Tidigare blogginlägg

Bästa Nisse Hellberg

Postad: 2017-03-17 09:27
Kategori: Live-recensioner

Foto: Hans Odelholm

NISSE HELLBERG
East West Sushi, Örebro 16 mars 2017
Konsertlängd: 20:37-21:21 och 21:39-22:34 (44+55 min = 99 min)
Min plats: Olika platser.


"NIsse Hellberg kan man alltid lita på" blev rubriken när jag senast recenserade en konsert med den skånske rockaren. Efter torsdagskvällens nästan 100 minuter långa konsert har jag ingen anledning att ändra på den bedömningen. Den förväntade uppdateringen av scenrepertoaren, med låtar från det aktuella albumet "Vägen västerut", var logisk (6 låtar) men Nisse och hans band bjöd på så mycket mer.
   Här fick vi låtar från hela solokarriären, med ett ganska unikt återbesök hos albumet han gjorde med Peps Persson för 13 år sedan, ett flertal Wilmer X-låtar och valde att inte lite rutinmässigt klämma in en enda cover bland sina originallåtar.
   Senaste skivan släpptes i höstas och den pågående turnén ska väl skänka ljus åt det materialet. Därför var det överraskande, för att inte säga sensationellt, när han frångick den inofficiella regeln att inleda konserten med Låt 1 från senaste albumet. Istället sparkade han igång med två låtar från den elva år gamla skivan "Snackbar blues". Det blev ganska omedelbart klart att bandet, med gitarristen Janne Lindén i spetsen, arrangemangsmässigt inte skulle smeka den stora publiken medhårs för kvällen.
   En uppenbart spelsugen och inspirerad Hellberg rullade, tillsammans med det övriga kompet Marcus Källström, trummor, och Ubbe Heed, bas, ut en välsmakande meny med både countrydoft, cajunkryddor och ren och skär rockabilly. Och när Nisse förklarade att all musikintresse har sina rötter i popmusiken följde den Ramones-energiska "Ryggen mot väggen".
   Kanske saknades det steelguitar och dragspel för att understryka de genuina country- och cajun-influenserna men med sina fem gitarrer och slide gjorde Janne Lindén allt för att vi skulle förtränga de petitesserna.
   Med "Håller min dörr på glänt" ville Nisse avsluta konserten med tummen upp. Efter en natts sömn är jag därför övertygad om att jag igår kväll fick uppleva det bästa med Nisse Hellberg på scen och tillfredsställelsen vill just nu inte finna några gränser.


Söderns största hopp
En stad som aldrig vaknar
Farväl lev och lär
En hel slev snikenhet
Kvarter 5a plats 0-61
Jag är bara lycklig när jag dricker
Bok i retur
Alltid hem, hem, hem
Nu smet katten in till grannen igen
Träden växer till himlen
Leva ett vildare liv

Paus

Sorger på parad
Lille John
Låt kvasten gå
Stjärnan i mitt liv
Ryggen mot väggen
Snackbar blues
Där moget folk sitter och minns
Kul att ses tack och adjö
Nån måste få jobbet gjort

Extralåtar:
Det är nå't magiskt med dej
Håller min dörr på glänt

/ Håkan

I min skivhylla: Fleetwood Mac

Postad: 2017-03-17 07:54
Kategori: I min skivhylla



FLEETWOOD MAC: Tusk (Warner Bros 2HS 3350)

Release:
12 oktober 1979.
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fleetwood Macs "Rumours" (1977) och "Tango in the night" (1987).

DET VAR MER NYFIKENHET ÄN FÖRHOPPNINGAR som gjorde att jag valde Fleetwood Macs dubbelalbum från 1979 i min lilla ostrukturerade jakt på intressanta vinylskivor. Den var fruktansvärt efterlängtad när den kom med anledning av det då groteskt långa uppehållet efter gruppens senaste album, "Rumours" (1977), som har sålts i 40 miljoner ex. Med dagens mått mätt är 2,5 års tystnad mellan två album inte så ovanligt men gruppen hade på 70-talet fram till 1977 givit ut ett album om året i snitt och med tanke på en mix av popularitet, förväntningar och osäkerhet tog det inte överraskande lång tid att sätta ihop albumet.
   Lindsey Buckingham, som var en viktig ledare i det kreativa arbetet av "Tusk", ville inte leverera en helt förväntad produkt som kanske var fallet med skivorna innan, "Fleetwood Mac" (1975) och "Rumours". Med den utgångspunkten blev nog osäkerheten än större och ambitionen att vända upp och ned på allt tog över produktionen. Så tycker jag mig uppfatta albumet i dag drygt 37 år senare.
   I min uppfattning just då, när den kom, var jag ganska storslaget imponerad och i recensionen jag skrev i Nerikes Allehanda 10 november 1979 underströk jag att deras mod och utmaning att göra ett dubbelalbum blev något extra. "Få kan göra dubbelalbum i samma klass som 'Tusk' fast den rakt igenom inte alls har samma distinkta sound och kommersiellt gångbara mönster som deras senaste två skivor", som jag bokstavligen skrev.
   Jag tyckte den var mer spännande då än den är nu när jag noggrant återvänder till albumets alla 20 låtar och 74 minuter på fyra skivsidor. Dagens Insikt att albumet var överdimensionerad med för mycket material och kanske hade gjort sig bättre på ett mer redigerat enkelalbum fick jag aldrig då. Jag var uppenbart mer upphetsad över det storslagna och mängden av musik och låtar.
   Nu är "Tusk" inte något ointressant bottennapp för kreativiteten i låtskrivandet har flödat ur tre gruppmedlemmar, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, på varsitt håll. Traditionen i gruppen hade sedan många år aldrig ("The chain" är ett undantag) varit att skriva låtar tillsammans det arbetsmönstret behöll de i arbetet med "Tusk". Och kanske är det än tydligare än tidigare att Fleetwood Mac här hade gjort sitt "White album" där det spretar åt många håll och knappast håller ihop som en musikalisk enhet. Det kan också vara charmigt, Beatles-skivan är min all time-favorit album, men jag tycker inte att alla låtskrivarna i gruppen når upp till optimal nivå hela tiden på "Tusk".

