Tidigare blogginlägg

Har upplevt båda Polarpris-vinnarna live

Postad: 2017-02-07 10:16
Kategori: Blogg

DET STÅTLIGA MUSIKPRISET POLAR MUSIC PRIZE avslöjade för några timmar sedan årets vinnare. Priset har sedan det grundades 1989, med första utnämningen 1992, delats upp i två genrer, populärmusik och klassisk musik. Men med Sting och Wayne Shorter som årets vinnare blev min första och spontana tanke att priset nu också fått en jazzkategori. Men det kanske var en alltför snabb slutsats. Dels har jazzmusiker fått priset tidigare, Dizzy Gillespie, Keith Jarrett och Sonny Rollins (då som pristagare i populärgenren) och dels innehåller Stings solokarriär inte bara jazzmusik.
   Däremot tog jag årets utnämnande med ro innan jag upptäckte långt bak i minnet att jag faktiskt upplevt båda artisterna live för en herrans massa år sedan.
   I juni 1979, just när The Police hade fått sitt stora genombrott, blev jag två gånger på två veckor djupt imponerad av Sting och hans två medmusiker, Andy Summers och Stewart Copeland, på konsert. Först på Pink Pop-festivalen i Holland och sedan på en liten klubb i Stockholm, Music Palais (en konsert som tillhör mina tio största liveupplevelser). Då var det ytterst effektiv poprock på repertoaren. Musik som faktiskt fått en återkomst på Stings senaste album, förra årets "59th & 9th".
   Några år tidigare, augusti 1977 mitt i punkrockens linda, var jag utsänd för att recensera konserten med saxofonisten Wayne Shorter och hans jazzkollegor i Weather Report i Brunnsparken i Örebro. Just den kvällen var jag nog fel person på fel plats...
   Varken Sting eller Shorter är några stora favoriter men som en allmän reflektion över valet av Polarmusikprisvinnare kan jag tycka att juryn under de senaste åren förutsättningslöst lyckats pendla mellan olika musiksorter och blanda då och nu. Ty vem kan se den raka och förutsägbara linjen mellan de senaste årens vinnare Chuck Berry, Emmylou Harris, Max Martin och nu Sting?

/ Håkan

#15. dvd: ABBA: The Movie

Postad: 2017-02-06 07:51
Kategori: vhs_dvd 38-1



ABBA: The movie (Polar, 2005)

ABBA, DEN MAGISKA KONSTRUKTIONEN AV alfabetets två första bokstäver, blev som popgrupp en global framgångssaga på 70-talet. Med sina mästerverk till melodiös träffsäkerhet, tidlösa poparrangemang och klockrena refränger blev ABBA odödliga i en popbransch där dagsländor och kortsiktiga hits hade styrt topplistorna genom decennier. Benny Anderssons musik, Björn Ulvaeus texter och sångstämmorna från Anni-Frid Lyngstad och Agnetha Fältskog ritade om förutsättningarna på popkartan under deN senare delen av 70-talet. Och mängden av hits har aldrig lämnat musikhistorien.
   ABBA var väl framförallt en studioprodukt där Björn, Benny och teknikern Michael B Tretow skapade hit efter hit i först Metronome Studio och senare i Polar Music Studios. Det var ingen tillfällighet att Stockholm internationellt fick devisen "Home of the hits". Men kvartetten turnerade också. Först väldigt primitivt, 80 spelningar folkparkssommaren 1973, på vinterturnén 1974/75 (Sverige/Europa) kompades de av Beatmakers-musikerna, förstärkta med gitarristen Finn Sjöberg, och samma komp (då med Lasse Wellander på gitarr) på folkparksturnén 1975 i Sverige.
   Man vill gärna så här i efterhand beskriva ABBA:s historia som en lång och obruten succé efter genombrottet med "Waterloo"-segern men den framgången följdes av ganska sega och händelsefattiga år internationellt. Det var först hösten 1975 som ABBA började etablera sig som en hitmaskin och inledde raden av listettor i exempelvis England. Men Australien var steget före, redan våren och sommaren 1975 nådde deras singlar topplaceringar.
   Efter playback-framträdanden på tv-shower och promotionfilmer, som hade varit ABBA:s främsta marknadsföringskanal, blev det konventionella turnerandet nästa steg för att nå ut i världen. 1977 genomfördes den första världsturnén, i Europa och Australien, där den sista delen utspelade sig down under med elva konserter på nio dagar, 3 mars-12 mars, där filmen "ABBA: The Movie" till största delen gjordes.
   Den australiske producenten Reg Grundy satsade pengar i filmen som växte från en liten anspråkslös dokumentärfilm till en spelfilm som sedan kom att lanseras tillsammans med ABBA:s tredje album "ABBA: The Album" lagom till julkommersen 1977. Lasse Hallström, som under flera år hade anlitats till promotionfilmerna med ABBA, blev nu långfilmsregissör med en begränsad rutin på området. Han hade då bara långfilmen "En kille och en tjej" (1975) bakom sig men har under senare decennier blivit en internationellt framgångsrik filmregissör. 1981 stod han för övrigt bakom Gyllene Tiders turnéfilm "Parkliv" men storfilmer som "Gilbert Grape" och "Chocolat" är hans största framgångar.
   Nåväl, här satt Hallström med kravet på en spelfilm framför sig med enbart några planerade ABBA-spelningar i Australien som grund. Snabbt fick en storyline skapas och det är verkligen en tunn berättelse som ramar in de ganska på den här tiden imponerade konsertbilderna. Ljudmixaren har dessutom i den här nyrestaurerade filmen tryckt på med mer och kraftfullt ljud just när den liveinspelade konserten hoppar in i "handlingen".
   Historien med den australiske dj:n, spelad av skådespelaren Robert Hughes, som jagar gruppen för en intervju är ungefär lika långt från en Oscars-statyett som Beatles filmer på 60-talet. Huvudorsaken till filmen är givetvis att visa upp ABBA på scen som framför ett antal av sina hitlåtar och att samtidigt fånga publikhysterin kring ABBA:s oerhörda popularitet i Australien, en dokumentär i ordets rätta mening. Den populariteten med horder av fans utanför hotell och på konserter kan jag nog bara jämföra med scenerna när Beatles slog igenom på 60-talet.

