Tidigare blogginlägg

Folk at Heart 2019 (nästan) igång

Postad: 2019-01-04 17:08
Kategori: Folk at Heart


Andreas Svensson, en av Folk at Heart-generalerna, meddelar att sju band ställt in. Ingen fara på en festival där hundra band planerade att uppträda.

ÅRETS UPPLAGA AV FOLK AT HEART, den sjätte i ordningen, utspelar sig återigen i centrala Örebro. Efter förra årets utflykt till de västra stadsdelarna, på Scandic Västhaga, är festivalen tillbaka på Scandic Grand. Ett nyrestaurerat och lite förändrat hotell där jag inledningsvis tvingades kämpa med nya namn på de lokaler som festivalen i år använder sig av. Lokaler som tidigare hade namn som Elvy och Wadköping heter numera Grace, Ingrid, Gloria och Greta. Och själva lobbyn på hotellet har fått en egen scen plus en så kallad scen som i programmet tituleras "Fri plats i Lobbyn". En hel del praktiska nyheter alltså som under de närmaste timmarna kommer att framstå som helt naturliga.
   När jag vid 15-tiden anlände till Scandic Grand var det ett bedrägligt lugn som vilade i foajén och damen i receptionen påpekade två(2) gånger att det kommer bli musik i huset ikväll och natt. Jag vet, har varit på Folk at Heart tidigare och vid fyra tidigare tillfällen på just det här hotellet. Men jag tror aldrig att jag har bott så nära pågående festival: På andra våningen, strax ovanför entrén för övrigt, bara en våning ovanför hotellrummen där nattkonserterna kommer att äga rum mellan 23:00 och 02:00. Onekligen spännande.
   En timme senare började det bli mer aktivitet i foajén. En av festivalgeneralerna, en lätt stressad Andreas Svensson, kunde meddela att sju band ställt in sina besök på festivalen. Men det påverkar egentligen ingenting i en festival där närmare hundra band ska uppträda. "Det blir ett lite luftigare program bara", berättade Andreas positivt.
   I foajén stötte jag även på Bodil Grek som tillsammans med sin man Tomas kommer att ansvara för ett hotellrum, i Närke Kulturbryggeris namn, där nattkonserter kommer att äga rum.
   Där träffade jag även David Södergren som "halvsensationellt" meddelade att det är pianisten Erik Mattsson som ackompanjerar David i duon som under årets Folk at Heart-festival därmed bör kallas DSH2.


Full fart vid ackrediteringsbordet.

/ Håkan

2019: Nytt år och ny musikfestival

Postad: 2019-01-03 08:38
Kategori: Folk at Heart



OM ETT DRYGT DYGN SPARKAR SJÄTTE UPPLAGAN av musikfestivalen Folk at Heart igång på Scandic Grand i Örebro. Det innebär att festivalen, efter förra årets tillfälliga flytt till Scandic Västhaga, är tillbaka i stadens centrala delar och på samma plats som den premiärarrangerades 2014. Folk at Heart har traditionsenligt genomförts under årets första helg, fredag och lördag, på såväl kvällar som nätter. I sedvanlig ordning är det ett särdeles späckat program som väntar festivalpubliken. Således same procedure as last year - as every year.
   Under bloggkategorin "Folk at Heart" i spalten till höger finns texter och ögonblicksbilder från samtliga festivaler samlade. Här kan ni förövrigt hitta mitt korta sammandrag av festivalens historia 2014-2017 som jag skrev förra året.
   Utan att utöka i festivaldagar har Folk at Heart med åren växt i storlek och med antalet medverkande artister och grupper. Premiäråret spelade 63 band men numera är det närmare hundra band som trängs ihop i ett program på ett nyrestaurerat hotell som numera döpt om några av sina lokaler. Lite flyktigt och ytligt läser jag programmet för årets festival och på pappret (fast egentligen på festivalens hemsida...) ser konsertintensiteten ut att vara ännu större den här gången.
   Egentligen är planering och minutiöst detaljerade konsertplaner en både dåraktig och naiv ambition men jag kan ändå inte låta bli att försöka se in i framtiden och så smått göra upp en tänkbar vandring mellan lokaler och hotellrum.
   Årets Folk at Heart-program ser vid en första anblick alltför späckat och ogenomträngligt ut med många namn som är obekanta. Men där finns ändå ett antal namn som med åren på festivalen i mitt minne vuxit till starka profiler som kan bli värdefulla stöttepelare inför ett eventuellt upplägg till något som kan liknas vid en plan. Eller annars går jag på enbart spontana känslor - eller på något mittemellan...
   Det skulle förvåna mig mycket om jag skulle missa så kallade "säkra" Folk at Heart-namn som One Little Mountain, Åstadens Poporkester (ett önskemål främst från min fru), Rolf Carlsson Band, givetvis Ad Hoc-orkestern, Buckliga Boots, Fans Of Otherwise som uppträder flera gånger med olika repertoarer) och bandet Martin Håkan som på förra årets Folk at Heart-festival (se bild vänster) gjorde både debut och succé.
   Sedan vore det ju synd att missa ett utländskt artistbesök, irländaren Stefan Murphy. Han som under åtskilliga Live at Heart-festivaler uppträtt med sitt band Mighty Stef. Men Stefan gjorde faktiskt ett soloinhopp på Folk at Heart för två år sedan. Då uppträdde han (se bild nedan) under det anonyma artistnamnet Count Vaseline men i år medverkar han enligt programmet under eget namn.
   Sedan är det några namn som figurerar i programmet som känns bekanta men ändå inte. Gruppen Knekta Kungar har förekommit i diskussionerna under tidigare Folk at Heart men mitt minne (eller snarare den här sidans sökfunktion) vill inte erkänna att jag har upplevt dem live tidigare. Namnet Erik Valtanen, med rötter i Winchester Widowmakers och Down Good Rider, som kompas av något som heter Ovädret väcker också positiva associationer.
   I sociala medier "hotar" DSH5, ett rutinerat band i Folk at Heart-kretsar, med att i år inofficiellt kalla sig DSH2 och vara en slimmad variant av den grupp som först var känd som David Södergrens Hot Five men nu vill vara bekanta under det lite hippare namnet DSH5. Vilka två medlemmar som kommer att uppträda som inofficiella DSH2 vet jag i dagsläget inte men en gissning, inte alls så djärv, talar för att David själv finns med och kanske gitarristen Mattias Lagerqvist. Men jag skulle nästan bli ännu mer nyfiken om det enbart skulle vara pianisten/dragspelaren Erik Mattsson eller varför inte den skicklige mandolinspelaren Lennart Hessel vid Davids sida.
   Planering eller inte planering spelar ingen roll. Folk at Heart är som bäst när man med kort varsel och korta avstånd kan vandra mellan konsertlokalerna på kvällen eller ännu kortare avstånd mellan de intima hotellrummen senare på natten.
   Mellan vätskekontroller och viktiga matintag finns det på Folk at Heart stor chans att få uppleva fantastisk musik på nära håll. Så intimt att du kan få en välklingande mandolinton i örat eller en fiolstråke i ögat om du inte är tillräckligt uppmärksam. Under fem tidigare år har festivalen varit en alldeles utmärkt start på det levande musikåret i Örebro. Ta inte programförklaringen "All slags musik med folkliga rötter" på alltför stort allvar ty under Folk at Heart-paraplyet finns det utrymme för många olika musikstilar.
   Sedan är ju Folk at Heart en stor mötesplats för artister och konsertarrangörer som inte ska underskattas. Nu är jag varken artist eller arrangör men "Nybörjarkurs i folkmusik på munspel", "Konsten att söka pengar som kulturarbetare", "Spela femsträngad banjo" och mötet med Eva Eastwood på lördagseftermiddagen där hon tipsar om låtskrivande och musikbransch låter ju onekligen intressant.

