Tidigare blogginlägg

Tredje gången sämst

Postad: 2018-02-07 07:59
Kategori: 90-talskonserter

EFTER NÅGRA REGELBUNDNA SVERIGE-BESÖK under 1993 och 1995 hade Neil Young kompats av Booker T & the MG's respektive Pearl Jam men när den annars så överraskande Neil Young återvände 1996 hade han åter sitt lojala kompband Crazy Horse med sig. Konserten i Stockholm sammanföll med utgivningen av albumet "Broken arrow", dock inte någon av Neil Youngs bättre skivor.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/6 1996.

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 25 juni 1996
Konsertlängd: 19:32-21:40 (128 minuter)


För tredje gången på fyra år stod Neil Young på Sjöhistoriska Museets scen i tisdagskväll.
   Neil har närmast blivit en sommartradition i det här landet. En tradition dock helt utan förutsägbara inslag.
   I år var det en Neil Young på ojämnt humör men ändå med ambition att bjuda på så mycket som gick. Från så många olika epoker som möjligt.
   Toppnumret "Country home" inledde den starka scenrepertoaren men ljudkvalitén var under all kritik. Grötigt, burkigt sound. "Pocahontas" som följde var nästan en katastrof.
   Smakproven från nya skivan, "Big time" och "Loose change", blev så långt ännu mer tålamodskrävande.
   Efter fem låtar var publiken missnöjd. spridda visslingar, när Neil Young uppenbart testade lojaliteten hos sina fans. Det var först under konsertens få akustiska inslag, "I am a child" och "Heart of gold", som ljudet blev bättre och publiken i gemen sken upp medan solen dalade.
   Men tisdagskvällens konsert var i första hand inte ämnad att samla trivselpoäng till Neil Young. Tillsammans med Crazy Horse framkallade han ett oborstat, grabbigt sound. Med sin repertoars mest primitiva mangel i form av "Fuckin' up" och "Welfare mothers".
   Han slet kopiöst och frenetiskt för att ta oss med till sitt nirvana där gitarrsolot är inträdesbiljetten och rundgång ett givet inslag.
   För ett ögonblick, jag tror det var efter "Cortez the killer", framstod repertoaren och arrangemangen mer anpassade en intim klubbspelning än arenarockmodellen inför 8000-9000 personer utomhus.
   Men efter ytterligare några låtar, bland annat den vackra men synnerligen simpla "Music arcade", kom lyftet och konserten nådde högre än de luftballonger som svävade ovanför oss.
   Det började med "Like a hurricane", med klockrena solon, och fortsatte med "Hey hey, my my" och "Powderfinger" med en nästan manisk Neil Young på gitarr.
   Då bevisade teamet Crazy Horse/Neil Young att de är oslagbara som en enhet. Och klassikerna har aldrig låtit bättre live i Sverige.
   Extralåtarna pendlade mellan country(!) och rejäla showstoppers som "Cinnamon girl" och "Rockin' in the free world".
   Det var en ojämn avslutning på en ojämn konsert där Neil Young aldrig satte sig vid pianot eller tramporgeln som stod oanvända på scenen.
   Av 90-talets Young-konserter i Sverige var årets upplaga den sämsta. Med Crazy Horse i kompet var det stundtals, mest innan konserten, historiska vingslag i atmosfären som aldrig riktigt materialiserades under konserten.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards, munspel
Frank Sampedro - gitarr, keyboards, sång
Billy Talbot - bas, sång
Ralph Molina - trummor, sång


Country Home
Pocahontas
Stupid Girl
Big Time
Drive Back
I Am A Child
Heart Of Gold
The Loner
Fuckin' Up
Cortez The Killer
Scattered
Music Arcade
Welfare Mothers
Like A Hurricane
Hey Hey, My My (Into The Black)
Powderfinger
Sedan Delivery

Extralåtar
The Losing End
Roll Another Number
Rockin' In The Free World

Extra extralåtar
Cinnamon Girl
Mother Earth

/ Håkan

MAXI12" #15: DIRE STRAITS

Postad: 2018-02-05 07:55
Kategori: Maxi12"



DIRE STRAITS
"ExtendeDancEPlay"
Twisting By The Pool
Two Young Lovers
If I Had You

(Vertigo, 1983)

