Tidigare blogginlägg

Mamma Ingrid (1933-2020)

Postad: 2020-10-09 16:33
Kategori: Minns


26 januari 2018, en lycklig stund med mamma.

NÄR SKRATTET TYSTNAT, NÄR REUMATISMEN har släppt sina krampaktigt hårda nypor om alla leder och ben, när den elaka smärtan domnat in, när kroppen tackade nej till fortsatt medverkan och när hjärtat till slut inte orkade slå längre möts jag av ren och skär tomhet och ett djupt vemod som dyker upp i minnet av mamma.
   När jag ska försöka sammanfatta alla år jag känt henne, det är ju ändå den person som jag fick lära känna längst av alla i närmare 68 år, blir det först bara spridda fragment av ett långt liv. Född i Skedevi i de allra nordligaste delarna av Östergötland som på 30- och 40-talet följdes av barndom och ungdomsår fyllda av en tämligen torftig och begränsad tillvaro. Men också stor och varm syskonkärlek och djup familjetrivsel på ständigt nya bostadsadresser (Vingåker, Degerfors, Hallstahammar...) medan pappa Alvar letade skomakarjobb i hela Mellansverige. Och mamma Helga gav familjen trygghet efter konstens alla regler.
   Efter en minst sagt kringflackande skoltid, med ständigt nya klasskamrater, tog sig mamma, i själen glad, positiv och optimistisk, vid unga år ut i världen (till Örebro). Med arbete på skofabrik fick hon både utbildning och inkomst där hon dessutom mötte sin kärlek, min pappa Ingemar.
   I en förhållandevis glad och händelserik 50-talsmiljö, fortfarande med ansträngd ekonomi, bildades familj där mamma fick den hemvävda ”titeln” hemmafru med arbetande make som ensam familjeförsörjare. Efter närmare tio år återvände mamma till arbetslivet och skofabriken. Många år som deltidsarbetande med alla vardagliga rutiner slet på kroppen som började säga ifrån och förtidspension var enda alternativet.
   I mitten på 80-talet inträffade det första allvarliga sjukdomsfallet: Hjärtinfarkt som slutade lyckligt och efter den första dramatiska tiden utvecklades allt till något att naturligt leva med. Men det kom givetvis att begränsa den personliga friheten. Och mamma gjorde det med en positiv och optimistisk livssyn utan klagomål innan nästa hårda smäll kom när pappa Ingemar blev sjuk och avled 1999.
   Det är lätt att i minnet av mamma koncentrera sig på alla sjukdomsproblem under livets sista decennier. Men då är det viktigt att komma ihåg hur mamma under 70- och 80-talet tillsammans med pappa åkte på otaliga bussresor ut i Europa, träffade många nya vänner och gjorde upprepade charterresor till Kanarieöarna och Medelhavet med Rhodos som absolut favorit. Efter infarkten blev det flitigt med resor för mamma och pappa på färjor till Finland. Och efter pappas död följde mamma med på min familjs resor till både Mallorca och London.
   Det är då minnet av dagsutflykter i Mallorcas bergiga natur eller taxifärder i Londons grandiosa gatusystem framträder som ljusa positiva höjdpunkter. Hur det satte guldkant på tillvaron och gjorde livet värt att leva för mamma med sina tveklöst nyfikna ögon och öron. Innan både ögon, öron och kropp sargades av all sjukdom.
   Ett förhållandevis glatt och händelserikt liv blev mot slutet ett stilla liv med hemhjälp, en lång kamp mot otaliga krämpor med ständiga sjukhusbesök följt av flera korttidsboenden och på slutet ett permanent äldreboende.
   Mamma var naturligtvis intresserad av musik. Kanske inte så gränslöst som hennes son (det vill säga jag, undertecknad) men hon lyssnade med glädje på all sorts musik. Med kanske min hjälp fick mamma nya favoriter som exempelvis örebroaren Olle Unenge och skåningen Richard Lindgren. Artister som hon fick uppleva live vid några tillfällen.
   En kort anekdot från en av mammas musikupplevelser:
   Efter en intim konsert i Örebro med Richard Lindgren släppte hon den legendariska kommentaren att ”nu kan Körberg slänga sig i väggen”. Vilket fick en tacksam Richard att signera sin skiva (se bild höger) med just det citatet. I sin krafts dagar var mamma som sagt både spontan och spirituell med djupa känslor för det som hon uppfattade som god och bra musik.
   Musik (se nedan) som sedan gjorde begravningsceremonin till en mycket vacker och positiv upplevelse och ännu ett oförglömligt minne av mamma.
   Tillsammans med pappa vilar mamma nu i Minneslunden och kan där tänka tillbaka på alla ljusa och trevliga minnen från Grekland, Österrike, Mallorca och Kanarieöarna.
   Mamma Ingrid Pettersson avled 18 september 2020 efter lång tids sjukdom.

TACK MAMMA, min goda vän sedan september 1952, och jag, Carina, Emily och Stephen, önskar dig all fridfull vila.


Anna Ternheim: Tribute to Linn

Göran Samuelsson: Vildros

Olle Unenge: Långsamt väder

Stefan Nilsson: Arons dröm

Richard Lindgren: Driftwood


/ Håkan

Krönika: Januari 1997

Postad: 2020-10-09 07:55
Kategori: Krönikor

Jag hade 1997 tankarna på att det traditionella albumformatet höll på att tyna bort. Det här var långt innan Spotify kom och förändrade lyssnandet på musik. Tekniken då var att bränna favoritlåtarna på sin cd-skiva och därför skapa egna samlingar. Enskilda låtar gick före album och jag såg en framtid där albumformatet var helt utraderat. Riktigt så illa har det inte gått men visst sitter folk, inte jag, och gör egna spellistor på Spotify. Och ”Absolute”-samlingarna är för länge sedan ett dött fenomen.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 17/1 1997.

