Tidigare blogginlägg

Folk at Heart, den bekväma musikfestivalen

Postad: 2020-01-05 12:38
Kategori: Folk at Heart

FOLK AT HEART.FESTIVALEN, DEN SJUNDE i ordningen, på Scandic Grand i Örebro. En tradition som heter duga både för arrangörer, artister och publik. En bekväm musikfestival som ännu en gång kom att utspela sig innanför husets fyra väggar i många olika lokaler av skiftande storlek.
   Jag kom till festivalen väldigt begränsat förberedd och möttes av ett späckat musikprogram, med en myriad av artister och grupper, som bjöd på både överraskningar och förväntade repriser. På nätet och hemsida (där DSH5 är affischnamn) i all ära men det var med det fysiska programmet i hand som noggrann planering kunde ske. Med rutinerade händer rev jag isär det eleganta och snygga festivalprogrammet för att kunna fokusera på detaljerna. I fredags var det följaktligen fredagskvällens underhållning som prioriterades:

FOLK AT HEART 2020, FREDAG:


One Little Mountain (Matiias Bergstedt).


David Edward Booth, Kelly B ayfield och Shawn Woilliams.


Olle Unenge (i mitten) med sitt nya band, Janne Hedström (till vänster) och Oskar Hansson (till höger).


Alla bilder: Carina ÖsterlingMoonshine Preachers i hotellrummet.

I SAMBAND MED MIDDAGEN I HOTELLETS restaurang kickade festivalen igång så smått och vi kunde med ena örat höra två USA-inspirerade svenska artister inleda, OHIO JOE och JOHN EDWIN ENTERTAINMENT. Hos den förstnämnda spelade banjon en huvudroll med både egna och amerikanska folksånger i repertoaren. Och den djupt amerikanskt influerade musiken fortsatte hos John Edwin med huvudsakligen bluegrass i soundet som förutom banjo kompades av hans alldeles egna flatfootdancing-teknik.
   En inledningsvis förvirrad planering fick mig att lite planlöst vandra mellan olika scener och fick kort höra både poprockbandet MARY MI, singer/songwritern JON E B JONSSON och i lobbyn trion GRAHAM LINDSEY, gitarr, CAROLE BESTWATER, fiol, och SIMON NYBERG, gitarr.
   Sedan började årets Folk at Heart-program sätta sig och bli en planerad rutt mellan olika scener, lokaler och artister. Jag tror det var fjärde gången jag fick uppleva ONE LITTLE MOUNTAIN, Mattias Bergstedts projekt, och uppe i den mörka Grace-lokalen bjöds det på mer elektrisk poprock än någonsin tidigare.
   Jag avbröt den konserten på slutet och tog mig till Verandan där BJÖRN LYCKLIG höll hov inför en överfylld lokal. Han kan konsten att både underhålla och engagera och samtidigt skriva korta hitpotentiella låtar. Framtiden är hans.
   Efter en kort paus i baren fick jag uppleva ett band som jag kanske mest av allt vill symbolisera som ett perfekt och typiskt Folk at Heart-band, MOONSHINE PREACHERS. Själva presenterar sig den unga kvartetten som easy listening bluegrass music men akustiskt utan mikrofoner, förutom en elförstärkt bas, bjöd de på välsjungen och välspelad musik av otroligt hög kvalité. Repertoaren var visserligen till nästa hundra procent covers där rocklåtar, från bland annat Bad Religion, förvandlats till underbara bluegrassdängor.
   Efter ännu en mellanlandning i lobbyn, nu utan en öl i handen, fick jag tre soloartister på ett bräde, DAVID EDWARD BOOTH, KELLY BAYFIELD, båda från England, och amerikanskan SHAWN WILLIAMS, som växelvis visade upp sina kvalitéer.
   Efter en längre paus i musikunderhållningen, med officiell invigning i lobbyn, fick jag se och höra det spännande nya soundet på OLLE UNENGES nya och gamla sånger tillsammans med de nya kamraterna Janne Hedström, bas, och Oskar Hansson, gitarr, som gick under det samlande namnet ORKESTERN. Där kombinerades akustisk briljans med välskrivna sånger och ett naturligt gung jag aldrig tidigare har upplevt med Unenge. En skön kombination som lovar mer i framtiden.
   Efter en skön repris på ovannämnda Booth och Bayfield i den intima Verandan fick det hårda rockintresset sitt med DSH5 i restaurangen. Ett band som för kvällen borde ha döpts om till DSH4 då dragspelaren och pianisten Erik Mattsson (bortrest i Norrland) saknades och det gjorde bandet ännu helgjutet rockigare. Men bandet med David Södergren i spetsen har ju ett otroligt driv i sina numera välkända sånger.
   Efter den urladdningen blev det naturligt att röra sig mot de mindre scenerna i hotellrummen. Där fick jag återuppleva det härliga svänget hos MOONSHINE PREACHERS och fick mig sedan en rejäl dos av personlig singer/songwriter-pop med SHAWN WILLIAMS igen. Hon har en röst som i den späda kroppen pendlar mellan Lucinda Williams och Eilen Jewell och även en personlig klang i gitarren som vässade arrangemangen ytterligare. Och än mer lysande blev det när de tillfälliga besökarna i rummet, David Edward Booth och Kelly Bayfield, hjälpte till med sången på Shawns senaste singellåt, ”If you're gonna leave”, som fick de då trötta ögonlocken att bli lite piggare.

