Tidigare blogginlägg

INTERVJUER 74-94: Robert Fripp (1979)

Postad: 2018-09-05 07:59
Kategori: Intervjuer

17 MAJ 1979 UPPLEVDE JAG DET MEST absurda konsertögonblicket jag någonsin varit med om. En konsert för inbjudna i ett rum under hotell Malmen på söder i Stockholm. Robert Fripp, som då jobbat med alla från Eno, David Bowie till Peter Gabriel, spelade gitarr genom två rullbandspelare och fick fram ljud (osäkert om det går att kalla det musik) som lät långt bortom 1984.
   I samband med Fripps då aktuella album "Exposure" (1979), ofattbart hans första soloalbum, gjorde han en turné ensam med sin Gibson-gitarr och två rullbandspelare. Intervjun nedan var egentligen en föreställning i ett rum under hotell Malmen som gränsade till nattklubben/konsertstället med samma namn. Där fick han möjlighet att berätta om sig själv, sina framtida planer och musikaliskt visa prov på sina avancerade musikkonster.
   På skivan samarbetade han med många av sina musikaliska vänner, exempelvis Peter Gabriel, Daryl Hall, Peter Hammill, Phil Collins och Eno, men på turnén runt Europa var han själv. Det här speciella ljudet han framkallade kom att kallas Frippertronics.
   1979 hade Fripp en lång karriär bakom sig. Först som ledare av King Crimson i många olika konstellationer från 1969 till 1974. Under hela 70-talet hade han varit flitig gäst på album med bland annat Eno, Peter Gabriel, Blondie ("Parallel lines") och på David Bowies klassiska "Heroes".
   På vägen från intervjun/föreställningen hamnade jag i hissen upp tillsammans med Sveriges Radios legendariska röst Lennart Wretlind...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1979.

FRIPP GÖR COMEBACK

ROBERT FRIPP HAR ETT OVANLIGT TILLVÄGAGÅNGSSÄTT att presentera sig och visa upp sin musik. I England åker han runt på pizzerior och i skivaffärer och pluggar in sin gitarr och ut strömmar massor av hans personliga musik.
   När han ger sig ut i Europa blir det på speciella skivbolagsarrangemang. Vi var några stycken som samlades i en mindre lokal på Malmen i Stockholm i torsdags för att övervara den svenska avdelningen av PR-turnén för hans nya skiva ”Exposure” och fortsättningen av hans planerade trilogi ”The drive to 1981”.
   Engelsmannen Robert Fripp har, för att använda ett slitet uttryck, ett gediget förflutet i engelsk rockmusik i det tidiga 70-talet innan han, samtidigt som hans grupp King Crimson splittrades 1974, drog sig tillbaka från den kommersiella musikindustrin. Trött och besviken på den utveckling som innebar större och större anläggningar och mindre och mindre publikkontakt.
   - Publik på 200-250 personer är lagom. Hellre uppträder jag på fler konserter på samma ställe än gömmer mig bakom utrustning, anläggningar och hög volym.
   1977 fick han smak på musiken igen när han turnerade med Peter Gabriel och hjälpte honom med hans första solo-album. Och förra sommaren bestämde sig Fripp för en definitiv comeback.
   - Då bestämde jag mig för en treårskampanj som i huvudsak handlar om en trilogi album. Den just släppta ”Exposure”, med rockmusik, ”Frippertronics”, som jag just nu reser omkring och spelar, och slutligen ”Discotronics” som jag fortfarande skriver på.
   Fripp visar tydliga prov på ”Frippertronics”-musik. En gitarr, två rullbandspelare, en förstärkare och några högtalare är vad som behövs. Gitarrljudet korsas över bandspelarna fram och tillbaka så det blir ett glidande nästan stråkliknande ljud. Som han sedan korrigerar med nya gitarrtoner.
   Han visar grunderna och hemligheten bakom soundet som många konstnärliga rockgrupper och artister använder. Genesis, Yes och Mike Oldfield är några. Det är imponerande och mycket intressant.
   Fripp, som var en mycket sympatisk gentleman med ett rart och naturligt flin, berättade vidare om skivan han producerade åt Daryl Hall som Halls bolag (RCA) avfärdade som ”strange” och stoppade den, hur han fick uppslaget till ”NY3” genom att spela in (han är mycket för bandinspelningar denne Fripp) familjegräl hos grannarna i New York och filmplanerna med Debbie Harry som inte är riktigt spikade, men troligen spelar han själv den manlige huvudrollen.
   Ingående berättade han också om Sherbourne-tiden där läror om religion och filosofi fick honom på benen efter en tid av kraftlöshetoch övergiven kärlek. Raffinerade praktiska metoder gjorde att det var en hård men också välbehövlig tid.
   Berättade alltså den öppenhjärtiga Robert Fripp mellan de omskakande tonerna han pressade fram från sin mörkbruna Gibson-gitarr.

/ Håkan

"III"

Postad: 2018-09-04 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



CITIZEN K
III
(Paraply/Hemifrån)


MANNEN MED DEN SPRUDLANDE KREATIVITETEN är tillbaka. Klas Qvist, eller alter egot Citizen K, tog mig på sängen med sin förra skiva, dubbelalbumet "Second thoughts", och den här gången är jag mer förberedd. Det rena överraskningsmomentet är nu ersatt av spännande förväntan mixad med krav på samma popfyrverkeri i låtar och arrangemang. På nya albumet "III" är det inget som tyder på att skaparlusten, ambitionen att bjuda på en extremt genomarbetad produktion och det genuina låtsnickeriet har naggats i kanten. "III" är till formen ett mer konventionellt album, 13 låtar, men är lika underhållande och omväxlande som föregångaren.
   Det här är huvudsakligen popmusik av klassisk prägel, från låtskrivandet till själva utförandet, där det i högsta grad är accepterat att låna små delikata detaljer eller oblygt "stjäla" några takter eller något specifikt sound från pophistorien. I recensionen av hans förra skiva hänvisade jag till ekon av Pink Floyd, 10cc och Beatles och de jämförelserna är mer eller mindre uppenbara även här utan att på något sätt vara störande eller förminska artistens personlighet. Ringo Starr-trummorna och "Shine on you crazy diamond"-introt roar mer än det stör.
   Utan att dissekera soundet allt för mycket hör jag däremot klanger av genuint låtskrivande i Klas Qvists sätt att skapa sina låtverk. Där han i mina öron närmar sig klassisk evergreenstyrka jämförbart med Brian Wilsons och Jim Webbs låtmaterial. De genomarbetade och ofta dubblerade rösterna doftar givetvis Beach Boys och hade Wilson idag producerat några av de här låtarna hade de höjts till skyarna som "geniets återkomst".
   Mina associationer till klassiska låtskrivarnamn inkluderar känslan av filmmusik som ibland överfaller mig när jag lyssnar på skivan. Ett par instrumentallåtar förstärker de tankarna och i några av de mer svepande arrangemangen låter "III" som ett ovanligt melodiskt soundtrack.
   Qvist spelar i stort sett alla instrument utom trummor på skivan och själva inspelningarna måste ha varit ett extremt och tålamodskrävande arbete. Keyboards och gitarrerna, både akustiska och elektriska, är så smakfullt anpassade varandra att det ibland framkallar en viss livekänsla.
   En ambitiös kvalitetsnivå kan ju snubblande nära bakbinda kreativiteten men den ambitiöse Qvist håller sig på rätt sida anständigheten och låter tack och lov melodierna framträda allra mest. Effekter och gränslös leklust har inte tagit över studioarbetet utan dekorerar och förstärker text, musik och produktion.
   Den instrumentala "Welcome abroad" inleder albumet och det kanske inte var det mest kommersiella beslutet på skivan. Som om "Flying" skulle vara startskottet på "Sgt Pepper"-albumet...
   Men redan på andra låten, "True companions", är popkänslan total. Som en osannolik mix av Brian Wilson/10cc och sedan följer de poppiga höjdpunkterna med jämna mellanrum på albumet. "Let this be love", "Oceans call", "Cancelled flight", "Once you had", och "Piano in the rain" är alla singelpotentiella låtar tillsammans med den officiella singellåten "How are you gonna handle it?".
   Förutom en tveklös melodisk känsla innehåller Citizen K:s pop också den viktiga ingrediensen vemod som gör balansen perfekt. Allra mest på "And you danced all night" som har skivans tydligaste Jimmy Webb-undertoner.