Foto: Carina ÖsterlingStefan Murphy på Folk at Heart 2017

/ Håkan

Håkans Pop önskar ALLA Ett Gott Nytt År!

Postad: 2018-12-31 17:23
Kategori: Blogg



2019 står för dörren och Håkans Pop önskar alla läsare Ett Gott Nytt År!

Nästa år på Håkans Pop kommer att fortsätta ungefär som höstsäsongen 2018 visade upp sig. Listan över mina 50-talsfavoriter kommer räknas ned till #1 någon gång i maj. #17 står närmast på tur att avslöjas och kommer att publiceras 14 januari 2019.

Serien med mina återpublicerade intervjuer, från 1974-1994, kommer också att fortsätta varje onsdag som tidigare. Den följetongen är kronologisk och vi befinner oss just nu i 1984.

En kategori på Håkans Pop som har varit långtifrån kronologisk och helt saknat en röd musikalisk tråd är mina spontana val ur skivhyllan med vinylplattor. Jag kommer fortsätta leta skivor i vinylhyllan men ambitionen att hitta de absolut bästa skivorna kommer under våren 2019 att ändras något. Jag har ju under två och ett halvt år försökt hitta de riktiga guldkornen till skivor, album som jag kanske missade när jag på Håkans Pop under år tillbaka rangordnade mina skivor från 70-, 80- och 90-talet.
   Jag kommer rikta in mig på skivor som kanske inte är så kända, som jag inte har hört på länge eller som jag helt enkelt har glömt men som har en intressant historia att berätta. Jag kommer leta skivor mer systematiskt, börja på A första hyllan och sedan se hur långt vi kommer innan sommarlovet inträffar någon gång i maj.

Nu ser jag fram mot ett spännande nytt musikaliskt år med många både nya och nygamla upptäckter. Hoppas vi ses på Håkans Pop!



/ Håkan

2018: Melodierna jag minns

Postad: 2018-12-30 12:17
Kategori: Listor

ENSKILT STARKA LÅTAR ÄR NOG DET som mest driver mitt lyssnande av skivor. OK, jämnstarka album är givetvis en ynnest att få uppleva men ofta handlar allt om styrkan i specifika låtar. Som får mig att haja till, får mig att vakna till i det rutinmässiga lyssnandet och ibland får mig att lyssna närmare på hela det aktuella albumet. Därför är det nu, på årets sista dag, på sin plats att ägna dessa oförglömliga låtar ytterligare uppmärksamhet.
   Naturligtvis figurerade många av årets bästa låtar på årets bästa album men det fanns också starka låtar på som helhet mindre framträdande album och det var kanske ännu större glädje att på just de skivorna hitta de oförglömliga höjdpunkterna.

1. SARAH KLANG: "Demons" (från albumet "Love in the milky way")
Det var faktiskt innehållet på Sarahs fantastiska debutalbum som inspirerade mig mest till att sätta ihop en årsbästalista på årets starkaste låtar. Albumet är fyllt av underbara låtar och jag kan nästan välja vilket spår som helst från skivan och de är kvalificerade för en plats på den här listan.
   I den starka konkurrensen väljer jag avslutningslåten som kanske har hamnat lite i skuggan av det övriga materialet på albumet. Det inledande pianot sätter stämningen direkt, Sarahs modernt souliga och kraftfulla röst fyller på innan en bubblande hammond utökar arrangemanget under låtens första minut innan trummorna dunkar igång tempot och skapar en viss hitkänsla. Efter drygt två minuter tas låten ner igen, åter med enbart piano i kompet och Sarah mässar "could we do it all again" samtidigt som tempot ökar igen, orgel/piano målar soulstämmor och en hög bakgrundröst (synt?) lyfter arrangemanget till rent magiska höjder. Låten tonar sedan ut i en dryg minut och försvinner men minnet finns kvar.

2. FIRST AID KIT: "It's a shame" (från albumet "Ruins")
Systrarna Söderberg har för tredje gången i rad producerat ett album, "Ruins", som håller en exklusiv kvalité som räcker för en plats på min årsbästalista. Ballader och lugnare låtar har genom åren varit deras signum. Därför är det med glädje jag väljer en något snabbare låt från senaste albumet.
   Duon har med åren målat sina låtar med mer färger och mer instrument. På "It's a shame" är det akustiska gitarrer, orgel, piano, steelguitar och galopperande trummor som driver på bakom de sedvanligt magiska rösterna. Och just den personliga stämsången tillsammans med en enda akustisk gitarr avslutar låten så underbart stillsamt och kröner samtidigt låtens styrka.

