Tidigare blogginlägg

Hektisk inledning på Folk at Heart

Postad: 2017-01-06 22:52
Kategori: Folk at Heart

Foto: Carina Österling (Peter Sjöholm)Stefan Murphy imponerade.

EFTER EN GANSKA LOJ EFTERMIDDAG blev det plötsligt fullsatt i restaurangen innan de första konserterna startade på årets Folk at Heart-festival. Jag gör just nu en kort mellanlandning och kan rapportera om många överraskande musikaliska inslag. Och en väldigt publiktät fredagskväll där trängsel och fullsatta lokaler har varit vanligt förekommande.
   Mycket att skriva hem om och det låter sig inte göras i någon större utsträckning på några få minuter medan invigning pågår fem våningar ned på Scandic Grand. Innan nattsessionerna på hotellrummen sparkar igång kl 23:00.
   Medan vi satt och åt middag i restaurangen ställde sig en artist som kallade sig Bo Ahlbertz i foajén och lät som om han var född i Louisiana. Överraskande kvalitetsunderhållning.
   Sedan ställde sig soloartisten Det Är Kärlek i matsalen och spelade popsånger med intressanta texter. Hans höga silverfärgade hatt kanske tog bort lite fokus från materialet men den halvakustiska gitarren lät mycket fint.
   Cincinnatis representant på Folk at Heart, Billie Gant, tog oss från Sverige till USA med ett läckert och kraftfullt gitarrspel på sitt akustiska instrument och sånger med innehåll som "drinking beer with a teardrop in my eye". Billie underhöll också i mellansnacket med engagerade historier om sitt hemland.
   Ett tips om bandet Buckliga Boots gjorde att jag stannade till i rummet Hjalmar och blev smått imponerad av det akustiska gitarrsoundet, ibland kryddat med dobro och banjo, och repertoaren som pendlade mellan Bob Dylan och John Holm i sköna sångstämmor. Och ibland gränsade arrangemangen till bluegrass.
   Under den tidiga kvällen på Folk at Heart, med konserter som hade udda starttider, fick jagfrångå principen att aldrig lämna en konsert i förtid. Vilket inträffade här för att inte missa One Little Mountain, Mattias Bergstedts projekt. Albumet "In the arms of autumn" är en tämligen dämpad historia men här på Folk at Heart blommade soundet ut i ganska elektrisk och catchy poprock. Och jag bestämde mig för att aldrig klaga på förekomsten av elektriska instrument på festivalen. Ty kvartetten One Little Mountain var en frisk fläkt.
   Det skulle i samma lokal blåsa ännu friskare fläktar några minutter senare när Göteborgsbandet Majornas 3dje Rote (fråga mig inte vad det betyder) underhöll med cajunkryddad svensk folkmusik där fiol och dragspel drog upp tempot. "Nån sorts folkmusik" som de själva beskrev sin musik. Bandets humor och texter framkallade ovationsartad respons och jag kan spontant jämföra bandets omedelbara uttryck med FU*K, ukulelebandet från Fagersta, och deras genombrott för några år sedan på samma festival.
   Count Vaseline är kanske ett överdrivet anonymt artistnamn på Mighty Stef-ledaren Stefan Murphys solokarriär. Men vad spelar det för roll när han med en akustisk gitarr och mycket skarpa röst ("husets bästa röst" var festivalgeneralen Anders Dambergs omedelbara kommentar) formar stora låtar, fantastiska melodier och starka kompositioner. Exempelvis hade han skrivit ett par låtar till följd av presidentvalet i USA "när han bilförsäljaren valdes till president" (Murphys ord). Jag såg inte mycket av huvudpersonen på ett mer än fullpackat Verandan men det lät underbart bra till hundra procent.
   Nu laddar vi för nattsessionen som inte lär bli mindre intensiv Orkar jag kommer en sen rapport i natt.

