Tidigare blogginlägg

Covers: Miriam

Postad: 2019-11-01 07:58
Kategori: Cover-skivor

MIRIAM: Nobody's baby (Norton, 2014)

INNEHÅLLSMÄSSIGT ÄR ”NOBODY'S BABY” den kanske mest fantasifulla och intressanta coverskivan som jag har skrivit om på Håkans Pop överhuvudtaget. Innehållet är ju rasande intressant. Den amerikanska sångerskan Miriam med efternamnet Linna har, tillsammans med sin producent Sam Elwitt, letat upp extra udda och några extremt obskyra låtar till sin coverskiva. Ett gränslöst urval från många olika håll som utan hjälp och tips från Per Magnusson (och hans eminenta sida Raised on Records) nog hade gått mina öron och ögon förbi.
   Producent Elwitt har skapat en helhet av den brokiga samlingen låtar som är närmast sensationell. Det är 60-talet på nytt på gott och ont. Soundet är okej fast djupt 60-talsinfluerat, så djupt att Elwitt (som även spelar samtliga instrument på skivan) inte har försökt uppdatera de i grund och botten många melodiöst fantastiska poplåtarna. Det låter väldigt ofta som typisk autentisk 60-talsflickpop.
   Det låter på sina håll soundmässigt ganska tunt om versionerna här, Miriam har också en späd röst som inte riktigt vill räcka till för att förvandla melodisk pop till perfekt 2010-tal. Däremot står de klassiska popharmonierna som spön i backen under större delen av skivan. De melodiösa gitarrerna dekorerar en mängd låtar, de klockrena refränger avlöser varandra och poplåtar med stort P är albumets tema.
   Av förklarliga skäl, jag minns inte att jag har hört en enda låt tidigare, kan jag inte jämföra Miriams tolkningar med några originalversioner och kan med gott samvete ta albumet till mitt hjärta. Därmed har jag här det stora nöjet att upptäcka fantastiska låtar som Gene Clarks ”So You Say You Lost Your Baby” och Tim Buckleys oväntat poppiga ”It Happens Every Time”. Och att även en Ramones-låt från 70-talet, ”Questioningly”, passar så bra in i det här popinfluerade soundet, med ett härligt fett stråkarrangemang som utropstecken, gör mig ganska glad.
   Paret Linna/Elwitt har skrivit en originallåt, ”Let him go now”, som smälter in i det övriga materialet så förbaskat väl och kunde ha varit ytterligare en bortglömd poppärla från 60-talet.


My Love Has Gone (Ross Watson)
1967/1978. Spelades in av Del Shannon/Gavs ut på albumet "...And The Music Plays On" med Del Shannon.
So Lonely (L. Ransford)
1965. Från albumet "Hollies" med The Hollies.
So You Say You Lost Your Baby (Gene Clark)
1967. Från albumet "Gene Clark With The Gosdin Brothers" med Gene Clark With The Gosdin Brothers,
There Goes My Babe (Neil Young)
1965/2001. Demo med låtskrivaren/Officiell release på "Buffalo Springfield Box Set".
Cut And Come Again (Billy Nicholls)
1967/1968/1978. Spelades in av Del Shannon/Gavs ut ("Come again") på albumet "Would you Believe" med låtskrivaren/Gavs ut på albumet "...And The Music Plays On" med Del Shannon.
Walking Down The Street (Richard D Taylor/Phil May/Wally Waller)
1967. Från albumet "Electric Banana" med Electric Banana With Tilsley Orchestral.
I'm Nobody's Baby Now (Jeff Barry)
1966. Singel med Reparata and the Delrons.
I Never Told You (Robert Müter)
1990. Från albumet "Behind bars" med The Kliek.
Let Him Go Now (Miriam Linna/Sam Elwitt)
2014. Original.
It Happens Every Time (Tim Buckley)
1966. Från albumet "Tim Buckley" med låtskrivaren.
Questioningly (Ramones)
1978. Från albumet "Road to ruin" med Ramones.
Not For Me (Bobby Darin)
1963. Singel ("18 yellow roses") med Bobby Darin.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lorne de Wolfe (1984)

Postad: 2019-10-30 07:54
Kategori: Intervjuer

HANSSON de WOLFE UNITED var ett sporadiskt fungerande band som vartannat år på 80-talet gav ut sina album och i samband med det också turnerade, varje gång förärades Örebro med ett besök. Konserten 1982 i Idrottshuset recenserade jag och inför konserten 1984, 5 april, fick jag en kort telefonintervju med bandets sångare och huvudsaklige låtskrivare, Lorne de Wolfe. Ringde honom 7 februari 1984, en typisk vinterdag med några minusgrader och ett ymnigt snöfall.
   Det blev inget lång djupsinnig intervju utan mer en nyhetsförankrad text om den kommande konserten. På den här korta telefonintervjun fick jag bra kontakt med en tydligt sympatisk Lorne som lugnt och metodiskt förklarade sina ambitioner med gruppen. Ett möte på telefon som sedan vid konserten knappt två månader senare resulterade i en betydligt längre intervju mellan fyra ögon som finns här på Håkans Pop.
   När jag pratade med Lorne i februari 1984 var basistnamnet inte bestämt men när turnén sparkade igång var det rutinerade Sam Bengtsson som spelade bas.
   Hansson de Wolfe United kom ytterligare en gång till Örebro, 20 mars 1986, men den gången spelade gruppen i Brunnsparken.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 1984.