NÄR SINGLAR SAKNAR KOPPLING TILL ALBUM blir det riktigt intressant. Numera är det mycket sällsynt att artister eller grupper släpper enskilda singlar som inte är producerade i samband med albuminspelningar och/eller ingår i marknadsföring inför kommande releaser. Och det var nästan lika sällsynt på 80-talet medan det exempelvis på det glada 60-talet nästan var tvärtom, varje singelrelease innehöll med väldigt få undantag unikt och exklusivt material.
   När det kommer till statistik eller att ge exempel på hur vanligt det var på 60-talet brukar jag hänvisa till Beatles samlade singelproduktion och kan presentera följande fakta: Under bandets knappt (bara!) åtta år på Parlophone gav Liverpoolkvartetten ut sammanlagt 22 singlar (med 44 låtar) av vilka 17 (34 låtar) innehöll singelexklusiva låtar. Sådan uppseendeväckande statistik kan knappast någon artist eller grupp, varken då eller nu, uppvisa.
   Därför blir jag så mycket mer entusiastisk när det i enstaka fall ändå händer och de exklusiva singellåtarna står helt allena och inte är del i ett större sammanhang. Därför känns dagens Dire Straits-singel som en udda fågel i en ofantlig svärm.
   Singeln, med den något svårlästa titeln med sin blandning av små och stora bokstäver, som Dire Straits överraskade sina fans med kom i januari 1983 när bandet egentligen befann sig på "Love Over Gold Tour" runt hela världen exklusive USA men just då tagit några månader paus. Singeln med de tre låtarna hade inte alls något musikaliskt eller soundmässigt gemensamt med "Love over gold"-albumet som hade släppts i september 1982.
   Dire Straits hade sedan sitt magnifika genombrott 1979 med en ganska jordnära, tajt svängig och koncentrerad rockmusik på några år musikaliskt utvecklats åt det pretentiösa hållet med långa solon i ännu längre låtar. På "Love over gold" nådde nog bandets ambitioner i det fallet vägs ände. Albumet innehöll blott fem låtar där kortaste låten var 5:50 och den längsta 14:17. Det forna pubrockbandet hade drabbats av den musikaliska motsvarigheten till elefantsjukan.
   Strax efter albumrelease, i september 1982, blev förmodligen Mark Knopfler medveten om diagnosen och ville snabbt stoppa sjukdomsförloppet. Plockade fram en gammal livefavoritlåt, "Twisting by the pool", skrev två nya låtar, bokade studio (Jam Studios) och under de tre första dagarna i oktober 1982 spelades de tre singellåtarna in.

REDAN 1980 KUNDE MAN KONSTATERA ATT Dire Straits forna kärnkvartett med sin jordnära repertoar höll på att spricka. När Knopflers bror David, kompgitarristen, meddelade sin avgång ersattes han av Hal Lindes, en gång gitarrist i det mer än mediokra rockbandet Darling. Samtidigt utökades bandet med Alan Clark, keyboards, och tog då ett musikaliskt steg mot ett vidlyftigare och mindre genuint rockigt sound.
   Strax efter inspelningarna till "Love over gold"-albumet 1982 var det dags för nästa medlemsbyte. Trummisen Pick Withers lämnade bandet för att ägna sig åt - jazz! Ersättare blev Terry Williams, en gång Rockpile-medlem som under ett drygt år spelat bakom Meatloaf. Williams hade knappt fått på sig svettbanden innan han befann sig i inspelningsstudion och "Twisting by the pool"-singeln blev hans-debut i bandet, knappt två månader innan den långa "Love Over Gold Tour" sparkade igång.
   Den samlande titeln på maxisingeln, bokstavsleken "ExtendedancEPlay", doftar modern dansmusik men är egentligen tvärtom. Musikaliskt är det back to the beginning, med tre korta och snärtiga låtar, med djupa rock'n'roll-rötter i arrangemangen. Titeln syftar i det här fallet till gammal rock'n'roll och buggtempot i "Twisting b y the pool" är tydligt. En låt som faktiskt fanns på Dire Straits liverepertoar redan 1979 och vid bandets första Sverigebesök, både i Lund och Stockholm, hörde jag bandet avsluta hela konserten med "Twisting by the pool" som sista extralåt.
   På "Love Over Gold Tour" fanns låten återigen i bandets livelåtlista liksom "Two young lovers" från samma maxisingel. Ännu en 50-tals-influerad låt där piano och saxofon (inlånade Mel Collins) gör arrangemanget till något som exempelvis format Refreshments hela karriär.
   "If I had you" hade ett mer typiskt Dire Straits-sound, med Knopflers gitarr i centrum, men är en enkel, anspråkslös och melodiöst simpel låt i halvfart långt från det pretentiösa som gjorde "Love over gold" till bandets dittills mest kommersiella skiva.

/ Håkan

Januari 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-02-03 10:17
Kategori: Blogg


Martin Håkan Qvarfordt med band imponerade mest på årets Folk at Heart-upplaga.

FÖR EGEN DEL INLEDDES MUSIKÅRET 2018 i vanlig ordning, sedan 2014, med musikfestivalen Folk at Heart. Ny spelplats, Scandic Västhaga i Örebro, gjorde första timmarna logistiskt lite prövande men när lokalkännedomen satte sig i ryggmärgen blev min slutsats om hela festivalen positivt. Efter mina egna upplevelser på festivalen kunde jag konstatera att festivalens musikaliska ramar hade utvidgats och på lördagskvällen rockade det friskt på vissa scener. Även fredagskvällen hade sina höjdpunkter och jag kunde framåt måndagen sammanfatta mina upplevelser av festivalutbudet och även rangordna allt i en Topp 5-lista där bandet Martin Håkan var bäst.
   I övrigt rullade alla kategorier på Håkans Pop som vanligt under januari. På min maxisingel-lista fick jag nöjet att belysa 12":or med Kirsty MacColl, Clive Langer & the Boxes och Tanita Tikaram. Och i backspegeln bland gamla liverecensioner hittade jag en konsert från 1985 med lokala bandet Big Deal .
   Jag gav under månaden dessutom uppmärksamhet åt två coverskivor, en som svek rejält ( Rod Stewart) och en som var överraskande bra ( Shawn Colvin). Bland mina spontana fynd i skivhyllan hittade jag vinylalbum med Eagles och Grin.