3. DEE RANGERS: "Gotta have a good time" (från albumet "All you need tonight")
Klassisk powerpop är verkligen inte välrepresenterad på min lista över årets bästa låtar men den svenska gruppen Dee Rangers kan verkligen ämnet med bravur. På deras album finns minst tre kanonlåtar som jag inte kan sluta lyssna på. "Gotta have a good time", "Patchouli" (på svenska!) och "Nothing's changed", ingen låt tillhör de mest spelade låtarna på Spotify, är en treklöver som perfekt representerar albumet. Efter en frustrerande valsituation väljer jag den förstnämnda låten.
   Här möts energin hos exempelvis Hives med en popkänsla från heaven och arrangemanget hinner till och med presentera ett kort och vasst gitarrsolo (13 sek) på låtens blygsamma 2:45.

4. DOCENTERNA: "Tusen år" (från albumet "Kritstrecksränder och missiler")
Egentligen är det de rena rocklåtarna, de raka "London calling"-besläktade arrangemangen, som imponerar mest på Docenternas comebackalbum. Men den här låten, i en typ av halvtempo, känns ändå mest homogen på hela skivan.
   "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en fantastiskt fin inledande textrad som kryddas med en fin elektrisk kompgitarr och slidegitarr. Jocke Pihlgrens personligt präglade icke-röst, uppbackad med körer, skänker profil åt hela låtens uppbyggnad.

5. WILL COURTNEY: Too high now (från albumet "Crazy love")
Inledningen på "Too high now" är kanske en prydlig Neil Young-rip off men det är ändå fantastiskt häftig rockmusik som Will och hans band levererar. I rockkretsar har Will en ganska snäll och nästan poppig stämma men som låt är "Too high now" helt underbar poprock.
   De Neil Young-inspirerade rötterna i Wills arrangemang återkommer på flera av albumets låtar och avslutningen på "Too high now" doftar också Neil i de där galna och äventyrliga soloutflykterna på elgitarren.

6. THE JAYHAWKS: "Everybody knows" (från albumet "Back roads and abandoned motels")
Det var länge sedan jag lyssnade på en och samma nya Jayhawks-album så många gånger och jag hade flera låtar på förslag till den här listan. "Backwards women" och "Gonna be a darkness" (skriven tillsammans med Jakob Dylan) är verkligen toppar på skivan men jag väljer till slut "Everybody knows" fast titeln känns lite för använd för att uppfattas som originell.
   Gary Louris har verkligen lyckats i sitt låtskrivande. Det akustiska gitarriffet som inleder låten måste bara premieras. Jag tänker mig hur en låtskrivare som skapar något så vackert måste utbrista i ett yes! eller hurra! när han löser ekvationen med de till synes bakvända ackorden. Louris trygga stämma, det himmelska körandet bakom och en steelguitar på slutet fulländar arrangemanget när bandets kvinnliga medlem, Karen Grotberg, sedan gör entré.

7. AMERICAN AQUARIUM: "The world is on fire (från albumet "Things change")
En typisk representant på min lista. En fantastisk öppningslåt på albumet som gjorde att förhoppningar på resten av skivan nådde rent omöjliga höjder. Med en John Mellencamp-hes stämma ger sångaren och låtskrivaren BJ Barham låten en djup personlig prägel med en engagerande text och bandet avlossar ett elgitarr/steelguitar-kryddat arrangemang som avslöjar en närvarokänsla som sällan hörs på USA-producerad musik.
   Albumet i övrigt når inte alls de höjderna, möjligen med undantag av "When we were younger men". och skivan som helhet landar någonstans i opersonligt Bryan Adams-mediokra arrangemang.

8. ELLEN SUNDBERG: "Brustna drömmars boulevard" (från albumet "Du köpte min biljett")
När jag tidigare i år kommenterade jämtländskan Ellens tolkningar av Kjell Höglunds låtar påpekade jag att hans repertoar var till stor del okänd för mig. Därför kom Ellens skiva som ett uppvaknande. Och allra bäst fungerar den här smått vemodiga låten som genom ett stämningsfullt arrangemang även får mig att lyssna på texten medan Ellens röst formulerar några fina textrader ("sänk ditt huvud och höj din guard" sitter numera etsad i mitt huvud) medan arrangemanget med inledande trummor, lager av gitarrer, en smygande bas och ett snyggt keyboardsolo sammanfattar en perfekt genomförd inspelning.

9. TOMAS ANDERSSON WIJ: "Jag nådde aldrig riktigt fram till dig" (från albumet "Avsändare okänd")
Ibland kan det vara något överraskande tempo på en låt som gör att melodin och texten fastnar i mitt huvud. Just den här Andersson Wij-låten är poppigare och temposnabbare än jag tidigare har hört med honom. Smygande snabba trummor, gitarrer och keyboards i en varm omfamning och en sedvanligt berättande historia gav låten ett ständigt liv i mitt minne.

10. KAJSA GRYTT: "Kniven i hjärtat" (från albumet "Kniven i hjärtat")
Kajsas låtar lutar ofta åt det mer suggestiva än rent melodistarka och den här titellåten är inget undantag. Dessvärre väcker titeln sorgliga minnen (sättet Elliott Smith tog sitt liv) men här frodas Kajsas personlighet mer än något annat.
   Till sin hjälp får hon en stråkkvartett och en avskalad och ödesmättad gitarr som doftar mer personlig känsla än ren och skär melodisk skönhet.

/ Håkan

2018: Årets bästa konserter

Postad: 2018-12-29 09:18
Kategori: Listor

ÄNNU EN ÅRSBÄSTALISTA MED MINA KONSERTFAVORITER under året. Och det har varit lika svårt och frustrerande som alla andra år att jämföra konserter under så helt olika förutsättningar. Säg den levande människa som rättvist kan jämföra ett återförenat Wilmer X utomhus med 30000 hängivna fans framför sig med Magnus Lindberg ensam med en akustisk gitarr i en källare på Katarina Bangata på söder i Stockholm. Nåja, jag har efter moget övervägande kommit fram till följande rangordning:

Foto: Carina Österling

1. MIKAEL RAMEL BAND 22/4 Närke Kulturbryggeri, Örebro
Tillsammans med ett underbart starkt band, bland annat Kenny Håkansson och Göran Lagerberg, framförde Mikael Ramel en uppdaterad version av det 46 år gamla albumet "Till dej". Samtliga låtar från albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid några tillfällen, bland annat slutet på "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde låten på egen hand. Med underhållande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.