HANSSON de WOLFE UNITED GER APRILKONSERT I ÖREBRO

HÖSTEN 1982 GENOMFÖRDE HANSSON de WOLFE United sin första mycket lyckosamma turné runt Sverige. Snart ger sig gruppen ut på en ny turné och kommer till Örebro och Idrottshuset 5 april.
   - Första turnén var en prövning där vi ville visa var vi stod i konsertsammanhang. Den här gången känns det allvarligare men vi vill fortfarande hålla det på en lekfull nivå, säger Lorne de Wolfe, bandets sångare, pianist och huvudsaklige låtskrivare.
   Just nu har bandet kommit till slutfasen av inspelningarna till det nya albumet som kommer om några veckor. ”Container” är arbetsnamnet på skivan som släpps på ett get skivbolag.
   - De tre första skivorna kan ses som en soundmässig trilogi och nästan två år sedan förra skivan kommer vi nu med en lite tuffare framtoning, fortsätter Lorne.
   På skivan och turnén omger sig kärntruppen Lorne de Wolfe, Dick Hansson och Claes Palmkvist av i stort sett samma killar som tidigare: Jonas Isacsson, gitarr, Ulf Andersson, saxofon, Anders Neglin, keyboards. På skivan spelar Lorne bas och Dick trummor men på turnén spelar Magnus Persson trummor medan basgitarristen ännu ej är bestämd.

/ Håkan

Vi tittar 50 år tillbaka i tiden

Postad: 2019-10-29 09:47
Kategori: Blogg



IGÅR VAR DET DAGS IGEN FÖR NERIKES ALLEHANDA att blicka tillbaka 50 år i tiden. Dels ett uppslag med allmänna nyheter från oktober 1969 och sedan en lista med uppmärksammade artister och låtar som var aktuella och populära under exakt samma månad för 50 år sedan.
   Mina bidrag till det musikaliska minnet (se lista nedan) gjordes av Jerry Williams, David Bowie, Sly & the Family Stone, Led Zeppelin och Creedence Clearwater Revival.



/ Håkan

00: #26. MONEYBROTHER

Postad: 2019-10-28 07:51
Kategori: 00-talets bästa

MONEYBROTHER: To die alone (Burning Heart, 2005)

MONEYBROTHER OCH HANS MAKALÖSA SCENSHOWER i mitten på 00-talet är verkligen oförglömliga upplevelser. Energi, scennärvaro och en ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent gjorde hans konserter till något alldeles extraordinärt. Men jag tror inte Moneybrother, hur visuellt och succéladdat hans uppträdanden än må ha varit, nått så långt och högt utan ett starkt låtmaterial som gång på gång lyfte konserterna till oanade nivåer.
   Anders Wendin, som är artistnamnet Moneybrothers rätta namn, var ju på scen en mästare på dramatik och med sitt utsökta kompbands hjälp, med bland annat den ständige vapendragaren och trombonisten Viktor Brobacke vid sin sida, kunde han nästan bokstavligen lyfta taket på varje konsertlokal han uppträdde i.
   Mellan 2003 och 2007 tillhörde han som scenartist den svenska eliten. Han var under den tiden faktiskt i nivå med Håkan Hellström som med hittills oöverträffad energi var det andra stora förhållandevis nya svenska namnet på landets scener. Med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon drev Moneybrother konsertpubliken till närmast extas.
   Men som sagt, utan skivor och ett utsökt låtmaterial hade nog konserterna varit en begränsad succé. På skiva var Moneybrother faktiskt på min årsbästa lista både 2003, 2005, 2006 och 2007. Det kan idag uppfattas som ganska oslagbart men är ett oövervinnligt faktum.
   Det hårt rockande skabandet Monster, där Anders Wendin först var sångare, nådde nog aldrig min lyssningszon på allvar de sex år, mellan 1994 och 2000, som gruppen existerade innan soloprojektet Moneybrother startade 2001.
   Efter ytterligare några år var det solodebuten ”Blood panic” (2003) som blev min debut i Wendins värld. Med flera låtar, ”Reconsider me”, ””It's been hurting all the way with you, Joanna” (självklara liveextralåtar 2007) och ”Stormy weather”, som under många år var fast stationerade i Moneybrothers liverepertoar.
   När andra soloalbumet ”To die alone” kom 2005 var jag extremt beredd och innehållet var ju än mer vässat och låtstarkt och framstår för mig som Moneysbrothers absoluta höjdpunkt på skiva fast fortsättningen var inte ett dugg sämre. Överraskningen ”Pengabrorsan” (2006), med nästan bara covers på svenska, kändes språkmässigt först lite valhänt men växte långsamt men säkert (inte minst via en livekonsert) till ännu en toppenskiva. Nästa album, ”Mount pleasure” (2007), var ju på helt samma kvalitativa nivå som Moneybrothers övriga skivor på 00-talet.
   Naturligtvis ska ju även kompbandets musiker hyllas stort för sina insatser på både skiva och scen. Vid ett konserttillfälle kompades Moneybrother av nio man(!), med viktiga nyckelpersoner som trummisen Lars Skoglund, saxofonisten Gustav Bendt och redan nämnde Viktor Brobacke som alla finns med på ”To die alone”.
   Men till hyllningskören bör även producenten Jari Haapalainen och arrangören Björn Yttling adderas. De spelar även flitigt som musiker, gitarr respektive keyboards, på skivan. Haapalainen har lyckats fått fram den där livetypiska energin även i inspelningsstudion. Och i det välarrangerade soundet med både blås och stråkar är närvarokänslan i högs grad levande.