/ Håkan

Folk at Heart 2017 i startgroparna

Postad: 2017-01-06 17:13
Kategori: Folk at Heart



IDAG PÅ EFTERMIDDAGEN, TRETTONDAGEN 2017, checkade vi in på Scandic Grand, letade upp rummet på femte våningen (rum 535), kvitterade ut ackrediteringarna, fick ett fysiskt festivalprogram i händerna och började planera första kvällens konsertbesök. Möttes direkt av nyheten att en av festivalarrangörerna, Andreas Svensson, i det halkiga väglaget skadat armbågen så allvarligt att han befann sig på sjukhus och inte kan närvara på invigningskvällen.
   I första hand tragiskt för Andreas personligen men arrangörsstaben har blivit av med en av de viktigaste personerna som bokat alla artister till festivalen. Det blev också ett avbräck i Ad Hoc-orkestern där Andreas dragspel är en viktigt komponent för bandets driv och sound. Det har gjort att Kajsa Zetterlund, rutinerad fiolspelare som i bandet "till vardags" spelar ståbas, utökar bandets fiolfraktion med ytterligare en person och bandet kan ha kvar schvunget i arrangemangen som jag så noggrant beskrev bandets musik igår.
   I foajén på Scandic Grand kunde jag notera många som checkade in på hotellet, musiker och privatpersoner, samtidigt som amerikanen Billie Gant, en av festivalens utländska inslag, promenerade förbi i cowboyhatt. Allt medan Ad Hoc-orkestern en våning upp försökte trimma sin nya sättning. Det lät mycket lovande.
   I de större lokalerna på hotellets bottenvåning var det en febril aktivitet att få all teknik på plats. Jag fångade ljudmixaren Silja i farten (se ovan) med alla sladdar i famnen och fullt koncentrerad att då ljudet i Verandan på plats.
   LG Rosén, en av rumsvärdarna för nattens aktiviteter, passerade förbi och kunde berätta att han hade designat sitt rum färdigt. Han lämnade också lite info inför nästa Live at Heart-festival, där han är artistansvarig på sensommaren. Trycket är stort på anmälningarna kunde han meddela.
   Men nu är det den fjärde upplagan av Folk at Heart som gäller och inom en timme är det officiella programmet igång. Med ett fysiskt program i händerna har planeringen gått in i en seriös fas och jag kan meddela att jag tänker försöka besöka konserter med Det Är Kärlek, Billie Gant, Duo Systrami, Buckliga Boots, Osten af & Dimpker Brothers, One Little Mountain, Russ Tolman, Majornas 3dje Rote och Count Vaseline. Vi får se hur den planeriungeringen fungerar i praktiken, några konserter krockar enligt programmet, men jag ska försöka återkomma i festivalpausen innan 23:00 och berätta hur det har gått.