BLOTT 29-ÅRIGE MICHAEL ANDERSON, som professionellt kallar sig-Anderson East, har en röst med så många årsringar att han redan mycket rättvist jämförs med Van Morrison, Joe Cocker och faktiskt också Tina Turner eller de riktigt legendariska namnen ur den amerikanska soultraditionen. Låtarna på "Encore" är små musikaliska explosioner där blås och riktiga instrument ger hans röst fullt svängrum. Han är onekligen ett nytt fynd och i veckan hörde jag bara positiva reaktioner när han besökte Stockholm. "Encore" är redan en stark utmanare för åsbästalistan! Soul med kött och blod som huvudingredienser.
   Mer amerikanskt, Alabama kvartetten Belle Adair visar på sitt andra album "Tuscumbia" att de musikaliskt har mer gemensamt med klassisk brittisk pop. Annars går soundet på skivan att dra paralleller med amerikanska band som i sin tur influerats av det engelska popsoundet. Det är väldigt oamerikanskt att höra så känslig och lågmäld popmusik från USA med låtar som är så välskrivna att de kan klassificeras som rena hits med gitarrer och Matt Greens ljusa stämma i fokus.
   Skivåret 2016 börjar onekligen starkt och nivån blir än mer svindlande när First Aid Kit sin vana trogen, både 2010 och 2012 släppte systrarna skivor i januari, vill inleda året med sitt nya album "Ruins". Klara och Johanna Söderberg har långsamt men säkert uppgraderat sitt sound, och utvecklat sitt sätt att skriva låtar för varje skiva och "Ruins" är definitivt inget undantag.
   Men det som imponerar allra mest på nya skivan är rösterna. Starkare och mognare vågar de nu ta ut svängarna. Var och en låter solostämmorna sprida sin glans i många låtar som ibland utvecklas till starka duetter. Duon har väl alltid balanserat på gränsen mellan tidstrogen folkmusik, americana och pop och det blir än mer tydligt på nya albumet.
   Nya producenten Tucker Martine (My Morning Jacket, The Decemberists, Mudhoney...) har dekorerat "Ruins" med varsamma penseldrag med en viss ambition att nå en bredare publik utan att påverka flickornas särdrag. De inledande tre låtarna, "Rebel heart", "It's a shame" och "Fireworks", har klar hitpotential. Tillsammans med lite mindre omedelbart material, titellåten, festliga "Hem of her dress" och den naturligt stegrande finallåten "Nothing has to be true" (med rena "A day in the life"-slutet) blir "Ruins" som helhet ännu en fullträff av Klara och Johanna.

/ Håkan

I min skivhylla: Smithereens

Postad: 2018-02-02 07:53
Kategori: I min skivhylla



THE SMITHEREENS: Beauty and sadness (Wire LR 103)

Release:
16 april 1984
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Russell Smiths "The boy next door" (1984) och Smithereens "Especially for you" (1986).

DET ÄR JU SORGLIGT ATT DET SKA BEHÖVAS ett dödsfall för att jag ska börja bläddra bland mina Smithereens-vinyler. När sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Pat DiNizio dog några veckor före jul färdades jag i minnet direkt till 80-talet och bandet första intressanta skivor. Deras skivproduktion blev med åren under senare decennier alltmer sporadisk men jag lyckades snappa upp deras Beatles-tribut-album "Meet the Smithereens" (2007) för några år sedan och har nämnt deras namn på hyllningsskivor till George Harrison och Bruce Springsteen . Och gruppnamnet fanns givetvis med i texten när jag i våras skrev om Don Dixons "Most of the girls like to dance", ett fynd i skivhyllan.
   Längst till vänster bland Smithereens-skivorna hittar jag "Beauty and sadness" som inte är ett helt album och borde kanske i rättvisans namn, som den 45-varvare den är, stå bland maxisinglarna och då vara en rejäl utmanare på den Maxi-12"-lista jag just nu räknar ned på måndagarna på Håkans Pop.
   "Beauty and sadness" var min första kontakt med Smithereens och den första skivan som släpptes i Sverige med bandet. På den här tiden var Smithereens ett kvalificerat indieband från New York som gav ut sina sporadiska skivor på små lokala etiketter som D-Tone och Little Ricky. Som i det senare fallet skulle få exklusiv distribution i Sverige.
   Bandet bildades 1980 när Pat DeNizio och trummisen Dennis Diken gick ned i en källare i New Jersey för att spela in några demos med Pats låtar. Gitarristen Jim Babjack och basisten Mike Mesaros anslöt strax därefter och bandet gjorde sin scendebut i mars 1980. På hösten samma år släppte de den egenproducerade ep:n "Girls about town" med tre DiNizio-låtar och en Brian Wilson-cover, i alla låttitlar på skivan förekommer ordet "Girl"...
   Under de följande två åren spelade bandet flitigt på klubbarna runt New York när de upptäcktes av skivproducenten Alan Betrock, rockjournalisten som i mitten på 70-talet förstod den naturliga relationen mellan 60-talets musik och den nya framryckande vågen av rockband. Han var tidigt involverad i Blondies, The dB's, Marshall Crenshaws och Richard Hells karriärer och blev den logiska länken och producenten när Smithereens gick in i Record Plants berömda New York-studio för att spela in låtarna som blev "Beauty and sadness"-ep:n.
   Med sina fyra låtar plus en repris, som är en längre instrumental mix av titellåten, bör skivan som sagt beskrivas som en ep men är rakt igenom sensationellt stark. Soundmässigt är det en ljuvlig mix av engelskinspirerad amerikansk rock när den är som bäst. Melodiös och psykedelisk på samma gång. Stundtals tydliga Beatles-klanger som exemplifierar det bästa som går att rekommendera i den genren.
   "Tracey's world" är underbar powerpop med fina elgitarrer och ett munspel som spräcker upp ljudbilden. "Much too much" är ren och skär rockabilly i det svängiga, dansanta standarformatet. "Some other guy" är INTE identisk med Richie Barretts 1962-singel, populär coverlåt bland Liverpool-band inklusive Beatles samma år, utan är som allt annat på Smithereens-skivan skriven av DiNizio. En intensiv framåtlutad poprocklåt.
   Titellåtens två versioner täcker skivans andrasida. En härligt psykedeliskt färgad poplåt med sköna "Ticket to ride"-vibrationer. Den över fem minuter långa instrumentalmixade varianten, med endast lite körsång, väcker med sitt sinnesutvidgande sound rena "Eight miles high"-känslor.