REPERTOAREN PÅ DEN HÄR TURNÉN ÄR HUVUDSAKLIGEN hämtad från ABBA:s tre första album och med facit i hand, gruppens storhetstid skulle ju vara några år till, blir även urvalet av konsertlåtar en tidig upplaga av ABBA. Så tidig att låten "He is your brother" är hämtad från året innan ABBA hette ABBA. Och skivan som sedan skulle marknadsföras i sällskap med filmen, "ABBA: The album", hade inte ens börjat spelas in, när turnén genomfördes, vilket fick till följd att några av den skivans låtar inte finns med på konserten. Där får Hallström utnyttja sin rutin på pr-filmområdet med filmade snygga säljande inslag med "Eagle", nya singeln "The name of the game" och "Thank you for the music" som pendlar mellan film och konsert då den avslutar konserterna i Australien med hela ABBA plus bandet längst fram på scenen med Benny på dragspel.
   Den sistnämnda låten tillhörde materialet som publiken i Australien inte hade hört tidigare. Låten inledde ABBA:s minimusikal "The girl with the golden hair", ett medley som live inför publik blir konsertens höjdpunkt där energi, arrangemang och melodi får fritt utlopp till slut. Sekvensen med tempoladdade "Get on the carousel" (körtjejerna Lena-Maria Gårdenäs-Lawton, Maritza Horn och Lena Andersson får jobba hårt) blir än mer intressant med tanke på att låten sedan aldrig gavs ut på skiva. Blev bara ett parti i en annan av låtarna på kommande albumet, "Hole in your soul". En recensent i engelska Melody Maker jämförde faktiskt den låten och arrangemanget med Thin Lizzy...
   "Dancing queen" är en annan musikalisk höjdpunkt i filmen när en stor stråkorkester på scen förstärker hela bandet och ett förlängt intro gör liveversionen ännu starkare än studiovarianten.
   Hela filmen inleds för övrigt med den unika Andersson/Ulvaeus-låten "Please change your mind" som påstås vara skriven runt 1969/70. En countryinspirerad låt, som snyggt ackompanjerar naturbilder och vyer från Australien, och framförs av bandet Nashville Train. Munspelsmelodin spelas av Mats Ronander. Låten gavs ut på albumet "Abba our way" (Polar) i april 1977 när ABBA precis hade lämnat Australien.
   Det var ett fulltaligt kompband som ABBA omgav sig med under 1977-turnén, faktiskt större än två år senare när bandet gav sig ut på en ännu större turné 1979/80 till både USA, Europa (sex spelningar på Wembley Arena i London) och Japan. Vid sidan av de rutinerade ABBA-musikerna Ola Brunkert, trummor, Rutger Gunnarsson, bas, Anders Eljas, keyboards och Lasse Wellander, gitarr, var det både två saxofonister (bland annat Ulf Andersson), ytterligare en kille på keyboards (Wojciech Ernest) och de tre ovannämnda körtjejerna.

Extramaterial: En 40 minuter lång looking back-intervju med Björn Ulvaeus, Lasse Hallström och Benny Andersson, gjord av Carl Magnus Palm 2005, men de minns inte så mycket av processen när den planerade dokumentären utvecklades till en spelfilm. Men Hallström tycker att det var en lärorik filminspelning, en teknisk lekstuga. Sedan följer några bildfilmer med turnéaffischer, tidningar, biljetter och turnéprogram. Plus bioreklamen om filmen och tv-reklamen om skivan "ABBA: The album".

/ Håkan

Tre konserter gjorde en minifestival

Postad: 2017-02-05 20:00
Kategori: Live-recensioner


Aaron Lee Tasjan.

Bilder: Hans Odelholm (tack!)The Black Lillies,

AARON LEE TASJAN
THE BLACK LILLIES
ELLEN SUNDBERG
Scandic Grand, Örebro 4 februari 2017
Konsertlängd: 21:03-21:31 (ES, 28 min), 21:35-22:55 (ALT, 80 min) och 23:12-00:23 (TBL, 71 min)
Min plats: Sittande i soffa ca 15 m från scenen.


