



1988
VARIOUS ARTISTS
Southend Connection

(Waterfront WF045)
Produced by Steve Hooker

THE RECORDS: You changed the lock (Will Birch)
KURSAAL FLYERS: My Sugar Turns To Alcohol (Will Birch/Graeme Douglas)
   Samlingsskiva med olika grupper och artister av Southend-ursprung. Förutom Records och Kursaals var det Mickey Jupp, Boz & Bozmen, The Engineers, Pete Zear, Rent Party och Famous Potatoes. Steve Hooker står som producent, men...:
   Hooker: '"You Changed The Lock" on "The Southend Connection" was taken a set of older tracks by The Records originally recorded as demos. I didn't produce the session (Will may have been the original producer).'



27 februari 1989
KURSAAL FLYERS
Little does she know
(Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(Old Gold OG 9859)
   En återutgivning av Kursaals hitsingel från 1976. För övrigt en splitsingel där Dead End Kids låt "Have I the right" låg på b-sidan.


1990
VARIOUS ARTISTS
The Canvey pound

(El Pachuco PF 0102)

THE KURSAAL FLYERS: A former tour de force is forced to tour (Will Birch/Graeme Douglas)
   En samlingskassett med Southend-artister utgiven av Steve Hooker. Kursaals-låten är titellåten från senaste albumet. Steve minns inte riktigt hur många ex kassetten såldes i, någonstans mellan 100 och 500... Han förklarar mer:
   - The cassette was compiled from master tapes loaned by the artists and mastered on two TEAC and Revox machines owned by Wilko Johnson. It was released independently on El Pachuco Records which was a label name we used for merchandise only Shakers, Hooker Band and one Flaco Jimenez release - distributed via the Projection and Waterfront network.



1990
VARIOUS ARTISTS
Smiles, Vibes & Harmony – A Tribute To Brian Wilson

(De Milo Records DM0004-2, USA)

THE RECORDS: Darlin' (Brian Wilson/Mike Love)
   På tributeskivan till Brian Wilson valde The Records att göra en cover på Beach Boys-singeln från december 1967.



1991
KURSAAL FLYERS
Chocs away/The great artiste

(On The Beach FOAMCD 3)
   Återutgivning av två LP på en cd, så kallad twofer. Varje albums innehåll är helt identiskt med originalskivorna (se ovan).



17 maj 2001
THE RECORDS
Paying for the summer of love

(Angel Air SJPCD078)

Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Girls Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Coin Machine (Will Birch/John Wicks)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Hearts In Eyes (Will Birch/John Wicks)
Coca-Cola Jingle (Will Birch/John Wicks)
If I Write Your Number In My Book (Will Birch/John Wicks)
   Rakt igenom demoinspelade låtar, material som sedan kom på officiella Records-skivor. Men "Coin machine" och "If I write your number in my book" finns inte officiellt utgivna och "Coca-Cola jingle" är baserad på låten "Teenerama".



19 november 2001
KURSAAL FLYERS
Hit records - The best of the Kursaal Flyers

(On The Beach FOAMCD6)
Producerad av Hugh Murphy
°Producerad av Kursaal Flyers/Barry Hammond
"Producerad av Kursaal Flyers
+Producerad av Mike Batt
*Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies

Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
Hit Records (Will Birch/Graeme Douglas)
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
°Ugly Guys (Will Birch/Graeme Douglas)
°Cruisin' For Love (Will Birch/Graeme Douglas)
+Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
+Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
*Television Generation (Will Birch/Richie Bull)
*Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
"Pre-Madonna (Will Birch/Graeme Douglas)
"Tonight Before Tonight (Graeme Douglas)
"If You Would Only Talk To Me (Like You Talk To The Dog (Will Birch/Graeme Douglas)
"A Former Tour De Force Is Forced To Tour (Will Birch/Graeme Douglas)