Favoritlåt: "It Ain't Gonna Work". En låt som symboliserar Moneybrothers sound allra bäst. Inleds lite lojt och avslappnat med svag mingelkaraktär i bakgrunden men som växer till en ren explosion på 4:16. I larmet av fioler, cello, blås och diverse slagverk är det Yttlings piano som hetsar på en tempoökning som är makalöst effektivt. Arrangemanget når sitt crescendo runt 3:00 när tillfällige gästmusikern Per Ruskträsk Johansson brister ut i ett magiskt saxofonsolo. När låten avslutas en dryg minut senare är vi, på typiskt Moneybrother-vis, tillbaka i det lugna soulballadtempot.

/ Håkan

Spelglädje som gränsar till överdos

Postad: 2019-10-27 21:13
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Björnes Källare, Örebro 27 oktober 2019
Konsertlängd: 16:23-17:51 (88 minuter)
Min plats: Sittande lite till vänster några meter från scenen.


DET FINNS INGEN HEJD PÅ UNENGES och Lindgrens produktivitet, kreativitet och sann och äkta spelglädje. I natt nåddes jag av nyheten att Richard Lindgren förlängde sin Örebro-vistelse och petade in ytterligare en spelning i staden på söndagseftermiddagen. Nu var planen att enbart spela nya originallåtar av material som aldrig framförts live tidigare. Ambitionen var god och i mina öron vansinnigt intressant och spännande men det blev inte riktigt som planerat. Och det brukar det inte bli när två så rutinerade men spontant drivna artister träffas...
   Bob Dylan-programmet var ju egentligen passé men med äkta konnäsörer i publiken blev det nästan omöjligt att inte svänga in på Nobelpristagarens repertoar för tredje dagen i rad. Men vi fick också, som utlovat, en hyfsad portion intressanta nyproducerade låtar som gjorde konsertögonblicket till något riktigt unikt och bra.
   Originallåtarna var mitt stora fokus på konserten och jag fick min dos fullständigt tillfredställd. Olle gjorde några snillrikt poetiska sånger på svenska, ”Vykort från Koster” (med ursprung från Olles irländska intresse) och ”Det regnar på Mallorca”, och Richard bjöd på några rejäla höjdpunkter från materialet han skrev i Italien för några veckor sedan.
   ”Cinghiale grin song” var en poetisk och kraftfull sång om vildsvin(!), djur som vistades runt Richards hus i bergstrakterna norr om Milano och ”Going down to Meliflora” måste bli hans nya hitlåt. En fantastiskt effektiv rocklåt med en refräng som satte sig i hjärnan första gången jag hörde den. ”A walk in the dark” lät som en typisk Dylan-låt men var också ett nytt Richard-original. Medan ”Stranger on the river”, skriven tillsammans med italienaren Francesco Montesanti, var betydligt stillsammare och ekade lite Leonard Cohen.
   Apropå Cohen så var Richards version av ”So long, Marianne” en av eftermiddagens höjdpunkter när han verkligen tog ut svängarna och bjöd på ett stort temperament i speciellt refrängen.
   Det som utlovades som en ganska kort och begränsad konsert växte spontant till nästan en och en halv timme lång väldigt imponerande konsert inför en liten men entusiastisk skara människor.

Dunce's cap
Billy 4
Cinghiale grin song
Det regnar på Mallorca
Vykort från Koster
Going down to Melaflora
Quinn the eskimo
Stranger on the river
Trivsam liten bar
Early morning rain
Senor
Just like Tom Thumb's blues
So long, Marianne
As I went out one morning
A walk in the dark
She belongs to me
Love minus zero/No limit

/ Håkan

Ännu en Dylan-hyllning i legendarisk lokal

Postad: 2019-10-27 12:25
Kategori: Live-recensioner



Bilder: Anders Erkman
Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Björnes Källare, Örebro 26 oktober 2019
Konsertlängd: 16:13-16:49 och 17:11-17:53 (78 minuter)
Min plats: Sittande lite till vänster några meter från scenen.