2. WILMER X 10/8 Malmöfestivalen
Vilken makalös comeback på hemmaplan för ett återförenat Wilmer X! I somras beskrev jag konserten som närmast en magisk upplevelse och tillsammans med en rekordpublik, 20 000 eller kanske ännu fler, blev det känslor som jag aldrig kommer att glömma. Bandet äntrade scenen på exakt utsatt tid och bjöd på en homogen och fullständigt koncentrerad konsert framför publikhavet och de hundraprocentiga hyllningarna.

3. KARIN WISTRAND & DSH5 14/2 Konserthusets foajé, Örebro
Örebro Stadsmission arrangerade en välgörenhetskonsert för stadens hemlösa och många lokala artister medverkade, en konsertkväll som egentligen bara innehöll höjdpunkter. Rutinerade Karin Wistrand och DSH5 visade upp ett välrepeterat engagemang och många intressant nyarrangerade låtar där repertoar och framförande blev en fascinerande helhet.

4. RICHARD LINDGREN BAND 12/8 Malmöfestivalen
Traditionsenligt uppträdde även Richard Lindgren med band på Malmöfestivalen. Richard är ingen vanlig singer/songwriter och när han hade sitt alldeles lysande band i ryggen levererade han en ganska makalös blandning av rock, pop och visa. Många nya låtar i repertoaren gjorde framförandet extra spännande.

5. MAGNUS LINDBERG 15/11 Twang, Stockholm
I källaren på ett fullpackat Twang badade atmosfären av förväntan när Magnus skulle bjuda på många ögonblick då närvarokänslan var hundraprocentig både på scen och i publiken. Han senaste skiva är fantastisk, "Magnus Lindbergs skörd", med ett inspirerat band i ryggen. Ensam på scen blev det lite andra förutsättningar men Magnus skriver låtar som håller i alla sammanhang. Och nya "Längesen, längesen" fungerade överraskande perfekt även akustiskt.

6. ANNA STADLING 7/7 Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik
Årets Packmopedsturné hade slimmat artistskaran något och det gav gästartisterna lite större utrymme. Anna, som gjorde sin tredje Packmopedsturné, sjöng vackrare, starkare och mer emotionellt än någonsin denna kväll. Med sitt senaste album, det mycket fina och känslostarka "Efter stormen", i bagaget fanns det många pärlor att plocka fram.

7. MARTIN HÅKAN 5/1 Folk at Heart, Örebro
Visserligen är det här ett soloprojekt med Martin Qvarfordt men tillsammans med sitt band bjöd han på ett personligt sound med både utsökta popmelodier och känsliga ballader. Öppningen på konserten var närmast en popexplosion som jag vill jämföra med Beatles i brist på något mer fantasirikt.

8. ANDERS F RÖNNBLOM 21/4 Plugged Records, Stockholm
Ett mer än oplanerat besök på årets upplaga av Record Store Day lockade oss ner i källaren på Plugged Records i Gamla Stan och ett som vi trodde kort smakprov med Anders F och ett begränsat band. Men Anders var på humör och bjöd på en timme lång konsert. Han hade en fantastisk klang i sin elgitarr när han pendlade mellan gamla och nya låtar.

9. IVORY TUSK 6/9 Live at Heart, Örebro
Jag upplevde argentinaren Ivory Tusk redan på förra årets Live at Heart och kom ihåg hans unika gitarrklang. Han återvände i år och sjöng som en viskande Steve Forbert men det som imponerade mest var hans gitarrteknik som bjöd på ett sound som fyllde "rummet".

10. RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE 30/11 Clarion Hotel, Örebro
Begränsade repetitioner kan inte hindra de här "gubbarna" att prestera sitt yttersta. Ett naturligt samspel och den kreativa lågan brann starkt under några timmar. En konsert fylld med god underhållning och spontana infall.

/ Håkan

2018: Årets bästa album

Postad: 2018-12-27 07:58
Kategori: Listor

MIN KONTAKT MED ÅRETS HIPPASTE ARTISTER och skivor har varit obefintlig. Men det är väl som det ska vara. De fyra bäst placerade skivorna på Sonics årsbästalista har jag inte hört talas om, skivan på 5:e-platsen har jag inte hört och först på 6:e-plats finns ändå ett namn (Cat Power) som jag känner igen. Men det är väl som det ska vara.
   På min egen årsbästalista är jag otroligt nöjd med att sex av tio skivor är svenskproducerade och tre av dessa ockuperar första-, andra- och tredjeplatsen.



1. MAGNUS LINDBERG: Magnus Lindbergs skörd
Magnus efterlängtade comeback på allvar motsvarar helt alla förhoppningar och alltför stora förväntningar. Med hjälp av den legendariske producenten Kjell Andersson har Magnus blivit trygg och kreativ och tacklar både rocklåtar och ballader med stort självförtroende.

2. SARAH KLANG: Love in the milky way
25-åriga Sarah Klang är med stor marginal årets debutant. "Love in the milky way" förmedlar musik, arrangemang, sound och låtar med ett nytt spännande och personligt grepp. Och med en röst som både river och smeker.

3. DOCENTERNA: Kritstrecksränder och missiler
En stor, överraskande och självklar comeback. Ur Joppe Pihlgrens mun kommer ett lekfullt språk som pendlar mellan genialt och naivt. Och bandet tuggar på som om tiden har stått still mellan Docent Döds klassiska mini-lp och nu.

4. PAUL McCARTNEY: Egypt station
"Egypt station" är McCartneys bästa album sedan 2005. Här blandar han lekfullhet med melodisk briljans i en fräsch musikalisk skrud som gjord för 2018. Den lätta och okomplicerade produktionen lyfter fram både melodier och anspråkslös lättja som inte är varken ansträngt eller modernt.

5. DEE RANGERS: All you need tonight
Energisk poprock från ny bekantskap. Bandet balanserar på gränsen mellan stark powerpop och garagerock i sitt punkenergiska sound. Härlig upptäckt.

6. FIRST AID KIT: Ruins
Klara och Johanna Söderberg uppgraderar långsamt men säkert sitt sound. Här imponerar rösterna, starkare och mognare, och duon balanserar återigen på gränsen mellan tidstrogen folkmusik, americana och pop. Ännu en fullträff!