/ Håkan

50-tal: #35. "Do you want to dance" (1958)

Postad: 2018-09-03 07:53
Kategori: 50-talets bästa



BOBBY FREEMAN
Do you want to dance

(Josie)

NÄR DEN HÄR FANTASTISKA LÅTEN nådde mina öron första gången, 10 april 1965 på Tio i Topp, var det The Beach Boys coverversion som gjorde stort intryck. Då hette den "Do you wanna dance?" med frågetecken och var en i mina öron perfekt Beach Boys-låt där Dennis Wilson gjorde debut vid mikrofonen. Efter sju raka listnoterade originallåtar från Beach Boys, som "Surfer girl", "Fun, fun, fun", och "I get around", tog jag då för givet att "Do you wanna dance?" var ytterligare en. Speciellt som den följde danstemat från gruppens föregående singel, "Dance, dance, dance".
   Jag hade då ingen kunskap om låtens historia. Och jag hade även missat låten när den i Cliff Richard & the Shadows version låg 15 veckor, inklusive en vecka som nummer ett, på Tio i Topp sommaren 1962. Cliffs inspelning var ursprungligen en singel-b-sida.
   Men vi tar oss alltså tillbaka till 1958 när originalet gavs ut av killen som också skrev den, Bobby Freeman, pianist, sångare och låtskrivare. Under den strikt korrekta titeln "Do you want to dance" var det dessutom Bobbys solodebutsingel.
   Trots sin ringa ålder, 17 år, hade Bobby redan en lång erfarenhet som tenorsångare i doo-wop-gruppen The Romancers som släppte två singlar 1956, "This is goodbye" och "I still remember".. Efter Romancers bildade Bobby en egen grupp, The Vocaleers, och började skriva låtar. Som pianist var han influerad av Little Richard och Fats Domino och fick förfrågningar på låtar. Då presenterade han "Do you want to dance", och fick direkt skivkontrakt som soloartist.
   Det går lätt att höra att Bobby influerats av Little Richard men samtidigt är "Do you want to dance" en klassisk och odödlig rocklåt som överlevt alla decennier sedan 1958. Inte minst via ett otal coverversioner av exempelvis Del Shannon, Johnny Rivers, John Lennon (på "Rock'n'roll") och Svenne & Lotta.
   Redan samma år som Bobby Freeman nådde 5:e-platsen på USA-listan med sin solodebut gav han ut sitt första album och hade då döpt om sin hit till det lite mer vardagliga "Do you wanna dance?" som också blev titeln på hela albumet.
   Bobby Freemans namn är starkt förknippat med begreppet one-hit-wonder, ty "Do you want to dance" är hans överlägset mest kända låt, men 1964 fick han faktiskt en lika stor hit med "C'mon and swim". Då hade Bobby sedan länge slutat skriva låtar och var i händerna på producenten Sylvester Stewart (Sly Stone) , som också skrev låten, och det nya heta skivbolaget Autumn.
   Bobby hade alltså svårt att följa upp "Do you want to dance". Fick fortsatt förtroende som låtskrivare men hans kvalitéer på det området planade ut ganska snabbt. Hans andra singel "Betty Lou got a new pair of shoes" ekar alldeles för mycket Little Richard och låttiteln upprepas i all evighet. Men det hindrade inte Neil Young 1983 att spela in låten till sitt så kallade rockabillyalbum "Everybody's rockin'".
   På Bobbys tredje singel blev det riktigt patetiskt, "Need your love" är en smetig soulballad i The Platters då populära anda. Resten av hans karriär handlade det om covers och till och med evergreens, "When you're smiling" och "Ebb tide".
   76 år gammal avled Bobby Freeman 28 januari 2017 av naturliga orsaker.

/ Håkan

Sommarens bästa musik

Postad: 2018-09-01 09:12
Kategori: Skiv-recensioner

RUBRIKEN KANSKE LOVAR FÖR MYCKET för jag har verkligen inte hört all musik som släpptes under den rekordheta sommaren. Däremot nosade jag under sommarmånaderna, när hettan hindrade djupare musiklyssning, upp några favoriter som jag nu sent omsider lyssnat närmare på.

RAYLAND BAXTER: Wide awake
Nashvilles Rayland Baxter gästade Örebro 2016 och överraskade stort med sin personliga poprock. Nya albumet är en lika stor överraskning om än lite ojämn med spridda toppar. Inledningstextraden "Maybe I was born sick" gör att jag jämför med Randy Newman men det är i den melodiska poprocken Rayland har sin hemvist. Ofta med en twist som gör att hans låtar skiljer sig från mängden. Exempelvis är "Angeline" en låt som stenhårt sätter sig i hjärnan.

RAY DAVIES: Our country: Americana act 2
Som albumtiteln skvallrar om är den här skivan en tydlig uppföljare till förra årets "Americana" som helt rättvist hamnade på min årsbästalista. Nu 74-årige Ray har nu upprepat det musikaliska receptet från förra skivan, med flera lågmälda och melodiska höjdpunkter, men har också valt att utöka de konventionella låtarna med talade inslag och reciterade sekvenser som berättar hans autentiska historia.
   Det är naturligtvis intressant att höra berättelserna från mannen själv - vid första genomlysningen. Men replikerna är ofta sammanvävda med låtarna och kan inte programmeras bort. Däremot går det inte att undgå den typiska engelsmannens känsla för melodiska mästerverk i låtar som titellåten, "The invaders", "The getaway", "We will get there" och "The big guy". Som på förra skivan är det amerikanska The Jayhawks som kompar och gör det snyggt och avvägt.