Som alla vet numera är Örebro, som ligger i hjärtat av Sverige, ett fullständigt tivoli när det handlar om levande musik. Konserter krockar med konserter och det är till slut omöjligt att med hungern i behåll kunna njuta av allt som händer på konsertscener runt om i staden. I tisdags hade vi en hel festival, Equal at Heart, i fem olika lokaler och igår bjöds det på tre artistkonstellationer på ett och samma ställe, en typ av minifestival. Den jämtländska juvelen Ellen Sundberg inledde, Aaron Lee Tasjan från East Nashville fortsatte och gruppen The Black Lillies från Knoxville, Tennessee, fick avsluta konsertkvällen. Överst har jag placerat lördagskvällens artister i den ordning jag tyckte de var intressanta.
   Ellen Sundberg (se vänster, Bild: Torbjörn Larsson) har varit en flitig Örebro-gäst den senaste veckan. Hon fanns med under Equal at Heart-festivalen i tisdags och jag fick faktiskt uppleva henne på samma plats nu, Scandic Grands matsal, med ett framträdande som var så gott som identiskt inklusive mellansnack. Tyvärr hoppade hon den här gången över sin Kjell Höglund-cover. På lördagskvällen var ljudet mustigare och överlag bättre, det lät bra långt ner i hörnet där vi satt, när vi fick hennes repertoar i mer avskalade varianter som jag kan tänka mig att de lät i sina ursprungliga demoversioner. Kanske berodde det förbättrade ljudet på en mer välbesökt konsertlokal eller kvalitéerna hos ljudmixaren som blev avtackad av de utländska artisterna flera gånger.
   De positiva rapporterna från Aaron Lee Tasjans tidigare framträdanden under Sverigeturnén fick mig intresserad och gav mig "beslutsunderlag" för att vilja uppleva konserten i lördags. Han började med att presentera sin repertoar som "rock'n'roll songs" och konserten skulle bli något mer än "bara" ett ovanligt underhållande singer/songwriter-framträdande.
   Aaron Lees rutin och erfarenheter, han har bland annat spelat gitarr i en senare upplaga av New York Dolls, blev ganska uppenbara när han med enorm säkerhet och självförtroende i ryggen bjöd på en rejäl dos av sina låtar och däremellan många självsäkra mellansnack fyllda av både humor, dagsaktuellt engagemang och en extrem närvarokänsla.
   Han startade stenhårt med "Hard life", från senaste albumet "Silver tears" som stod mest i centrum under hans 80 minuter på scen. Fortsatte med "Ready to die" och berättade sedan att han hade spelat i bandet bakom Marc Cohn, vars största hit hette "Walking in Memphis", men nu skrivit en egen sång om Memphis, "Memphis rain". En väldigt vacker och konstruktiv låt och redan där började det gå upp för mig att Aaron Lee också var en låtskrivare av rang med både tänkvärda texter och smarta starka melodier på sitt samvete.
   "12 bar blues", som inte alls handlar om en typisk blueslåt utan om alla barer han hade besökt, tänkte jag textmässigt åt John Prine-hållet och när han ibland gränsade till absurd humor och satir, exempelvis "The trouble with drinkin'" och "I love America more than you" (riktad mot Trump), tänkte jag osökt på Warren Zevon. Innan "Bitch can't sing" jämförde han sig själv med Randy Newman, och hans satiriska "Short people", och elegant vävde han in T Rex-låten "Get it on" i sin låt. Och hann också med att tillägna "Lucinda's room" till Lucinda Williams och Blaze Foley.
   För att sluta cirkeln avslutade Aaron Lee sin konsert med sista låten från senaste albumet, "Where the road begins and ends", och så dags var vi i publiken tämligen överens om att vi hade upplevt något väldigt personligt och en begynnande stor artist.
   Liksom Aaron Lee är det sex personer starka bandet The Black Lillies från Tennessee utan att vara ett musikaliskt traditionellt countryband. Bandet leds av Cruz Contreras, sångaren, och innehåller både en steelguitar (Jonathan Kenney) och en extra sångerska, Haley Cole.
   Jag tyckte mig inledningsvis höra bandet spela i en genre, som vi för 40 år sedan kallade countryrock, och det lät klockrent om de countryrockiga rytmerna men bandet hade fler ambitioner än så. En klåfingrig gitarrist, Mike Seal, ville gärna glänsa i långa och tekniskt mycket skickliga och smått Mark Knopfler-influerade solon som nästan tangerade jazzrockområdet.
   Men det fanns höjdpunkter som när Cruz satte sig vid elpianot och klangerna nästan gränsade till "I heard it through the grapevine" i allmänhet och soulduettballader ("Lonely" och "Broken shore") i synnerhet.
   Styrkan med två sångare går aldrig att underskatta och det stora bandet utnyttjade ibland de små dämpade detaljerna när de i någon låt snyggt gick ner i tempo för att sedan öka och nå crescendo en stund senare. I en konsert som avslutades med "Whiskey angel" då konsertljudet fortfarande var exemplariskt perfekt.

/ Håkan

Januari 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-02-04 10:08
Kategori: Blogg

DEN HÄR FÖLJETONGEN MED månadssammanfattningar på Håkans Pop råkade spåra ur i mitten på förra året. Det är alltså artiklarna som jag lite snabbt tittar tillbaka på det jag har skrivit på bloggen under den senaste månaden. Plus fokus på några bra nya skivor.
   Den här säsongen skriver jag på måndagar om dvd-skivor/vhs-kassetter, en personlig genomgång i den osorterade högen av dvd/vhs som jag sedan har rangordnat och framåt maj kommer att nå förstaplatsen på min lista. Under januari skrev jag om tre dvd, "The four complete historic Ed Sullivan Shows featuring The Beatles", "The concert for Bangla Desh" och "Solen i ögonen" (en konsert med Lars Winnerbäck), och en vhs, "Get back" (en konsert med Paul McCartney).
   Fortfarande finns det i arkivet gamla konsertrecensioner som jag publicerar på Håkans Pop och bland månadens återblickar fanns Mats Ronander (1987), Tove Naess (1988) och Stockholm All Stars (1987).
   I min serie med slumpvis valda skivor ur mina skivhyllor skrev jag under januari om Terry Reid, Marti Jones och Brendan Croker .
   Mitt jul- och nyårstema på Håkans Pop var några tillbakablickar på skivartister som jag hade tappat lite kontakt med under senare år. Första veckan i januari skrev jag små skivrecensioner om de senaste skivorna med Neil Young, Peter LeMarc och Elvis Costello .
   Januari 2017 var för min del en ganska tunn konsertmånad. Däremot var det en intensiv första helg när hotellmusikfestivalen Folk at Heart för fjärde året arrangerades på Scandic Grand i Örebro. Jag samlade mina noteringar i några olika artiklar, fredagskvällen, fredagsnatten och lördagskvällen/natten.
   Jag skrev förra veckan också några rader om ett litet minne av ABBA:s första stapplande steg på scen. Och berättade också om när jag fick äran att medverka i biograffilmen om Eva Eastwood liv, dokumentära "En lyckost", som har premiär i mars.
   Mitt nyårslöfte var att försöka skriva fler recensioner på nya skivor och under januari lyckades jag knåpa ihop tre: Göran Samuelssons singel "Låtsasvärld", Richard Smitts "EP" och det fantastiska dubbelalbumet "Second thoughts" med Klas Qvists alter ego Citizen K.
   Jag har under månaden lyssnat på fler nya skivor. I stark konkurrens med Citizen K vill jag utnämna Alejandro Escovedos "Burn something beautiful" till månadens bästa skiva. Med REM:s Peter Buck som medproducent låter det bra och skivan innehåller en rad starka låtar och allt påminner om Los Lobos när de var som bäst i slutet på 80-talet. Av övriga skivor jag lyssnat på under månaden rekommenderar jag Bash & Pops "Anything could happen".

/ Håkan

I min skivhylla: Carla Olson

Postad: 2017-02-03 07:58
Kategori: I min skivhylla



CARLA OLSON: Carla Olson (Amigo AMLP 2019)

Release:
1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Mike Oldfields "Earth moving" (1989) och Bröderna Olssons "Bröderna Olssons platta skämt" (1987).