/ Håkan

Folk at Heart - en etablerad tradition

Postad: 2017-01-05 23:30
Kategori: Folk at Heart



TIME FLIES SOM MAN LITE INTERNATIONELLT kan uttrycka det. Musikfestivalen Folk at Heart, som första helgen 2014 startade som ett experiment, genomförs i helgen, fredag-lördag, för fjärde gången på Scandic Grand i Örebro. Är numera ett etablerat evenemang som börjar närma sig samma status som storebror Live at Heart. Samtidigt som vi kastar ut julgranen och försöker glömma det dignande julbordet återkommer hotellfestivalen Folk at Heart som en välkommen hägring och tenderar att bli mer professionell för varje år.
   Det räcker att titta i årets eleganta festivalprogram så vattnas det i munnen inför det breda utbudet av levande musik som på ett eller annat sätt kan sorteras in under den vida musikaliska beteckningen Folk. Som på svenska inte bara inkluderar traditionell folkmusik utan musik med rötter oberoende ursprung och klangfärg.
   Förklaringen av festivalens samlade musikutbud har genom åren haft en alltmer bred och hela tiden föränderlig identifiering. Anders Damberg, en av festivalarrangörerna, förklarade premiäråret 2014 att termen folkmusik gäller dels allt från Bob Dylan till country och gospel och dels allt som kan spelas akustiskt.
   Med tre festivaler bakom mig och minnet av otaliga mer eller mindre officiella konserter kan jag inte till hundra procent skriva under på den förklaringen. Jag minns förra årets Mighty Stef-konsert i den stora Elvy-lokalen som en ganska elektrisk, högljudd och rockig upplevelse. Visserligen hade det numera nedlagda bandet irländska rötter men visst var det mer pop och rock än folk i högtalarna? Men jag är inte man att sätta gränser på det ena eller det andra så festivalutbudet får gärna spränga alla fördomsfulla gränser.
   Det är däremot en alldeles förtjusande upplevelse att se tillbaka på tre Folk at Heart-festivaler och genom dessa minnen uppleva utveckling och en allt större fascination för levande musik i alla dess former. Tidigt på kvällen kan jag stå lugnt i de lite större lokalerna på hotellet bottenvåning och låta mig svepas med i musik som med eller utan folkmusikaliska referenser blir till föredömlig underhållning. Senare på natten är det lika gemytlig intim trängsel på hotellrummen som gäller.
   Anders Damberg och medarrangören Andreas Svensson fångades av begreppet hotellfestival borta i USA på branschfestivalen Folk Alliance och har framgångsrikt lyckats importera hela formatet till Sverige och dessutom skapat en folkrörelse som lockar en stor publik till ett hotell i Örebro i mörkaste januari.
   Vad jag förstår var osäkerheten stor inför premiären 2014 men redan på fredagskvällen stod det klart att Folk at Heart höll på att bli en publiksuccé och på lördagskvällen var det fullsatt och "lapp på luckan" och succén var ett faktum för detta "omöjliga" projekt.
   Från det inledande året minns jag i mina ögon (och öron) artister som Mathias Lilja (se ovan t h), Niclas Ekholm (se vänster), Mathilda Wahlstedt, Country Of Origin, Richard Lindgren (se nedan till vänster) och Bafoons allra mest och bäst. Artister som i de flesta fall (med undantag av Ekholm) inte finns med i årets program men som har tagit nya modiga steg i sina karriärer.
   Bara två månader efter festivalen albumdebuterade Lilja med det alldeles utmärkta albumet "Mathias Lilja", Richard Lindgren har hittat en ny marknad i Italien och den talangfulla duon Good Harvest ger numera ut skivor på Per Gessles nya skivbolag Space Station 12.
   Men vart tog det charmigt ungdomliga bandet Country Of Origin vägen? Deras mix av country, blues och folkmusik var verkligen spontan och imponerande. Jag hörde då skivbolagsbossen Håkan Olsson prata sig varm för bandets kvalitéer men han fastnade till slut för Six String Yada, ett annat örebroband.
   På Folk at Heart 2015 (fredag och lördag) var det främst Shoutin' Red, Basko Believes (Johan Örjanssons nya alter ego, se nedan till höger), den nya trion Lundh & Folkesson och David Södergrens Hot Five (eller DSH5 som de numera lite modernt vill bli kallade) som imponerade i ett program där jag huvudsakligen gick på redan kända namn.
   På förra årets festival var det förutom flera av de ovannämnda namnen imponerande premiär för trion Roanokeans och Dimpker Brothers (årets låtskrivarstipendiater på Live at Heart) som skapade största minnet. Fick en ny favorit i Ad Hoc-Orkestern som med schvung i två fioler och ett dragspel lyckades engagera mig stort.
   Digitala festivalprogram på nätet i all ära men de fungerar inte riktigt bra praktiskt som översikt när man försöker göra en noggrann planering av festivalkvällarna på Folk at Heart-festivalen. Jag återkommer med tips och funderingar när jag är på plats senare under fredagen.
   Jag upptäcker dock redan nu att många tunga namn (se ovan) saknas och utan att analysera programmet närmare hoppas jag på en festival med många nya upptäckter.

