Tidigare blogginlägg

I min skivhylla: Faces

Postad: 2018-04-06 07:59
Kategori: I min skivhylla



FACES: The first step (Warner Bros WS 1851)

Release:
Mars 1970
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan The Fabulous Thunderbirds "Powerful stuff" (1989) och Faces "Long player" (1971).

DET VAR NOG REN OCH SKÄR NYFIKENHET och inte förhoppningar om att hitta en lysande skiva som gjorde att jag drog ut Faces debutalbum, från ett väldigt tidigt 70-tal, ur skivhyllan. Den här serien om skivorna jag ibland spontant hittar i skivhyllan handlar till stor del om att sätta sig i tidsmaskinen och återvända till åren när det hände och vad som hände och hur det hände i samband med release.
   Hur gruppen Faces uppstod tillhör ju rockmusikens spännande och spektakulära händelser. Med tanke på gruppens senare stordåd, album som "A nod is as good as a wink... to a blind horse" (1971) och "Ooh la la" (1973), som under flera år inträffade parallellt med sångaren Rod Stewarts makalösa solokarriär känns det motiverat att återigen gräva i historien.
   Jag köpte den här skivan i samband med release och den främsta anledningen var nog mitt intresse för 60-talets Small Faces och deras intressanta utveckling från engelsk hitmässig popgrupp till mer avancerad rock. "Ogden's nut gone flake" (med det runda omslaget), som släpptes våren 1968, var bland de första albumen jag ägde och för att riktigt understryka mitt genuina Small Faces-intresse köpte jag även nästa skiva, den postumt utgivna samlingsplattan "Autumn stone" hösten 1969.
   Då var Small Faces sedan över ett halvår tillbaka ett avslutat kapitel men fascinationen kring detta band levde kvar i mitt minne. 3/4-delar av bandet hade tillsammans med två medlemmar från Jeff Beck Group sedan sommaren 1969 fungerat som grupp med namnet Faces, en ny spännande gruppkonstellation med obegränsade utvecklingsmöjligheter.
   Ronnie Lane, bas, Kenny Jones, trummor, och Ian McLagan, keyboards plus sångaren Rod Stewart och gitarristen Ron Wood var verkligen "a match made in heaven". Benämningen supergrupp var nog vid den här tidpunkten inte uppfunnen men med facit i hand kan vi beskriva Faces karriär som något epokgörande för rockhistorien.
   På pappret eller i mitt huvud var just då de tidigare Small Faces-medlemmarna gruppens kända ryggrad och hade sedan 1965 matat publiken med många starka hits. Men Stewarts och Woods bakgrund var precis lika intensiv fast lite utanför det kommersiella strålkastarljuset.
   Både Rod Stewart och Ron Wood hade jämförelsevis faktiskt längre och imponerande karriärer bakom sig innan Faces-äventyret. Exempelvis skivdebuterade båda redan 1964, Stewart på solosingeln "Good morning little schoolgirl" och Wood i gruppen The Birds på singeln "You're on my mind".
   Sedan sjöng respektive spelade sedan båda i en lång rad grupper och i intressanta sammanhang under 60-talet. Stewart sjöng i Long John Baldry & the Hoochie Coochie Men, The Soul Agents, Steampacket och Shotgun Express innan erbjudandet från Jeff Beck dök upp. När The Birds splittrades i november 1966 spelade Wood en kort tid i det legendariska men då okända bandet Santa Barbera Machine Head (där också Jon Lord figurerade) innan jobbet som gitarrist vid sidan av Beck blev ledigt för att senare spela bas i bandet. Wood lyckades också få sparken av den oberäknelige Beck i några månader våren 1968, då han tillfälligt hoppade in i The Creation, innan han återanställdes.

DET VAR UNDER TIDEN I JEFF BECK GROUP som ryktet om Rod Stewarts röstresurser och för all del Ron Woods kvalitéer tog fart. Båda var ju starkt bidragande till albumen "Truth" (1968) och "Beck-Ola" (1969), i ett band som fungerade musikaliskt perfekt, skrev flera låtar tillsammans under pseudonymen Jeffrey Rod, men enligt Rod vara det rena katastrofen socialt.
   Efter två och ett halv år hade Rod och Ron fått nog och sökte sig vidare från den irrationelle Jeff Beck. Faces blev räddningen, en öppning och en utveckling som visade sig bli en enorm succé både live och på skiva. Men Rod Stewarts framträdande roll vid mikrofonen gjorde honom också intressant som sångare och soloartist vilket gjorde att han kunde skriva ett skivkontrakt under eget namn. Just det förhållandet, som kom att kritiseras under några år, gjorde att hans egna skivor prioriterades under de tidiga Faces-åren.
   Innan "The first step" spelades in gick Rod in i studion och gjorde "An old raincoat won't ever let you down" som släpptes innan Faces-debuten. Han hann även släppa andra soloskivan "Gasoline alley" innan Faces andra skiva "Long player" nådde skivbutikerna. Med sina soloskivor var han alltså steget före Faces under de första åren.
   "The first step" var kanske inte den där svindlande succédebuten utan ett musikaliskt, innehållsmässigt och kommersiellt ganska blygsamt album som jag idag uppfattar som extremt ojämn och gav inga stora förhoppningar om framtiden.
   Skivan, producerad av gruppen själv, har ett burkigt och stökigt sound när jag lyssnar på den drygt 48 år gamla vinylskivan idag. Jag är övertygad om att det finns nyrestaurerade, nyutgivna och ommixade versioner av "The first step" som säkert låter mycket bättre men på den här sidan jagar vi det autentiska minnet av en gammal skiva.
   Valet av Bob Dylan-cover, "Wicked messenger" från "John Wesley Harding" (1967), som öppningslåt är inget klockrent beslut. Dels är det en ganska medioker Dylan-låt, om jag får säga det, och dels är versionen här tämligen händelsefattig. Det skulle dröja några år innan Rod Stewarts Dylan-covers skulle tillhöra topparna på hans skivor.
   Redan här tillför dock Ronnie Lanes låtar, "Devotion" och "Stone", en viktig kontrast till allt det traditionellt rockiga. Man kan tydligt höra frön till den lantliga och jordiga musiken som många år senare ska resultera i hans Slim Chance-projekt. Även hans låt "Nobody knows", skriven med Ron Wood, som är en Stewart/Lane-duett tillhör höjdpunkterna på skivan.
   "Shake, shudder, shiver" och "Three button hand me down" är designade efter den formel som ska bli Faces mest kända stil, rockigt, traditionellt och oerhört svängigt utan att vara direkt personligt.
   "Flying" var min stora favoritlåt 1970 och är det fortfarande. Här finns ett sug i arrangemanget, Rod Stewart sjunger bättre än på någon annan låt på skivan, och är kanske den hitlåt som albumet aldrig levererade fast den släpptes på singel flera månader innan albumet.
   "Flying" inleder sida 2 på albumet, en sida som verkligen pendlar mellan nämnda höjdpunkter, "Flying" och "Nobody knows", och rena obegripligheter som två instrumentallåtar, "Pineapple and the monkey" och "Looking out the window". Där spelar Ian McLagans orgel en huvudroll och jag vill just då oväntat placera Faces i den engelska progressive rock-genren. Det hade jag onekligen förträngt under alla år efter release.
   Jag minns också att jag fascinerades av "Around the plynth" när skivan släpptes 1970 men här blir även den näst intill olyssningsbar. En snyggt, vilt spelande slidegitarr sätter prägel på hela låten men ljudet i hörlurar far envist och irriterande fram och tillbaka mellan kanalerna. Låten är för övrigt inte alls släkt med "Plynth (water down the drain)" från Jeff Becks "Beck-Ola" fast den nästan har samma låtskrivare.

