Tidigare blogginlägg

Februari 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-03-01 10:57
Kategori: Blogg

Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg (1952-2019).

DEN SENASTE VECKANS NYHET OCH SORGLIGA besked att Magnus Lindberg var död tog för några dagar över hela mitt tänkande. Han hade ju som artist varit så närvarande i så många år, med en lång rad höjdpunkter bakom sig och firade just nu framgångarna för sitt senaste kritikerrosade och fantastiska album "Magnus Lindbergs skörd". Sedan slutet av 80-talet räknade jag Magnus som vän med en varm mänsklighet som största behållning. Det fick mig att skriva några artiklar i min "Minns"-kategori, både en karriärsammanfattande text och en text om alla ögonblick jag har upplevt honom på scen.
   Alla andra händelser under månaden, inklusive alla artiklar på Håkans Pop, bleknar givetvis i jämförelse med den tungsinta nyheten och blir som anonyma noteringar i kanten. Men jag ska ändå göra ett försök att sammanfatta den senaste månadens innehåll på Håkans Pop.
   Månadens enda konsertbesök inträffade redan 1 februari. Det var releasekonsert med Örebros DSH5 med några inbjudna gäster där Karin Wistrands inhopp var kvällens höjdpunkt.
   Håkans Pops fasta kategorier fortsatte som vanligt fylla spalterna här. 50-talsserien gick vidare med placeringarna 16 till 13 med texter om Moon Mullican, The Coasters, Johnny Cash och Barrett Strong .
   Och bland de återpublicerade intervjuerna, från 1985 och 1986, var det dags att friska upp minnet kring namn som Sanne Salomonsen, Per Gessle, Johan Lindell och Jackson Browne .
   I vinylhyllan hittade jag gamla skivor med Gary Wright, David Peel, Bobby Keys och Carly Simon .
   Jag recenserade även en helt ny skiva med Stockholmsbandet Pud Alone & the Congregation som var så intressant och bra, i en sorts countrycock-genre, att jag planerar att se bandet live på söder i Stockholm nästa lördag.

2019 HAR MITT INTRESSE FÖR NYA SKIVOR ökat och raden på skivor som krävde lyssning har växt lång under februari. Och när jag först skulle försöka skära ned antalet album som skulle få några bedömande ord blev det svårt. Alltför många skivor på min lista var intressanta eller bra eller både och.
   The Long Ryders "Psychedelic country soul" tog först helt andan ur mig. Vilken fantastiskt trevlig comeback. Jag ser ju på omslaget att killarna har åldrats sedan exempelvis 1985 och "State of our union" men det låter fräschare, piggare och mer inspirerat om nya skivan än jag någonsin hade hoppats på.
   Ett album som doftar allt annat än dammig revival. Det här är pop och rock som utspelar sig i nutid och är så självklart skriven och sedan utförd med samma passionerade energi.
   På "Diggin' the scene" håller Fatboy huvudsakligen sig kvar i den gamla rockabilly- och rock'n'roll-genren och det (bokstavligen) ekar 50-tal om låtarna. Men jag tycker mig soundmässigt också upptäcka en viss utveckling åt det eleganta hållet. Kanske en viss förnyelse som för några sekunder låter lite mer kommersiellt. Där någonstans, ekande sången och de dallrande fina elgitarrerna, vill jag gärna jämföra soundet med Weeping Willows.
   Eric Palmqwists initialer EP stod för en av de bättre svenska grupperna runt millennieskiftet, EP:s Trailer Park, men nu har han solodebuterat på allvar. Redan i albumtiteln "En halv gris kan inte gå" förstår jag att hans nya popmusik, för första gången på svenska, inte tillhör det mediokert allmängiltiga.
   Och mycket riktigt hittar jag personliga texter kombinerade med små melodiska underverk till låtar som på något märkligt sätt är besläktade med både EP:s Trailer Park och Monostar (Erics ännu tidigare grupp). Eric är en intressant artist som det inte är för sent att upptäcka. Om inte annat som låtskrivare. Han döper låten "Eternal sunshine of a spotless mind" men sjunger den på svenska...
   Musikaliskt tycker jag norrlänningen Robert Hurula egentligen tillhör Göteborgsfalangen av popartister som röstmässigt befinner sig på gränsen mellan djup personlighet och spruckna ideal. Hans förra album, "Vapen till dom hopplösa", däckade mig och blev 3:a på min årsbästalista 2016 strax efter Kent. På nya "Klass" är han lika personlig men låtmässigt sviktar det ibland men är aldrig ointressant.
   Det är kanske är ett gigantiskt missförstånd men jag har alltid placerat amerikanen Ryan Bingham i singer/songwriter-branschen men på "American love song" tar han mig ur den villfarelsen. Här är det övervägande rockigt, ibland med bluestendenser, men det finns också några mer avskalade låtar. Sjunger ofta med en vild och brötig röst, jämför Tom Waits och Dr John, men det blir sällan så homogent och bra som på den americana-doftande låten "Situation station".
   På "Sunshine rock" hörs det att rötterna i Bob Moulds musik och sound fortfarande finns kvar i hans gamla intensivt skramliga band Hüsker Dü. Genomgående hårt sväng. Ibland på gränsen till oväsen men här finns också välskrivna låtar ("Sunny love song") bland det skramliga och högljudda.
   Fortsätter lyssnandet i det intensivt rockiga. Det finns inte mycket som slår energin i Millencolins musik och nya "SOS" går i samma stil. Inledande titellåten och singeln är ju en drömöppning på albumet. På resten av skivan är intensiteten lika hög men kanske inte lika catchy. Efter 12 låtar på 35 minuter och oavbruten energi kan jag nog känna mig lite trött i öronen när det ekar en viss upprepning om materialet fast det är så fantastiskt målmedvetet utfört.
   Avslutningen på skivrecensionerna kommer jag ägna åt några lugnare album med mer sparsmakad musik.
   Robert Ellis "Texas piano man" är en fin popplatta. Med den titeln befinner sig givetvis pianot i centrum och vid något enda tillfälle tänker jag på Elton John men Robert Ellis är något personligare och mer udda i sitt sätt att skriva poplåtar.
   Mandolin Orange är för mig en okänd duo från North Carolina fast de har sex album bakom sig. Andrew Marlin, som har en distinkt manlig stämma, och multiinstrumentalisten Emily Frantz överraskar på "Tides of a teardrop" med sin vemodiga pop där fiolen ofta gör arrangemangen så otroligt gripande.


FREDRIK CARLQUIST & RICHARD LINDGREN
Spanish incidents
(fcjazz)


Eftersom rapporten om månadens bästa skivor avslutades med några lugna mer avklädda album kom den här skivan som ett brev på posten på februaris sista dag. Det är den välkände skåningen Richard Lindgrens möte med svågern, jazzmusikern och saxofonisten Fredrik Carlquist som sporadiskt under tio år, 2007-2017, träffats och spelat in i Barcelona där Fredrik bor. Musik som lutar åt det jazzigt coola men låtmässigt är det en exemplarisk mix mellan originallåtar (huvudsakligen äldre Lindgren-låtar) och några covers.
   Jag ska direkt erkänna: Jazz är inte direkt min kopp te men å andra sidan älskar jag ett härligt coolt saxofonsolo inspelat under avslappnade former. Och den ingrediensen förekommer flitigt på den här skivan. Jag känner igen receptet från några gamla Richard Lindgren-inspelningar som finns med på "Memento"-boxen där Fredrik gör några vansinnigt vackra men coola solon på några låtar.
   På nya skivan får också pianisten Erik Lindegren några minuter i sol(o)skenet när skivan vid några tillfällen vecklar ut sig i tämligen traditionell jazzmusik.
   Här finns fyra gamla Lindgren-låtar som av naturliga skäl fått en liten annan musikalisk skrud. "Hurry on home, mama", "A man you can hate" och "She's already gone" har klarat den förvandlingen bra men den ursprungliga magin i en av mina absoluta Lindgren-favoriter, "Driftwood", går lite förlorad i det mindre konkreta jazztempot.
   De båda coverlåtarna "Early morning rain" och "Mr Bojangles", Jerry Jeff Walker-låten, får också en härlig behandling i det softa sparsmakade ljudet.
   Sedan är det kul att ännu en gång få höra några Lindgren-låtar som funnits med på liverepertoaren men ännu inte har givits ut på skiva. "Crazy about" var en gång (2013) aktuell på inspelningarna till "Driftwood"-albumet och dyker här upp och låter som en traditionell jazzlåt. "Right away" är en annan outgiven låt som med sin rätt avskalade text passar bra till jazzarrangemanget.
   Men skivans klart bästa höjdpunkt är inledningslåten "Frankie and Louise" där Richards text, som han nästan reciterar, har blivit en fantastisk ordrik berättelse.