/ Håkan

Tillbakablick: Elvis Costello

Postad: 2017-01-05 09:57
Kategori: Blogg

Det var längesedan jag gav upp tanken på att noggrant följa Elvis Costello i spåren på hans allt mer äventyrliga musikaliska stig. Det där förrädiska pendlandet mellan populärmusik, jazz och klassisk musik fick mig till slut att ge upp och bara sporadiskt lyssna på hans skivor. Costello-intresset har därmed svalnat något med åren men jag ser att efter "Momofuku" (2008), hans senaste höjdpunkt som hamnade högst bland favoriterna på årsbästalistan det året, har den tidigare så produktive Costello tappat en hel del fart och produktionstakten har därefter varit högst mänsklig.
   Det är med en förvånansvärd nyfikenhet jag har lyssnat i kapp på Costellos senaste skivor.


ELVIS COSTELLO

"Secret profane & sugarcane" (2009)

Efter den tämligen raka okomplicerade poprockplattan "Momofuku", där Costello kompades av sitt lilla stadiga kompband The Imposters, gjorde han sedvanligt ett musikaliskt lappkast och hamnade i country och bluegrass. Med amerikanska musiker ur den genren bakom sig. Tog upp det gamla samarbetet med T-Bone Burnett igen och det är väl en i sammanhanget kraftig klippa luta sig emot. Ambitionen är nog god men resulatet är splittrat och ojämnt.
   Jagblir i längden lite trött på hans dallrande stämma och de ordrika sångerna när arrangemangen genomgående är huvudsakligen akustiska utan trummor. Och jag misstänker att skivan bara är en ursäkt att få möjlighet att ge ut fyra sånger skrivna till en dansk opera(!), "The secret songs". Tämligen poänglösa låtar och Costello avslutar skivan med encover på en gammal Bing Crosby-låt, "Changing partners".

"National ransom" (2010)
Har en naturlig koppling till skivan innan. Samma producent, Burnett, samma omslagstecknare (Tony Millionaire) och country/bluegrass-musikerna i kompet är så gott som identiska. Men kompmusikerna är så många fler här, exempelvis gitarristerna Marc Ribot och Buddy Miller som färgat soundet åt ett stundtals mer volymstarkt och nästan rockigt sound. Men ofta är det rätt normal Costello-poprock faktiskt.
   Men sin vana trogen vill han bjuda på olika musikstilar när han blandar vilt från evergreens-kryddade låtar, "A slow drag with Jospehine" (en låt jagfaktiskt hörde och såg live i London för drygt tre år sedan i en mycket rockigare version) och jazziga "You hung the moon" och "A voice in the dark", perfekt pop (titellåten och "Five small words") och även tämligen stökig rock. Helheten blir oundvikligt lite ojämn på ett album med 17 låtar och en speltid som överstiger en timme.

"Wise up ghost" (2013)
Innan 60-årsgränsen kände sig den gode Costello tvingad att göra ännu ett oväntat musikaliskt samarbete. Och fastnade då för den amerikanska hip-hop-gruppen The Roots vars musik också har dragning åt det obegränsat jazziga och där någonstans har de båda artisterna mötts. För Costello, som är min måttstock i det här samarbetet, är det gränsöverskridande musik där melodier har en underordnad roll bland samplingar, rytmer och suggestiva sjok av musik.
   Ett experiment i ordets rätta mening. Förmodligen har Costello och Roots huvudsakliga låtskrivare, Questlove och Steven Mandel, skrivit och tillverkat låtarna tillsammans i studion och det är ingen metod som skapar musikhistoria i min värld. Det är naturligtvis intressant att lyssna på, en gång, och det är ingen obehaglig upplevelse men efter tolv tämligen långa låtar kan jag inte skilja den ena från den andra.