/ Håkan

Mars 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-04-05 09:30
Kategori: Blogg


James Deane på puben i Richmond blev en viss tröst på en misslyckad Irlandsresa.

FÖRLÅT, DET TOG NÅGRA EXTRA DAGAR ATT SAMMANFATTA innehållet på förra månadens Håkans Pop. Ja, själva sammanfattningen var ju inte så tidskrävande. Men när mars höll på att avslutas i helgen hade Ulf Lundell den "goda" smaken att släppa sitt dubbelalbum (för vilken gång i ordningen?) "Skisser". 27 låtar i två timmar som tog ett tag att analysera. Synpunkter följer nedan.
   Personligen inledde jag, fru och kompisar månaden med att inte åka till Irland. Stängd flygplats och värsta vinterovädret på 40 år gjorde den resan omöjlig. Vi utlöste reservplanen och hamnade på en pub i Richmond i sydvästra London där vi också bodde. Levande musik på söndagskvällen med James Deane (se bild ovan).
   Mars månads skivhylla på Håkans Pop innehöll album med Paul McCartney, Graham Parker, Jackson Browne, John Lennon och Tom Petty & the Heartbreakers . Jag uppmärksammade också några äldre coverskivor med Neil Diamond och The Beach Boys . Och månadens maxisinglar, placeringarna 11 till 8 på min lista, gjordes av His Latest Flame, The Records, George Harrison och Billy Bragg .
   Månadens återpublicerade konsertrecensioner: Creedence Clearwater Revisited (1996) och Dr Feelgood (1987). Månadens aktuella konsertrecensioner: Olle Unenge och Tullamore Brothers . Och Unenge var även aktuell på ett nyproducerat album: "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack".
   Så fick vi alla ta adjö av Jerry Williams vars plötsliga dödsfall chockerade de allra flesta.

STOR UPPMÄRKSAMHET FÖR EN MÄNGD NYSKRIVNA låtar som Ulf Lundell hade gjort i sitt hem i Skåne resulterade i en officiell utgivning, "Skisser". Därmed har Lundell lämnat sin självvalda asyl och blir kanske återigen mer utåtriktad i framtiden. Visserligen är de 27 låtarna en sorts demo, dock otroligt proffsigt inspelad, så att önska sig en turné är kanske för mycket begärt.
   Hade "Skisser" varit en bok hade vi beskrivit dubbelalbumet som en tegelsten och visst är den lite svårgenomtränglig när alla låtarna presenteras på bara akustisk gitarr, munspel och sång. Efter två timmars lyssnande är jag tämligen mätt på både röst, melodier och långa texter. Det blir ett ofantligt ordbajsande men energin finns där och jag blir imponerad av att det låter så bra på dessa hemmainspelade låtar. Klangen i gitarren är rå och dynamisk och jag tänker omedvetet på sidan 3 på "Längre inåt landet".
   Nej, jag har inte lyssnat på "Skisser" i sin helhet. När munspelet för ett ögonblick blev entonigt tjutande i "Totem" hoppade jag till nästa låt och hamnade i en av tre stora favoriter till låtar på skivan, "Hälften rosor". Inte ens Ulf Lundell har kreativitet att skriva 27 helt nya låtar ty här förekommer en hel del upprepningar från hans karriär, detaljer som låter bekant. I en låt ("Solen och vinden") citerar han sig själv ordagrant dessutom. De två andra låtarna som jag gärna återvänder till på skivan är "Sommarens vattenspridare" och "Hela dagen lång".
   Jag mår bra av tips och nåddes under månaden av de amerikanska namnen Nathaniel Rateliff & The Night Sweats och Shannon & The Clams. Intensiv och högljudd soulrock respektive 60-talspop med en gränslös mix av allt annat. Intressant men de hamnar säkert inte på årsbästalistan.

/ Håkan

Parkers rockrökare förlåter det mesta

Postad: 2018-04-04 07:54
Kategori: 90-talskonserter

GRAHAM PARKERS TURNÉ I SVERIGE på hösten 1991 skulle marknadsföra hans senaste album, "Struck by lightning". Han fick sällskap med gitarristen Mick Ronson som tillsammans med svenska gruppen The Yobs kompade Parker.
   The Yobs hade under flera år uppträtt som Johan Wahlström Band där Johan var sångare framför bandet Bosse Persson, bas, Tobbe Stener, gitarr, Ulf "Vinyl" Stenberg, keyboards, och Affe Byberg, trummor. Johan var också turnéarrangör och organiserade hela den här Parker/Ronson/Yobs-turnén.
   The Yobs hade under namnet Johnny & the Yobs släppt albumet "Girls always know!" och under första avdelningen på konserten blandades den gruppens låtar med Mick Ronsons repertoar.
   Precis innan den här tre veckor långa turnén fick Ronson besked att han hade drabbats av levercancer och varje tisdag under turnén reste han till England för behandling. Något som vid tidpunkten för turnén inte var officiellt. Turnén blev Mick Ronsons sista. Han avled 29 april 1993.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1991.