INFÖR ETT 30-TAL SPECIALINBJUDNA musikvänner fortsatte det strävsamma paret Lindgren & Unenge på lördagseftermiddagen sina ”utgrävningar” i Bob Dylans till synes gränslösa låtskatt. Efter fredagens konsert på Pennybridge Arms äntrade duon scenen i en musikalisk historisk lokal på Nygatan i Örebro, där den legendariska skivbutiken LP-skivan låg mellan 1974 och 1983. Där nere i källaren på numera Björnes har en naturlig och intim musikscen växt upp med väggar snyggt dekorerade av vännen Anders Erkmans livefotografier.
   Inte alls överraskande hade Lindgren & Unenge grävt fram ytterligare Dylan-låtar som de tidigare inte hade framfört i Örebro. Inför en koncentrerat intresserad publik blev det en ljudmässigt perfekt konsert med två artister som andas spontanitet och musikalisk skicklighet. Fast den här gången saknades helt någon planerad låtlista, allt bestämdes inför varje ny låt. Spontant som sagt men inte ett dugg slarvigt för det. Det var återigen en ynnest att få uppleva Richard Lindgren sjunga ut ordentligt och njuta av Olle Unenges snillrikt klockrena kompande på gitarr i en akustisk perfekt lokal.
   De Dylan-initierade experterna i publiken diskuterade textrader från alla versionerna av låten ”Billy” som Dylan skrev till filmsoundtracket ”Pat Garrett & Billy the kid” men själv fick jag nya favoriter i låtar som ”Senor” och ”One more cup of coffee”. Den senare låten avslutade hela konserten och med stor kraft i sin röst tog Richard ut svängarna rejält när han presenterade sin gudomliga tolkning. Känslosamt och imponerande eller ville han bara överrösta pladdret i baren en trappa upp?

/ Håkan

Lindgren & Unenge utmanar sig själva

Postad: 2019-10-26 14:46
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling

Bilder: Jan-Ola Sjöberg

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
The Pennybridge Arms, Örebro 25 oktober 2019
Konsertlängd: 20:23-21:46 (83 minuter)
Min plats: Stående mitt i lokalen, ca 8 meter fräån scen


LINDGREN, LUNDGREN OCH FORSBERG. Det råder just nu och några veckor framåt Bob Dylan-feber i Närkemetropolen Örebro. Hyllningskonserterna står som spön i backen och den ärrade Malmö/Örebro-duon Richard Lindgren & Olle Unenge inledde rådande trend med låtar som till 99 procent(?) var skrivna av Dylan. På nästan en och en halv timme gjorde de sitt bästa på att inte upprepa någon låt från repertoaren som gjorde duons spelning på STÅ i våras till en succé. Det finns som sagt en obegränsad källa att välja ur när två Dylan-initierade artister möts.
   Lindgren & Unenge utmanar gärna sig själva genom sin ambition att välja lite mer udda Dylan-material som varken är sönderspelade eller speciellt uttjatade. För normalt intresserade, som exempelvis författaren av dessa ord, blev konserten därför en intressant resa mellan de trots allt allmänt kända låtarna (”Don't think twice, it's alright”, ”Mr tambourine man”...) och de mer unika klenoderna (”As I went out one morning”, ”Drifters escape”...). Låtar vars titlar blev verklighet när jag först efter konserten fick möjlighet att läsa setlistan (se nedan). En mix av klassiker och initierat godis med andra ord.
   Riktigt unikt var det däremot att de här två herrarna ställde sig på en scen med en omsorgsfullt nedskriven setlista som de sedan med ett enda undantag (religiöst baserade ”Every grain of sand” skippades i sista stund) höll sig strikt till. Mycket ovanligt när två så spontant influerade artister ställer sig på samma scen på en pub en fredagskväll.
   Vad jag minns från vårspelningen var det väl egentligen bara Olles alltid lika vackra och känsliga version av ”Farewell Angelina” (”Farväl vackra Sara”) och hans tekniska gitarrskicklighet i instrumentala ”Nashville skyline rag” som upprepades på fredagskvällen.
   Höjdpunkterna var desto fler när jag bland annat fick höra personliga favoriter som ”You ain't going nowhere”, ”Just like Tom Thumb's blues” och ”Girl from the north country”. Framföranden som dominerades av Richard men där Olle så effektivt kompade med sin gitarr. När Richard satte sig vid pianot steg den känslomässiga intensiteten i låtarna ”Is your love in vain”, en underbar ”I want you” och ”Love minus zero” och gav hela konserten ett omväxlande uttryck.
   Så omväxlande och fritt att herrarna klämde in en Gordon Lightfoot-låt(!), ”Early morning rain”, mitt i Dylan-repertoaren som fick oss mindre Dylan-kunniga publik att för ett ögonblick rynka på näsan. Förklaringen kom efter konserten när Richard förklarade att Dylan spelat in låten (på albumet ”Self portrait”) och han höll talet när Lightfoot valdes in i Rock'n'Roll of Fame 1988. Då rätades frågetecknet ut till ett utropstecken.

FOTNOT: På måndag uppträder Isabella Lundgren på Örebro Teater med sin Dylan-hyllande konsert. Och 13 november kommer Mikael Wiehe och Ebba Forsberg till Örebro och Hjalmar Bergman Teatern med konserten "Dylan på svenska".



