Tidigare blogginlägg

I min skivhylla: Michelle Phillips

Postad: 2017-04-07 07:54
Kategori: I min skivhylla



MICHELLE PHILLIPS: Victim of romance (A&M SP-4651)

Release:
Februari 1977.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3: Mellan Graham Parkers "Struck by lightning" (1991) och The Records "Shades in bed" (1979).

DEN HÄR SKIVAN UPPTÄCKTE JAG ursprungligen flera år efter release och det var, om jag minns det rätt, återigen en artikel i Larm som satte fart på skivjakten. "Victim of romance" är ju redan unik som Michelle Phillips första och enda soloalbum som inte väckte stor uppmärksamhet vid release. Då var hennes 60-talskarriär som en fjärdedels medlem i The Mamas & The Papas större i rampljuset av en massa hitlåtar, ofta skrivna av Michelles make John Phillips.
   Michelle föddes med efternamnet Gilliam, gifte sig tidigt (18 år) med John och under hela gruppens framgångsrika år stod hon troget vid sin mans sida fast det blåste hårt några gånger. Hon fick till och med låtskrivarcredit (under sitt flicknamn) vid två tillfällen, "California dreamin'" och "Creeque Alley", men var inte så kreativ på det området. Varken då eller senare. Soloskivan innehåller blott två egna originallåtar.
   Efter Mamas & Papas splittring, officiellt 1971 men i praktiken redan 1968, och skilsmässan från John 1969 blev filmbranschen hennes nya arbetsplats med ofta små roller i mindre filmer som "The last movie", "Dillinger" och "The California kid".
   Redan 1975 skrev hon skivkontrakt med bolaget, påhejad av Jerry Moss ("M" i A&M), som två år senare skulle ge ut hennes album. Första återbesöket i skivbranschen 1976 hade en filmkoppling då singeln "No love today" också fanns med på soundtracket till "Mother, jugs & speed", en film där hon inte medverkade själv.
   Nej, då satsades det mer krut på soloalbumet "Victim of romance" där Jack Nitzsche engagerades som producent. Phil Spectors gamle arrangör hade under 70-talet återaktiverat sin producentroll, på skivor med bland annat Randy Newman, Crazy Horse, Buffy Sainte-Marie och soundtracket till "Gökboet". Och 1977 var han aktuell och het som producent till Mink DeVilles första album "Cabretta".
   Låturvalet på albumet var av väldigt exklusiv kvalité där ofta originalmaterial från låtskrivare som Moon Martin (tre låtar!), 60-talslåtskrivaren Alan Gordon (många Turtles-hits) , kultnamnet Ron Nagle, bröderna Gibb, och till och med en exklusiv John Phillips-låt, "Trashy rumors", gjorde innehållet på pappret intressant. I sammanhanget kändes nog Doris Troys 60-talshitlåt "Just one look", som Hollies sedan hade en hit med, som ren utfyllnad.
   Det var alltså Lennart Perssons artikel om Moon Martin som berättade att tre låtar från Moon Martins penna fanns med långt innan han själv solodebuterade. Inledande "Aching kind", en pophit i min regelbok, har Moon dessutom aldrig spelat in själv. Däremot gav Moon ut "Victim of romance", i ett härligt Spector-doftande arrangemang, och "Paid the price", doo wop/50-tal i kombination, långt senare.
   Det är alltså ingen tillfällighet att sound och arrangemang ekar Spector ty Nitzsche har även arrangerat en majoritet av innehållet. I det stjärnkantade kompet finns det många namn (Steve Douglas, Jay Migliori, Don Randi...) som fanns med på Spectors gamla studiopojekt. Och det har inte sparats på resurserna med blås, stråkar och välformulerade körer.
   Tillsammans med den rent charmiga popkänslan på skivans många låtar finns där också ett tidlöst evergreen-stuk på arrangemang och låtar. Exempelvis John Phillips "Trashy rumors" som mycket väl kunde ha varit hämtad från en 30-talsinspirerad film och på Michelles egen "Lady of fantasy", som John har producerat, finns samma känsla.
   Min sena start i jakten på Michelles skiva gjorde att jag hittade skivan billigare som cut out, ni kanske ser hålet i omslagets övre högra hörn, när jag sedan en tid hade gjort mig bekant med Moon Martins exklusiva låtskrivande.

/ Håkan

"Tired & emotional (and probably drunk!)"

Postad: 2017-04-05 11:03
Kategori: Skiv-recensioner



WOLFMAN
Tired & emotional (and probably drunk!)
(Garageland)