THE JAYHAWKS: Back roads and abandoned motels
Ja, Jayhawks släppte själva också ett album i somras och skivan, med den långa och pretentiösa titeln, har "snurrat" mer regelbundet än det mesta unde de senaste månaderna. Vid första kontakten med skivan uppfattade jag den som lite snäll, allmänt poppig men opersonlig. Under upprepade lyssningar har materialet växt, soundet mognat och flera låtar har blivit stora favoriter. Under Jayhawks år utan Mark Olson vid Gary Louris sida har som helhet varit sämre och visst saknar jag fortfarande Olson i gruppen.
   Men här har Louris växt till sig ordentligt. Albumet är till stor del material som han har skrivit tillsammans med andra artister, som exempelvis Dixie Chicks, Jakob Dylan och Natalie Merchant, som också har spelat in låtarna tidigare. De inspelningarna är okända för mig så jag uppfattar materialet på nya Jayhawks-skivan som original och av högsta kvalité. Några låtar, "Everybody knows", "Backwards women" och Dylan-samarbetet "Gonna be a darkness" tillhör faktiskt all time high för Louris.

ISRAEL NASH: Lifted
Taggtrådsgitarren och det allmänt tuffa soundet är numera så gott som bortstädat från Israel Nashs framtoning. Det började redan på förra skivan, "Silver season", och har blivit än mer tydligt på den nya. Här har Israel betonat atmosfären och lyft den mot bokstavligen svindlande himmelska höjder. Men i utsvävningarna har han inte glömt melodierna som ligger tydliga och konkreta under de luftiga arrangemangen.
   Som vanligt är skivan inspelad hemma hos Israel i Texas, strax utanför Austin, men soundet påminner ibland om solbränd västkustmusik med rena Beach Boys-körer och stråkarrangemang som ingredienser. Ändå är det några av de jordnära låtarna, "Lucky ones" och "Spiritfalls", som jag gärna återvänder till.

AMERICAN AQUARIUM: Things change
Den här skivan är ännu en representant i kategorin som inleds så fantastiskt övertygande men snart närmar sig en ganska normal nivå och mot slutet blir det några för många countryflörtar för att jag ska kunna uppfatta albumet som helgjutet. Ojämnt album med andra ord.
   Men startskottet "The world is on fire" är en av sommarens absoluta toppar (i konkurrens med ovannämnda Rayland Baxter-låt) där gruppens ledare BJ Barham, sångare och låtskrivare, befinner sig där i nivå med John Couglar Mellencamp när han var som bäst för drygt 30 år sedan. Underbart rockigt arrangemang med steelguitar och elektrisk gitarr väver magi i musik.
   Efter ytterligare några hyfsade låtar, "When we were younger men" och titellåten, förvandlas skivan till allmängiltig Bryan Adams-rock. Och de countryinfluerade låtarna mot slutet är ganska malplacerade.

/ Håkan

I min skivhylla: Dan Hylander

Postad: 2018-08-31 07:54
Kategori: I min skivhylla



DAN HYLANDER & KOSMONAUT: Café Sorgenfri (Amalthea AM 65)

Release:
April 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Dan Hylanders "Kung av onsdag" (1986) och "Lycklig måne" (1990).

JAG HAR UNDER DENNA HETA SOMMAR lyssnat igenom några av Dan Hylanders 80-talsalbum för att försöka hitta skivan som kvalitetsmässigt i någon mån kan mäta sig med "Calypso" (1983) som jag för drygt tio år sedan utnämnde till skåningens bästa 80-talsplatta. Det blev ett oväntat tufft uppdrag att lyssna igenom drygt 30 år gamla skivor, som mer eller mindre var formade av den tidens sound, men det var också en välkommen återblick i minnen och låtmaterial som då låg mig väldigt varmt om hjärtat.
   Jag har i det här sammanhanget lämnat rockskivorna "September" (1981) och livealbumet "Bella notte" (1982) utanför närmare bedömning ty de tillhör liksom en annan tid, en annan epok. Raj Montana Bands sättning hade så dags inte riktigt satt sig och det som skulle bli deras 80-talssound låg ännu så länge i sin linda. Men de albumen var ytterst älskvärda då och är det fortfarande. Nej, idag koncentrerar jag mig på allt efter "Calypso" som jag betraktar som det breda genombrottet för Dan och hans band.
   Hylanders "...om änglar & sjakaler", som kom hösten 1984, skulle bli sista samarbetet mellan Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band och jag, och många med mig, laddade för något stort och legendariskt men blev lite besviken. Bakom det sedvanligt stilfulla Kjell Andersson-omslaget fanns ett tunnare sound som strök lyssnaren medhårs och hammondorgeln var till stor del ersatt av skimrande syntar.
   Efter Raj Montana Bands nedläggning i december 1984 ombildade Hylander sitt kompband helt och hållet. På toppen av sin kommersiella karriär visste resurserna inga gränser. På "Kung av onsdag" (1986) fick ett åttamannaband, nu under namnet Kosmonaut, med dubblerade musiker på nästan varje position fick symbolisera det pompösa, keyboardsbaserade och slamriga 80-talssoundet. Hylanders späda röst försvann bland maskiner, ekon och överdrivna arrangemang.
   De något besvikna och stundtals negativa synpunkterna på de båda albumen var mina egna när skivorna släpptes. Det ska erkännas att jag nu, under sommarens återblick, inte uppfattar skivorna som fullt så katastrofala eller problematiska i sin helhet. De går uppenbart att lyssna på även idag utan att få allergiska utslag.
   Detta leder oss till dagens huvudroll på grammofontallriken, "Café Sorgenfri", där Hylander märkbart har sänkt ambitionerna, trimmat ner kompet och till stor del skalat av arrangemangen. Drygt 30 år efter release tycker jag både innehåll, sound och produktion överlevt decennierna med överraskande godkänt resultat utan att på något sätt överträffa Hylanders tidiga 80-talsskivor.