GRAHAM PARKER
MICK RONSON
& THE YOBS
Café Oscar, Örebro 12 oktober 1991


Så kom Graham Parker, denna gudabenådade rockartist, till Örebro. Inte med den fulländade konserten jag i min enfald hade hoppats på, ty han uppträder under Sverigeturnén "bara" som en del i en paketturné där Mick Ronson och framförallt Johan Wahlström Band ska vara med och dela på utrymmet.
   Ryktet om den här föredettingen, med alltför lite Parker som följd, hade nått Örebro och 140 personer i publiken var naturligtvis en mindre skymf mot Graham Parker.
   Däremot ska ingen skugga falla över Parker för han gav mer av sig själv på tio låtar än Johan Wahlström, här i hatt, kråsskjorta och svart kavaj, kommer att göra under hela sin karriär.
Wahlströms insats var ett habilt men tämligen anonymt rockhantverk.
   Under Wahlströms och Ronsons inledande 40 minuter var det tung rock som gällde. I rök och uppskruvad volym.
   Mick Ronson har kvar sina fans bland gitarristerna, som i lördagskväll fick sitt lystmäte. Inledde med instrumentala "FBI", en Shadows-hit för 30 år sedan (och var alltid förstalåt på konserterna Ronson gjort med Ian Hunter), och fortsatte sedan på sitt oefterhärmliga sätt att vara både tuff och mjuk.
   Sedan stod han plötsligt där, naturligheten själv i egen hög person: Graham Parker. I solglasögon, vit t-shirt och skinnväst.
   Han inledde strålande med "Stupefaction" och fortsättningen blev inte sämre. En ödmjuk Parker förklarade att han inte var här för att lansera sitt senaste album och bjöd sedan på ett brett men kort urval från sina bästa skivor.
   Karln kan knappt stava till hitlåt men får man höra "Local girls" följd av "New York shuffle" kan man inte annat än påstå att rockbranschen är bra orättvis.
   "Back to schooldays", Parkers allra första demoinspelning, samsades under det korta utrymmet med några utmärkta smakprov från det senaste helt lysande albumet "Struck by lightning".
   I våras turnerade Parker akustiskt och nu befinner han sig på vägarna med ett tungt, elektriskt band. Båda exemplen tappar stora, viktiga delar av den totala bilden av Graham Parker.
   Men avslutningen med rockrökaren "Black Lincoln Continental" och popmästerverket "Ten girls ago" kunde nästan förlåta allt.

Mick Ronsons och The Yobs låtar:
FBI 3:35
Everything Is Broken 3:44
Girls always know 4:02
Girlie magazines 4:34
If You Want My Love 3:43
Marseilles 5:17
Don't Look Down 6:10
Sweet Dreamer 6:30
Trouble With Me 6:29
Take A Long Line 3:21

Graham Parkers låtar:
Stupefaction
Weeping statues
Back to schooldays
Last couple on the dance floor
You can't be too strong
Get started, start a fire
Local girl
New York shuffle

Extralåtar
Black Lincoln continental
Ten girls ago

/ Håkan

MAXI12" #7: GATEWAY BAND

Postad: 2018-04-02 07:57
Kategori: Maxi12"



GATEWAY BAND
Konst är dyrbarare än korv
Between you and me and the gateway

(Metronome, 1980)

PÅ DEN HÄR MAXISINGELN FINNS BARA TVÅ LÅTAR, som inte är utgivna i någon annan form, men musikaliskt innehåller skivan mer musik än någon av de andra maxisinglarna på min lista över favoriterna i genren. De två låtarna på skivan har nämligen en speltid på drygt 26 minuter! Min lista börjar närma sig toppregionerna och dagens representant är på flera sätt historiskt nyskapande, även internationellt sett, och den är svensk.
   För det första var maxisingel 1980 ett relativt nytt revolutionerande format. Visserligen introducerades den första maxisingeln på allvar 1976, då enbart för discomarknaden, men det var först på 80-talet som den började massproduceras för pop- och rockmusikbranschen. På den svenska marknaden var Gateway Bands maxisingel "Konst är dyrbarare än korv" en oerhört banbrytande skiva.
   Skivan lanserades i sällskap med en synnerligen annorlunda videofilm. Soundtrack från kortfilmen "Konst är dyrbarare än korv" står det på skivomslaget och allt var lika mycket ett ambitiöst konstprojekt som musik.. Musikvideo var så gott som ett nytt och okänt begrepp 1980. Den rena musikvideon introducerades först 1981 av MTV i USA och nådde Europa först 1987 så den här över tolv minuter långa filmen var verkligen före sin tid. Ett enda långt collage med bilder, seriefigurer, målningar och fotomontage som sedan avslutas med några svartvita filmbilder på musikerna i studion under inspelningen av låtarna.
   Visuellt var Gateway Band en kvartett med två musiker, en författare och en konstnär. På skivomslaget, en parafras på Beatles "Sgt Pepper"-omslag, ser vi från vänster Carsten Regild, Rolf Börjlind, Stefan Nilsson och Mats Ronander men på huvudlåten är det fler sångare och musiker.
   Ronander, som har skrivit den reggaedoftande melodin tillsammans med Stefan Nilsson, hade 1980 långt framskridna planer på att inleda sin efterlängtade solokarriär. Den här skivan får väl ses som ett litet startskott för här briljerar han både med sång, munspel och sologitarr på den långa låten där han också spelar bas.
   Ronander får hjälp av både Marie Bergman och Tommy Körberg att sjunga några verser plus att författaren av detta stycke, Rolf Börjlind, läser sista versen som följs av ett 3,5 minuter långt stegrande gitarrsolo. Roger Palm, ofta anlitad studiomusiker, spelar trummor på inspelningen.
   B-sidan "Between you and and me and the gateway" är en spontant jazzklingande låt fritt komponerad av Stefan Nilsson. Där det inledande pianot efterhand får sällskap av Ronanders munspel innan låten efter fyra minuter övergår i talande inslag där Nilssons piano håller sig i bakgrunden. Börjlind läser en lång surrealistisk text, "dikt" enligt omslaget, där också Ronander bidrar med tal, "repliker" enligt omslaget. Efter cirka tio minuter av den tolv minuter långa låten sjunger Ronander en text och sista halvminuten är det lite ordlös sång.

