Tidigare blogginlägg

Tom Petty (1950-2017)

Postad: 2017-10-02 23:13
Kategori: Minns



Bilder: Anders ErkmanTom Petty & Heartbreakers 1987.

2 OKTOBER 2017 BLEV EN SVART SVART MÅNDAG. Det var kolsvart utanför fönstren när jag vaknade i morse men den här måndagen skulle bli ännu mörkare, dystrare och sluta med den katastrofalt sorgliga nyheten att TOM PETTY är död. Ofattbart tragiskt.
   Det finns i den här stunden, en dryg timme efter nyheten om dödsfallet, knappt ord att sammanfatta all fantastisk musik Petty har bjudit på i nästan 40 år. Jag vet, Petty och hans magiska kompband Heartbreakers debuterade 1976, men lite slarvigt och oförståeligt missade jag den skivan då. Men från 1978 med "You're gonna get it!" har jag varit fast i Pettys rockkonst, fabulösa låtar och fullständigt glimrande karriär.
   Nåväl första albumen uppfattade jag nog som ganska konventionella skivor, smått influerade av Byrds, men från den makalösa "Damn the torpedoes" (1979) var Petty och inte minst bandet, med lysande musikerna Mike Campbell och Benmont Tench, på absolut toppnivå. Album som "Hard promises" (1981), "Long after dark" (1982) och "Southern accents" (1985) var underbara 80-talsalbum. Kanske sviktade det lite på "Let me up (I've had enough)" (1987) som gjorde att Petty under några år satsade sin karriär vid sidan om det bandet. Och det blev ännu bättre...
   Först det magiska samarbetet i Traveling Wilburys där Petty uppfattades som lillebror bland ikoner som Bob Dylan, Jeff Lynne, Roy Orbison och George Harrison men som ändå var en drivande medlem i det unika projektet.
   Ett samarbete som också resulterade i Pettys fina soloalbum "Full moon fever" (1989) som producerades av Lynne och innehöll än mer fantastiska solokompositioner. Wilburys lyckades sedan producera ännu ett album innan Petty återförenades med sina trogna Heartbreakers med fortfarande Lynne som producent på "Into the great wide open" (1991). När man trodde att den konstellationen var permanent överraskade Petty med att göra ännu en soloskiva, "Wildflowers" (1994). Den här gången med geniet Rick Rubin som producent och det resulterade i ännu en karriärhöjdpunkt.
   Från 1979 till mitten av 90-talet var Pettys karriär fylld av en nästan oavbruten rad av fantastiska skivor ofta placerade högt på mina årsbästalistor. Höjdpunkter som under de senaste 20 år har varit svåra att överträffa. Och då tänker jag ändå på riktigt bra album som "Echo" (1999), "The last DJ" (2002), "Mojo" (2010) och soloskivan "Highway companion" (2006) som hade toppat vilken artists karriär som helst.
   Jag hade nöjet att uppleva Tom Petty live en enda gång, 1987 på Isstadion i Stockholm (recensionen fick rubriken "Petty den store vinnaren"). Då han och bandet var den musikaliska länken på scen när de turnerade i paket med Bob Dylan och Roger McGuinn. Det kanske mest logiska turnépaketet som någonsin rest runt?
   Tom Petty avled för några timmar sedan, 2 oktober 2017, i sviterna av ett hjärtstillestånd.

/ Håkan

MAXI12" #30: DR FEELGOOD

Postad: 2017-10-02 07:57
Kategori: Maxi12"



DR FEELGOOD
Don't wait up (Extended version)
Something good
Rockin' with somebody new

(Stiff, 1986)

