Tidigare blogginlägg

I min skivhylla: Keith Moon (1975)

Postad: 2019-05-10 07:54
Kategori: I min skivhylla



KEITH MOON: Two sides of the moon (Track Record/MCA MCA-2136)
Release: 17 mars 1975


HAR MÅNEN EN BAKSIDA? HADE KEITH MOON en baksida så har han nog samlat dem nästan alla här på sitt första och enda soloalbum. Helt i linje med Moons turbulenta, händelserika men stundtals bråkiga liv och leverne var ”Two sides of the moon” inget seriöst inspelningsprojekt. Kan nog mer karaktäriseras som en gigantisk men destruktiv fritidssysselsättning, i gänget med Ringo Starr, John Lennon (i hans ”lost weekend”-period) och Harry Nilsson, i Los Angeles än en allvarligt menad skivinspelning. Ni kanske redan förstår att dagens tips ur skivhyllan inte är någon exklusiv höjdpunkt. Mer intressant än bra om jag ska uttrycka mig snällt.
   ”Two sides of the moon” har ju, som säsongens övriga skivor i den här kategorin, en Beatles-koppling som gör att mina ögon och öron dras till den här skivan med jämna mellanrum. Men jag blir nästan alltid lika besviken på albumet i sin helhet. I min enfald tror jag varje gång att den energiske trummisens lyskraft, som han odlat i många år i The Who, ska förflytta berg, att stjärnstatusen bland rader av musiker ska åstadkomma musikaliska stordåd och att en brokig samling låtar ska bygga en omväxlande skiva. Men lurad på konfekten blir jag.
   Keith Moon var avundsjuk på vännen och trumslagaren Ringo Starrs soloframgångar och ville naturligtvis göra samma sak. I april 1974 besökte han Los Angeles och hamnade naturligtvis i inspelningarna för ”Pussy cats”, Harry Nilsson-skivan som John Lennon producerade, och fick då smak på en egen skiva. Övriga Who-medlemmar var under större delen av 1974 upptagna av inspelningen av ”Tommy”-filmen. När Keith återvände till LA i augusti var han fast besluten att spela in ett eget album.
   Hemma hos Mal Evans, en gång Beatles-roadie och här blev han producent för det här projektet, styrdes de inledande inspelningarna upp men skivbolaget imponerades inte och krävde en ny mer rutinerad producent. Canned Heat-producenten Skip Taylor blev ny i producentstolen och tillsammans med teknikern John Stronach (Diana Ross, Jo Jo Gunne, Captain Beyond med flera) fick produktionen nytt liv och en lite annan riktning. Men fortfarande var det den allt annat än stabile Keith Moon i förarsätet...
   Det är inget fel på blandningen på skivan. Här pendlar det friskt mellan 50-tals-rock'n'roll, 60-tals-pop, countryrock, surfmusik (Moons stora intresse), reggae, ballader och tidsenlig 70-tals-rock. Så långt är innehållet en underhållande mix som är okej men det är väl i huvudpersonens framförande som skon klämmer. Keith är en professionell trumslagare och spelevink men ingen sångare. Han spelar trummor på tre låtar och sjunger på samtliga. I en jämförelse framstår Ringo Starr som en skönsångare...
   Keith Moon beskrev skivan i efterhand som tramsig och fånig och det kan jag väl hålla med om på ett positivt sätt där musik inte alltid ska vara så väldigt präktig eller allvarlig. Det blev trots allt en personlig skiva där där Keith fick leva ut sina drömmar.

SOM GAMMAL SURFMUSIKÄLSKARE, HANS FÖRSTA band med instrumentala surfinfluenser hette The Beachcombers, fick han spela med legendgitarristen (och nyligen avlidne) Dick Dale på en låt. Keith beundrade Beach Boys och gör förutom sånginsatsen en helt godkänd version av ”Don't worry baby”. Sedan känns det väl alltid tryggt att göra låtar med Beatles-koppling, en tämligen charmig cover på ”In my life”, där Keith nästan låter som Peter Sellers, förutom Lennon-bidraget.
   Förutom stabila kompmusiker som Jesse Ed Davis, Joe Walsh, Danny Kortchmar, Bobby Keys, Jim Keltner och Ringo spelar Keith med hela fasta konstellationer som Fanny, Stone Canyon Band och Attitudes men också starka röster som Flo & Eddie och några andra rutinerade körmänniskor som täcker upp vid mikrofonerna.
   Det stora dragplåstret för mig på skivan är givetvis John Lennons rock'n'roll-klingande ”Move over Ms L”. En låt med en spännande historia. Spelades ursprungligen in av Lennon 15 juli 1974 med sikte på ”Walls and bridges”-albumet. John hade till och med bestämt var på skivan den skulle ligga men låten skippades till slut helt och han skickade den vidare till Keith. Ändå gav Lennon ut låten som b-sida till ”Rock'n'roll”-skivans ”Stand by me”-singel som släpptes i samma veva som Keiths skiva kom ut våren 1975. Det är ingen unik pärla till låt, varken med John eller Keith, men här svänger det gott om andrasidans första låt på ”Two sides of the moon” med Jay Fergusons rock'n'roll-piano längst fram och intressant att Jesse Ed Davis spelar gitarr som han även gjorde på Lennons version.
   Skivans mest huvudlösa inslag är Keiths version av The Whos ”The kids are alright” som om han försökte utmana Roger Daltrey vid sångmikrofonen. I stort sett pinsamt.
   Men det finns några låtar på albumet som jag trots allt kan leva med och lyssna på. ”Crazy like a fox” och ”Solid gold” passerar väl ganska anonymt men två Rick Nelson-relaterade låtar är helt godkända. Dels den 60-talspoppiga ”Teenage idol”, hämtad från en singel med Nelson från 1963, och dels den countryrockiga ”One night stand”, skriven av en medlem (Dennis Larden) i Nelsons Stone Canyon Band med fina körer och steelguitar i kompet.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Staffan Ernestam (1992)

Postad: 2019-05-08 07:52
Kategori: Intervjuer

EFTER MÅNGA ÅR I OLIKA BAND VAR DET 1992 dags för Örebrogitarristen Staffan Ernestam att satsa solo. I den här intervjun får han rejält utrymme att berätta sin långa historia, förklara sina planer och vilka musiker han hade valt till sitt band som han hade döpt till Pojkarna Från Prärien.
   Han hade 15 år kvar till sitt stora genombrott som Jeremias I Tröstlösa-tolkare i sitt band som han 2007 döpte till Jeremias Session Band. Men 1996 fick Staffan och hans dåvarande band, med bland annat gitarristen Micke Hujanen, äran att agera förband som Staffan Ernestam Band i Brunnsparken när Creedence Clearwater Revival-medlemmarna Doug Clifford och Stu Cook kom till Örebro med sitt nya band Creedence Clearwater Revisited.
   Intervjun med Staffan gjorde jag i Nerikes Allehandas lunchrum.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 1992. 3