/ Håkan

I min skivhylla: Lon & Derrek Van Eaton (1973)

Postad: 2019-03-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



LON & DERREK VAN EATON: Brother (Apple SAPCOR 25)
Release: 9 februari 1973


Den här säsongen av "I min skivhylla" har jag valt att fokusera på de Beatles-relaterade skivorna i hyllan, där jag följer kronologisk utgivning och inte alltid lyckas pricka in de musikaliskt bästa albumen. Som idag när de amerikanska långhåriga bröderna Van Eaton inte lyckas stå för den önskade underhållningen och ganska klart sviker på det området. En liten överraskning för mig ska det erkännas. I alla tider har jag säkert vilseletts av duons alldeles perfekta debut-Apple-singel "Sweet music" men som homogena albumartister var duon inte riktigt mogna uppmärksamheten i början på 70-talet.
   Den uppmärksamme läsaren av dessa rader tycker kanske att den här skivan tidsmässigt borde stå innan Carly Simons "No secrets", som jag skrev om förra veckan, i skivhyllan. Den anmärkningen är förvisso förklarlig men den engelska utgåvan av bröderna Van Eatons "Brother" gavs inte ut förrän i februari 1973. Jag äger även den amerikanska utgåvan av "Brother" ty när den gavs ut (22 september 1972) var det inget som pekade på att albumet skulle ges ut i England överhuvudtaget. Men så plötsligt, nästan ett halvår senare, fick skivan engelsk release.
   Den där förvirrade releasetaktiken inleddes redan på Van Eatons första singel, "Sweet music", som släpptes redan i mars 1972 - i USA. I England skulle det dröja till mars 1973 innan någon singel släpptes. Och då var det inte den George Harrison-producerade singellåten "Sweet music" utan "Warm woman" som var singel-a-sida. Förvirrat är bara förnamnet och det skadade givetvis brödernas karriär som tynade bort ganska snabbt därefter.
   Vid den här tidpunkten hade skivbolaget Apple, Beatles beskyddade kärleksprojekt, finansiella problem och utgivningen av skivor med andra artister minskade kraftigt i volym. Vilket gjorde att marknadsföringen till "Brother" i stort sett uteblev och den stora skivpubliken var förklarligt kallsinnig till en skiva ingen visste om.
   Fram till nu har jag ändå haft ett positivt minne av albumet men när jag lyssnar noggrant nu upptäcker jag bara ett ojämnt, krampaktigt och delvis fantasilöst album där det är svårt att räkna upp genuina höjdpunkter förutom nämnda singellåt.
   Van Eaton-bröderna var inga nykomlingar i musikbranschen när de med sin demo genom ett missförstånd fick både George Harrison och John Lennon intresserade. Genom att bara lyssna trodde George först att artisterna var svarta men fortsatte ändå satsa på duon. Det är nog skivans korta stunder av gospelinfluerade texter ("help us all to find our way/help us all to live another day") och den religiöst klingande låttiteln "Without the lord" som lurade George.

OPTIMISMEN HOS ALLA VAR STOR JUST DÅ. Ett femårigt skivkontrakt skrevs 15 september 1971 och bara fyra dagar senare flög de till England och blev eskorterade till George Harrisons hem i Henley-on-Thames. Inom några dagar gick George och bröderna in i Abbey Road-studion och spelade in "Sweet music"-singeln. En låt med ett stort slagkraftigt sound som lät mer George Harrison än Harrison själv. En inspelning som dekoreras av en tramporgel som spelas av Mike Hugg, från Manfred Mann på 60-talet.
   30 september 1971 öppnades skivbolaget Apples moderna inspelningsstudio i källaren på 3 Savile Row i centrala London och bröderna Lon & Derrek Van Eaton blev tillsammans med amerikanska tjejgruppen Fanny premiärgäster där. Efter "Sweet music"-inspelningen lämnade George albumprojektet, för att koncentrera sig på efterarbetet med inspelningarna från Bangla Desh-konserten, som på resten av albumet fick ny producent i Klaus Voormann. Han var en av Harrisons närmaste musiker men hade ingen erfarenhet som producent och det kanske också förklarar albumets sviktande helhet.
   Bröderna var som sagt inga nykomlingar i musikbranschen. Med några lokala band i Trenton New Jersey, The Trees (1968) och Jacobs Creek (1969), hade de producerat några skivor men var nog inte riktigt mogna för den här positionen i strålkastarljuset. De fick obegränsade resurser och nästan oändlig tid i studion, tre månader, men det är inget på skivan som tyder på varken genomarbetade arrangemang eller välskrivna låtar. Både Lon och Derrek var duktiga musiker på många instrument och inspelningarna i Apple-studion genomfördes ofta på egen hand utan andra musiker eller någon rutinerad producent som kunde styra utvecklingen av låtar och arrangemang.
   I mina öron äre det förutom "Sweet music" bara poppiga "Sun song" och den lite tyngre rockiga "Sunshine" som kan mäta sig med de höga förväntningarna på hela albumet.
   Albumet inleds med en låt, "Warm woman", som bröderna hade spelat in som demo på helt egen hand i sitt hem i Trenton. Ska sanningen fram tycker jag att många låtar på det här albumet låter som demoinspelningar fast de är inspelade i en av Europas mest moderna studior. "Maybe there's another" och "Ring" är egentligen bara några tunna utkast till färdiga låtar.
   Efter Apple-inspelningarna for Van Eaton-bröderna tillbaka till New York och spelade in ytterligare fyra låtar med musiker i studion, bland annat trummisen Andy Newmark, men inte heller där har slutresultatet någon som helst personlig kvalité.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Jackson Browne (1986)

Postad: 2019-02-28 07:52
Kategori: Intervjuer

SEDAN MITTEN AV 70-TALET HADE JAG respekterat och älskat Jackson Brownes musik, sånger och sound. När jag fick uppleva Jacksons konsert på Konserthuset i Stockholm 1982 var det då min största konsertupplevelse. Hans följande album, "Lawyers in love" (1983), tillhör 80-talets bästa album fast det var på 70-talet han var som allra bäst.
   Jackson tog i sedvanlig ordning god tid på sig inför nästa album, "Lives in the balance" (1986), som innehöll mer politik, starka ställningstaganden och mindre magisk västkustrock. Men det hindrade mig inte för att resa till Stockholm 24 mars 1986 efter inbjudan att få uppleva en exklusiv presskonferens på Strand Hotell vid Nybroviken. Ett, som jag skriver, välbesökt möte som gjorde att närvarande pressmänniskor delades upp i två omgångar innan vi fick en typ av audiens och få sitta med Jackson vid ett stort avlångt bord och ställa våra frågor.
   Som min så kallade intervju skvallrar om var det mycket politik som avhandlades vid det bordet, frågor som Jackson uppenbart brann för, och de rent musikaliskt baserade frågeställningarna kom i skymundan. Men det var givetvis en ynnest att få träffa Jackson Browne och höra honom snyggt formulera sina åsikter och synpunkter.
   Han skulle, som jag hintade om på slutet av intervjun, återkomma till Sverige hösten 1986 för en konsert. Nu i den betydligt mindre personliga konsertlokalen Johanneshovs Ishall 7 november. Två kvällar innan den konserten fick jag under Elvis Costellos konsert på Konserthuset i Stockholm det otvivelaktiga nöjet att få uppleva Jackson Browne som spontan och hemlig gästartist.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/4 1986.