DEN HÄR SINGELN ÄR EN HISTORISK HÄNDELSE som är av större dimension än skivans musikaliska värde. Det är Dr Feelgoods första skiva på Stiff, ett skivbolag som startat exakt tio år tidigare med ett 400 pundslån från gruppens sångare Lee Brilleaux som viktig grundplåt. Vid den tidpunkten, i augusti 1976, var Dr Feelgood ett fast förankrat United Artists-band i ett 70-tal där bandet producerade flera klassiska album, både studio- och liveinspelade.
   När 80-talet kom svalnade intresset för Feelgood något bland skivbolagen och gruppen hoppade kortsiktigt runt på skivbolagen Liberty, Chiswick och Demon innan de landade "hemma" på Stiff. Gitarristerna i bandet, Wilko Johnson, Gypie Mayo och Johnny Guitar, hade avlöst varandra sedan 70-talet men när även den klassiska kompsektionen John B Sparks, bas, och The Big Figure, trummor, hoppade av 1982 var det bara sångaren Lee Brilleaux kvar från originalbandet.
   1983 rekryterades tre nya musiker, Gordon Russell, gitarr, Phil Mitchell, bas, och Kevin Morris, trummor, som till 2/3-delar fortfarande idag återfinns i bandet. Kvartetten var alltså fulltalig när Feelgood tre år senare blev Stiff-artister.
   Första album på det nya bolaget blev det Will Birch-producerade "Brilleaux" och planerades att släppas i oktober 1986. Nästan två månader innan, 25 augusti, kom första singelförsmaken från albumet, "Don't wait up", skriven av producenten tillsammans med Electric Bluebirds-sångaren Paul Astles, som var en mindre chock i sitt utpräglade popformat.
   Det nya läckra och eleganta soundet, där det knappt gick att identifiera Lee Brilleauxs annars så respektlöst vilda framtoning, blev än mer tydligt i den här förlängda (5:30) maxiversionen. Låten och arrangemanget var snarare soft soul än pop och rock där det tidigare så bojkottade pianot får en mindre huvudroll. Trots förändringens vindar nådde singeln aldrig någon listplacering och "experimentet" blev ett engångsförsök.
   På det följande albumet var gruppen huvudsakligen tillbaka på sin hemmaplan med sitt rockiga r&b-stuk, sedvanligt få originallåtar men desto fler John Hiatt-, Johnny Cash- och Fats Domino-covers.
   Bandet var för övrigt tillbaka i sitt liveinspirerade material redan på maxisingelns övriga spår. Gordon Russells "Something good" har ett bett i gitarren som nästan går att jämföra med en Wilko Johnsoni högform. Och coverlåten "Rockin' with somebody new", skriven av Billy Burnette och Michael Smotherman, borde ha varit en stor scenfavorit. Originalet hade Will Birch och bandet hittat hos Dorsey Burnettes son Billy på albumet "Billy Burnette" (1980).
   Stiff-relationen blev av naturliga skäl relativt kort för Dr Feelgood. Efter år av finansiella problem var skivbolagets dagar paradoxalt nog räknade när bandet fick sin hemvist där 1986. Den kommersiella dödsstöten för bolaget inträffade nog redan 1985 när Madness, efter många spektakulära hits, lämnade Stiff för Virgin.
   Stiff existerade i ursprunglig form bara ett år efter "Don't wait up". Under det sista året var skivutgivningen sporadisk med förutom Dr Feelgood namn som Mint Juleps, Tommy Chase och The Pogues And The Dubliners som förutom sistnämnda singeln (8:a(!) i England med singeln "The Irish rover") saknade kommersiella framgångar.
   Dr Feelgoods samarbete med Stiff blev inte heller någon större framgång men resulterade ändå i två album, ovannämnda "Brilleaux" och "Classic" (1987). Men "See you later alligator"-singeln, producerad av Dave Edmunds, blev en stor hit i Sverige (2:a på Topplistan 22 april 1987) och på kontinenten så albumet "Classic" släpptes i vågen av de framgångarna - men aldrig i England.

/ Håkan

I min skivhylla: Rodney Crowell

Postad: 2017-09-29 13:48
Kategori: I min skivhylla



RODNEY CROWELL: But what the neighbors will think (Warner Bros BSK 3407)

Release:
Våren 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Crowded Houses "Temple of low men" (1988) och Crowells "Rodney Crowell" (1981).