Staffan Ernestam satsar solo
ÄR TRÖTT PÅ ALLA VRÄKIGA GITARRER


STAFFAN ERNESTAM, 29-ÅRIG GITARRIST FRÅN ÖREBRO, vill tona ned det egna gitarrspelet, pröva nya utmaningar och spela bra musik så enkelt som möjligt. Efter åren i Big Deal satsar Staffan nu på ett eget band, Pojkarna Från Prärien, med uteslutande egna låtar på repertoaren.
   På den långa resan fram till den nu pågående solosatsningen har Staffan spelat de flesta typer av musik i många olika sammanhang.
   - Alla mina rockstjärnedrömmar har ju faktiskt gått i uppfyllelse. Att få spela med ett etablerat band, Big Deal, få chansen att spela med sina idoler, som Magnus Lindberg, och att få sitt namn störst på en konsertaffisch.
   Staffan började som 14-åring spela på sin storebrors gitarr. Bildade sitt första band, Image, med kompisar av vilka flera fortfarande spelar med Staffan.
   - Vi blev trea i den riksomfattande tävlingen 80-talets stjärna, förupplagan till rock-SM, som Vecko-Revyn arrangerade. Spelade mycket på ungdomsgårdar och skoldanser, en mycket nyttig skola som musiker.
   Sedan följde några år och hundratals spelningar i fusiongruppen De Funkar med Stephan Berg som ledare.
   - Jag glömmer aldrig när Stephan ringde, våren 1982, och frågade mig om jag ville spela i gruppen. Efter ett något tveksamt ja befann jag mig 45 minuter senare i turnébussen på väg till Vetlanda med en ansenlig hög notpapper framför mig, minns Staffan idag.
   Staffan hade många strängar på sin gitarr redan vid den här tidpunkten. Han hjälpte till på skivor med Hamilton, grupp med Britt Dahlén som sångerska, och Andrea Doria och mixade liveljud åt Alice, ett etablerat Örebroband.
   De tunga medlemmarna i Alice, Magnus Sjögren och Mats Fjellner, bildade sedan Big Deal och Staffan blev gitarrist.
   - Jag var lillpojken som fick chansen att spela med etablerade och skickliga musiker, säger Staffan anspråkslöst. Det var både hedrande och roligt.
   Big Deal fick en flygande start.
   - Vi spelade in tio demolåtar på 14 timmar, skivbolaget Virgin nappade direkt och hitsen kom på beställning. Arrangörerna började ringa oss och inte tvärtom. Och man fick skriva autografer på McDonalds...
   - Men vi var bäst som liveband med många fina konsertminnen. Inte bara här i Örebro. I Uppsala var det hysteriskt och i Stockholm gick det också bra.

BIG DEAL NÅDDE SNART SIN KOMMERSIELLA kulmen. Skivbolaget tappade paradoxalt intresset fast låtarna spelades flitigt i radion. I den vevan, 1988, började Staffan leda husband på olika restauranger i Örebro. Då sjöng Staffan för första gången solo på allvar.
   - Det var någon i bandet som föreslog att jag skulle sjunga några covers mest för att fylla ut programmet. Och jag gillar nya utmaningar.
   Då fick Staffan också möjlighet att spela med många olika kända artister som Tove Naess, Little Mike och Magnus Lindberg.
   - Magnus Lindberg är en riktig artist, en idol, som var otroligt kul att spela med och lära känna närmare.
   Lindberg kom till Örebro våren 1989 för att spela med Staffan och hans husband. En spelning som fungerade så bra, inte minst för Magnus, att han ville att samarbetet skulle fortsätta under hösten när Magnus comeback-album "Det kommer en vind", släpptes.
   - Fram till juni 1990 gjorde vi 25-30 spelningar tillsammans. Avslutade i Stockholm med två gig som var det bästa jag varit med om, beskriver Staffan lyriskt.
   Allt var sedan spikat och klart för inspelning av nästa Lindberg-album med Staffans band och Lasse Lindbom som producent. Men det framgångsrika projektet Grymlings kom emellan och Staffan och Magnus har bara pratat med varandra på telefon några gånger sedan dess.
   Under framgångarna med Lindberg bestämde sig Staffan för att lämna Big Deal men vill inte göra någon stor affär av det.
   - Jag ville göra min egen grej helt enkelt. Inte ingå i ett band där man måste kompromissa om allt. Men det var tufft. Lånade Kenneth & Knutters replokal sommaren 1990 för att skriva låtar. Ett enormt slit, tyckte allt var gjort och höll nästan på att lägga av helt.
   Tillsammans med Fredrik Bäckman, klaviaturspelare i Staffans band, testade han sedan olika stilar på dator och en demo växte fram. Och förra våren bestämde Staffan musiker till sitt band Pojkaran Från Prärien.
   - Det är viktigt att man känner varann. Och duktiga musiker är också upptagna musiker så jag fick välja väldigt noga men bandet fungerar bra och vi jobbar långsiktigt.
   Förutom Staffan och Fredrik innehåller gruppen Åke Jennstig, bas, Magnus Spångberg, keyboards, Peter Damin, trummor, och Niclas Bäcklund, saxofon. Och en repertoar på nio-tio egna låtar och favoritcovers kommer att få sin scenpremiär i morgon på Ritz i Örebro.
   På Per Knutssons affischbild poserar Staffan med en tolvsträngad Rickenbacker-gitarr och vill på det viset beskriva gruppens sound.
   - Vill inte spela jättevräkig rock med min egen gitarr i centrum hela tiden. Då passar den här sättningen, med två keyboards och en känslig gitarr, perfekt, säger Staffan och nämner en rockig Tom Petty som förebild.
   - Det är det enkla som är svårt. Många av Big Deals låtar var oerhört svåra att spela medan Pettys låtar ofta bygger på mycket enkla harmonier, avslöjar Staffan för en helt oförstående men förvånad skribent.
   Även privat handlar det om mycket musik för Staffan. Är på dagarna ansvarig för musiksektionen på Medborgarskolan och är delägare i inspelningsstudion Eagle One.
   Dottern Louisa, snart tre år, och sambon Anette, som han ska gifta sig med i sommar, är också en stor källa till inspiration och trygghet för Staffan Ernestam i det egna skapandet av rockmusik.

/ Håkan

50-tal: #3. ”Hey-hey-hey-hey” (1958)

Postad: 2019-05-06 07:57
Kategori: 50-talets bästa



LITTLE RICHARD
Hey-hey-hey-hey

(Specialty)

LITTLE RICHARD HADE EN BETYDLIGT LÄNGRE SKIVKARRIÄR på 50-talet än jag var medveten om när jag började analysera decenniets rockigaste artister. Men hans absolut mest makalösa toppar inträffade under mindre än tre år mellan 1955 och 1958. I rock'n'roll-kategorin var nog Richard Penniman, som han var döpt till, den vildaste, den mest explosiva, blixtrande, galnaste, karismatiske och den sångmässigt ojämförligt mest utmanande artisten.
   Richard, som föddes 1932, växte upp i en djupt religiös familj i Georgia och lille Richard började i unga år av naturliga skäl sjunga i kyrkokören. Sjöng sedan på turnéer med så kallade medicine shows för att sedan bli fast anställd sångare på en klubb i Fitzgerald där repertoaren huvudsakligen var Louis Jordan-låtar. Jazz och blues blev därmed hans inkörsport i musikbranschen och skivkarriär inleddes redan 1951 på en anspråkslös och anonym nivå.
   Innan Elvis Presley-epoken drog igång i mitten på 50-talet spelade skivbolaget RCA en ganska undanskymd roll i musikbranschen. På det tidiga 50-talet var bolaget framför allt intresserade av bluesartister och det var dit en ung ”Little” Richard Penniman sökte sig. Men hans material var gammalmodigt, mest jazzstandardlåtar. Märkligt att konstatera det idag men som sångare saknade han då både självförtroende och en kraftfull röst för att göra några som helst avtryck i den konkurrensutsatta branschen. Richard skrev låtar men det var nästan uteslutande jazzballader som hamnade på singlarnas b-sidor.
   Jag har lyssnat igenom det där tidiga icke framgångsrika materialet och jag kan inte ens med facit i hand se eller höra hur eller om det fanns förutsättningar att lyckas för Little Richard. Singlarna 1951/1952 (på RCA) och 1953/1954 (på Peacock) är både väldigt opersonliga och fast i den traditionella storbandsjazzen och väckte därmed ingen uppmärksamhet på skiva i en rock'n'roll-bransch som just hade börjat accelerera.
   Efter två år sa skivbolaget tack och adjö men hos nästa anhalt, skivbolaget Peacock, gick det inte bättre heller. Men med tur och tillfälligheter skulle Little Richard till slut få sitt efterlängtade genombrott 1955.
   På turnéer i södra USA hade Little Richard blivit populär när han uppträdde med sin grupp Tempo Toppers och hetsade upp publiken med sin galna scenshow i allmänhet och konsertens höjdpunkt, ”Wop-Bop-A-Loo-Bop” med sin oanständiga text, i synnerhet. Men skivkarriären var så gott som död och händelsefattig. Vilket gjorde att Little Richard 1955 bytte till Specialty Records utan större motstånd och på Art Rupes snart berömda etikett skulle det explodera.