ALBUMFORMATET ÄR ETT MINNE BLOTT

DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA. Konstaterade redan Strindberg på sin tid. Det är också synd om det skivkonsumerande folket som med en allt tunnare plånbok försöker hitta guldkornen i skivutgivningen.
   Tiden krymper, inte minst fritiden, men skivutgivningen ökar och försäljningen minskar. Speltiden på en en normal cd förlängs men kvalitén ökar inte med kvantiteten.
   Just nu aktiveras våra hjärnor med ”chockartade” rapporter om att samlingsskivorna säljer mest i det här landet.
   Så naturligt, är den jordnära kommentaren.
   Så mördande trist, skriker den musikintresserade hjärnhalvan.
   Det blir bara värre, tror förnuftet som med ena ögat spejar in i framtidens teknologi.
   När tiden inte räcker till och pengarna prioriteras på annat sätt är det en lätt genväg att rycka en ”Absolute”-skiva och få hitsen uppradade till en sammantaget billig peng.
   Albumartisterna förlorar, det genuina musikintreesset utarmas och spänningen, som pendlar på ett nyinspelat cd-album, rinner helt ut i sanden.
   Musik har blivit en handelsvara som vilken livsmedelsprodukt som helst. Två liter mjölk, en limpa och några hekto lätt förströelse. Främst som bakgrundsljud vid andra aktiviteter.
   Exempelvis som en skvalande radio. Snart har skivbranschen också förlorat sina ”Absolute”-kunder till det stora mediabruset av radio, tv och datorer.
   Och då är vi nära framtidens vision. Jag säger inte att det blir så här men om några år kanske albumformatet är dött och begravet.
   När Internet finns i var mans, och givetvis kvinnas, hem kan du på sekunden beställa precis den musik du för stunden inte klarar dig utan.
   Du ansluter cd-brännaren, tankar över de låtar som är aktuella och får till slut ihop en respektabel samling artister och melodier som kommer att skapa din egen ”Absolute”-samling.
   Ingen ska inbilla mig att de typiska albumartisterna vinner på den utvecklingen.
   Ännu snabbare hits, ännu fler dagsländor och ännu mer konsumtion. Mycket bekvämlighet och bara en promille genuint musikintresse.
   Den ursprungliga ambitionen var att i denna krönika tipsa om de grymt ojämna skivorna som trots ädla höjdpunkter försvann i massorna av förra årets enorma skivflod.
   En skiva som jag rent spontant återvände till under alla helger var Sparklehorses cd med en titel som är omöjlig att stava till och lika svår att uttala, ”Vivadixiesumbmarinetransmissionplot”.
   Skivan har en charmig demokaraktär och är ojämn som få men med ett fantastiskt urval och bland många spår (16) är det lätt att plocka ur fem utsökta russin ur kakan som Mark Linkous, han ÄR Sparklehorse, gjort med gränslöst många ingredienser. Se nedan.
   Babybird och Lemonheads är två andra artister som blandade geniala pärlor med skräp på sina skivor från förra året.
   Sedan slås jag av uppmärksamheten som Tom Pettys senaste skiva fick på flera årsbästalistor. ”She's the one” är ju ett praktexempel på ett ryckigt, ojämnt och tidvis förbryllande svagt album. Några sedvanliga Petty-godsaker till trots.

Sparklehorse-godbitar
”Homesoming queen”.
Vacker som en mix av Beatles och Lou Reeds ”Berlin”.
”Rainmaker”. Rå, schizofren och avskalad magi på gränsen mellan pop och rock.
”Saturday”. Jordnära, vacker och alldeles för kort (2;24) ballad.
”Heart of darkness”. Mellotron möter steelguitar och skapar en ny dimension.
”Someday I will treat you good”. Tveklös hit. Hysterisk powerpop. Stökigt, slamrigt, melodiskt och bäst.

/ Håkan

Tributes: Tages

Postad: 2020-10-07 07:52
Kategori: Tribute-skivor

"Fuzzy Patterns - A tribute to Tages" (Segat, 2020)

