Tidigare blogginlägg

I min skivhylla: The Motors (1978)

Postad: 2019-07-06 07:53
Kategori: I min skivhylla

THE MOTORS: Approved by the Motors (Virgin, 1978)

KAN EN SKIVA INLEDAS PÅ ETT MER ELEGANT SÄTT, kan ett album börja mäktigare och, framförallt, kan en hit vara mer klockren än låten med den refrängen och det arrangemanget och heter ”Airport” och är förstalåt på den engelska gruppen The Motors andra album.
   Kvartetten The Motors hade sin starkaste karriär mellan 1977 och 1978 mitt under den värsta punkrockepoken som England och världen upplevt. Gruppen som hade sina rötter i engelsk pubrock, Andy McMaster och Nick Garvey kom ju närmast från Ducks Deluxe, var på scen mycket rockigare än det här popmusikaliskt perfekta soundet som slungas ut med kraft från ”Approved by the Motors”. Scenbilden på bandet som finns på inneromslaget till den här skivan visar upp ett bredbent gitarrband som skvallrar om betydligt tuffare tongångar än den hitmässiga samlingen av låtar som dominerar skivan.
   Gruppens första album, för enkelhetens skull kallad ”1”, släpptes i september 1977 och var en typisk rockplatta med mycket traditionell boogiemusik i botten. När jag recenserade ”Approved…” i maj 1978 påpekade jag tämligen tydligt skillnaden mellan debuten och andraskivan och förändringarna som hade skett:
   ”Den nya skivan är överraskande och förvånansvärd. Om den första kunde jämföras med Status Quo kan den här i lika hög grad jämföras med 10cc. Det är en helomvändning av sällan skådat slag. En utveckling som går stick i stäv med det övervägande engelska punksoundet just nu. Det är modigt.
   Arrangemangen är läckra, låtarna klatschiga, sångarna är fler, körerna är framträdande med mera. Lättfångade låtmönster som sitter direkt. ”Airport”, ”Forget about me”, ”Breathless” och ”Today” är all oemotståndliga hitlåtar.”

   De här raderna kan jag skriva under på även idag drygt 32 år senare. Jämförelsen mellan Status Quo och 10cc är ju alldeles genial, om jag får säga det själv. De flesta låtarna på den här skivan, jag kan idag lägga till ”Soul redeemer” till skaran av hits jag räknade upp ovan, är ju resultatet av en oerhört genuin hitkänsla. Och det är ofta pianisten, basisten och sångaren Andy McMaster som står som låtskrivare och den som har bidragit mest till The Motors nya inriktning.
   Det jag i maj 1978 kallade för modigt ska ställas i förhållande till vad som gällde då. Topplistorna dominerades av Bee Gees, Boney M, ”Grease” och ”Love is in the air” men media rapporterade mer om Sham 69, Sex Pistols, Tom Robinson Band och Clash. Då var det givetvis modigt av herrar McMaster och Garvey att välja ”den andra sidan”: Lättsmält pop och starka refränger.
   Jag skrev i den här artikeln om Motors som mina favoriter att ”I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.” Det kunde inte vara mer fel. Motors befann sig inte alls däremellan. De var på en annan planet och spelade pop. Popmusik utan bäst före-datum på samma sätt som vi under 70-, 80-, 90- och 00-talet kunde fortsätta lyssna på ABBA med stor stolhet och och full tillfredsställelse.
   Att McMaster här blommade upp som den störste och stilbildande låtskrivaren i bandet har ju en enkel och naturlig förklaring. Han kom ju in sent i Ducks Deluxe, som pianist (och kallade sig då för McMasters med s på slutet), och hade begränsade förutsättningar att påverka materialet där det redan fanns två starka viljor och låtskrivare, Sean Tyla och Nick Garvey. Men han skrev ändå en av de mest minnesvärda och hitmässiga låtarna i Ducks Deluxes historia, popmusikmästerverket ”Love’s melody”. Den kreativiteten tog han med sig till The Motors och fick här, på Motors andra skiva, full frihet och fritt svängrum.
   På den Robert John Lange-producerade debuten var McMasters med och skrev samtliga låtar, men alltid tillsammans med Garvey och ibland med Gordon Hann. På ”Approved…” har McMaster skrivit hälften av låtarna alldeles på egen hand. Det schlagerpopaktiga soundet hade blivit ett starkt signum.
   Konstigt nog blev Motors aldrig den kommersiella framgång som jag tyckte de förtjänade. Visserligen nådde ”Airport” en hedrande 4:e-plats på Englandslistan i juli 1978 men singeln därpå, den ännu starkare ”Forget about me”, nådde inte längre än upp till plats 13 fast den släpptes som maxisingel med tre exklusiva bonuslåtar.
   The Motors var givetvis en stark singelgrupp och släppte fyra låtar från den här skivan som singel. Men varken ”Sensation”, som var den allra första singeln, och den mäktiga och mycket fina balladen ”Today” nådde Englandslistan överhuvudtaget. Här kan ni för övrigt läsa om Motors hela diskografi.
   Trots ett i mina öron perfekt popalbum, många kanonlåtar, flera lysande singlar och ett spännande sound blev The Motors aldrig den kommersiella triumf som de borde ha blivit- De kände nog av den floppen själv och det skulle ta två år innan nästa album, den inte helt lyckade ”amerikanska” skivan ”Tenement steps”. Då var Motors ett splittrat band, gitarristen Bram Tchaikovsky ledde sitt eget band och då var det egentligen bara McMaster och Garvey som var The Motors.