Jackson Browne på Sverige-besök
EN ANSPRÅKSLÖS POJKE MED BESTÄMDA ÅSIKTER


DEN AMERIKANSKE ROCKARTISTEN JACKSON BROWNE har gjort skivor sedan 1972 men har aldrig varit populärare i Sverige än just nu. Hans åttonde album, en månad gamla "Lives in the balance", ligger högt på den svenska försäljningslistan.
   Det var därför en mycket välbesökt presskonferens när Browne pr-besökte Stockholm för några veckor sedan. Allehanda var givetvis där.
   37-årige Jackson Browne har befunnit sig i rockbranschen sedan slutet av 60-talet. Först som uppskattad låtskrivare innan han själv började framföra de personliga låtarna och skivdebuterade 1972 med sitt första album.
   Jackson arbetar dock sakta och omsorgsfullt och hans fyra senaste album har kommit med tre år mellanrum.
   - Jag är inget projekt som man kan styra hur som helst. Det finns mer i livet än att göra skivor men efter varje nytt album vill jag direkt börja med nästa skiva. Jag får ofta många låtar över som jag inte vet om jag får användning för.
   Jackson Brownes låtskrivande har förändrats radikalt genom åren men han har alltid varit politiskt medveten och var en av initiativtagarna till MUSE, en musikförening mot kärnkraft som nu är upplöst.
   - Vi gjorde vad alla trodde och lyckades påverka och dämpa kärnkraftens utbyggnad, säger Jackson men tillägger direkt:
   - Vill man ha inflytande på samhället ska man inte bli popsångare eller låtskrivare men om du nu råkar vara sångare kan du utnyttja den positionen positivt.
   På nya albumet är Jackson mycket kritisk mot president Reagan i synnerhet och USA i allmänhet som fick en recensent i USA att reagera.
   - Jag har inte läst så många reaktioner men i New York Times beskrev de skivans innehåll som predikande, säger Jackson och blickar ut genom fönstret mot Nybrovikens is som håller på att ge vika för vårsolen.
   Samtidigt muttrar han något om bekväma recensenter och kritiker som snabbt dömer ut. Sedan kommer samtalet in på något mycket väsentligt i Jackson Brownes liv: Den amerikanska politiken som också präglar flera av de starkaste sångerna på senaste skivan.
   "Where a government lies to a people/And a country is drifting to war", sjunger han på titellåten till albumet och tillägger nu för församlad svensk press:
   - Alla vet att presidenten ljuger men ingen bryr sig, det är otäckt! Sedan ljuger vi amerikaner för oss själva för att skydda oss själva, det är absurt!

- USA SLÅSS INTE FÖR DEMOKRATIN OCH MOT kommunism utan stödjer istället fascism. diktatur och högerstyre. Att exempelvis ta emot diktatorn Marcos med öppna armar gör oss bara till åtlöje i övriga världen, dundrar Jackson.
   - Jag har varit i Nicaragua och sett sockerplantager där både Sverige, Tyskland, Frankrike och Kanada gjort stora insatser. Det är det USA slåss emot, det är upprörande!
   - Poor Rambo, suckar Jackson och härmar perfekt Sylvester Stallone: "Can we win this time!" Det blåser snåla vindar i USA just nu, den-här-gången-ska-vi-vinna-attityden sprids snabbt.
   Jackson Browne ser pojkaktigt anspråkslös ut, gör ett mycket vänligt och nästan undfallande intryck, men har en mycket stark vilja med bestämda åsikter och synpunkter men ser på praktisk politik med suspekta ögon.
   - Man ska inte tro att man kan välja någon som ska kunna förbättra. Hos en politiker är karisma viktigast, inte kunnande och ambition.
   Jackson Browne har två äktenskap bakom sig och sällskapar sedan 1983 med den amerikanska skådespelerskan Daryl Hannah (bland annat "Splash") som också följer Jackson på hans europeiska pr-turné. Även Jackson har filmambitioner på skrivarområdet.
   - Jag har så många idéer och tankar men det skulle säkert ta tio år att fullfölja. Sedan vet jag att steget från manus till färdig film är mycket stort och man har heller ingen kontroll på slutresultatet.
   Däremot är det klart att Jackson Browne sjunger sin version av Little Stevens "Voice of America" i en ny film som kommer snart, "Latino".
   Även musikaliskt har Jackson Browne utvecklats stort sedan sina första skivor.
   - Musiken kom då i andra hand, kompet var sparsamt och hade jag inte träffat så många duktiga musiker så hade jag säkert fortsatt i den stilen för jag bryr mig inte om arrangemangen så mycket.
   Jackson nämner Lowell George med vördnad och respekt. George dog sommaren 1979 och Jackson skrev "Of missing persons" till minnet av honom. En gripande sång sjungen till Lowells dotter.
   Jackson Browne har endast uppträtt två gånger i Sverige tidigare. Sommaren 1982 på Konserthuset i Stockholm gjorde han en klassisk konsert och till hösten , oktober-november, ämnar han komma tillbaka med ett delvis nytt kompgäng.
   Ian Wallace, trummor, Bob Glaub, bas, Doug Haywood, orgel, och Kevin Dukes, gitarr, medverkar alla på senaste skivan. Jackson hoppas även på klaviaturkillen Scott Thurston, som till vardags spelar i gruppen The Motels.

/ Håkan

Minnen, minnen och åter Magnus-minnen

Postad: 2019-02-27 10:57
Kategori: Minns

Foto: Anders ErkmanMagnus Lindberg 1993.

MAGNUS LINDBERG ÄR DÖD. MINNEN, MINNEN och åter minnen sköljer över mig när jag försöker sammanfatta hans liv på skiva och scen. I natt skrev jag några rader om hans historia, baserad på hans skivproduktion, spetsad med några personliga reflektioner. Skivorna kom sporadiskt och oregelbundet men som konsertartist fortsatte han genom åren troget gå upp på de små scenerna. Förutom Ulf Lundell och Mats Ronander är det nog Magnus Lindberg jag genom åren har upplevt flest gånger på konsert. På senare år ensam med en akustisk gitarr. Vi kom att sakna det elektriska bandet bakom den känsliga rösten, den välformulerade poesin och fantastiska låtarna.
   Jag missade tyvärr hans första grandiosa liveframträdanden i slutet på 70-talet och några år senare runt hans kanske största album "Röda läppar". Men från 1983 hade jag glädjen att få uppleva honom på scen ett 30-tal gånger.
   1983 kom han till Örebro och Lord Nelson med ett fantastiskt band bakom sig och bjöd på en ypperlig upplevelse i rockmusikens tecken. Utan stort skivkontrakt i ryggen gav Magnus ändå allt på scen och tillsammans med en livlig publik tog han känslorna upp på en hög nivå.
   Sedan blev det under många år tyst om Magnus innan han 1989 under något år blev Örebrovän och skaffade sig ett permanent band från staden, Fabulous Barfly under ledning av Staffan Ernestam. Första konserten med bandet på Ritz i Örebro var förklarligt nog fylld av covers men här fanns redan potentiell sprängkraft i både sound och personlighet. Dagen efter på samma plats uppträdde Magnus och Staffan ensamma i ett mer avslappnat musikaliskt möte.
   Även Stockholm hade till slut återupptäckt Magnus och tillsammans med Lasse Lindbom producerades albumet "Det kommer en vind" (1989) med ett 80-talssound som inte riktigt har överlevt tidens tand så bra. Men låtmässigt var det hög nivå. I samband med release genomförde Magnus och hans Örebroband en alldeles perfekt konsert, två kvällar i rad på Ritz, med många nya starka låtar i repertoaren.
   Även under den kommersiellt framgångsrika Grymlings-epoken gjorde Magnus några avstickare till Örebro. Hösten 1990 var Magnus tillfälligt tillbaka som soloartist på ett lågprofilerat gig på Prisma. Och i december 1993 var Magnus "förband" tillsammans med Staffan Ernestams band, nu omdöpt till Pojkarna Från Prärien, med en greatest hits-baserad repertoar plus ett unikt framförande av Ulf Lundell-låten "Blåklint". Anders Erkmans bild ovan är hämtad från det tillfället.
   Efter Grymlings-äventyret blev det återigen helt tyst från Magnus innan han dök upp på skiva 1999, "Ljus i natten". Men livemässigt skulle det efter 1993 ta nio år innan jag fick uppleva Magnus på konsert igen, 2002 kom han till Frimis med det hårdsvängande kompbandet Stockholm Cowboys.