"BEAUTY AND SADNESS" MED SMITHEREENS gavs ut på Little Ricky Records 1983 i USA och blev bandets första release i Sverige året efter. Skivan var också premiär för den nystartade svenska skivetiketten Wire. Ett skivbolag som entusiastiskt utlovade att "ingen ny spännande musik ska få dö bortglömningsdöden på grund av rutinmässig behandling". Bolaget stod också bakom Smithereens-turnén som skulle genomföras i Skandinavien efter skivsläppet.
   Wire skulle under kommande år ge ut skivor med bland annat Nomads, Fra Lippo Lippi, Leather Nun, Houses and Gardens och All That Jazz.

/ Håkan

Covers: Shawn Colvin

Postad: 2018-01-31 07:53
Kategori: Cover-skivor

SHAWN COLVIN: Uncovered (Concord/Fantasy, 2015)

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN SHAWN COLVIN har under sina år som professionell artist, skivdebuterade 1989, inte satt några djupare spår i mitt musikaliska minne. Hennes röst har jag uppfattat som tämligen beige och blek och som låtskrivare har hon inte direkt gjort sig känd då hon ofta har skrivit sitt egna material tillsammans med dåvarande producenten John Leventhal.
   Följaktligen har covermaterialet haft en viktig roll. Redan 1994 gjorde hon ett helt coveralbum, "Cover girl", och för bara tre år sedan upprepade hon det receptet med dagens coverplatta. Hon har dessutom hunnit med att göra ytterligare ett album med bara icke-original, "Holiday songs and lullabies" som till större del innehåller traditionella låtar.
   Förra årets duettsamarbete med Steve Earle lyfte upp mitt intresse för Colvins namn men jag hade ändå inga större förväntningar på "Uncovered". De båda inledande låtarna, mediokra men framförallt händelsefattiga Springsteen- och Paul Simon-tolkningar, fick mig inte på andra tankar heller. Och den nästan omöjliga uppgiften att göra något personligt av Gerry Raffertys klassiker "Baker street" resulterar inte heller i något positivt trots att David Crosby hjälper till på sång.
   Arrangemangen är som på tidigare Shawn Colvin-skivor ganska lågmälda och hennes röst står ofta i centrum medan akustiska gitarren, spelad av producenten Steuart Smith, och en avlägsen steelguitar påverkar soundet med små bokstäver. Som på "Heaven is ten zillion light years away" där själva essensen i låten lyfts fram jämfört med det stundtals ganska utflippade originalet.
   Versionen av Benton Woods gamla hitlåt "Gimme little sign" är ganska malplacerad på albumet, kanske ett desperat försök att bli lite hitmässig och höja tempot och även kalla in sångaren Marc Cohn.. Men det blir ganska poänglöst.
   Efter den uppenbara svackan avslutas skivan däremot överraskande starkt, personligt och bra. Gör en underbar version av "Acadian driftwood", en ganska allmängiltig The Band-låt i original från allmängiltiga albumet "Northern lights - Southern cross". Härlig klang på de akustiska gitarrerna.
   Hon lyckas också göra John Fogertys "Lodi" till en hyfsad countrylåt och hennes singer/songwriter-tolkning av Robert Earl Keens "Not a drop of rain" är nog albumets riktiga höjdpunkt medan den avskalade elgitarren darrar i bakgrunden.
   Efter elva tolkningar av låtar med genomgående manliga original avslutas skivan med en låt, "'Til I get it right", som spelades in först av Tammy Wynette. En känslig ballad med genuin countrykänsla.

"Tougher Than the Rest" (Bruce Springsteen) - 4:26
1987. Från albumet "Tunnel of love" med låtskrivaren.
"American Tune" (Paul Simon) - 3:59
1973. Från albumet "There goes rhymin' Simon" med låtskrivaren.
"Baker Street" (Gerry Rafferty) - 4:30
1978. Från albumet "City to city" med låtskrivaren.
"Hold On" (Tom Waits/Kathleen Brennan) - 4:18
1999. Från albumet "Mule variations" med Tom Waits.
"I Used to Be a King" (Graham Nash) - 5:09
1971. Från albumet "Songs for beginners" med låtskrivaren.
"Private Universe" (Neil Finn) - 3:54
1993. Från albumet "Together alone" med Crowded House.
"Heaven Is Ten Zillion Light Years Away" (Stevie Wonder) - 5:12
1974. Från albumet "Fulfillingness' first finale" med låtskrivaren.
"Gimme Little Sign" (Joseph Hooven/Alfred Smith/Jerry Winn) - 3:10
1967. Singel med Brenton Wood (vars riktiga namn Alfred Smith finns med bland låtskrivarna).
"Acadian Driftwood" (Robbie Robertson) - 6:30
1975. Från albumet "Northern lights - Southern cross" med The Band.
"Lodi" (John Fogerty) - 3:12
1969. Singel-b-sida ("Bad moon rising") med Creedence Clearwater Revival.
"Not a Drop of Rain" (Robert Earl Keen) - 4:34
2001. Från albumet "Gravitational forces" med låtskrivaren.
"'Til I Get It Right" (Larry Henley/Red Lane) - 3:19
1972. Från albumet "My man" med Tammy Wynette.