Umeåbandet Wolfman, med tre album bakom sig under namnet Wolfman Jack, fortsätter gräva i den traditionella rockmusikens djupaste fåra. Bandet överraskar på ett sätt men är också förutsägbart på ett helt annat sätt. Inledningsvis tycker jag bandets musik och sound först och främst är väldigt livebaserat med sina tydliga 50-talsrötter men de visar också tydliga färdigheter att bjuda på variation i en hårt nischad genre. Där de naturligt vandrar mellan simpel rock'n'roll, pop, New Orleans-sväng, cajun och ett litet besök i Louisianas träskmarker. Och det som förvånar mest är deras stilfulla piano-rock'n'roll på många låtar med tanke på att bandet inte innehåller någon utpräglad pianist som fast medlem.
   Som jag nämnde innehåller bandets fjärde album en rad olika stilar, kvartetten har uppenbart hittat alla grenar på samma musikaliska träd. Och det börjar direkt med det tidstypiska hamrande pianot i en sång ("Good gracious me") vars upphovsman (Mickey Jupp) har sitt halva hjärta förankrat just i pianorockens 50-tal. Det var för övrigt väldigt nära att Jupp på distans medverkade på inspelningarna men det föll dessvärre på tekniskt strul och tidsbrist.
   Innan skivans första halva är till ända hinner Wolfman med ytterligare en Jupp-låt, "You know what I mean", som är perfekt anpassad bandets tidstypiska men också energiska arrangemang. Jupp har själv med god marginal godkänt bandets båda covers.
   Skivomslagets låtlista är grafiskt utformat som en vinylplatta med en förstasida (This side) och en andrasida (Other side) och albumtiteln är en hyllning till Billy Bremner som, enligt uppgift, gästar både här och där på skivan med sin gitarr. Bremner-låten/albumtiteln var ursprungligen en singel-b-sida, till "Laughter turns to tears", 1982 med Bremner men var däremot aldrig aktuell för inspelning med Wolfman men som titel passade den bandet perfekt.
   Men Wolfman gör ändå två andra Bremner-covers på albumet där "Marlboro man (revisited)" är lite poppigare. Låten känner jag igen från Trouble Boys-repertoaren men Wolfman spelade in den först av alla och gav ut den på singel redan 2012 innan de nu alltså gör ett nyinspelat "återbesök".
   "Book of lies", Bremners andra bidrag skriven tillsammans med Micke Finell och Gil Edwards, är tidigare outgiven och rimmar genremässigt med Wolfmans traditionella stil. När jag hör låten får jag en absurd tanke att den kunde ha varit skriven för och sjungen av Elvis Presley. Klassisk rock'n'roll.
   I övrigt innehåller skivan tre originallåtar av gitarristen/sångaren John Lloyd och tre låtar av ett för mig okänt låtskrivarnamn, Mora-sonen Erik Morell som under artistnamnet Billy Opel är lokal kändis i sitt område, som stilsäkert kan skriva professionellt. Alla låtarna tar samma gemensamma avstamp i albumets retroanpassade arrangemang där Wolfman uppenbart har sitt trygga och taktfasta hem.

/ Håkan

Publiken svek flickornas Tommy

Postad: 2017-04-05 07:59
Kategori: 80-talskonserter



EFTER TIDEN SOM SÅNGARE I GRUPPEN HORIZONT, skivkontrakt i Frankrike 1980/81 (ett album och några singlar) och sedan sångare i hårdrockbandet Easy Action inledde Tommy Nilsson sin solokarriär 1988.
   Först fick han stor uppmärksamhet som duettsångare med Tone Norum på succésingeln "Allt som jag känner" och sedan gjorde han riktig solodebut med singeln "Maybe we're about to love" som hösten 1988 följdes av albumet "It!", som nådde tredjeplatsen på den svenska albumlistan, i samband med soloturnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1988.

TOMMY NILSSON
Club 700/Medborgarhuset, Örebro 8 oktober 1988


Tommy Nilsson blev en erfarenhet rikare i lördagskväll när han besökte Örebro. Då fick han inte helt avundsvärt upplevelsen att sälja tiotusentals skivor inte är lika med publiksuccé på en konsert under hans första soloturné.
   Det kom således inte alls så mycket folk som de höga försäljningssiffrorna motsvarar. Främst var det naturligtvis den manliga publiken som svek. Det var de unga och ljusa rösterna som dominerade när Tommy beordrade allsång i "Allt som jag känner".
   När skönheten kom till Örebro i form av Tommy Nilsson var det givetvis flickornas favorit som stod på scen. Fast för mig personligen satt den eventuella skönheten mer i rösten än till det yttre hos denne Nilsson.
   Det var dramatik, styrka och personlighet i hans uppseendeväckande röst. Det har vi genom åren förstått men i lördagskväll blev han överkörd av sitt kompband som agerade med en ångvälts finess.
   Konserten var till övervägande del outhärdlig discohårdrock. Som underströks av Peter Ljungs avskyvärda blåssamplade klaviatursound och gitarristen Tobbe Stener som hade många klichéer på sitt register.
   Materialet på Tommy Nilssons första album är till stora delar högst anonymt och bandet försökte kompensera med hög volym som fick orutinerade konsertbesökare att ta sig för öronen.
   Det var först bland extralåtarna som det blixtrade till. På några läckert utvalda covers tog bandet ett steg tillbaka och lät Tommy briljera med sin soulfyllda röst.
   Peter Gabriels "Solsbury hill" var en ljuvlig pärla och det var betydligt roligare när han sökte inspiration hos sådana artister än hos amerikansk radiorock.