FOLK AT HEART 2020, LÖRDAG:

ÅRETS FOLK AT HEART-FESTIVAL FORTSATTE planenligt på lördagskvällen/natten och var för egen del inte den första (fredags)kvällen lik. Den inleddes tidigt på kvällen med några starka personliga konserter men plötsligt fick hela kvällen en dipp som jag aldrig tidigare upplevt på festivalen. ”Vart är vi på väg?” blev ett upprepande mantra utan några bestämda idéer eller planer som gjorde att vi krampaktigt stod kvar på samma plats (med baren inom räckhåll...) och träffade folk, pratade minnen och framtid och Folk at Heart blev plörtsligt en social mötesplats utan mål.
   Själv hamnade jag i ett långt, givande och intressant möte med basisten Janne Hedström, som under festivalen kompar Olle Unenge, där det inte saknades samtalsämnen i gemensamma minnen 30 år tillbaka och fram till nu. Från Lifeline via Big Deal till Punsch, Christian Ståhlbergs grupp som Janne nu spelar i.
   Nåväl, med facit i hand blev det ändå en festivalkväll som började i dur och slutade i ett galet crescendo.


2/3-delar av Gyttring.


Rolf Carlsson Band.


Alla bilder: Carina ÖsterlingFU*K blev min final på årets Folk at Heart-festival.