JAG HAR FÖR NÄRVARANDE FASTNAT i låtskrivarfacket på skivhyllan. Inte bokstavligen för tredje vinylskivhyllan innehåller en bred massa musik, från exempelvis Crazy Horse via Crosby, Stills, Nash & Young, Doobie Brothers och Eagles till Dave Edmunds. Men jag har tre veckor i följd uppmärksammat artister som också är utpräglade låtskrivare. Karla Bonoff, Jimmy Webb och nu ett tidigt Rodney Crowell-album.
   Rodney var en etablerad låtskrivare innan han 1978 gjorde sitt första album. Hans låtbidrag "Bluebird wine" till Emmylou Harris album "Pieces of the sky" (1975) gjorde att han som ung och oerfaren blev inbjuden att bli medlem i hennes kompband Hot Band där rutinerade James Burton spelade gitarr tillsammans med några övriga gamla Elvis Presley- eller Gram Parsons-musiker.
   På Emmylous följande fyra album, bland annat den uppseendeväckande "Elite hotel", fanns det minst en Crowell-låt med plus att han själv medverkade som sångare och gitarrist. Hans alltmer växande rykte som låtskrivare och artist gav honom ett skivkontrakt som resulterade i debutalbumet "Ain't living long like this" som är en blandning av rock och country med betoning på det senare.
   Rodney hade vid den tidpunkten lämnat Emmylous kompband som till stora delar medverkar på hans debutalbum som producerades av Brian Ahern som sedan länge också var Emmylous producent (och make). Crowells debut väckte kommersiellt ingen större uppmärksamhet men hans rykte som duktig låtskrivare levde vidare ty många låtar på skivan hamnade i andra artisters repertoar.
   Inför nästa soloalbum, som alltså spelar dagens huvudroll här, krävdes förändring och/eller en stor portion ny musikalisk inriktning. Musikerna i kompet är fortfarande huvudsakligen hämtat från gamla Hot Band, som vid det här laget hade lämnat Emmylous band, men soundet och produktionen var tveklöst och kanske lite desperat nytt och förhållandevis modernt.
   Ahern var borta från producentstolen och där satt nu en av pop- och rockbranschens hetaste personer. Craig Leon, som då låg bakom några av de tidsenliga popsuccéerna med Blondie (första singeln), Ramones, The Records och Willie Alexander, producerade skivan tillsammans med Crowell. Det har givit ett delvis nytt sound och spontant tycker jag mig jämföra det ljudet med Moon Martin som under samma tidsrymd, 1979/80, också producerades av Leon.

"BUT WHAT WILL THE NEIGHBORS THINK" är, som ni säkert förstår, ingen produkt som har växt fram ur den rockiga countryvegetationen som jag ursprungligen trodde när jag la den gamla plattan på grammofontallriken efter många år på en sällsynt bortglömd plats i skivhyllan. I mitt huvud hade jag en förhoppning att skivan musikaliskt skulle placeras någonstans i närheten av albumet där Carlene Carter kompades av Rockpile. Så blev inte intrycket när jag nu lyssnar men jag fick en skiva som ändå är tillräckligt intressant för att inte försvinna i ett töcken av allmängiltighet eller total medelmåttighet. Nej, skivan har sin beskärda del av ljuspunkter som tillhör avdelningen överraskningar.
   Nåväl, några låtar tillhör väl ändå det där traditionellt rockiga stuket som kan få lyssnaren att tänka på 50-talet eller något Dave Edmunds spelade in i slutet på 70-talet. Låttiteln "It's only rock 'n' roll", på pappret lite väl fantasilös med Rolling Stones-klassikern i färskt minne, men Crowell har förmågan att snickra till både arrangemang och utformning.
   En annan låttitel på skivan kan också dra ögonen till sig, "Queen of hearts". Ja, det är samma låt som Edmunds på okänt sätt hittade ett år innan och spelade in till sin "Repeat when necessary". Låten är skriven av Hank DeVito, steelgitarristen som var medlem i ovannämnda Hot Band och vid den här tidpunkten spelade han i Crowells kompband. Här framförs låten efter samma ovannämnda popmall och tar inte alls upp kampen med Edmunds genialt rockiga arrangemang.
   Det finns ytterligare några exempel på hyfsade poprocklåtar, ofta originalmaterial men det förekommer även några covers, men också ett par eleganta ballader som avslutar båda skivsidorna. "The one about England" är en liten söt sak om kärleken till England i allmänhet och London i synnerhet medan han saknar Caroline med sitt kastanjebruna hår.
   Som Texas-bo inledde Crowell sin karriär i skuggan av sina lokala hjältar Townes Van Zandt och Guy Clark och har på sina soloskivor ofta klämt in en och annan Clark-komposition och vid något tillfälle till och med skrivit tillsammans med honom. Clarks bidrag här, "Heartbroke" som tillhör skivans mest rytmiskt svängande låtar, är så unikt att när Crowell spelade in den fanns den inte utgiven med låtskrivaren själv. Men några månader efter Crowells release släppte Clark sin egen version på singel - sensationellt producerad av just Craig Leon.