TVÅ ÅR SENARE, 2004, VAR MAGNUS TILLBAKA på en Örebroscen, Sombrero, med ett nytt band och en aktuell repertoar hämtad från senaste albumet "På bergets topp".
   I december 2005 agerade Magnus ensam uppvärmare på en Eldkvarn-konsert på det som då hette Badhuset (och numera nya Ritz). Ensam på den stora scenen ville han ta hela publiken i sin famn och repertoarmässigt bjöd han på ganska obskyra låtar, ännu en gång Lundells "Blåklint".
   Sedan skulle det dröja till 2011 innan Magnus uppträdde officiellt i Örebro. Förutom några Najz Prajz-framträdanden 2009 och 2010, fick vi ta oss till Stockholm (Debaser och Boule & Tapas, båda 2009) för att få uppleva Magnus på scen. På båda konserterna hade han band bakom sig.
   2010 fick jag uppleva Magnus på två skivbutiksspelningar, på Najz Prajz i Örebro och The Beat Goes On i Stockholm. Det var releasespelningar för hans duettskiva med Basse Wickman, "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1".
   2011 på Clarion hade han Västeråsbandet Johan Seige Band bakom sig på en konsert som dåligt annonserad hade en liten publik. Men Magnus närvarokänsla fanns där som alltid.
   2012 uppträdde Magnus själv på Örebrorestaurangen Kungsgatan 1. En nervös och osäker Magnus fick inte fram den sedvanliga fysiska attacken men engagemanget fanns ändå där.
   På hösten samma år tog Magnus gruvlig revansch på sig själv inför en sedvanlig hyllande Örebropublik på East West. En stark, avslappnad och rolig Magnus.
   På resten av Örebrospelningarna var Magnus alltid ensam på scen med sin akustiska gitarr. 2014 på Stadsträdgården, 2015 på East West Sushi och 2016 en mindre, intim spelning på Heaven's Door.
   Sommaren 2016 fick jag även nöjet att uppleva hyllningarna till Magnus från stockholmarna på Lasse i Parken där han uppträdde innan Sophie Zelmani.
   2018 blev det sista året jag fick tillfälle att få se och höra Magnus uppträda inför en liten, intim och mycket uppskattande publik. Först hemmaspelningen hos Anders Damberg i Örebro för ett år sedan och i november i källaren på mysiga Twang i Stockholm. Den här gången avslutade han konserten med "Röda läppar" och inga extralåtar. Ett uppträdande jag aldrig glömmer. Efteråt en ensam artist som tystlåtet plockar ihop sin grejer, signerar några skivor och sedan tar sin dragväska och går upp för trappan till en väntande taxi. En bild fastetsad i mitt minne.
Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg 2018.

/ Håkan

Magnus Lindberg (1952-2019)

Postad: 2019-02-26 23:41
Kategori: Minns


Foto: Anders ErkmanMagnus Lindberg, 20 september 1989 på Ritz, Örebro.

DET VAR MED OFATTBAR SORG JAG TIDIGARE IDAG tog emot det tragiska dödsbudet att MAGNUS LINDBERG inte längre finns bland oss. På en sekund kändes livet så tomt, så mycket tystare och så fruktansvärt mycket tråkigare. Den enda lilla tröst som jag just nu kan känna är att Magnus musikaliskt avslutade på topp med sista albumet "Magnus Lindbergs skörd" för mindre än ett år sedan. Ett album som jag förra året inte kunde placera på någon annan plats än nummer ett på min årsbästa-lista för 2018.
   Jag har under "Minns"-kategorin på Håkans Pop noterat dödsfall i musikvärlden sedan september 2009. Till dags dato har det blivit 111 mer eller mindre genomarbetade livsberättelser kring artister som jag uppskattat och musikaliskt följt genom åren. Men där finns ingen som jag personligen och bokstavligen har känt så länge och på samma sätt som Magnus har funnits i mitt liv sedan början på 80-talet. Därför känns det just nu väldigt tungt att skriva de här orden.
   På sätt och vis känns det som om Magnus Lindberg alltid har funnits här. Långt innan jag lärde känna honom var han ju den klart färgstarkaste medlemmen i folkpopgruppen Landslaget i mitten på 70-talet. Det var omöjligt att inte lägga märke till den blonda kalufsen och den tuffa, fräscha och ungdomligt friska killen i den gruppen. Att han lämnade den alltmer kommersiella gruppen för att satsa på en solokarriär var ju ett tämligen givet beslut.
   Hans första soloalbum "Magnus Lindberg" (1976) var kanske ingen slagkraftig solodebut men där inledde han sångerna om Peggie, tonsatte för första gången en av Ulf Lundells texter och Anni-Frid Lyngstad-duetten "Ljusterö" är oförglömligt vacker.
   "Som natt och dag" (1978) är som helhet starkare och Kjell Anderssons entré som producent har givit den annars ofta osäkre Magnus ett stort självförtroende. Och med låtar som "Månsken Peggie" och "Midnatt i city" skrev han in sig i svensk rockhistoria. Skivan hade inte direkt livebaserade arrangemang men det var i slutet på 70-talet som Magnus växte som konsertartist tillsammans med ett rockigt kompband.
   Jag läste då om många omvittnade starka konsertögonblick men jag fick aldrig möjlighet att uppleva Magnus på konsert då. Men nästa album, mästerverket ”Röda läppar” (1981), hade klar konsertintensitet och här skulle hans namn bli accepterat i den svenska rockbranschen. Egentligen började det redan till julen 1979 när hans ”Snön den faller vit” fanns med på samlingsskivan ”Glitter, glögg och rock’n’roll” där EMI-artister gjorde sina egna jullåtar. Magnus låt var en klassiker då och är en klassiker än i dag.
   Bara ett drygt år efter ”Röda läppar” var Magnus tillbaka med en ny skiva, ”I en hand” (1982), som nästan var i samma nivå som föregångaren och det var i samband med den skivan jag första gången såg och hörde Magnus på scen.