/ Håkan

TILL SALU: Beatles Monthly, hela årgångar

Postad: 2017-04-03 15:29
Kategori: Beatles



SOM BEATLES-FAN SEDAN "BARNSBEN" (3 november 1963) blev den månatliga engelska tidningen Beatles Monthly Book en viktig källa till information om Liverpool-kvartettens både privata och professionella förehavanden. På uppdrag av gruppens manager, Brian Epstein, lanserades tidningen (i A5-format) redan i augusti 1963 och kom sedan ut varje månad i 77 nummer.
   Inför en planerad flytt har jag grävt djupt i mängder av skivor, tidningar, böcker och mycket annat och hittade just ett stort antal Beatles Monthly Book-tidningar, hela årgångar i faktiskt nykvalité (mint heter det visst på engelskt samlarspråk). Jag har bestämt mig för att avyttra den här delen av mitt nostalgiska liv genom att auktionera ut tidningarna.
   Min vän, och samlarkollega, Jan-Ola Sjöberg (Tradera-kund sedan 2002) har fått ansvaret att hålla i auktionen och i första svepet av tidningar handlar det om hela årgångar från 1990, 1991, 1992, 1993 och 1994. Ni hittar auktionen här: http://www.tradera.com/item/2105/278595180/the-beatles-monthly-book-komplett-1990

BEATLES MONTHLY BOOK BLEV UNDER SEX och ett halvt år den officiella länken mellan Beatles-medlemmarna och deras alltmer växande skara fans. Varje nummer hade exklusiva fotografier från exempelvis inspelningsstudion och lika exklusiva texter skrivna av anställda personer som Tony Barrow, Mal Evans och Neil Aspinall i Beatles absoluta närhet.
   Beatles Monthly Book kom med sitt sista officiella nummer i december 1969. Lite abrupt och plötsligt, kan det tyckas i dag, då gruppen officiellt splittrades först på våren 1970 men ledningen för tidningen såg nog redan förändringarna på det bräckliga fundament som gruppsammanhållningen vilade.
   Jag äger faktiskt de åtta sista utgåvorna av tidningen (maj 69-december 69) och läser i det sista numret (se nedan) en förklarande ledartext och Billy Shepherds artikel "They had to change" som avslutas så här: 'Let's not keep on about "why - did - they - change?" Let's just accept that they had to change'.
   I maj 1976 återuppstod Beatles Monthly Book som en del i The Beatles Appeciation Society Magazine. Den tidningen rapporterade varje månad om Beatles-medlemmarnas soloaktiviteter och i varje nummer varje månad återpublicerades Beatles Monthlys originalnummer från 60-talet. När den hela återutgivningen var slutförd, i september 1982, var det dags att fira 20-årsjubileum av Beatles skivhistoria och Beatles Monthly Book återuppstod på riktigt med nyskrivna artiklar, exklusiva bilder från arkivet och nyheter gällande både återutgivningar och soloaktiviteter.
   Sista officiella numret av Beatles Monthly gavs ut i januari 2003 och jag äger alltså de sista tretton årens kompletta utgivning av Beatles Monthly Book. Som jag nu i olika doser auktionerar ut på Tradera. Och det börjar alltså med åren 1990, 1991 och 1992.



/ Håkan

#7. dvd: Born to boogie

Postad: 2017-04-03 07:53
Kategori: vhs_dvd 38-1



T REX: Born to boogie (Sanctuary, 2005)

JAG HAR I FLERA TIDIGARE ARTIKLAR SKRIVIT om den extremt akustiska duon Tyrannosaurus Rex som förvandlades till det lika extremt elektriska rockbandet T Rex. En utveckling som på många sätt verkligen var revolutionerande och ett hårresande lappkast i engelsk popmusik runt 1970. Tyrannosaurus Rex var ju främst ett alternativt avståndstagande från kommersiell listmusik och T Rex blev ren masspsykos inför stora hysteriska publikskaror med stor kvinnlig majoritet. Totalsuccén för T Rex i England exploderade 1971, via singlar som "Hot love", "Get it on" och "Jeepster", och fortsatte 1972 med "Telegram Sam", "Metal guru", "Children of the revolution" och "Solid gold easy action" där ingen singel placerade sig sämre än 2:a.
   T Rex-hjälten Marc Bolan regerade England vid den här tidpunkten och det var väl ingen orolig chansning när Ringo Starr, vars filmavdelning på skivbolaget Apple han var chef för, ville dokumentera gruppens framfart och Bolans gudomliga rykte som stor idol. Ringos ursprungliga tanke var att dokumentera vardagslivet för drottning Elizabeth, Richard Burton och Elizabeth Taylor samt fotbollsspelaren George Best men det slutade med en filmad konsert med T Rex i huvudrollen. 80% av filmen "Born to boogie" är en konsert inför tiotusentals skrikande och vansinnigt förväntansfulla fans på Empire Pool i Wembley 18 mars 1972.
   Det var under 1970 som förvandlingen från akustisk duo till elektriskt rockband inträffade och samtidigt förkortades gruppnamnet till det mer bekväma T Rex. I november 1970 hade Tyrannosaurus Rex-killarna Marc Bolan och Mickey Finn hittat sina två musiker, trummisen Bill Legend och basisten Steve Currie. Legend hette egentligen Fyfield i efternamn och härstammade från Southend och gruppen Legend där Mickey Jupp var ledare. Fyfield döpte helt enkelt om sig till Legend samtidigt som han började spela med Bolan. Currie var mindre känd som medlem i gruppen Rumble.
   Med hjälp av starka framgångsrika singlar och ett oavbrutet turnerande skulle det ganska omedelbart resultera i en idolhysteri som var jämförbar med 60-talets Beatlemania. Vägen till total framgång var både kort och spikrak.
   På den drygt tio år gamla dvd-versionen av "Born to boogie", på två skivor, får vi inte bara biograffilmen utan också båda konserterna i sin helhet som gruppen framförde på eftermiddagen respektive kvällen 18 mars 1972. Plus en dokumentär om hela gruppens historia, en biograftrailer och extramaterial, "T.Rextras", med outtakes, intervjuer och mycket annat.
   Biofilmen hade premiär i England 14 december 1972 men försvann sedan ganska snabbt och skulle inte dyka upp i offentlighetens ljus förrän 1991 då den släpptes genom Apples försorg på en vhs-kassett som jag faktiskt äger. Men det var enbart den 64 minuter långa filmen. Det skulle sedan dröja ytterligare tolv år innan alla filmrullarna, med 50 timmars film, av en händelse skulle upptäckas på ett lager i västra London som två år senare resulterade i dagens innehållsrika dvd-utgåva med allt extramaterial.