/ Håkan

Covers: Shelby Lynne/Allison Moorer

Postad: 2017-09-27 07:54
Kategori: Cover-skivor

SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER: Not dark yet (Silver Cross, 2017)

"NOT DARK YET ÄR PÅ MÅNGA SÄTT ETT SPÄNNANDE duettalbum fast den nästan uteslutande "bara" innehåller covers. Det här mötet mellan två amerikanska kvinnliga artister, som har sjungit tillsammans tidigare men aldrig samarbetat på skiva, blir ju extra intressant eftersom de dessutom råkar vara systrar. Shelby Lynne (med Moorer som efternamn) och lillasyster Allison Moorer är ju två sångerskor vars röster tillsammans behärskar många genrer som americana, rock och folkmusik men individuellt vill jag lite provokativt placera tjejerna i pop- respektive countryfacket. Men det förhållandet skapar nog mer dynamik än oenighet på albumet.
   Att producenten på skivan heter Teddy Thompson, som är son till folkrockparet Richard och Linda Thompson och är en mångsidig musiker på både bas, trummor och akustisk gitarr, är också en spännande detalj i sammanhanget och gör förutsättningarna lovande.
   Redan i de första tonerna på skivan, på en alldeles fantastiskt omgjord Killers-cover "My list" som pendlar mellan ömsint naket arrangemang och stegrande dramatik, förstår jag att "Not dark yet" inte är någon konventionell coverskiva.
   Även på "Every time you leave" är det rösterna hos de två sångerskorna som levererar det åldriga countrytemat och jag kan omöjligt hindra mig själv att jämföra de unisona stämmorna med Emmylou Harris och Linda Ronstadt och det gäller även versionen av Jessi Colters "I'm looking för blue eyes".
   Duon gör en mycket bra version av Dylans titellåt som plötsligt låter som gjord för två kvinnoröster som på andra låtar på albumet kan göra soulcountry helt naturligt. Det finns en genomgående innerlig känsla i de här låtarna och Thompson har lyckats att producera en coverskiva som känns både originell och personlig. Och musikaliskt är jag övertygad om att allt på skivan är liveinspelat i studion.
   Här återfinns mer kärlek till materialet än på vanliga coverskivor och det ligger mycket personlig energi i duons versioner. Townes Van Zandts "Lungs" är dock tämligen vanlig i coverkretsar och jag har hört bättre och roligare tolkningar.
   Då är Jason Isbells låt “The Color of A Cloudy Day” mycket mer intressant med sin bakgrund. Skrevs till filmen “Fear 13” men gavs aldrig ut i original och här får vi höra den första gången som en ödmjukt arrangerad duett.
   Efter ännu en ganska händelsefattig countrylåt, Merle Haggards "Silver wings", blandas det friskt på hög nivå med Nick Caves "Into my arms" och Kurt Cobains "Lithium". Förstnämnda låten förmedlar en dallrande närvarokänsla medan Nirvana-låten framförs som en ganska stökig elektrisk och nervig demo.
   På originallåten "Is It Too Much", som avslutar albumet, är vi tillbaka i det huvudsakligen lågmälda som naturligt smälter in i skivans övriga material. "Är det för mycket?" frågar sångerskorna och syftar då kanske på systrarnas gemensamma djupt tragiska upplevelse när de i sin barndom blev ögonvittnen när deras pappa mördade deras mamma för att sedan ta sitt eget liv.