SOM SAGT BÖRJADE KAPITEL TVÅ på årets Folk at Heart tidigt, redan vid 18-tiden på lördagskvällen. På en ganska magert besökt konsert med GYTTRING fick vi lära oss hur välljudande instrument som mandola, gitarrer, mandolin, whistles och bodhrán fungerar tillsammans. Helt instrumentalt bjöd trion på otroligt vacker irländsk folkmusik som ibland nästan fick en gammal historisk klang.
   Sedan gav vi oss hän i VINCENT JEDSELIUS mycket engagerande sätt att framföra sin musik tillsammans med tre musiker. Gränsen mellan den dystra tonen och suggestivt vacker musik är hårfin men efter en halvtimme var det ganska självklart hur fint konserten hade satt sig i vårt hjärta.
   Efter en liten paus i lobbyn där folkmusikbandet E 18, med bland annat Lennart Hessel, underhöll återvände vi till restaurangen där ROLF CARLSSON BAND ville upprepa fjolårets känsla av ganska traditionell rockmusik med svenska texter. Uppenbart populär hos den stora publiken och det värmländska bandet borde ha möjligheter att utöka sitt arbetsfält även till våra breddgrader.
   Efter några överläggningar hamnade vi på konsert med duon THOSE BARREN LEAVES från Göteborg. Marit Deubler och Martin Holmlund var kanske inte så pratsamma mellan låtarna men klangen i gitarrerna och harmonin i sången växte snart ikapp med repertoaren.
   Sedan inträffade ovannämnda paus i svårbestämda beslut innan vi tog tag i planerandet och hamnade på konsert med WERMLANDICA. En kvartett, för kvällen en nedgraderad version av ordinarie bandet, som tolkade värmländska poeter som Ferlin och Fröding med egen skriven poprock.
   På årets Folk at Heart-upplaga krockade konserterna i de allmänna utrymmena i bottenvåningen med de intima hotellrumskonserterna och det blev än mer svårt att välja musiktillfälle. Vid första rumsbesöket ville jag återuppleva OLLE UNENGE & ORKESTERNS nya arrangemang på både gamla och nya låtar från fredagskvällen (se ovan). Det finns ett driv i det här akustiska soundet som uppdaterar Olles viskonst till lågmäld pop som kan ge spännande resultat i framtiden.
   Sedan snabbt ner till en överfull konferenslokal där FU*K, Fagersta Ukulele Klubb, gjorde en uppmärksammad och mycket uppskattad comeback. Gruppen gjorde ju succé redan på premiärfestivalen 2014, framgångar som sedan gav dem plats på Live at Heart. Full fart i ett furiöst tempo tolkade bandet allsköns covers (från Dag Vag via irländsk folkmusik till ”Wooly bully” på svenska) inför en vilt jublande publik.
   Efter den energiurladdningen tog bensinen slut för egen del och jag kunde då konstatera att årets Folk at Heart-festival var en publiksuccé som gjorde servicen i baren lite bristfällig vid olika tillfällen. Men i övrigt en festival med sedvanligt musikaliska höjdpunkter.

/ Håkan

Folk at Heart sjunde året i rad

Postad: 2020-01-03 11:12
Kategori: Folk at Heart



JULSKINKAN ÄR SEDAN LÄNGE UPPÄTEN, nytt år, nytt decennium och granen barrar. Då är det traditionellt dags för ännu en upplaga av musikfestivalen Folk at Heart.
   Under rubriken ”Folk at Heart”, i spalten längst till höger på den här sidan, återfinns ”hela historien” om musikfestivalen Folk at Heart som idag inleder sin sjunde upplaga på nästan sedvanlig plats på Scandic Grand i Örebro. Egentligen är det inte hela historien utan mina egna upplevelser under några hotelldygn under de senaste sju åren. Festivalen startade första helgen i januari 2014 och har sedan dess arrangerats traditionellt vid samma tid på samma plats (med undantag 2018 för en tillfällig flytt till Scandic Västhaga) sju år i rad.
   Jag finns på plats även i år men rapporterna blir inte lika noggranna och kontinuerliga som tidigare år. Jag kommer efter festivalen, framåt söndag-måndag, göra en sammanfattning av årets Folk at Heart. Dessförinnan ska jag umgås med vänner, äta och dricka gott och förhoppningsvis njuta av god musik.

/ Håkan

2019: Förra årets bästa konserter

Postad: 2020-01-02 07:55
Kategori: Listor

Foto: Jan-Ola SjöbergEtt återförenat Lolita Pop på ett fullpackat Frimis i Örebro var förra årets största konsertfavorit.