TIO ÅR EFTER GATEWAY BAND-ORIGINALET fick låten "Konst är dyrbarare än korv" en oväntad revival på tv i programserien Sista Striket, ett antal halvtimmesavsnitt som producerades av Sveriges Television. Lena Nyman och Stefan Sauk fungerade som ciceroner i en avantgardistisk konstkavalkad av musik, poesi, måleri och gestaltning.
   Förutom de fyra i Gateway Band var Lena Nyman, Åke Sundqvist och Stefan Sauk med i redaktionen. Carsten Regild stod för scenografin à la Warhol-happening och Henrik Schyffert var bildproducent. Programmet hyrde in sig i Studion vid S:t Eriksplan.
   Sista Striket anordnades också som kulturevenemang på Kulturhuset i Stockholm där ett imponerande gäng framförde "Konst är dyrbarare än korv". Det var bland annat Ola Magnell, Peps Persson, Kajsa Grytt, Anders F Rönnblom och musiker som Janne Schaffer, Georg Wadenius, Georg Riedel och Bosse Skoglund.

/ Håkan

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

Postad: 2018-03-30 07:50
Kategori: I min skivhylla



TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Hard promises (Backstreet BSR-5160)

Release:
5 maj 1981
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pettys "Damn the torpedoes" (1979) och "Long after dark" (1982).

EFTER NÄSTAN EXAKT SAMMA RECEPT FÖLJDE Tom Petty och hans Heartbreakers upp sitt gränslöst lyckade "Damn the torpedoes"-album (1979) med "Hard promises" två år senare. Då uppfattade jag den vara steget efter föregångaren och innehållsmässigt inte fullt likvärdig i musikalisk styrka. Nu med lite distans befinner sig "Hard promises" trots allt nästan där uppe men de riktigt genuina höjdpunkterna saknas.
   Men som sagt: Receptet från "Damn the torpedoes" tålde att upprepas och "Hard promises" har ju samma fantastiska sound, distinkt och exakt inspelat och producerat av Jimmy Iovine. Ett namn som låg i tiden och fanns på många artisters önskelista som producent just då. Iovine gjorde ju något av studiodebut på John Lennons "Walls and bridges" (se förra veckans album i skivhyllan) som tekniker men mot slutet av 70-talet blev han etablerad producent. Först på Meat Loafs "Bat out of hell" (1977) och sedan Patti Smiths "Easter" innan samarbetet med Tom Petty blev historiskt. Men innan "Hard promises" gjorde han ytterligare några uppmärksammade produktioner åt Dire Straits ("Making movies"), The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator").
   Iovine var alltså en man med stort självförtroende som återförenades med Petty och hans fantastiska kompband när de gick in i studion hösten 1980 för att spela in uppföljaren till "Damn the torpedoes". Stevie Nicks solodebuterade med "Bella Donna" samma år som "Hard promises" släpptes, juli respektive maj 1981, och båda skivorna producerades parallellt med Iovine som gemensam producent. Det var alltså inte mer än naturligt att artisterna som träffades redan 1978 också samarbetade på skiva.
   Nicks sjunger på två låtar här, "Insider" och "You can still change your mind", medan Petty hade än större del i "Bella Donna"-albumet där flera Heartbreakers-medlemmar dessutom medverkar. Tillsammans med sin gitarrist Mike Campbell skrev Petty "Stop draggin' my heart around" och producerade också den låten plus "Outside the rain" till skivan. Samarbetet fortsatte på Nicks nästa album, "The wild heart" (1983), där Petty skrev, producerade och tillsammans med bandet kompade sångerskan på "I will run to you".
   "Hard promises", albumtiteln är hämtad från en textrad i "Insider", har inte samma starka höjdpunkter som gjorde "Damn the torpedoes" till ett sammantaget fantastiskt album. Jag saknar låtstarka inslag som "Refugee" och "Even the losers" men ändå finns här ett jämnt välljudande rockigt sound. Musikernas uppenbara skicklighet urartar aldrig och blir tråkig musikermusik. När Iovine producerar musik förvandlas excellenta musiker till en musikalisk helhet där låtskrivande förenas med ett utsökt utförande.

HÄLFTEN AV HEARTTBREAKERS-MEDLEMMARNA, gitarristen Mike Campbell och keyboardsfantomen Benmont Tench var trogna Tom Petty under alla år. Lojalt följde de chefen även under soloäventyren "Full moon fever" (1989) och "Wildflowers" (1994) men de var också hårt anlitade i många andra studiosammanhang. Dels på Petty-producerade skivor med Del Shannon, Chris Hillman och redan nämnda Stevie Nicks men också på intressanta skivor med Don Henley, Dwight Twilley, Warren Zevon, Bob Dylan, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Under riktigt vackra dagar kan jag utropa Campbell till världens bästa gitarrist för hans bländande teknik där han förenar utsökt elegans och rockig energi som gör hans insatser till något alldeles fantastiskt. Benmont Tench är ingen solist på det viset men behandlar sina keyboardsinstrument, piano och orgel, med samma synnerligen geniala skicklighet.
   Även basisten Ron Blair och trummisen Stan Lynch var 1981 ännu så länge trogna originalmedlemmar. Blair skulle efter "Hard promises"-skivan ersättas men återförenades överraskande nog med bandet tjugo år senare.
   Jag hade som sagt en något förutfattad skev bild av "Hard promises", som en skiva klart underlägsen "Damn the torpedoes". Men efter en väldigt intensiv vecka med albumet är den klart bättre än dess rykte med ett omväxlande innehåll med några höjdpunkter jag i mitt sargade minne inte riktigt kom ihåg 37 år senare. Och hela skivan inleds ju verkligen starkt med två låtar som sedan blev singelrepresentanter från albumet.
   "The waiting", textmässigt inspirerad av något Janis Joplin en gång sa, är från det oerhört snygga Byrds-introt på Rickenbacker-gitarr via refrängen "The waiting is the hardest part" till Campbells gitarr mot slutet en förbaskat stark låt. "A woman in love (it's not me)" är inte sämre den med en lika imponerande Campbell-gitarr där Duck Dunn förstärker på bas.
   Höjdpunkterna på skivan avlöser sedan förväntat varandra och det blir egentligen bara spännande när någon låt, som den melodiöst svaga "Nightwatchman", går på mer rutin än inspiration. Det mjuka gunget i "Something big" bevisar ännu en gång med vilken elegans Heartbreakers regerar. Som pardonlös rockgrupp fungerar den nästan oslagbara kombinationen Petty/Heartbreakers också. På den tämligen raka rocklåten "Kings road" med 50-talskänsla mellan raderna förvandlas klassisk rock till modern musik och "A thing about you" är ännu ett energiskt utbrott med både stil och variation.
   "Hard promises" kanske inte bjuder på de stora överraskningarna men avslutningslåten "You can still change your mind", en elpianoballad med kör (Stevie Nicks återvänder) och symfoniska inslag, som kanske inte är representativ för det där typiska Heartbreakers-soundet men förvånar ändå lite.