/ Håkan

I min skivhylla: Lolita Pop (1989)

Postad: 2019-07-04 07:52
Kategori: I min skivhylla

LOLITA POP: Love poison
(Mistlur, 1989)

I SLUTET AV 80-TALET TOPPADE ÖREBROGRUPPEN I slutet av 80-talet toppade Örebrogruppen Lolita Pop sin karriär med den här skivan. Framsteg efter framsteg hade präglat hela deras musikaliska decennium. Från lite otydliga svenska texter till starka melodier för att sedan gå över till engelska. Först översätta sina gamla låtar och sedan skriva direkt på engelska. ”Love poison” är gruppens första direktproducerade engelska skiva. Med ett minst sagt strålande positivt resultat.
   Skivan var så bra att jag inte kan undgå att citera mig själv från Nerikes Allehanda 21 mars 1989:
   ”Det har varit motsägelsefulla förhandsrapporter inför Lolitornas nya album. Singeln ”Hey winner” var smart och luftig pop där Bangles möter Pretenders på en hög nivå.
    Sedan har olika medlemmar pratat sig varma för rockbandet Lolita Pop så visst var det med förvirrad förväntan jag lyssnade på ”Love poison” första gången. Skivan är så mycket mer än två torra kategorier, rock och pop. Den innehåller allt och är som helhet Lolita Pops mest kompletta skiva till dags dato.
   Den är inte fulländad hitmässigt sett, där är låtarna på ”Att ha fritidsbåt” oslagbara, men här uppvisar tidigare så stelbenta Lolita Pop en sensationell bredd och variation.
   Bo Diddley-rytmer, rockabillyrökare och psykedeliskt klingande rock blandas med smittsamma poprefrängeroch rekordspröda ballader. Inklusive säckpipa på en låt. ”Love poison” är kort och gott en fantastisk skiva och ett klassiskt format album.
   Det börjar rockigt och rått med ”Tarzan on a big red scooter” (text av Thomas Johansson) och ”Realize” som båda skrivits av Benkt Svensson. Sedan kommer det redan konstaterade mästerverket ”Hey winner” och skivan fortasätter med tvära kast på en hög och och jämn kvalitetsnivå.
   Många favoriter men personligen föredrar jag allra mest låtarna som inte är så omedelbara utan först efter fem-sex lyssningar har hittat sin form och styrka. Med andra ord tycker jag ”Trapped again”, ”Just a goodbye”, ”Look for the white horses” och titellåten bäst understryker skivans klassiska kvalitéer.”
   Superlativer som gäller än i dag, märkte jag just.
   Det var Lolita Pops sista album med originalsättningen. Alla medlemmar utom sångerskan Karin Wistrand har skrivit originallåtar. Dessutom ingår deras på konserterna så uppskattade cover av Magazines ”A song from under the floorboards”.
   Gruppen skulle göra en skiva till, ”Blumenkraft” (1992), med ny trummis och gitarrist innan de splittrades och har bara återförenats vid några få sporadiska tillfällen, 1997 och 1999, sedan dess.
   Scootern på omslaget är en Lambretta chopper och ägdes då av Ola Pihlgren och han har berättat hur den hamnade på omslaget till en Lolita Pop-skiva:
   - Jag kände gänget i Lolita Pop och Karin Wistrand, deras sångerska, tyckte choppern var ball och ville ha den med.
   Omslagsbilden togs på ett asfaltverk i Lugnet utanför Stockholm. I ett svinkallt februari/mars och fotografen (Anders Nordström)slängde rökgranater för att få en massa rök i bakgrunden.