/ Håkan

MAXI10" #16: TANITA TIKARAM

Postad: 2018-01-29 07:50
Kategori: Maxi12"



TANITA TIKARAM
Twist in my sobriety (edit)
Friends
The kill in your heart
For all these years

(WEA, 1988)

I SAMBAND MED EN LONDON-TRIPP sommaren 1988 (närmare 30 år sedan, alltså!) fastnade den debuterande Tanita Tikarams debutsingel "Good tradition" i öronen när den knastrande hotellradion oavbrutet pumpade ut musik. Låten blev också den hit den förtjänade med sitt förförande arrangemang av fiol och lantliga dofter. Och därmed ett stort genombrott för den då 18-åriga sångerskan och låtskrivaren med färgstarkt ursprung, född i Tyskland av föräldrar från Indien/Fiji (pappa) och Sarawak, Malaysia (mamma).
   "Good tradition", skriven av Tikaram själv, var grymt svängig och hitinfluerad men nästa singel, dagens "Twist in my sobriety", skulle på något sätt bevisa att den här unga damen hade ett osedvanligt vuxet sätt att skriva låtar och sedan sjunga.
   Uppföljaren till den stora genombrottssingeln blev också en hit men inte lika stor, nådde som bäst en 22:e-placering, men är ändå den låt jag kommer ihåg bäst och mest med Tanita som har haft en lång men långsamt dalande och sporadisk karriär sedan dess. Som hitproducerande artist har hon inte nått samma framgångar igen som på sina två första singlar.
   Innan "Twist in my sobriety" släpptes i oktober 1988 med den då 19-åriga Tanita. Månaden innan hade hon släppt sitt debutalbum "Ancient heart" som jag i min recension då beskrev som både sensationell, originell och mogen med en artist som hade ett utvecklat sinne för ord, musik och röst. Min fascination för Tanita och hennes debutalbum resulterade i att jag i december samma år utsåg henne till årets nykomling och "Ancient heart" fanns givetvis med på årsbästalistan som just det här året inte var rangordnad.
   "Twist in my sobriety" var alltså i sin mörka och vemodiga prägel en stor kontrast till den glädjefyllda genombrottssingeln och smälte in naturligt i de avspända och återhållsamma arrangemangen på hela debutalbumet. I en produktion som var överraskande dämpad för att vara signerad av två fullblodsmusiker som Peter Van Hooke och Rod Argent.
   Van Hooke hade spelat trummor med många artister i flera år, kanske mest anlitad av Van Morrison, och var i mitten på 80-talet medlem i Mike & the Mechanics. Hans kompanjon Argent, ikon i både legendariska Zombies och egna gruppen Argent, hade under årens lopp spelat på massor med skivor. Men som producenter hade teamet Van Hooke/Argent inte samarbetat innan Tanita Tikaram dök upp. Och paret blev något av hemligheten bakom receptet till det återhållsamma soundet.
   Till skillnad från "Good tradition", med sina folkmusikinstrument och blås, är "Twist in my sobriety", här i en förkortad singelversion (3:55), musikaliskt ett samarbete mellan bara några få musiker, bland annat Van Hooke och Argent. Men det är den klassiskt skolade oboespelaren Mike Messiters insatser som ger låten prägel med vemodig känsla och lyfter fram Tanitas mogna röst.
   På maxisingeln finns ytterligare en låt från debutalbumet, den jazzinspirerade "For all these years", med en framträdande trumpet av Van Morrison-musikern Mark Isham.
   Maxisingelns övriga två spår är exklusiva för den här utgåvan. Två låtar som är än mer musikaliskt avskalade. På "Friends" kompas Tanita av enbart piano och på "The kill of your heart" är det bara hennes egen akustiska gitarr och ett vackert guitar picking som ger arrangemanget en lätt bluesig underton.

FOTNOT: Den här maxi-12"-serien förvandlades den här veckan till maxi-10" ty min Tanita Tikaram-skivan har den charmiga storleken. "Twist in my sobriety" gavs även ut på 12" - med bara tre låtar.

/ Håkan

I min skivhylla: Grin

Postad: 2018-01-26 07:59
Kategori: I min skivhylla



NILS LOFGREN GRIN: 1 + 1 (CBS S 64652)

Release:
December 1971
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Grins båda album "Grin" (1971) och "All out" (1973).