/ Håkan

Covers: Ann Wilson

Postad: 2019-10-25 07:51
Kategori: Cover-skivor

ANN WILSON: Immortal (BMG, 2018)

DET AMERIKANSKT MELODIÖST HÅRDROCKANDE bandet Heart har aldrig varit några favoriter på min grammofon. Men när en av systrarna Wilson i bandets frontlinje återigen har producerat en coverskiva får den givetvis plats här på Håkans Pop. Jag har följaktligen inte alltför stora förväntningar när en sångerska i ett band gör soloskivor som i det här fallet är producerat av bandets producent, Mike Flicker.
   Att sedan materialet på skivan är hämtat från så många olika håll, från Audioslave via Leonard Cohen till Amy Winehouse och Gerry Rafferty, får mig inte på bättre och positivare humör. Den röda tråden på albumet är inte musikaliskt uppenbar men den sammanhållande länken och urvalet låtar kommer från låtskrivare och artister som är döda sedan några år. I Ann Wilsons sympatiska ögon är de odödliga (”Immortal”) men slutresultatet är ändå spretigt och ojämnt.
   Inledningen på skivan, där gitarristen Warren Haynes gästar, får mig inte att ändra åsikt. Tung, opersonlig rock har aldrig varit min kopp te och när Ann dessutom passar på att effektivt mörda Lesley Gores gamla fina 60-tals-dänga ”You don't own me” får det mig nästan att ge upp. Men det finns lite ljus även i ett kompakt mörker.
   Lite senare på albumet gästar Ben Mink, mest känd som k. d. Langs samarbetspartner, som med sin elektriska fiol sätter stor prägel på några betydligt lugnare låtar. Plötsligt, på ”A thousand kisses deep” och ”Back to black”, blir ”Immortal” både lågmäld, personlig och mer intressant.
   Men det finns fortfarande detaljer att reta upp sig på. Ann försöker göra om ”Life in the fast lane” till 80-talssyntpop och att ge sig på Gerry Raffertys i original suveräna ”Baker street” är givetvis dömt att misslyckas.
   Någorlunda intressant är däremot Ann Wilsons ambition att leta upp några oförutsägbara låtar från Tom Petty och Deavid Bowie.


1. You Don't Own Me Featuring Warren Haynes (David White/John Madara)
1963. Singel med Lesley Gore.
2. I Am The Highway (Brad Wilk/Chris Cornell/Tim Commerford/Tom Morello)
2002. Från albumet ”Audioslave” med Audioslave.
3. Luna Featuring Warren Haynes (Tom Petty)
1976. Från albumet ”Tom Petty & the Heartbreakers” med Tom Petty & the Heartbreakers.
4. I'm Afraid Of Americans (Brian Eno/David Bowie)
1997. Från albumet ”Earthling” med David Bowie.
5. Politician (Jack Bruce/Pete Brown)
1968. Från albumet ”Wheels of fire” med Cream.
6. A Thousand Kisses Deep Featuring Ben Mink (Leonard Cohen/Sharon Robinson)
2001. Från albumet ”Ten new songs” med Leonard Cohen.
7. Life In The Fast Lane (Don Henley/Glenn Frey/Joe Walsh)
1976. Från albumet ”Hotel California” med Eagles.
8. Back To Black Featuring Ben Mink (Amy Winehouse/Mark Ronson)
2006. Från albumet ”Back to black” med Amy Winehouse.
9. A Different Corner (George Michael)
1986. Singel med Wham!.
10. Baker Street (Gerry Rafferty)
1978. Från albumet ”City to city” med låtskrivaren.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: ”Sömnen” (1983)

Postad: 2019-10-23 07:58
Kategori: Intervjuer


Tommy Cosmo (Mats Ronander) är på väg till tåget som ska föra honom till Åre i filmatiseringen av Ulf Lundells bok "Sömnen". Scenen spelas in inför vanliga människor i avgångshallen på Stockholms Centralstation.


Regissören Lennart Svensson instruerar Mats Ronander och Björn Andersson inför en inomhusscen i "Sömnen".


Mellan tagningarna i filmandet av "Sömnen" diskuterar Mats Ronander, Örjan Ramberg, Ulf Lundell och Janne Bark.


Mats Ronander och Ulf Lundell, två huvudrollsinnehavare i filmen "Sömnen".


Alla bilder: Anders ErkmanMats Ronander sminkas inför en filmscen i "Sömnen".