DEN SOM GÖR MIG MEST BESVIKEN ÄR faktiskt Christine McVie som många gånger här har tagit över Stevie Nicks roll med lite för sömngångaraktigt material i alltför lågmält softa arrangemang. I "Brown eyes" och "Never make mecry", som dessutom kommer efter varandra på samma skivsida, är risken att somna överhängande.
   Nämnda Nicks överraskar däremot lite i några låtar. "Sara" är mer rytmisk än vanligt och "Sisters of the moon" har en växande fysisk intensitet med en ylande Lindsey Buckingham-gitarr som utropstecken.
   På en stor del av albumets låtar vilar en amerikansk elegans med en glansig yta och inte så mycket kött och blod. Men Lindsey vill uppenbart sprätta upp den där trygga och lite händelsefattiga bilden med sina irrationella och hemmagjorda experiment till låtar. Ofta har han faktiskt spelat in hemma där lekfullheten kommit över honom i några snabba och korta utkast som ibland känns helt oproducerade i jämförelse med det övriga Kalifornien-kryddade materialet på skivan.
   Här blir "Tusk" plötsligt händelserik med bakåtspelad gitarr, extremt skramliga trummor, gästblås, psykedeliskt sound och gurglande sång på en låt. Kanske inte genomgående mästerliga låtar men uppfinningsrikedom, en dos galenskap och stor musikalisk ambition, jämför nästan med Brian Wilson, tar albumet till en ny nivå. 1979 utnämnde jag Lindseys "I know I'm not wrong" till en ny "Go your own way" men jag hade, i motsats till låttiteln, helt fel. Det är till och med så att innan jag lade första sidan på "Tusk" på grammofonen kunde jag på rak arm inte minnas en enda låt. Det kanske säger mer om mitt minne än skivans kvalité men även nu när jag har friskat upp min urholkade hjärna kan jag inte riktigt hitta den genomgående klassiska kvalitén. Däremot några hyfsade låtar, ofta signerade Buckingham.
   Sedan är ju omslaget ett eget litet problem. "Tusk" är förpackad i ett enkelomslag med dubbla(!) inneromslag. Konstnärliga fotografier och bildkollage utan förklaring och på framsidan ett provocerande svartvitt foto på arg hund som visar tänderna. Ansvarig för omslaget var den ganska oerfarna design- och illustrationsfirman Vigon Nahas Vigon i Los Angeles som fram till 1979 mest tillverkat logotyper, Tom Pettys första album (1976) är ett exempel.

/ Håkan

Spelglädje som smittar av sig

Postad: 2017-03-15 07:54
Kategori: 80-talskonserter




BANDET MED DET MÄRKLIGA NAMNET VARMARE ÄN KÖRV existerade under 80-talet som en något lös samling musiker och sångare. Bildades någon gång 1984 som huvudsakligen ett coverband. Det var göteborgarna Totta Näslund, sång, Nikke Ström, bas, Bengan Blomgren, gitarr, som var centrala medlemmar under gruppens sporadiska fyra år, plus Mats Ronander, gitarr/sång, som helt spontant började spela tillsammans utan trummis på puben Dojan (egentligen Gyllene Hästskon) i Göteborg.
   Sommaren 1984 flyttade verksamheten till Stadshotellet i Strömstad där de just hade tagit över driften. Samtidigt började den lokale trummisen Bosse Johansson spela med den här än så länge anspråkslösa kvartetten.
   Under ledning av Café Operas Pelle Unger plockade de disk, sålde korv, spelade tennis och, kanske mest, spelade musik på kvällarna. Ur det stora kontaktnät de alla hade bjöd de in gästartister som då mycket heta Dan Hylander & Py Bäckman, Stig Vig, Monica Törnell och Ola Magnell. John Fogertys "Have you ever seen the rain" blev något av signaturmelodi för Varmare Än Körv.
   Namnet på gruppen härstammade från en lustighet (Hotter Than Hotdogs) som Bengan Blomgren vid ett tillfälle yttrade. Och namnet översattes sedan med en göteborgsk twist till Varmare Än Körv.
   Senare under 1984 rev kommunen Stadshotellet och då arrenderade trion Nikke, Totta och Bengan restaurang Simona i Strömstad i stället. Och gästartisternas skara ökade sommaren 1985 med namn som Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Robban Broberg.
   Bandets verksamhet, som ursprungligen vilade på spontanitet och avslappnad energi, blev så omtalad att när bandet i februari 1986 åkte till Florida för att spela, då under det lika lustiga amerikanska namnet Off Coors, följde ett filmteam under ledning av Joakim Strömholm med och allt dokumenterades i filmen "De' e' Varmare Än Körv i Key West". Då hade kvartetten utökats med Ronanders fru, sångerskan Sanne Salomonsen, hennes gitarrist Aske Jacoby, det äkta paret Tove Naess (sång)/Hasse Olsson (orgel) och trummisen Pelle Alsing.
   Förutom sommarspelningarna på västkusten, där verksamheten 1987 hade flyttats till Havsbaden i Lysekil, började bandet turnera. Fick en mer eller mindre fast trummis i legendariske Bosse Skoglund och utökade med Jesper Lindberg, steelguitar/banjo.
   Minns inte med säkerhet medverkande musiker och sångare juste den här kvällen i mars 1987 på Continental i Örebro. I recensionen räknar jag medverkande personer på scen till sju killar och tre tjejer och bandet borde den här kvällen ha varit: Totta Näslund, sång, Tove Naess, sång, Jesper Lindberg, steelguitar/banjo, Bosse Skoglund, trummor, Nikke Ström, bas, Hasse Olsson, orgel, Maria Blom, sång, Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, munspel, och en svart tjej i rastaflätor som jag har glömt namnet på.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1987.