ETT ÅR EFTER "I EN HAND" KOM MAGNUS TILLBAKA till Örebro och Lord Nelson, gjorde en konsert som jag aldrig glömmer. Närheten och kontakten med publiken var viktig, han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd på sig själv i 14 låtar på 90 minuter och ville nästan aldrig sluta.
   Strax före konserten berättade han för mig att han var tämligen trött på rockbranschen:
   - Jag har inte hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
Magnus hade lämnat EMI och lagom till spelningen släppt en singel, ”Bortom horisonten”, och han berättade för mig att det skulle komma ett nytt album i februari-mars. Det skulle, helt i linje med Magnus oförutsägbara liv, dröja sex år innan Magnus Lindberg kom med en skiva…
   Återkomsten inleddes 1989 med upprepade konserter i just Örebro. Magnus hade skaffat sig ett stadigt kompband som hade rötterna här. Tillsammans med bandet Fabulous Barfly, under ledning av Staffan Ernestam, gjorde Magnus en fantastisk konsert där gamla låtar levde upp, covers som ”Maggie May” och Springsteens ”Fire” och de nya låtarna lät starka och livsviktiga.
   Dagen efter, långfredag 1989, träffade jag Magnus på Stora Hotellet i ett regnigt Örebro. Han berättade om nya skivan som skulle släppas till hösten och han var optimistisk men ändå skeptisk inför ett organiserat turnerande. Det just inledda samarbetet med det Örebro-baserade bandet växte och konserterna till hösten var verkligen en Magnus på topp. Inga covers, bara nya och gamla låtar som så fint passade ihop. ”Med den scenintensitet som Magnus har träffar varje låt rätt i hjärtat och man blir glad och upprymd”, skrev jag i konsertrecensionen.
   Lagom till julen 1989 utnämnde jag Magnus till Årets scenpersonlighet och han ringde personligen och tackade. Framtiden såg ljus ut tillsammans med bandet när han plötsligt fick kontakt med Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt och Grymlings föddes.
   Efter det bandets första framgångsrika skiva gjorde de en uppföljare av inte helt samma kvalité och Magnus försvann helt från scenen. Nu lite rikare och det skulle dröja ända till 1999 innan Magnus figurerade på en nyproducerad skiva, den skönt rockiga ”Ljus i natten” producerad av Billy Bremner.

MAGNUS VAR NU TILLBAKA PÅ EMI MED SIN okonstlade, enkla, raka och personliga rock och många starka låtar. Redan året därpå följde han upp den skivan med ”Tur och retur”, bra men lite ojämn blandning av nyinspelade gamla låtar och tre nyskrivna. När jag intervjuade Magnus i samband med den releasen så hade han som vanligt planer på en kommande skiva:
   - Nu känner jag för att göra en bandplatta med nytt material och hoppas den blir klar till jul, men man vet ju aldrig, sa en realistisk Magnus med erfarenhet av hur färdiga planer kan krossas och förutsättningar snabbt kan ändras i skivbranschen.
   Mycket riktigt: Det skulle inte komma någon ny Magnus Lindberg-skiva förrän i våren 2004, ”På bergets topp”. Där det mitt i den här stora mängden av självutlämnande poesi, rastlöshet och djupa tvivel ("Jag måste ge mig av/Jag måste stanna kvar" som det heter i en låt) fanns refränger som borde ha tagit Sverige med storm så hitmässigt och catchy som det väldigt ofta faktiskt var i hans nya låtar.
   Efter en ganska lågbudgeterad liveskiva, "Jag är inte ensam" (2006) var Magnus efter några år tillbaka på EMI där hans trogne vän Kjell Andersson organiserade ännu ett bra album "Ett eget liv" (2009) med en inspirerad Magnus framför ett bra band.
   Redan året efter slog sig Magnus ihop med Basse Wickman och samlade gamla visfavoriter av Dan Andersson, Karin Boye, Evert Taube, Nils Ferlin och Bellman på albumet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1". Det blev aldrig någon volym 2 i den serien men soundet på skivan skulle åtta år senare resultera i en alldeles fantastisk Magnus Lindberg-comeback, "Magnus Lindbergs skörd" (2018). Med exakt samma musiker och Kjell Andersson som producent skulle Magnus överträffa sig själv, skriva en mängd ypperligt starka låtar och sedan rakryggat gå in i studion och visa att självförtroendet var på topp.
   Minnet av Magnus Lindberg är långt, kärleksfullt och fyllt med många glada och intressanta ögonblick. Och jag är i denna allvarliga stund trots allt glad att han så starkt och fint kunde avsluta sitt artistliv på ett så fantastiskt sätt.

/ Håkan

50-tal: #13. "Money" (1959)

Postad: 2019-02-25 07:52
Kategori: 50-talets bästa



BARRETT STRONG
Money (that's what I want)

(Tamla)

DET ÄR ALDRIG MÄNGDEN AV HITS, LÅNG KARRIÄR eller kommersiella framgångar som avgör om artisten eller låten är kvalificerad för min lista på 50-talets favoriter. Av artisterna/låtarna jag hittills har skrivit om kan du exempelvis försöka jämföra Moon Mullican , som bara har bidragit till rock'n'roll-musiken med en enda bra låt ("Seven nights to rock") med Muddy Waters som gav ut mer eller mindre klassiska låtar under hela 50-talet.
   Det går alltså inte att jämföra artister med hjälp av statistik eller mängdlära och därför hamnade nämnda artister på #16 respektive #32 på min 50-talslista. Jag vill bara förklara den balansgången i mina bedömningar när jag idag presenterar Barrett Strong som 1959 gav ut blott två singlar av vilka en innehöll ett mästerverk som absolut platsar på listan. Som låt en klockren klassiker som John Lennon och The Beatles några år senare gjorde en rent formidabel tolkning av.
   Min fascination för det amerikanska skivbolaget Motown har jag återvänt till vid åtskilliga tillfällen tidigare på Håkans Pop, cd-boxen "Hitsville USA" och grupper som Four Tops och Temptations har jag skrivit långa texter om. Men Motown är ju ett musikaliskt fenomen som framförallt är knutet till 60-talet men allt har en början och det är där Barrett Strong-singeln har en betydande roll.
   Jag har varit på jakt i samma spår tidigare i min 50-talsserie när jag hade namnet Jackie Wilson i fokus men där jag till slut landade i en grupp, Billy Ward & the Dominoes , där Wilson tidigare hade sjungit. Före detta boxaren Berry Gordy, han som på 60-talet byggde upp Motown-imperiet, började sin musikaliska karriär som låtskrivare åt just Jackie Wilson och The Miracles och för de pengarna grundade han Motown-organisationen i januari 1959. På det bolagets första etikett, Tamla, släpptes Barrett Strongs "Money /that's what I want) som bolagets åttonde singel i augusti 1959.
   Men Tamla var än så länge en lokal etikett med begränsad distribution i USA och Barrett Strongs debutsingel blev ingen större hit - då. Därför togs beslutet att i november 1959 återutge singeln på skivbolaget Anna som grundades av Gordys systrar Gwen och Anna. Och där, med distribution av stora Chess, fick singeln större och bättre förutsättningar och nådde en andraplats på amerikanska r&b-listan.
   Det lustigt märkliga i sammanhanget är att året innan hade Gordy skrivit en låt tillsammans med Smokey Robinson som fick titeln "Money" och gavs ut av den kommande Motown-gruppen The Miracles...
   Det var genom Jackie Wilson, som var skolkamrat med Barrett Strongs syster, som Barrett 1957 fick kontakt med Berry Gordy. Barretts första singel blev "Let's rock" utan någon större respons. Inför nästa singel satt pianisten Barrett i studion och lekte med riffen till Ray Charles "What'd I say" innan introt till "Money (that's what I want)" satt där. Tillsammans med Berry Gordy skrev han färdigt hela melodin och texten skrev båda tillsammans med Gordys sekreterare Janie Bradford.
   När "Money (that's what I want)" gavs ut första gången fanns Barretts namn med som låtskrivare men har sedan tagits bort. Gordy menade att det var ett missförstånd att Strong stod som låtskrivare också. En dispyt som under åren växt till en schism, ett övergrepp som Strong inte vill acceptera.
   Strong fortsatte ge ut skivor fram till 1964 och ytterligare några år senare var han tillbaka på Motown men som låtskrivare. Från 1967 och några år framåt skrev han tillsammans med Norman Whitfield en lång rad verkligt klassiska hits med "I heard it through the grapevine" sim tveklös höjdpunkt. Samt många låtar till Temptations repertoar där han dessutom bidrog till det bandets utveckling från medelmåttig soulpop till psykedelisk soul med en tydlig politisk riktning i texterna. I låtar som exempelvis "Ball Of Confusion (That's What The World Is Today)", "War" och "Psychedelic shack".
   78-årige Barrett Strong lever än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: Carly Simon (1972)

