Tidigare blogginlägg

”Rampljus vol 1”

Postad: 2020-05-15 17:03
Kategori: Skiv-recensioner



HÅKAN HELLSTRÖM
Rampljus vol 1
(Tro och Tvivel/Woah Dad!)


Jag har skrivit om Håkan Hellström vid ett otal tillfällen på Håkans Pop. I tidiga konsertrecensioner, namnet har jag droppat vid många tillfällen och han har genom åren funnits med på flera årsbästalistor. Men jag har faktiskt aldrig nyhetsrecenserat en skiva med Håkan – förrän nu. Fick idag fredag, när nya skivan precis hade släppts, en spontan vilja att lite mer kritiskt granska den numera hårt mediabevakade Håkans nya minialbum.
   Håkan har ju haft för vana att ständigt byta producent för sina skivor men 2008 och 2010 var det Jocke Åhlund som var ansvarig för albumen ”För sent för edelweiss” och ”2 steg från Paradise”, två skivor i en kvalitetsmässig jämn produktion som soundmässigt står ut lite. Och nu har Håkan återförenats med just Jocke som gör det lite spännande.
   ”Rampljus vol 1” får väl med sina sju låtar anses vara ett minialbum (populärt format på 70/80-talet). Med två redan släppta singellåtar blir nyhetsvärdet kanske lite magert eller, om man ska se det bekvämt och positivt, en lagom dos Håkan-nytt.
   Så långt var det förutsättningar innan jag lyssnade och kunde konstatera att första delen på hans ”Rampljus”-album är både ojämn och stundtals lite flummig fast det tveklöst finns några höjdpunkter.
   Inledningen är mer än överraskande. Under de första 25 sekunderna tror öronen att det är sydkoreansk pop i högtalarna innan ”Alla drömmar är uppfyllda” sparkar igång efter The Who-modell i ett arrangemang som doftar Springsteen och rytmfestival. Åhlund, duktig på att renodla sound, har dekorerat med både häftig elgitarr, körer och ett anspråkslöst klockspel.
   Albumet inleds betryggande och nästa låt, den redan kända ”Tillsammans i mörker”, är skivans definitiva höjdpunkt. De ypperligt fina gitarrerna vandrar upp och ner i arrangemanget. En modern Håkan-klassiker i mina öron.
   Skivan håller stilen på ”Vägen med regnbågen över”. Mer akustiskt arrangerad där körer förstärker melodin. Den nästan hitmässiga elgitarren tonas tyvärr bort när den precis har kommit upp i varv.
   På skivans fjärde låt, ”Bit dig i läppen”, börjar det spåra ur något. En person talar och förklarar i en halv minut musikens positiva sidor innan keyboards och latininspirerade rytmer leder till en soulig, lätt flummig låt i ett svävande arrangemang utan melodi. Ett experiment flera minuter för långt.
   Arrangemanget på ”Studentfylleflaken” bottnar i traditionell visa, jag tänker på Mats Paulsson, med fågelsång och akustisk gitarr. Men texten, som Håkan sjunger med naken röst, smeker allt annat än medhårs. Stor kör formar låten till en allsång som efter två minuter förändras med utflippade högljudda elgitarrer som nog helt medvetet ska symbolisera just studentflak.
   Ett så kallat spontant fejkintro inleder ”Va inte född att följa efter” som i sin helhet inklusive Canned Heat-flöjten känns lite ofärdig. Jag hittar inte riktigt in i låten men det kanske ändå kan bli en allsång hos de mest hängivna Hellström-fansen.
   En nästan sex minuter lång ”Snälla släck inte ljusen” avslutar albumet, ännu en splittrad låt med många olika sekvenser som både talas och sjungs. Det härliga Håkan Hellström-drivet finns i refrängen men talade sekvenser stör helheten. Låter som party i studion, flummigt och spontant men också ojämnt men gitarren på låtens sista 30 sekunder är vackert och effektivt.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-15 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Olle Unenge & Co) Stadsträdgården Örebro 12 april 2013.