7. ELVIS COSTELLO: Look now
Överraskande stark Costello-skiva. Poplåtarna dominerar men det finns stickspår åt både pianoballader och lite rockigare material. Hans bästa skiva på många år.

8. MARIANNE FAITHFULL: Negative capability
En väldigt lättlyssnad men också otroligt engagerande skiva. Här finns de avskalade låtarna och den bräckliga sången i all sin prakt. Samarbetet med yngre förmågor som Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan, Nick Cave och Ed Harcourt har gjort henne gott.

9. JOHN HIATT: The eclipse session
Den avslappnade atmosfären är väldigt närvarande på årets Hiatt-skiva. Soundet på skivan kan beskrivas som halvakustiskt och jag misstänker att inspelningen är gjord live i studion för den känns så nära och personlig. Hiatt har skrivit några av sina bästa låtar på väldigt länge.

10. ULF LUNDELL: Skisser
"Skisser" var otroligt tålamodskrävande när den kom. 27 låtar och två timmars lyssnande blev en tung start på något som till slut resulterade i fascination och ett oreserverat gillande. Energin finns där och jag blir imponerad av att det låter så bra på dessa hemmainspelade låtar.

Skivorna precis utanför Topp 10:
THE JAYHAWKS: Back roads and abandoned motels
OLLE UNENGE: Pensionerade hippies & tatuerade sexpack
ROSANNE CASH: She remembers everything
ANDERSON EAST: Encore
CITIZEN K: III
KAJSA GRYTT: Kniven i hjärtat
BRANDY CARLILE: By the way, I forgive you
EAGLE-EYE CHERRY: Streets of you
DOUG PAISLEY: Starter home

/ Håkan

God Jul till er ALLA!

Postad: 2018-12-24 10:50
Kategori: Jul



DARLENE LOVE! BARA NAMNET ÄR POESI och hon sjunger med en röst som en hel symfoni. En popsymfoni signerad producenten Phil Spector och av absolut bästa märke. "Christmas (baby please come home)" är den klart mest vältajmade poplåt som bör spelas varje julafton. Darlene Love sjöng på originalet 1963 men hon blev nog mest känd när hon på 80-talet började sjunga den regelbundet varje år på David Lettermans julupplaga av sin tv-show.
   Jag har under flera år på Håkans Pop hänvisat till Darlenes olika framträdanden på Letterman genom åren, exempelvis 1981, 2006 och 2012. 2014 sjöng hon lagom till jul för sista gången (se ovan) på showen. För i maj 2015 drog sig Letterman tillbaka och jultraditionen dog därmed.

BÅDE U2 OCH WEEPING WILLOWS HAR GJORT fullt godkända versioner av denna julklassiker men ingen toppar naturligtvis Darlene Love. Och hur den låter med Mariah Carey, Arvingarna (!) och Hanson (!!) vill jag inte veta. Det enda jag vill veta är att Darlene Love gör låten och arrangemanget full rättvisa. Nedan återfinns Darlenes näst sista uppträdande på Letterman från 2013.

Håkans Pop önskar GOD JUL till er ALLA!



/ Håkan

Nu är det jul(skivor) igen!

Postad: 2018-12-21 09:43
Kategori: Jul

JAG HAR UNDER DE SENASTE VECKORNA LYSSNAT mycket på julmusik. Jag har fått min dos julmusik så mycket att det nästan växer grannbarr ur näsan på mig. Jag har med åren blivit ganska skeptisk mot julmusik, de där ständigt återkommande klassiska versionerna av julevergreens är ungefär lika spännande som Kalle Anka på julafton. Men på tre av de fem nyligen utgivna julalbum med fem olika artister/grupper jag har lyssnat på är det huvudsakligen nyskrivet material med jultema i texter och titel men musikaliskt ofta lite mer respektlöst och fritt.
   Länkarna nedan leder till Spotify.


JD McPHERSON: Socks (New West)
Den amerikanske rock/rockabilly-artisten JD McPherson, "förnamnet" är för övrigt en förkortning på Jonathan David, var aktuell här för exakt ett år sedan när jag utnämnde hans förra album, "Undivided Heart & Soul" till 2017 års bästa album. En skiva som blandade upp den traditionella rock'n'roll-grytan med lite ballader och pop. Lagom till jul i år är han nästan ännu mer aktuell eftersom han har bestämt sig för att göra en skiva med enbart jullåtar.
   "Socks" släpptes 2 november och jag har lyssnat regelbundet på skivan sedan dess. Med lite distans till jultraditionerna har JD närmat sig ämnet ödmjukt och i första hand gjort en rock'n'roll-platta och i andra hand dekorerat musiken med lite jultexter. Kanske en liten protest mot julhysterin och det kommersiella...
   På bara 30 minuter presenterar JD med band tio låtar som med ett ord kan beskrivas som ren och skär rock'n'roll. Lite mer musikaliskt enkelriktad mot just 50-talets sound än förra årets fullträff men låtmässigt är det ändå varierat och ytterst välkomponerat med underhållande texter som inte upprepar det förutsägbara snälla jultemat.
   Saxofonen låter så där härligt daterad men JD sjunger så bra att det faktiskt är ett rent nöje att lyssna. Många bra låtar där "Hey skinny Santa" och "Every single Christmas" imponerar och "Holly, Carol, Candy & Joy" är skivans självklara hit.