VARMARE ÄN KÖRV
Nya Continental, Örebro 28 mars 1987


Medlemmarna i Varmare Än Körv har aldrig betraktat sig själva som ett musikalisktfulländat band. De är ett kamratgäng som möts under detta udda namn och spelar gemensamma favoritlåtar och den glädje, sammanhållning och gemenskap som alstrades på scen smittade av sig på den stora publiken på ett helt fullpackat Nya Continental i lördagskväll.
   Det var ingen märkvärdig repertoar Varmare Än Körv hade, soundet avslöjade inte några överflödiga repetitionstimmar och rent musikaliskt håller jag faktiskt en slant på Stockholm All Stars, ett annat coverband som spelade i Örebro i tisdags, men rock'n'roll är så mycket mer än mätbara referenser.
   Varmare Än Körvs svåraste uppgift i lördags var onekligen att samsas om det minimala scenutrymmet. Sju killar och tre tjejer lyckades genomföra konserten utan märkbara problem men visst hämmades den eventuella showen när det blev lika trångt på scen som i publiken.
   Sedan förra årets turné i Sverige och Key West har bandet förlorat två sångare, en gitarrist och mycket dignitet när Mats Ronander och Sanne Salomonsen nu ägnar sig åt egen verksamhet men Maria Blom, som är ny i det här gänget, fyllde verkligen upp tomrummet med besked.
   Maria, den fagra blondinen med den svarta rösten, sjöng Beatles "Help!" i en långsam version, soulklassikern "I can't stand the rain" och "River deep mountain high". Den senare i en ny, rakt rockig och nästan igenkännlig version.
   Kvällens kung på scenen var Totta Näslund, som inledde konserten med ett fång bluesinspirerade låtar, men i lika hög grad var Tove Naess kvällens okrönta drottning. När de båda möttes i Bonnie Raitts "River of tears" slog det gnistor om denna fantastiska duett.
   Även detta fantastiska band borde fått del av applåderna denna kväll. Bengan Blomgrens slide och Jesper Lindbergs steel möttes fler än en gång på ett fantastiskt sätt. Bosse Skoglund (som hade egen hejaklack) spelade trummor med en enorm pondus och när Hasse Olsson fick ordning på sin inlånade orgel kved den på gammalt hederligt vis.
   Låtarna med Varmare Än Körv hade hela tiden svårt att mäta sig med originalversionerna men kompenserade bristerna med så mycket värme, innerlighet och utstrålning att originalen trots allt för ett ögonblick bleknade.
   Kamratgängets anspråkslösa målsättning har växt långt ovanför många huvuden och efter sommarens folkparksturné tillsammans med Stockholm All Stars kan nog Varmare Än Körv ta sig själva på mycket mer allvar än de just nu gör.

/ Håkan

#10. vhs: Rock and Roll Circus

Postad: 2017-03-13 07:59
Kategori: vhs_dvd 38-1



THE ROLLING STONES: The Rolling Stones Rock and Roll Circus (Abkco, 1996)

DECEMBER 1968 OCH ROLLING STONES HADE hämtat sig efter fiaskot med 1967-skivan "Their Satanic Majesties Request". Med singelklassikern "Jumpin' Jack Flash", sommaren 1968, toppade gruppen åter singellistorna och "Beggars banquet", där producenten Jimmy Miller gjorde entré, var gruppens hittills bästa album. Det skulle firas med en tv-special, "The Rolling Stones Rock and Roll Circus", lagom till julen och låtarna från albumet, som släpptes bara fyra (4!) dagar innan, skulle spela huvudrollen.
   Det var Mick Jaggers idé att programmet skulle utspelas i cirkusmiljö och regissören Michael Lindsay-Hogg, som då var känd för det engelska popprogrammet "Ready Steady Go!" och flera promofilmer med både Beatles och Stones, hakade på. Men efter inspelningen, som avslutades tidigt på morgonen 12 december, var bandet inte helt tillfredsställda med resultatet, julplanerna skrotades och filmen fick ligga i malpåse till 1996 när den fick premiär och även släpptes som cd-album.
   Medlemmarna i Rolling Stones tyckte kanske att gruppen hamnade i skuggan av flera andra artister/grupper som bjudits in till evenemanget, exempelvis The Who, Taj Mahal eller den nya tillfälliga supergruppen The Dirty Mac. Med sina sex aktuella låtar i filmen sitter Stones tveklöst i förarsätet på det här spektakulära evenemanget där övriga artister presenterar blott en låt var. Och ett 65 minuter långt program är kanske ett lite väl magert urval med tanke på all stjärnglans på plats och allt material som snurrat runt under repetitionerna.
   Projektet inleds med två dagars tämligen spontana repetitioner på Londonderry Hotel i London, 8 och 9 december, som sedan fortsätter på inspelningsplatsen, Intertel Studios i Wembley utanför London, 10 december.
   Olika rapporter från repetitionerna berättar att Dirty Mac med John Lennon körde igenom både Elvis Presleys "It's now or never", "Hound dog", "Lucille", "Sweet little sixteen" och Buddy Hollys "Peggy Sue" (duett med Mick Jagger). Och Stones repade, förutom "Beggars banquet"-låtarna, även gamla covers som "Route 66", "Confessin' the blues", "Look on yonder wall" och Robert Johnsons "Walkin' blues".
   Under inspelningsdagen (långa förberedelser, oförutsedda pauser och otaliga omtagningar) onsdag 11 december 1968. från tidig eftermiddag till tidig morgon runt klockan sex, fanns det utrymme att spela in mer material (bonus på dvd-utgåvan från 2004) som inte kom med i originalprogrammet på min vhs-kassett. Bland annat ytterligare tre låtar med Taj Mahal och många versioner på Stones-repertoaren.
   Programmet "Rock and Roll Circus" kunde alltså ha varit än mer välfyllt med material men det jag ser och hör har ett både fantastiskt och exklusivt underhållningsvärde. Det blev inte bara ett intressant musikaliskt evenemang där även Jethro Tull, Marianne Faithfull och Yoko Ono fick uppträda vid sidan av Stones. Det blev ett tidskrävande och omsorgsfullt spektakel.