HÄRMED GÖR MIN SERIE MED TRIBUTE-SKIVOR, album där olika artister hyllar andra artister eller låtskrivare, efter drygt två års uppehåll comeback på Håkans Pop. Från hösten 2008 har jag skrivit om exakt hundra album i den kategorin. Först regelbundet varje vecka, 2008/2009, och sedan under åren sporadiskt men ändå ofta för att nu under den här säsongen dela utrymme med coverskivorna på Håkans Pop på onsdagar.
   Först ut i kategorin denna höst är en osedvanligt aktuell skiva från i våras när den svenska samlingen med hyllningen av Tages (”Västkustens Beatles”) släpptes. Det fanns förvisso starka konkurrenter, Hep Stars, Ola & Janglers, Mascots och framförallt Shanes och några till, men i mitt musikaliska huvud var det Tages som var det absolut bästa och ledande namnet bland svenska grupper på 60-talet.
   Därför hade jag ganska högst ställda förhoppningar innan jag började lyssna på den här samlingen med svenska grupper som tolkar Tages gamla låtar. En skiva som delvis fick mig överraskad, inte bara positivt, men också lite besviken när det gäller urvalet av låtar.
   Ok, det kanske är fel sammanhang att förvänta sig en greatest hits-samling av Tages-låtar men jag tycker mig sakna några intressanta tolkningar av singelhits/originallåtar som ”I should be glad”, ”So many girls”, ”Miss McBaren” (min näst största Tages-favorit) och ”There's a blind man playing fiddle in the street”. Bortprioriterade av mindre framträdande material som ”People without faces”, ”It's my life”, ”My home town” och faktiskt titellåten/singel-b-sidan (fast The Most gör en helt godkänd version). Även den gamla Tages-singel-b-sidan/coverlåten ”Wanting” är i sammanhanget ett frågetecken.
   Om det är kända popprofiler som döljer sig bakom småkomiska och ibland Beatles-influerade gruppnamn som Strawberry Feels, Two Of Us, Carl Eivar Sect och The Mad Men Band (med en tjej som sångerska...) vet jag inte men igenkänningsfaktorn bland banden, som har en tålamodskrävande bredd (från Rockfolket till The Soundtrack Of Our Lives), är inte så hög. Men David Myhr (en gång sångare i The Merrymakers) och Peter Morén (Peter, Bjorn & John) tillhör väl kanske också den exklusiva skaran.
   Skivan inleds snyggt och läckert med introlåten ”Homage to Tages & Henkan”, skriven av Christer Palmqvist, som alltså är en hyllning av bandet och deras producent Anders Henkan Henriksson. I låten vävs en rad Tages-låtar ihop till en smakfull mix och en helt ny poplåt.
   En lockande, lovande och respektfull start på en tribute-skiva som dock pendlar mellan utsökta versioner och några ganska utslätade tolkningar. Det senare inträffar redan på skivans andra spår där David Myhr har gjort en snäll easy listening-variant, med överdrivet eleganta stråkar, svajgitarr och kör, på Tages kanske tuffaste och bästa låt, ”Every raindrop means a lot”.
   En tributeskiva ska väl inte hålla sig strikt efter originalet men här blev det lite för smeksamt och färglöst men det blir ganska snart bättre. Peter Morén gör en energisk och galopperande ”Don't turn your back” där rock'n'roll-gitarren tar ut svängarna och The Mop Tops grymt svängiga tangerar faktiskt Tages original och uppdaterad till 2020 med ett brinnande munspel.
   Rutinerade Max Lorentz gör en i sammanhanget ganska udda, österländskt inspirerad och helt omgjord version av ”People without faces”. Som endast går att förstå om man vet att Max är en stor David Bowie-fantast.
   Sedan pendlar det musikaliskt som sagt med bland annat en ukulele-arrangerad ”She's having a baby now” och ett modernt elektroniskt experiment till version av ”The one for you”. Och avslutningsvis en stor mäktig final med The Soundtrack Of Our Lives, inspelad live”, med ”In my dreams” där Tages stora frontfigur, sångaren Tommy Blom (avled 2014), gör en av sina sistaa framträdanden.


Two Of Us: Homage to Tages & Henkan
David Myhr: Every Raindrop Means A Lot
Peter Morén: Don't Turn Your Back
The Mop Tops: The Man You'll Be Looking For
Max Lorentz: People Without Faces
Strawberry Feels: It's My Life
The Anderson Council: I Read You Like An Open Book
Michael Börstell: My Home Town
The Tremblin' Train: Wanting
The Most: Fuzzy Patterns
The Rumms: Fantasy Island
Trellebelle Ukulele Orchestra: She's Having A Baby Now
One 2 Testing: The One For You
The Mad Men Band: I'm Going Out
Carl-Eiwar Sect: Why Do You Hide It
Rockfolket: Sleep Little Girl
The Soundtrack of Our Lives with Tommy Blom and Göteborgs Symfoniker: In My Dreams

/ Håkan

LIVEALBUM #31: Richard Lindgren

Postad: 2020-10-05 07:53
Kategori: Bästa livealbum

RICHARD LINDGREN: Poets drown in lakes – a live recording (Rootsy, 2009)

DEN HÄR ELVA ÅR GAMLA LIVESKIVAN KOM SENT in i mitt medvetande. Faktiskt så sent som förra sommaren när Richard Lindgren tillsammans med Olle Unenge gjorde en trädgårdsspelning på öster i Örebro. Vid ett tillfälle lyckades jag gissa rätt på en låt och fick välja fritt bland Richards skivor som låg på ett bord till försäljning och då la jag alltså beslag på albumet. Jag har naturligtvis känt till skivan men inte varit så nyfiken eller på något sätt extra lockad av innehållet. Sex av nio låtar tillhör ”hitmaterialet” i herr Lindgrens repertoar och har med åren blivit en ganska sönderspelad repertoar på de otaliga konserter jag har upplevt med Richard.
   Men här framförs alla låtar i dämpade, småskaliga och personliga versioner och blir därför så mycket mer intressanta vilket har resulterat i en alldeles lysande liten pärla till liveskiva i det anspråkslösa albumformatet. Livemässigt har Richard under alla år pendlat mellan olika kompband och solokonserter. På det här albumet pendlar han mellan rena solonummer, på akustisk gitarr eller piano, och låtar med bara tre musiker på akustiska instrument bakom sig, Svante Sjöblom, dobro och banjo, Micke Nilsson, ståbas och sång, och den till för några år sedan ständige partnern Janne Adolfsson, mandolin. Sjöblom hade faktiskt skivdebuterat i eget namn 2008 men har sedan dess hållit en låg profil. Men är överraskande nog denna månad aktuell med ett nytt album tillsammans med den danska trion Twang.
   Jag har på distans diskuterat med Richard om ”Poet drown in lakes” och han har berättat att meningen med liveskivan var att publiken skulle förköpa albumet för 200 kronor, få gå på konserten och sedan få hemskickat en platta på just den konserten två veckor senare.
   - Vi lyckades leverera på tolv dagar, minns Richard stolt och glad idag.
   På konserten/skivan blir varje ögonblick utsökt personligt, det blir så ödmjukt och suveränt avskalat och det framkallar en återkommande känsla att du som lyssnare befinner dig i samma rum (Gertrudhallen i Malmö) där konserten spelades in 15 april 2009.
   Bland de sex låtar på skivan som för alltid är intimt kopplade till Richard Lindgren som liveartist finns fem låtar från tre studioalbum han 2003, 2006 och 2008 hade släppt innan den här konserten. Sjätte låten är en cover på Woody Guthries ”Deportees” som han då inte hade släppt på skiva men som snart skulle bli obligatorisk i Richards liverepertoar.
   Av övriga låtar på skivan/konserten är det ytterligare en cover, Tom Waits ”On the nickel” från hans album ”Heartattack and vine” (1980), plus två egna Richard Lindgren-låtar som tämligen anonymt har försvunnit i hans produktiva flod av låtar sedan dess, titellåten och ”At my weakest”.
   Titeln till ”Poets drown in lakes” är hämtat från ett citat av Bob Dylan som alltid var hans svar när han ständigt fick frågan om han var poet. Han syftade då på att den olycklige engelske poeten Shelley drunknade, strax före sin 30-årsdag, i en plötslig storm i italienska La Spezia Bay 1822. Ett ämne som Richard för övrigt har skrivit ännu en låt om (”Sundown on a lemon tree”) senare i karriären.
   - Jag läste nånstans där Dylan orerar om vad det innebär att vara poet, typ ”poeter går inte på föräldramöten, poeter dammsuger inte, poeter pratar inte, de lyssnar, och drunknar slutligen i sjöar”, förklarar Richard idag.
   Även ”At my weakest” var en för mig okänd Richard Lindgren-låt som han effektivt har förträngt under senare år. En lågmäld långsam låt utan uppenbar melodi men med full poetisk kraft i textraderna. Det blir riktigt intressant när han sjunger om den amerikanska artisten Mary Gauthier som han först ett drygt år efter den här konserten skulle turnera tillsammans med i Sverige. Så intressant att jag bad Richard berätta lite om låtens historia, innehåll och kanske någon anekdot.
   - ”At my weakest” minns jag var nyskriven men jag blev av med texten under konserten och fick hitta på nya rader under tiden jag sjöng. Låten lever dock vidare i ”Song for Claudia” som är närbesläktad för att inte säga en identisk tvilling förutom texten. Jag hade lyssnat på Mary Gauthier kvällen jag skrev texten men det här var innan jag hade personlig kontakt med henne, berättar Richard nu.
   Richards livealbum avslutas med den finaste version som jag hittills har hört av albumets äldsta låt, ”Grand Hotel”, från ”Postcard from elsewhere” (2003). Ett underbart spelat piano (Richard) kryddar storslaget låtens arrangemang.