/ Håkan

I min skivhylla: Neil Young (1979)

Postad: 2019-07-02 07:56
Kategori: I min skivhylla

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Rust never sleeps (Reprise, 1979)

JAG ÄLSKAR INTE NEIL YOUNG PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT. Jag älskar ofta allt han gör och följer med i de flesta svängar och oanade musikaliska riktningar som denne kanadensare har bjudit på i drygt 40 år. Det har gått upp och det har, dessvärre, också gått ned men Neil Youngs konstnärskap är aldrig likgiltigt. Lyssna på drygt 30 år gamla ”Rust never sleeps”. Det är givetvis omöjligt att jämföra skivor ur helt olika tidsepoker men innehållet, det varierade soundet, de många klassiska låtarna och det helgjutna albumet låter minst lika fräscht, modernt och tidlöst idag som då, sommaren 1979.
   Halva skivan är akustisk (sidan 1) och den andra halvan (sidan 2) är elektrisk. Skivan rubriceras som ett studioalbum men är till största delen liveinspelad med i stort sett all publikrespons utsuddad. Det är naturligtvis bara den egensinnige Neil Young som kan dra igång ett sådant projekt. Där han premiärspelar helt nyskrivna men helt okända låtar för en överraskad publik. Tillvägagångssättet har blivit något av en återkommande tradition i Neils liv som turnerande artist.
   De huvudsakliga inspelningarna till den här ”studioskivan” gjordes 22 oktober 1978 på Cow Palace i San Francisco under ”Rust never sleeps”-turnén som genomfördes under hösten samma år. Nästan ett år innan skivan släpptes. 1979, när skivan släpptes i juli och några månader senare följdes av den riktiga liveskivan ”Live rust”, gjorde Neil Young ingen turné alls.
   Den klassiska skivtiteln hämtade Neil, på tips från Devo-medlemmen Mark Mothersbaugh som just då medverkade vid inspelningarna av Neils film ”Human highway” som hade premiär först 1982, från en slogan för firman Rust-Oleum som tillverkade rostskyddsfärg. Det var ingen upplysning som noterades på skivomslaget som förutom låttexterna på ett textblad inte innehöll några övriga detaljer om musiker, inspelningstillfällen eller sedvanliga, generella uppgifter.
   Det var först på ”Live rust” som musikerna i Crazy Horse, Neils vanligaste kompband, listades: Frank Sampedro (ännu så länge utan ”Poncho” -tillägget), gitarr, keyboards, Billy Talbot, bas, och Ralph Molina, trummor.
   Redan i slutet på 70-talet tänkte Neil Young, som alltid befunnit sig i utvecklingens framkant, stort och komplext. Han gjorde en helhet av ”Rust never sleeps”-projektet. Först turnén 1978, sedan albumet följt av liveskivan och naturligtvis kompletterat med konsertfilmen. Young var långt före alla andra artister och hela branschen i övrigt i sitt tänkande.
   Traditionellt uppskattar jag variation och en blandad mix på skivor, att exempelvis utbudet på en skiva bör pendla mellan ballader, rock, akustiskt och elektriskt, men att som Neil här dela upp skivan i en akustisk och en elektrisk halva är inte annat än genialiskt och albummässigt helt fungerande. Effekten blir så mycket större och sedan finns det ju låtdetaljer som förstärker den naturliga uppdelningen.

”Rust never sleeps”-albumet saknade alltså den mesta informationen men däremot är det ganska uppseendeväckande att Neil Young skrivit en låt tillsammans med Jeff Blackburn. Dels är det ytterst sällan som Neil samarbetar med någon vid låtskrivandet och sedan är det än mer märkligt att det är just på den akustiska ”My my, hey hey (out of the blue)” med de klassiskt historiska textraderna (”The kings is gone but not forgotten/This is the story of a Johnny Rotten”) han har fått hjälp.
   Jeff Blackburn är inget stort berömt namn i rockhistorien. Han spelade en gång i Moby Grape men Neil träffade honom i bandet The Ducks som under ett par veckor sommaren 1977 i små sammanhang turnerade med Neil Young.
   Blackburns insats kan historiskt jämföras med två andra hjälpinsatser på samma område. Kris Kristofferson skrev faktiskt sin klassiker ”Me and BobbyMcGee” med Fred Foster och ”Mull of Kintyre”, kanske Paul McCartneys största kommersiella triumf, har Paul skrivit tillsammans med Denny Laine.
   Det här albumet inleds och avslutas med nästan samma låt men i totalt helt olika arrangemang. Nämnda ”My my, hey hey (out of the blue)” är akustisk och har tydlig livekänsla (man hör lite skrik efter de klassiska textraderna) och råstyrka i gitarrspelet. ”Hey hey, my my (into the black) är något helt annat. Med en groteskt distad gitarr tar sig Neil Young genom låten som om han just då höll på att uppfinna hela grungegenren. Just i den låten nämns albumtiteln för första och enda gången och låten avslutas med tydliga publikovationer.
   Crazy Horse-medlemmarna får alltså ingen credit på skivomslaget men det får däremot tre andra personer på en låt. På ”Sail away”, en outtake från ”Comes a time”, får Neil hjälp av ” Nicolette Larson, Joe Osborne och Carl Himmel” på sång, bas respektive trummor. Till saken hör att musikernamnen på riktigt stavas Joe Osborn och Karl Himmel och var flitigt anlitade studiomusiker. Himmel kom att ingå i det senare Young-projektet The Shocking Pinks.
   På ”Rust never sleeps” saknas givetvis mellanlåtar, även om Neil i ”Welfare mothers” och ”Sedan delivery” nästan går till överdrift med sina brötiga låtar och distade fuzzgitarrer, men innehåller desto fler historiskt geniala ögonblick.
   Jag har redan nämnt ”My my, hey hey…”-duon och på samma högt exklusiva nivå befinner sig också ”Thrasher”, ”Pocahontas” och ”Powderfinger”. ”Thrasher” är ju en dröm för alla blivande singer/songwriters. Lyssna och njut av en fantastisk text, en oändlig melodi och ett inspirerande arrangemang i all sin enkelhet. Sången om indiankvinnan Pocahontas är ju också en av Neil Youngs mest kända sånger. 16 år innan hennes öde blev allmänt känt i den tecknade filmen.
   ”Powderfinger” är inte bara Neil Youngs bästa låt, varje gång jag hör den väcker den gamla känslor till liv. Ändå skulle jag betala mycket för att få återuppleva känslan och upplevelsen när jag första gången en sommardag 1979 hörde den här låten på Varbergagatan i Örebro. När den öppnar med textraden ”Look out, mama, there’s a white boat comin’ up the river” målar upp både passion och filminspirerade bilder till ett arrangemang och en melodi som har driv och oerhörd kraft. Och sedan några gitarrsolon som har gått till musikhistorien som ren bonus.
   Det vill till att inte älska den här skivan.