PÅ SPECIALTY HADE LLOYD PRICE redan fått en jättehit med ”Lawdy miss Clawdy” och den nye producenten, talangscouten och låtskrivaren Richard ”Bumps” Blackwell skulle snart upptäcka Little Richards makalösa sångkonster. Historien är anmärkningsvärd och det var som vanligt en extraordinär tillfällighet att Little Richard skulle få sitt magnifika genombrott hösten 1955.
   Specialty-chefen hade skickat Blackwell och Richard till New Orleans för att spela in första skivan. Mellan ganska händelsefattiga tagningar gick paret till Dew Drop Inn där Richard sjöng sin numera ökända ”Wop-Bop-A-Loo-Bop” inför en imponerad publik. Blackwell tände direkt och hörde direkt en hit – men inte med den vulgära texten.
   Samtidigt hade den lokala låtskrivaren Dorothy LaBostrie kommit till studion för att höra Little Richard spela in hennes ”I'm just a lonely guy”. Blackwell bad LaBostrie att omedelbart skriva en ny mer rumsren text till Richards låt. Med 15 minuter kvar av studiotiden levererade LaBostrie den nya texten med titeln ”Tutti-frutti” och låten spelades in i en hast med Richard på piano. Två tagningar av en låt som gått till rock'n'roll-historien med sitt blixtrande framförande och blev en stor hit hösten 1955.
   Little Richard kom därmed att tillhöra rock'n'roll-pionjärerna. Sommaren 1955 hade visserligen Johnny Cash, Chuck Berry och Fats Domino debuterat men Little Richard och ”Tutti-frutti” slog till innan Elvis Presley inledde sin karriär på RCA och varken Buddy Holly, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis eller Gene Vincent hade ännu inte släppt sina första skivor.
   ”Tutti-frutti” blev startpunkten på en oavbruten framgångssaga under ett par år för Little Richard där det nästan är omöjligt att välja exakt höjdpunkt. Den följas av oförglömliga hits som ”Long tall Sally”, ”Rip it up”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a knockin'” och ”Good Golly, miss Molly” innan det planade ut något under 1958.
   Även på Little Richards singel-b-sidor presenterades profilstarkt material som exempelvis ”Slippin' and slidin'”, ”Ready Teddy” och ”Send me some lovin'”. John Lennon passade för övrigt på att spela in alla tre låtarna till sitt ”Rock'n'roll”-album. Och det är bland materialet på singlarnas baksidor jag har hittat min absoluta Little Richard-favorit, ”Hey-hey-hey-hey”, som av en händelse också har Beatles-koppling.
   ”Hey-hey-hey-hey” släpptes i januari 1958 som b-sida till ”Good Golly, miss Molly” men spelades in redan 9 maj 1956. Little Richard började live framföra ”Hey-hey-hey-hey” i ett medley tillsammans med ”Kansas City” och det kom till Paul McCartneys kännedom och låtarna fann sin plats i Beatles liverepertoar redan 1961. Beatles spelade också in det som ett medley i studion, 18 oktober 1964, men noterade varken på omslaget till ”Beatles for sale” eller etiketten att ”Hey-hey-hey-hey” framfördes. Något som reviderades på senare upplagor.
   Precis som på ”Good Golly, miss Molly” presenterar Little Richard sin osannolikt hetsiga sångstil och bandet bakom eldar på som aldrig förr. Med saxofonisten Lee Allen och trummisen Earl Palmer i spetsen.
   1958 bröt Little Richard med Specialty och började plötsligt sjunga religiös gospel som kommersiellt hade en betydligt smalare publik och var så långt från rebellisk rock'n'roll det går att komma.
   Little Richard kom som ett yrväder i mitten på 50-talet och gjorde ett osannolikt stort avtryck med både låtar och sin spektakulära framtoning. Efter bara några år försvann han ur rock'n'roll-branschen lika snabbt som han kom men minnet av 50-talets mest utmanande artist har däremot aldrig suddats ut.
   86-årige Little Richard lever än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: David Bowie (1975)

Postad: 2019-05-03 07:56
Kategori: I min skivhylla



DAVID BOWIE: Young americans (RCA Victor APL1-0998)
Release: 10 mars 1975


JAG SKA BÖRJA MED ATT ERKÄNNA: JAG ÄR ingen genuin beundrare av David Bowie. Han fanns naturligtvis med länge ”i min närhet” men mitt intresse ville aldrig riktigt slå ut på allvar. När nyheten kom den där fatala januarimorgonen för några år sedan, när han plötsliga död meddelades, ville Svt Örebro ha en kommentar från mig men jag tackade vänligt men bestämt nej. Jag tyckte inte att jag var rätt man för det uppdraget. Givetvis har jag upplevt några musikaliska toppar i hans karriär men det har varit oregelbundet under många decennier.
   Bowie var en artist som ständigt skiftade musikalisk inriktning och det kunde ibland vara tålamodskrävande. Något som kan vara upplyftande för genuint intresserade fans men när det handlade om Bowie satt jag nog mest i baksätet och noterade utan att hjärtat var med. Mina bästa minnen från hans karriär tillhör nog de kommersiellt tidiga åren. Naturligtvis slog ”Space oddity” ner som en bomb 1969, märkligt nog tog den sig aldrig in på Tio i Topp, och blev ett mäktigt genombrott.
   Till de definitiva höjdpunkterna räknar jag också åren 1972-74 när Bowie rockade hårt och var en del av glamrocken. Den visuella utstrålningen med spektakulära kläder nådde däremot aldrig mitt intresse. Men tillsammans med gitarristen Mick Ronson och de två andra killarna i kompbandet The Spiders From Mars skapades ett härligt elektrisk sväng med mängder av starka egenskrivna låtar som tillfredsställde mig.
   Den framgångsrika perioden inleddes med skivan som har den långa titeln ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” (1972). Jag hade svårt för glamrockperioden i allmänhet och Bowies målade ansikte i synnerhet men musikaliskt var det ett band på topp som var både hett och härligt.
   I David Bowies historia var det produktiva år. Efter den uppmärksammade ”Ziggy Stardust”-skivan kom ”Aladdin sane” (1973) efter samma recept och han stack sedan mellan med coverskivan ”Pin ups” (1973). Nu splittrades Bowie, Ronson och Spiders-grabbarna men den traditionella rockmusiken var fortfarande levande på ”Diamond dogs” (1974) med ett helt nytt kompband. Så levande att 1974 års turné dokumenterades och gavs ut som ”David live” (1974).
   Under de här storhetsåren på det tidiga 70-talet var det den förre Beatles-teknikern Ken Scott som producerade Bowies skivor men på ”David live” återförenades Bowie med producenten Tony Visconti. Han jobbade med Bowie 1970, både som musiker och producent, och var ansvarig för ”The man who sold the world”-albumet. Men blev från 1974 och under större delen av Bowies karriär den mest anlitade producenten.
   Det var i pausen på Bowies amerikanska turné, sommaren 1974, som idén till inspelningarna av ”Young americans” föddes. Under turnéstoppet i augusti inleddes inspelningarna i Sigma Sound Studios i Philadelphia. Inspelningsplatsen var ingen tillfälligt för nu skulle Bowie och Visconti fullständigt ändra inriktning på soundet, gå från det rockiga till USA-inspirerad blåögd soul. Och det skulle tillverkas i den studio där legendariska producenter som Gamble & Huff och Thom Bell sedan slutet av 60-talet lanserat artister som The O'Jays, Harold Melvin & the Blue Notes, Teddy Pendergrass och MFSB.