/ Håkan

Moon Martin (1950-2020)

Postad: 2020-05-14 11:51
Kategori: Minns

EFTER NÅGRA DAGAR AV OTÄCKA OBEKRÄFTADE RYKTEN att MOON MARTIN hade avlidit blev det till slut en bitter sanning med stor sorg som följd. På 70-talet, när musiken hade sin största betydelse, tillhörde Moon den exklusiva skaran av mina största favoriter. Jag lyckades på något märkligt sätt förena fyra engelsmän och två amerikaner, utan några musikaliskt gemensamma rötter, i min lilla klubb och Moon Martin var en av favoriterna. Övriga namn i klubben kan du läsa i den här krönikan och för övrigt har jag skrivit ett antal artiklar om Moon Martin tidigare på Håkans Pop, exempelvis en historiskt heltäckande artikel och recensionen av andraalbumet ”Escape from domination”.
   Den där sex soloartister långa listan av exklusiva favoriter var nästan i samtliga fall inspirerade av Lennart Perssons artiklar i Larm, i synnerhet den fullständigt fascinerande historien om John Moon Martin i Larm #10 (april 1979). Som blev startskottet på min förtvivlade jakt på John Martins musikaliska rötter och långa karriär.
   Jag nosade upp gruppen Southwinds samtliga tre album, ”Southwind” (1968), ”Ready to ride” (1970) och ”What a place to land” (1971), hittade ett Linda Ronstadt-album (”Linda Ronstadt”, 1972) där han sjöng och spelade gitarr och givetvis de båda Mink DeVille-skivorna 1977 och 1978 som han skrev låtar till. Jag lyckades dock aldrig fånga in de tre singlarna som hans tidigaste band The Disciples gav ut mellan 1966 och 1967.
   Men det var alltså de båda Moon Martin-albumen ”Shots from a cold nightmare” (1978) och ”Escape from domination” (1979) som på kort tid sparkade igång det intensiva intresset för en ny amerikansk rockare med en snäll melodisk framtoning. Kanske var jag såld och överväldigad redan efter första låten (”Hot night in Dallas”) på första albumet...
   John Martin döpte om sitt förnamn till Moon under 70-talet, han skrev nämligen många låtar som handlade om månen. Moon Martin fick aldrig sitt stora breda genombrott som artist, visserligen spelade han i Sverige någon gång och på Måndagsbörsen, men det är nog som låtskrivare han borde ha varit mest känd. Robert Palmers tidiga version av Moons ”Bad case of loving yuo” blev en stor hit över hela världen och Moons Mink DeVille-låtar ”Cadillac walk” och ”Rolene” är ju 70-talsklassiker. Man får i sammanhanget inte heller glömma bort Mamas & Papas-sångerskan Michelle Phillips soloalbum "Victim of romance" (1977), producerades av Jack Nitzsche, som innehöll tre Moon Martin-låtar. Han spelade också gitarr på skivan.
   På 70-talet blev Moon Martins musik ännu snällare, lite mindre personlig och fick stundtals även ett syntigare sound. Men album som ”Street fever” (1980), ”Mystery ticket” (1982) och ”Mixed emotions” (1985) står ändå stolt på vinylskivhyllornas exklusiva avdelning.
   Moon Martin avled i måndags, 11 maj 2020, av naturliga orsaker.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-14 07:44
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCHUCK BERRY Himmelstalundshallen Norrköping 28 oktober 1984.

/ Håkan

Mathilda Wahlstedt i Wirénsalen

Postad: 2020-05-13 23:19
Kategori: Live-recensioner



MATHILDA WAHLSTEDT
Wirénsalen, Örebro 13 maj 2020
Konsertlängd: ca 35 min
Min plats: Live, datorn hemmavid.
https://www.youtube.com/watch?v=ygtN6mldWGU
(startar efter ca 30 min)

STREAMADE KONSERTER ÖVERSVÄMMAR NÄTET just nu och det kan vara svårt att navigera fram till guldkornen i det enorma konsertutbudet. Att inte missa Mathilda Wahlstedts framträdande på onsdagskvällen stod högt på min dagordning. Har följt henne på scen sedan 2014, på flera Folk at Heart- och Live at Heart-festivaler och en Bob Dylan-kväll i Nikolaikyrkan, och noterat hur hon på de här åren har växt från talangfull singer/songwriter till en personlig artist med ett eget uttryck.
   Tidigare var hon uteslutande en sångerska med akustisk gitarr, i en överbefolkad genre, men har i dagarna tagit ett viktigt musikaliskt steg mot ett mer utvecklat och intressant sound som fick fritt spelrum under den drygt halvtimmen långa streamade konserten. Mathilda på halvakustisk gitarr tillsammans med Sebastian Ekberg på klaviatur och Julia Löf på elgitarr gav på alla sätt hennes sånger en mycket snygg och njutbar inramning.
   Bakom sin till synes anspråkslösa keyboard lyfte Sebastian upp arrangemangen på vackert skimrande höjder och Julia spelade läcker elgitarr och dekorerade Mathildas sånger på ett utmärkt sätt. Låtar som genomgående hade starkt melodiska detaljer bakom hennes ödmjuka personlighet.
   Mathilda inledde med den vackra ”The light”, den nya aktuella singeln, och fortsatte med ytterligare egenskrivet material med titlar som jag bland annat uppfattade som ”Dreamer”, ”Always on her mind”, ”The ceiling” och nästa singel ”Thinkin' about you”. Hann också med den mindre kända Smiths-coverlåten ”Please, please, please”. En repertoar som efter ytterligare några genomlyssningar växte till något riktigt stort.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman

Postad: 2020-05-13 07:39
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL Prisma Örebro 23 augusti 1978.

/ Håkan

Sommaren blir en lång hyllning till Anders

Postad: 2020-05-12 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanSANNE SALOMONSEN & MATS RONANDER Hjalmar Bergmanteatern, Örebro 28 oktober 2015.
(Innan konserten letade sig Anders upp till logen bakom scenen och fotograferade Sanne och Mats i spegeln och hamnade därmed på samma bild som artisterna...)

IGÅR AVSLUTADES DEN SENASTE HÖST- OCH VÅR-säsongen på Håkans Pop när jag presenterade nummer ett på min favoritlista över 00-talets bästa album. Och imorgon inleds den tre månader långa sommarverksamheten på sidan som i år blir en enda lång, regelbunden och mäktig hyllning till min fotograferande vän Anders Erkman som sorgligt avled i mars tidigare i år.
   Det är dags att genom alla hans bilder minnas Anders och hans fantastiska skicklighet att fånga verkligheten, till 99 procent med en musikalisk touch, genom sin kameralins. Sommaren 2020 på Håkans Pop blir som en lång fotoutställning om vårt samarbete under nästan 42 år, med bilder från 1978 till 2020.
   Jag ska varje dag hela sommaren publicera ett nytt förstklassigt fotografi signerat Anders. Många bilder är repriser och förekommer på andra ställen på Håkans Pop, där i konkurrens med texter och andra bilder, men kommer nu publiceras i sin egen ensamma prakt. Månader framöver kommer det också visas upp en hel del exklusiva tidigare ej publicerade bilder, som Anders knäppte utan min närvaro, som gör samlingen av de närmare 90 bilderna till ett gränslöst imponerande livsverk. Både till antal och musikaliskt intresse är det tillräckligt exklusivt för att kunna beskrivas som något helt unikt.
   Nästan varje bild kommer inkludera en blåfärgad länk (se exempel ovan under Sanne/Mats-bilden) som leder till en text som jag har skrivit och är fördjupning och förklaring som i detalj berättar ett exakt datum på historien om bilden och fotoögonblicket. I en majoritet av fallen är det en recension när det handlar om autentiska livekonsertbilder, som kan vara både stora och små sammanhang, eller en intervju när bilden är ett personporträtt.
   Under alla år gjorde Anders bilder mina blogginlägg så mycket mer intressanta. Hans konsertbilder ökade tveklöst värdet på mina texter till närmare hundra procent och hans fotografier kom genom åren att dekorera hundratals texter på Håkans Pop. Och under de närmaste månaderna kan vi återigen navigera oss igenom den långa historien av ovärderliga konsertminnen.
   Välkommen till en cirka 90 dagar lång vandring längs Memory Lane. Och ännu en gång kan vi konstatera att en (konsert)bild säger mer än tusen ord eller en skapligt lång konsertrecension.
   
MATS RONANDER EFTER BESKEDET ATT Anders Erkman hade gått bort: "Gud va´tråkigt att Anders gått bort... fattar ingenting. En så oerhört skön människa och VÄN! Fantastisk rock-fotograf! Får så många sköna minnen o möten längs vägarna... Jag sörjer och är väldigt ledsen denna trista o märkliga tid.

NÄR JAG PLANLÖST LETAR BLAND EN MASSA tidningsklipp springer jag på en Gyllene Tider-recension av Mats Olsson i Expressen 17 mars 1984. Platsen är Köpings Folkets Park, jag och Anders är på plats vid turnépremiären och på en av Expressen-bilderna (se nedan) syns Anders jobba hårt längst fram vid scenkanten. En position som blev hans arbetsområde på hundratals konserter genom åren.


Anders Erkman in action vid scenkanten: Gyllene Tider i Köpings Folkets Park 1984.