1. From Camden Town To Bleecker Street (Richard Lindgren)
2. Deportees (Woody Guthrie/Martin Hoffman)
3. Poets Drown In Lakes (Richard Lindgren)
4. Five Pints And A Wink From Gwendolyn (Richard Lindgren)
5. Take Tomorrow (Richard Lindgren)
6. On The Nickel (Tom Waits)
7. At My Weakest (Richard Lindgren)
8. Song Of Calamity (Richard Lindgren)
9. Grand Hotel (Richard Lindgren)

/ Håkan

Krönika: Januari 1988

Postad: 2020-10-02 07:52
Kategori: Krönikor

Älsklingsprojektet att skriva en krönika om Beatles eller någon koppling dit fick sitt utbrott i den här krönikan. Lite missnöjd med Paul McCartneys skivor under 80-talet upptäckte jag låtar och inspelningar, i skymundan på ett soundtrack och baksidan på två maxisinglar, som var perfekta och anspråkslösa i sin enkla form. Att blanda in Magnus Lindberg och Freda i sammanhanget kan jag idag inte riktigt förklara.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/1 1988.

PAUL PÅ RÄTT VÄG

PAUL McCARTNEY, INTE OBEKANT FÖRE DETTA-Beatles-medlem, har som soloartist fört en tämligen anonym tillvaro under nästan hela 80-talet. Albumet ”Tug of war” från 1982 är ett undantag men annars har hans skivor präglats av överproduktion och alltför stora resurser. Låtmässigt har det funnits åtskilliga stunder av hög klass men tungt lastade arrangemang förstör ofta geniala grundidéer. Jag tänker på det när jag lyssnar tillbaka på några av McCartneys 80-talsskivor. Veckorna efter julhelgen och årsskiftet får man tid att gå tillbaka och lyssna på lite äldre skivor. Andra gamla skivor som hamnat på grammofontallriken är ”I en hand” med Magnus Lindberg och ”Välkommen hem” med Freda.
   Båda artisterna stod för förra årets mest framträdande julrocklåtar och saknaden (Lindberg) och förhoppningen (Freda) är ungefär lika stor kring båda.
   På filmskivan ”Give my regards to Broad Street” (1984), som mest innehåller ”nya” versioner av gamla Beatles-klassiker som känns oerhört onödiga, finns två låtar inspelade live i studion som tillhör det bästa Paul McCartney någonsin producerat.
   ”Not such a bad boy” och ”No values” är precis så spontana och levande inspelningar och det jag saknar på hans andra skivor. Här står en förödande skickligt men naturligt rockband, med bland annat Chris Spedding, Dave Edmunds och Ringo Starr, och drar sällsynt effektiva rocklåtar så huden knottrar sig.
   Det är mitt i den nostalgitrippen som Paul McCartney maxiversioner av senaste singeln ”Once upon a long ago” ramlar ned från himlen och min bön blir i någon mån tillfredsställd. På baksidan av de båda singlarna återfinns resultatet av två intensiva inspelningsdagar i juli förra året.
   20 och 21 juli gick McCartney in i studion med två helt olika gäng av sagolik blandning. Till exempel har han mixat gamlingen Mick Green, gitarristen från Pirates, med Chris Whitten, trumslagare i Julian Copes band.
   Andra musiker som också förekom var Mickey Gallagher (från Blockheads) på keyboards, Nick Garvey (från Motors) på bas och Henry Spinetti på trummor.
   På två dagar spelade de in 36 låtar, samtliga covers (utom Beatles gamla ”I saw her standing there”) som sattes på högst två tagningar.Allt för att behålla den spontana och orepeterade atmosfären.
   De spelade bland annat in Eddie Cochrans ”20 flight rock”, låtar av Fats Domino och Sam Cooke och gjorde även ett försök med Elvis Presleys ”It's now or never”.
   Nu kommer inte mycket av det här att ges ut på skiva. Fyra låtar återfinns på de båda maxisinglarna, ”Lawdy miss Clawdy” och ”Kansas City” respektive ”Midnight special” och Duke Ellingtons 40-talsklassiker ”Don't get around much anymore”.
   Här finns både missade trumbreaks och ostämda gitarrer men också något som är mycket viktigare: Ett naturligt sväng med samma simpla genialitet som fanns på Beatles tidiga skivor.
   Andra spännande och lovande grepp som McCartney lovar för framtiden är låtskrivarsamarbeten med Elvis Costello och Johnny Marr från just avsomnade Smiths.
   McCartney berättar i en NME-intervju hur han uppfattar Costello som samma perfekta partner som en gång John Lennon var.
   - Elvis är en bra kritiker, han dämpar inte kraven och säger rakt på sak vad han tycker. Han måste vara influerad av John Lennon.
   Stora ord men inte gripna ur tomma luften.
   McCartney berättar också om hur flera låtar de skrivit tillsammans som de också spelat in demoversioner av där deras röster visar sig passa perfekt tillsammans.
   Samarbetet började med ”Back on my feet”, b-sidan på senaste singeln. McCartney gick inte riktigt i land med texten så Costello kom in i projektet och slutförde arbetet.
   Sedan har de hjälpt varandra varandra med ett par låtar var som förmodligen kommer på var och ens skiva under 1988 men ingen vet idag om samarbetet kommer att fortsätta eller ej.