EN ÖVERVÄLDIGANDE CIRKUSATMOSFÄR inleder filmen när akrobater, hästar och många clowner följda av alla artister kommer in i lokalen till tonerna av mäktiga "Gladiatorernas intåg". I första ledet står de cirkusklädda Rolling Stones-medlemmarna, sedan den övriga artistskaran och en blandning av cirkusartister och en festklädd publik i gula, röda och orange skynken. Feststämning i hela lokalen, Marianne Faithfull skrattar och Mick Jagger, i hög hatt, presenterar kvällens evenemang.
   Den då nya och ännu tämligen okända men spännande gruppen Jethro Tull inleder evenemanget. Ian Anderson, med sitt karaktäristiska flöjtspel, sjunger "Song for Jeffrey", bandets aktuella singel, singback (förinspelad bakgrund) framför ett band där Tony Iommi (Black Sabbath) hoppat in på playback-gitarr. Han är just då tillfällig ersättare till den just avhoppande originalgitarristen Mick Abrahams. Bara någon vecka senare ansluter bandets nye officielle gitarrist, Martin Barre.
   De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath existerar än så länge under namnet Earth och byter först hösten 1969 namn till det numera legendariska gruppnamnet. Samma år fick Jethro Tull sin första singelhit, "Living in the past".
   The Who spelar verkligen live. Yrvädret Keith Moon är energisk trummis och Pete Townshend spelar gitarr som en väderkvarn i ett oväntat val av låt, den två år gamla "A quick one while he's away" och inte senaste singeln "Magic bus". Bandets första prov på rockopera i en låt som är uppdelad i sex delar.
   En höjdpunkt följs av ännu en höjdpunkt. Efter några trapetskonstnärer och utan presentation kommer amerikanen Taj Mahal och gör en underbar coverversion av Homer Banks "Ain't that a lot of love". Den skulle några veckor efter den här inspelningen finnas med på Taj Mahals nya album "The natch'll blues". Fine gitarristen Jesse Ed Davis glänser på gitarr.
   Charlie Watts presenterar Marianne Faithfull som sitter och sing-back-sjunger den underbara singellåten "Something better". Låten kommer inte på skiva, producerad av Mick Jagger,- förrän i februari 1969. Låtens fina arrangemang, av Jack Nitzche, tonas bort innan publiken applåderar. Sagolik låt, faktiskt Mariannes bästa när jag 2015 skrev om hennes 60-tals-singlar.
   Efter några eldslukare i manegen kommer kvällens mest spännande konstellation, The Dirty Mac, som är en (tillfällig) samling intressanta profiler som med John Lennon i spetsen framför Beatles-låten "Yer blues" från "White album" som hade släppts bara några veckor innan. Eric Clapton spelar den bluestyngda gitarren, Keith Richards hanterar basgitarren och på trummor återfinns Mitch Mitchell som till vardags spelar i Jimi Hendrix Experience.
   När den låten är slut hjälper Lennon upp Yoko Ono på scen som tillsammans med bandet och Ivry Gitlis, israelisk virtuos på klassisk violin, framför "Whole lotta Yoko" som är en spontanimproviserad bluesinspirerad instrumentallåt med Onos gnälligt skrikande sång som extra krydda.
   Huvudnumret med Rolling Stones i centrum kommer sedvanligt sist som final, inspelat långt efter 12-slaget, men blir ändå nattens exklusiva höjdpunkt när de inleder med "Jumping Jack Flash" och sedan fyra låtar från det helt nya "Beggars banquet"-albumet. Först konventionell Stones-rock i "Parachute woman", sedan den lugnare "No expectations" där Brian Jones (för övrigt hans sista uppträdande med Stones) och Keith har satt sig ned på scenen och spelar vacker slide respektive akustisk gitarr. Nu upptäcker jag för första gången gästpianisten Nicky Hopkins som egendomligt nästan sitter ute i publiken vänd mot bandet. Stones får även hjälp av congasspelaren Rocky Dijon hela spelningen igenom.
   Stones avslutar scenrepertoaren med en nästan nio minuter lång "Sympathy for the devil" för att sedan avsluta hela programmet sittande i publiken. Keith och Mick växelsjunger "Salt of the earth" till ett inspelat instrumentalspår och allt utvecklas till en allsång med publiken.

/ Håkan

I varm och vänlig atmosfär

Postad: 2017-03-11 19:14
Kategori: Live-recensioner

Foto: Olle UnengeWill Courtney.

Foto: Peter SjöholmCordovas: Lucca Soria, Joe Firstman, Graham Spillman och Jon Loyd.

CORDOVAS
WILL COURTNEY
Scandic Grand, Örebro 10 mars 2017
Konsertlängd: 21:09-21:42 (WC, 33 min) och 22:01-23:19 (C, 78 min)
Min plats: Sittande ca 8 meter framför scenen.