/ Håkan

00: #1. SWEET CHARIOTS

Postad: 2020-05-11 07:59
Kategori: 00-talets bästa

SWEET CHARIOTS: Beat Based/Song Centered/Spirit Led (Virgin, 2000)

EFTER DRYGT 40 VECKOR, INKLUSIVE JUL- OCH nyårsuppehåll, är det dags att utse en ”segrare” i kampen om nummer ett-positionen på min lista över favoritalbum från 00-talet. Det är många parametrar som ska stämma, musikaliskt fulländat, känslomässigt starkt och historiskt betydelsefullt, för att en sådan bedömning ska vara slutgiltigt motiverad. Med bestämd övertygelse har jag blivit överens med mig själv och valt ett svenskproducerat album, helt i linje med säsongens genomgående trend, med en duo, Sweet Chariots, vars hela diskografi bara omfattar ett album och några singlar.
   Det är sällan jag så tydligt minns när jag första gången hörde en låt som när det handlar om Sweet Chariots premiärsingel ”Cry no more tears”. Det var tidigt 2000, kan ha varit i januari och var följaktligen hela decenniets första skivfavorit, när Johan Hedberg, nöjeschefen på Nerikes Allehanda, första gången spelade upp singeln på sitt arbetsrum uppe på tidningen. Jag föll pladask! Det var en blind lyssning, ingen som helst information om artistnamn eller medverkande människor. Jag kände direkt att det här var något extraordinärt bra och starkt personligt samtidigt som hitkänslan var överväldigande.
   När jag sedan fick vetskap om vilka namn/artister/musiker/låtskrivare som stod bakom duon, Niclas Frisk och Andreas Mattsson, blev jag ändå inte så imponerad. Deras musikaliska bakgrund i den svenska pophistorien under 90-talet hade bara delvis tangerat min musikaliska sfär. Naturligtvis kände jag till både Atomic Swing, Niclas gäng, och Popsicle, Andreas grupp, och hade hört mycket. Ändå hade jag inte fullständigt fastnat för deras musik och sound på ett genuint sätt. Jag tyckte nog allmänt att Atomic Swing och Popsicle var två helt olika grenar på samma svenska popträd, traditonell poprock respektive norrländsk indiepop.
   Därför blev det nya samarbetsprojektet Sweet Chariots plötsligt en överraskande, imponerande och glädjande upplevelse på samma gång. Jag visste inte då, i slutet av mars 2000 när hela albumet med den komplicerade titeln ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led” släpptes, att de båda 30+-arna Niclas och Andreas ändå hade ett gemensamt förflutet i musikbranschen. Och jag visste inte mer om deras tidigare samarbeten när jag för en månad sedan grävde mig ner i Sweet Chariots-albumet och började undersöka rötterna hos de båda musikerna närmare.
   Niclas Frisks historia låg mig närmast sedan han var en del av den tidiga upplagan av Perssons Pack. Minns en konsert på Ritz i Örebro med det bandet i december 1989. 20-årige Niclas gjorde ett blygsamt intryck i ett hörn på scenen bakom Per Perssons stora sånger, Magnus Linds ännu större dragspel och Magnus Adells mäktiga ståbas. Den Mora-födde Niclas, som för övrigt stavade sitt förnamn lite folkligare (Niklas) vid den här tidpunkten, hade liksom Persson en bakgrund i det ännu mer genuint folkrockiga gänget Traste Lindéns Kvintett.
   På den här tiden, vi pratar sent 80-tal, var inte Andreas Mattssons Popsicle en verklighet men en tidig upplaga av bandet gick under namnet Genre Hippy som skivdebuterade 1988 med singeln ”Hit the happiness”. Med stor mediauppmärksamhet drog Popsicle igång sin karriär på allvar 1991. Efter några album, alla med korthuggna titlar som ”Lacquer”, ”Template” och ”Abstinence”, gick de 1995 in i studion och spelade in ”Popsicle”-albumet med Niclas som producent. Han stod även för stråkarrangemangen.
   Frisk och Mattsson möttes faktiskt första gången redan 1992 när deras respektive band vid ett tillfälle i Lund delade scen. Men det första musikaliska fröet till ett seriöst samarbete mellan Popsicle-sångaren Mattsson och Atomic Swing-gitarristen/låtskrivaren Frisk började gro 1995 och nästan fem år senare resulterade det i fantastiska Sweet Chariots. Artistmässigt en kortvarig duo men som låtskrivarteam kom de att bli flitigt anlitade vars låtmaterial hamnade på skivor med Carola, Shebang, Jerry Williams, Peter Jöback, Tityo och Brolle Jr. Och i mitten på 00-talet var de halva gruppen av Sverige/Frankrike/USA-projektet Vanessa & the O's.
   Sweet Chariots blev aldrig någon fungerande liveturnéakt förutom några tillfälliga tv-spelningar när de uppträdde som ett helt band tillsammans med andra musiker. På albumet finns det ingen notering om vad Frisk/Mattsson spelar för instrument men de lär väl spela alla gitarrar och keyboards. Tillsammans med bland annat studioproffsen Anders Hernestam, trummor, och Jerker Odelholm, bas, som först åtta år senare blev ett helgjutet team i Lars Winnerbäcks grupp. Till det där popsoulrockiga soundet bidrar viktiga faktorer som blås, leds av Per ”Texas” Johansson, och en flitigt anlitad intensiv tjejkör.
   Jag inbillar mig att namnet Sweet Charlots var inspirerat av den gamla traditionella gospeldängan ”Swing low, sweet charlot”, en klassisk negro spiritual-låt som också till stor del perfekt beskriver albumsoundet. I recensionerna förekom ofta ord som ”soulrock”, ”retrorock” eller ”soulmättad gospelsvängig rock”. Till det spirituella soundet bidrog tre damer som gick under det inte så blyga samlingsnamnet Superbirds men hette Lotta Hedlund, Karin Stigmark och Beverly Glenn. En fantastisk trio sångröster som en gång tidigare i den svenska pophistorien, 1973, gav det klassiska albumprojektet Baltik ett värdefullt lyft vid mikrofonerna.