DET MUSIKALSIAK BLEV ETT REJÄLT lappkast i David Bowies karriär och ingenting på ”Young americans” går att jämföra med tidigare material som ”Suffragette city”, ”The Jean Genie” eller ”Rebel rebel”. Huvudingredienserna blev dansant soul med funk-tendenser och Bowie hade ännu en gång inte vänt kappan efter vinden utan ville utforska helt andra och nya musikaliska domäner.
   Som icke part i målet tycker jag inte han valde rätt väg utan han blev fånge i en musikgenre som byggde på arrangemang och sound och inte så mycket på melodier och rockmusikens kraft. Och den musikaliska omgivningen blev till stora delar också ny och huvudsakligen amerikansk. Från samma håll som Ron Wood hämtade några kompmusiker till sin soloskiva ”I've got my own album to do”, som jag skrev om häromveckan, hittade Bowie/Visconti samma trummis, Andy Newmark, och basist, Willie Weeks. Amerikanske gitarristen Earl Slick hade ursprungligen ersatt Ronson några år tidigare men rockmusiken på ”Young americans” är som sagt utmanövrerad och Slick gör en slät figur i de här arrangemangen. Den nyrekryterade gitarristen Carlos Alomar, med sina soul- och r&b-rötter, känner sig nog mer hemma i både arrangemang och genre här.
   Det var också genom Alomar som Bowie kom i kontakt med den lovande soulsångartalangen Luther Vandross. Tillsammans med Bowie kom Vandross att skriva sångarrangemangen på ”Young americans”. Vandross var vid den här tidpunkten fortfarande bakgrundsssångare och väntade på sin solodebut som skulle ske först sommaren 1976. Däremot hoppade han efter albuminspelningarna på Bowie-turnén hösten 1974.
   Den här förändringen i David Bowies musikaliska inriktning var inget som fick mig att köpa ”Young americans” när den släpptes på våren 1975. Nej, det var blott och enbart rapporten som förmedlades i januari 1975 som fick mig intresserad på allvar. Då möttes nämligen David Bowie och John Lennon i Electric Lady-studion i New York. Det resulterade i två låtar som lyftes in i det redan utgivningsfärdiga ”Young americans”-albumet medan två andra låtar fick lyftas ut.
   Det var Bowies beslut att göra en inspelning av den gamla Beatles-låten ”Across the universe” som lockade Lennon till studion och fick honom att spela kompgitarr på den inspelningen. När han ändå var där skrev han tillsammans med gitarristen Alomar musiken till ett helt nytt spår, ”Fame”, som sedan Bowie skrev en text till. Det är verkligen inget djupt kreativt verk utan hela låten symboliseras av i stort sett några upprepande simpla gitarriff och en monoton rytm. Lennons inspiration till låten var en hitlåt med Shirley And Companys just då aktuella ”Shame, shame, shame” och Alomar gjorde något ännu enklare: han ”lånade” gitarriffet från The Flares 14 år gamla ”Foot stomping”. Lennon både sjunger och spelar gitarr på den låten som han då beskrev som "Great, but it's just rock'n'roll with lipstick on".
   Lennons närvaro kan ändå inte få mig att älska varken melodi, text eller sound. Men jag är tydligen inte rätt människa att bedöma den här typen av musik ty ”Fame”-singeln blev Bowies första (och enda) nummer ett-singel i USA...

/ Håkan

April 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-05-02 07:53
Kategori: Blogg

Foto: Anders ErkmanDan Hylander ledde sitt Raj Montana Band till nygamla höjder på konserten i Örebro.

MINA KONSERTBESÖK HAR MED ÅREN MINSKAT i omfattning. Jag missar fler konserter än jag går på och det är självvalt. Efter alla intensiva år som professionell konsertrecensent väljer jag nu konsertarrangemang efter eget tycke och smak och då blir det av naturliga skäl inte så många. Ändå hade jag under april nöjet att uppleva tre konserter med två aktuella svenska artister plus en svensk engelsman på sällsynt turné.
   Det började med en tripp till Stockholm dit turnén med Billy Bremners Rockfiles hade nått och fortsatte med ett kärt återseende av mina gamla kompisar i Raj Montana Band med Dan Hylander som frontperson. Efter en längre tripp till Malmö väntade skivreleasekonsert med Richard Lindgren och hans fenomenala band. Veckan innan hade jag dessutom recenserat Richards nya album ”Death and love”.
   Konserten med Dan Hylander & Raj Montana Band lockade fram minnet av gamla flydda tider från 80-talet och jag kände mig efteråt ”tvingad” att i en artikel redogöra för alla mina möten, både privata och på konsert, med det här högst trevliga sällskapet.
   I övrigt var april på Håkans Pop fylld av de sedvanligt återkommande kategorierna. Som exempelvis min säsongslånga 50-tals-serie där jag i en rangordnad lista letar mig fram till det decenniets nummer ett enligt mitt tycke och min smak. Listan börjar närma sig toppositionerna och under april redovisade jag plats 4 till 8 och artisterna Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Buddy Holly, Fats Domino och Chuck Berry fick alla en noggrann analys.
   I min intervjuserie, där jag under höst och vår har återvänt till gamla intervjuer som jag gjort mellan 1974-1994, riktade sig blicken under förra månaden mot systrarna Bibi & Celia Farber, Jakob Hellman, Magnus Lindberg och Irma Schultz.
   Ur den proppfulla skivhyllan med Beatles-relaterade vinylalbum plockade jag förra månaden fram skivor med Splinter, Rod Stewart, Ron Wood och Johnny Winter.

I DEN STORA SKIVSTRÖMMEN AV NYA ALBUM måste man välja med urskillning och sikta in sig på de mest intressanta nyheterna. Därför kunde jag rätt snabbt räkna bort Don Felder, J J Cale, Melissa Ethridge, Mike & the Mechanics, Jenny Wilson, Timo Räisänen och Emily Scott Robinson för att koncentrera mig på fyra helt andra skivor.
   Dan Hylander spelade in sitt återföreningsalbum med gamla kompgruppen Raj Montana Band redan för ett år sedan men ”Indigo” fanns ändå inte klar för utgivning när aprilturnén inleddes i Örebro. Nu finns den ute och precis som konserten låter det märkvärdigt fräscht om både låtar, arrangemang och produktion.
   Visst ekar det ibland lite 80-tal, ”Aldrig sluta drömma” doftar typiskt Ulf Lundell-sound, men Hylander har kvar sin vassa låtskrivarpenna i både text och melodi. Och tillsammans med bandet, samma fem skickliga personer som då, har han producerat ett ganska underhållande och engagerande album. Där slidegitarr och lugna låtar från singer/songwriter-genren lyser starkast. Favoriter är ”Din kärleks öppna famn” och ”Det brinner överallt” men allra bäst är den innerligt skrivna och fint framförda avslutningslåten ”Vem kunde ana?”. Just det, vem kunde ana att Hylander och Raj Montana så fint skulle passa in i musikklimatet 2019?
   Även ”gamlingen” Nils Lofgren imponerar överraskande på ”Blue with Lou”, hans lilla hyllning till Lou Reed som han skrev ett antal låtar tillsammans med på slutet av 70-talet. Produktionen är ingen stor affär men på få personer, förutom Nils trummisen Andy Newmark och basisten Kevin McCormick, svänger det grymt skivan igenom. Nils har letat fram fem nya tidigare outgivna låtar från det gamla låtsamarbetet med Reed och det låter bättre än bara överblivet förkastat material.
   Lofgren är ju inte enbart en rockig gitarrhjälte utan kan sjunga med sammetsröst och spela effektivt vackert piano så visst är ”Blue for Lou” ett varierat och underhållande album. OK, visst har det gränslösa gitarrspelandet och även något lössläppt jammande sina stunder på skivan men det finns rockigt melodiska höjdpunkter (”Attitude city”, ”Pretty soon” och ”Don't let your guard down”) och innerliga ögonblick (”Pretty soon”, ”Too blue to play” och ”Remember you”) som visar att Nils Lofgren har gjort sitt bästa soloalbum på många år.
   Kritiker slåss om att höja Daniel Norgrens ”Wooh dang” till skyarna och det var med stor nyfikenhet jag lyssnade på skivan med en artist, som har många skivor bakom sig, som jag har missat tidigare. Det går en tunn skiljelinje mellan lågmäld magi och händelsefattig musik och Borås-killen Daniel hamnar någonstans emellan med sina långsamma men ändå energiskt känsliga låtar. Ofta stillsam americana men det kan också svänga som om det är producerat i amerikanska träskmarker eller enligt soul- och bluestgraditionen. Jag har svårt att bli helt hypnotiserad av Daniel Norgrens musik fast ingredienserna är så smakfulla.
   Buford Pope (gotlänningen Mikael Liljeborg) befinner sig i samma smala och för svenska förhållanden udda musikfåra som för enkelhetens skull brukar sammanfattas med ordet americana. Även han har flera skivor bakom sig, som också är mig obekanta, och han låter både rutinerad och personlig på nya albumet ”The waiting game”. Jämförelsen med ovan nämnde Norgren är ganska uppenbar ty Buford Pope gör också övervägande långsam musik men låtarna är lite mer händelserikt arrangerade där en sträv fiol, suggestivt stråkarrangemang eller atmosfäriska effekter förstärker ljudbilden.
   ”Five minutes to midnight”, ”Wanna say I'm sorry before I die”, ”In my hometown” heter mina favoriter men annars är väl ”Hard life”, skivans snabbaste låt, albumets mest tillgängliga spår. Men jag dras gärna allmänt till killens lätt ansträngda röst och de primitiva men ändå genomarbetade arrangemangen på hela skivan.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Dan Hylander (1990)