Postad: 2019-02-22 07:55
Kategori: I min skivhylla



CARLY SIMON: No secrets (Elektra EKS-75049-2)
Release: 3 november 1972


EFTER DE TVÅ SENASTE VECKORNAS UTFLYKTER Efter de två senaste veckornas utflykter bland något udda skivor med inte alltför stora namn (Bobby Keys och David Peel) är vi denna fredag tillbaka på ganska säker och tämligen allmängiltig musikalisk mark. Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Carly Simon kanske inte tillhör musikhistoriens mest personliga artistskara men hon kan anspråkslöst sätta både singer/songwriter och popsångerska, med en melodiskt soft framtoning, på sitt visitkort.
   Carlys album från 1972, hennes tredje i ordningen, var hennes tidiga kommersiella genombrott (mer än en miljon sålda ex) och största förklaringen till framgångarna var albumets mest framträdande låt, "You're so vain", som toppade Hot 100 och också sålde en miljon ex.
   Innan 1972, när Carly Simon "kom in" i mitt liv på allvar, hade hon haft ett par Topp 20-singlar i USA men var för mig ändå ett oskrivet blad. De två första soloalbumen "Carly Simon" och "Anticipation", båda släpptes 1971, hade också gått mig förbi och rent musikaliskt tror jag "No secret" på förhand hade tagit samma anonyma väg om inte en detalj på skivan gjorde mig riktigt intresserad.
   Nej, det var inte den makalösa singelframgången med "You're so vain", släpptes samtidigt som albumet, som lockade mig till skivaffären. Inte ens det officiella ryktet att Mick Jagger sjöng på singellåten gjorde mig speciellt intresserad fast låten, framförandet och hela inramningen är fantastisk. Nej, det var blott och bart det faktum att Paul McCartney (med fru) medverkade på ett spår som gjorde mig till ägare av ännu en skiva ämnad för min Beatles-relaterade skivhylla.
   Förutom de två för mig obekanta tidigare albumen och de lika okända singelframgångarna hade Carly Simon haft en fem år lång men inte särskilt framgångsrik karriär tillsammans med sin syster Lucy i duon The Simon Sisters. Hade en mindre hit 1964 med Lucys tonsatta barnramsa "Winkin' Blinkin' And Nod" och duons repertoar var huvudsakligen riktat mot barn.
   "No secrets" är inspelad i London, i Trident-studion, och Carly hade onekligen en förkärlek för England ty hennes andra album "Anticipation" hade engelsk producent, Paul Samwell-Smith. Som nog förklaras med att Carly då hade turnerat med Cat Stevens som på sina första tidiga skivor producerades av just Samwell-Smith.
   Inför "No secrets" gick budet som producent till den då lovande Richard Perry som snart skulle bli fullfjädrad på sitt område. Fram till dess hade han producerat så olika artister som Captain Beefheart, Tiny Tim och Barbra Streisand men under resten av 70-talet skulle skaran av klienter växa och inkludera kända namn som Diana Ross, Art Garfunkel, Ringo Starr, Manhattan Transfer och flera Nilsson-album.
   På inspelningarna till "No secrets", som genomfördes under september och oktober 1972 (bara en månad innan release), kompades Carly av den då yppersta studiomusikereliten. Ett stort gäng både engelska och amerikanska musiker som huvudsakligen var kända i branschen, Klaus Voormann, Jim Keltner, Nicky Hopkins, Lowell George (på ett spår), med flera). Men där finns också den mindre kände gitarristen Jimmy Ryan som hade följt Carly på alla hennes skivor. På 60-talet var Ryan medlem i gruppen The Critters vars största hit var John Sebastian-låten "Younger girl". Här spelar Jimmy både gitarr och bas och anlitas flitigt fast han tillhör det mindre kända manskapet.

NÄR JAG IDAG LYSSNAR PÅ "NO SECRETS" märker jag att jag nog som lyssnare är som folk är mest. Singelhitlåten "You're so vain" har knyckt all min uppmärksamhet från materialet i övrigt ty nu upptäcker jag en artist och låtskrivare som inte är långt efter exempelvis Carole King. Här finns flera melodiska och välsjungna sånger med både personliga och intressanta texter. "The right thing to do", "Embrace me, you child" och "It was easy" skulle inte skämmas bredvid Carole Kings mest kända låtar. Precis som Carole spelar Carly dessutom piano på skivans flesta låtar.
   Nåväl, "You're so vain" är fortfarande en melodi- och innehållsmässigt fantastisk låt vars text, om en odräglig fåfäng karl som Carly hade känt, drog igång ryktesspridning modell större och fortfarande pågår gissningar och insinuationer vem det är hon sjunger om. Allt från Cat Stevens, skivbolagsbossen David Geffen till Warren Beatty och Kris Kristofferson har nämnts. Eller är det Mick Jagger, som utan att ha fått sitt namn på omslaget sjunger karaktäristiskt i refrängen på låten? Vid den här tidpunkten var det vanligt med gästande musiker och sångare på skivinspelningar som ibland uppträdde under pseudonym eller, som i Jaggers fall, uppträdde utan namn. Rättighetsproblem heter nog den klausulen.
   Inte heller Paul McCartney medverkar på skivan under fullständigt namn. Bakom "Paul and Linda" döljer sig givetvis McCartney med fru i kören på "Night owl", en coverlåt med en några år lång historia bakom sig. Skrevs 1967 av James Taylor som vid inspelningstillfället 1972 "råkade" vara Carlys pojkvän och de skulle snart gifta sig på samma datum som releasedatumet för "No secrets". Vilken solskenshistoria! Låten har även en annan koppling till McCartney, fanns med på James Taylors debutalbum 1968 (som jag berättade om för några veckor sedan här) som Paul i högsta grad var personligt inblandad i.
   Carlys "Night owl" är skivans stökigaste låt med en skrikig kör, där även Bonnie Bramlett och Doris Troy hjälper till att hojta. Den är lite omotiverat inklämd mellan två av albumets mest finstämda låtar, "It was so easy" och "When you close your eyes". Även Lowell George hjälper till på en låt, "Waited so long", för att med sin slidegitarr spräcka upp det genomgående "fina" ljudet på skivan.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Johan Lindell (1986)

Postad: 2019-02-20 07:56
Kategori: Intervjuer

NÄR SKÅDESPELAREN JOHAN LINDELL gav sig ut på en liten unik konsertturné i januari/februari 1986 hade jag i flera år uppskattat hans skivor med intressanta låtar och ett personligt sound som inte lät som något annat i Sverige. Jag missade dock debuten "Från andra sidan" (1982) men "Fågelvägen" (1983), "Passageraren" (1984) och "Goda grannar" (1985) hade stegrande kvalitetsnivåer. Sistnämnda albumet fanns med på min Topp 10-lista för 1985 års bästa album.
   Johan Lindell stod alltså högt i kurs hos mig när jag träffar honom i omklädningsrummet efter konserten på Rockmagasinet i Örebro 29 januari 1986. Däremot hade jag noll koll på hans skådespelarkarriär men den kom i skymundan den här kvällen.
   Johan hade sedan debuten omgivit sig med ett ganska tajt kompband, Clarence Öfwerman, keyboards, Pelle Alsing, trummor, Micke Jahn, gitarr, och Tommy Cassemar, bas, där alla var delaktiga i soundet. Ett sammansvetsat gäng som strax efter den här Lindell-turnén bildade en egen enhet. Tillsammans med sångaren Mats Persson tog de gruppnamnet Passagerarna efter Lindells album "Passageraren". Bandet singeldebuterade våren 1986 och första albumet "100 man" släpptes i november samma år.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/2 1986.