/ Håkan

Tillbakablick: Peter LeMarc

Postad: 2017-01-04 10:50
Kategori: Blogg

Såg en tv-intervju med Peter LeMarc i samband med releasen av senaste skivan i november som då inte fanns lyssningsbar på Spotify. Så jag slängde på "Det som håller oss vid liv", en topp 5-skiva på min 2003 års svenska bästalista, och drabbades av en otrolig LeMarc-feber. Men hans skivproduktion har under senare år varit tämligen sporadisk med nyskrivet material.
   2005 gjorde han en coverskiva på sina egna låtar men 2007 levererade han ännu en topp 5-skiva, "Kärlek i tystnadens tid" som efter LeMarc-mått mätt är nästan kommersiell men också väldigt personlig och stundtals optimistisk. "Så gott att må gott igen", inledningslåten, är ju ingen typisk LeMarc-titel direkt. Så långt hade jag hyfsad koll på hans skivor men tyckte att jag hade missat något därefter. Men det visade sig bara vara ett album att återupptäcka, som hamnade rätt långt ned på min årsbästalista det året, plus den aktuella skivan från ifjol.


"Svag doft av skymning" (2012)
Jag lyssnar på den här skivan noggrant i skuggan av den senaste skivan, "Den tunna tråden", och textmässigt finns det likheter. Här har LeMarc blivit lite allvarligare och kryddat textraderna med lite självupplevd svärta, han fick en cancerprognos 2009, men han har inte tappat förmågan till att skriva melodier som känns både genuina och omedelbara. Som låtskrivare tillhör han Sveriges absoluta elit. Som i en låt kan blanda en intressant historia med poetiska formuleringar och sedan ge melodin både popintentioner, soulinfluenser och en stor dos personlighet.
   På alla album sedan den ovannämnda skivan 2003 har LeMarc dessutom sjungit så bra och så nära som gör att man som lyssnare uppfattar att rösten befinner sig i samma rum som högtalarna. Närvarokänslan gör LeMarc unik i svensk musikbransch och han kan på den här skivan även pressa in en dos innerlighet i textraderna.

"Den tunna tråden" (2016)
Jag uppfattade den här skivan först som lite för naken med lite för tunna arrangemang och konturlösa melodier. Som om innehållet i texterna, ännu en gång påverkade av allvarliga sjukdomar i familjen (hans fru fick också cancer och överlevde) dränerat all energi i övrigt. Men det här är ingen skiva att bedöma efter några få lyssningar. Den behöver mogna och i mitt huvud har den gjort det nu, några dagar efter årsskiftet, och borde i rättvisans namn ha hamnat bland de tio på förra årets årsbästalista.
   Ibland har han mer att säga än textraderna riktigt tillåter och då går de melodimässiga förutsättningarna ibland på tomgång även här, stämningen i långa verser ("Re: Längesen") godkänner liksom inte någon snärtig refräng, men det finns innerliga höjdpunkter. Som alltid är LeMarc en mästare på att göra avslutningslåtar som lever långt efter skivan har tystnat.

/ Håkan

Tillbakablick: Neil Young

Postad: 2017-01-02 09:51
Kategori: Blogg

Det är ju närmast häpnadsväckande med vilken produktionstakt åldermannen Neil Young givit ut skivor under senare år. Den runt 70-årige rockaren ger ut skivor i en hisnande fart. Sedan 2010 har han producerat sju (7!) hela studioalbum. "Le noise" (2010) och "Americana" (2012) äger jag i fysisk format men jag har sedan gått över till streamad lyssning. När jag tog mig an uppgiften att uppdatera mitt Neil Young-lyssnande inledde jag med den Daniel Lanois-producerade "Le noise".
   Mellan studioskivorna har Neil dessutom givit ut flera liveskivor: "Dreamin' man Live '92" (2009), "A treasure" (2011) och "Earth" (2016).