Postad: 2019-05-01 07:50
Kategori: Intervjuer

JAG HAR TIDIGARE I DEN HÄR INTERVJUSERIEN berättat om två intensiva år, 1983/84, när Raj Montana Band med Dan Hylander och Py Bäckman i frontlinjen turnerade mycket intensivt. Men i december 1984 skrotades detta framgångsrika koncept och Dan och Py satsade på sina solokarriärer och separerade även privat 1986.
   Efter ett sabbatsår 1985 drog Dan Hylander igång ett nästan ännu större projekt med det sju man starka kompbandet Kosmonaut. Gjorde ett album, "Kung av onsdag" (1986), som idag soundmässigt bokstavligen ekar 80-tal. Då tycker jag Dans nästa album, "Café Sorgenfri" (1988), är mycket bättre. Där har han dämpat de värsta musikaliska excesserna och även skrivit starkare låtar.
   Inför Dans första 90-talsalbum, "Lycklig måne" (1990) gick han igenom ett tufft år privat men på skivan lät han lycklig och musikaliskt var han snällare och mer insmickrande än någonsin. I samband med skivrelease åkte han runt Sverige och gjorde radio- och pressintervjuer. Därför träffade jag honom på Radio Örebro en sen eftermiddag 7 mars 1990 och gjorde intervjun. Mulet väder och till och med yrsnö förstörde fotograf Anders Erkmans ambition att ta en bild på Dan Hylander med månen i bakgrunden. Det fick bli en traditionell bild på det gråfuktiga Stortorget.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/3 1990. 3

På blixbesök i Örebro
HYLANDER FÖRKLARAR SIG


MÅNEN DOLDE SIG BAKOM REGNTUNGA MOLN som gav mer snö än regn ifrån sig när Dan Hylander kom till Örebro förra veckan för att prata om sitt nya album, "Lycklig måne". Vältalige Dan hann berätta och förklara mycket annat också.
   Dan Hylanders nya album ser så här långt ut att bli en storsäljare. Han har nyligen bytt skivbolag, från musikerägda Amalthea till Billy Butts Little Big Apple, och har fått mycket kritik för det.
   - Det är konstigt, säger Dan, att folk blir så upprörda när man byter från ett oberoende bolag till ett annat oberoende bolag. Jag är inte styrd och Butt bryr sig inte om hur mina skivor låter.
   - Att Butt sedan spelar pajas och går omkring i glittrande kavajer hör liksom inte hit.
   Dan bor sedan ett år tillbaka i Köpenhamn och trivs med livet vilket framgår av många texter på nya skivan.
   - Efter tio år i Stockholm var det skönt med miljöombyte. Att slippa stenarna i bagaget, att gå ur traumat efter splittringen med Py Bäckman som en lycklig man som Dan uttrycker det. Py och jag är fortfarande mycket goda vänner.
   Han låter nyförälskad på nya skivan men dementerar att det rör sig om en enda person.
   - Nyförälskad? Möjligen i livet. I Köpenhamn. Många olika damer, säger han och ler mystiskt.
   Om man ska tror omslaget på nya skivan är "Lycklig måne" Dan Hylanders första soloskiva. Inget band krediteras.
   - Det är helt och hållet en miss av mig. Dansbandet, som de fyra musikerna kallas kollektivt, är nog så viktiga för resultatet på den här skivan. Dessutom är Henrik Janson och Åke Sundqvist med och producerar.
   - Kan inte arbeta som ensamvarg. Jag trivs bäst med människor omkring mig och det är ur den kemin något kreativt skapas.
   Under 80-talets första hälft var Dan Hylander och Raj Montana Band det största som gällde i Sverige. Turnéer följdes av nya turnéer och skivor såldes i massor.
   - En underbar och rolig men också hysterisk tid. Mitt uppe i den uppståndelsen är det väldigt lätt att ta sig själv på alldeles för mycket allvar.
   Perspektivet har Dan fått under de senaste åren när han inte turnerar så mycket och har givit ut skivor som sålt rimligt runt 50 000 exemplar.
   - Det har gått jämt ut och då ska jag inte klaga. Jag har inte levt dåligt på något sätt, avslutar Dan innan han fortsätter till Stockholm.

/ Håkan

50-tal: #4. ”It don´t take but a few minutes" (1958)

Postad: 2019-04-29 07:57
Kategori: 50-talets bästa



CHUCK BERRY
It don't take but a few minutes

(Chess)

NÄR JAG IFJOL STARTADE PROJEKTET med mina 50-talsfavoriter var det inte i första hand Elvis Presley eller Jerry Lee Lewis jag tänkte på. Däremot framträdde för mina innersta tankar namnet Chuck Berry tydligt och klart. Hans namn, hans låtar och hans gitarrspel har funnits med i mitt medvetande sedan jag aktivt började lyssna på musik tidigt 60-tal. Först via alla otaliga covers på hans låtar, sedan upptäckte jag originalversionerna för att till slut genom alla år få den alltmer obligatoriska Chuck Berry-dosen i slutet på ett oräkneligt antal konserter. Kort sagt har namnet Chuck Berry alltid haft en central roll i mitt rock'n'roll-lyssnande liv. Och 2007 fick jag möjligheten att dessutom se honom live i Örebro.
   Ni kanske har förstått att jag i min 50-talsserie gärna prioriterat artister som skriver sitt eget material. Därför har Chuck av naturliga och logiska skäl hamnat högre än ovannämnda artister. Och just som låtskrivare var Chuck en klippa med sin mängd av nästan uteslutande klassiker på sitt samvete. Jag kollar igenom hans 50-talssinglar och jag blir nästan bländad av den otroliga glansen hos låttitlarna. Det är ren och skär rockhistoria som radar upp sig på nästan varje singel han släppte på 50-talet. Och ibland förekommer det helt legendariska låtar på både a- och b-sidan. Att det är imponerande är ett kraftfullt understatement.
   Förutom en analys av en cd-box med Chuck Berrys mest kända låtar för några år sedan har jag aldrig tidigare dissekerat Chuck Berrys otroliga diskografi i detalj. Så det blir en liten fröjd att navigera sig fram bland alla kända låtar och då fastställa kronologin i det berömda låtmaterialet.
   Fast innan skivkarriären blev ett faktum sommaren 1955 var det, som hos alla andra artister, tillfälligheter som gav honom uppmärksamhet. Svårt att tänka sig men innan artistkarriären hoppade igång på allvar för Charles Edward Anderson Berry jobbade han som både frisör(!), nattklubbsägare, skönhetsexpert(!!) och montör på en bilfabrik. Eller ännu tidigare, under 30-talet, när han som 6-årig sångare i kyrkokören, fick sedan i high school ett stort intresse för att spela gitarr men som 16-åring blev han arresterad för både väpnat rån och bilstöld. Men det var långt innan musikkarriären på tidigt 50-tal hade fångat den en gång vilsna tonåringen.
   Som blivande artist började Chuck lite överraskande härma vita countrysångare i sin hemstad St Louis men började snart spela i gruppen Johnnie Johnson Trio och blev vid ett tillfälle starkt influerad av bluesgitarristen T-Bone Walkers teknik. Som många andra musiker vallfärdade han sedan till Chicago 1955, träffade Muddy Waters och spelade snart i hans band. Waters tipsade om Chess Records vars audition Chuck klarade galant. Bröderna Chess blev imponerade och skrev kontrakt direkt.