DEN KLASSISKA RÖDA LOGOTYPEND "AN APPLE film" inleder filmen som genast startar med konsertversionen av "Jeepster" inför en redan uppvärmd publik. Dels hade konsertkvällen startat med förbandet Quiver och den riktiga T Rex-konserten började egentligen med originallåten "Cadilac" (stavad just så) men "Jeepster", singeln från hösten 1971, passade bättre som starskott till filmen. Redan här är det uppenbart hur gruppen livemässigt lätt kunde fylla ut den stora lokalen på bara fyra man på elektrisk gitarr, congas, bas och trummor. Och repertoaren var fylld av starka låtar, inte bara de obligatoriska singelhitsen.
   Samtidigt som konserten arrangerades höll T Rex på att spela in sitt nya album "The slider" som skulle släppas till sommaren 1972. Och vi får några förhandssmakprov. Förutom singellåtarna "Baby strange" och "Chariot choogle" får vi en exklusiv version av "Spaceball ricochet" när Bolan sätter sig med benen i kors ensam på scenen och framför låten akustiskt.
   Konserten avbryts av filmade avsnitt där Ringo och Bolan befinner sig på ett flygfält av inte helt begriplig orsak. De scenerna påminner om de tidiga Beatles-filmerna. Men vi får också ett annat och betydligt mer musikaliskt unikt möte i Apple-studion, inspelad i maj 1972, när Bolan och Finn får besök av Elton John på piano och Ringo Starr på trummor i en ruskigt svängande version av "Tutti frutti". Vid samma tillfälle framför kvartetten en helt ny låt, "Children of the universe", som inte skulle släppas på skiva förrän till hösten 1972. Några underbara klipp i den annars koncentrerat starka konserten.
   Filmen hoppar lite kronologiskt i konsertbilderna som alltså avbryts av filmade inslag. Bland annat en afternoon tea-bjudning i det fria (inspelad i trädgården till John Lennons Tittenhurst Estate som Ringo skulle köpa 1973) där Marc Bolan framför ett medley på "Jeepster", "Hot love" och "Get it on" på akustisk gitarr kompad av en stråkkvartett.
   Sedan fortsätter de elektriska sekvenserna i konserten/filmen och vi får en groteskt lång (11 minuter) och elektrisk version av "Get it on". Tänk att Bolan bara några år innan var enbart en akustisk artist.
   Konsertens extralåt, en cover på Eddie Cochrans "Summertime blues", finns inte med i filmen men blir en svängig avslutning på konserterna i ett arrangemang som passar T Rex perfekt. Även konsertlåtarna "Cadilac" och "Girl" saknas i filmen. Både filmen och konserten gavs 2005 också ut på enbart ljud-cd.

/ Håkan

Mars 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-04-01 09:36
Kategori: Blogg