CARLA OLSONS NAMN SKVALLRAR KANSKE om nordiska rötter och mycket riktigt, hennes pappa var svensk immigrant, född i Jönköping och familjen bodde i Austin, Texas när Carla föddes. Hennes professionella bana i showbiz började i samband med punkens födelse på 70-talet. Bandet hette The Violators, innehöll också Kathy Valentine, men fick aldrig lämna några musikaliska avtryck i skivform till eftervärlden. Violators sprack och båda tjejerna bildade Textones men Valentine, som levde i en popdröm, lämnade gruppen för att bilda tjejgruppen Go Go's medan Olson, som hade idoler som Yardbirds och Rolling Stones, utvecklade Textones till en rockgrupp.
   Bandets båda album i mitten på 80-talet, "Midnight mission" (1984) och "Cedar creek" (1987), spreds över världen, även till Sverige där gruppen till och med turnerade 1986 och Carla knöt kontakter som resulterade i hennes första soloalbum inspelad i Malmö. Men först gjorde hon en duettskiva med förre Byrds-legendaren Gene Clark, "So rebellious a lover" (1987), innan Textones sprack samma år som "Carla Olson" spelades in och gavs ut.
   Sverigekontakterna under Textones-tiden fanns i Malmö och det blev ganska logiskt hennes bas när soloskivan producerades. Till Malmöstudion Roasting House Recording Studio fick hon med sig sin gitarrist från Textones, George Callins, som också var med och skrev fyra låtar till albumet. Men den tunga delen i kompet är några lokala hjältar från Malmö, Wilmer X-musikerna Thomas Holst, gitarr, Stefan Björk, bas, Sticky Bomb, trummor, och Jalle Lorensson, munspel. Lite mer i bakgrunden figurerar ytterligare en Wilmer-relaterad musiker, Mats Bengtsson på orgel och piano. Det lustiga är väl att Holst, som inte spelat i Wilmer på några år, vid den här tidpunkten höll på att ersätta Björk som basist i Wilmer...
   I producentstolen finns ytterligare en person med väldigt tydlig Wilmer X-koppling, Tomas Gabrielsson som ligger bakom gruppens skivor "Fula, fula ord", "Djungelliv", "Under hot" och "Tungt vatten". Och var under 80-talet en av Sveriges mest anlitade producenter åt artister som KSMB, Commando M Pigg, Tant Strul, Strindbergs, Babylon Blues, Louise Hoffsten och The Sinners.
   Här har Gabrielsson producerat skivan tillsammans med Callins och Olson. Med Carla Olsons kända ambition som rockmusiker och med den här omgivningen i studion är det inte så överraskande att det huvudsakligen svänger ganska kraftigt om skivans elva låtar av vilka Carla har varit med och skrivit nio. Ett album som för övrigt fick albumtiteln "Sweden USA" när den släpptes i Carlas hemland.
   I Carla Olsons övervägande rockmusik finns det ibland också powerpop-ingredienser, exempelvis på skivans två bästa låtar, "Never wanted to try" och "Remember that moon" på sidan ett som är albumets klart bästa halva. Men det är de rockiga och tempoladdade låtarna som dominerar materialet på skivan och Lorenssons karaktäristiska munspel får flera tillfälligheter, "Slow rollin' train" och "Trying to hold on", att visa upp sig.
   Carlas omvittnade Stones-influenser får härja lite friare på sidan två, "From a dollar to a dime" och "Heroes of my hometown", där avslutningen är överraskande lugn och temposvag med två närmast balladliknande melodier, "Rubies & diamonds" och "The Grand Blvd." (med smakfullt dragspel i arrangemanget).
   Flera låtar från den här skivan har Carla Olson återanvänt senare i sin skivproduktion, bland annat tillsammans med Mick Taylor, men även Percy Sledge spelade 1994 in "The Grand Blvd.".

/ Håkan

En jämställd musikfestival i Örebro

Postad: 2017-02-01 11:46
Kategori: Live-recensioner



UNDER TISDAG OCH ONSDAG DEN HÄR VECKAN arrangerar Örebro Kommun konferensen Forum Jämställdhet. I samband med den konferensen genomfördes på tisdagskvällen musikfestivalen Equal at Heart som i likhet med Live at Heart anordnade konserter på flera olika ställen i Örebro. 16 grupper och artister på fem olika ställen under fem timmar. Medarrangörerna Live at Heart har även denna gång satt sin prägel på arrangemanget där konserterna sedvanligt krockar med varandra.
   Trodde i min enfald att det skulle bli enklare att planera konsertkvällen på bara fem musikställen men det visade sig vara ännu svårare då många medverkande festivalnamn tillhörde kategorin intressanta etablerade namn. Så mot min vilja tvingades jag avstå från garanterat underhållande namn som Mohlavyr, Dimpker Brothers, Meadows och Roanokeans (se höger). Min fru Carina kunde rapportera att den sistnämnda trions ypperliga framförande i Nikolaikyrkan var en ynnest att få uppleva med samklangen i akustiska gitarrer och klockrena stämmor.
   40 minuters konsert varje heltimme med 20 minuters paus däremellan där jag på snabba fötter tog mig från Scandic Grand via East West Sushi, Nikolaikyrkan och Clarion Hotel till Örebro Konserthus för att maximera mitt urval av festivalens utbud. Det blev en tisdagskväll fylld av både motion och levande musik. Rent logistiskt var min "resa" inte så välplanerad men för att optimera intrycken från endagsfestivalen krävdes detta zickzackande i centrala Örebro under några timmar.
   Att kränga på sig ett Live at Heart-armband på januaris sista kväll kändes inledningsvis lite ovant men också spännande. Men det fungerade ungefär lika bra igår som det brukar i månadsskiftet augusti/september fast nu med lite tjockare ytterplagg att släpa på.
   I jämställdhetens namn prickade jag in kvinnliga inslag på tre av mina fem konsertval och det tycker jag själv var klart godkänt. Jag tycker också att jag på fem timmar lyckades fånga in en önskvärd varierad bredd på det musikaliska.