DEBUTEN BLEV JUST EN LÅT MED COUNTRYRÖTTER, ”Ida Red”, som Chuck skrev om och kallade för ”Maybellene” och satte sitt eget namn som låtskrivare. Fantastiskt startskott, som dessutom såldes i mer än en miljon ex, på en fantastisk karriär och ett ännu mer fantastiskt liv. Som skulle fortsätta på ett nästan overkligt sätt.
   Att Chuck hamnade på Chess-etiketten var ganska naturligt ty bluesingredienserna i hans tidiga inspelningar är ganska tydliga. Debutsingelns b-sida ”Wee wee hours” är en långsam blues där Johnnie Johnsons piano spelar en större huvudroll än gitarren. Men ofta följde gitarrintrot och låtens genomgående rytmer bluesmusikens mönster men var ändå så mycket mer rock'n'roll än de traditionella bluesartisterna sysslade med på 50-talet.
   Efter debutsingelns enorma framgång kom det några Chuck-singlar som inte tog sig in på listorna. Med facit i hand tillhör både ”Thirty days” och ”No money down” ändå hans mest kända låtar. Men det är på Chuck Berrys fjärde singel, ”Roll over Beethoven” som det verkligen händer saker. Då hör vi det där patenterade gitarrintrot, de historiska rytmerna hoppa igång och refrängen som ekar Chuck Berry mer än något annat. Det var förmodligen den Chuck Berry-låt jag hörde först, med Beatles på deras andra album. Chuck var för övrigt den låtskrivare som Beatles under åren 1957 till 1966 gjorde mest covers av på scen. Redan på 50-talet, då gruppen uppträdde under namn som The Quarry Men och Johnny & the Moondogs, fanns ”Roll over Beethoven” med på repertoaren och sjöngs då av John Lennon. På skiva 1963 stod George Harrison närmast mikrofonen.
   Även Chuck Berrys nästa singel, ”Too much monkey business”, blev ju under 60-talet en framgångsrik cover för många artister och grupper. Det var för övrigt Chuck Berrys första singel med två profilstarka låtar för på b-sidan fanns ”Brown eyed handsome man”. Innan 1956 var slut släppte Chuck ”You can't catch me”, en typisk gitarrbaserad rock'n'roll-låt från honom, som märkligt nog inte alls blev listnoterad. Men b-sidan ”Havana moon” var musikaliskt intressant utan att upprepa det där typiska Chuck-mönstret.
   Under 1957 fortsatte Chuck släppa ett antal singlar och kommersiellt gick det bättre för ”School day”, med tillägget ”(Ring! Ring! Goes The Bell)”, fast han på b-sidan ”Deep feeling” tillfälligt var tillbaka i det långsamma bluestempot.
   Sedan kom en Chuck Berry-singel som är mig helt obekant som inte heller fick någon större kommersiell uppmärksamhet. ”Oh baby doll” är av typisk mellankvalité och när Chuck har ett vasst gitarrsolo på gång tonas låten ned... Och b-sidan ”Lajaunda” kan vi glömma bort helt.
   Då har nästa singel, ”Rock and roll music”, ett betydligt större värde, i alla fall för oss Beatles-fans. Gruppens underbara version av låten var en stor Tio i topp-hit 1965 men jag önskar att jag hade hört originalet redan i oktober 1957 när den var ny. Då hade jag som 5-åring definitivt svimmat.
   Nu kom de legendariska klassikerna från Chuck att avlösa varandra. Direkt efter ”Rock and roll music” följde ”Sweet little sixteen”, ”Johnny B. Goode” och ”Carol” och det kan man ju tycka vara en hyfsad singeltrippel. Han hade dessutom den goda smaken att klämma in ”Around and around” och ”Reelin and rocking” som b-sidor.

OCH DET BLEV INTE MINDRE LEGENDARISKT på nästkommande singel från 1958, en låt som jag i alla tider kallat ”Sweet little rock'n'roller”, som Chuck bevisligen också sjunger på originalet. Men nu upptäcker jag att den i original heter ”Sweet little rock'n'roll” men är inte så mycket sämre för det. Mysteriet med märklig stavning på låttitlar tätnar vad gäller b-sidan som i original heter ”Joe Joe gun” men som sedan dess är mer känd som ”Jo Jo Gunne”.
   Samma år förgyllde Chuck musikbranschen med en julsingel när han gav ut ”Merry Christmas baby” (en cover!) och ”Run Rudolph run”. Den sistnämnda låten går i klassiskt Chuck-tempo.
   De påföljande singlarna ”Anthony boy” och ”Almost grown” är ganska bleka i jämförelse med klassikerna men b-sidan ”Little Queenie”, till den senare singeln, tillhör Chucks legendariska ammunition.
   Han hann med ytterligare en parentes till singel, ”Broken arrow”, innan 50-talet tog slut men i maj 1959 gav han ut två låtar på samma singel som tillhör hans mest kända låtmaterial, ”Back in the U.S.A.” och ”Memphis, Tennessee”. Tveklöst två klassiker, låtar som jag i min enfald trodde var skapade långt tidigare.
   1955 till 1959 hade onekligen varit fylld av många framgångar för Chuck, klassiska rocklåtar och ett gitarrspel som blev en historisk musikalisk förebild i decennier. Men 50-talet kunde inte sluta sämre än det gjorde för Chuck Berry. I december 1959 blev han åtalad för att ha fört en minderårig flicka från Mexiko till St Louis för sexuella ändamål. Efter några år i fängelse var han dock snart tillbaka i strålkastarna med nya klassiker som ”Nadine (is it you?)”, ”No particular place to go”, ”You never can tell” och ”Promised land” men då är det 60-tal och det materialet kan han inte räkna till godo när det är 50-talet som ska sammanfattas.
   Efter moget övervägande har jag valt min favoritlåt med Chuck från den mindre allmänt kända låtkatalogen, en albumlåt och ingen singellåt. ”It don't take but a few minutes”, från albumet ”One dozen Berrys” (1958), är kanske ett inte så självskrivet guldkorn med Chuck men är, just för att den inte har spelats sönder, en anspråkslös men också allmänt bortglömd pärla i min värld.
   Chuck Berrys inte alltid så laglydiga liv har naturligtvis solkat ned hans profil genom åren men även låtmässigt är jag, trots hans tveklösa position på rock'n'roll-tronen, lite allmänt betänksam över hans stjärnstatus. Och det har kanske varit anledningen som hindrat mig från att placera Chuck allra överst på min 50-talslista.
   Hans låtar har ju sinsemellan inte alltid varit så varierade, tveklöst klassiska men inte så originella när han flitigt stulit låtar - från sig själv. Många gånger har jag stått på konsert, kan ha varit med Dave Edmunds, Nisse Hellberg eller Refreshments, och jag har uppriktigt sagt inte haft den blekaste aning om det är "Johnny B Goode", "Let it rock" eller "Bye bye Johnny" de spelar. Alla har de där patenterade Chuck Berry-riffen i introt och innehåller så gott som samma takt och break.
   90 år gammal avled Chuck Berry 18 mars 2017 av en hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Johnny Winter (1974)

Postad: 2019-04-26 07:51
Kategori: I min skivhylla



JOHNNY WINTER: John Dawson Winter III (Blue Sky PZ 33292)
Release: 25 november 1974