MÅNDAG 10 OKTOBER 1983 ÅKTE JAG och fotografen Anders Erkman upp till Stockholm för att under två dagar och en kväll närvara vid filminspelningen av ”Sömnen”, filmatiseringen av Ulf Lundells bok.
   Vi åkte tåg från Örebro (kl 11:23) och när vi kom till Stockholms Centralstation hamnade vi alldeles omedelbart i filminspelningen. Just där på plats spelades nämligen scenerna in när huvudpersonen Tommy Cosmo (Mats Ronander) hade bestämt sig för att lämna Stockholm för att åka upp till Åre. På eftermiddagen fick han gång på gång vandra genom folkmassorna i avgångshallen och senare på kvällen spelades själva tågscenerna in i och utanför tåget.
   Jag minns inga direkta detaljer från själva inspelningarna men minns att Hannes Holm, nybliven skådespelare men i den här produktionen var han någon typ av allt-i-allo, kom fram och frågade om vi ville ha en kvällsmacka som alla andra i en paus. Holm hade ju några år tidigare ”slagit igenom” för sin roll i filmen ”Inter rail” men nu var han en hjälpreda vid sidan om.
   Dagen efter, tisdag, ägnades filmarbetet åt inomhusscener där Tommy Cosmo i ett källarutrymme skulle bygga den mås han så gärna ville flyga med. Den interiörinspelningen skedde på Åsögatan på söder i Stockholm både uppe i en lägenhet och nere i källaren. I en paus ute på trottoaren (se bild ovan) gjorde jag min huvudsakliga intervju med Ronander (publiceras nästa vecka här på Håkans Pop). Under det intensiva filmandet i källaren träffade jag också skådespelaren Björn Andersson, som spelade Cosmos kompis Pix, som också hade, precis som Mats, en genuin Örebrobakgrund fast han föddes i Boden.
   Björn gjorde sin första filmroll här men skådespelarbanan hade en lång startsträcka för honom. Han har först på 2010-talet fått fart på sin karriär i filmer som ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Cockpit”, ”Call girl”, ”Skumtimmen” och ”Borg”.
   Mötet med Mats Ronander var givetvis huvudfokus under de här två Stockholmsdagarna men jag fick också möjlighet att prata med många andra i produktionen. Som exempelvis regiassistenten Håkan Wretljung (som jag faktiskt hade träffat i samband med en Ulf Lundell-konsert i Örebro 1980), konstnärlige ledaren Bengt Forslund och huvudmanusförfattaren Ulf Lundell som oannonserat och lite överraskande dök upp vid inspelningen av kvällscenerna på Stockholms Centralstation.
   Redan 1980 diskuterade jag med Lundell om ”Sömnen”-manuset och då var han väldigt pessimistisk om någon kommande film men tre år senare resulterade allt i en filminspelning.
   Det tog några veckor att samla intrycken från filminspelningarna innan den långa, långa artikeln med alla intervjuerna publicerades nästan två veckor senare.
   Av alla gamla intervjuer som jag återpublicerat här på Håkans Pop inklusive de som är planerade fram till nästa år är nog den här artikeln/intervjun min definitiva favorit. Ofta är ju de gamla texterna lite gammalmodiga och stelbent skrivna, som i efterhand decennier senare ofta kräver lite redigering för att passa in i dagens språkbruk, men den här tycker jag att jag lyckades med redan då.



De här intervjuerna publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1983.

Gestaltar Tommy Cosmo i ”Sömnen”
RONANDER GÖR SITT LIVS ROLL


”TYSTNAD”, ”TAGNING”, ”KAMERAN GÅR”, ”KLAPPA” och ”Börja”. De enkla men viktiga fraserna säger regissören Lennart Svensson med en noggrann och rituell regelbundenhet inför varje ny inspelningsscen, varje repetition och omtagning.
   Ulf Lundells succéroman ”Sömnen” ska bli film med örebroaren Mats Ronander i huvudrollen som Tommy Cosmo och det 52 dagar långa inspelningsarbetet börjar nu närma sig slutfasen.
   Allehanda följde filminspelningarna under två dagar. Inspelningar under två helt olika yttre förutsättningar. Dels bland allmänheten på Centralstationen i Stockholm och dels i en källarlokal på Söder i samma stad.
   Vägen från bok till romanens slutgiltiga filmversion har varit både lång, komplicerad och obestämd. Redan för tre år sedan skrev Lundell det första manuset där han själv skulle spela huvudrollen. Av många olika skäl, bland annat finansiella, lades projektet då ned och Lundell gav sig istället ut på turné.
   Sedan har Håkan Wretljung, regiassistent och stillbildsfotograf på den nu pågående filminspelningen, och Ulf Lundell skrivit ytterligare fem manus som nu slutligen har givit resultat. Ett träget jobb som Lundell idag inte vill ha ogjort.
   - Första manuset var inte allvarligt menat och saknade många viktiga detaljer. Och jag själv i huvudrollen vore nog en alltför stor egotripp, säger Ulf som oannonserat dyker upp på en av inspelningarna. Han har hållit sig i bakgrunden under hela filmarbetet och är inte säker på att regissören håller sig strikt efter manus.
   - Vissa ändringar får man räkna med, idéer och uppslag som spontant dyker upp på plats med mera, men jag får väl se den färdiga filmversionen innan jag bestämmer mig för att stå för manuset, säger Ulf och ler och vet inte riktigt om han menar allvar eller skojar.
   - Men vad gäller bokens turnéliv får väl Mats bevaka mina intresse, tillägger han. Tommy Cosmo är ju en hybrid av mig själv och Mats och naturligtvis många andra.
   ”Sömnen” är bland annat en film om den sociala och politiska dvala som många under 70-talet sakta gled in i. Om dess aktualitet och handlingen i övrigt, berättar Ulf:
”Sömnen” handlar om två slags sömn, dels den där när reaktionära filtar lamslår landet och dels den där när fyra 60-talsungdomars uppror och engagemang totalt slocknar. Budskapet har inte lika stor betydelse idag, då vore en dokumentär bättre.
   Utan direkt filmvana, ett barnprogram på tv 1967, ”Repet”, och en novellfilm med Lizzi Alandh för cirka tio år sedan är Mats Ronander en naturlig huvudrollsinnehavare vald av bland annat manusförfattaren Lundell själv.
   Och filmgänget kring Mats berömmer. Håkan Wretljung:
   - Mats är ju själv producent, han kan se allting i sin helhet och det är viktigt under filminspelningar där 75 procent är planering och ett lagarbete som måste klaffa.