/ Håkan

”Hej då”

Postad: 2020-10-01 09:37
Kategori: Skiv-recensioner



ERIC PALMQWIST
Hej då
(Ella Ruth Institutet)


DET SNURRAR EN ROSASKIMRANDE VINYL på grammofonen. Jag drabbas nästan av en glamrock-känsla när jag ser det. Ändå är Eric Palmqwist en jordnära popartist som inte behöver någon som helst draghjälp från visuella hjälpmedel. Han är en sångare och låtskrivare med båda fötterna på jorden som lever i en vanlig värld som en vanlig människa med vanliga problem. Och det är också texttemat på Erics nya album som släpps precis idag.
   Jag har följt gotlänningen Eric på skiva sedan slutet på 90-talet och han har sedan några år flyttat sig från det engelska lite allmängiltiga språket till det mer personliga med udda betraktelser på svenska. Det kanske inte är så märkbart på nya skivan som på den förra, ”En halv gris kan inte gå”, där inte bara titellåten gjorde uppmärksamhet i den poppiga ankdammen Sverige.
   Efter den första koncentrerade lyssningen på Erics nya skiva uppfattade jag innehållet som en upprepning och att önskemålet på variation och nya fräcka grepp inte blev riktigt tillfredsställt. Innan jag upptäcker att det faktiskt är tre låtar på nya albumet som redan är utgivna på singlar som jag har hört.
   Det är naturligtvis spännande och intressant att höra små smakprov i förväg innan albumet släpps men det tar delvis bort lite energi och stör helhetskänslan när hela skivan till slut anländer och aptiten är på topp. Man blir liksom lite lurad på konfekten. Sedan hör det till saken att just de tre låtarna än så länge, även efter många fler lyssningar, tillhör skivans höjdpunkter men som givetvis kan ändra sig med tiden. Det finns onekligen utmanare bland skivans övriga sju spår.
   Eric har haft sitt fasta kompband Nervsystemet med i studion men jag tycker inte jag hör det där individuellt personliga soundet som kompet så effektivt kunde leverera förra året när jag såg och hörde Eric och bandet live i Örebro. Men det fanns ytterligare musiker i studion när skivan spelades in live på en vecka, ”kändisar” som Peter Morén och Andreas Mattsson, och det har kanske påverkat slutresultatet. Utan att jag får känslan av att skivan är varken överproducerad eller nedtyngd av alltför genomarbetade arrangemang. Producenten Daniel Bengtsson har dessutom bidragit med ett flertal instrument.
   Nej, jag upplever nog soundet på ”Hej då” som ett ganska konventionellt poprockkomp och det blir till slut Eric Palmqwists låtskrivande som får avgöra min åsikt om hela albumet. Förutom de redan nämnda topparna ”Du och jag mot döden”, ”Rävarnas hav” och ”Man behöver inte va död för att va blå” finns det trots allt låtar som är bättre och personligare än det strikta standarformat jag först hörde.
   Den lite soulinspirerade ”Änglar”, där Eric tillochmed sjunger i falsett, är inte riktigt min kopp te men den i sammanhanget rätt vilda ”Himlen faller ner”, popklangen och drivet i ”Faller” och avslutningslåten ”Håller fast vid en dröm” är svårt att värja sig emot.
   Den sistnämnda låten håller redan på att bli min största favorit på skivan. En låt i halvballadfart där Eric har hittat den innerliga tonen i både text, melodi och arrangemang.
   ”Hej då” är alltså en okej platta men jag misstänker att det inte är en plats i skivhyllan (mellan Robert Palmer och gruppen Paris), som Eric Palmqvist i första hand eftersträvar just nu. Det är på scen i mötet med publik hans musik blir en optimal upplevelse. På skivan tackar han dessutom sin publik med orden ”Utan er är det ingen idé”. Jag är övertygad om att ytterligare låtar på det här albumet kommer att växa när Eric, precis som alla andra artister, får chansen att uppträda under normala förhållanden.

/ Håkan

September 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-10-01 07:54
Kategori: Blogg


Daniel Romanos ”Joys too often hollow” är månadens, kanske årets poplåt. Möjligen lite anspråkslös i formen men en oerhört välskriven låt och snyggt framförd.