Man är full av förväntningar och man tror sig veta vad man får men det blir nästan aldrig som man på förhand trodde. Ibland blir det bättre och ibland blir det mer annorlunda. Igår blev det både och med en konsertkväll i en varm och vänlig atmosfär med genuint musikaliska kvalitéer. Både Will Courtney, som inledde konsertkvällen, och Cordovas valde att presentera mycket nytt material av överraskande varierad kvalité.
   Will inledde som sagt ensam på scen. En massivt skäggig man med hjärtat på rätt ställe. Full av trygghet och full av genuina låtskrivarkvalitéer som resulterade i en mängd utmärkta poplåtar som följer traditionellt mönster men ändå känns så fantastiskt personliga. På sin akustiska Gibson-gitarr, med det där gnistrande och nästan Neil Young-kraftfulla anslaget, lät han låtarna flyta ut i slagkraftiga melodier fast ingen hade hört dom tidigare. Beviset på ett klassiskt låtskrivande vars rötter till och med går att söka tillbaka i Brill Building-generationen. Då lyfte Will Courtney begreppet singer/songwriter till en ny nivå.
   Wills framträdande var kort och koncentrerat men ändå hade han svårt att följa sin förutbestämda setlist (till vänster, en minimalt handskriven och skrynklig lapp han överlämnade efter konserten...) där han hoppade över en av de bästa låtarna från senaste skivan, "The days when bands could make your cry". Men utan band i ryggen, som Will någon gång i framtiden vill ta till Sverige, var det kanske ett naturligt val av Will att välja de mer vemodigt förankrade låtarna. I en repertoar med många nya låtar som lovar gott inför nästa album som redan är inspelad.
   Vid något tillfälle presenterade han en låt, "Loaded", som country men det lät inte som Johnny Cash direkt fast Will respekterar honom och hans musik. Då var det mer personligt när han framförde en av låtarna från senaste skivan, "The pain" tillägnad Dennis Wilson, med refrängen "drugs don't kill the pain".
   Efter några veckor tillsammans med Cordovas senaste album, kom 2012 men släpptes först nu i Sverige, hade jag en ganska klar bild för hur bandet och låtarna lät. Men efter en dryg timmes konsert kunde jag konstatera att bandets repertoar inte var hugget i sten. I arrangemangen på scen fanns det många omvägar till de starka melodierna och den framträdande stämsången.
   Jag blir nästan alltid imponerad av ett band som bygger sin konsert på variation och överraskningar och jag hade inga problem när bandet plötsligt lämnade scenen, bandledaren Joe Firstman satte sig vid pianot och framförde en känslosam nästan gospelinspirerad poplåt. Jag kunde möjligen ana lite oro när bandet med den 25-årige gitarristen Lucca Soria i spetsen flöt ut i lite väl vällustigt långa solon där melodierna hade en mindre betydelse. Utan att vara alltför bevandrad i Grateful Deads musik förstod jag plötsligt jämförelsen med det bandet som följt med i beskrivningen av Cordovas musik.
   Det fanns en övertydlig kärlek till musiken hos Cordovas och Firstman inledde konserten med att tacka kvällens diskjockey, Uncle Bop (Torbjörn Larsson), för det förstklassiga valet av musik bakom skivspelarna. Redan där förklarades bandets kärlek till musik i dess bredaste mening.
   Efter nästan 80 minuter förstod jag sedan bokstavligen hur bandet med en ganska bred definition ville presentera sig. Och bland referenserna vill jag lägga till ytterligare ett namn, bredvid The Band som flitigt och lite rutinmässigt har förekommit. NRBQ, som jag såg på scen i Örebro 2004, hade precis samma respektlösa hållning till musikgenrer.
   Cordovas retade stundtals det oskrivna regelverket inom pop- och rockmusiken genom att ständigt överraska och ständigt vika av från den konventionella vägen. Som exempelvis när övriga bandet ännu en gång lämnade scenen och lät pianisten Jon Llloyd ensam framföra David Bowies "Life on Mars". utmärkt dessutom. Fast under kategorin homogen konsert hör sådana "tilltag" inte hemma.
   Men det var detaljer som den här händelserika fredagen blev kulinariska och utvecklade konserten till något mycket minnesvärt. Och tillsammans med publiken, som föresökte för en kväll förvandla Grand-hotellets matsal till ett honky tonk i Texas, var det ett nöje att uppleva den stegrande finalen som aldrig ville ta slut. Där Firstmans Frank Sinatra-variant "My one and only love" bara var en höjdpunkt i mängden. "Southern rain", New Orleans-rytmer, "Step-back red" och sedan nästan accapella framför scenen och mikrofonerna (se bilden ovan) var några andra.

/ Håkan

I min skivhylla: Barry Mann

Postad: 2017-03-10 07:57
Kategori: I min skivhylla



BARRY MANN: Lay it all out (CBS S 64805)

Release:
Hösten 1971.
Placering i skivhyllan: Hylla 7: Mellan "Barry Manilow" (1985) och Barry Manns "Survivor" (1975).

LÅTSKRIVARE HAR ALLTID FASCINERAT MIG. När låtskrivare sedan börjar ge ut skivor som sjungande artister blir det än mer intressant. Pop- och rockhistorien är fylld med lyckade exempel på det senare. Jim Webb, John David Souther, Randy Newman, Anna McGarrigle, Dan Penn, Karla Bonoff, Jackson Browne, Warren Zevon, Wendy Waldman och Paul Williams heter några och det finns säkert ytterligare ett dussintal bra exempel. Låtskrivarna i Brill Building, det legendariska huset på Broadway i New York där låtskrivare på 60-talet tillverkade hits för ungdomar på löpande band, var inget undantag. Låtskrivare som Burt Bacharach, Neil Diamond, Carole King, duon Tommy Boyce/Bobby Hart och Barry Mann skulle ju bli kända skivartister långt efter sin låtskrivarberömmelse.
   Barry Mann är väl egentligen ett litet undantag i min specialkonstruerade teori. Han gjorde ju debut som soloartist i slutet på 50-talet innan hans egna låtar blev inspelade. Och plötsligt fick han 1961 en jättehit med doo-wop-parodin "Who put the bomp (in the bomp, bomp, bomp" som automatiskt resulterade i ett album med samma namn.
   Samma år träffade han på Brill Building textförfattaren Cynthia Weil. De gifte sig omgående (och är fortfarande gifta, något av inofficiellt rekord i musikbranschen...) och de blev som låtskrivarteam omåttligt populära under resten av 60-talet. Mann/Weil hade förmågan att skapa hits i många olika sammanhang. Snäll pop, tjejgrupper i allmänhet, Phil Spector-grupper i synnerhet och även tuffare grupper som Animals och Paul Revere & the Raiders. Överallt gick deras låtar hem.
   Vid sidan om och inte så allvarligt menat fortsatte Mann ge ut singlar lite sporadiskt under hela 60-talet utan någon större uppmärksamhet. 1971 blev han säkert lockad av kollegan Carole Kings succé som artist när hon tidigt samma år släppte sin legendomsusade "Tapestry" ty parallellerna är uppenbara med "Lay it all out". James Taylors genombrott året innan gav nog också inspiration för Barry Mann. I både sound, låtar och sångsätt finns det gemensamma detaljer.
   Därför känns "Lay it all out" som en ytterst seriös artistsatsning. Mitt Holland-pressade exemplar har den europeiska CBS-etiketten men raden "New Design USA Recording" på skivomslaget skvallrar om att skivan i USA gavs ut på det nya lilla skivbolaget New Design. En tämligen kortlivad etikett, som Barry Mann var med och lanserade våren 1971, där låtskrivaren Mark James ("Suspicious minds") också gav ut skivor.
   Rutinerade gitarristen, arrangören och producenten Al Gorgoni, som vid den här tidpunkten var medlem i trion Gorgoni, Martin & Taylor (Chip Taylor) , har producerat "Lay it all out" med en mycket varsam hand. Tillsammans med ett övervägande starkt eget material, både gamla och nya låtar, har Barry Mann gjort ett album av genomgående god kvalité.