ERIC CLAPTON: Happy Xmas (EPC Enterprises)
Rutinerade Eric Clapton har en mer grundläggande syn på skivreleaser och blir ibland också lite mer långrandig, 14 låtar på 56 minuter. Han ägnar utrymmet på skivan huvudsakligen åt covers. Med ett enda undantag, egna låten "For love on Christmas day" som är en mjuk fin låt där faktiskt pianot spelar huvudrollen i arrangemanget, är det gamla och nya covers som är skivans ryggrad. Men jag saknar en låt, John Lennons "Happy Xmas", som kunde ha blivit den naturliga titellåten.
   När det gäller albumets mest förutsägbara material, som exempelvis "White Christmas", "Silent night" och "Jingle bells", känns låtvalet knappast upphetsande. Men Eric har stöpt om arrangemangen till blues, reggae respektive en nästan sex minuter lång helt elektronisk hyllning av Avicii (!).
   Urvalet i övrigt är inte lika ospännande för han använder sig huvudsakligen av låtar som inte alls är så kända att jag nästan uppfattar dem som nya. Williams Bells "Everyday will be like a holiday" (1967) och Freddie Kings bluesiga "Christmas tears" (1961) är inte direkt söndertjatat material. Och hos mindre kände Anthony Hamilton har han hittat "Home for the holidays" och "It's Christmas" från samma inte alls gamla (2014) album.
   Soundet på flertalet låtar påminner lite om tiden när Clapton och hans band innehöll ett par tjejer i körenö. På den här skivan medverkar både hans fru och dotter vid mikrofonerna. Men ibland vältrar sig Clapton i sentimentala och snälla arrangemang, en låt heter "Sentimental moments" (1955), och blir då mer allmängiltig än det är nyttigt. Den smetiga versionen av Charley Prides "Christmas in my hometown" (1970) är nästan olyssningsbar.


THE MAVERICKS: Hey! Merry Christmas! (Mono Mundo)
Raul Malo & Co lät bandet ligga nere i tio år mellan 2003 och 2013 men ger nu regelbundet ut skivor igen. Idén till den aktuella julskivan uppstod redan förra året när bandet släppte en julsingel med två låtar som finns med här, "Christmas time (coming 'round again)" och "Christmas (baby please come home)", och tillhör topparna på albumet.
   Här finns både det 50-talsinfluerat rockiga, texmexsoundet, några smetiga ballader och klockrent poppiga låtar. För mig fungerar den sista kategorin allra bäst. En majoritet av låtarna på skivan är nyskrivna original men Mavericks ska inte skämmas för sin cover på "Christmas (baby please come home)", från Phil Spectors legendariska julalbum "A Christmas gift for you" (1963), där de släpper loss all tänkbar melodisk energi.
   Bandets egen "Santa does" har samma pophits-liknande karaktär, småinfluerad av just Spectors 60-tal, och i mina öron låter den som en klockren singelhit.
   Kanske är det några för många låtar som låter förvillande likt gamla evergreen-jullåtar, fast de är nyskrivna, som inte gör soundet så up to date. Den rock'n'roll-influerade titellåten med sitt hamrande piano kan man tro är gjord 1957 och inte 2018.
   Mavericks faller lite för kravet att vara till lags och inte störa för mycket i julens tindrande tid.


RODNEY CROWELL: Christmas everywhere (New West)
Det här är den känsligaste skivan i dagens kvintett med julskivor. Crowell började sin artistkarriär som rockare innan han blev en snäll poplåtskrivare med en underbart formulerad sångstämma. Den rösten återfinns på några låtar här men albumet, som är inspelat under lång tid vid olika tillfällen och under olika förhållanden, har en varierad och underhållande blandning. På titellåten är mixen än mer tydligt när den pendlar mellan det snabbt jazziga och bryts av med en sekvens där Texas-sångerskan Lera Lynn kommer in och drömmer sig bort till tider när John Lennon levde.
   Skivan inleds vackert och emotionellt och nästan accapella på "Clement's lament (we'll see you in the mall)". Tjejkören med Tania Hancheroffs och Kim Keyes bräckligt personliga röster ekar Carter Family och sätter tonen för hela skivan som innehåller en majoritet låtar med "Christmas" i sina titlar men musikaliskt är det övervägande konventionellt utan gnistrande bjällror. Country, ballader och lite rock.
   Förutom Lynn gästar ytterligare några damer från Texas, Brennen Leigh och poeten Mary Karr, som gör framförandet än mer intressant. Karr har skrivit "Christmas in Vidor" tillsammans med Crowell och båda reciterar berättelsen under större delen av låten. Det annorlunda greppet och dramatiskt stråkarrangemang och högljutt elgitarrsolo gör den till en av skivans höjdpunkter.
   Likt Clapton har även Crowell gjort julskivan till en familjelägenhet. På avslutningslåten "All for little girls & boys", inspelad redan i början på 80-talet, som egentligen är en demoinspelning omger sig Rodney med tre av sina då unga döttrar. Uppsluppet och glatt.


THE MONKEES: Christmas party (Rhino)
Den här skivan hade jag inte alls några förväntningar på, "dagsländan" Monkees var förutom några oförglömliga hits på 60-talet också komiker på tv, men både innehållet och framförandet är mer intressant än så. "Christmas party"-albumet fick mig att vakna och upptäcka bandets två år gamla comebackskiva "Good times!" som jag då uppenbart missade. Producerad av Fountains Of Wayne-killen Adam Schlesinger och många exklusiva låtskrivare (vad sägs om Noel Gallagher/Paul Weller?) bidrar med material.
   Den musikaliska succén med den skivan fick en fortsättning med den här julskivan. Precis som Clapton ovan innehåller Monkees-skivan några gamla så kallade klassiska obligatoriska jullåtar, "Snowfall", "Angels we have heard on high" och "Merry Christmas, baby" plus några mer moderna men ändå söndertjatade jullåtar (Paul McCartneys "Wonderful Christmastime" och Wizzards "I wish it could be Christmas every day"). Men "Christmas party" innehåller även nyskrivet material där exklusiva gäster som Weezers Rivers Cuomo, XTC:s Andy Partridge och R.E.M.:s Peter Buck imponerar med sina överraskande bidrag.
   Bandets tre originalmedlemmar, med Micky Dolenz i spetsen, är på plats plus gamla inspelningar med Davy Jones (som avled för sex år sedan) gör "Christmas party" till ett ganska homogent album. Inledningen med Partridges "Unwrap you at Christmas" och Cuomos "What would Santa do" är otroligt stark och Bucks "Christmas party" är en halvpsykedelisk pärla. Att Schlesinger och bandet sedan lyckats gräva fram Alex Chiltons "Jesus Christ" från Big Stars tredje album (1975) tillhör ju avdelningen kulturgärningar.