/ Håkan

I min skivhylla: Don Henley (1982)

Postad: 2019-07-01 07:57
Kategori: I min skivhylla

DON HENLEY: I can’t stand still (Asylum, 1982)
OM JAG SKA SPETSA TILL DET SÅ HAR DON HENLEY aldrig varit bättre än här, på sin första soloplatta. I alla fall har han aldrig skrivit bättre låtar, förvisso ofta tillsammans med andra, och soundet är härligt jordnära, enkelt och underhållande simpelt på samma gång. Där låt och sång kommer i centrum på nästan varje spår.
   Henley var (och är) ju den bäste sångaren i Eagles och därför kändes hans första soloskiva så helgjuten när den framfördes på helt egna villkor. Visserligen fick han hjälp av väldigt många musiker, låtskrivare och sångare men slutresultatet andas mycket av Henleys genuina personlighet.
   Inte överraskande finns det några typiska Eagles-dekorerade ballader, ”Long way home” och ”Talking to the moon”, men det är pop- och rocklåtarna som dominerar. Då är det, inbillar jag mig, mycket gitarristen/producenten Danny Kortchmars förtjänst. Hans rockiga gitarr lyfter många låtar och det låter ofta lite ruffigare om västkustsoundet.
   Trummor är Henleys huvudinstrument men bland de många studiomusikerna på skivan finns det också, i den tidens anda, ett antal andra trummisar, Russ Kunkel, Ian Wallace, Jeff Porcaro och Mark T Williams. Liksom de övriga musikerna är det mänga välkända namn som figurerar i bakgrunden: Bob Glaub, Steve Lukather, Lee Sklar, John David Souther, Ben Tench, Garth Hudson, Warren Zevon och några Eagles-medlemmar.
   Don Henley fick en oväntad hit med den modernt dansanta ”Dirty laundry”, spåret jag kanske hade svårast med på hela skivan, som nådde tredjeplatsen på USA-listan.
   Då tyckte jag bättre om de enkla men effektiva poprocklåtarna som ”Nobody’s business”, ”Johnny can’t read” och titellåten. Låtar, arrangemang och jordnära sound som numera är bristvara i Henleys sporadiska solokarriär där uppblåst sound och effekter är viktigare än melodier och refränger.

/ Håkan

I min skivhylla: Crosby, Stills, Nash & Young (1970)

Postad: 2019-06-29 07:51
Kategori: I min skivhylla

CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Déjà vu (Atlantic, 1970)