FOTNOT: I vinylen på mitt amerikanska ex av "Hard promises", på Side 1 mellan sista spåret "Kings road" och etiketten, finns graveringen "We love you JL" och är en hyllning till minnet av John Lennon. Enligt legenden berättas det att under Pettys inspelningar av "Hard promises" hösten 1980 fanns det planer på att John Lennon skulle komma och spela in i samma studio, något Petty såg fram emot med glädje och fascination. Men den drömmen blev en mardröm när Lennon mördades 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
   Det finns dock logistiska tveksamheter i den berättelsen. "Hard promises" spelades in i tre olika studior i Kalifornien, Sound City och Cherokee, med pålägg i ytterligare en, Goodnight. Hösten 1980 lämnade John Lennon aldrig New York för inspelning. Hela "Double fantasy" spelades in i Hit Factory och inspelningarna till skivan som efter Lennons död gavs ut som "Milk and honey" spelades in i tre olika New York-studior plus en i San Francisco, The Automatt, där Lennon aldrig satte sin fot.
   Jag har forskat i Lennons sista månader i livet hösten 1980 och han lämnade som sagt aldrig New York eller hade ens planer på det så Pettys önskedröm var nog långtifrån nära. Men hans kärleksfulla gravering i de första exemplaren av "Hard promises" finns där ändå.

/ Håkan

Covers: The Beach Boys

Postad: 2018-03-28 07:56
Kategori: Cover-skivor

THE BEACH BOYS: Beach Boys' Party! (Capitol, 1965)

I MIN SERIE OM COVERSKIVOR HAR DET under åren i 99 fall av 100 handlat om skivor producerade under senare decennier. Därför känns den här skivan från mitten av 60-talet lite ovanlig i sammanhanget. "Beach Boys' Party" är inte bara en udda skiva i Beach Boys-diskografin för att den, förutom två medvetet slarviga gamla singeloriginal-repriser, enbart innehåller covers. Själva partykonceptet med spontana allsångsinslag med arrangemang som uteslutande är akustiska är också unikt i sammanhanget. Nu är skivan ingen autentisk partyplatta utan inspelad i konventionell studio under några veckor i september 1965 där själva partyljudet i bakgrunden är pålagt efteråt.
   Hösten 1965 befann sig Beach Boys på en av sina toppar i karriären. Hade precis haft några av sina största hits med originallåtarna "Help me, Rhonda" och "California girls" när skivbolaget ville ha ett album inför julruschen, gärna live och gärna med jultema. Den konventionella julskivan, med egna versioner av kända julsånger, och den konsertinspelade liveskivan hade gruppen redan gjort under 1964. Inga originallåtar fanns till hands, Brian Wilson hade redan börjat sikta in sig på "Pet sounds"-låtarna, så enda alternativet var att spela in en ren coverplatta och för att göra det lite festligare skapades partykonceptet som helt oplanerat även resulterade i en stor singelhit, "Barbara Ann".
   Här finns några allsångsskrikande låtar som det går att "sjunga" med i även utan sångröst och tonsäkerhet. "Hully gully", "Alley oop" och "Papa-oom-mow-mow" är typiska exempel i den kategorin. Ljudet på skivan är verklighetstroget som från ett riktigt party med låtar som bara till hälften är repeterade och handklapp alldeles för nära mikrofonerna. Spontant och festligt som det ska vara på en fest hemma.
   På skivans enda Beach Boys-original, "I get around" och "Little deuce coup" som vävs ihop till ett medley, är det mer spontant än i övrigt. Klumpiga akustiska gitarrsolon och texter som slarvas eller skämtas bort.
   Bandets geni Brian Wilson håller en relativt låg profil på skivan och det är istället hans bröder, kusinen Al Jardine och framförallt Mike Love är mer framträdande. Brian gör dock en fin version av Phil Spectors "There's no other (like my baby)" med underbar stämsång.
   Stämsång är givetvis huvudingrediensen på flera låtar, bland annat i versionen av Everly Brothers "Devoted to you" där Brian och Mike Love sjunger. De tre Beatles-låtarna tillhör också höjdpunkterna på skivan utan att bjuda på några sensationer. Först "I should have known better" och "Tell me why", där Carl Wilson och Al Jardine samarbetar vid mikrofonen, och sedan "You've got to hide your love away" där lillbrorsan Dennis Wilson gör ett överraskande inhopp som sångare. Beatles-låten var bara en månad gammal när den här spelades in.
   "You've got to hide your love away" tillhör en av skivans mer seriösa inslag tillsammans med Bob Dylans "The times they are a-changin'" där Jardine gör en fin sånginsats. En låt som avslutas med lite improviserat pianoklink som inte förekommer på skivan i övrigt.
   I samband med "Party!"-albumet släppte Beach Boys en singel, ickealbumlåten "The little girl I once knew", till noll uppmärksamhet. Radiostationerna började däremot spontant att spela "Barbara Ann" från albumet och kvickt blev det bandets nya singel och en stor hit över världen. Märkligt i sammanhanget är att det inte är någon i bandet som sjunger solostämman utan Dean Torrence från den välsjungande duon Jan & Dean.


Side one:

1. "Hully Gully" (Fred Smith/Cliff Goldsmith) 2:22
1959. Singel-b-sida ("Private eye") med The Olympics.
2. "I Should Have Known Better" (John Lennon/Paul McCartney) 1:40
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
3. "Tell Me Why" (John Lennon/Paul McCartney) 1:46
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
4. "Papa-Oom-Mow-Mow" (Al Frazier/Carl White/Sonny Harris/Turner Wilson Jr.) 2:18
1962. Singel med The Rivingtons.
5. "Mountain of Love" (Harold Dorman) 2:51
1959. Debutsingel med låtskrivaren.
6. "You' ve Got to Hide Your Love Away" (John Lennon/Paul McCartney) 2:56
1965. Från albumet "Help!" med The Beatles.
7. "Devoted to You" (Boudleaux Bryant) 2:13
1958. Singel-b-sida ("Bird dog") med The Everly Brothers.