Det finns också några nyproducerade och nyutgivna singlar med jultema att notera:

AGONY STREET: Merry Christmas anyway (Paraply)
På ovan nämnda julalbum är det nog främst popögonblicken som är mina favoriter på de skivorna. Här fortsätter jakten på den perfekta poplåten. Klas Qvist (Citizen K) och hans kamrat Gudmundur Bragason har bildat en duo som framför sin egenskrivna "Merry Christmas anyway".
   Låt, arrangemang och sång följer mönstret som Citizen K i sina bästa stunder har visat upp på två album, det senaste "III" var aktuellt tidigare i höst, med pianot och välsång som bästa ingredienser. Vad jag förstår är väl duon en tillfällig konstellation jämförbar med helgen vi har framför oss. Dock ett helt lyckat experiment.

PHOEBE BRIDGERS: Christmas song (Dead Oceans)
23-åriga Phoebe Bridgers är ännu en amerikansk spröd röst som försöker göra sig hörd men jag upptäcker något personlig i hennes fina röst, inte bara exklusiv välsång. På ett gammalt gistet piano sjunger hon en lågmäld sång om ensamhet med klanger av känslighet.
I refrängen ("You don't have to be alone to be lonesome...") får hon sånghjälp av Jackson Browne men han gör ett nästan anonymt intryck medan stråkarrangemanget höjer tempot i låten och skänker temperament till hela framförandet..

JACK TEMPCHIN/JESSE DAYTON/RUSTY YOUNG: Jesus & Mohammed (Blue Élan)
"Peaceful easy feeling"-låtskrivaren Tempchin gjorde den här låten live redan 2012 och en mer eller mindre välarrangerad studioinspelning tre år senare. Nu har han bjudit in outlaw/country-artisten Jesse Dayton och förre Poco-legendaren Rusty Young till en avskalad och avslappnad version med akustiska gitarrer, en mandolin och en tamburin.
   Den här låten, som Tempchin har skrivit tillsammans med Bill Franklin, har väl inte textmässigt det klassiska julinnehållet men hos sångens "huvudrollsinnehavare" uppstod den värld vi lever i där religiösa stridigheter påverkar oss alla.
   Trion avlöser naturligt varandra vid mikrofonen. Tempchins skrovliga stämma, jämför med Kris Kristofferson, inleder och Daytons lätt plågade rockröst tar vid medan tjejkören fyller i. Och mot slutet av låten ansluter Youngs trygga countryrockröst.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lorne de Wolfe (1984)

Postad: 2018-12-19 07:54
Kategori: Intervjuer

LORNE DE WOLFE HADE, SOM HAN BESKRIVER i intervjun, en lång men sporadisk karriär bakom sig när Hansson de Wolfe United tog form i slutet på 70-talet. Först i Contact, tillsammans med bland annat Ted Ström, och sedan under en kort tid i gruppen Vargen som 1975 släppte albumet "I original" med nio låtar skrivna av de Wolfe.
   I Vargen sammanstrålade två medlemmar från Contact, de Wolfe och Claes Palmkvist, med Dick Hansson första gången. Den trion fortsatte samarbeta och bildade 1978 Hansson de Wolfe United som ett rent studioprojekt vid sidan av sina civila jobb med grafisk formgivning, reklam och konst.
   1979 kom gruppens första album, "Iskalla killen (full av mänsklig värme)", som följdes av "Existens-maximum" (1981) och "Yes box allright" (1982) innan trion hösten 1982 bestämde sig för att turnera med en omsorgsfull kompgrupp i ryggen. Det skulle upprepas flera gånger under 80-talet och vid samtliga tillfällen besöktes Örebro, 1982, 1984 (när nedanstående intervju gjordes) och 1986. Inför varje turné släpptes ett album och 1984 var "Container" precis aktuellt när bandet gav sig ut på vägarna.
   Redan när turnén annonserades ut i februari 1984 gjorde jag en liten telefonintervju med Lorne de Wolfe som förklarade att "Första turnén (1982) var en prövning där vi ville visa var vi stod i konsertsammanhang. Den här gången känns det allvarligare men vi vill fortfarande hålla det på en lekfull nivå".
   Jag träffade Lorne för intervju i samband med konserten på Idrottshuset i Örebro. Mellan soundcheck och konsert fick jag min lilla pratstund med ledaren för det band som förutom ovannämnda Hansson och Palmkvist också innehöll Jonas Isacsson: gitarr, Anders Neglin, piano/synthar, Ulf Andersson, saxofon, Magnus Persson, trummor, och Sam Bengtsson, bas.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 1984.

Lorne de Wolfe om sin och Uniteds chosefria musik:
MED EN OERHÖRD KÄNSLA I HJÄRTAT


LORNE DE WOLFE BEFINNER SIG SOM MEST i strålkastarljuset. Han är den centrala blickpunkten i Hansson de Wolfe United, en mycket udda svensk musikprodukt som gått från att vara enbart ett skivprojekt till turnégrupp utan att förlora varken innerlighet eller publik. I Örebro i torsdags kväll inledde gruppen andra halvlek på den pågående turnén som lockat lika mycket folk som den uppmärksammade debutturnén förra hösten.
   För Lorne är turnerandet inget nytt. Redan för fjorton år sedan befann han sig på ständig turné med Contact där han spelade bas. I ett Sverige som då dominerades av musikrörelsen var den gruppen ett stort namn med "hits" som "Hon kom över mon" och "Fyrvaktarens dotter". Låtar som Lorne var med och skrev.
   - Vi existerade mellan 1970 och 1972 men det verkar nu som en hel evighet sedan, säger Lorne och minns en spelning i Örebro Konserthus hösten 1971.
   Efter Contact fortsatte Lorne jobba tillsammans med en annan medlem, Claes Palmkvist, numera United, på Europafilms skivbolag som producenter och träffade där konstnären Dick Hansson. Redan för tio år sedan bildades det som så småningom skulle bli Hansson de Wolfe United.
   De började skriva låtar ihop och spelade också in ett album under namnet Vargen som kom ut samma dag som skivbolaget lades ner 1976.
   Därefter bildades en arbetsgrupp med de Wolfe, Hansson, Palmkvist och Ingrid Munthe (Lornes fru) som skrev texter eller uppslag och stämningar.
   1979 hade arbetsgruppens jobb resulterat i Hansson de Wolfe United och inspelningen av deras första album började.
   - Dick och jag spelar många instrument själva och gör grunderna i studion innan musikerna kallas in en i taget. Så gjorde vi de tre första skivorna så bandet som medverkar på skivorna kände inte varandra förrän vi skulle göra första turnén.
   Bandet i övrigt består av rutinerade studiomusiker som alla är översållade av arbete. Trummisen Magnus Persson och basisten Sam Bengtsson stack till exempel direkt till Stockholm för studioarbete efter konserten i torsdags. Jonas Isacsson, gitarristen, spelar på ett nytt Eva Dahlgren-album i maj.
   Kärntruppen i Hansson de Wolfe United är däremot endast deltidmusiker med civila arbeten, Lorne och Claes jobbar på en annonsbyrå och Dick är konstnär.
   - Att som artist ha ett heltidsjobb ger stor frihet åt musiken. Man är inte lika beroende av framgångar och succéer.
   På en fråga om inte publiken är överdrivet stillsam på konserterna med United, svarade Lorne:
   - Publiken är väl i viss mån som oss själva. Inga yviga gester fast man i hjärtat känner oerhört mycket. Slöhet kan också betyda eftertanke.
   Texterna Lorne sjunger har ofta ett positivt och mänskligt budskap utan att bli schablonmässigt sirapsdränkta.
   - Bland alla negativa trender och djupsinnigheter måste man intala sig att det inte går åt helvete. Det finns hopp om livet och kärleken, sade Lorne avslutningsvis. En man med ovanligt mänskliga åsikter.