”WE HAVE ALL BEEN HERE BEFORE” SJUNGS DET upprepande på titellåten. Och visst har vi det. Det var på våren för drygt 40 år sedan, närmare bestämt i mars 1970, som det första albumet med kvartetten David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young släpptes. En fantastisk gruppskiva fast vi kan misstänka, med tanke på att nästan varje låt är skriven på egen hand, att gruppmedlemmarna huvudsakligen utarbetat varje låt, sång och arrangemang utan hjälp från de andra. Men det har inte gjort helheten sämre utan tvärtom än mer varierad och underbart underhållande.
   CSNY, som jag i fortsättningen kommer att kalla den här konstellationen, är ju fyra individuella soloartister. Det går inte att komma ifrån. Alla har gjort egna skivor och egen karriär men Neil Young är kanske den mest profilerade och egensinnige i kvartettenn. Både då och nu och tiden däremellan.
   Neil var också den person som kom med i gruppen sist och har sedan lämnat och kommit tillbaka vid ett otal tillfällen. Gruppen var ju ursprungligen en trio, CSN, som i maj 1969 debuterade på skiva. Och i augusti samma år, på den legendariska Woodstock-festivalen, tillkom Neil utan att riktigt vara officiell medlem. Men allt utvecklades under hösten till ett riktigt samarbete på några turnéer och samtidigt, från juli till december 1969, spelades ”Déjà vu” in.
   Titeln på albumet har ju en egen historia. Den franska frasen déjà vu betyder att du upplever en händelse som du tycker att du har upplevt tidigare. Stavas exakt déjà vu, med sina två olika accenter, som på omslaget till CSNY-skivan med det läderliknande mycket exklusiva konvolutet, men det är lika vanligt att det skrivs utan accenter (som på Atlantic-etiketten till samma skiva…). Eller som på John Fogertys 2004-skiva ”Deja vu (all over again).
   Omslaget är som sagt väldigt lyxigt och påkostat i sin kraftiga papputformning. Dessutom är fotografiet, där kvartetten plus de två kompmusikerna Dallas Taylor, trummor, och Greg Reeves, bas, (som faktiskt har sina namn på framsidan av omslaget), som en gammal bild från amerikanska inbördeskriget. Just därför har jag arkiverat det här ömtåliga omslaget lite försiktigare i en plastmapp än de flesta andra skivor jag äger.
   Dallas Taylor hade tidigare spelat i gruppen Clear Light och den färgadeGreg Reeves spelade bas på Motown-skivor redan i 16-årsåldern. De här två musikerna turnerade också med CSNY hösten 1969 och i januari 1970. Men från februari 1970 blev det trummisen Johnny Barbata och basisten Calvin Samuels som kompade kvartetten på turnéer och därmed också på den kommande liveskivan ”4 way street”. En av de mest spelade liveskivorna i mitt hem. Taylor fortsatte dock spela på Stephen Stills soloskivor och blev också medlem i supergruppen Stephen Stills Manassas.

Den månginstrumentala kvartetten CSNY behövde inte mycket hjälp utifrån vid inspelningen av skivan men vid två tillfällen hyrde de in experthjälp. Grateful Dead-medlemmen Jerry Garcias steelguitar pryder ”Teach your children” och Lovin Spoonful-ledaren John Sebastian spelar munspel på titellåten. Båda har också fått sina fotografier på omslaget till skivan.
   Utan att vara det minsta hitinriktad gav gruppen ut hela tre singlar från ”Déjà vu”. ”Woodstock” (skivans enda cover), ”Teach your children” och ”Our house”. Och däremellan, på kort varsel, spelade de in och släppte den kontroversiella Neil Young-låten ”Ohio” på singel.
   Joni Mitchells låt ”Woodstock” kom på skiva först med CSNY, en månad innan Jonis egen version släpptes. Texten handlar givetvis om den legendariska musikfestivalen, där Joni inte var med(!), men som hennes dåvarande pojkvän Graham Nash berättat om. Även den engelska gruppen Matthews’ Southern Comfort gjorde en framgångsrik cover på låten 1970 i en poppigare och mjukare version.
   På ”Déjà vu” var ”Woodstock”-låten klädd i rockiga gitarriff från Stills och Young. I övrigt var skivan inte så utpräglat rockig men David Crosbys starka ”Almost cut my hair” var överraskande handfast rockig. Med ett typiskt Neil Young-solo och duellerande mellan Young och Stills och Crosby sjöng kraftfullare än någonsin. Även den avslutande Stills/Young-låten ”Everybody I love you” är rockig och elektrisk.
   I övrigt är ”Déjà vu” en sagolik blandning av bedövande stämsång (exempelvis ”Carry on”), en läcker akustisk Stephen Stills-sång (”4+20”), ren och skär pop (Graham Nashs simpla ”Our house”), traditionell country (”Teach your children”) och ännu en klassisk Neil Young-ballad, ”Helpless”.
   ”Helpless” är en legendarisk Neil Young-låt som fick sin premiär på det här albumet. Låten har sedan följt Young genom hela karriären. En oerhört vacker ballad med piano och akustisk gitarr och en gripande text om Neils barndomsminnen. Öppningsraderna ”There is a town in north Ontario…” är magisk.
   Även Neils medley ”Country girl” med tre sånger insvepta i varandra, "Whiskey Boot Hill", "Down, Down, Down," och "Country Girl (I Think You're Pretty)”, är stor och historisk musik. Med låtar som mer eller mindre har suddats ut från Neil Youngs historia.