BLAND DE VÄLKÄNDA LÅTARNA ÖVERRASKAR den modiga utmaningen att spela in Righteous Brothers nästan ouppnåeliga klassiker "You've lost that lovin' feelin'" där Barry på inget sätt försöker upprepa hitformatet. Efter ett långt instrumentalt intro (1:32, enligt skivetiketten) försöker han hålla nere både röst och arrangemang och det blir ett nästan magiskt resultat. "On Broadway", Drifters nästan lika kända klassiker från 1962, är mer förutsägbar och "Something better" är bra men kan ändå inte överträffa Marianne Faithfulls underbara tolkning från 1969.
   Ännu en låt på "Lay it all out", "When you get right down to it", var redan utgiven när Barrys skiva släpptes. Den kom på en Delfonics-singel 1970. Barry gör en stark version av låten som också gavs ut på singel utan större kommersiell framgång. På den, och några andra låtar på albumet, kompas han av gruppen The City. En trio, med bland annat gitarristen Danny Kortchmar, som också fanns i Carole Kings vänkrets vilket gör den kopplingen än mer naturlig. För övrigt gästar Carole på flera av skivans spår.
   Två nya låtar här, inledande "Too many Mondays" och rockiga "Sweet Ophelia", har faktiskt Kiss-relaterat ursprung. När Barry var klar med albuminspelningen tog teknikern Ron Johnson med sig låtarna till en inspelning hösten 1971 med gruppen Wicked Lester, där de blivande Kiss-medlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley just då spelade. Inspelningarna har officiellt aldrig givits ut.
   "Lay it all out" har inga direkt hitpotentiella låtar och det har väl heller aldrig varit ambitionen med Barry Manns första riktiga soloalbum. Albumkänslan är genomgående tydlig men en låt, "Ain't no way to go home" (en av fem Mann/Weil-låtar på albumet), borde med den starka refrängen och underbara melodin ha blivit en hit med vem som helst.

/ Håkan

Jerry lever än

Postad: 2017-03-08 07:53
Kategori: 80-talskonserter



EFTER DET LYCKOSAMMA SAMARBETET MED ROADWORK och den uppmärksammade coverlåten "Working class hero" befann sig Jerry Williams 1987 i ett sorts kommersiellt tomrum utan någon speciell riktning.
   Senaste albumet "One and one" var i sedvanlig ordning huvudsakligen inspelat i London med Kenny Denton (Bill Haley på 70-talet, Sir DouglasQuintet och Tubeway Army) som producent. Gamla rocklåtar i arrangemang utan varken spänning eller nymodiga detaljer. Rutin på rutin.
   Bara ett år senare skulle namnet Jerry Williams få ett oväntat kommersiellt uppsving via samarbetet med producenten och låtskrivaren Ola Håkansson och första hitlåten "Did I tell you".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 1987.

JERRY WILLIAMS
Renés, Örebro 3 december 1987


En stor dos nyfikenhet är viktig för att uppskatta rockmusikens alla olika skepnader. Spänning är likaså en viktig ingrediens för att rockmusiken ska kunna leva vidare. Det var varken nyfikenhet eller spänning som drog mig till nattklubben Renés i torsdagskväll.
   Jerry Williams, som snart närmar sig trettio år som artist, är väl inte det mest spännande man kan uppleva på en svensk scen i dagens läge.
   Han har hunnit med mycket under sin långa karriär mendet var åren med sitt fantastiska kompband Roadwork som känns viktigast.
   År av massor med spelningar, explosiva konserter och nyskrivet bra material. Det känns inte avlägset men när jag letar i mitt minne (eller rättare sagt i gamla recensioner) så påstod jag redan i augusti 1981 att Jerry och bandet nått så långt det går och alla vägar framåt var återvändsgränder.
   Jerry Williams på 80-talet är små rubriker, album inspelade i England men fortfarande långa turnéer. Nu i skuggan av mer spännande namn.
   Helt utan förväntningar lyckades Jerry med sitt femmannaband, med bland annat basisten Matts Alsberg (före detta Lolita Pop), med konsten att spela hederlig rock'n'roll i en nattklubbslyxig miljö.
   Det var stundtals kaos framför scenen och blev givetvis än vildare när låtar som "Git it", "I can jive" och en mycket maffig version av "Working class hero" presenterades.
   Jag har aldrig tidigare sett Jerry Williams så nära sin publik och hans energiladdade rockmusik lyfte flera tum.
   Det mesta verkade gå påp rutin i torsdagskväll när han efter ungefär en halvtimme tog fram en låt, Mickey Jupps "Modern music" och gjorde en nästan magisk version av den.
   Då visade Jerry Williams att det fortfarande finns liv i gubben.

/ Håkan

#11. vhs: Live in New York City

Postad: 2017-03-06 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



JOHN LENNON: Live in New York City (Picture Music International, 1986)