JAG ÄR NUMERA INGEN VÄN AV LÅNGA gitarrsolon och jag är inte heller någon genuin bluesfantast. Ändå finns det ett Johnny Winter-album i min samling på den Beatles-relaterade skivhyllan. Men det beror blott och enbart på att ”John Dawson Winter III” inleds med en låt som John Lennon har skrivit och vid det här releasetillfället, hösten 1974, hade han själv inte givit ut den. Alltså en väldigt exklusiv detalj för en skivsamlare (som jag) med Beatles-tema i alla dess former som huvudingrediens.
   ”Rock & roll people”, Lennon-låten, är inget unikt melodiskt eller originellt mästerverk. Snarare en pastisch på en traditionell rock'n'roll-låt, som både hyllar och förringar rockmusiker, som John Lennon hade försökt spela in vid flera tillfällen men inte blivit riktigt nöjd med.
   Låtens historia är lång, dök första gången upp hösten 1970 när Lennon gjorde en piano/sång-demo på låten i sin hemmastudio i Tittenhurst Park. I förberedelserna för ”Mind games” inspelningarna våren 1973 gjorde han ytterligare en demo av låten och 4 augusti 1973 spelade Lennon slutligen in låten med sikte på samma album. Men han tyckte inte inspelningen svängde tillräckligt och lämnade låten utanför albumet.
   Det tajta kompbandet Ken Ascher, keyboards, David Spinozza, gitarr, Gordon Edwards, bas, och Jim Keltner, trummor, fick alltså underkänt och inspelningen hamnade i byrålådan fram till 1986, sex år efter John Lennons död. På ”Menlove Avenue” hade Yoko Ono plockat ihop en massa outtakes, mest från ”Rock'n'roll”- och ”Walls & bridges”- men också ”Mind games”-inspelningarna, och då gavs ”Rock and roll people” (som den då hette, ”Rock 'n' roll people” på omslaget...) officiellt ut till slut.
   Hos ”Mind games”-teknikern Shelly Yakus fanns låten kvar i huvudet när han föreslog för Lennon att ge den till Johnny Winter och fick ett godkännande. Den välrenommerade Yakus gjorde nämligen sin producentdebut på ”John Dawson Winter III” och kunde då bidra med både ett klart och förnämligt sound plus en unik låt från John Lennon. På Winters version är elgitarren på hedersplats och det hamrande för 50-talet tidstypiska pianot från originalet är helt borttaget.
   Just Winters elgitarr spelar en naturlig och mäktig huvudroll genom hela skivan. Det var ju som ekvilibristisk gitarrist, tillsammans med sin ruffiga bluesrockiga stämma, han slog igenom och här utvecklas stilen till det yttersta utan att jag älskar varje sekund på albumet. Winter är en vit bluesman som spelar hänsynslös och fingerfärdig gitarr som vore han stöpt i hårdrocksbranschen.
   Från 1968, när Winter skivdebuterade, till 1974 och ”John Dawson Winter III” hade Winter producerat sju album inklusive en liveskiva och ett treårigt uppehåll för rehab som följd av ett djupt drogberoende. Han hade under de här åren inte varit någon flitig låtskrivare och på det här elva låtar starka albumet är hans bidrag blott fem. Tre traditionellt bluesrockiga låtar, en ballad och (stor överraskning!) en countrylåt, ”Love song to me”, med både banjo, dobro och pedal steel i arrangemanget. Visserligen en rolig och oväntad parentes men i mina öron låter det mer parodi än något seriöst.
   Då är jag mer intresserad av covermaterialet och icke-originalen på skivan, låtar som är mer melodiska och inte fullt ut vräker på med speedade gitarrer. Mark James ”Raised on rock”, Allen Toussaints ”Mind over matter” och förre Winter-kollegan Rick Derringers ”Roll with me” är mina favoriter på skivan. Sedan är ”Golden olden days of rock & roll”, i gammal rock'n'roll-stuk, och Barry Mann/Cynthia Weils ”Lay down your sorrows”, båda med blåsarrangemang av broder Edgar Winter, på sätt och vis albumets mest tydliga kommersiella satsning.
   I USA släpptes ”John Dawson Winter III”, titeln är som ni alla har förstått Johnny Winters ursprungliga fullständiga namn, alltså på hösten 1974 men fick inte någon Englandsrelease förrän 7 februari 1975.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Irma Schultz (1989)

Postad: 2019-04-24 07:59
Kategori: Intervjuer

DEN HÄRLIGA SOMMARMORGONEN JAG HÄNVISAR till i intervjutexten inträffade en måndag i maj 1989. Intervjuerna jag gjorde under tjugo års tid inträffade med väldigt få undantag på kvällstid, i samband med konsert, eller sen eftermiddag. Därför minns jag tydligt när Irma (Schultz) tillsammans med sin skivbolagsrepresentant kom upp på Nerikes Allehanda tidig förmiddag och en fantastiskt vacker försommarmorgon 22 maj 1989.
   Intervjun gjordes utomhus i den varma solen på bron till Frimurareholmen strax utanför NA-entrén och Irma var en extremt vänlig och lågmäld själ som var en ovanligt rutinerad debutant som inte ville framhäva sig själv.
   Hon hade precis albumdebuterat och var nu ute på sin första marknadsföringsturné som soloartist. I intervjun pratar hon om planerna på turné och hösten 1989, 11 oktober, kom hon faktiskt till Örebro för konsert tillsammans med ett suveränt band med producenten Billy Bolero i spetsen.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/5 1989.

Irma solodebuterar
SATSAR LÅNGSIKTIGT


HON KALLAR SIG KORT OCH GOTT FÖR IRMA. Hennes efternamn är Schultz och hon solodebuterar i dagarna med ett album, "Då staden vaknar". En härlig sommarmorgon är det också när jag träffar denna ovanligt rutinerade 23-åriga debutant.
   Tillsammans med sin syster Idde har vi uppmärksammat hennes namn i kören bakom artister som Lolita Pop ("Bang your head"), Docenterna (som hon turnerar med just nu), Monica Törnell, Reeperbahn och Zzaj.
   - Det var i samband med Zzaj-inspelningen jag träffade Billy Bolero (Lars Hansson) som producerat min skiva och harskrivit de flesta låtarna.
   Irma fick skivkontrakt på en demokassett och det var först då, för ett och ett halvt år sedan, som hon insåg att solokarriären hade startat.
   - Albumet har vuxit fram långsamt sedan dess, låtarna har mognat på sikt som jag hoppas att de även gör för den vanlige lyssnaren, säger en ödmjuk Irma som inte har bråttom till berömmelsen.
   Hon är en förhållandevis ung debutant med massor av erfarenhet i olika band. Zzzang Tumb (hon minns en konsert på Club 700 våren 1983), Paris Bis (duo med Tom Wolgers) och den lovande rockgruppen Bing Bang Ralph.
   - Jasså minns du Big Bang Ralph? Vi var ett härligt band, gjorde en singel men hade svårt att få ytterligare kontrakt.
   Efter några misslyckade år att bli violinist så håller hon sig nu till enbart klaviatur. Men Irma har ambitioner långt utanför musikens gränser. Hon är lika mycket skådespelerska som skymtat förbi på tv serier som "Goda grannar" och "Clark Kent". Samt 334(!) föreställningar av "Inte nu älskling" på Vasan i Stockholm som nyttig erfarenhet.
   - Jag vill prova på allt men hoppas kunna turnera med band i höst, avslutar Irma innan hon ilar till nästa intervju.

/ Håkan

50-tal: #5. ”Sick and tired” (1958)

Postad: 2019-04-22 07:54
Kategori: 50-talets bästa



FATS DOMINO
Sick and tired

(Imperial)