/ Håkan

I min skivhylla: Dan Hylander (1983)

Postad: 2019-06-27 07:56
Kategori: I min skivhylla

DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Calypso (Amalthea, 1983)
DET KANSKE LÅTER SOM EN RAPPORT FRÅN STENÅLDERN, en annan tid eller helt enkelt ett annat sekel. Dan Hylander och hans då trogna kompanjon och sambo, Py Bäckman, var tillsammans med sitt skickliga kompband, Raj Montana Band, de största svenska artister som turnerade regelbundet under åren 1982-1984.
   Egentligen var det två karriärer som växte under de här åren. Både Dan och Py delade visserligen kompband men skivorna de gjorde hade två helt olika förutsättningar. Det stenhårda arbetet med att ständigt vara på turné gav i detta fall kommersiell utdelning. ”Calypso” var det stora, breda genombrottet för Dan Hylander. Py skulle snart få sitt stora sologenombrott innan bandet nådde sin sista turné och final i december 1984.
   Framgången med ”Calypso” grundlades med singeln innan, ”Vild är den längtan” (som dock inte fanns med på albumet), som faktiskt hade de exotiska rytmer som albumet saknade trots sin titel. Skivan var främst en uppvisning i Hylanders metodiska skrivande och Raj Montana Bands suveräna musikalitet.
   - ”Calypso” är en känsla, ett sinnestillstånd, förklarade Hylander titeln på skivan.
   Skivan var den hittills mest ambitiösa och genomarbetade från Hylander. Det började med en vecka i oktober 1982 i Hookfarm studio, Köpenhamn, där bakgrunderna till halva skivan spelades in. I februari 1983 fortsatte detta arbete ytterligare en vecka i samma studio.
   Därefter gjordes pålägg. Sång och mixning under tre veckor i mars i Park studio i Stockholm. Stor tonvikt lades på sången där Dan, som sjunger bättre än någonsin, är förstärkts med den tre kvinnor starka kören Py Bäckman-Emily Gray-Agneta Olsson där de två förstnämnda var fasta medlemmar av kompgruppen.
   Vardagsrealismen och vemodet i texterna gick hand i hand med de bitterljuva melodierna och starka balladerna. Hylander la ner känslor och noggrannhet i både text, musik och arrangemang som ingen annan svensk gjorde vid det här tillfället.
   Karaktärer som Silver, Anna och Maria dök åter upp i nya skepnader omfamnades av logiska arrangemang där gruppmedlemmarnas samarbete under många år fick sitt fullkomliga resultat. Större delen av bandet hade året innan turnerat med Ulf Lundell så det var ett genuint samspelt komp som gav arrangemangen sin utformning.
   Av skivan tio låtar var det två covers, Elvis Presleys ”Burning love” och ”Love has no pride” (känd med Linda Ronstadt), med svenska texter av Dan själv som fullbordade hans mästerverk.
   I april 1983 släpptes ”Calypso”. En månad senare var detta stora kollektiv på turné och bjöd på konserter där de snabbaste låtarna från skivan, ”Vykort, vykort”, ”21/3” (djupt Motown-influerad) och ”Brinner än”, redan agerade hörnstenar i repertoaren.

/ Håkan

I min skivhylla: Mickey Jupp (1978)

Postad: 2019-06-25 07:51
Kategori: I min skivhylla

MICKEY JUPP: Juppanese (Stiff, 1978)