ÅRETS MARSMÅNAD BLEV PLÖTSLIGT ganska konsertintensiv för min del. Det började med det amerikanska besöket där Will Courtney värmde upp Scandic Grand själv på scen och lämnade sedan över till bandet Cordovas som överraskade med en variationsrik och underhållande show som ständigt vek av från det konventionella.
   En knapp vecka senare kom Nisse Hellberg till ett utsålt East West Sushi och bjöd på en inspirerad konsert i två akter. St Patrick's Day firade jag i passande sällskap med folkmusikgruppen Tullamore Brothers som på Clarion Hotels scen fick hjälp på några låtar av Millencolin-sångaren Nikola att fira den irländska nationaldagen 17 mars.
   Förra fredagen gjorde Ulf Dageby och hans band comeback i mitt liv, återigen på ett utsålt East West Sushi, med en konsert som blandade gamla sololåtar med några helt nyskrivna som just nu spelas in för ett kommande album.
   Håkans Pop förvandlades för en stund till försäljningsplats när jag auktionerade ut mina Beatles Monthly-tidningar på Tradera.
   I den regelbundna kategorin "I min skivhylla" hittade jag vinylalbum med Moon Martin, Barry Mann, Fleetwood Mac, Elephant's Memory och Joe Walsh . Och nedslagen i gamla konsertrecensioner träffade Sharon Dyall 1988, Jerry Williams 1987, Varmare Än Körv 1987, Dave Nerge 1988 och Py Bäckman 1986.
   Under månaden besökte jag även biograflokalen en eftermiddag och kunde njuta av dokumentärfilmen "Eva - en lyckost" om Eva Eastwood där jag faktiskt medverkar i några scener och uttalar mig om Evas tidiga karriär som demoartist.
   Månaden passade också på att rycka ifrån oss två legendarer från olika håll i världen, Chuck Berry och Sven-Erik Magnusson .
   I en annan regelbunden kategori uppmärksammar jag bra och riktigt bra vhs-kassetter och dvd:er i musikgenren. I en rangordnad nedräknande lista nådde jag under mars placeringarna 11, 10, 9 och 8. Då kunde jag med stort nöje titta och lyssna på John Lennons "Live in New York City", Rolling Stones "Rock and roll circus", Carl Perkins "A rockabilly session" och Håkan Hellströms "Explodera bateria!".
   I det tidskrävande arbetet att bevaka nyproducerade skivor blev mars ganska tunnsådd på starka album. De upphittade inspelningarna med Mickey Jupp från 1975, "Spectrum Tecordings April 1975", var ett guldkantat fynd och fick en egen recension på Håkans Pop. Jag skrev också några rader om den nya samlingsskivan med ovannämnda Eva Eastwood.
   Bland övriga skivor jag lyssnat på under månaden vill jag så där lagom rekommendera de nya albumen med Grandaddy ("Last place") och Aimee Mann ("Mental illness").

/ Håkan

I min skivhylla: Joe Walsh

Postad: 2017-03-31 07:53
Kategori: I min skivhylla



JOE WALSH: So what (ABC Dunhill DSD-50171)

Release:
14 december 1974.
Placering i skivhyllan: Hylla 11: Mellan Wall Of Voodoos "The ugly Americans in Australia" (1988) och Joe Walshs "But seriously, folks..." (1978).

INNAN JOE WALSH SLÄPPTE DEN HÄR SOLOSKIVAN var jag inte speciellt intresserad av hans karriär. Varken hårt rockiga James Gang eller bandet han ledde under namnet Barnstorm och gav ut två album, "Barnstorm" (1972) och "The Smoker You Drink, the Player You Get" (1973) som officiellt kallades soloskivor, hade väckt mitt intresse. I den första gruppen var det boogierock överlastad med hårda gitarrer och när soloskivorna kom var jag nog lite för influerad av Walshs tidigare historia, med singeln "Rocky mountain way" som bevis, för att riktigt fastna. Men jag har i efterhand förstått att soloalbumen var omväxlande rock och pop.
   Skälet varför jag lade vantarna på det här albumet framåt julen 1974 måste ha varit något annat än just historien. Kanske något rent visuellt. Omslagsbilden är väl sådär upphetsande med Walsh i gamla skyddsglasögon men konvolutet har namnet och titeln i en spännande och avancerad relief i gulröd varm och tilldragande färg. Och den lätt upphöjda designen finns också på det osedvanligt väldesignade inneromslaget.
   Nja, det var nog som vanligt textinformationen om medverkande musiker, sångare och producent som ändå lockade mest. 3/4-delar av Eagles, som jag då sedan flera år tillbaka gillade skarpt, i kören på flera spår plus att det bandets producent, Bill Szymczyk, även hade producerat "So what". Här någonstans uppstod väl tanken på Joe Walsh som Eagles-medlem som sedan blev verklighet i slutet på 1975.
   Ett annat namn som jag vid den här tiden beundrade, Dan Fogelberg, medverkar också på några spår här. Det var sådana upptäckter och intressant information som gjorde skivaffärsbesök så otroligt spännande på 70-talet.
   Den nästan självlysande regnbågsfärgade ABC Dunhill-etiketten på "So what" var vid det här tillfället nylanserad och skivan var den andra i ordningen. Amerikanska Dunhill var fram till 1966 ett eget skivbolag. Det såldes till ABC men fortsatte ge ut skivor på egen etikett. Men i slutet på 1974 skrotades den enskilda Dunhill etiketten och förvandlades till kombinationen ABC Dunhill.
   "So what" är en musikaliskt väldigt varierad skiva där det finns spår av både lite hårdare elektrisk gitarrock, "Turn to stone", "Welcome to the club" och "All night laundry mat blues", och mjukare akustiska spår, "Falling down" och "Help me through the night" (ej att förväxlas med Kris Kristoffersons "Help me make it through the night") med bland annat ovannämnda Eagles-medlemmar i kören.
   Men det finns också låtar på albumet som går helt utanför den konventionella poprockgenren. Exempelvis en kort variant (1:56) på Maurice Ravels klassiska stycke "Pavane" där gitarristen Joe Walsh enbart spelar synthesizer. Och den avslutande mycket känslofulla "Song for Emma" där stråkarrangemanget, pianot (som Walsh spelar) och en stor kör bäddar in låten i något mycket fint. Emma var Joe Walshs dotter som ett år innan hade omkommit i en bilolycka.
   Joe Walshs Barnstorm-band hade under åren 1972-73 turnerat intensivt (330 spelningar på ett år!) men sprack i god tid innan "So what" spelades in. Men några killar från det bandet, basisten Kenny Passarelli, trummisen Joe Vitale och organisten Tom Stephenson, medverkar ändå sporadiskt på skivan. Först efter skivans release bildades ett officiellt Joe Walsh Band som också turnerade flitigt och figurerade bland annat som förband till Elton John på hans Wembley Stadium-spelningar i juni 1975. I november det året spelade Walsh-bandet in livealbumet "You Can't Argue with a Sick Mind" och bara en månad senare blev Walsh officiell Eagles-medlem där han ersatte Bernie Leadon.
   Producenten med det svårstavade efternamnet, Szymczyk, fortsatte producera Eagles (bland annat det monumentala hitalbumet "Hotel California") men också många andra stora namn som J Geils Band, Outlaws, Bob Seger och så småningom The Who.