NEIL YOUNG

Le Noise (2010)

Efter albumet 2009, "Fork in the road" som var en typisk mellanplatta, var det nog läge för en mer spännande, mer oväntad och mer överraskande skiva och där passade "Le noise" in perfekt. Har någonstans på Håkans Pop kallat den "en fantastisk skiva" för sitt minimalistiska spännande sound men den saknar riktigt starka låtar, men "Hitchhiker" är ett undantag.
   Det är ett verk av producenten Daniel Lanois: Effekter och lager av elektriska gitarrer, både hårt distade ("Angry world") och ekoförstärkta men också vackra. Men även några akustiska visor, "Love and war", skivans kanske vackraste, och "Peaceful valley boulevard". Uppenbart ett experiment att göra rockmusik på bara två man, Young och Lanois, utan trummor.

Americana (2012)
Gamla folksånger återigen i samarbete med Crazy Horse. Bekant men ändå inte. Spontant inspelade i studion med långa solon och den täta trion Molina/Talbot/Sampedro och en uppenbar ambition att göra om de gamla folksångerna. "Tom Dooley" har blivit en 8:12 lång "Tom Dula". Platsför långa gitarrsolon. Ibland rätt sönderspelade låtar som i typiska Crazy Horse-arrangemang resulterar i en elektrisk, godkänd men kanske inte så spännande Neil Young-skiva.
   De tre avslutande låtarna är än mer kända. "This land is your land" med kör, "Wayfarin' stranger" i en oväntat försiktig version och sedan en mäktig "God save the queen" (engelska nationalsången, alltså) förstärkt med stor kör.

Psychedelic pill (2012)
Klart att Neil driver med oss när han bara vill provocera med groteskt långa låtar. Inledande 27 min långa "Driftin' back" är ju ren galenskap. Titellåten innehåller både fasförskjutning och ett "Cinnamon girl"-liknande gitarriff . De långa låtarna är visserligen avslappnade och spontana men också lite tröttsamma i längden. Den intressanta låttiteln "Born in Ontario" är blott en torftig låt.
   "For the love of man" är dämpad och nästan vacker med stråkar och himmelsk kör innan det pendlar över till en drygt 16 minuter lång "Walk like a giant" som förutom en snygg visselsekvens avslutas med fyra minuter olyssningsbart oväsen. Neil har därmed gjort två album med Crazy Horse i rad. När hände det senast?

A letter home (2014)
Här gick Neil till rötterna på ett annat sätt. 50- och 60-talscovers inspelade i Jack Whites extremt primitiva studio med knaster och fladdrande ljud som följd. Sound och Innehåll till trots är det den nakna charmen i inspelningen som ger hela skivan en underbar karaktär. Det finns inte utrymme att lägga på några andra instrument så kompet är genomgående akustisk gitarr eller piano.
   Neil blandar mainstreamlåtar som "Early morning rain" och "Reason to believe" med renodlade klassiker som Dylans "Girl from the north country" och Willie Nelsons "Crazy" men bäst blir det på Bert Janschs extraordinära guldkorn "Needle of death", Neil älskar Janschs gitarr lika mycket som Jimi Hendrix.

Storytone (2014)
Neil Youngs lappkast är berömda. Här går han från förra skivans primitiva sound till påkostade arrangemang och stort band i kompet. Med kanske "A man needs a maid" som modell gör han på sju av skivans tio låtar rent symfonisk pop som i sina bästa stunder är vacker som en solnedgång. Neil sjunger dessutom snyggare än på många år och Michael Bearden (nytt namn i Neil Young-sfären) har både arrangerat och producerat efter bästa förmåga.
   Här finns också några storbandsjazziga låtar som inte är lika tilldragande med blås och standardarrangemang. Jag återvänder hellre till låtar som "Who's gonna stand up" eller "When I watch you sleeping".