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG: Scandic Grand
Konsertlängd: 19:01-19:32 (31 minuter)

Lite lurad av festivalprogrambladet, där Ellen illustrerades i en gruppbild med sitt kompband, fick vi den glada trevliga jämtländskan solo med en akustisk gitarr och munspel i egen hög person. I detta minutdrama som stavas festivalstress, Ellen tittade på klockan ett flertal gånger, kunde hon under drygt en halvtimme bjuda på en blandad kompott från sina skivor men också några överraskningar.
   Med sitt kanske mest producerade album i ryggen, "Cigarette secrets", blev det ändå spännande att få några låtar i avskalade arrangemang där det distinkta gitarrspelet imponerade utan att hon är någon virtuos. Hitlåten "Favourite town" och "Blame it on the dreamer" tillhörde framträdandets toppar men vi bjöds också på exklusiva "Pink paint", en låt som blivit över vid senaste inspelningen, och en cover på den jämtländska kollegan Kjell Höglunds "Man vänjer sig" som fick mig att både höja på ögonbrynen och le brett.

Foto: Anders ErkmanTHE BLOAKES: East West
Konsertlängd: 20:10-20:39 (29 minuter)

Från ensam akustisk gitarr till rock med psykedeliska detaljer är det kanske långt musikaliskt sett men det är också nödvändigt med tvära kast för att göra livet omväxlande. Det tog lite tid att få ihop alla sladdar för de fem ungdomarna på scen, två keyboards och en Rickenbacker-gitarr, och konserten blev lite försenad på ett fullpackat och förväntansfullt East West. Men med korta låtar och sedvanlig energi blev halvtimmen på scen både givande och sedvanligt intressant.
   Kvintetten, med den spektakuläre sångaren Isak Smårs i spetsen bjöd både på kända egna låtar, "Anomie" heter deras Spotify-hit, och även nya låtar med både namn ("Hello mambo") och utan titlar. I det sena 60-talsinfluerade soundet hade det i bandets arrangemang nu också smugit sig in små jazzrockiga solon som i mitt huvud gav ett lite segare intryck. Men det kanske bara var en tillfällig tisdagskänsla?

Foto: Anders ErkmanGOOD HARVEST: Nikolaikyrkan
Konsertlängd: 20:55-21:36 (41 minuter)

Duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson har varit Live at Heart-gäster i flera år och på tisdagskvällen fick de äntligen chansen att uppträda i Nikolaikyrkans fantastiskt ståtliga miljö med sina välklingande akustiska gitarrer och finstämda sångröster. De kunde glatt meddela att albumdebuten släpps "jättesnart" och bjöd också på några smakprov, ibland skrivna i just Örebro.
   Nikolaikyrkans akustisk kan vara både gudomlig och problematisk och Good Harvests framträdande var både och men med stor tyngdpunkt på det positiva. Gitarrerna klingade så fantastiskt fint medan sångrösterna hade en lätt burkig ton som dock inte påverkade intrycket av duons personlighet nämnvärt. Både sound- och låtmässigt tänkte jag på Joni Mitchell långt innan de framförde låten "Woodstock". "Charly", singelaptitretaren från kommande albumet, var annars konsertens höjdpunkt.

Foto: Anders ErkmanTHE BLAND: Clarion Hotel
Konsertlängd: 22:01-22:44.. (43 minuter...)

Även The Bland, för kvällen kvintett, kunde stolt meddela att nya mycket emotsedda albumet fått egtt releasedatum, släpps i oktober. Med låtar som redan är inspelade och givetvis fanns med i tisdagskvällens repertoar. Bandet har en sångare, Axel Öberg, som höll ihop både repertoaren och mellansnacket medan bandets instrumentala medlemmar fick sedvanligt stort utrymme i låtmaterialet som jag ofta vill placera i en genre som kan heta rytmisk pop.
   Kanske har jag varit ouppmärksam på tidigare The Bland-konserter men nu upptäckte jag klaviaturkillen Linus Kallins viktiga bidrag på både orgel och piano till arrangemangen där några långa instrumentala sekvenser färgade flera låtar. Det var också han som satte igång frispelandet på avslutningslåten som sträckte ut sig i långa improviserade infall som gjorde att jag av tidsskäl tvingades gå vidare till nästa konsertlokal.

Foto: Per Magnusson (tack!)THE VANJAS: Örebro Konserthus
Konsertlängd: 23:02-23:40 (38 minuter)

Tillsammans med Johnny McCuaig Band var Stockholmskvartetten The Vanjas förra årets stora snackis på Live at Heart. Deras traditionellt rock'n'roll-influerade garagerock tog publiken med storm då, själv misslyckades jag att komma in i den fullpackade konsertlokalen, och nu fick en ny chans i Örebro under lite mindre hysteriska former. Förväntningarna var givetvis höga efter alla färgstarka rykten som florerat sedan förra året men jag kan självklart erkänna att sångerskan Vanja Lo (Vanja Renberg) med de tre killarna i röda kostymer gjorde stort intryck som sista artist på festivalen.
   Så dags var den stora konsertlokalen i Konserthusets foajé tyvärr inte fylld av så stor publik och det påverkade naturligtvis sångerskan Vanjas sanslöst utåtriktade karisma när hon fick jobba lite i motvind med sina upphetsade poser och repliker. Men bandet och soundet var ju ett under av tajt och högljudd rockmusik som är svår att jämföra med några andra svenska namn. Möjligen bygger Vanjas musik på samma explosiva arrangemang som Hives och kanske är Vanja en kvinnlig motsvarighet till Howlin' Pelle men i jämställdhetens namn avstår jag just idag till att göra några sådana jämförelser.

/ Håkan

Kanga en frisk rockfläkt

Postad: 2017-02-01 07:55
Kategori: 80-talskonserter

KARL KANGA (KARL-AXEL "ACKE" BENGTSSON) SKIVDEBUTERADE, utan att väcka större uppmärksamhet, redan 1986 med singeln "With a shot from the hip". Men det var med albumet "Hips for sale", som släpptes bara en månad innan den här konserten, som skapade rubriker och handlade mycket om dansant rock i allmänhet och jämförelser med Billy Idol i synnerhet.
   Kangas karriär tog fart med det här albumet, fortsatte 1989 med albumet "Fuel injected dreams" och hamnade så småningom i den skånska gruppen The Hardliners.
2006 startade denne Kanga skivbolaget Scandinavian Recordings i södra Malmö där bland annat Richard Lindgren samma år gav ut albumet "Salvation hardcore".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1987.