/ Håkan

"Spectrum Recordings April 1975"

Postad: 2017-03-30 10:30
Kategori: Skiv-recensioner



MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)


Dags att ta fram ett av historiens okända budord: Du skall inte förakta nostalgi när den betyder mer än gammal skåpmat. Eller att leva efter mottot "Du kan inte titta framåt om du inte blickar tillbaka".
   Det var en ren kulturgärning när Mike Wade, författaren bakom biografin "Hole in my pocket" om Mickey Jupp, hittade ett inspelningsband från våren 1975 märkt "Mickey Jupp" i en gammal studio i Westcliff-On-Sea. Dessutom i grevens tid för studion brann ned senare... När Wade nu med hjälp av några Jupp-fanatiker ger ut inspelningarna på skiva, drygt 40 år efteråt, är det snudd på hjälteinsats. Fast den stora helgonglorian bör väl placeras ovanför Mr Mickey Jupps huvud ty här får vi njuta av hans låtskrivande och starka röst från en tid när han enligt legenden var borta från all offentlighet.
   En kort resumé på Mickey Jupps historia: Under åren 1963 till 1965 gjorde han sig ett namn (då Mick Jupp) lokalt i Southend som sångare och pianist i The Orioles. Efter tre års tystnad blev Jupp del av offentligheten igen 1968 när gruppen Legend bildades och nu höjdes ambitionen, skivor spelades in och gavs ut. Tre album som med åren fått kultstatus med "Red boot"-albumet som höjdpunkt. Trots överlag positiv respons sprack Legend 1972 och Mickey sa ännu en gång tack och adjö till både artistlivet och musikbranschen fast han började jobba i en musikaffär.
   Det var under de här ickeofficiella åren som Mickey tillsammans med vännen och musikern Frank Mead spelade in de här låtarna utan någon som helst ambition att ge ut inspelningarna på skiva. De betalade nämligen inte för inspelningarna och lämnade kvar inspelningsbandet som nu Wade hittade på studiohyllan - 40 år senare.
   Jupp/Mead-inspelningarna genomfördes i april 1975 och Jupp hade inga planer på att ta upp artistlivet igen men med facit i hand var det här första steget i en comeback. Musikaliskt och låtmässigt är det förstklassiga inspelningar om än lite sparsamt arrangerade. Demoinspelningar, javisst, men gjorda i en studio, Spectrum Sound på Westborough Road i Westcliff-On-Sea, som var välkänd för goda inspelningsresultat och de sju låtarna på det här albumet ska ingen skämmas för.
   Dessutom finns det rent historiska värden i materialet och då tänker jag inte främst på Jupps bluesiga tolkning "Mystery train", mer influerad av originalet med Junior Parker än Elvis Presleys mer berömda version. Eller nyinspelningen av Legend-låten (från albumet "Moonshine") skivans andra bluesinspirerade spår, "Shine on my shoes", som är lika intensiv som originalet men med en läcker akustisk slide (Mead) som storslagen detalj.
   Nej, jag tänker på några då nyskrivna Jupp-låtar som skulle sätta avtryck i framtiden. Dels första exklusiva inspelningen av "Down in New Orleans", som fick bred officiell spridning på det legendariska "Juppanese"-albumet först 1978, men som här framförs under originaltiteln "Ballad of Guitar Pickin Slim". En alldeles lysande inspelning där Jupps akustiska gitarr och Meads munspel lämnar plats för rösten och den spännande berättelsen om gitarristen Slim.
   Vi får även en exklusiv första inblick i låten "Pilot" som inte skulle få officiell release förrän 1978 på albumet "Juppanese", då som en upparrangerad pianoballad. Här är det ännu en gång den akustiska gitarren och den underbara Jupp-rösten i centrum som perfekt förmedlar låtens styrka.
   Men bland 1975-inspelningarna finns även originallåtar av hög kvalité som Jupp aldrig fått anledning att återvända till. "I'm a car" är kanske en simpel låttitel men handlar det om en bil eller ett kärleksförhållande? "Let me show my engine to you", som Mickey uttrycker det.
   "Wrong food" är på gränsen till en klassisk evergreen och på "Pocket calculator" har Mickey satt sig bakom pianot medan Mead tar ut svängarna på munspel i en stark låt som definitivt inte är värd att försvinna i mängden och glömmas bort.
   Vid den här tidpunkten var duon Jupp/Mead en lågprofilerad akt i de små sammanhangen men innehållet på den här skivan visar att Mickey på våren 1975 var något stort på spåren både som låtskrivare och sångare. Och mycket riktigt, bara två månader senare bildade han mot alla odds ett niomannaband, inklusive blåsare (bland annat Mead som saxofonist) och kör. På sin första skivinspelning tar de upp just "The ballad of Guitar Pickin' Slim" och en nyskriven Jupp-låt som skulle bli berömd, "Down to the doctors". Inspelningarna finns på ett album med diverse Southend-grupper, "Southend rock", utgiven först 1979.