FÖR ATT CITERA PER GESSLE (OM JAG NU SKA NÄMNA en artist som inte alls har med sammanhanget att göra): Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ibland väljer jag 70-talsskivor på ren nostalgi, ibland spelar den musikaliska kvalitén en viktig huvudroll, ibland är det en kombination av allt och ibland, som just idag, är det känslorna kring en viss artist som bestämmer skiva.
   Jag har, sedan jag recenserade skivan 25 november 1978, haft en utpräglad hatkärlek till ”Juppanese”, Mickey Jupps långa karriärs mest uppmärksammade album. Dels är förstasidan så obeskrivligt fantastisk i sin enkelhet med Nick Lowe i producentstolen och Rockpile i kompet och dels är andrasidan så pass annorlunda med Gary Brooker som producent och Chris Spedding som utmärkande gitarrist. Det skapar sammantaget ingen jämn och homogen skiva.
   Det var också min slutsats när jag en gång recenserade skivan. ”Autentisk 70-talsrock som i en tidlös musical” mot ”Andrasidan saknar den hypnotiska kraften” som jag beskrev det som då. Det enkla självklara skulle mot min egen vilja absolut ställas mot och jämföras med det mer proffsigt producerade.
   Jag har sedan dess omvärderat hela skivan många gånger, försökt se helheten fast skivsidorna skiljer sig åt, och kan idag lyssna på alla skivans tolv låtar med samma glädje och intresse. Fast på olika sätt.
   Den här uppdelningen av skivan och dokumentationen i efterhand har givit upphov till långa diskussioner och många olika känslor, minnesbilder om det komplicerade tillvägagångssättet 1978.
   Det var först för något år sedan som det blev fullständigt klarlagt i vilken ordning inspelningarna genomfördes till ”Juppanese”. Först trodde vi, inklusive den store Jupp-experten och tillika min vän Lasse Kärrbäck, att det var så enkelt att Nick Lowe inledde inspelningarna och att han sedan ersattes av Gary Brooker men så var inte riktigt fallet. Snarare tvärtom.
   Hela grundintentionen var att Gary Brooker skulle producera hela skivan. Brooker, Procol Harum-sångare och liksom Mickey från Southend, hade de rätta rötterna och dessutom var Brookers-låtskrivarkollega, Keith Reid, Jupps nye manager.
   Inspelningarna inleddes med Brooker vid rodret och med musiker som Chris Spedding, Dave Mattacks och Bruce Lynch i studion när Stiffs egensinnige chef Dave Robinson lade sig i. Han gillade inte soundet (”not cooking”, som han sa) och föreslår att Rockpile bör kompa Jupp.
   Det blev som chefen sa men efter tre veckor och bara sju låtar inspelade (egentligen åtta, se nedan) fanns det ingen kemi kvar i studion och Lowe och Rockpile lämnade inspelningarna. Och Jupp fick be, inte utan stora samvetskval, Gary Brooker att komma tillbaka. En känslosam återförening och Brooker var, efter att ha blivit sparkad en gång, inte på allra bästa humör men ville naturligtvis hjälpa en gammal vän i nöd.
   De här händelserna och olika inspelningarna gjorde ju inte helheten på albumet bättre och Mickey har i efterhand ångrat mycket men trodde på Nick Lowe och Rockpile. Han har bland annat sagt:
    “I seized the opportunity with both hands, without thinking any further. Dave Edmunds is even older than me. I was sure he’d understand what I wanted with “Juppanese”. I didn’t think of Gary at that moment. That was unforgivable.”

Jupp har sedan dess alltså ångrat sitt beslut och tycker att Gary Brooker-sidan på “Juppanese” är mycket bättre men har också på senare tid uppskattat Nick Lowe-sidan mer och mer. I den här artikeln uttalar han sig om sin egen låt ”Switchboard Susan”, som spelades in tillsammans med Rockpile men Jupp var inte nöjd med den versionen.
   Hela ”Juppanese” spelades in i Pebble Beach Studios på Warwick Street i Worthing (faktiskt Mickey Jupps födelstad 1944) på den engelska sydkusten inte långt från Brighton. Studion användes i slutet på 70-talet till många punkinspelningar, bland annat spelades Adverts fina ”Gary Gilmore’s eyes” in där, men studion finns idag inte kvar utan är ombyggd till en restaurang i den berömda ASK-kedjan med italiensk inriktning.
   På omslagsfotot till ”Juppanese” är det däremot kinesisk inriktning på mat och stil. Mickey sitter framför ett fullt bord med asiatisk mat på ett foto som är taget på en thai-restaurang i Brighton, Sukhothai, men som på omslaget till skivan stavats fel, Sukhotahi...
   Trots extremt komplicerade inspelningar och ett okonventionellt tillvägagångssätt är ”Juppanese” en pärla bland alla andra 70-talspärlor och är höjdpunkten på Mickey Jupps karriär. Däremot kunde den kommersiellt ha blivit en större triumf. ”Juppanese” släpptes samtidigt som fyra andra Stiff-skivor, bland annat den här, samtidigt som ett paket med artister turnerade runt England med tåg. Här kan du läsa mer om den turnén.
   På förstasidan radar de fantastiska låtarna upp sig i sina enkla, simpla men oerhört imponerande arrangemang. Influerad av Fats Domino spelar Mickey tungt piano på flera låtar, även på inledande ”Making friends” fast skivomslaget säger annat, och det svänger pardonlöst med ett sammansvetsat och tajt Rockpile bakom.
   ”Making friends” är som sagt en knockoutstart, den trygga takten i ”Short list” doftar hitlåt (Roger Chapman spelade in den och kallade till och med sitt band för Short List), ”Old rock’n’roller” är den typ av enkel rocklåt som Jupp kan skriva i sömnen och även”If only mother” är en blandning av hit och traditionell rock.
   Men det finns annat än bara simpel pubrock på skivan. ”School” tycker jag nog är förstasidans höjdpunkt som kombinerar det akustiska soundet med en nostalgisk känsla. Detsamma gäller ”You’ll never get me up in one of those” (gitarrintrot brinner!) som handlar om Mickeys värsta skräck, flygrädsla. Men han har onekligen kommit över det eftersom han senare har skrivit låtar som ”Orlando FLA” och ”Little miss America”. ”You’ll never…” var tidigt en livehit med Rockpile och Dave Edmunds spelade in låten till sitt ”Twangin’”-album.
   Andrasidan hade inte det jordnära soundet som största positiva intryck men låtmässigt finns det onekligen även där höjdpunkter som ”Pilot”, låten om Billy the Kid, ”The ballad of Billy Bonney”, kärleksballaden med den franska titeln, ”Partir c’est mourir un peu”, detektivlåten ”S.P.Y.” och ännu en kärlekslåt (prioritet i Mickeys låtskrivande), ”Brother doctor, sister nurse”.