KVAR FRÅN DET ÖVERAMBITIÖSA KOMPBANDET Kosmonaut finns här bara två man, gitarristen och mycket annat Henrik Janson och trummisen Åke Sundqvist, och teknikern Pontus Olsson, som hade jobbat med Hylander sedan 1979, är officiell medlem i kvartetten. Utanför den konstellationen medverkar några gästmusiker som Bengt Blomgren, Svante Persson, danske jazztrumpetaren Palle Mikkelborg, tre blåsare och faktiskt Jan Schaffer i slutet på en låt.
   I den sedvanliga kören bakom Hylander återfinns ett antal prominenta profiler, som Py Bäckman, Tomas Ledin, Mats Ronander och Mikael Rickfors, men det är inget som överarbetas enligt den tidens modell. Allt är till stor del delikata detaljer men inget överflöd i arrangemangen.
   OK, vid något tillfälle ("Jag har charm") flörtar Dan Hylander lite med discopubliken och på den catchy och refrängstarka "544 832" gränsar det nästan till schlager men blåsarrangemanget där ovannämnda Mikkelborg gör ett suveränt solo suddar ut seriösa jämförelser.
   Innan jag den här sommaren återvände till "Café Sorgenfri" hade jag genomgående positiva vibrationer kring albumet. När jag nu har lyssnat närmare mer koncentrerat har jag fått några nygamla favoriter bland materialet som uppenbart fortfarande håller, över 30 år efter inspelning.
   "Vackra förlorare" och "Bara en man" är en stark, poppig och melodisk inledning på albumet men låtarna jag mest gärna återvänder till har ett något lägre och personligare tempo. "Läppstift på ett glas", återigen med dansken Mikkelborg på skönt sordinerad trumpet, och den växande "Epilog" är både snygga och effektiva ballader.
   Liksom mycket av de smakfulla detaljerna på skivan presenteras "Café Sorgenfri" visuellt på skivomslaget på ett mycket delikat sätt via miljön, färgerna och den tidlösa inramningen. Omslagsbilderna är hämtade från den danska restaurangen med samma namn som albumtiteln. I Denise Grünsteins fotografier vilar ett tidlöst lugn som jag tycker påverkar lyssnaren i en positiv riktning. En ovanligt välkammad Dan Hylander sitter med en betald nota, vid ett bord med några flaskor Tuborg Grön och strax bakom står ett gammalt och slitet piano.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Steve Gibbons (1979)

Postad: 2018-08-29 07:58
Kategori: Intervjuer

RUTINERADE ENGELSMANNEN STEVE GIBBONS hade haft en nästan onaturligt lång karriär bakom sig, till stor del utan större rubriker, när det hösten 1978 plötsligt exploderade. "Down in the bunker" väckte uppmärksamhet (låg ett halvår på Topplistan och sålde 100 000 ex bara i Sverige!), en konsert på Club Malmen i Stockholm blev startskottet (13 november, jag var där!), svensk tv vaknade (17 november, Häftig Fredag!) och den helt utsålda svenska vårturnén 1979 nådde Örebro 4 april.
   Birmingham-sonen Steve var 37 år när genombrottet kom. En anmärkningsvärt hög ålder i en redan då åldersfixerad popbransch. Själv var jag 26 år och uppfattade den mogne "åldermannen" Steve med stor respekt när jag mötte honom strax efter konserten i Örebro Konserthus. Jag ville naturligtvis prata om den långa karriären, hur hans artistbana startade redan 1960 i gruppen Dominettes, medan han ville njuta av de aktuella framgångarna. Men jag tyckte den långa historien som på 60-talet fortsatte i The Ugly's med ett antal singlar, det korta mellanspelet i superbandet Balls 1970, soloskivan "Short stories" (1971) och inhoppet i Idle Race som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band) var minst lika viktig.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/4 1979.

Först höll turnén på att gå i stöpet
NU GÖR STEVE GIBBONS STOR SUCCÉ I SVERIGE


- VI ÄR OTROLIGT GLADA FÖR DE FANTASTISKA framgångar vi nått i Sverige på senare tid, berättar en lugn och sansad Steve Gibbons, när jag träffar honom bara några minuter efter den otroliga slutforceringen vid konserten i Örebro.
   Gruppen har spelat över fyra år som samlad enhet men väntar fortfarande på sitt definitiva genombrott i England. Har länge uppskattats som livegrupp men skivorna har ”bara” sålt normalt,.
   Jag är klart missnöjd med skivförsäljningen i England men det som händer här och i Tyskland är desto roligare. Även i Norge, som vi närmast kommer ifrån, börjar framgångarna komma. Konserten i Oslo var en knockout.
   Den avgörande kicken i Sverige kom i höstas. Först LP:n "Down in the bunker" som fick ett fint mottagande och sedan den beryktade showen på Malmen I Stockholm i november som många (även Allehanda) uppmärksammade. Skivförsäljningen satte fart och tv blev intresserade.
   Så det var ingen överraskning att turnén var efterlängtad och efterfrågad. Utsåld på alla platser från Lund till Varberg på den veckolånga Sverige-(och Oslo)turnén. Och de trivs här.
   - Vi beräknar att vara tillbaka i sommar och göra ytterligare en turné. Möjligen i era folkparker då jag gillar publik som står och dansar.
   Men kvällens konsert var väl ovanligt lugn?
   - Det är svårt i konsertlokaler med bänkar och folk som skymmer. Jag föredrar helst småklubbar och pubar där stämningen blir gemytligare men huvudsaken är att inte lokalen är så stor att man tappar kontakten med publiken.
   - Brist på bra lokaler är det överallt. Även i stora Birmingham har det alltid varit svårt med lämpliga rockklubbar. Stan har fostrat många stjärnartister men speltillfällen har saknats för mindre kända namn.
   Hela Sverigeturnén höll på att gå i stöpet för en dryg vecka sedan. Gitarristen Bob Wilson råkade i dispyt med en cigarettautomat i Tyskland och skadade handen så illa att han måste opereras.
   - Första reaktionen var att ställa in hela turnén. Men efter moget övervägande fortsatte vi med Dave Carroll som sologitarrist medan jag själv spelar mer kompgitarr än vanligt.

RESULTATET BLEV DÄRMED ETT MER ROCKIGT sound, jordnära och ibland bullrigt.
   - Med anledning av Bobs frånvaro använder vi nu inte piano (som han också spelar) och Dave har därför heller ingen möjlighet att spela steelguitar. Därav avsaknaden av finstämda och mjuka låtar som ”Big J C”.
   Din kärlek till gamla hederliga rock’n’roll-låtar går inte att ta miste på?
   - Eftersom jag är uppvuxen i slutet av 50-talet är det ofrånkomligt att inte ha inspirerats av de gamla rockhjältarna Chuck Berry, Gene Vincent och Jerry Lee Lewis. Själv var jag då en stor fantast av Lonnie Donegans skifflemusik och mitt första instrument var en banjo som köptes för dyra pengar.
   Dina ”storysongs” har stora likheter med Coasters och Drifters för tjugo år sedan?
   - Jerry Leiber och Mike Stoller, som skrev de gruppernas flesta låtar, är mina stora favoriter. Både som låtskrivare och skivproducenter.
   Steve Gibbons och hans band stannar dock inte i utvecklingen utan söker hela tiden nya vägar och gör nya upptäckter med sin musik. Det nyvunna intresset är calypsomusik.
   - Med Birmingham som uppväxtstad påverkades jag mycket av invandrande västindier som spelade en väldigt glad och positiv musik. En föregångare till dagens reggaemusik.
   Konsertens enda nyskrivna låt ”Sunny day in the tropics” är från den nya repertoaren. Lockar till planer på ett nytt album?
   - Vi har bara hunnit skriva ett par nya låtar men efter en välbehövlig semester på några veckor efter den här turnén börjar vi planera nya skivan.
   Steve Gibbons alla fyra album har väldigt olika karaktär. ”Down in the bunker” är den mjukaste och mest arrangerade av de fyra.
   - Kenny Laguna, som producerade de första tre skivorna, arbetade väldigt rockbaserat utan större arrangemang medan nuvarande producenten Tony Visconti använder resurserna på ett helt annat sätt. Troligen blir det Visconti även på nya skivan.
   Den lite discoinriktade singeln ”Get up and dance” har han fått mycket kritik för.
   - Den mesta rena discomusiken är monoton och tjatig men jag kan inte undgå att imponeras av ljudet på discoplattorna. Förresten var det aldrig den ursprungliga meningen att ”Get up…” skulle låta disco. En idé som bara flög över oss i studion.
   Sade Steve Gibbons innan han och hans kompisar gick ut och åt och sedan for till Stockholm och två utsålda hus.
   Efter snart tjugo år i branschen kommer Steve belöningen allt närmare. Ett storinternationellt genombrott skulle bevisa att det fortfarande råder rättvisa i världen.