/ Håkan

Py med mycket rutin

Postad: 2017-03-29 07:58
Kategori: 80-talskonserter



RAJ MONTANA BAND HADE EN EXKLUSIV SÄRSTÄLLNING i den svenska rockbranschen under 80-talets första hälft. Av frontparet Dan Hylander/Py Bäckman var det Hylander som var den stora publikfavoriten från början. Bandnamnet var ju hans varumärke och identifikation från Skåne så Hylander hade ett visst försprång på det tidiga 80-talet.
   Men under de sista åren tillsammans, 1983/84, svängde publikresponsen märkbart över till Py. De båda Mats Ronander-producerade album "Sista föreställningen" (1983) och "Kvinna från Tellus" (1984) skapade verkligen uppmärksamhet kring henne och hennes musik under Raj Montanas sista dagar.
   Efter sabbatsåret 1985 satsade Py återigen solo och stod 1986 på riktigt egna ben. Efter två tämligen jordnära rockplattor tog hon ut svängarna rejält på nya albumet "Narrarna dansar" som släpptes 23 september lagom till höstturnén. Clarence Öfwerman, som precis inlett sin uppmärksammade producentbana (Roxette gav ut sin första singel sommaren 1986), och hans klaviaturer gav Pys skiva ett mer producerat sound som förde tankarna till namn som Kate Bush och Laurie Anderson.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1986.

PY BÄCKMAN
Konserthuset, Örebro 31 oktober 1986


Det var stående ovationer och applåder inför öppen ridå vid Py Bäckmans konsert i fredagskväll. Efter ett skamligtlågt förhandsintresse hos Örebros rockpublik blev åskådarsiffran till slut acceptabel men inte godkänd. Det ska givetvis vara slutsålt när en av Sveriges bästa rocksångerskor står på scen.
   Det var rutin som präglade Py Bäckmans uppträdande. Hon kommunicerade mänskligt och naturligt mellan låtarna och hade en härligt effektfull röst som hon briljerade med främst i balladerna som dock var underrepresenterade denna kväll.
   Efter15 låtar och 75 minuter på scen var det mer än enbart några ballader jag tyckte mig sakna. Hennes karriär börjar bli respektabelt lång och repertoaren så full av höjdpunkter att kvantitet i Py Bäckmans fall är lika med kvalitet.
   Konserten var således några låtar för kort för att tillhöra den lilla skaran av oförglömliga konsertögonblick. Men ljudet var bättre än väntat och den spontana publiken var den glada överraskningen som trots allt gjorde Pys konsert till en mycket trevlig upplevelse.
   Rocklåtarna dominerade alltså och inledningen hade ett högt tempo med både "Concordelia" och "Kristall" i framskjutna positioner. Fast jag harsvårt att förstå varför konserten innehöll så många förhandsinspelade musiksnuttar.
   Med en så idel ädel skara kompmusiker bakom sig borde exakthet och strama tyglar inte vara en dygd i det här professionella sammanhanget. Det var exempelvis väldigt frustrerande att höra de inspelade trummorna bakom hela "Sista föreställningen" medan en av landets bästa trummisar, Pelle Alsing, satt och "bara" fyllde i.
   Annars lät det mäktigt om trummorna hela kvällen som tillsammans med Clarence Öfwermans klaviaturer, Tommy Cassemars bas och Jonas Isacssons gitarr var ett litet tätt rockkomp bakom Py Bäckmans stora röst.
   En röst som grep tag och kraftfullt tog ut svängarna i bland annat "Soldaterna" och "Vem tröstar Lily", ballader där hennes röst låg naken och blottlagd och fick konserten att lämna det grå mellanstadiet och kvalitetsmässigt höja sig flera klasser.

/ Håkan

#8. dvd: Explodera bateria!

Postad: 2017-03-27 07:52
Kategori: vhs_dvd 38-1



HÅKAN HELLSTRÖM: Explodera Bateria! (Dolores/Virgin/Gothenburg All Stars, 2003)