Side two:

1. "Alley Oop" (Dallas Frazier) 2:56
1957. Singel med låtskrivaren.
2. "There's No Other (Like My Baby)" (Phil Spector/Leroy Bates) 3:05
1961. Debutsingel med The Crystals.
3. "Medley: "I Get Around"/"Little Deuce Coupe" (Brian Wilson/Mike Love/Roger Christian) 3:12
1964/1963. Singel med The Beach Boys/Singel-b-sida ("Surfer girl") med The Beach Boys.
4. "The Times They Are A-Changin'" (Bob Dylan) 2:23
1964. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
5. "Barbara Ann" (Fred Fassert) 3:23
1961. Singel ("Barbara-Ann") med The Regents.

/ Håkan

Jerry Williams (1942-2018)

Postad: 2018-03-26 20:26
Kategori: Minns

UPPRIKTIGT SAGT TRODDE JAG ATT JERRY WILLIAMS hade evigt liv. Hans karriär hade pågått längre än någon annan levande svensk artist och han hade förmågan att alltid komma igen efter några musikaliskt mindre lyckade år eller när det blåste snålt rent kommersiellt. Han var den svenska rock'n'roll-generationens största namn men var inte rädd för att ta andra musikaliska vägar för att utveckla sin långa karriär.
   Jerry Williams, eller rörmokaren Erik Fernström som vi tidigt fick lära oss att han hette på riktigt, var tidsmässigt steget före 60-talets poprevolution och i mina öron lät hans "Darling Nelly Grey" och "Hello goodbye (Twistin' Patricia)" gammalmodiga när den engelska popens svallvågor nådde Sverige 1962/63. Jerry fortsatte envist göra covers på "All shook up", "Ready Teddy" och "Tutti frutti" (han var onekligen Little Richard-fantast) och befann sig långt från Tio i Topp-listorna.
   Soulmusik blev Jerrys nästa anhalt. Tillsammans med Lasse Samuelssons mustiga Dynamite Brass blev han det svenska svaret på Otis Redding och fick kommersiella framgångar med coverlåtarna "Fa fa fa fa fa" och "Keep on". I en av mina allra första recensioner i Nerikes Allehanda i januari 1970 av albumet "Dr Williams & Mr Dynamite" kritiserade jag Jerrys ballader men höjde de snabba låtarna till skyarna. Men även soulvågen dog ut.
   I mina öron var det under åren 1976 till 1981 som Jerry Williams var som bäst men precis innan, 1975, spelade han in den exklusiva ABBA-låten "Rikky rock 'n roller" med Claes af Geijerstam som producent. Men det var på hösten 1976 när Jerry fick ett permanent kompband, Roadwork, som de musikaliska framgångarna skulle nå som högst både på skiva och på turné. Bandmedlemmarna Caj Högberg och Dougie Lawton specialskrev större delen av repertoaren. Först i en liten begränsad skala men från 1979 var parets låtar i majoritet på de fyra albumen.
   Som en svensk motsvarighet till Rockpile, som förresten existerade under samma tidsepok, blev kombinationen Jerry Williams/Roadwork en klassiker på scen. Jag har bara noterat att jag upplevde en konsert med den här klassiska konstellationen men jag kan ha missat någon. I alla fall recenserade jag en konsert 1981 på bandets sista turné.
   Efter Roadwork-åren nådde Jerry nästa kommersiella svacka i karriären. Han fortsatte spela in sina skivor i England men förutom en slagkraftig och dramatisk version av John Lennons "Working class hero" fick hans skivor ett ljummet mottagande. Såg en konsert under de här åren, 1987, som var bra men inte sensationell.
   Det var först 1989 med den sensationella versionen av engelsmannen Gavin Poveys "Did I tell you" som Jerry åter var tillbaka i snacket och på hitlistorna. Kombinationen av en rejält uppgraderad rock'n'roll-låt, Ola Håkanssons lyxiga popproduktion och Tommy Nilssons underbara körande skapade en av det årets största hits och albumet "JW" fick en grammis av bara farten. Nu var Jerrys karriär ordentligt på fötter igen, huvudsakligen med specialskrivna Norell/Håkansson/Bard-låtar på skiva, och jag fick uppleva en lyckad konsert 1989.
   Ännu en uppmärksammad cover, Ted Ströms "Vintersaga", höll Jerrys karriär över vattenytan på 90-talet men i övrigt var det ganska händelsefattigt. Under de några mindre produktiva åren fick Jerry chansen att lyfta fram en av Englands finaste låtskrivare, Mickey Jupp, i rampluset. Jupp, som väldigt sällan lämnar sitt kära Cumbria, tog sig till Sverige och spelade in "You say rock"-albumet (1994) med Jerry som initiativtagare och exekutive producent. Resulterade i ett klart underskattat album.
   Att 1998 låta Peter LeMarc specialskriva majoriten av låtar till ett helt album lät på pappret som en bra idé men "Kung i blodet", där även Plura och Nisse Hellberg bidrog med låtar, blev inte så bra som planerat. Konserten på Slottsfestivalen i Örebro året därpå blev inte heller så lyckad. Jerry satsade istället mer på säsongslånga scenproduktioner i Stockholm och Göteborg med få skivinspelningar på dagordningen.
   Comebacken på skiva 2015 lät också lovande på pappret men "Ghost rider", producerad av Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives, blev som helhet en besvikelse förutom duetten "Far from any road" med Anna Ternheim. En annan duett, som Jerry gjorde 2006 med Moneybrother, tillhör också ett av mina finaste minnen av Jerry Williams. I den pampiga och juldekorerade "Falling in love (with Christmas time)" möts Moneybrother och Jerry i en utsökt duett.
   Jerry Williams avled igår söndag 25 mars 2018.