1. "My List" (Brandon Flowers)
2006. Från albumet "Sam's town" med The Killers.
2. "Every Time You Leave" (Charlie Louvin/Ira Louvin)
1963. B-sida ("There is no easy way") med The Louvin Brothers.
3. "Not Dark Yet" (Bob Dylan)
1997. Från albumet "Time out of mind" med låtskrivaren.
4. "I'm Looking For Blue Eyes" (Jessi Colter)
1975. Singel (under titeln "What's Happened to Blue Eyes") med låtskrivaren.
5. "Lungs" (Townes Van Zandt)
1969. Från albumet "Townes Van Zandt" med låtskrivaren.
6. "The Color of a Cloudy Day" (Jason Isbell/Amanda Shires)
2016. Outgiven med låtskrivarna.
7. "Silver Wings" (Merle Haggard)
1987. Från albumet "Seashores of old Mexico" med Merle Haggard/Willie Nelson
8. "Into My Arms" (Nick Cave)
1997. Från albumet "The boatman's call" med Nick Cave and the Bad Seeds.
9. "Lithium" (Kurt Cobain)
1991. Från albumet "Nevermind" med Nirvana.
10. "Is It Too Much" (Allison Moorer/Shelby Lynne)
Original.

/ Håkan

MAXI12" #31: WILMER X

Postad: 2017-09-25 07:55
Kategori: Maxi12"



WILMER X
Teknikens under (Förlängd version)
Falsk matematik
Om en hund mådde så här
Allt och ännu mer

(Hi Fidelity/EMI, 1988)

EFTER MÅNGA OÄNDLIGT LÅNGA TURNÉER och regelbunden skivutgivning varje år kom Wilmer X till ett vägskäl mot slutet av 80-talet. Gruppen hade för varje år och varje skiva utvecklats, 1986 gav de ut sitt hittills mest kompletta album ("Tungt vatten"). Låtmässigt var det ingen kris så länge Nisse Hellberg skrev slagkraftiga låtar som "Hong Kong pop", "Kör dej död" och "I din klinik". 1986 och 1987 gav Wilmer ut två album, "Downward bound" och "Not glamourous", med nyinspelade versioner av sina låtar på engelska men det var inte heller någon seriös framtid för en grupp som var så förknippade med skånska svenska texter.
   Efter ett sabbatsår 1987, dock inte från turnerande, laddade Nisse och gruppen om med ett nytt skivkontrakt i bakfickan. Wilmer X "bytte sida" från MNW till EMI och då kom den kreativa lusten tillbaka och nystarten var ett faktum. Det första tecknet på att det hänt något soundmässigt med gruppens musik var den här singeln som släpptes i februari 1988 som sedan följdes av ett album med samma namn månaden.
   Ansvarig för den stora förändringen i arrangemang och elektroniska hjälpmedel, sequencers och sampling, var producenten Dan Sundquist som under 80-talet seglade upp som en av Sveriges mest framgångsrika producenter. Han hade ju under några år etablerat sig som producent (Japop, Peter LeMarc, Anne-Lie Rydé, Freda' med flera) och satte nu tänderna i Wilmer X:s minst sagt traditionella rockmusik och premiären var minst sagt revolutionerande. Och för alla konservativa Wilmer X-fans blev det också ett vägskäl.
   I samband med albumreleasen i mars 1988 skrev Nisse Hellberg ett långt "försvarstal" och förklarade att "Egentligen har Wilmer X aldrig varit främmande för ny teknik. Redan 1983 använde vi en synth att sitta på när vi mixade vår tredje LP "Djungelliv". Det har gått nästan fem år sedan dess och nu hörs maskinerna lite mer. Framförallt för att vi valt att jobba med Dan Sundquist som är mer än god vän med maskiner av allehanda slag."
   Singeln kom alltså som ett första exempel på nya soundet och det var tydligt att gruppen hade hamnat i en helt ny miljö och omgivning. På EMI hamnade de på den prestigefyllda skivetiketten Hi Fidelity, skivbolagsmannen Kjell Anderssons skapelse, och den första maxisingeln med en extremt förlängd version av "Teknikens under" slog mer eller mindre ner som en bomb med sitt blippande syntpopljud och mekaniska rytm i en djupt hitbaserad låt.
   Med "Teknikens under"-låten som modell trodde vi hela albumet skulle vara en stor och mäktig förändring av vårt trygga r&b-kryddade svenska favoritgrupp men när hela albumet släpptes hade förändringens vindar blåst försiktigt i sin helhet och var begränsat till små sekvenser i några få låtar.
   Sundqvist har funnit hitreceptet i mixen, som fick namnet "Maximal Mekanik Mix", på singel-a-sidan och är trots sin groteska spellängd (7:37) varken tjatigt upprepande, mekanisk eller så fruktansvärt modern. Mitt i den stora maskinparken framträder den akustiska slidegitarren och Jalle Lorenssons munspel ännu tydligare och ännu bättre.
   De tre låtarna på maxisingelns andrasida är alla unika inspelningar. Först en cover på Peps klassiska låt "Falsk matematik", originalet släpptes 1974 med Peps Blodsband, uppenbart inspelad live i studion med stort svängrum för Jalles munspel. Sedan ett albumspår, "Om en hund mådde så här", från den kommande skivan men här är den liveinspelad i studion. Som tredjespår presenteras "Allt och ännu mer" som är en tre minuter lång pärla av typisk Wilmer X/Nisse Hellberg-kvalité. En fantastisk låt som aldrig tog sig förbi den här b-sidan, uppgraderades aldrig till albumspår och hamnade inte ens på den annars så fullsprängda cd-boxen "Arkiv X".