FÖRUTOM KORTA FRAMTRÄDANDEN PÅ TV-SHOWER (Top Of The Pops, Dick Cavett Show, Parkinson, David Frost Show, Mike Douglas Show, Old Grey Whistle Test, A salute to Sir Lew Grade...), gästinhopp på andra artisters konserter (Elton John, Frank Zappa...) och medverkan på välgörenhetskonserter (Lyceum december 1969, Ann Arbor december 1971, Apollo Theatre december 1971) var det endast vid två tillfällen som John Lennon genomförde hela konventionella konserter i eget namn. 30 augusti 1972 i Madison Square Garden var därför ett sällsynt och unikt ögonblick när han ställde sig på scen med ett förstärkt (trummisen Jim Keltner) Elephant's Memory bakom sig.
   Tre år tidigare, 13 september 1969, var för övrigt det första tillfället som John tillsammans med Yoko Ono (förstås) och Plastic Ono Band genomförde en hel men ganska kort konsert som resulterade i både ett livealbum, "Live peace in Toronto", och en D A Pennebaker-regisserad film, "Sweet Toronto".
   1972 låg Lennon/Ono i tvist med amerikanska myndigheter som ville utvisa paret från USA, och de var under bevakning av FBI, och deras engagemang på politiska möten och stödarrangemang för exempelvis fångar gynnade inte deras sak att få stanna i USA. Därför kom det här konserterbjudandet, välgörenhetskonserten One To One för mentalt handikappade barn, mycket lägligt.
   Lennon/Ono fick erbjudandet i slutet på juli 1972 och med stor entusiasm organiserades deras framträdande omgående. Under tre dagar, 18, 20 och 22 augusti, genomfördes seriösa repetitioner dels i Butterfly Studios och dels på Fillmore East. Det amerikanska rockbandet Elephant's Memory hade samarbetat med Lennon tidigare vid ett flertal tillfällen både live och på skiva, "Sometime in New York City", och Lennon/Ono hade under våren 1972 producerat bandets album "Elephant's Memory" som gavs ut på Apple bara tre veckor efter den här konserten, 18 september 1972. Bandet skulle också kompa Yoko Ono på "Approximately Infinite Universe" (1973).
   Ofta utökades bandet med trummisen Jim Keltner, så även här, och bandet hade också, lite överraskande, utökats med John Ward, som faktiskt hade varit bandets första basist. Det är alltså ett tajt och slagkraftigt band (som här kallas Platric Ono Elephant's Memory Band), med både två trummisar och två basister, som till fullo klarar av att live reproducera Lennons repertoar, några Ono-låtar och någon rockklassiker.
   Tuggummituggande i blåtonade glasögon gör John Lennon ett oväntat skärpt intryck, han var ju vid tillfället inte direkt rutinerad som scenartist. Men omgiven av ett gäng säkra musiker, exempelvis gitarristen Wayne "Tex" Gabriel och några hisnande solon från saxofonisten Stan Bronstein, växte självförtroendet och vid pianot levererade han en emotionell "Imagine" och en lysande "Instant karma!" fast trummisarna tappade koncentrationen på slutet.

REPERTOAREN FÖR KVÄLLEN PÅ MIN VHS-KASSETT, som alltså släpptes först 14 år efter inspelningstillfället, är två Yoko Ono-låtar fler än på vinylalbumet som släpptes samtidigt. En Beatles-låt, "Come together", en genuin Lennon-singel, "Instant karma!", en Plastic Ono Band-singel, "Cold turkey", två låtar från Lennons första soloalbum, "Well well well" och "Mother", två låtar från "Imagine"-albumet, titellåten och "It's so hard", och fyra låtar från det aktuella "Sometime in New York City"-albumet (som vid inspelningstillfället ännu inte hade släppts i England), ""New York City", "Woman is the nigger of the world" och de två Yoko Ono-låtarna "Sisters o sisters" och "Born in a prison".
   Omslaget till vhs-kassetten, som för övrigt efter 31 år inte håller någon hög teknisk kvalité, räknar även upp "Power to the people" och "Give peace a chance" men det är huvudsakligen publikallsång och knappast konventionella låtar.
   Kvällskonserten i Madison Square Garden, som snabbt såldes ut, fick utökas med en identisk matinéspelning på eftermiddagen och det var just den konserten som hamnade på skiva och vhs då kvällsupplagans inspelning tekniskt sett inte höll måttet. Eftermiddagskonserten, som ursprungligen betraktades som en repetition, blev alltså den som sparades för eftervärlden. "Welcome to the rehearsal", som Lennons säger i ett mellansnack. Ett kort utdrag (0:58) av "Give peace a chance" från kvällskonserten finns med på Lennons "Shaved fish"-samling (1975). Tre andra låtar från kvällskonserten hamnade långt senare på Lennons "Anthology"-box.
   John Lennon, Yoko Ono och Elephant's Memory var huvudband på One To One-konserten där också Roberta Flack, Stevie Wonder och Sha Na Na uppträdde. Jag kan inte fullständigt bedöma ljudkvalitén via vhs-kassetten men Lennon (och Ono) har ju ett direkt lysande komp som live lyfter varje sekund av låtarna till det bättre.
   De tre Yoko Ono-låtarna "Move on fast", "Open your box" och "Don't worry Kyoko", som förekom på konserten, fanns det inte heller plats för på varken vhs eller skiva. Bland låtarna som repeterades men aldrig framfördes på konserten fanns några covers, "It's only make believe", "Tequila", "Roll over Beethoven", "Unchained melody", "Long tall Sally", och Yokos "We're all water" och "Mind train".

/ Håkan

I min skivhylla: Moon Martin

Postad: 2017-03-03 07:52
Kategori: I min skivhylla



MOON MARTIN: Escape from domination (Capitol ST-11933)

Release:
Sommaren 1979.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Moon Martins album "Shots from a cold nightmare" (1978) och "Street fever" (1980).