DET KAN MÅHÄNDA VARA SÅ ATT HÅKAN HELLSTRÖM aldrig har varit så populär som just nu. Hundratusentals människor till Ullevi och en utsåld turné i sommar säger väl sitt tydliga språk. Men för mig kommer konsertåret 2002 aldrig att överträffas. Frimis, Örebro, 4 december 2002 var en alldeles ouppnåelig konsertupplevelse och det var på samma turné, några veckor senare 20 december, som den här konserten spelades in.
   Dvd:n, med en total speltid på tre timmar, innehåller dessutom så mycket mer, intervjuer, soundcheck, film om senaste skivan, fotocollage, en hemlig låt (Mats Paulsons specialskrivna "Kapten Hellströms Salsa"), en livelåt från 2000 och en rad videos. Men det är på konserten på hemmaplan i Göteborg i Lisebergshallen, turnéfinal, som Håkan Hellströms scenshow och energin i bandet kommer helt till sin rätt. Även om allsången på Frimis i Örebro, den där magiska onsdagskvällen i december, var gudomlig genom hela konserten är det framför hemmapubliken allt lyfter till ännu högre höjder. Fast feststämningen i publiken överröstas ofta av ett extremt levande band. Både musikaliskt och fysiskt händer det saker hela tiden under en timme och 43 minuter. Energin kokar.
   Det är en ung och korthårig Hellström som tar emot publikens jubel medan en sjuk (40 graders feber!) Timo Räisänen bärs in och sätts på en stol med sin gitarr. En klassisk start på en klassisk konsert. Congas, trummoroch diverse slagverk anger den musikaliska tonen men blir aldrig så brasiliansk som delvis soundet på det då aktuella albumet "Det är så jag säger det" var.
   Finn Björnulfsson står i centrum på scenen med sina congas och trummisen Lars-Erik ”Labbe” Grimelund sitter till vänster och stackars gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert står långt ut till höger men musikaliskt håller det ihop. Alla musikerna är galet inspirerade och hoppar bokstavligen in på scen tillsammans med Håkan som hetsar upp stämningen i det långa introt till den otroliga startlåten "Mitt Gullbergs kaj paradis". Tala om flygande start.
   En taggad Stefan Sporsén överger allt som oftast sina keyboards och befinner sig inte så sällan framme vid mikrofon med sin trumpet i högsta hugg. Som fjärde låt följer ytterligare en fantastisk höjdpunkt, "Fulaste flickan i världen", där tempot går ned något och Sporséns trumpetsolo blir himmelskt effektfullt.
   Som känslomässig show är det uteslutande högsta betyg på konsertens alla låtar men repertoarmässigt finns det svackor i materialet. Håkan hade trots allt bara två album bakom sig och jag tycker "Gråsparven när hon sjunger", "Minnen av aprilhimlen" och en förlängd "Förhoppningar och regnbågar" inte riktigt tangerar hans bästa låtar. Men det är lite ironiskt när flera av Håkans musiker i intervjumaterialet på dokumentärfilmen hissar flera av de här låtarna.
   Men genom svettigt jobb och hård fysisk ansträngning, seglartröjan spricker under armen, att Håkan resten av konserten uppträder svettig i undertröja. Under "Ramlar" inträffar kvällens första euforiska hysteri och i det här höga tempot går låtarna i varandra och mellansnacken förvandlas till intron på nästa låt.

DEN SKEVT SJUNGANDE HÅKAN BLIR SOM MESTB personlig, känslig och naken i de lågmälda balladerna och tangerar nästan Björn Afzelius i "Det är så jag säger det" och på "Rocken roll, blåa ögon - igen" blir det än mer avskalat med bara Timo och Sporsén tillsammans med Håkan på scen. Och enligt första paragrafen i dramaturgikonst följs konsertens lugnaste parti av den långa, långa ständigt växande finalavslutningen.
   "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blir den explosiva starten på det spektakulära slutet och nu hörs publiken inte överraskande mer än tidigare och fem slagverkare (Party Puff People) förenar sig med bandet på scen. Höstens stora singel, "Kom igen Lena!", blir ögonblicket där hysterin och glädjen bryter ut och det fullständiga kaoset i publiken och på scen inte vet några gränser.
   Det blir sådan enorm urladdning att alla på scen sitter utslagna på golvet och av någon märklig anledning börjar alla (utom den febrige Timo) göra armhävningar. Samtidigt som publiken taktfast skriker "Håkan! Håkan! Håkan!" och det går naturligtvis en kall vänlig kår genom min rygg...
   Nu först får det långa mellansnacket sin plats i showen och den följs av en långt, långt, långt utdragen version av "Nu kan du få mig så lätt" och publikhyllningarna får en euforisk Håkan att gå omkring och primalskrika på scen medan bandet rullar på i en kaotisk slagverksfest. En helt utpumpad Håkan och utkört band tackar sedan publiken med handskakningar med publiken längst fram och går sedan ut.
   Publiken vägrar dock lämna platsen framför scenen där Timo sitter kvar innan bandet återvänder och allsångsfesten fortsätter med "Vi två 17 år" som nästan aldrig tar slut innan Håkan slänger sig ut i publiken till alla säkerhetsvakters förtret.

Extramaterial: Sex musikvideos sex av hitsen, och redan 2003 var väl första singeln "Känn ingen sorg för mig Göteborg" (gryniga bilder i Göteborgsmiljö) ren och skär nostalgi. Här finns också en intressant dokumentär (30 min) om inspelningen av andra albumet "Det är så jag säger det". Bland det övriga bonusmaterialet finns ett bildcollage, intervjuer före och efter konserten och en tämligen unik liveupptagning från Accelerator-festivalen utomhus 5 juli 2000 på Münchenbryggeriet, Stockholm, med "Vi två 17 år". Håkan och en tajt kvartett, utan Stefan Sporsén, framför en spridd publik.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.