REDAN PÅ BÄSTA 50-TALETS 5:E PLATS BER JAG att få presentera den allra störste artisten, Fats Domino. Fats, som döptes till Antoine 1928 i New Orleans, väger tungt på toppen av listan för hans repertoar under det decenniet är både omfattande och klassisk. Som vanligt i den här serien har jag inga autentiska minnen av Fats Domino när han stod som högst i karriären mellan 1955 och 1960. Däremot fick jag under tidig ungdom på 60-talet en ganska fadd smak för hans gungande pianomusik när det på radion spelades ”Blueberry hill” och inget annat med honom.
   Jag har genom åren lärt mig att hans repertoar var så mycket mer, större och bredare. Tillsammans med några andra namn på min lista, Hank Williams, Moon Mullican, Smiley Lewis, Muddy Waters, Ivory Joe Hunter och Joe Turner, hade Fats Domino sina rötter i 40-talet och där grundlade han sin karriär som skulle bli lång, mycket lång.
   Fats var den ledande artisten från New Orleans som fick framgångar med sin tunga pianobaserade rock'n'roll. Och fick också några efterföljare som jag redan skrivit om i min 50-talsserie, Smiley Lewis, Lloyd Price och Huey ”Piano” Smith. Och i den svängiga New Orleans-baserade pianogenren fanns det under 50-talet ytterligare några framgångsrika namn som Frankie Ford, James Booker, Mac Rebennack (Dr John), Clarence ”Frogman” Henry, Joe Jones och Allen Toussaint (under namnet Al Tousan).
   Det var Antoine Dominos svåger, jazzbanjospelaren Harrison Verette, som lärde honom spela piano och redan i 14-årsåldern uppträdde han på New Orleans-barer. 1947 fick han erbjudande om att spela i Billy Diamond & the Solid Senders och det var också då han fick förnamnet Fats för att han påminde om den redan berömde Fats Waller. December 1949 blev Fats både upptäckt, skrev skivkontrakt och spelade in sin första låt, ”The fat man”, som när den gavs ut ursprungligen var b-sida på första singeln ”Detroit city blues”.
   Det råder däremot delade meningar om hans debutsingel ”The fat man” släpptes i december 1949 eller januari 1950. Det diskuteras också om ”The fat man” är den första miljonsäljande rock'n'roll-skivan och skeptiker vill nog dessutom påstå att den låten är en ganska tydlig kopia av Champion Jack Duprees drogförhärligande ”Junker's blues” från 1940 med en ny tvättad självbiografisk text.
   Hursomhelst skulle Fats Domino under hela 50-talet ge ut skivor regelbundet i en svindlande hastighet som resulterade i decenniets fetaste diskografi. Om jag har räknat rätt gav Fats Domino på 50-talet ut 47(!) singlar som alla var utgivna på ett och samma amerikanska skivbolag, Imperial. Vilket är unikt bara det.

DET VAR PRODUCENTEN, ARRANGÖREN och låtskrivaren Dave Bartholomew som upptäckte Fats Domino 1949. Bartholomew hade redan då en lång karriär bakom sig som jazztrumpetare, orkesterledare och var nyanställd talangscout på Imperial när han imponerades av den unge begåvade pianisten. Teamet Domino/Bartholomew skulle bli historiskt framgångsrikt som låtskrivare under hela 50-talet med undantag för 1951 till hösten 1952 då Bartholomews schism med Imperial omöjliggjorde ett fortsatt samarbete med Domino. Under tiden sökte sig Bartholomew för egen del till andra skivbolag och artister.
   Kopia eller inte så svänger det grymt om ”The fat man”. Det gränsar till blues men Fats underbara pianoteknik tar bort känslan för traditionell blues och intensiteten i rösten hjälper till. Debutsingeln blev faktiskt en miljonsäljare för Fats och under första året som etablerad artist hade han Bartholomews band bakom sig på skivorna. Musikaliskt pendlade det mellan ibland storbandsjazzigt och ibland traditionellt bluesigt men var allt som oftast också personligt unik.
   När jag under dagar och nätter plöjt mig igenom Fats Dominos intensiva och omfattande skivproduktion upptäcker jag, som jag också haft misstankar om, en viss likriktning i arrangemang och låtkonstruktioner där variationen inte alltid var så stor. Men här finns också tveklöst många guldkorn och jag som vill hitta de där små orörda men perfekta diamanterna får min vällust att svälla många gånger.
   Efter det stora genombrottet 1950 blir det lite paus i framgångarna och den ofrivilliga brytningen med Dave Bartholomew gjorde inte saken bättre. Det tog något år innan det började fungera perfekt för Fats med den nye samarbetspartnern Al Young som producent och medlåtskrivare. Nästa kommersiella höjdpunkt och låtklassiker blev ”Goin' home” som toppade den amerikanska r&b-listan våren 1952.
   Den singelns b-sida hette ”Reeling and rocking” men Domino/Youngs pianodominerade och långsammare låt hade inget släktskap med Chuck Berrys mycket senare (1958) låt med samma namn. Ungefär samtidigt som ”Goin' home” gjorde Fats ett (hemligt) gästinhopp som pianist på Lloyd Prices Dave Bartholomew-producerade ”Lawdy miss Clawdy”. Vid den här tidpunkten började 7”-singlarna konkurrera ut stenkakorna och skivförsäljningen ökade kraftigt.
   Den framgången följdes av ytterligare några mindre hits innan Bartholomew var tillbaka på Imperial som Fats Dominos närmaste partner men det skulle dröja några år innan det teamet skulle rada upp klassiker efter klassiker. Men jag har från den här perioden ändå fastnat för låtar som ”Please don't leave me”, ”Where did you stay”, ”Don't you know” och singel-b-sidan ”Mardi Gras in New Orleans”, en Professor Longhair-cover där Fats visslar så snyggt.
   Som artist lät Fats ofta lite snällare, inte så vulgär och inte så vild och hänsynslös som sina rock'n'roll-kollegor just då. Fats sjöng inte så sällan om olycklig kärlek i sina texter men ibland kom det mer direkta budskap ur hans mun, exempelvis ”You can pack your suitcase” och coverlåten ”(I'll Be Glad When You're Dead) You Rascal You”.
   Fram till våren 1955 hade Fats spelat in samtliga skivor i sin hemstad New Orleans. I samband med inspelningen av ”Ain't that a shame” (felaktigt ”Ain't it a shame” på skivetiketten), som gjordes mitt under brinnande turné, föll valet på en Hollywood-studio. Om det förklarar varför låten blev Fats hittills största hit vet jag inte men det stora breda genombrottet var ett faktum. Plötsligt började hans låtar att spelas även på de vita radiostationerna och Fats hamnade för första gången på USA:s Hot 100.

LISTETTORNA BÖRJADE NU (1955/56) RADA UPP SIG för Fats och låtar som ”All by myself”, ”Poor me”, ”Bo Weevil” och ”I'm in love again”, alla obligatoriska låtar på varje ”Greatest hits”-samling, gavs hans namn stjärnstatus överallt. Samtliga låtar är stabila Domino/Bartholomew-kompositioner men märkligt nog började Fats och hans omgivning 1956 snegla på covermaterial från långt tillbaka. ”My blue heaven” (1927), ”When my dreamboat comes home” (1937) och ”Blueberry hill” (1940) var ju inte riktigt vägen till en originell och personlig framtid som artist.
   Jo, jag kan väl förstå framgångarna för den sistnämnda låten, den inledande textraden ”I found my thrill...” har ju ett härligt sug, men själv hoppar jag idag gärna över lyssningen av den låten.
   För sin karriärs bästa var Fats tack och lov snart tillbaka i originalmaterial, ”Blue Monday” och ”I'm walkin'” är ju helt underbara höjdpunkter i hela hans karriär, men valde fortfarande covers till singel-b-sidorna.
   Mot slutet av 50-talet började Domino/Bartholomew-paret att skriva låtar med utomstående och det är just i ett sånt samarbete jag till slut har hittat min definitiva Fats Domino-favorit, ”Sick and tired” från april 1958. Några månader innan hade paret gjort en ypperlig singel med två fantastiska låtar, den ytterst snabba ”Yes, my darling” och ”Don't you know I love you”, men lyckades nu överträffa allt.
   ”Sick and tired” kallas aldrig klassiker eller berömd när Fats Dominos karriär sammanfattas. Men i den låten finns både energi, personlighet och begåvning. Den utomstående låtskrivaren är Chris Kenner, från New Orleans precis Fats, som 1958 var ganska okänd men hade inlett en artistkarriär året innan. Då gav han själv ut sin version av ”Sick and tired” producerad av just Bartholomew och där fanns alltså kopplingen till Fats version. Parallellt med sin artistkarriär blev Kenner snart känd som låtskrivare med låtar som ”I like it like that” och ”Land of 1000 dances” som mest kända.
   Fats avslutade 50-talet i grandios stil med klassiker som ”Whole lotta loving”, ”I'm ready” och ”I want to walk you home”, lyckades göra en hyfsad och oväntat godkänd version av den traditionella ”When the saints go marching in” (credit till Domino/Bartholomew som låtskrivare av bara farten...) och decenniets sista Fats Domino-singeln är den mycket minnesvärda låten ”Be my guest”, skriven tillsammans med en debuterande Tommy Boyce. En kille som under 60-talet skulle blir känd som duktig hitlåtskrivare åt bland annat Monkees.
   89 år gammal avled Fats Domino 24 oktober 2017 av naturliga orsaker.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.