24 maj 2002
THE RECORDS
The Records/Shades In Bed

(On The Beach FOAMCD5)
Producerad av Robert John Lange/Tim Friese Green
-Producerad av Huw Gower
"Producerad av Will Birch/Dennis Weinrich
+Producerad av Mick Glossop
*Producerad av The Records/Dennis Weinrich
**Producerad av Robert John Lange

Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don’t Exist (Birch/Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Up All Night(Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
-The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Another Star (Will Birch/John Wicks)
-Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
-See My Friends (Ray Davies)
-1984 (Randy California)
-Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
"Starry eyes (45 version)(Will Birch/John Wicks)
"Paint her face(Will Birch/John Wicks)
Rock'n'roll love letter (Tim Moore)
+Wives and mothers of tomorrow (Will Birch/John Wicks)
*Held up high (Will Birch/John Wicks)
**Teenarama (Remix) (Will Birch/John Wicks)



8 november 2004
THE RECORDS
Crashes

(On The Beach FOAMCD7)
Producerad av Craig Leon
*Producerad av Mick Glossop

*Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
*Man With A Girlproof Heart (Will Birch/Richie Bull)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
The Worriers (Will Birch/John Wicks)
Guitars In The Sky (Will Birch/John Wicks)
Injury time (Will Birch/John Wicks)
Vamp (Will Birch/John Wicks)
So sorry (Phil Brown)
Faces at the window (Will Birch/John Wicks)
The same mistakes (1979) (Will Birch/John Wicks)
Man with a girlproof heart (1979) (Will Birch/Richie Bull)
   Övriga musiker är Huw Gower, gitarr/sång, Barry Martin, gitarr, Chris Stein, gitarr, Dave 'Clem' Clempson, gitarrsolo, och Craig Leon, keyboards



27 augusti 2007
THE RECORDS
Music On Both Sides

(On The Beach FOAMCD8)
1-12 Producerad av Will Birch

Your own soundtrack (Will Birch/John Wicks)
Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Heather And Hell (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Clown Around Town (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Keeping Up With Jones (Will Birch/Chris Gent)
Third Hand Information (Will Birch/John Wicks)
Real-Life (Phil Brown)
King Of Kings (Will Birch/John Wicks)
Cheap Detective Music (Will Birch/Chris Gent/Dave Whelan)
Everyday Nightmare (Will Birch/John Wicks)
Your own soundtrack (demo) (Will Birch/John Wicks)
Not so much the time (demo) (Will Birch/John Wicks)
Third hand information (demo) (Will Birch/John Wicks)
On time (demo) (Phil Brown)
Insomnia (live at Hull) (Will Birch/John Wicks)
Affection rejected (live at Portrush) (Will Birch/John Wicks)
Starry eyes (live at Leeds) (Will Birch/John Wicks)
Lovin' you ain't easy (with Jane Aire, vocal) (Michel Pagliaro)



29 april 2008
THE RECORDS
The Records play live!

(Air Mail, Japan)

Introduction
All Messed Up and Ready to Go (Will Birch/John Wicks)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Injury Time (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets the Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Spent a Week with You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Hearts in Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Girl in Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Worriers (Will Birch/John Wicks)
Man with the Girl Proof Heart (Will Birch/Richie Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Rock 'n' Roll Love Letter (Tim Moore)
   Inspelad live i Pierce Arrow Studios nära Chicago 1980 för en radiosändning. Spåret som heter "Introduction" är en presentation av en kille från radiostationen.



26 oktober 2009
KURSAAL FLYERS
Double or quits (Golden mile/Five live Kursaals)

(Rev-Ola CREEV 293)
   Återutgivning av två LP på en cd, så kallad twofer. Varje albums innehåll är helt identiskt med originalskivorna (se ovan).

Under 2000-talet har Kursaal Flyers återförenats ett antal gånger.


Från vänster Graeme Douglas, Vic Collins, Will Birch, Paul Shuttleworth och Richie Bull.

/ Håkan




10 år (84)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2017 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.