/ Håkan

MAXI12" #8: BILLY BRAGG

Postad: 2018-03-26 07:58
Kategori: Maxi12"



BILLY BRAGG
Greetings to the new brunette
Deportees
The tatler
Jeane
There is power in the union (Inst)

(Go Discs, 1986)

1986 BÖRJADE BILLY BRAGG BLI EN "VANLIG" artist. Fram till då hade han uteslutande gjort sina skivor med väldigt sparsamma arrangemang. På debuten "Life's a riot with spy vs spy" (1983) var Bragg helt ensam och på uppföljaren "Brewing up with Billy Bragg" (1984) fick han hjälp av några få musiker. Men på tredje albumet "Talking with the taxman about poetry" (1986) släppte Bragg tanken på att spela in skivor ensam och omgav sig med förhållandevis många musiker och sångare. Men den rent politiska vinkeln ville han ännu så länge inte överge. Albumtiteln är en dikt av den ryske politiske poeten Vladimir Majakovskij som också är tryckt på albumets inneromslag.
   Rockmusik med stark politisk underton som Billy Bragg skrev var så pass tämligen ovanlig i England medan vi Sverige lärde oss stava till Majakovski redan 1973 på Nynningens album "För full hals".
   Huvudspåret på Braggs generösa maxisingeln är inledningslåten på Braggs tredje album där den rödhåriga engelska sångerskan Kirsty MacColl och gitarristen från Smiths, Johnny Marr, medverkar. Övriga musiker på det spåret är Simon Moreton, percussion, och producenten John Porter, bas och slidegitarr.
   "Greetings to the new brunette" var den andra singeln från albumet. Första singeln, den fantastiska "Levi Stubbs' tears", föregick albumet med tre månader. Kirsty MacColls insats som sångerska på Braggs version är överraskande blygsam.
   I övrigt på maxisingeln är det fyra unika specialutgivna låtar av vilka tre har samma producenter, John Porter och Kenny Jones (inte Small Faces-trummisen...), som på albumet. Det fjärde spåret, en version av Smiths-låten "Jeane" (b-sida på gruppens andra singel 1983), är producerad av Bragg själv på en specifik dag, 19 augusti 1985.
   Med facit i hand vet vi att Braggs stora intresse för den amerikanske folkmusikern och låtskrivaren Woody Guthrie resulterade långt senare, 1998 och 2000, i två uppmärksammade album med Wilco som komp. Tolv år tidigare på den här singeln gör han sin första Guthrie-tolkning, "Deportees", i en duett tillsammans med den engelske countrysångaren Hank Wangford.
   Originalllåten "Deportee (Plane Wreck at Los Gatos)" har ju en fascinerande historia. Guthrie skrev texten 1948 i samband med en flygplanskrasch i Kalifornien som dödade 32 personer ombord av vilka 28 var jordbruksarbetande immigranter på väg att deporteras från USA. Tio år senare gav Martin Hoffman texten en melodi och Pete Seeger var den förste artisten som tog upp låten i sin repertoar.
   Kring en av de andra coverlåtarna på maxisingeln, "The tatler", finns det flera frågetecken. Versionen är en typisk Billy Bragg-tolkning ensam på elektrisk gitarr men varken låttitel och låtskrivarcredit stämmer med ursprunget. Den amerikanske gospelbluessångaren Washington Phillips skrev låten i två delar redan 1929. Del 2 av originalversionen gavs inte ut förrän 1971 då Ry Cooder upptäckte låten och spelade in låten 1974 för albumet "Paradise and lunch" men inkluderade också några verser från del 1 av låten. Han lade till sitt namn och producenten Russ Titelman som låtskrivare.
   På Braggs version, som inte bara har en felstavad låttitel, saknas Phillips namn helt och skivbolaget har även lyckats stava Russ Titelman fel ("Titleman") på etiketten.
   Jag nämnde inledningsvis att Bragg vid den här tidpunkten började bli lite mindre politisk i sin karriär. Hans egen "There is power in the union", där han i originaltexten starkt stödjer fackföreningsrörelsen, avslutar maxisingeln i en instrumentalversion som är snyggt arrangerad med akustisk gitarr och mandolin. Kanske ett tecken på att de starkt engagerande texterna inte betydde lika mycket för Billy Bragg längre?

/ Håkan

I min skivhylla: John Lennon

Postad: 2018-03-23 07:57
Kategori: I min skivhylla



JOHN LENNON: Walls and bridges (Apple SW-3416)

Release:
26 september 1974
Placering i skivhyllan: Hylla 12 (Beatleshyllan). Mellan Lennons "Mind games" (1973) och "Rock'n'roll" (1975).

"WALLS AND BRIDGES" TILLHÖR INTE JOHN LENNONS största soloögonblick på skiva men albumet har sina intressanta detaljer och de historiska noteringarna från tiden runt inspelningen är klassiska. Från september 1973, när "Mind games" precis var färdiginspelad men inte utgiven, flydde Lennon från New York och Yoko Ono för att till och från bo i Los Angeles fram till april 1974. Det blev turbulenta månader där det inte bara handlade om musik men han lyckades trots allt skriva låtarna till nästa album, "Walls and bridges", som dock spelades in i New York sommaren 1974.
   18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon från Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Det som hösten 1974 skulle leda till "Walls and bridges" började på ett helt annat sätt. Under oktober till december 1973 började inspelningarna av "Rock'n'roll", coveralbumet med Phil Spector som producent. I en atmosfär av allmänt kaos spårade allt ur totalt när Spector mitt under inspelningarna drog upp en pistol och sköt i taket. Sedan försvann han med inspelningstejperna vilket gjorde att en desillusionerad Lennon ägnade mer tid på krogen tillsammans med Harry Nilsson än i studion.
   Ur det allmänt välkända rumlandet föddes den kanske inte helt genomtänkta idén att Lennon skulle producera nästa Nilsson-skiva, "Pussy cats". Även de inspelningerna fick avbrytas då Nilsson spräckte stämbanden och tappade rösten. Efter de sista månadernas hårda liv, som toppades med den berömda incidenten 12 mars på Troubadour Club i Los Angeles när det stökiga paret Lennon/Nilsson häcklade föreställningen med The Smothers Brothers och blev utslängda, blev situationen ohållbar.
   Efter en minst sagt crazy period i Los Angeles flyttade John och hans May tillbaka till New York i april 1974, tog med sig Nilsson och avslutade inspelningarna till "Pussy cats" under mycket lugnare och mer städade förhållanden. Och John kunde därefter på allvar börja koncentrera sig på nya albumet "Walls and bridges". Inspelningarna inleddes 17 juni 1974 med ett ganska tajt gäng som i stort sett var identiskt med musikerna som var med på "Rock'n'roll"-inspelningarna.
   Trummisen Jim Keltner, gitarristen Jesse Ed Davis och basisten Klaus Voormann finns med på samtliga spår och klaviaturspelaren Ken Ascher, som också dirigerat stråkarna, finns med på nästan alla låtar. De fem killarna på blås, bland annat rutinerade saxofonisten Bobby Keys, fick samlingsnamnet Little Big Horns och fick en ganska fri roll när de själva fick arbeta fram arrangemangen på några låtar. Även John spelar olika instrument på låtarna, alltid under besynnerliga pseudonymnamn som Dr Winston O'Ghurkin, Hon John St John Johnson, Kaptain Kundalini eller Dwarf McDougal. Elton John gör också några uppmärksammade gästinhopp på två låtar.
   Även bakom mixerbordet finns det några celebra namn, Shelly Yakus och Roy Cicala, som under många år jobbat med kända artister. Däremot gör en av 80-talets mer stilbildande rockproducenter (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf med flera...), Jimmy Iovine, sin studiodebut på "Walls and bridges" som assistent till teknikerna.