KARL KANGA
Café Oscar, Örebro 9 oktober 1987


En sak står fullständigt klar efter fredagskvällens konsert med Karl Kanga på Café Oscar i Örebro: Det är inte lätt, för att säga helt omöjligt, att efter bara ett album marknadsföras som rockhjälte och sedan försöka genomföra balansakten rakryggad.
   Ser man sedan ut som Kanga gör, sjunger på detta sätt och skriver sådana låtar. Då får han faktiskt stå ut med jämförelser med Billy Idol, Iggy Pop och/eller Eddie Cochran.
   Det är möjligt att människorna bakom Kanga har skjutit högt, lite för högt. Turnén har gått dåligt publikmässigt och det var tunna åskådarled även i fredags kväll.
   Karl Kanga är dock en frisk fläkt i den svenska stagnerande och alltjämt stelbenta rockbranschen. Albumet innehöll många bra låtar som på scen massakrerades av främst ett bedrövligt dåligt ljud. En otäck diskant följde nästan hela konserten och syntar skar ibland som rakblad genom det annars exemplariska rocklarmet.
   Kanga korsade gammal rock med ny teknik och idén är mycket god fast han har lånat lite fräckt från flera håll.
   - Läpptekniken har han stulit från Billy Idol, viskade en kvinnlig bekant i örat.
   När ljudet mot slutet av konserten kommit upp i en acceptabel kvalitetsnivå tog sig konserten märkbart. I "So lonely" och de båda extralåtarna, T Rexs "Children of the revolution" och hitsingeln "With a shot from the hip" visade Karl Kanga med band att de har något att tillföra svensk rockmusik.
   När Kanga harblivit varmare i kläderna, när marknadsföringen nått en mänsklig nivå och repertoaren som helhet blivit starkare. Då, men först då.

/ Håkan

ABBA:s första stapplande steg på scen

Postad: 2017-01-31 07:58
Kategori: Blogg

PLÖTSLIGT HÄNDER DET. SITTER OCH UNDERSÖKER ABBA:s konserthistoria, för en kommande dvd-artikel, och hamnar omedvetet i detaljerade berättelser om de allra första konserterna med alla medlemmarna samlade på scen. Jag har ett vagt, för att inte säga svagt, självupplevt minne av en konsert i Brunnsparken i Örebro sommaren 1971 som jag länge inte har klarat av att datera närmare eller ens givit rätt namn på artistkonstellationen. Jag har länge trott att det var en konsert under benämningen Festfolket men har nu, tillsammans med exakt rätt datum, lyckats spåra uppgiften att det var artistkonstellationen Björn Agnetha Benny som besökte Örebro den där lördagskvällen i maj 1971. Detaljer följer.
   All research i ämnet som leder fram till den här konserten i Örebro skapade många sidospår, mängder med intressanta fakta, alternativa uppgifter, kronologiska förhållanden, musikaliska minnen och till slut ett mer eller mindre officiellt datum när gruppen ABBA var ett faktum många år innan namnet skapades av managern och skivbolagsägaren Stikkan Anderson.
   Vi känner alla till bakgrunden och historien bakom ABBA-kvartettens tillkomst, den naturliga utvecklingen när tre soloartister och en onaturligt begåvad pianist samlades under samma magiska bokstavskombination.
   Startskottet för kvartettens födelse kan diskuteras men det spontana mötet när Hep Stars och Hootenanny Singers råkade träffa på varandra vid ett kort tillfälle under folkparksturnén 1966 är givetvis en viktig händelse. Genast började Björn Ulvaeus och Benny Andersson samarbeta och första låten de skrev tillsammans, "Isn't it easy to say", tillhör musikhistorien - i alla fall bildligt talat. Musikaliskt och kreativt var det blott ett frö till den pophistoria som killarna skulle skriva ett knappt decennium senare.
   Medan Hep Stars och Hootenanny Singers avslutade sina framgångsrika karriärer i slutet på 60-talet inledde Anni-Frid Lyngstad, Agnetha Fältskog och även Björn Ulvaeus sina solokarriärer. Anni-Frids och Agnethas båda debutsinglar släpptes 1967, "En ledig dag" respektive "Jag var så kär" och Björn gav ut ut "Raring" (1968). Benny lämnade Hep Stars i augusti 1969 och ungefär samtidigt förvandlades Hootenanny Singers till enbart en studiogrupp. Samma år sammanstrålade de blivande ABBA-medlemmarna för första gången. Tycke uppstod, som det så vackert heter.
   Medan Anni-Frid och Agnetha fortsatte sina alltmer uppmärksammade solokarriär bestämde sig Björn och Benny för att utveckla ett eget projekt, mest tänkt som ett låtskrivar- och producentteam. De hade haft en del framgångar med låtar de skrivit åt bland annat Brita Borg, ”Ljuva sexitital”, Jan Malmsjö, ”Hej clown” (2:a i Melodifestivalen 1969) och Anni-Frid, "Peter Pan". Det fanns klass och kvalité i allt de skrev och var, som i de här fallen, riktade mot Svensktoppen och ingen internationell karriär var då i sikte.
   I november/december 1969 gick Björn & Benny in i studion och spelade in sin första låt tillsammans, ”She’s my kind of girl”, som släpptes på singel i mars 1970. Inte någon speciellt framgångsrik skiva, förrän den släpptes i Japan 1972 och sålde en halv miljon ex, och samarbetet fungerade och framtiden tillsammans var given.
   Våren 1970 uppstod tanken på en kvartett med Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid ("Frida" hade ännu inte blivit tilltalsnamn förrän första soloalbumet 1971 fick titeln "Frida") och under en semesterresa till Cypern blev det konsertpremiär för de fyra på scen tillsammans. 10 april på Peroquet Night Club i Famagusta, en anspråkslös konsert för Fritidsresors semesterfirare.
   För Björn och Benny var det en duokarriär som lockade allra mest, vid sidan av låtskrivar- och producentarbetet, med det helt egna albumet "Lycka" som mål. En tajt produktion på bara fyra man (och två icke namngivna körsångerskor...), B+B plus de två schweiziska(!) musikerna Gus Horn, bas, och John Cúonz, trummor. Basisten med det fullständiga namnet Gustave Holst bodde i Stockholm och var vid det här tillfället under tre år gift med Maritza Horn. Lite ironiskt turnerade hon med ABBA 1977 som körsångerska...
   "Lycka" släpptes i november 1970 tillsammans med singeln "Hej gamle man!" (där kvartetten för första gången var samlade på skiva) som blev en stor hit. Samtidigt inledde de fyra artisterna, undergruppnamnet Festfolket, ett månadslångt engagemang på Trädgår'n i Göteborg, en så kallad kabaré med både sång och sketcher, långtifrån något succéprojekt med varierad publikanslutning.
   Kvartetten kompades då av den polska dansorkestern The Lolas där bland annat Wlodek Gulgowski, välkänd studiomusiker på keyboards, och svensken Billy Gustafsson (Billy Gezon), gitarr och sång, ingick.
   I december flyttade Festfolket sin föreställning till Stockholm och Strands Kabaré på Strand Hotell vid Nybroviken.
   Engagemangen fortsatte under tidig vår 1971, januari, februari, mars, innan kvartetten tillfälligt splittrades då Anni-Frid från maj fick följa med Lasse Berghagen på folkparksturné. Då uppstod trion Björn Agnetha Benny som med premiär i Alingsås 30 april inledde en 60 konserter lång turné runt hela landet. En vecka senare, 8 maj, kom de till Örebro och under hela turnén kompades de blivande ABBA-stjärnorna av Göran Lagerberg, bas, och Kjell Jeppsson, trummor. Lagerberg hade varit firad tonårsidol under 60-talet som medlem i Tages och Jeppsson hade bland annat spelat trummor i Mascots.
   Under 1969 bytte Tages både namn, till Blond, och ett flertal medlemmar och splittrades slutligen sommaren 1970. Lagerberg spelade i tillfälliga grupper som Jason's Fleece och Sommarfilosoferna innan han hamnade bakom det som skulle bli ABBA. Han blev sedan studiomusiker, spelade på skivor med Björn J:son Lindh, Bernt Staf, Pugh Rogefeldt ("Hollywood" och "Pugh on the rocks") och Baltik innan han "bytte sida" och blev medlem i det instrumentala proggbandet Kebnekaise. De musikaliska vägarna äro outgrundliga.