Favoritlåt: "Frankly". Sweet Charlots album har en alldeles fantastisk mix av både extremt långa och konventionellt korta låtar men också rykande rocklåtar bredvid soulmättade ballader. När jag lyssnar på hela skivan får jag ofta känslan att en majoritet av albumlåtarna är ett genuint samarbete mellan Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Båda lockar fram det bästa hos sin partner och ofta skapar de tillsammans fantastiska låtar.
   Den genuint effektiva balladen ”Frankly” är däremot i huvudsak Niclas Frisks (mäster)verk som gör hela albumet så fantasifullt varierat. Som överlåter hitpotentialen till andra låtar, ”Cry no more tears” och ”Good love gone bad”, och tar själv hand om den långsiktiga kvalitén i en låt som låter lika fantastisk och tidlös idag som för tjugo år sedan.
   Den akustiska gitarren och det tunga Lennon-pianot i arrangemanget ger plats för Niclas mest soulinspirerade ögonblick. Den vattenfallsliknande klaviaturen dekorerar snyggt och den suggestiva elgitarren ligger effektivt nerbäddad i det långa nedtonade slutet.

/ Håkan

Mats Ronander på Kulturbolaget

Postad: 2020-05-10 00:04
Kategori: Live-recensioner



MATS RONANDER MED BAND
Kulturbolaget, Malmö 9 maj 2020
Konsertlängd: 72 min
Min plats: tv:n hemmavid
https://www.youtube.com/watch?v=iHDZzXA_OEs


VAR DET MATS RONANDERS ÅTERKOMST TILL den stora scenen? I denna märkliga tid när konventionella konserter är bannlysta njuter vi av streamade konserter på nätet, tv eller mobilen. Och tycker att det substitutet är bättre än ingenting alls. Jag slipper halka iväg till någon lokal sen kvällstid för att komma hem ännu senare och sätta mig och notera synpunkter. Men jag saknar naturligtvis det fysiska, känna bastrumman i magtrakten, vi-känslan i publiken och den kollektiva upplevelsen. Det kan ingen tv-bild förmedla.
   Men när det är som det är får man ta skeden i vacker hand och acceptera. Och får man förmånen att uppleva Mats Ronander live med sitt skånska kompband har jag så här strax efteråt svårt att klaga.
   Konserten annonserades som Mats Ronander med band men Mats ville hellre kalla bandet Malla & the Malmoes. Ett i rejäl mening samspelt band som gav de nya låtarna, de gamla låtarna och någon bluescover full rättvisa under den dryga timmen på scen.
   Den stora anledningen att Mats fick möjlighet att ställa sig på Kulturbolagets etablerade scen var det senaste helt aktuella albumet ”Malla motell” och det bjöds på några smakprov från den stundtals sensationellt starka (comeback)skivan.
   I ett rödskimrande ljus äntrade bandet scenen och avfyrade direkt ”Tokig”, Jag kunde då inte känna den riktiga konsertkänslan, sång och text hördes lite för bra men naturligtvis blev det bättre ju längre konserten gick och öronen acklimatiserade sig. Låtmässigt pendlade konserten intressant mellan karriärens olika sololåtar, både svenska och engelska, en egen Low Budget Blues Band-låt plus Lightning Hopkins ”Have you veer been mistreated”. En underbart fungerande mix och bandet var ju så välrepeterat som man någonsin kan önska sig.
   Gitarristen bredvid Mats, Pelle Jernryd, hade skickligheten och inspirationen att både kompa och utnyttja tiden i strålkastarljuset. Hans lap steel i ”Water from the moon” och soloinsatserna i ”Man av sten” tillhörde konsertens musikaliska höjdpunkter. Men i centrum stod Mats som både sångare och gitarrist och i det senare fallet var han verkligen glimrande vid ett flertal tillfällen. Kanske bättre gitarrist än jag någonsin tidigare uppfattat honom som. Samspelet med klaviaturspelaren Magnus Nörrenberg gav bandet tyngd och dignitet i bland annat ”Avenue Junot”.
   Basisten Micke Björk och trummisen Staffan Brodén gav bandet stabilitet och tyngd.