FÖR TREDJE GÅNGEN I RAD I MIN SERIE om spontana val i skivhyllan tänkte jag välja ännu ett debutalbum, Grins första skiva från 1971. Det är en underbar start på Nils Lofgrens professionella skivkarriär. Men jag upptäcker snart att uppföljaren från samma år är ännu bättre och ägnar därför dagens text åt "1 + 1". Som ni kanske har upptäckt har jag sorterat in skivan bland övriga Grin-skivor på G men som sann bokstavstrogen skivsamlare, där etiketten är hundraprocentigt vägledande, bör den istället stå först bland alla Nils Lofgren-skivorna. Artistnamnet på "1 + 1" är på både skivomslag och etikett nämligen odiskutabelt Nils Lofgren Grin. Gruppens övriga tre album gavs ut under det enklare namnet Grin.
   Lofgren var som sångare, gitarrist och huvudsaklig låtskrivare givetvis gruppens ledare men tillsammans med Bob Berberich, trummor, och Bob Gordon, bas, som också sjöng vissa låtar, en trio som Nils bildade 1969. Jag har inte läst någon officiell förklaring till Grin-namnet men jag har en avancerad teori att gruppnamnet föddes ur en felstavning av Lofgrens efternamn (Lothgrin) som låtskrivare på en singel-b-sida 1968, Dolphins "Grubb's blues".
   Innan Grin gjorde sin skivdebut i september 1970, singeln "We all sung together". medverkade Lofgren som pianist på Neil Youngs klassiska "After the gold rush" (1970) där han också var med och körade. Nils hoppade även tillfälligt och lite hemligt med i Crazy Horse, Youngs kompgrupp. På den gruppens första skiva släppte han till två egna låtar till skivan, ”Beggars day” (skulle långt senare bli en av hörnstenarna i Lofgrens konsertrepertoar) och ”Nobody”.
   Första Grin-albumet kom i juni 1971 men trots lite draghjälp från Youngs producent David Briggs och Crazy Horse blev det inget kommersiellt genombrott. Men förstalbumet, med sina raka rocklåtar och och klatschig pianopop, fick mig ändå att i någon sorts årskrönika 1971 utropa gruppen till nästa års genombrott. Men Grin skulle ändå leva vidare till 1973 utan några större rubriker.
   Först skulle gruppens andra album "1 + 1" släppas och musikaliskt och innehållsmässigt underströk den med kraft mina optimistiska visioner om Grins positiva framtid. Officiellt var releasedatumet i januari 1972 men i Europa släpptes den sent 1971. Precis som debuten gavs skivan ut på bolaget Spindizzy i hemlandet USA men den kortlivade etiketten (1970-73) existerade aldrig i Europa. Bolagets amerikanska koppling till Columbia gjorde att mitt Hollandspressade exemplar har den något mindre spännande CBS-etiketten.
   Inte så överraskande stoltserar Lofgren ensam på omslagets front, med sitt eget namn framför Grin. Skivbolagets ambition är uppenbart att profilera Nils Lofgren men gruppens övriga två medlemmar finns med på vikupp-omslagets baksida. Gruppen var än så länge en trio men till tredje albumet "All out" hade Nils Lofgrens bror Tom blivit fast medlem och gjorde Grin till en kvartett.

UNDER GRIN-TIDEN OCH SEDAN UNDER HELA den långa solokarriären har Nils Lofgrens sound pendlat mellan det vackert soft melodiska och det rockigt elektriska. På "1 + 1" blir det extra tydligt när låtarna i de båda kategorierna delades upp och fick varsin sida, Rockin' Side respektive Dreamy Side, som därmed också förklarar albumtiteln.
   Den rockiga sidan inleder albumet och ska väl på något sätt presentera bandet som ett genuint rockband med eftertryck men är inte uteslutande någon vild och våldsam elektrisk urladdning. Produktionen, ännu en gång med David Briggs vid spakarna, är ganska återhållsam och varierad. De akustiska gitarrerna bäddar ofta in den rockiga attacken men givetvis får Lofgrens gitarr lite större utrymme här och hans röst är av något grövre kaliber i det lite tuffare materialet.
   Bandkollegorna Bob och Bob får varsitt sångnummer, den lite swamprockiga "Slippery fingers" och "End unkind" med det Kinks-influerade introt, på låtar som faktiskt blir bandets andrasingel från albumet. Albumets första låt, "White lies", tillhör topparna och släpptes mycket riktigt som inledande singel i samband med albumreleasen.
   Men låten med det överlägset största attraktionsvärdet på "1 + 1" är tveklöst "Moon tears". En låt som skulle leva vidare i många år i konsertsammanhang och på liveskivor långt in i Nils Lofgrens solokarriär. I finalen på konserten 1979 fanns "Moon tears" med bland extralåtarna och följdes av "Soft fun" som avslutade hela konserten.
   Just "Soft fun" ligger som sista låt på den lugnare andrasidan på "1 + 1". En melodisk höjdpunkt och nästan pampigt inramad pianoballad som med ett orkesterarrangemang (av David Blumberg) inklusive "kyrkorgel" blir en enastående vacker slutpunkt.
   Innan dess är det många detaljer med Nils Lofgrens softa och melodiska sida i blickpunkten. Hans snälla men aldrig smetiga röst ger låtar som "Sometimes" och "Lost a number" nästan singer/songwriter-vibrationer fast med lite mer avancerade akustiska gitarrer, banjo och ett dragspel. Poppiga "Hi hello home", med Graham Nash i kören, är kanske den låt som fastnade omedelbart 1972 men som jag fortfarande uppfattar som en skimrande pärla.

/ Håkan

Duktigt och ambitiöst

Postad: 2018-01-24 07:58
Kategori: 80-talskonserter

BIG DEAL VAR EN NATURLIG MEN MODERNARE fortsättning på gruppen Alice Band och The Alice. I centrum fanns sångaren Magnus Sjögren och trummisen Mats "Pukan" Fjellner fortfarande kvar medan nya medlemmar som Staffan Ernestam, gitarr, Edvin von Werder, keyboards, och Leif Johansson, bas, formade bandets nya sound.
   Ernestam hade figurerat i många olika sammanhang i grupper som Hamilton, De Funkar och Andrea Doria. von Werder var också medlem i Citizen Kane och Johansson kom med i gruppen från våren 1985.
   Under 1985 hade Big Deal fått skivkontrakt med Virgin och hade tidigare under året skivdebuterat med singeln "EAEO" och var lagom till den här konserten aktuella med andrasingeln "Det brinner en eld". Big Deal skulle under 1986 ge ut albumet "Vacker bild".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 1985.