/ Håkan

#16. vhs: Get back

Postad: 2017-01-30 07:50
Kategori: vhs_dvd 38-1



PAUL McCARTNEY: Get back (Picture Music International, 1991)

TRYCKER IN DEN 25 ÅR GAMLA KASSETTEN i vhs-spelaren och färdas tillbaka 27 år(?). "Get back to where you once belonged" som det heter i visan som givit titel åt den här konsertfimen med Paul McCartney och hans då nya band. Filmen producerades under McCartneys världsturné 1989/90 och gavs alltså ut 1991, därav den lite besynnerliga tankevurpan ovanför. Mitt autentiska minne av konserten bygger på upplevelsen från turnéns tredje konsert, 29 september 1989 på Isstadion i Stockholm, som jag recenserade för Nerikes Allehanda.
   Det har med åren släppts åtskilliga konsertfilmer med Paul McCartney men "Get back" är i mina öron och ögon den bästa - och nästan första. Under "Wings over America"-turnén sommaren 1975 filmades konsertfilmen "Rockshow" som dock inte släpptes på video förrän 1980 och var en hårt redigerad version av konserten men på trippelalbumet "Wings over America" finns det mesta. Elva år efter den filmen kom alltså "Get back" som enligt inofficiell information är inspelad under konserter i England, Holland, Brasilien, Kanada, Italien, Japan och USA. Det klipps flitigt mellan olika konserter, ibland i en och samma låt vilket är tydligt när man tittar på både kläder och hårlängd.
   Konsertfilmen är regisserad av Richard Lester som, inte minst, är känd för de två första Beatles-filmerna "A hard day's night" och "Help!" från vilka några korta klipp förekommer här. Rikligt med levande publikbilder gerliv åt konserten.
   Efter tio års uppehåll från turnerandet, mordet på John Lennon 1980 var en bidragande orsak, inledde Paul McCartney och hans nya band i september 1989 en världsomfattande turné som avslutades i juli 1990. Turnén slog då alla rekord och gavs först ut som dubbel-cd-liveskiva, "Tripping the live fantastic", i november 1990 med helt andra inspelningar än i "Get back"-filmen.
   Fram till den här turnén hade McCartney haft ett något ojämnt förhållande till sin gamla Beatles-repertoar. 1972, när Wings gav sig ut på en Europaturné i en engelsk dubbeldäckare, vägrade han envist att spela Beatles-låtar. 1975 under USA-turnén släppte han lite på den prestigen och spelade några låtar ur Beatles-repertoaren. Men 1989 släppte McCartney på alla spärrar där exempelvis hela konserten avslutades helt i Beatles anda, från slutlåten "Hey Jude" och första extranumret "Yesterday" till den naturliga finalen med "The end".
   Turnén följde upp studioalbumet "Flowers in the dirt" som släpptes i juni 1989, en skiva inspelad med, förutom fru Linda på keyboards, ett helt nytt band med engelska musiker. Efter 70-talets olika Wings-formationer och sedan många 80-talsår med spridda studiomusiker hade Paul nu en ambition att sätta ihop ett permanent band. Mellan 1987 och 1989 blev bandet en verklighet med Paul "Wix" Wickens, keyboards, Robbie McIntosh, gitarr, Hamish Stuart, gitarr, och Chris Whitten, trummor. Alla med mer eller mindre stor erfarenhet från musikbranschen.