/ Håkan

50-tal: #20. "Leave my kitten alone" (1959)

Postad: 2018-12-17 07:58
Kategori: 50-talets bästa



LITTLE WILLIE JOHN
Leave my kitten alone

(King)

MANNEN MED DET LEGENDARISKA NAMNET Little Willie John spelar dagens huvudroll på plats nr 20 i min historiska genomgång av 50-talets bästa musik. Jag är i ämnet personligen ute på tunn is ty jag har inga eller få levande minnen av det decenniets musik. Jag har lärt mig genom att lyssna på covers i över 50 år, läsa välberättade anekdoter och historier och har plöjt genom ett stort antal böcker. Jag har genom åren lärt mig uppskatta musiken och lägga namn på minnet men jag har inte automatiskt någon detaljerad kunskap om 50-talets musikhistoria. Därför gräver jag djupt, lyssnar igen, jämför och rangordnar och har till slut sammanställt en lista på mina absolut bästa 50-talsfavoriter. Och nu har jag kommit till Little Willie John.
   Det är omöjligt att komma förbi namnet Little Willie John. Några legendariska klassiker har han på sitt samvete, ett stort antal singlar släppte han på 50-talet och hans liv är fyllt med dramatiska detaljer av vilka några är noggrant nedskrivna och sedvanligt intressant återberättade av Lennart Persson i boken "Sånger om sex, Gud och ond bråd död".
   Lennart ägnar ett kapitel i boken åt låten "Fever" (1956), Little Willies största hitlåt, men jag är personligen inte så imponerad av just den låten, snarare ganska trött på en låt som har dansat runt i mitt huvud i många, många år med många, många olika artister. En så kallad evergreen som för mig inte symboliserar det bästa från 50-talet.
   Men Little Willie John, eller William Edward John som han föddes som, gjorde så mycket mer och i mina öron så mycket bättre musik. I grund och botten tillhörde Willie decenniets bluesgeneration och många låtar tillhör den lite upprepande ickeoriginella genren och sällan så bra som "Need your love so bad", ännu en klassiker i Little Willie Johns karriär. Ingen har väl missat Fleetwood Macs cover på gruppens andra singel 1968.
   Det var även Little Willies andra singel 1955 där han ofta får credit som låtskrivare men egentligen var det hans bror Mertis John Jr som skrev låten. När singeln återutgavs 1961 var låtskrivarnamnet korrigerat.
   Det som i folkmun ofta kallas Little Willie John-låtar är väldigt sällan egna originallåtar. Inte ens "Fever", som skrevs av John Davenport (pseudonym för Otis Blackwell) och Eddie Cooley, hade han ett finger med i låtskrivandet. Däremot är han till en tredjedel ansvarig för låten som är min största Little Willie John-favorit, "Leave my kitten alone" från 1959.
   Titeln råkar låta som en barnvisa men är sannerligen rock and roll av absolut bästa märke. Bluesnyanserna, som var så vanligt förekommande i Li9ttle Willies övriga 50-talsproduktion, är nedtonade och det svänger grymt och respektlöst om både låt och framförande med Mickey Baker på gitarr. Enligt originalskivetiketten skrev Willie låten med sångaren Titus Turner och hans låtskrivarpartner James McDougal men på senare upplagor, exempelvis 1961-hitversionen med Johnny Preston, har Johns credit försvunnit.
   Det var just den amerikanske sångaren Johnny Prestons svaga lite komiska tolkning som tidigt fick Beatles intresserad av "Leave my kitten alone". Under 1961 och 1962 fanns låten med i bandets scenrepertoar och 14 augusti 1964 spelade Beatles in låten. Fem tagningar och en helt acceptabel slutprodukt men den gavs inte ut - förrän 1995 på "Anthology 1". Det var där jag på allvar upptäckte låten ty John Lennons framförande är klockrent underbart men når ändå inte upp till Little Willie Johns originalinspelning från 1959.
   En annan påverkande faktor för att "Leave my kitten alone" finns med på min 50-lista är Peter LeMarcs låt "Little Willie John" från 1991. Peter har skrivit en sedvanligt stark text om relationen till en tjej som älskade en Little Willie John-låt. Han avslutar låten med att sjunga några strofer från "Talk to me, talk to me" och "Need your love so bad".
   30 år gammal avled Little Willie John 26 maj 1968 efter en hjärtattack.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (406)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Håkan Gustavsson 13/01: Kanonplatta - fattar inte hur jag har missat det här? Wilmer X referenserna är k...

Sigge Lake 5/01: Jag köpte en dubbelcdskiva på Röda korset i Kalmar. The songs of Lennon & McCaet...

Bubba 30/12: Jayhawks låt ”Gonna be a darkness” är väl skriven ihop med Jakob Dylan, inte den...

Johan 30/12: Bra lista Håkan, här är mins 22 bästa: Primal Scream - Give Out But Don’t Giv...

Timmy Petersson 17/12: Såhär 12 år senare... men Lalla Hansson har ju även gjort fler bra översättnin...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.