/ Håkan

50-tal: #36. "Crackin´ up" (1959)

Postad: 2018-08-27 07:57
Kategori: 50-talets bästa



BO DIDDLEY
Crackin' up

(Checker)

IBLAND KOMMER DEN HÄR 50-TALSSERIEN gränsa till bluesiga toner, varken jag vill eller inte, och präglas av rhythm & blues och musik som är djupt rotade i bluesens rytmer och energi. Bo Diddley tillhör väl den breda sfären men egentligen hör han inte hemma någonstans för han hade ett helt egendomligt sätt att både skriva och spela sina musik. Hans uppväxt var också anmärkningsvärd. Föddes 1928 som Ellas Otha Bates i Mississippi, adopterades av sin mammas kusin och fick därmed namnet Ellas McDaniel som han senare kom att underteckna alla sina låtar i karriären som kompositör.
   Som barn flyttade han till Chicago, i tonåren började han boxas (där han fick smeknamnet Bo Diddley) men via Ebenezer Baptisk Church och studier i trombon(!) och fiol(!!) började han intressera sig för gitarr och den där pulserande musiken han hörde på sin lokala Pentecostal Church.
   Jag vet inte hur många gånger jag har använt mig av hans namn för att snabbt beskriva rytmer och typ av låt. Influenserna av hans sätt att spela gitarr och framkalla den där pulserande, primitiva och för all del ofta monotona takten ("Bo Diddley beat") går inte att överskatta. Det finns många avhandlingar i ämnet. Jag har under årens lopp vid många upprepade tillfällen hänvisat till Bo Diddleys namn och odödliga rytm.
   Animals spelade i Örebro 1997 och 2000 och både "Bo Diddley" och "Roadrunner" fanns med i repertoaren. Vid åtskilliga tillfällen med Wilmer X fanns det anledning att påpeka bandets rockiga rötter från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex. Och på Nisse Hellbergs fritidsprojekt Bo-Dogs var det inte bara namnet som påminde om Bo Diddley. Där fick Nisse leva ut sina bästa garagerockfantasier och plocka fram de genuina Bo Diddley-referenserna.
   Till och med på Lolita Pops "Love poison" finns det Bo Diddley-rytmer. På John Hiatts låt ”The negroes were dancing” från "Slug line" är Bo Diddley-rytmerna så uppenbara att Hiatt borde ha vidarebeordrat några copyright-dollar till Mr Ellas McDaniel. Och Perssons Packs "Johnny du är rå" ekar tydligt Diddley med långa elgitarrsolon. Titellåten på Ian Gomms "What a blow"-album har faktiskt Diddley-influenser och Mickey Jupps "Chevrolet" (från "Long distance romancer") doftar verkligen Bo Diddley.
   Genom åren är det naturligtvis många som har gjort sina Bo Diddley-covers på skiva. Paul McCartney gjorde "Crackin' up" på sin ryska coverskiva. Low Budget Blues Band gjorde "Bo Diddley" och Lasse Lindbom Band tolkade "Roadrunner".
   Och även på scen. När jag såg Bruce Springsteen live 1988 byggde han genialt samman Bo Diddleys "Who do you love?" med sin egen "She's the one", berömd för sina Diddley-paralleller. Steve Gibbons gjorde något liknande året innan när han vävde ihop sin egen "No spitting on the bus" med "Bo Diddley".
   Bo Diddley är onekligen en stor och mäktig förebild i musikhistorien men som låtmakare var han trots allt rätt begränsad. Låtar med titlar som "Bo Diddley", "Diddley daddy", "Hey" Bo Diddley", "Run Diddley daddy" skvallrar både till namn och melodi om en viss brist på fantasi. För att ändå understryka hans tveklösa betydelse för 50-talsmusiken kan jag nämna att han i sitt band hade både pianisten Otis Spann, som annars spelade med sin halvbror Muddy Waters, och basisten Willie Dixon. Och 1958 spelade han själv på Chuck Berry-inspelningar som "Memphis", "Sweet little rock'n'roller" och "Run Rudolph run".
   För att hitta de där fantastiska men kanske lite mindre kända Bo Diddley-låtarna fick jag gräva djupt och lyssna brett och hittade flera helt underbara ögonblick i Bo Diddleys 50-tal. "Who do you love?" har jag gillat sedan jag hörde Juicy Lucys version 1970. "Love is strange", som Diddley skrev (fast under sin frus namn Ethel Smith) och spelade in men aldrig gav ut på 50-talet, upptäckte jag på Wings första album.
   I skuggan av alla typiska Diddley-låtar hittade jag till slut "Crackin' up". Inspelad i december 1956 men inte utgiven på singel förrän maj 1959 och finns också med på albumet "Go Bo Diddley" (1959). En långsam ytterst känslig ballad med doo-wop-kör (The Carnations) i bakgrunden.
   Paul McCartneys version av "Crackin' up" gjorde inte ett så stort intryck när den dök upp på "Снова в СССР" (1988) fast den nästan var dubbelt så lång. Diddley fångar allt viktigt på sina 2:05.
   79 år gammal avled Bo Diddley 2 juni 2008 av hjärtproblem.

/ Håkan

I min skivhylla: Buffalo Springfield

Postad: 2018-08-24 07:52
Kategori: I min skivhylla

BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield (Atco SD 33-200)
Release:
5 december 1966/6 mars 1967
BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield again (Atco SD 33-226)
Release:
30 oktober 1967
BUFFALO SPRINGFIELD: Last time around (Atco SD 33-256)
Release:
30 juli 1968

Placeringar i skivhyllan: Hylla 2. Mellan Buckwheat Zydecos "Where there's smoke there's fire" (1990) och Eric Burdons "I used to be an animal" (1988).