PÅ NÅGRA AV DE MEST FÄRGSTARKA låtarna på albumet visar Johns texter upp förtvivlan och ånger som får mig att dra paralleller mellan den fantastiska solodebuten "John Lennon/Plastic Ono Band" (1970) och "Walls and bridges". Här är det musikaliskt inte lika avskalat och naket men titlar som "Going down on love", "Scared" och "Nobody loves you (when you're down and out)" skvallrar om en artist med ett ganska blekt självförtroende. Speciellt i den senare, vars titel är en parafras på en gammal bluesstandardlåt från 20-talet, där han tycker sig vara misshandlad av kritikerna, övergiven av sin fru och ignorerad av publiken. Och vid den här tidpunkten dessutom jagad av immigrationsmyndigheterna.
   Ett i mina öron mindre imponerande stickspår på skivan är John Lennons just då förvånansvärda fascination för disco och funkmusik och i hans just då förvirrade planer fanns även idéer på en skiva med enbart svarta musiker. "What you got" är en baspumpande och rytmisk låt utan tydlig melodi.
   Sedan pendlade Lennons humör på sedvanligt sätt mellan hat och kärlek. "Steel and glass" sägs vara riktad till Allen Klein, managern som vid den här tidpunkten var på väg ut ur Lennons liv. Och "Surprise, surprise (sweet bird of paradox)" är den där obligatoriska kärlekslåten som han i så många år riktat till Yoko Ono men just här hyllade han sin just då närmaste kvinna, May Pang.
   Men i sann John Lennon-anda, medan hans liv pendlade känslomässigt, kunde han också skriva otroligt vackra låtar. På "Old dirt road" (med hjälp från Nilsson), "Bless you" och den alldeles underbara "#9 dream" lyser den melodiska skönheten starkt. Den senare låten innehåller ju alla de hitmässiga detaljerna och blev också Lennons andra hitsingel på raken från albumet.
   De kommersiella singelframgångarna med "Walls and bridges"-låtar, främst i USA, inleddes med "Whatever gets you through the night" med Elton John i en framträdande roll både på orgel/piano och sång.
   Sedan har vi, även det ofta förekommande på en Lennon-skiva, de rena utfyllnadslåtarna. Klacksparkarna som inte ger så mycket mer än en viss irritation som stör helheten hur korta infallen än är. Instrumentallåten "Beef jerky" är ett galet försök att skriva och sedan framföra en bluesig reggaelåt. Den drygt en minut långa versionen av Lee Dorseys "Ya ya" är så intern att sonen, 11-årige Julian, spelar trummor och låten hinner knappt komma igång innan den tar slut.
   "Walls and bridges" presenterades i ett ganska ickesäljande omslag där John Lennons teckningar från 1952 pryder framsidan där man kan vika ut flikar och förändra bilden. Även i texthäftet förekommer ytterligare teckningar tillsammans med låttexterna.

/ Håkan

En seger för rock'n'roll

Postad: 2018-03-21 07:53
Kategori: 80-talskonserter

DR FEELGOODS LIVEBASERADE MUSIK FICK UNDER 1986/1987 en plötslig revival när de började ge ut skivor på Stiff. Först albumet "Brilleaux" (1986), sedan blev deras version av "See you later alligator", producerad av Dave Edmunds, överraskande en hit i Sverige som följdes av det Sverige-utgivna albumet "Classic".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/3 1987.

DR FEELGOOD
Prisma, Örebro 22 mars 1987


Bill Haleys gamla klassiska "See you later alligator" spelade huvudroll på flera olika scener i söndagskväll. Den mest kända versionen, 31 år gammal, förekom i tv-filmen "Rock around the clock" och några timmar senare samma kväll spelade den något av huvudroll när Dr Feelgood gick upp på scenen på Prisma.
   Gruppen har fått en märkligt maffig hit med en lika maffig version av den gamla krokodillåten. Producerad av Dave Edmunds med sådan genomslagskraft att den även förekommer på Prismas konventionella discokvällar. Men i söndagskväll var det allt annat än discodansarnas afton.
   Dr Feelgood hybrid av rhythm & blues och rock'n'roll har nu levt i åtskilliga år, på ett nästan oräkneligt antal skivor, men kanske allra mest på den levande rockscenen. Det är där och ingen annanstans som gruppens fysiska musik gör sig allra bäst.
   Musiken de spelar går varken att förklara eller analysera utan är mer en kommunikation rakt in i ryggmärgen.
   Det ryktades innan konserten att gruppens material skulle vara koncentrerat kring den senare produktionen men det var några av de äldre klassikerna som orsakade mest uppståndelse denna söndagskväll.
   Det var ungefär i mitten på den 22 låtar långa konserten som temperaturen steg och de stora förväntningarna infriades. "Roxette" (efter önskemål från publiken) och "Back in the night" låg där tätt sida vid sida och sångaren Lee Brilleaux briljerade oväntat på slidegitarr i den senare.
   Via ytterligare några klassiker som "Milk and alcohol" och Mickey Jupps "Down at the doctors" slutade konserten mycket naturligt med "Route 66".
   När sedan Lee sträckte händerna i vädret så var det inte bara ett segertecken för Dr Feelgoods härliga rockmusik. Det var också en stor seger för rock'n'roll i den alltmer syntprogrammerade världen.

Phil "P.H." Mitchell: bas/sång
Kevin Morris: trummor
Gordon Russell: gitarr
Lee Brilleaux: sång/gitarr

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (32)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.