Hobbyn gjorde honom känd:
EN AMATÖR MED RUTIN


JOHAN LINDELL ÄR EN SERIÖST ARBETANDE SKÅDESPELARE. De senaste tolv åren har han jobbat med teater på bland annat Riksteatern, Stockholms Stadsteater och Dramaten men är ändå en anonym skådespelare som fått mest rubriker för sin hobby som skivartist.
   Den efterlängtade turnén med sitt kompband Passagerarna möjliggjordes med kort varsel när en pjäs, där Johan spelade med, lades ned. Turnén är kort, bara sex spelningar, men krockar ändå med skådespelaraktiviteter.
   - Mellan spelningarna pendlar jag till Stockholm där jag under dagarna spelar in nästa Julkalendern för tv! Det är jobbigt men när jag ändå fick chansen att genomföra den här första turnén är det värt all möda, berättar Johan för Allehanda direkt efter konserten på Rockmagasinet i onsdagskväll.
   Johan Lindell har gjort skivor sedan 1981, bland annat fyra kritikerrosade album, men har aldrig tidigare uppträtt inför publik i rollen som sångare. Det närmaste han har kommit är ett framträdande i tv:s "Chrome 22" för några år sedan. Det är en ny erfarenhet för 35-årige Johan.
   - Visst har jag scenvana med mig från teatern men jag är ändå mycket nervös inför varje konsert. Kommer man bort sig här kan det sluta med ett brak, säker Johan och verkar mena det med fullt allvar.
   Han är ändå ingen turnédebutant då han har rest Europa runt med uppsättningen "Kung Lear" med bland annat nio dagar i Paris. På hemmaplan har han också spelat i "Stormen", "Solens barn", "Julius Caesar" och börjar direkt efter turnén repetera "Drömspel", med premiär i april, på Dramaten där han har arbetat de senaste tre åren.
   Inför den här turnén har han repeterat en vecka med bandet som kompar honom på alla hans skivor, ett stort stöd för en skådespelare som har rockmusiken som hobby.
   - Jag är ingen musiker. Jag skriver visserligen låtarna på piano men jag kallar mig inte pianist. Jag har ändå väldigt utvecklade idéer om hur låtarna ska spelas in men lyssnar även på andra åsikter från bandet, säger Johan.
   - Låtarna är väldigt klara när vi går in i studion men vi lägger till lite sound och komp, berättar Micke Jahn, bandets gitarrist.
   Johan Lindells framtida rockkarriär är fortfarande en hobbyverksamhet, skådespelaryrket går i första hand, men turnén har ändå givit honom mersmak.
   - Det vore kul att genomföra en större och tajtare turné någon gång. Blir det lika kul som ikväll ses vi kanske snart igen, avslutade en nöjd Johan Lindell.

/ Håkan

50-tal: #14. "Train of love" (1956)

Postad: 2019-02-18 07:53
Kategori: 50-talets bästa



JOHNNY CASH and THE TENNESSEE TWO
Train of love

(Sun)

FÖR MIG, FÖDD PÅ 50-TALET, ÄR JOHNNY CASHS kommersiella framgångar i slutet på 60-talet det jag förknippar mest med hans namn. Eller ännu hellre vill jag minnas hans namn för den alldeles trollbindande comebacken på 90-talet när han med hjälp av den egensinnige producenten Rick Rubin började leverera magiska album gång på gång. Därför är hans 50-talskarriär, när jag inleder researchen för den här texten, en tämligen vit fläck i min verklighet. Men jag är naturligtvis medveten om att han under det decenniet var en av de största profilerna på det legendariska skivbolaget Sun.
   Det var där i Memphis, bland rock'n'roll-ikoner som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins (jag kan lova att samtliga namn kommer att dyka upp senare i min 50-talsföljetong), som Cash 1955 gjorde entré och etablerade countrymusiken hos den breda publiken. Jag ska försöka sammanfatta hans historia och sedan också välja min Johnny Cash-höjdpunkt från 50-talet. Det var då en livslång artistkarriär, många höjdpunkter men också rejäla djupdykningar, började för Cash.
   Innan den professionella artistkarriären sparkade igång 1954 var det inte country utan gospel som var Johnny Cashs melodi. På bomullsfälten i Arkansas, där Johnny (eller J R som han var döpt till) började jobba redan som femåring, fanns gospelmusiken närvarande och via radion lärde han sig både låtar och att spela gitarr. Senare under militärtjänstgöringen, som inleddes 1950 och varade i fyra år i både Texas och Tyskland, tvingades han byta förnamn till John R som också blev hans officiella namn. Det var i Tyskland han bildade sitt första band innan han lämnade armén 1954 och återvände till Texas.
   Samma år flyttade Johnny med sin nyblivna fru Vivian till Memphis, Tennessee, där han vid sidan av sitt jobb som försäljare på kvällarna började spela tillsammans med basisten Marshall Grant och gitarristen Luther Perkins. Två musiker som troget skulle följa Cash under alla Sun-åren fram till 1958 och uppträda under gruppnamnet The Tennessee Two.
   Första besöket hos Sam Phillips på skivbolaget Sun 1954 blev inte så lyckat. Cash och grabbarna hade enbart gospellåtar i bagaget och det var Phillips inte intresserad av. Bättre gick det senare samma år när Cash återvände med två nyskrivna och klockrena countrylåtar, "Cry! Cry! Cry!" och "Hey, Porter", som också blev första singeln 1955.
   När jag börjar lyssna på Johnny Cashs första låtar ekar det märkvärdigt bekant. Redan här, inspelningarna för första singeln gjordes 1 september 1954, finns den där personligt distinkta boom-chicka-boom-takten som blivit hans kännetecken och sedan kom att följa Johnny Cash som en röd tråd genom hela karriären.