NYTT ÅR OCH DET FÖRSTA JAG gör är att titta – tillbaka. På konsertåret 2019. Ett för egen del i sin helhet ganska medelmåttigt år på konsertfronten. Både till antal och kvalité. Men det var ändå ganska komplicerat att jämföra konserter med andra konserter och ställa konsertögonblick i så pass olika miljöer och sammanhang mot varandra. Som en dryg tretimmarskonsert med Ulf Lundell utomhus i Göteborg inför över 6000 personer i publiken mot ett 40-minuters-gig med Eric Palmqwist inomhus med kanske 40 personer i publiken.
   Givetvis blir sådana ohållbara jämförelser inte rättvisa men ändå har jag enats med mig själv om vad som var förra årets tio största konsertupplevelser. I en rangordnad lista dessutom:

1. LOLITA POP 4 september, Live at Heart, Örebr
"Både scen- och låtmässigt hade dagens Lolita Pop, med 3/5-delar originalmedlemmar, inte alls svårt att fylla sina dryga 70 minuter på scen med en genomgående odödlig repertoar, från ”Guld här?” till ”Tarzan on a big red scooter”, vare sig det handlade om antika låtar från första albumet eller från sista skivan 1990."

2. ULF LUNDELL 24 augusti, Trädgårdsföreningen, Göteborg
"Det var naturligtvis musiken, de genomgående mäktiga arrangemangen och den gränslösa energin på scen som spelade huvudroll den här fantastiska sommarkvällen. Den otroligt vackra konstpausen i ”Skyll på stjärnorna” och den underbara tempoökningen under ”Om det här är vintern” som fortsatte på ”Förlorad värld” (där man gärna skulle vilja ge syrgas till saxofonist Olsson) var ytterligare två konserthöjdpunkter."

3. ERIC PALMQWIST 6 augusti, Live at Heart, Örebro
"Bland alla enkla singer/songwriter-framträdanden på Live at Heart framstod Eric Palmqwists konsert som något mycket välarrangerat, ambitiöst, personligt och emotionellt laddat där texter och smarta melodier gick hand i hand."

4. OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN 23 maj, STÅ, Örebro
"En konsert av innehållsmässigt oanade mått. Lokalen var smakfullt hemtrevlig, närheten mellan artister och publik var så där härligt intim och, det bästa av allt, musikaliskt bjöds det på nästan 90 minuter Dylan-godis för finsmakare. I en konsert på gränsen till magisk underhållning fick vi en föreställning som andades både koncentration och fantastisk musikalitet."

5. BILLY BREMNER'S ROCKFILES 7 april, Zum Franziskaner, Stockholm
"Det sprakade igång tämligen direkt på exakt starttid med ”Down down down” och den skulle följas av idel ädla rocklåtar i högt tempo. I nästan samtliga fall var väl repertoaren tämligen förutsägbar men energin och den stora viljan att underhålla var det roligaste som jag har upplevt på länge. I den lilla tajta lokalen där en uteslutande rock'n'roll-älskande publik på tårna höjde temperaturen rejält i både kropp och själ."

6. MIKAEL RAMEL BAND 30 mars, Hotell Stinsen, Hallsberg
"Mikael Ramels sång, sånger och intressanta men avslappnade mellansnack stod givetvis mest i centrum under konsertkvällen men det märktes hur gärna han ville att musikerna symboliskt skulle ta steget fram och låta arrangemangen expandera och bli ett underbart samspel."

7. DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND 13 april, Conventum, Örebro
"Det här var alltså ett band som förutom en tillfällig återföreningsturné 1997 och några ströspelningar förra året inte hade spelat live tillsammans på 35 år. Och spelningen i Örebro var dessutom starten på en ganska anspråkslöst konstruerad turné. Men det lät så mycket proffsigare, så mycket mer rutinerat och så välrepeterat att jag misstänker att de turnéintensiva åren 1980 till 1984 fortfarande satt i ryggraden på de numera lite äldre musikerna. Kunde inte upptäcka någon trötthet eller mindre koncentration under den två timmar långa konserten."

8. LOLITA POP 15 november, Royal, Eskilstuna
"Total succé. Man kan inte med ord beskriva årets fantastiska återkomst för 80-tals-älskade Lolita Pop på ett annat sätt. Med bandets näst intill utsålda höstturné står orden också för sig själv och det var inte med några djupare tvivel vi fanns på plats i Eskilstuna för turnéns näst sista hållplats. Och de två ord jag inledde den här texten blev också en ganska bra sammanfattning av fredagskvällens konsert i den gamla biograflokalen: Total succé!"