SEPTEMBER 2020 KANSKE INTE GICK TILL HISTORIEN som världens roligaste månad när den passerade min verklighet som både musikaliskt sedvanligt händelserik på Håkans Pop och vemodigt sorglig på det privata planet. Här rullade det på som vanligt med fasta avdelningar som Bästa Live-album (måndagar), Coverskivor (onsdagar) och återpublicerade Gamla Krönikor (fredagar). Och utan något traditionellt Live at Heart med levande musik blev september ännu en månad utan fysiska livespelningar för min del.
   Även på Håkans Pop börjar veckorna med måndagar och på den dagen har jag under den senaste månaden rangordnat fyra album, på platserna #32 till #35, på min Bästa Livealbum-lista. Skivor med väsenskild musikalisk prägel med Tom Petty, Humble Pie, Johnny Cash och Bob Seger.
   Skivorna med enbart covers som jag uppmärksammade under månaden var både aktuella från i år (Carla Olson och James Taylor) och utgivna 1991 (The Commitments), 1981 (Gyllene Tider) och 1970 (Spooky Tooth).
   Och de gamla krönikorna var hämtade från april 1987, september 1987, mars 1997 och april 1997.
   Jag fick också anledning att skriva en artikel om ett felaktigt releasedatum på det 40-årsjubilerande Ulf Lundell-albumet ”Längre inåt landet”. Det allmänt spridda datumet 12 september 1980 var i verkligheten en vecka senare, 19 september.
   Jag hann också med att under senaste månaden recensera ett nyutgivet album som var i linje med en av Håkans Pops aktuella kategorier, en liveskiva med Mikael Ramel (”Rambalaja”) inspelad 1999 på Radio Örebro.

OCH DET FÅR MIG ATT NATURLIGT VÄNDA blickarna och öronen åt månadens nya skivor som jag lyssnat på och var av skiftande kvalité. Från Sufjan Stevens mycket avancerade och galet tålamodskrävande ”The Ascension” via delvis poppiga men ojämna The Flaming Lips-albumet ”American head” och Ed Harcourts överraskande instrumentala ”Monochrome to colour” till det ganska mjukt vackra Fleet Foxes-albumet ”Shore” utan att jag hittade några riktigt stora guldkorn.
   Nej, månadens allra bästa album, som kan få plats på en kommande årsbästalista, gjordes av Daniel Romano och Grant-Lee Phillips.
   Förre Grant Lee Buffalo-ledaren Grant-Lee Phillips har sedan 2000 producerat egna soloskivor utan att jag har haft någon koll. När jag lyssnar på hans nya fina ”Lightning, show us your stuff” misstänker jag att jag har missat något. Med sin viskande nästan Tom Waits-liknande röst håller Grant-Lee en lågmäld profil till begränsade arrangemang, bas, trummor, någon steelguitar och lite blås, som ger ett homogent personligt intryck. Och med låtar som jag gärna jämför med The Band som bäst kan albumet mycket väl hamna på min årsbästalista 2020.
   Kanadensaren Daniel Romano är en gammal favorit som producerar skivor med en väldig fart. När jag hade lyssnat på hans alldeles nyutgivna ”How Ill Thy World Is Ordered” upptäcker jag snopet att jag har missat ett stort antal av hans skivor sedan min senaste favorit ”Modern pressure” (2017), som jag placerade på det årets årsbästalista. Romano gav nämligen ut tre(!) soloalbum 2018 och tre(!) i år. Dessutom fyra(!) album under namnet Daniel Romano's Outfit i år inklusive min nya ovannämnda favorit. En onekligen produktiv artist på gränsen till en kommersiell mardröm.
   Förutom den omöjliga titeln ”How Ill Thy World Is Ordered” är Romanos senaste album fylld med många härliga powerpoplåtar och lika många härliga refränger. Små halvpsykedeliska inslag men också några alldeles vansinniga överstyrda gitarrsolon som skrapar sönder den annars så perfekta ljudbilden. Bland många höjdpunkter till låtar är jag fullständigt kär i den alldeles perfekta och snygga poplåten ”Joys too often hollow” (lyssna ovan) där han inte flyger iväg i några konstiga sekvenser.

/ Håkan

Covers: Spooky Tooth

Postad: 2020-09-30 07:56
Kategori: Cover-skivor

SPOOKY TOOTH featuring MIKE HARRISON: The last puff (Island, 1970)