SOUNDET OCH ARRANGEMANGEN VAR naturligtvis revolutionerande då och i skuggan av skivbolagskollegan Elvis Presleys framgångar med hits som "That's all right", "Good rockin' tonight" och "Mystery train" kom Cash som en helt annan frisk fläkt i en ny genre, country.
   Skivbolagschefen Sam Phillips var helnöjd, sålde Elvis till RCA och utnyttjade pengarna (35 000 dollar) för att marknadsföra bolagets andra artister inklusive Johnny Cash som just då, sent hösten 1955, var bolagets framgångsrikaste artist som dessutom skrev sina egna låtar.
   När jag lyssnar idag är jag inte så imponerad av Johnny Cashs första countrybaserade material, låter kanske lite för upprepande i mina öron. Men när jag noggrant lyssnar på hans första Sun-singlar, a- och b-sidor, upptäcker jag andra uppenbara guldkorn som ofta återfinns på singelns baksida. Det är låtar som i de flesta fall har smitit förbi under min radar under alla år.
   OK, tidiga Johnny Cash-klassiker som "I walk the line", "Folsom Prison blues" och Elvis Costello-favoriten "Cry! Cry! Cry!" har väl trots allt en rättvis hög position i musikhistorien. Det är för övrigt märkligt att jag 1968, när kvalitén på Cashs skivor steg tack vare producenten Bob Johnstons intåg, uppfattade "Folsom Prison blues" som en ny aktuell låt fast den alltså då var 13 år gammal...
   I min lyssnande research kommer jag däremot fram till att delvis undanskymda singel-b-sidor som "Get rhythm", "Big river" och "Train of love" är mer spännande än de kommersiella singel-a-sidorna. Av vilka den minst kända låten i den trion blir mitt exklusiva val när jag vill njuta av det bästa med Johnny Cash på 50-talet.
   Den 1:44 långa låten, inspelad 8 maj 1956 och utgiven 21 november samma år, kan vid en snabb kontakt kanske betraktas som en parentes i Cash-historien men jag faller för det enkla och skarpt stilmässiga i både låt och arrangemang. Dessutom understryker liveklippet ovan hur Cash och bandet så underbart utnyttjar de begränsade förutsättningarna.
   Jag brukar leta officiella studioinspelningar bland YouTube-klippen när jag väljer illustration till mina 50-tals-favoriter men klippet ovan är live och helt fantastiskt. Från Marshall Grants rytmiska ståbas via gitarristen Luther Perkins makalöst koncentrerade solo till Johnny Cashs sedvanligt coola uppsyn och laidbackbaserade röst.
   Den här sparsmakade magin, som skapades på blott tre man, fanns med på Cashs Sun-inspelningar i flera år men blev ibland ("Don't make me go" eller "Give my love to Rose") lite väl sentimental. Och när originallåtarna tröt, som öppnade för bidrag från Jack Clement och Charlie Rich, började körer inkräkta på Cashs originalitet. Och än mer utslätat blev det 1958 när Sun och Sam Phillips ännu en gång sålde en artist, den här gången till Columbia (CBS).
   71 år gammal avled Johnny Cash 12 september 2003 efter komplikationer med diabetes.

/ Håkan

I min skivhylla: Bobby Keys (1972)

Postad: 2019-02-15 07:52
Kategori: I min skivhylla



BOBBY KEYS: Bobby Keys (Warner Bros K 46141)
Release: 7 juli 1972


MOT SLUTET AV 60-TALET BÖRJADE BLÅSINSTRUMENT bli en allt vanligare detalj inom pop och rock. Så kallade jazzrockgrupper som Blood Sweat & Tears och Chicago Transit Authority (förkortades snart till enbart Chicago) dök upp som svampar i den musikaliska myllan och blev alltmer kommersiella i sitt sound. Men det fanns också solister i den skaran. Saxofonisten Bobby Keys och trumpetaren Jim Price, båda med Texas-ursprung, blev flitigt anlitade musiker under de här åren och byggde snabbt upp ett gediget rykte i musikbranschen. Det gav dem exklusiva möjligheter att medverka på turnéer och på legendariska skivinspelningar.
   Keys inledde sin musikerbana tidigt redan i slutet på 50-talet på turnéer bakom Bobby Vee och Buddy Holly men det var alltså ungefär tio år senare som han kom intensivt i ropet. Hans första viktiga engagemang på skiva var på Rolling Stones-albumet "Let it bleed" med saxofonsolot på "Live with me". Men hans etablering i rockbranschen började lite tidigare då han (och Jim Price) redan var medlemmar i Delaney & Bonnie & Friends och både turnerade och spelade in skivor flitigt med det stora bandet som bland annat landade i Köpenhamn 12 december 1969 med Eric Clapton och George Harrison i bandet.
   Jim Price spelade inte på "Let it bleed" men i övrigt blev det tajta teamet Keys/Price under 1970/71 engagerade till i stort sett alla viktiga skivinspelningar och turnéer. Från George Harrisons "All things must pass", Eric Claptons första soloalbum, Joe Cockers/Leon Russells "Mad dogs & Englishmen", Delaney & Bonnies "On tour with Eric Clapton" och Rolling Stones "Sticky fingers" till B B Kings sessionskiva "In London". Och Bobby Keys själv spelade under de här åren även på Graham Nashs "Songs for beginners", Faces "Long player" och Humble Pies "Rock on".
   Bobby Keys kontaktnät hade nu växt bland musiker- och artistkompisar men även skivbolag började på allvar intressera sig för så kallade studiomusiker. Både Price, Keys och saxofonkollegorna Tom Scott och Jim Horn fick skivkontrakt som resulterade i huvudsakligen instrumentala album.

"BOBBY KEYS" SPELADES IN I TRE OLIKA LONDON-studios, Command, Island och Olympic, (och "In France" som det står på skivomslaget) tillsammans med en mängd olika musikerkompisar. Ryktet gick tidigt att både George Harrison och Ringo Starr fanns med i studion men det var länge en osäker information som inte ens blev självklar när skivan ursprungligen släpptes sommaren 1972.
   Skivan, som lite märkligt då bara släpptes i Europa fast det var amerikanska Warner Bros som ägde rättigheterna, saknade nämligen officiella uppgifter om vem som spelade på de åtta instrumentala låtarna. Det var först när "Bobby Keys"-skivan släpptes på cd 2016 (efter Keys död 2014) som listan på musiker blev officiell men utan närmare detaljerar.
   I mängden av musiker finns exempelvis fem gitarrister, tre trummisar, fyra basister och tre keyboardsspelare. Det ger uppenbart ett stort antal konstellationer samlade på varje spår där jam och improviserade solon avlöser varandra och det rena låtskrivandet fick en underordnad roll.
   Jammande mellan musiker i rockbranschen började florera som mest under flower power-tiden 1967 men har väl alltid funnits med som en improviserad gren av rockmusik. När jag hör det yviga spelandet på "Bobby Keys" påminns jag absolut av det George Harrison, och många med honom, sysslade med på "All things must pass". Boxens tredje vinylskiva, som lite putslustigt fick titeln "Apple Jam", innehåller uteslutande jamsessions.
   På Harrison-skivan var det flera superlånga låtar, både åtta och elva minuter långa, och man kunde i någon mån identifiera musikerna genom att läsa låtskrivarnamnen och utifrån den information förstå vem som spelar. På "Bobby Keys" är låtarna däremot inte överdrivet långa, bara en låt över fem minuter, men å andra sidan slutar nästan varje låt med att den tonar ut vilket kan misstänka att själva inspelningen (och jammandet) pågick i evigheter... Även här kan man identifiera musikerna genom att läsa namnen på de så kallade låtskrivarna, som Jim Price/Leslie West/Felix Pappalardi/Bobby Keys (låten är lite lustigt döpt till "Key West") eller Dave Mason/Jim Gordon/Jim Price.
   Men de namnen ger ändå bara en liten vägledning på medverkande musiker och namnet Eric Clapton saknas helt bland de numera officiella namnen fast jag har läst flera initierade uppgifter på att han spelar på minst fyra låtar här, "Bootleg", "Command performance", "Crispy duck" och "Sand & foam".
   Låten "Bootleg", skivan enda cover, är inte John Fogertys då några år gamla Creedence-låt utan en några år äldre låt, från 1965, som ursprungligen stavades "Boot-leg" och har en intressant historia. Låten var redan i original ett regelrätt jam i studion med Booker T & the MG's där Isaac Hayes för tillfället ersatte just Booker T Jones och även fick en del av låtskrivarcrediten tillsammans med två gruppmedlemmarmedlemmar plus Stax-chefen Estelle Axton. Enligt uppgift är det just på den låten som George Harrison och Ringo Starr spelar på "Bobby Keys".
   Ett album som är mer intressant än bra. Helt okej inspelningar men där konstruktivt låtskrivande av naturliga skäl har kommit i kläm medan musikerna hellre ville ha roligt och spela tillsammans utan någon ambition att skapa låtar och melodier av klassiskt snitt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.