9. PER PERSSON 25 september, STÅ, Örebro
"Det blev på onsdagskvällen en för all del kort och koncentrerad konsert med Per Persson på Örebros mysigaste och mest intima konsertscen. Men också en alldeles unik upplevelse med en artist som uppenbart älskar spontanitet och improvisation. Han uppträdde helt utan setlista och lät publiken till stor del bestämma repertoar. Visserligen hade han invändningar och förklaringar (”jag är bra men inget geni”) på låtar han inte kunde köra men önskemålen haglade över honom och med publikens hjälp blev konserten en mycket trivsam dryg timme."

10. PUD ALONE & THE CONGREGATION 9/3 Snövit/Club Probation, Stockholm
"Nu har vi lyssnare inte riktigt hunnit tröttna på albumets majoritet av riktigt starka låtmaterial. Men okej, det är alltid intressant att höra nya opublicerade låtar, med titlar som kanske ”She's an easy believer” och ”Feeling so cold”, och det lät onekligen imponerande och en smula utvecklande av bandets personliga sound. Lite mer suggestivt, lite mer gitarrdominerat och, på scen högst naturligt, lite tyngre än på skiva. Kvartetten var för kvällen förstärkta med trummisen Göran Hermin som markerade tyngden i framförandet. Fem inledande nya originallåtar, plus en tydligt Gram Parsons-influerad tolkning av ”Love hurts”, pekade ut en intressant riktning på bandets fortsatta karriär."

/ Håkan

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2019-12-31 13:41
Kategori: Blogg



/ Håkan

Neil Innes (1944-2019)

Postad: 2019-12-31 11:50
Kategori: Minns

DET ÄR MÅNGA MÄNNISKOR SOM GENOM HISTORIEN beskrivits som den femte Beatles-medlemmen men just nu, när jag precis nåtts av meddelandet att NEIL INNES har dött, är jag övertygad om att den mannen är mest värd den ”titeln”. 1978 skrev Neil Innes Beatles-låtar som ingen annan. Han var den musikaliskt ledande personen i projektet The Rutles, en parodi på The Beatles, där Innes skrev samtliga låtar som i varje detalj var förvillande lika riktiga Beatles-låtar. Neil Innes var på sätt och viss Lennon-McCartney i en och samma person.
   Neil Innes namn dök upp i mitt medvetande långt tidigare, som medlem i Bonzo Dog Doo-Dah Band i slutet på 60-talet. En grupp full av avantgarde, surrealistisk humor och musik. Även där var Innes den musikaliska hjärnan bland komiker och satiriker. Jag hade väl då svårt att hänga med i de språkliga svängarna på bandets album men fastnade omedelbart i singellåten ”I'm the urban spaceman”, skriven av Innes, som producerades av Paul McCartney under pseudonymen Apollo C Vermouth.
   Åren efter Bonzos splittring 1970 gjorde Innes en mindre seriös satsning som soloartist där humor, ett album hette ”How sweet to be an idiot”, mixades med välskriven popmusik. En karriär, där han även samarbetade med Scaffold-medlemmar och Monty Python, som jag noterade på distans.
   Monty Python-samarbetet i allmänhet och vänskapen med Eric Idle i synnerhet ledde fram till den tvådelade tv-serien ”Rutland Weekend Television”, som sändes på BBC i maj-juni 1975 and november-december 1976. Musiken till serien spelades in och gavs ut 1976 under Eric Idles och Neil Innes namn som “The Rutland Weekend Songbook”.
   1978 resulterade den uppmärksammade tv-serien med The Rutles, där Innes spelade karaktären Stig O'Hara, i en film, ”All you need is cash”. Fyra karaktärer, Dirk, Nasty, Stig och Barry, som hade en motsvarighet i de fyra Beatles-medlemmarna. Neil Innes skrev nya ”Beatles-låtar” till projektet och det var lika genialt som humoristiskt. Han tog kända harmonier, berömda arrangemang och slagkraftiga refränger. Skruvade allt ett halvt varv och ut kom Beatles-musik ingen hört men till 100 procent kände igen.
   Albumet ”The Rutles” (1978) är ett mästerverk. Mycket märkligt men helt genialt var det Neil Innes mästerverk.
   Neil Innes avled i söndags 29 december 2019.