Tokig
Loser's game
Water from the moon
Man av sten
En gång till, måne
Luft under vingarna
Avenue Junot
Sverige
Have you ever been mistreated
God bok
För kärleks skull
Klubbrock
Kött och blod

/ Håkan

Little Richard (1932-2020)

Postad: 2020-05-09 19:48
Kategori: Minns

FÖR NÄSTAN EXAKT ETT ÅR SEDAN, 6 maj 2019, skrev jag på Håkans Pop en lång text om LITTLE RICHARD: Beskrev honom då som ”den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten” och borde naturligtvis ha placerat honom som nummer ett på min lista över 50-talets bästa artister. Men stundens ingivelse ville just då rangordna Eddie Cochran och Larry Williams före honom på listan. Men idag, denna sorgsna dag när Little Richard dog, är Richard Penniman naturligtvis den störste av dem alla. Ty med den rösten och visuella utspel hade Little Richard inga övermän.
   Det var visserloigen en lång startsträcka på Little Richards karriär men när han till slut slog igenom och exploderade i hits som ”  ”Tutti-frutti”, ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” så var hitframgångarna ganska oöverträffade. Han var dessutom en av de tidigaste legendarerna på 50-talet, innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och gav ut skivor innan Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Gene Vincent hade släppt sina första skivor.
   Jag har inte direkt något minne av Little Richard när han hade sina odödliga höjdpunkter, därtill är jag dessvärre för ung, men hans låtar och sångstil påverkade naturligtvis många av mina 60-talsfavoriter. Inte minst Beatles. Redan på 50-talet fanns ”Long tall Sally” och ”Lucille” med på bandets liverepertoar och från 1960 fanns även Little Richard-låtar som ”Good Golly miss Molly”, ”Ooh my soul”, ”Tutti-frutti” och ”Kansas City” på repertoaren innan bandet ens spelade in skivor.
   Naturligtvis fick jag lära mig Little Richard-låtar via andra artister och grupper som exempelvis Swinging Blue Jeans (”Good Golly miss Molly”) och Shanes (”Keep-a-knockin'”) men ingenting, inte ens Paul McCartneys ”Long tall Sally” och ”Lucille”, kan överträffa originalen.
   Och vi ska denna dag och år framöver med värdig tystnad förbise Little Richard-epoken från 1958 när han började sjunga religiös gospel.
   Richard Penniman avled 9 maj 2020 i skelettcancer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (433)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (127)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2020 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Björn Stein 9/05: True Legend R.I.P, bara Jerry Lee Lewis kvar!...

Björn Stein 1/05: Instämmer helt med dig, hjärtat klarar knappt av att lyssna. Värdigt, tänker...

Håkan Gustafsson 29/04: Väldigt bra konsert! Jag inser alltid hur viktig Jalle Lorensson är för sound...

Björn 20/04: Hej Håkan! Håller med dig, bra låtar och Eldkvarn brinner. Men mixning, vad h...

Janne 15/04: Tack! Läste om Lucinda Williams, ‘Car Wheels on a Gravel Road’ på Rolli...

Fredrik Henriksson 7/04: Hej! Fint att du skriver så engagerat och detaljerat om mina föräldrar oc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.