FÖR EN LEKMAN VERKAR FILMINSPELNINGSARBETET vara allt annat än välplanerat, ett magnifikt kaos där man obehindrat slänger sig mellan årstiderna och olika tidpunkter i det skrivna manuset. Men Mats har inte haft några problem att anpassa sig bland skådespelare och filmteam.
   - Jag blir aldrig nojig när jag befinner mig i fokus. Det har jag väl 13 års scenvana att tacka för men det kan ändå kännas jobbigt att agera framför så här mycket folk på Centralen, svårt att koncentrera sig på rollen.
   - Visst var det lite spänt i början av inspelningarna men vi svetsade oss samman under två veckor i Åre som kom mycket lägligt för några veckor sedan. Det var underbart däruppe, säger Mats medan han bläddrar i en jämtländsk lokaltidning som gjort reportage om filminspelningarna.
   Mats har redan sett mycket av de filmade oklippta inslagen och känner sig inte besvärad av att se sig själv på film. Som offentlig person är han van att bli fotograferad och avbildad.
   Varje inspelningsscen inleds med ett långt ingående samtal mellan regissören Lennart Svensson och medverkande skådespelare. Inspelningarna på Centralstationen utspelar sig tidigt i filmen, just när Tommy Cosmo tänker fly till Åre men plötsligt stöter på Bonk (Örjan Ramberg) och Kriss (Janne Bark) som försöker hindra honom.
   Just de här konkreta scenerna finns inte med i boken och är ett tydligt exempel på att bok och film kommer att skilja sig åt. Mer replikskiften, roller som slopas, miljöer som blir annorlunda och många överraskningar.
   Bengt Forslund, filmens konstnärlige rådgivare, förklarar fördelen med att filma på plats mot att bygga en studio.
   - Redan på 60-talet började man filma interiörer på plats. Det försvårar ofta filmarbetet men förenklar förberedelserna oerhört. Man vinner tid och tid är som bekant pengar. ”Sömnen” är budgeterad 5 miljoner kronor vilket ska jämföras med en storfilm som ”Raskenstam” som kostade 7 miljoner där nästan allt gjordes i studio.
   När scenerna på Centralen diskuteras är det inte oväntat Örjan Ramberg som är mest aktiv, den ende proffsskådespelaren på plats som för övrigt också medverkade i Ulf Lundells första film ”Jack”.
   Örjan tar tag i dialogen och spelar ut på ett fantastisk sätt. Så allvarligt och hotfullt att Mats brister ut i skratt efter varje tagning. Om Kriss och Bonk lyckas hindra Cosmo från att åka avslöjas vid premiären 1 april 1984, som av en beräknad tillfällighet råkar vara Mats Ronanders 30-årsdag.
   ”Sömnen” har många debutanter. Lennart Svensson gör sin första långfilm och i de båda huvudrollerna som Tommy Cosmo och Helena är det filmdebuter, Mats respektive Maria Lindberg. Övriga roller i filmen spelas av bland annat Pia Garde, Anders Åberg, Håkan Serner, Bert-Åke Varg och ännu en örebroare, Björn Andersson.

BJÖRN, 34-ÅRING UPPVUXEN I ROSTA i Örebro där rivaliteten mellan Östra och Västra Vintergatan var som störst, gör en stark och känslosam rollgestaltning av Pix, Tommy Cosmos närmaste vän. Björn spelar med Riksteatern till vardags och ska snart ut på en Norrlandsturné. Han är också filmdebutant men har spelat en hel del tv så kameravanan märks tydligt.
   I augusti startade filminspelningarna med de mest komplicerade scenerna när Cosmo får upp sin färdigbyggda mås. De scenerna spelades in på Gärdet och krävde ett antal kameror, helikoptrar, lyftkranar, drakflygare och stuntmän.
   Det är den måsen som nu plockas isär för inspelningen i en källarlokal på Åsögatan. Där bygger Tommy Cosmo sin mås med hjälp från Pix. En Pix som inte mår bra, har problem medan Cosmo sprudlar av liv efter det goda förhållandet med Helena.
   För första gången håller Mats ett svetsaggregat i händerna och det är inledningsvis ganska klumpiga rörelser. Men alla är på det klara med att Cosmo i själva verket inte är någon mästersvetsare.
   Mitt i all röra och påtagligt kaos som en filminspelning är har den lugne och rutinerade fotografen Lasse Björne en viktig roll. Han är lugnet själv och stressas inte av varken skådespelare eller regissör. Så har han också sextio långfilmer bakom sig!
   I slutet på månaden avslutas filminspelningarna. Klippningen äger rum i november och december, ljudläggningen i januari och mixningen i början på februari. I månadsskiftet februari/mars beräknas första filmkopian ligga klar. Då är den drygt sex år långa vägen från bok till film fulländad.
   Manusförfattaren Ulf Lundell ser inspelningen av en scen på Stockholms Central, lutar sig förstrött mot en pelare och ser allmänt tillfredsställd ut. Nöjd med valet av huvudrollsinnehavare, kompisen Mats Ronander, och ännu mer nöjd med att själv slippa stå i kamerafokus och strålkastarljuset.