BUFFALO SPRINGFIELD, BARA GRUPPNAMNET är ren poesi, var före sin tid med medlemmar som lite längre fram skulle lämna stora avtryck i rockhistorien. Gruppen var nästan en supergrupp på 60-talet innan ordet ens var uppfunnet.
   Gruppens tre album tillhör faktiskt min skivsamlings äldsta. Förutom samtliga Beatles-skivor är det få album tidigare än 1966 som står i mina skivhyllor. Men jag kan inte skryta med att Buffalo Springfield-albumen inköptes när de släpptes. Nej, det var först efter Neil Youngs och Crosby, Stills & Nashs första skivor drabbat mig som det blev aktuellt att införskaffa skivor med gruppen där Young och Stephen Stills gjorde sina första berömda steg i musikhistorien.
   Idag gör jag ett litet avsteg från rutinerna att uppmärksamma ett album i skivhyllorna och väljer då tre skivor med en grupp som bara existerade mellan mars 1966 till maj 1968. På de här blott två visserligen turbulenta åren utvecklades gruppmedlemmarna stort och det är nästan omöjligt att nämna en av gruppens skivor utan att kommentera de övriga två.
   Blev just medveten om att Buffalo Springfield hade hämtat sitt gruppnamn från namnskylten på en ångvält(!). Den ursprungliga kvintetten var en sammansättning från många olika håll, både geografiska och musikaliska. Kanadensarna Neil Young och basisten Bruce Palmer hade spelat rock i Winnipeg-gruppen The Mynah Birds där en ung Rick James var sångare. Trummisen Dewey Martin var också född i Canada. De amerikanska gitarristerna Stephen Stills, Texas, och Richie Furay, Ohio, hade huvudsakligen folkmusikbakgrund, i bland annat tio man starka The Au Go Go Singers (östkustens svar på New Christy Minstrels). Stills hade även sökt jobbet som låtskrivare åt The Monkees...
   Innan Beatles invaderade USA 1964 och 1965 med en mängd brittiska pop- och rockgrupper i sitt släptåg var det främst folkmusikgrupper på den amerikanska musikscenen. Det var alltså med influenser och inspiration från Beatles som gjorde att medlemmarna i Buffalo Springfield strålade samman och hade en musikalisk vision.

I MARS 1966 VAR GRUPPEN EN SAMLAD men, skulle det visa sig, inte så stabil enhet. Men inspelningarna till gruppens första album, "Buffalo Springfield", mellan juli och september 1966 genomfördes under väldigt koncentrerade förhållanden.
   Det råder förbryllande omständigheter när det gäller releasedatumet för "Buffalo Springfield". Den släpptes ursprungligen i december 1966, exakt releasedatum ovan, men singeln "For what it's worth (stop hey what's that sound!)", som släpptes dagen före julafton, skulle ändra på förutsättningarna. Stephen Stills låt, som tillhörde den då populära kategorin protestlåtar, började i januari klättra på amerikanska Hot 100 som gjorde att albumet släpptes igen i mars där den låten ersatte "Baby don't scold me".
   "For what it's worth" var en spontant skriven och snabbt inspelad låt som kommenterade protestdemonstrationen i Hollywood som urartade 12 november 1966. Som singel blev den gruppens stora och enda hit (7:a i USA), en så kallad one-hit-wonder, och fick hjälpa till att sälja debutalbumet vars upplaga jag äger.
   Under hela gruppens existens skrev medlemmarna låtar på eget håll och aldrig tillsammans. Debuten innehåller uteslutande Stills- och Young-låtar, sju respektive fem men det är faktiskt Furay som sjunger förstastämman på en majoritet av låtarna. Likt just då aktuella The Byrds förekommer det här ofta karaktäristisk stämsång på samtliga låtar. En ingrediens som skulle bli världsledande några år senare.
   Förutom den uppmärksammade singelhitlåten är det två Neil Young-låtar som här gör störst intryck på mig, "Nowadays Clancy can't even sing" och "Flying on the ground is wrong", som båda sjungs av Furay. Övriga Young-låtar är ganska snälla och konventionella poplåtar men i "Out of my mind" kan man skönja ett litet frö till hans personlighet i framtiden.

UTVECKLINGEN I GRUPPEN FRÅN FÖRSTA albumet till det andra "Buffalo Springfield again" är märkbar överlag och kanske mest hos Neil Young. Hans "Mr Soul", som inleder albumet, är ju en låt som följt honom genom hela solokarriären i hans liverepertoar. Och "Broken arrow" är ju en titel som också har förekommit i många olika Neil Young-sammanhang. Först som namnet på hans sångförlag, sedan blev det namnet på hans hem och studio och så sent som 1996 gav han ett album den titeln - dock utan att låten finns med... Den osedvanligt långa låten (6;13) är uppdelad i flera olika sekvenser uppenbart influerad av Beatles då aktuella "A day in the life" och avslutas med ett hjärta som slår.
   När "Buffalo Springfield again" släpptes i oktober 1967 var det även denna gång en Stephen Stills-låt som drog åt sig största uppmärksamheten, "Rock & roll woman", bandets näst största singelhit. Enligt albumkonvolutet är låten inspirerad av David Crosby, en kommande kollega, och fanns sedan en månad tillbaka utgiven som singel. Crosby skulle för övrigt samma månad få sparken från Byrds och drygt ett år senare var trion Crosby, Stills & Nash ett faktum.
   Vid sidan av Stills fyra låtar och Youngs tre har också Furay börjat bidra med låtmaterial, Hans tre låtar har en liten dragning åt countryrock och man kan väl redan här ana hur hans musikaliska intresse drog åt countryrockhållet. I augusti 1968 tog Furay med sig Jim Messina, senaste bastillskottet i Springfield, och bildade Poco. Dock är hans övriga två bidrag, balladen "Sad memory" och souliga "Good time boy" med blås, utflykter i helt annan musik.
   Buffalo Springfield var som sagt en ganska instabil grupp. Under 1967 var det fyra musiker som avlöste varandra som basist i gruppen och Messina blev den femte. Och Neil Young försvann och kom tillbaka flera gånger. Och på gruppens andra album presenterar han min största favorit på albumet, den udda och annorlunda "Expecting to fly". Arrangemang och produktion, ett samarbete mellan den mytomspunne Jack Nitzsche och Neil, är märkbart påverkade av sin tid i sin lättpsykedeliska form. Nitzsche/Young var ett team som skulle återförenas flera gånger under Youngs tidiga solokarriär. Nitzsche producerade delar av Youngs solodebut 1969 och hade stor del i "Harvest" både som Stray Gators-medlem och mustig stråkarrangör på två låtar.