DEN ENGELSKA GRUPPEN MED DET GANSKA uppseendeväckande namnet Spooky Tooth lockade mitt musikintresse från start. Den Jimmy Miller-producerade debuten ”It's all about” (1968) står där tryggt i skivhyllan, men gruppens karriär tynade snart bort med ”hjälp” av mindre spektakulärt och nästan anonymt låtmaterial. Experimentet med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry ”Ceremony” (1969) hoppade jag helt rätt över och det coverdominerade fjärde albumet ”The last puff” var inte heller någon höjdare. Och, konstaterade jag alldeles nyss, är fortfarande en genomgående svag och opersonlig skiva. Med en grupp under upplösning, det hörs!
   Första upplagan av Spooky Tooth splittrades alltså hösten 1970 men återuppstod två år senare och var då både starkare och mer intressanta med stora kreativa originella ambitioner. Under den epoken, 1972-1974 som resulterade i tre album, var Spooky Tooth min stora favoritgrupp. Då leddes gruppen av återkommande amerikanen Gary Wright, som hade lämnat Spooky Tooth tidigt 1970 och finns följaktligen inte med på ”The last puff”. En av anledningarna till att skivan är så opersonlig.
   Efter den skivan och under resten av 1970 var Spooky Tooth en rörig sammansättning musiker, med bland annat tre Grease Band-medlemmar på skivan, och sedan ett delvis annat band på höstturnén innan allt senare föll ihop.
   ”The last puff” är alltså inspelad med riktigt dåliga förutsättningar med ett band som var en tillfällig lösning som förklarar det slentrianmässiga innehållet och även den svaga produktionen. Förre Joe Cocker-pianisten Chris Stainton har producerat albumet tillsammans med gitarristen Henry McCullough, som för övrigt snart skulle spela i Wings med Paul McCartney.
   McCullough vässar arrangemangen med sin gitarr på några låtar men sångaren Mike Harrisons röst är genomgående både trött, hes och oinspirerad, som en dålig kopia av Cocker. Och låtmaterialet sviker rejält.
   Att göra en cover på den väldigt speciella Beatles-låten ”I am the walrus”, som dessutom släpptes som singel, var nog inte rockhistoriens smartaste idé, snarare hopplöst oövertänkt. Den riktigt svaga Joe Cocker-låten ”Something to say”, som överraskande skulle dyka upp som albumtitellåt med Cocker två år senare, var väl något som Stainton hade skrapat upp efter ”Mad Dogs & Englishmen”-turnén.
   Elton John-låten ”Son of your father”, som hade släppts på singel med Spooky Tooth redan 1969, är en mycket blek kopia av den pianogospelinspirerade version som Elton släppte på ”Tumbleweed connection” några månader senare på hösten 1970. Och ”The wrong time” skulle den icke närvarande låtskrivaren Wright göra så mycket bättre på en egen skiva samma år. Chris Staintons avslutande titellåt var nog inte mer än ren och skär utfyllnad som den instrumentallåt med pianot i centrum som den är.
   Den enda höjdpunkten som jag kan urskilja från det här svaga låtmaterialet är versionen av David Ackles ”Down river” med en härlig hammond och starkt gitarrspel.
   Även informativt brister ”The last puff” på många punkter. Exempelvis saknas namnet på Eltons ständige låtskrivarpartner Bernie Taupin innanför parentesen efter ”Son of your father” och även ”Nobody there at all” saknar låtskrivarnamnet Timothy Martin. Och Henry McCulloughs efternamn stavas slarvigt och felaktigt McCulloch på baksidan av skivomslaget.
   Efter det svaga albumet skulle bandet, i en delvis ny sättning med återvändande Gary Wright som huvudsaklig låtskrivare och sångare, dyka upp i storstilad form våren 1973 med fina albumet ”You broke my heart so I busted your jaw” och allt var förlåtet.


Side one
"I Am the Walrus" (John Lennon/Paul McCartney) – 6.20
1967. Singel-b-sida (”Hello, goodbye”) med The Beatles.
"The Wrong Time" (Gary Wright) – 5:07
Original.
"Something to Say" (Joe Cocker/Peter Nichols) – 6.05
Original.

Side two
"Nobody There At All" (Mike Post) – 4.06
1968. Singel med Bobby Doyle.
"Down River" (David Ackles) – 5.20
1968. Singel med låtskrivaren.
"Son of Your Father" (Elton John) – 4.02
1969. Singel med Spooky Tooth.
"The Last Puff" (Chris Stainton) – 4.15
Original.

/ Håkan

LIVEALBUM #32: Tom Petty

Postad: 2020-09-28 07:51
Kategori: Bästa livealbum

TOM PETTY And The HEARTBREAKERS: Pack up the plantation – live (MCA, 1985)

I MITTEN PÅ 80-TALET VAR DET NATURLIGTVIS i absolut rätt kommersiella läge att släppa en liveskiva med Tom Petty & the Heartbreakers. De hade visserligen på våren 1985 släppt en spännande studioskiva, ”Southern accents”, men med nästan tio års skivkarriär bakom sig var det dags att dokumentera bandets liverepertoar. Med några riktigt rejäla albumklassiker bakom sig, ”Damn the torpedoes” (1979) och ”Hard promises” (1980), fanns det definitivt kvalificerat låtmaterial att luta sig emot.
   Med det bedrägliga facit i hand kan vi nu konstatera att Petty och gruppen 1985 ändå hade de riktigt stora höjdpunkterna framför sig. Turnén där de skulle kompa Bob Dylan låg inom räckhåll och för Pettys del hägrade ett spännande samarbete i Traveling Wilburys och två fantastiska soloalbum (”Full moon fever”, 1989, och ”Wildflowers”, 1994). Plus återföreningen med Heartbreakers på 90-talet som resulterade i än mer imponerande skivor. Så livedubbelalbumet ”Pack up the plantation” var ingen obeveklig slutsummering men en imponerande delrapport.
   Jag hade gärna valt en officiell liveskiva från 90-talet med ännu bättre och jämnare material att välja från men alla liveutgåvorna med Petty/Heartbreakers under 90- och 00-talet var mindre välplanerade och mindre officiella för att kunna kvalificera sig i min restriktiva bedömning av livealbum.
   Jag gör här ett litet avsteg från mina ursprungliga strikta regler att liveskivan helst ska dokumentera en och samma konsert eller från samma turné. ”Pack up the plantation” är huvudsakligen (11 av 16 låtar) hämtade från Petty & Heartbreakers 1985-turné två kvällar i augusti på Wiltern Theatre i Los Angeles. Övriga sex dokumenterade låtar (av vilka fyra är covers) är inspelade 1978, 1980, 1981 och 1983. Men skivan i det klassiska dubbelvinylalbum-formatet är ändå en homogen och mycket intressant livedokumentation av Tom Petty & Heartbreakers tidiga karriär. Stevie Nicks gästar på två spår och bandet är extraförstärkt med tre musiker på blås och två extra körsångerskor. Som ger ett maffigt levande intryck.
   De fem coverlåtarna på skivan, som i fyra fall är inspelade innan 1985, är faktiskt spännande små höjdpunkter. Låtar som inte har varit utgivna på skiva med Petty/Heartbreakers tidigare. På grymt svängiga ”Don't bring me down” lyckas bandet kopiera Animals-originalets fuzzgitarr och hammondorgel perfekt. Och Isley Brothers ”Shout” förvandlas till en lång, lång (9:30) finallåt med flera crescendon och mäktigt slut.
   Skivan ger, frånsett coverlåtarna, en ganska autentisk bild av den officiella konserten fast låtordningen är helt omkastad. "So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star", som inleder här, fanns ursprungligen bland extralåtarna och övriga coverlåtar på konserten ”Little bit o' soul” och ”Route 66”, är alltså ersatta av äldre material.
   ”Pack up the plantation – live” är ingen greatest hits-inspirerad samling, då hade ovannämnda ”Dam the torpedoes” och ”Hard promises” representerats av fler låtar, men i demokratisk ordning har repertoaren hämtats från Petty & Heartbreakers samtliga album fram till och med ”Southern accents”.
   1982 ersatte basisten Howie Epstein originalmedlemmen Ron Blair och finns 1985 med i Pettys suveräna kompband som redan hade det eleganta, effektiva och oöverträffade soundet. Epstein var en mångkunnig och skicklig musiker men också en problematisk själ som under åren i Heartbreakers utvecklade ett drogberoende som gjorde att han 2002 fick ersättas av återkommande Blair.
   Via omslagets detaljerade information får man också en tydlig uppfattning om hur mycket folk som jobbar bakom på konsertturnéer. Kan vara en bra upplysning i dessa begränsade coronatider. Inte bara åtskilliga tekniker finns på listan utan även snickare, klädmakare och chaufförer bakom den stora manager-staben.