/ Håkan

00: #27. ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS

Postad: 2019-10-21 07:53
Kategori: 00-talets bästa

ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS: Momofuku (Lost Highway, 2008)

NÄR JAG I MINNET FÖRSÖKTE KOMBINERA Elvis Costello med 00-talet blev det spontant ganska förvirrat och splittrat. Hans konventionella skivproduktion under det decenniet var hyfsat regelbunden men däremellan sneglade han mot en mängd andra musikaliska genrer som onekligen till stor del tog udden av Costellos rykte som rockartist.
   Samarbetet med operastjärnan Anne-Sofie von Otter (”For the stars”, 2001), enbart stråkar och piano på ”North” (2003), klassisk musik (”Il sogne” (2004), pianojazz med Marian McPartland (2005), mer jazz med The Metropole Orkest (”My flame burns blue”, 2006) och duettskivan med Allen Toussaint (”The river in reverrse”, 2006) gjorde det svårt att hitta Elvis röda tråd eller de genuina höjdpunkterna i hans musik.
   Och tråden hos de rockproducerade albumen var under 00-talet inte heller speciellt röd och framgångsrik. ”When I was cruel” (2002) förstod jag inte då/förstår jag inte nu och ”The delivery man” (2004) hade i grund och botten ett countrytema men förvandlades till en tålamodskrävande blandning av Tom Waits-skramlig rock och ytterst vackra Emmylou Harris-duetter.
   Elvis avslutade decenniet med det bluegrassflörtande och övervägande akustiska albumet, med den omöjliga titeln, ”Secret, Profane & Sugarcane” (2009) men året innan presenterade han sitt bästa rockalbum på 00-talet, ”Momofuku”.
   Idén till albumet och därefter inspirationen gick från 0 till 100 på några dagar tidigt 2008. Elvis Costello hade precis innan förklarat/hotat med att lägga av, trött på skivbranschen och trött på sig själv som artist. 2007 hade han blivit pappa till tvillingar och ville uppenbart prioritera privatlivet. Men under ytan hos den sjukligt kreativt tänkande Elvis fanns ändå en permanent drivkraft som först accepterade erbjudandet att hjälpa den amerikanska sångerskan Jenny Lewis vid den tre veckor långa inspelningen av andra soloalbumet ”Acid tongue” i januari 2008.
   Elvis tog med sig två egna låtar som han spelade in med Jenny och hennes band. Två låtar som kom att hamna på ”Momofuku”... Elvis fann studioarbetet så väldigt inspirerande att han genast började styra upp egna inspelningar i samma studio, Sound City Studios, i Van Nuys strax utanför Los Angeles. Samarbetet med Jenny Lewis producent Jason Lader fick en naturlig fortsättning på ”Momofuku” och på en majoritet av låtarna medverkar Jenny och delar av hennes band, gitarristen Johnathan Rice och steelgitarristen ”Farmer” Dave Scher.
   Men The Imposters, som under 00-talet blev Costellos fasta rockiga kompband, fanns naturligtvis också på plats. Bandet blev den naturliga fortsättningen på Elvis klassiska komp med The Attractions från 70-talet och framåt. Trion, Pete Thomas, trummor, Steve Nieve, keyboards, och Bruce Thomas, bas, fanns med redan på Costellos första liveinspelningar sommaren 1977. Tillsammans turnerade de till och från fram till hösten 1996 när Costello bestämde sig för att avbryta samarbetet med Attractions, bråk med basisten Thomas var nog den största och viktigaste orsaken.
   Därefter turnerade Elvis sparsamt, 1997 och 1998 inte alls och hela 1999 ensam med bara klaviaturkillen Nieve som komp. När Elvis 2001 blev sugen att spela in ”When I was cruel”, första rockplattan med originalmaterial på flera år, vände han sig åter till Pete Thomas och Steve Nieve men inte Bruce Thomas. Amerikanen Davey Faragher, originalmedlem i Cracker 1990-1993 och under resten av 90-talet i John Hiatts kompband, blev ny basist. Jag misstänker att det var Elvis som direkt gav trion gruppnamnet The Imposters efter sitt eget alter ego The Imposter som 1983 och 1984 gav ut två udda singlar, ”Pills and soap” och ”Peace in our time”. Ett gruppnamn som först fick credit på US Summer Tour redan 2002 och på albumet ”The delivery man” 2004 och fyra år senare på ”Momofuku”.

Favoritlåt: "Song with Rose". Först bör väl alla fräscht rockiga låtar på albumet framhållas, en pånyttfödelse som tydligt ekar gamla Attractions. Öppningen är ju sagolik med ”No hiding place” men jag faller ändå mest för albumets lite lugnare mer melodiska låtar. ”My three sons”, när han sjunger om sina söner, är ju självbiografisk som få Costello-låtar. Drygt ett år innan skivan hade Elvis blivit pappa till tvillingsöner och hade ju sedan gammalt en son från sitt första äktenskap, tre söner alltså. En mycket fin låt men ”Song with Rose” får mitt pris. En låt som Elvis skrivit tillsammans med Rosanne Cash och är så vacker, ljuvligt arrangerad med flygel, steelguitar och 12-strängad Rickenbacker och sjungs med sedvanlig pondus utan att ens nämna låttiteln i texten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.