EFTER ETT TURBULENT ÅR MED MÅNGA medlemsförändringar som slutade med att gruppen gav upp och splittrades i maj 1968 innan bandets tredje och sista album gavs ut. Bandets finalskiva fick den naturliga titeln "Last time around" och innehållet skrapades ihop från många olika inspelningstillfällen med åtskilliga gästmusiker, bland annat trummisen Buddy Miles. Splittrad skiva, javisst, men det finns några toppar.
   På omslaget ser man Neil Young titta åt ett annat håll medan de övriga fyra i gruppen, nu med Jim Messina som basist och även producent, ser homogent överens ut. Möjligen har Neil en solokarriär i sikte och har kanske sparat sina bästa låtar till solodebuten som började spelas in i augusti 1968.
   Neil bidrar bara med två egna låtar, material som dock har följt med i hans senare karriärer. , "On the way home" återfinns på Crosby, Stills, Nash & Youngs liveskiva "4 way street" och "I am a child" hörde jag live 1996. Däremot var hans låtskrivarsamarbete med Richie Furay, "It's so hard to wait", lika anonym då som nu.
   På Buffalo Springfields sista album är det nog Stephen Stills låtar som gör störst intryck. Med singellåtar som "Uno mundo" ("One world" på engelska, han har alltid inspirerats av det spanska språket) och "Special care" och "Four days gone" som följde med till Stills solorepertoar live, liksom "Special care". Båda finns på liveskivan "Stephen Stills live" (1975). Hans "Questions" håller faktiskt samma kvalitéer som på hans kommande första soloskivor.
   Märklig detalj i Buffalo Springfields diskografi: På singlarna uppträdde gruppen alltid som The Buffalo Springfield.
   Richie Furays "The hour of not quite rain" är ungefär lika flummig som en David Crosby-låt medan hans avslutningslåt "Kind woman" ganska tydligt visar den musikaliska inriktningen mot det som skulle bli Poco ett halvår efter den här inspelningen. Kommande kollegan Rusty Young medverkar dessutom på läcker steelguitar.

/ Håkan

"Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard"

Postad: 2018-08-23 07:57
Kategori: Skiv-recensioner



ANDERS F RÖNNBLOM
Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard
(F-Records)


NÄR SOMMAREN VAR SOM HETAST, NÄTTERNA VAR som kortast och suget efter nyutgivna skivor var som tunnast ramlade det in ett välförpackat kuvert genom brevinkastet, Anders F:s senaste utgivning. Långt före releasedatum (29 augusti) fick den sedvanligt snyggt designade dubbel-cd:n vänta på uppmärksamhet medan den tjocka värmen gav sig av, den fräscha luften återkom och viljan till analys av musik hade hittat hem.
   Precis som den välbekanta albumtiteln skvallrar om är dubbel-cd:n, som Anders F gärna vill marknadsföra som samlingsbox, till stor del en återutgivning av två album som gavs ut 1977 ("Det hysteriska draget") och 1978 ("Komedia - En tripp nerför Tarschan Boulevard"). Rönnbloms namn var under de åren inte så hett så skivorna gavs ut på det lilla dansbandsinriktade skivbolaget Tyfon. Nu ges skivorna ut i egen regi som vanligt ackompanjerade av snygga och informativa skivomslag.
   Efter debutskivan "Din barndom skall aldrig dö" (1971) plus tre album på CBS, "Ramlösa Kvarn" (1972), "Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på" (1973) och "Alternativ rock'n'roll cirkus" (1974), befann sig Anders F Rönnbloms karriär på ett stickspår där uppmärksamheten kring hans musik var begränsad.
   Jag minns de här skivorna när de kom och jag var allt annat än imponerad av innehållet och soundet. I september 1977 sammanfattade jag mina åsikter om "Det hysteriska draget" i en recension med ord som "otydliga texter", "synnerligen överambitiöst" och musikaliskt "knappast hysteriskt". I en tid när den engelska punken stod på tröskeln till Sverige (The Clash spelade i Örebro månaden efter...) var jag nog inte riktigt beredd på svensk poetisk och personlig poprock. Jag var i allra högsta grad ofokuserad och uppfattade nog Anders F som just då ganska tålamodskrävande.
   När albumen nu återutges i sin ursprungliga men uppfräschade form får jag chansen att revidera min uppfattning på ett kanske lite mognare sätt. Tillsammans med underbar dokumentation om inspelningsarbetet får musik, texter och sound idag en helt annan innebörd. Som artist var Anders F 1977 på något sätt steget före lyssnaren när han blandade korta låtar med extremt långa och ibland kombinerade ihop flera låtar i en. Jag kan än idag känna mig vilse i den där extrema torktumlaren av flödande textrader som far runt. Däremot har jag nog idag ett större tålamod att skingra tankarna när Anders F:s personliga poesi anfaller.
   Sedan mår ursprungsmaterialet bara bra av att restaureras och efterproduceras så ljud och text befinner sig på samma fräscha nivå.
   Anders F:s båda album tillhör kategorin mindre kända men genererade ändå några legendariska låtar, "Skratta tills tåget går" respektive "Komedia". som har blivit bofasta ögonblick i liverepertoaren under många år. Som helhet pendlar båda albumen, som också innebär Rönnbloms entré i den mer eller mindre rockiga kostymen, mellan mediokra parenteser och i mina öron bortglömda pärlor.

FRÅN 1977-SKIVAN: "BRODER, DU FICK FOTEN", med en läcker akustisk slide som fin ingrediens, håller ren John Holm-klass. Det är också intressant att åter bekanta sig med så fina men bortglömda låtar som "Den relativa sanningen" och "Sammetssackarin".
   1978-skivan har ett mer genomgående utpräglat rocksound, mycket tack vare den fasta konstellationen Maddepolam som agerar kompband. Däremot har jag svårare att hitta de låtmässiga överraskningarna men "Hon är varm, hon är skön, hon är honky tonk" och "Seglar bort" är klart värdefulla ögonblick att återvända till.
   1977/1978-skivorna är ryggraden på den här dubbel-cd-samlingen men den innehåller också något mycket mer spännande och up to date, gamla outgivna låtar i nyinspelade versioner.
   I mitten på 70-talet, 1975-78, arbetade Anders F och hans basist Hasse Grapenmark på demonivå regelbundet fram nytt material. Låtarna var ganska komplicerat arrangerade och passade inte alls in i "Komedia"-projektet och blev därför liggande. Tills nu när det blev aktuellt att i samband med ovannämnda återutgivning dammsuga 77/78-eran på material och då återupptäcka demolåtarna som nu har fått titeln "Garagesekvenser", ungefär ett helt album med 15 låtar. Nyinspelat bonusmaterial som fyller ut cd-skivorna på utrymmet efter de båda originalalbumen. Ett något annorlunda tillvägagångssätt men det fungerar.
   Tidigt i år, januari-april, satte Anders F, några få musiker och den numera så viktiga tjejkören Jenny Roos/Madeleine Wideland "tänderna" i det gamla materialet i nya och helt aktuella arrangemang. Det låter uppenbart som ett helt nytt Anders F-album om man vore omedveten om bakgrunden. Ett läckert gitarrljud, lite tillbakalutade arrangemang och en mängd intressanta låtar som, mirakulöst nog, har sitt ursprung 40 år tillbaka.
   Fortfarande är det en mix av kortfattade låtar, "smålåtar" är Anders F:s kategoribeskrivning, och några längre genomarbetade låtar. Material som tillsammans med Anders F:s förklaringar, där han ibland avslöjar hur texter, riff och utdrag har återanvänts i senare produktioner. Intressant, javisst, men att det låtmässigt låter så modernt är ju ett mindre mirakel och kan utan vidare betraktas som ett nytt fräscht Anders F Rönnblom-album 2018.
   OK, ibland finns det orsaker till varför det gamla låtmaterialet hamnade i "byrålådan", ojämn kvalité och den exakt melodiska glöden saknades, men här finns höjdpunkter som mår bra av att komma ut i ljuset. Att "Vägen upp till Bradley's Barn" (hyllning till Beau Brummels), "Pajas eller gud" och "Ett täcke av daggstänk" här har räddats för eftervärlden är en gärning så god som någon.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: City Boy (1979)