SKOTTEN STUART VAR FRAMFÖRALLT KÄND från åren i Average White Band, McIntoshs mest kända anställning var i Pretenders mellan 1982 och 1987, och det var Chrissie Hynde som rekommenderade honom för McCartney, och Wix började sin långa musikkarriär bakom Kevin Coyne på 70-talet. 30-årige trummisen Whitten var yngst i bandet och hade innan McCartney spelat med Julian Cope och Waterboys och spelade sedan i Dire Straits på 90-talet.
   Wix spelar något av musikalisk huvudroll i livearrangemangen där han framkallar både blås- ("Got to get you into my life") och stråkarrangemang ("Eleanor Rigby") med samma underbara finess.
   Konsertvideon med McCartney innehåller 23 av konsertens ursprungliga 31 låtar och vi får det absolut viktigaste. Beatles-klassiker som "The long and winding road", "Let it be", "Eleanor Rigby", McCartney-solo-mästerverk som "Band on the run" (första låt!), "Live and let die" och en handfull låtar från "Flowers in the dirt"-albumet. Plus hela det berömda "Abbey Road"-medleyt.
   Det enda jag egentligen saknar i filmen från den riktiga konserten är Wings-låten "Jet" och sololåten "Maybe I'm amazed" som dock finns med på det ovannämnda livealbumet "Tripping the live fantastic".
   "Get back" är inte bara en rakt av filmad konsert ty under flera låtar får vi många korta svartvita dokumentärfilmer från Vietnamkrig, månlandning, Martin Luther King, Beatles på Shea Stadium och Berlinmurens fall i november 1989. Under "Back in the USSR" visas naturligtvis ryska bilder och lite oförklarligt en skönhetstävling i Ryssland.
   När jag nu så här på distans ska gradera de fyra konserterna jag har upplevt med Paul McCartney är jag övertygad om att den här 1989-upplagan var bäst både musikaliskt och låtmässigt. Rangordningen i övrigt är 1993, 2003 och 1972.
   Det finns för övrigt en dokumentärfilm, "Put it there" som är intressant i just det här sammanhanget ty där får vi följa McCartney och bandet i repetitioner inför världsturnén 1989/90.

/ Håkan

"Second thoughts"

Postad: 2017-01-28 15:07
Kategori: Skiv-recensioner



CITIZEN K
Second thoughts
(Paraply/Hemifrån)


Skillnaden mellan genialitet och galenskap kan ibland vara hårfin. Nämn namnen Syd Barrett, Brian Wilson och Julian Cope och ni förstår vad jag ungefär menar. Att i dagens digitala värld släppa en fysisk cd och dessutom i dubbelformat får nog anses vara ganska galet. Att den, som i Citizen K:s fall, sedan är fylld av genomarbetad klassisk pop och saknar rejäla magplask och som helhet, alla de 89 minuterna, faktiskt ger sken av rent geniala kvalitéer. Jag är närmast stum av beundran.
   Citizen K, bakom artistnamnet finns Klas Qvists hjärna som skrivit alla de 23 låtarna, sjunger och spelar en majoritet av instrument, är för mig en ny bekantskap. Men Borås-killen har en lång men extremt sporadisk karriär bakom sig. Det här är hans andra album som följer upp debuten som kom 2009 "Meet Citizen K", till formen ett mer konventionellt album på "bara" 16 låtar, som gick mig spårlöst förbi.
   På förhand, innan jag lyssnade, blev jag dock lite skeptisk till "Second thoughts". En sådan flod av kreativitet och den överdoserade mängden av låtar brukar i nio fall av tio leda till splittrat och ojämnt material som helhet. Klas har dessutom haft den våghalsiga ambitionen att jämföra skivan med Beatles "White album" och det är ju att kraftigt sticka ut hakan, världens bästa dubbelalbum som dessutom toppar min lista över världshistoriens bästa album totalt. Att sedan skivbolaget har valt att sortera in "Second thoughts" under den något flummiga genrebeteckningen Psychedelic Folkprog gav mig inte heller några stora förhoppningar.
   När jag lyssnar kommer dessbättre alla mina skeptiska farhågor omedelbart på kant. På "Second thoughts" tar djup inspiration, ett fantastiskt gott hantverk och just ett genialt låtskrivande varandra i handen och det resulterar i en fantastiskt underhållande skiva som jag med lätthet kan lyssna på i sin helhet gång efter gång. Kanske är det nystarten i januari med ett nytt sug efter spännande musik som gör att jag redan är övertygad om att "Second thoughts" har en given plats på min årsbästalista som jag kommer att sammanställa om elva månader.
   Att den ibland så förutsägbara popgenren ibland kan bli fylld av ospännande influenser och bli ganska opersonlig är givetvis en tunn is att beträda men Klas Qvist tar chansen med mer personlig energi och mindre uppenbara förebilder i ryggen. Att jag ibland tycker att det ekar både Beach Boys, Pink Floyd, 10cc, Soundtrack Of Our Lives och även har stänk av Rolling Stones ("Hang on to your sanity") i de välformulerade arrangemangen är egentligen bara sekundsnabba tankar som far genom huvudet innan jag bestämmer att "Second thoughts" är ett minst sagt personligt album med låtar och melodier som jag uppfattar som nya och fräscha.
   Den genomarbetade produktionen uppfattar jag som naturlig fast den tveklöst måste ha handlat om ett stort antal inspelningstimmar för Klas Qvist spelar ett otal instrument och monterar sedan upp körsoundet, huvudsakligen själv, på ett sätt som påminner om Brian Wilson. Är möjligen "In Holland" en dold hyllning till denne gigant i synnerhet eller Beach Boys i allmänhet?
   Mina absoluta favoriter på skivan, powerpopexplosionen "Song of adjustment", "Train of no forgiveness", "King of second thoughts", "Empty chair", redan nämnda "In Holland" och "Rest your head", är svåra att utmana på vilket internationellt popalbum som helst under 2013. Men materialet på skivan håller som sagt en förvånansvärd hög och jämn kvalité och det är vid få tillfällen jag får "White album"-känsla av snabba kast mellan ytterligheter. Dock kan väl "Wasps and cars" uppfattas som en udda fågel i sammanhanget, över nio minuter lång med olika sekvenser i låten och udda ljudillustrationer. Några korta instrumentala låtar kanske också naggar helheten i kanten men blir, som jag uppfattar det, önskad andhämtning mellan alla toppar.

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (370)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (195)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (93)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Mikael Löwengren 9/02: Mikel Lindberg tillhör ju den där kategorin artister som det faktiskt finns någr...

Silja. 31/01: Gediget arbete som Povel Ramel skrev i en visa! Jag har en video med Festfolket ...

Silja. 24/01: Jag tror mig minnas att jag har kommenterat den här konserten tidigare men hitta...

Krister Sandberg 21/01: Ekseption var bra men Trace som Rick van der Linden bildade efter att han mer ...

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Silja 6/01: Vi ses där, Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.