/ Håkan

Dave Bartholomew (1918-2019)

Postad: 2019-06-24 16:40
Kategori: Minns

DAVE BARTHOLOMEW FANNS INTE MED på Topp 38-listan över mina 50-talsfavoriter, den senaste kategorin på Håkans Pop som publicerades från hösten 2018 till maj 2019. Bartholomew var en väldigt stor ikon i sig men som artist under eget namn hade han en begränsad karriär. Däremot stod han som låtskrivare, producent och arrangör bakom en rad betydelsefulla namn på 50-talet. Några fanns med på min lista, Smiley Lewis, Fats Domino och Lloyd Price, och alla hade tydlig New Orleans-koppling precis som Bartholomew.
   Redan på 40-talet var Bartholomew ledare för sin orkester och gav ut skivor som väl närmast kunde kategoriseras som jazz men det var som aktiv a&r-man på skivbolaget Imperial han skapade en mängd rock'n'roll-klassiker. Förutom låtskrivandet, väldigt många skrivna tillsammans med Fats Domino, fick han väldigt sällan credit för arrangemang och produktion fast han var spindeln i nätet hos artisterna som spelade in sina skivor i Cosimo Matassas J&M Recording Studio i New Orleans.
   Förutom ovannämnda viktiga namn skapade Bartholomew ett framgångsrikt sound till artister som Jewel King, Snooks Eaglin, Pee Wee Crayton, Shirley and Lee och Frankie Ford.
   Men det var kanske som låtskrivare hans namn har levt vidare mest sedan 50-talet. Redan 1952 skrev han ”My ding-a-ling” och gav också ut originalet under sitt eget namn fast utan kommersiell uppmärksamhet då. Däremot blev låten en ofattbart stor hit 1972 när Chuck Berry spelade in låten.
   Och som sagt en mängd Fats Domino-klassiker som ”Ain't that a shame”, ”Blue Monday”, ”I'm walking” och ”The fat man” men också den mindre kända ”Sick and tired” som var mitt val när jag i våras tipsade om en fantastisk Fats Domino-låt.
   Vi ska heller aldrig glömma Bartholomews låtar "I hear you knocking" (med Smiley Lewis och senare Dave Edmunds) och "One night" (med Elvis Presley).
   I julas fyllde Dave Bartholomew 100 år och avled igår 23 juni 2019 när han hjärta slutade slå.

/ Håkan

I min skivhylla: Graham Parker (1980)

Postad: 2019-06-23 07:55
Kategori: I min skivhylla

GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
TYPICAL ENGLISH! GRAHAM PARKJER VAR DEN TYPISKE engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

I min skivhylla: Jackson Browne (1974)

Postad: 2019-06-21 07:59
Kategori: I min skivhylla

JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

IDAG ÄR DET, SOM EN DEL PESSIMISTISKA och negativa olyckskorpar skulle vilja säga, plats för laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne för nästa Polarpris!
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju lågmäldheten, balladmästrandet och de vemodiga berättelserna nästan allenarådande.
   ”Late for the sky” kom 1974 och var då mitt andra Jackson Browne-mästerverk. Jag upptäckte Jackson på skivan innan, ”For everyman” (1973) som var hans andra album, köpte snabbt den fina men ordinära debutskivan från 1972 och befann mig därför törstande på artisten, låtskrivaren och sångaren Jackson Browne.
   På ”For everyman” var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig i många låtar här men även hans personliga fiolspel ger karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var också tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter. Men då bakom sina keyboards och med utpräglad körsång. Trummisen Larry Zack gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.
   I kören bakom på många av skivans låtar fanns det både kända namn och helt okända. Jacksons kopplingar med Eagles-medlemmar var kända så det var ingen överraskning att både Don Henley och J D Souther dök upp här. Och även Dan Fogelberg från samma bekantskapskrets men engelsmannen och sångaren Terry Reids namn var oväntat i det här sammanhanget.
   Texterna var naturligtvis viktiga för Jackson Browne men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar kunde jag texterna nästan utantill och varje intro sitter cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blev därför vad mitt hjärta tyckte var personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” efter fem minuter, stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats, Eagles-kören likaså, det avslappnade gitarrsolot på titellåten är skönhet symboliserad, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   ”Late for the sky” har kort sagt allt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.