Postad: 2018-08-22 07:56
Kategori: Intervjuer

DEN ENGELSKA POPGRUPPEN CITY BOY får väl i det musikaliska perspektivet betraktas som en one hit wonder då låten "5705" är deras tveklöst mest kända låt som gjorde att de under 1979 kunde genomföra två turnéer i Sverige.
   Som jag skriver i intervjun nedan var "5705" gruppens stora genombrott. Under hösten 1978 låg singeln på den svenska Topplistan i 14 veckor och nådde som bäst en 11:e-placering 6 oktober. Den drog även med sig intresset för albumet "Book early" som nådde plats 5 lite senare samma oktober.
   Gruppens två tidigare album, "Dinner at the Ritz" (1976) och "Young men gone west" (1977), hade faktiskt gjort några korta anspråkslösa besök på den svenska listan. Så City Boys plötsliga singelgenombrott 1978 var inte helt överraskande.
   19 januari 1979 skulle City Boy göra en konsert i Örebro på Konserthuset och på Nerikes Allehandas redaktion beslutades att jag och fotograf Stig Nyström dagen före skulle åka till Stockholm, träffa bandet och närvara vid konserten senare på kvällen på Göta Lejon. Intervju och recension av den konserten publicerades i tidningen dagen efter Örebro-konserten. Snygga exklusiva färgbilder på förstasidan och Stigs många svartvita närbilder från konserten bredvid intervju och recension inne i tidningen.
   Jag och Stig träffade bandets Mike Slamer och Max Thomas på Hotell Malmen, där City Boy bodde, på eftermiddagen och fick även följa med till Göta Lejon under soundcheck och sedan konsert på kvällen.
   Nedanstående intervju är väl lite ihålig när jag läser den idag. Namnet Lol Mason, som nämns några gånger, är alltså en av bandets sångare. Steve Broughton heter bandets andra sångare som också spelade gitarr.
   Planerna för gruppens nästa album nämns i artikeln. En skiva som släpptes i augusti 1979, fick titeln "The day the earth caught fire" och blev listnoterad i Sverige i samband med gruppens nästa turné i landet som även då nådde Örebro. Se recension.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1979.

DE TACKAR "5705" FÖR FRAMGÅNGEN

- VÅR STORA HIT "5705" GAV OSS DET DEFINITIVA genombrottet. Den öppnade dörren till den stora publiken och gav oss möjlighet att sprida vår musik med egna medel., berättar Mike Slamer, sologitarr, och Max Thomas, keyboards i City Boy, när Allehanda träffar dem på hotellet några timmar före torsdagskvällens konsert.
   De är efter snabbvisiten i augusti tillbaka i Sverige på en riktig turné som också täcker in mindre städer som Karlstad och Örebro.
   - Vi spelar helst på små klubbar men också mindre konserthus där alla kan se oss och vi dem. Det betyder mycket för oss att ha ögonkontakt med vår publik. Därför trivs vi i Sverige och kommer snart tillbaka.
   City Boy är just nu inne i en mycket intensiv period och har i stort sett befunnit sig på turné sedan i augusti förra året.
   - När "5705" blev en hit i höstas hade vi redan bokat in USA-turnén (tillsammans med Hall & Oates) som sedan följdes av Kanada och nu Sverige så vi har faktiskt inte kunnat följa upp den ordentligt i vårt hemland.
   - Efter Sverigeturnén tar vi lite ledigt och planerar sedan att göra nya skivan mellan april och juni för att i augusti fara till Australien där vi säljer mycket och ytterligare en turné här i september.
   Blir den i samma storleksklass som den pågående turnén?
   - Efter den här framgångsrika turnén (utsålda hus överallt!) har vi tänkt oss 9-10 städer. Samma ställen som nu plus ytterligare platser. Gläd er, örebroare.
   City Boy har Birmingham som hemstad så brist på förebilder bör de inte ha. Är det därför det låter mycket ELO om gruppen i t ex "What a night"?
   - Louis Clark som arrangerar ELO:s skivor har mycket riktigt arrangerat vår låt men han är också från Birmingham och det är ju hans arrangemang så likheterna är ju förklarliga. Dessutom är jämförelser med andra grupper sällan motiverade, tycker Mike.
   Gruppen har under hela sin karriär och på alla fyra skivorna gjort eget skrivet material. Många killar i gruppen skriver musik medan Lol Mason står för de flesta texterna.
   - Lol har en förmåga att snappa upp det mesta i livet och sedan skriva underbara historier runt omkring. Influeras mycket av 30-40-talsfilmer och många av Noel Cowards verk.
   Inga funderingar på att göra andras låtar?
   - Vi tänkte en gång i tiden göra en omarrangerad Boz Scaggs-låt på scen men kunde inte enas om vilken. Vi har tillräckligt med eget material att spela.
   Framgång med singeln betyder också ökad försäljning för albumet "Book early" som nyligen passerade 30 000-strecket här i Sverige. Som vanligt inspelad i England men överraskande mixad i USA.
   - Vår första skiva spelade vi in på en vecka men sedan har inspelningstiden tenderat att öka för varje skiva och vi har länge tänkt spela in i USA och tyckte det var ett utomordentligt tillfälle att kolla rutinerna i amerikanska skivstudios genom att mixa skivan där.
   Även om inspelningen flyttas till USA tänker de behålla sin skivproducent Robert John Lange. Ett samarbete som gör deras ointresse av punk lite frågande.
   - Tänker du på Boomtown Rats, en annan av Langes grupper, betraktar vi dem som en ren rockgrupp. Även Graham Parker hade en gång en punkstämpel.
   Trots att det är duktiga låtskrivare i City Boy är det ännu ingen annan artist som gjort deras låtar.
   - En rolig sak hände nu senast i Chicago när Lol Mason och någon i turnégänget gick in på en klubb där en lokal grupp spelade "Momma's boy" från andra albumet. Fantastiskt. Annars vet vi bara någon svensk version av "5705", säger Max innan jag snabbt avbryter honom och förklarar att det säkert är ett anonymt dansband han menar...
   När man fått en så världsomspännande hitsingel är det väl fara värt att nästa album kommer att låta som tolv hitsinglar?
   - Nej, inte alls. Vi försöker skaffa oss en egen identitet. Något som vi i viss mån saknat då alla våra skivor innehållit så ofantligt många olika stilar. Vi tänker stadga oss musikaliskt. I vilken riktning vet vi ännu inte då några nya låtar ännu inte skrivits och inspelningen av nästa skiva inte börjar förrän i april.
   Berättar alltså två av de välartade killarna i City Boy. Det tror vi på.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2018 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.