/ Håkan

2019 års Topp 10 + några till

Postad: 2019-12-27 09:12
Kategori: Listor

AMERIKANSKT I TOPP MEN EN STOR SVENSK dominans i övrigt på min årsbästalista över 2019 års bästa album. Det är i högsta grad en märkligt svenskdominerad årsbästalista jag till slut räknade fram som mina personliga favoriter på skiva i år. När jag just nu, på ett helt annat ställe på Håkans Pop, håller på och räknar fram en lista över mina favoriter på 00-talet så förstår jag att svensk musik har blivit en stor del av mitt liv under de senaste åren.
   Jag har just nu inte helt klart för mig hur den uppdelningen även gäller 2010-talets bästa skivor i övrigt men det finns nog en chans/risk (stryk det som passar er, kära läsare) att trenden håller i sig. Det är närmast skrattretande hur de svenka skivorna har landat mjukt i mitt medvetande under det senaste året.
   Det går naturligtvis att göra en sådan här årsbästalista på väldigt många olika sätt. Jag läser, ser och hör andra kommentarer i ämnet och känner inte igen mig speciellt ofta. Jag har exempelvis en god vän, med en ganska i grunden likartad musiksmak, som för några veckor sedan presenterade sin årsbästalista för mig - och den listan saknade helt svenska skivor. Märkligt men också förklarligt när utbudet är så ofantligt stort och kan vid en slutlig bedömning få étt helt annat resultat.

MED ÅREN OCH UNDER SENARE DECENNIER har svensk musik, svenska artister och svenska grupper fått en betydligt viktigare roll i mitt lyssnande liv och därför finns det naturliga skäl till att mina årsbästalistor logiskt har fått en svensk dominans. Utan att jag på förhand hade den spontana känslan vad gäller 2019 års bästa skivor så blev det helt övertygande så när jag räknade fram resultatet.
   Det kanske inte alls har varit samma förbluffande dominans under de senaste tio åren men när jag sneglar på mina årsbästalistor under åren från 2010 och framåt blir det ganska talande. Jag vill inte redan nu göra en topplista över hela 10-talet ty inom några år kommer jag på Håkans Pop publicera en total lista över det senaste decenniets största skivfavoriter och vill därför inte avslöja var mina sympatier ligger redan nu.

2019 års favoriter är däremot som följer:



1. THE LONG RYDERS: Psychedelic country soul
2. TRUE LIES: Hoarse
3. ERIC PALMQWIST: En halv gris kan inte gå
4. PUD ALONE & THE CONGREGATION: L.O.V.E.
5. WRECKLESS ERIC: Transience
6. ULF DAGEBY BAND: Ulf Dageby Band
7. DAN HYLANDER + RAJ MONTANA BAND: Indigo
8. SARAH KLANG: Creamy blue
9. JOEL ALME: Bort bort bort
10. RICHARD LINDGREN: Death & love


Resten:
DALAPLAN: Du går aldrig ensam
BRUCE SPRINGSTEEN: Western stars
LIAM GALLAGHER: Why me? Why not.
NEIL YOUNG: Colorado
MANDO DIAO: BANG
GYLLENE TIDER: Samma skrot och korn
ARTOMUS FRIENDSHIP: A day of celebration
NILS LOFGREN: Blue with Lou

/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-24 15:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-24 13:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-24 11:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul

Postad: 2019-12-24 09:00
Kategori: Jul



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (428)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (120)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Erik E 22/12: God jul & Gott nytt år Håkan, och tack för de många läsvärda inläggen under 2019...

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fem li...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.