DET HÄR ÄR FÖRSTA BESÖKET PÅ SPECIALHYLLA 3 bland mina vinylalbum. En hylla skivor med artister som musikaliskt är lite mer värda. Flummigt och förutsättningslöst? Nja, mitt sätt att prioritera lite bland alla skivor i hyllorna. Så att de tre The Rumour-albumen inte ska försvinna till vänster om Todd Rundgrens "A wizard/A true star" eller att Phil Everlys "Mystic line" (där Warren Zevon har arrangerat låtarna) skulle få en anonym plats till höger om Eurythmics.
   På Specialhylla 3 kan du hitta allt från Any Trouble via Graham Parker till Wreckless Eric. Eller allt från Billy Bremner via Mickey Jupp till Sean Tyla. Kort sagt favoriter, exklusiva skivfavoriter. Moon Martins skivor runt 1980 fyller också en plats på den prioriterade hyllan.
   Mitt intresse och idolskap för många av artisterna på hyllan grundlades under den legendomspunna Larm-tiden (Lennart Perssons gränslöst intressanta rockfanzine som skrev om den bästa musiken, tipsade om de bästa skivorna och grävde djupare om de mest intressanta artisterna). I nästan samtliga fall hade jag förkunskaper om de artisterna men fick i Larm ytterligare kött på benen när hela karriärer dammsögs på information.
   Moon Martin var en sådan artist. Jag hade visserligen upptäckt hans solodebut "Shots from a cold nightmare", som av någon anledning släpptes i Sverige i februari 1979 fast den enligt omslaget och etiketten släpptes i USA under 1978, när den låg i recensionspaketet från svenska EMI i februari 1979 men blev sedan en övertygad fan när Lennart P i Larm #10 (april 1979) berättar den fullständiga och fascinerande historien om John Moon Martin.
   Det är sällan jag provspelar skivor innan jag bestämmer mig för att skriva under kategorin "I mina skivhylla" men i Moon Martins fall gjorde jag ett undantag. Förstavalet i återblicken på en Moon-skiva föll på debuten som när den kom slog undan fötterna på mig. Men när jag nu inleder lyssnandet på den skivan lät den i mina öron överraskande lite tam, det positiva minnet blir ibland förstorat med tiden, så jag hoppade på uppföljaren istället. Inspelad med det då fasta kompbandet The Ravens (med bland annat Jude Cole som medlem) och med genomgående starkare låtar som får stämpeln poprock att personifieras av en av generationens största låtskrivare.
   Vid en jämförelse mellan Moons två första album blir det ganska uppenbart hur han har växt till sig både som låtskrivare, sångare och artist fast soundet, som producenten Craig Leon (Blondie, Ramones, Suicide...) har bäddat in låtarna i, överlag är ganska snällt men också melodiskt klockrent.

MOON HAR EXEMPELVIS INTE ALLS SAMMA RIV och råa attack i sin röst som Willy DeVille och på en låt, Moons "Rolene", går det att göra den orättvisa jämförelsen. Låten var nämligen en av de spektakulära låtarna på Mink DeVilles album "Return to magenta" (som också står på den prioriterade skivhyllan) och även släpptes som singel i flera länder. Lite poänglöst släpptes även Moons version på singel direkt efter albumsläppet i augusti 1979.
   Det finns för övrigt ytterligare en låt på "Escape from domination" med ungefär samma jämförelsegrunder. Moon gör en cover på Southwinds grovhuggna låt från 1973, "Bootleg woman", som här smälter in fint i 1979-soundet. Till saken hör att Moon vid originalets tidpunkt var medlem i Southwind men det var en annan av gruppens låtskrivare som stod för den låten, Fontaine Brown. Låten blev för övrigt aktuell ännu en gång två år efter Moon Martins skiva när Fontaine själv, då som ledare för gruppen Fast Fontaine, spelade in "Bootleg woman" igen - i en alldeles för tandlös och opersonlig halvt hårdrockig version. Långt från Moon Martins härliga poprock.
   Soundet på "Escape from domination" har förvisso helt klart kommersiella syften men det är en ren och skär personlighet som lyser igenom på de flesta låtarna där jag kan räkna upp minst en handfull singelpotentiella låtar förutom "Rolene". "I've got a reason", ""She made a fool of you" och "The feeling's right" är de mest omedelbara valen, "Dreamer" och "No chance" om du söker lite snällare varianter och den rakt svängiga "Hot house baby" borde ha hamnat på Dave Edmunds eller Status Quos repertoar.

/ Håkan

Februari 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-03-02 07:55
Kategori: Blogg

PÅ FYRA SNABBA VECKOR AVVERKADE VI årets februari-upplaga och det är dags att sammanfatta vad som har hänt under senaste månaden här på Håkans Pop, bloggen som tittar tillbaka, försöker lyssna på nya skivor men också står med båda fötterna i nuet.
   Just den sista formuleringen fick jag användning för när jag i fredags hade förmånen att uppleva premiären för Pluras soloturné tillsammans med ett nytt, ungt kompband som leddes av sonen Axel Jonsson-Stridbeck.
   Tidigare i månaden var jag på konsert med två artister och en grupp, Ellen Sundberg, Aaron Lee Tasjan respektive The Black Lillies. En liten musikfestival av hög kvalité i en och samma lokal.
   Dessutom inledde jag månaden med en recension av Equal at Heart-festivalen som gick av stapeln i Örebro i fem olika konsertlokaler på januaris sista kväll.
   7 februari utropades vilka artister som tilldelats årets Polar-pris, Sting och Wayne Shorter, och jag kunde konstatera att jag upplevt båda artisterna live på 70-talet.
   I Håkans Pops kategori Bästa vhs/dvd skrev jag i februari om "ABBA the movie", Rutles i Beatles-parodin "All you need is cash", Neil Youngs fina konsertvideo "Heart of gold" och The Who-dokumentären "Amazing journey".
   Bland mina gamla konsertrecensioner letade jag fram Karl Kanga (1987), Mikel Lindberg (1984), Johan Norum (1988) och "Frontline Rock" (1986), paketturnén med bland annat Mikael Wiehe, Karin Wistrand och Dan Hylander.
   I skivhyllan med vinylalbum hittade jag Carla Olson, Peter Frampton, Byrds och David Johansen .
   Till månadens bästa album utnämner jag Cordovas "Cordovas" som egentligen gavs ut 2012 i USA men nu har fått distribution i Sverige (av Rootsy) med anledning av den pågående turnén runt Sverige och Norge. En fantastisk grupp som har jämförts med The Band som så många andra genom historien. Men Cordovas tar det konceptet ett steg längre, sjunger underbar stämsång och har skrivit en rad starka och varierade sånger på det temat.
   Av övriga bra skivor under månaden ber jag att få lite kortfattat nämna The Sadies "Northern passages", Lucy Spraggans "I hope you don't mind me writing", Chuck Prophets "Bobby Fuller died for your sins", Säkerts "Däggdjur" och Son Volts "Notes of blue".

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (371)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (198)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Mikael Löwengren 9/02: Mikel Lindberg tillhör ju den där kategorin artister som det faktiskt finns någr...

Silja. 31/01: Gediget arbete som Povel Ramel skrev i en visa! Jag har en video med Festfolket ...

Silja. 24/01: Jag tror mig minnas att jag har kommenterat den här konserten tidigare men hitta...

Krister Sandberg 21/01: Ekseption var bra men Trace som Rick van der Linden bildade efter att han mer ...

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.