BIG DEAL
Prisma, Örebro 29 november 1985


Örebrogruppen Big Deal, som tidigare denna höst så framgångsrikt skivdebuterade, släpper i dagarna sin andra singel som i sedvanlig Big Deal-anda lanserades med ett konsertjippo på Prisma i fredagskväll.
   Big Deal är främst ett hitinriktat band som satsar hårt på att skriva och framföra hantverksmässiga poplåtar som sitter för stunden och inte ämnar att bli evighetsklassiker. Med en sådan framtoning kan det ibland bli för mycket tanke och för lite känsla bakom.
   Lika viktigt att materialet håller är gruppens musikaliska styrka och skicklighet. Så duktiga och ambitiösa att jag ibland saknar den så viktiga nerven som skiljer bra och klassisk rockmusik från ordinär pop.
   Staffan Ernestams gitarr är gruppens starkast lysande instrumentalstjärna. Men jag skulle nog vilja se (och höra) mer av Edvin von Werders klaviaturer som med sin new wave-bakgrund skulle kunna pumpa in adrenalin i Big Deals rockmusik.
   Låtmässigt bar gruppen som sagt upp sitt storslagna namn på scen och med tanke på konsertrepertoaren lär det inte vara några problem att skrapa ihop tillräckligt med bra material till den kommande albuminspelningen.
   Nya singeln "Det brinner en eld" är Big Deals största ögonblick på vinyl fast originaliteten kan diskuteras när jag gärna vill dra paralleller med Little Steven.

Magnus Sjögren: sång
Mats Fjellner: trummor/sång
Staffan Ernestam: gitarr/sång
Edvin von Werder: keyboards/sång
Leif Johansson: bas/sång

/ Håkan

MAXI12" #17: CLIVE LANGER & THE BOXES

Postad: 2018-01-22 07:58
Kategori: Maxi12"



CLIVE LANGER & THE BOXES
"I want the whole world"
The whole world
Lovely evening
I know I
Those days
Simple life

(Radar, 1979)

DEN HÄR MAXISINGELN ÄR EN UDDA FÅGEL i min samling och jag uppfattar att skivan befinner sig på gränsen till maxi-ep med hela fem låtar och med en samlande titel ("I want the whole world"). Men enligt min favorit bör Clive Langer-skivan sorteras in bland alla ordinarie maxisinglar.
   Clive Langer är ett bekant namn för alla skivintresserade lyssnare men är främst känd som producent (ofta tillsammans med Alan Winstanley) och då huvudsakligen på 80-talet åt artister som Elvis Costello, David Bowie/Mick Jagger, Dexy's Midnight Runners, Hothouse Flowers, Lloyd Cole & the Commotions och Morrissey.
   Innan den här singeln släpptes hade han däremot satt sitt namn på väldigt få skivor med bland annat Yachts, Madness och Bette Bright & the Illuminations. Under åren 1974-78 var han medlem av Liverpool-gruppen Deaf School där han uppträdde under namnet Cliff Langer och skrev det mesta av gruppens material.
   Den här maxisingeln var hans första försök som soloartist men den väckte dock inget större kommersiellt intresse. Det släpptes aldrig någon motsvarande 7"-version av singeln. Skivbolagschefen Jake Riviera gav Langer och kompgruppen Boxes ändå en ny chans året efter, då på Rivieras nystartade F-Beat-etikett med två singlar och ett album, "Splash".
   1979 var Boxes en än så länge väldigt sporadisk kompgrupp och när maxisingeln spelades in kompades Langer av Budgie (just då medlem i The Planets), trummor och bas, och keyboardskillen Ben Barson (bror med Madness-medlemmen Mike Barson) plus körsångarna Steve Allen och Bette Bright. Det var för övrigt Barson, som var skolkamrat med Langer, som tipsade honom om sin yngre brors band. Langer kom sedan att producera Madness från starten 1979. Båda körsångarna var också gamla Deaf School-kollegor till Langer, Allen gick då under pseudonymen Enrico Cadillac.
   Samtliga fem låtar på maxisingeln är skrivna av Langer som också sjunger och står för övriga instrument, mest en anspråkslös gitarr, i de väldigt poprockiga arrangemangen där Barsons pipiga orgel eller hårt pianoklinkande spelar en liten huvudroll för soundet. 1979 var ju den mest provokativa punkepoken förbi och både pop- och rockgrupper började bli alltmer melodiska.
   På skivans fem låtar kan jag inte direkt upptäcka de uppenbara kommersiella detaljerna men allt låter typiskt engelskt och jordnära där jag i soundet kan dra vissa paralleller till tidstrogna grupper som Buzzcocks och Stranglers.

/ Håkan

I min skivhylla: Eagles

Postad: 2018-01-19 07:57
Kategori: I min skivhylla



EAGLES: Eagles (Asylum SYTC 101)

Release:
1 juni 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Eager Beavers "Painkiller" (1990), producerad av Peter Gunn, och Eagles "Desperado" (1973).