SIDE 1 RECORD ONE

1. "So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star" (Jim McGuinn/Chris Hillman) 3:30
2. "Needles and Pins" (Jack Nitzsche/Sonny Bono) 2:23
3. "The Waiting" (Tom Petty) 5:08
4. "Breakdown" (Tom Petty) 7:43

SIDE 2 RECORD ONE

1. "American Girl" (Tom Petty) 3:50
2. "It Ain't Nothin' to Me" (Tom Petty/David A. Stewart) 6:05
3. "Insider" (Tom Petty) 5:16
4. "Rockin' Around (With You)" (Tom Petty/Mike Campbell) 3:20

SIDE 3 RECORD TWO

1. "Refugee" (Tom Petty/Mike Campbell) 5:22
2. "I Need to Know" (Tom Petty) 2:30
3. "Southern Accents" (Tom Petty) 5:20
4. "Rebels" (Tom Petty) 6:10

SIDE 4 RECORD TWO

1. "Don't Bring Me Down" (Gerry Goffin/Carole King) 3:40
2. "You Got Lucky" (Tom Petty/Mike Campbell) 4:20
3. "Shout" (O'Kelly Isley/Ronald Isley/Rudolph Isley) 9:30
4. "The Stories We Could Tell" (John Sebastian) 3:55

/ Håkan

Krönika: Mars 1997

Postad: 2020-09-25 07:52
Kategori: Krönikor

Den här krönikan har ingen personlig förankring utan berättar den i och för sig spännande historien om en av 70-talets mest kända hitlåtar som hade sina rötter i 1961 års popmusik. Men landade också i en helt ny svensk singel som var het och aktuell när jag skrev krönikan i mars 1997.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 21/3 1997.

EN RESA I TIDEN MELLAN 61 OCH 97

EN VANDRING I TIDEN KAN VARA EN MINST lika fantasieggande resa som att geografiskt förflytta sig från plats till plats.
   Historien jag ska berätta börjar 1961 i New York och får en fortsättning den här veckan på en svenskproducerad helt aktuell singel.
   Med en låt som via en dödlig sjukdom, stämningsansökan och fem-sex miljoner sålda ex satt djupa spår i pophistorien.
   I Bronx bland de fattigaste husen bodde en barskrapad låtskrivare, Ronnie Mack. Han övertalade en då okänd tjejkvartett, The Chiffons, att spela in en demo av ”He's so fine”.
Mack gick sedan runt och presenterade låten för ett otal olika förlag. Innan någon nappade. Skivinspelningen gjordes i Capitol-studion, där en tekniker (Johnny Cue) tipsade om det särpräglade ”Doo-lang, doo-lang”-introt.
   Tio skivbolag tackade nej innan det elfte, Laurie, drog vinstlotten. Skivan kom ut i februari 1963, nådde förstaplatsen i USA efter två månader och strax efter genombrottet dog Mack i Hodgkins sjukdom.
   Chiffons fick några hits till innan gruppen tynade bort. Som även låten borde ha gjort.
   Innan George Harrison 1970 skulle sparka igång sin solokarriär. ”My sweet lord” blev låten som gav George en flygande start.
   Redan några månader efter Harrisons skiva gick förlaget som ägde ”He's so fine” till domstol och hävdade att ”My sweet lord” var ett rent plagiat.
   En lång, utdragen process följde och först i december 1975 fastslogs att Harrison, som det hette, omedvetet plagierat ”He's so fine”. Han dömdes att betala 587 000 dollar i kompensation till motparten som vid utbetalningstillfället 1981 representerades av Allen Klein. Samme Klein som 1970, när ”My sweet lord” gavs ut, ironiskt nog var Harrisons manager.
   Under hela processen hävdade Harrison sin oskuld och påstod att gospelhitlåten ”Oh happy day” låg närmast i tanken.
   Med facit i hand kan vi konstatera att det är många karbonpapper mellan ”He's so fine” och ”My sweet lord”. Vilket svenska popgruppen Brainpool uppmärksammat och ger påpassligt ut de båda låtarna som ett medley på sin nya singel.
   Lyssna och det råder ingen tvekan. Det är samma låt med olika texter och arrangemang.
   ”My sweet lord” var först skriven för och utgiven av Billy Presten, på albumet ”Encouraging words” flera månader före Harrisons egen version. Prestons tolkning var klart gospelinfluerad och förde inte alls tankarna till 60-talspop.
   Där, som anonym albumlåt, kunde en av 70-talets största succéer gömt sig. För tid och evighet. Som skulle ha givit New York-domstolen mindre arbete, gjort Klein fattigare och tvingat Brainpool att leta andra låtar till nya singeln.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (443)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (146)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2020 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.