The Monsanto years (2015)
Den miljömedvetne Young ger sig på det amerikanska multinationella kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto, världens näst största producent av genmodifierade frön, och hans omvittnade engagemang resulterar i huvudsakligen rockiga låtar. Här inleds det lika oväntade som spännande samarbetet med bröderna Lukas och Micah Nelson (Willie Nelsons söner) av vilka Lukas leder bandet som kompar, Promise of The Real.
   Soundet är hårdare och mer likt Crazy Horse än jag trodde från början. Det kanske inte är så överraskande men albumet är en jämn och genuint bra rockplatta.

Peace trail (2016)
Neil Young är inte bara känd för sina tvära musikaliska kast, han agerar ibland väldigt snabbt och instinktivt. Allt på "Peace trail" är inspelat på fyra dagar. Och det kan ju låta spontant och bra men det kan också låta ogenomtänkt och oplanerat. Och jag håller på det senare. Efter en betryggande och bra start med titellåten blir skivan både extremt ojämnt och splittrat. Det är som att mixa det akustiska soundet på "Comes a time" med "Reactor" och dessutom lägga till några elektroniskt förvridna röster a la "Trans". Och sedan krydda med hjärtskärande distat munspel.
   Kanske spännande på pappret men musikaliskt blir det inget lyckat resultat och Neil Young har gjort sitt första rejäla bottennapp på många år. För att liksom symbolisera katastrofen klipps sista låten "My new robot" av efter 2:34.

/ Håkan

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2016-12-31 11:46
Kategori: Blogg



/ Håkan

Årets bästa album 2016

Postad: 2016-12-30 07:54
Kategori: Listor



1. WILL COURTNEY: Planning escapes
2. KENT: Då som nu för alltid
3. HURULA: Vapen till dom hopplösa
4. EVA DAHLGREN: Jag sjunger ljuset
5. DALAPLAN: Det blir inte bättre än så här
6. RICHARD LINDGREN: Malmostoso
7. TEENAGE FANCLUB: Here
8. GÖRAN SAMUELSSON: Stad & land
9. DRIVE BY TRUCKERS: American band
10. EBBOT LUNDBERG & THE INDIGO CHILDREN: For the ages to come


Övriga skivor, icke rangordnade, på min årsbästalista:
Basia Bulat: Good advice
Nisse Hellberg: Vägen västerut
Laleh: Kristaller
Pat Todd & The Rankoutsiders: Blood & Treasure
Peter LeMarc: Den tunna tråden
Anders Westin: House by the lake
Wille Ahnberg: Långsamme jägaren
Ellen Sundberg: Cigarette secrets
The Rolling Stones: Blue & lonesome
Gerry Beckley: Carousel
Thisell: II
Arvidson & Butterflies: Arvidson & Butterflies
Emitt Rhodes: Rainbow ends
Frida Hyvönen: Kvinnor och barn
William Bell: This is where i live

/ Håkan

2016 års elva bästa konserter

Postad: 2016-12-29 08:06
Kategori: Listor

HÖGT ELLER LÅGT? STORT ELLER LITET ARRANGEMANG? Inget av svaren kan avslöja vilka konserter som var bäst under året som har gått. Det är det som är så spännande med konserter. Man kan få uppleva magi tillsammans med tusen andra och man kan drabbas av än mer gripande underhållning tillsammans med några få i en liten lokal. Just så motsägelsefullt har mitt konsertår 2016 varit. Från en mäktig publiksuccé på Nalen till ett trångt, svettigt hotellrum på Scandic Grand i Örebro. Härligt levande stunder i vilket fall som helst.

Foto: Niclas JonssonBanditos under soundcheck.