NÄR JAG FÖR SNART ÅTTA ÅR SEDAN rangordnade mina favoritalbum från 70-talet kom Eagles debutalbum inte med bland de 70. Men det berodde inte på att skivan inte håller måttet utan att jag vid det tillfället uppfattade Eagles andra utgivna album, "Desperado" (1973), som ännu bättre och konkurrensen på min lista var inte oväntat stenhård. När jag i detta nu drabbas av eftertankens kranka blekhet tror jag dessutom att bandets tredje album, "On the border" nog är bättre än båda de två första Eagles-skivorna...
   Men det blir en senare bedömning. Kring ett debutalbum finns ju alltid en spännande nyfikenhet som just i det ögonblicket lyfter lyssnandet till en hög och exklusiv nivå. Och jag försöker med hela mitt minne att återvända till tiden 1972 när jag första gången lyssnade på skivan och jag försöker även minnas varför Eagles och den här skivan så väl föll mig i smaken någon gång sommaren 1972. Jag hittar inga direkta och autentiska svar men kan så här nästan 46 år senare gissa anledningen till mitt från början genuina Eagles-intresse.
   Den stora anledningen stavas naturligtvis countryrock som kring de här åren i USA växte till en stor och väldig våg av musik som var tuffare än vanlig countrymusik men mer melodisk och snällare än hårdrocken som firade triumfer under de här åren. Men jag var ingen anhängare av varken Deep Purple eller Black Sabbath och då passade stämsång, både akustiska och elektriska instrument och starka melodier mig väldigt bra.
   Innan Eagles debutalbum hamnade i min ägo var det nog aptitretaren och singeln "Take it easy", som släpptes redan i maj 1972, som jag tog till mitt hjärta. Och när jag upptäckte att min favorit Jackson Browne tillhörde en av låtskrivarna, tillsammans med gruppmedlemmen Glenn Frey, växte nog fascinationen ytterligare. Browne hade ju samma vår skivdebuterat som soloartist och både han och Eagles gav ut skivor på det nystartade amerikanska skivbolaget Asylum som under flera på 70-talet dessutom blev min favoritetikett.
   Av någon märklig och oförklarlig anledning äger jag den engelska pressningen av Eagles debutalbum men den vita etiketten med logotypen, i form av en träbur framför en molnig himmel i en cirkel, är identisk med det amerikanska originalet. En etikettdesign som existerade på ungefär 15 album innan hela etiketten blev himmel och moln. Jag försöker leta information om det finns någon SYTC 100-utgåva som har givits ut men misslyckas helt i min jakt på ytterligare SYTC-skivor. Kanske fick Eagles-skivan en helt egen nummerserie?
   Alla medlemmarna i den här första upplagan av Eagles, Glenn Frey, Don Henley, Randy Meisner och Bernie Leadon, hade alla spelat i Linda Ronstadts kompgrupp där de under några månader 1971, från april till juli, turnerade tillsammans. Henley och Frey var fasta medlemmar medan Meisner och Leadon gästade tillfälligt.

REDAN VID TURNÉSLUTET SAMMA SOMMAR bestämde sig kvartetten för att bilda gruppen Eagles och skivbolagschefen David Geffen skickade killarna omedelbart till en klubb i Aspen, Colorado där de fick spela fyra set per kväll i fyra veckor. Så skapas ett tajt och vältrimmat band. Och bara några månader senare, i februari 1972, skickades bandet till London där de spelade in debutalbumet i Olympic Sound Studios i Barnes där engelsmannen Glyn Johns jobbade som producent.
   Resten är, som man lite slarvigt brukar säga, historia. Alla gruppmedlemmarna visade sig vara duktiga låtskrivare och sångare och därmed blev innehållet på debutskivan både slagkraftigt och variationsrikt. Med huvudsakligen originallåtar, Frey hjälpte Jackson Browne med "Take it easy" som sedan bidrog med "Nightingale" på egen hand, plus en cover skriven av Jack Tempchin, "Peaceful easy feeling". Och en fyra år gammal låt, "Train leaves here this morning", som Leadon hade skrivit med Gene Clark när de båda var medlemmar i Dillard & Clark 1968.
   Leadon, äldst i gänget och med störst erfarenhet av musikbranschen, spelade i bluegrassgruppen Scottsville Squirrel Barkers (intressant namn!) redan 1962, kom närmast från Flying Burrito Brothers. Hans banjo är tydlig i "Take it easy" och hans "Earlybird", skriven tillsammans med Meisner, är nog den låt på skivan som ligger närmast hans rötter. Däremot är den något tyngre "Witchy woman", skriven med Henley, knappast typisk Leadon-stil.
   Som debutalbum är "Eagles" överraskande starkt men är också med lite perspektiv ett något ojämnt album där melodiska höjdpunkter med starka sånginsatser blandas med några konventionella rocklåtar utan någon större elegans. Det är rätt uppenbart varför Jackson Browne aldrig spelade in "Nightingale" själv. Även "Chug all night" och "Tryin'" är ganska profillös rockmusik.
   "Peaceful easy feeling", en av topparna på skivan, har ju blivit en countryrockklassiker och kopplingen till låtskrivaren Tempchin är intressant. När Frey var medlem i duon Longbransch Pennywhistle, tillsammans med John David Souther, träffade han Tempchin i San Diego i slutet på 60-talet när de båda spelade på klubbar där.
   Ovan nämnda "Train leaves here this morning" är en oerhört vacker höjdpunkt med ypperlig körsång med rena Crosby Stills & Nash-kvalitéer. Freys vemodiga ballad "Most of us are sad" tillhör också en av topparna på Eagles första album.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (23)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.