1. BANDITOS/THE WINCHESTER WIDOWMAKERS 8/6 Kulturhuskällaren, Örebro
2. NICK LOWE and LOS STRAITJACKETS 4/12 Nalen, Stockholm
3. RICHARD LINDGREN BAND 12/11 Folk & Rock, Malmö
4. THISELL 2/9 Live at Heart, Örebro
5. THE BLOAKES 3/9 Live at Heart, Örebro
6. SHOUTIN' RED 9/1 Scandic Grand/Folk at Heart, Örebro
7. THE JOHNNY McCUAIG BAND 3/9 Live at Heart, Örebro
8. SOPHIE ZELMANI 11/8 Lasse i Parken, Stockholm
9. ANNA TERNHEIM 28/2 Conventum, Örebro
10. RAYLAND BAXTER/RICHARD SMITT 29/6 Rosengrens Skafferi, Örebro
11. AD-HOC-ORKESTERN 8/1 Scandic Grand/Folk at Heart, Örebro

/ Håkan

Bäst i skivhyllan 2016

Postad: 2016-12-28 07:51
Kategori: Listor



NÄR JAG UNDER NÅGRA ÅR PÅ HÅKANS POP hade som ambition att rangordna mina favoritalbum från två stora vinyldecennier, 70-talet och 80-talet, hade jag naturligtvis inte möjlighet att noggrant lyssna på alla skivor innan jag valde ut tänkbara album. Självklart lyssnade jag sedan noga på varje skiva för att sedan bestämma rangordning eller eventuellt sålla bort skivor från någon listplacering.
   Men i vinylhyllorna fanns det många andra skivor som jag i det ögonblicket passerade utan att känna dragkraft eller någon magnetism som doftade kvalité och egenartad styrka
   Under hösten 2016 introducerade jag på Håkans Pop den nya kategorin "I min skivhylla" med tanke på att hitta skivorna som jag missade i min grovsortering. Efter höstsäsongens val ur skivhyllan måste jag erkänna att jag inte alltid lyckades så pricksäkert som jag hoppades på. Ibland valde jag nog gärna mer av nyfikenhet ( Joe Henry, Charlie & the Pep Boys, Mike Harrison, Southside Johnny ...) och mindre av förhoppning att hitta riktigt bra skivor.
   Höstsäsongens val ur skivhyllorna var kanske i spretigaste laget. Förvisso genomgående intressanta skivor där kanske en rolig historia låg gömd eller en anekdot som ville bli berättad i sammanhanget. Men skivor som kanske musikaliskt inte motsvarade den kvalitetsnivå som jag innerst inne önskade eller i min enfald förhoppningsvis trodde.
   Av de 17 skivor jag publicerade på "I min skivhylla" i höstas var det nog bara fem som jag anser ha den potentiella styrkan jag eftersträvade och vara helt kvalificerade för en plats på någon av mina listor där jag samlat mina 70-tals- eller 80-talsfavoriter.
   Jag ska inför vårsäsongen av "I min skivhylla" försöka höja min ambition på området och försöka plocka ut riktigt exklusiva pärlor i fortsättningen. Först en summering av höstens bästa skivor i vinylhyllan:

1. THE SEARCHERS: Searchers
2. DANNY & DUSTY: Long lost weekend
2. DANNY & DUSTY: The lost weekend
4. THE BEAU BRUMMELS: The Beau Brummels
5. MIKE McGEAR: McGear

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (366)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (195)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (93)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Silja 6/01: Vi ses där, Håkan!...

Silja. 31/12: Håkan, Gott Nytt År till dig också!...

Sjönne Slaastad 16/12: Hej Håkan Jag var också på den fantastiska konserten med Costello när Jackson B...

Crippa 16/12: Tjena Håkan, Dan Hylander spelningen var även med Totta Näslund och kallades "Va...

Kenneth 15/12: Nja, med perspektiv var Stadium Dogs- tiden riktigt bra!...

Göran Brandels 8/12: Hej och tack för en jättefin artikel om Henkan. Det var han inte bortskämd med. ...

Lars Kärrbäck 6/12: Lysande recension av en tillika lysande konsert. På en skala av 1-5 får den 6....

Anders 30/11: TACK Håkan.... för Carolyne Mas. Jag trodde jag hört allt värt att höra från 7...

MikaelLöwengren 28/11: Att Lundell skulle göra x antal kvällar på Tyrol, där han utlovade 5-6 "nya" låt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.