/ Håkan

I min skivhylla: Jimmy Webb

Postad: 2017-09-22 07:55
Kategori: I min skivhylla



JIMMY WEBB: El Mirage (Atlantic SD 18218)

Release:
Maj 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Cassell Webbs "Conversations at dawn" (1990) och samlingen "The Premier collection" (1988) med Andrew Lloyd Webber-låtar.

OCH NU YTTERLIGARE ETT VIKTIGT KAPITEL i min serie med sjungande låtskrivare. Jimmy Webb var ju främst en talangfull och framgångsrik ung låtskrivare innan hans egna skivor på 70-talet började visa upp en personlig artist. Jag har länge gått och sneglat på Jimmy Webbs "El Mirage"-album i hyllan och med tiden har dess musikaliska värde växt i mitt huvud. När jag nu gör en närmare granskning kan "El Mirage" inte riktigt leva upp till sitt rykte men är ändå en intressant skiva i en grandios karriär.
   Den här kategorin på Håkans Pop, där jag lite slumpartat plockar skivorna ur skivhyllan, ger mig som bloggare många friheter. Friheten att välja precis det jag vill lyssna på och skriva om men också friheten att gräva ner mig mer i historia än vad som omfattas av just den aktuella skivan. När jag i dagens ämne letar mig tillbaka till Jimmy Webbs första "stapplande" steg i musikbranschen hamnar jag tidsmässigt i mitten på 60-talet och för mig sedan tidigare okända fakta.
   Minns tämligen tydligt hur jag i lokaltidningen våren 1968 läste om en osedvanligt talangfull amerikansk låtskrivare, Jimmy Webb, som sommaren 1967 blott 20 år gammal skrivit en pophit som lite högtidligt har beskrivits som en kantat uppdelad i flera olika avsnitt, "MacArthur Park". Det var skådespelaren Richard Harris som sjöng låten men det var denne gränslöst begåvade unge man som skrivit, arrangerat och producerat låten.
   Jag kanske hade hört hans namn i tidigare ty "By the time I get to Phoenix" och "Up, up and away" hade ju ockuperat listorna med Glen Campbell och 5th Dimension några år tidigare. Men det var låtar som var lite för snälla, mediokra och melodiradiomässiga i mitt huvud. "MacArthur Park" flyttade däremot gränserna för vad 60-talspop stod för.
   När jag nu gräver ner mig ordentligt i Jimmy Webbs historia hamnar jag i mitten på 60-talet när hans låtar börjar dyka upp första gången. Knappt 18 år fyllda både skrev och arrangerade Webb "This is where I came in" med tjejkvartetten The Contessas. Sedan följde några Motown-relaterade skivor som aldrig blev några breda succéer men ändå så här i efterhand måste anses ha varit sensationella. Han var som 19-årig vit låtskrivare då kontrakterad på det svarta skivbolaget Motown. Ett av de första bidragen var en låt, "My Christmas tree", till Supremes julalbum 1965, "Merry Christmas". Samtidigt skrev han låtar till bolagets Brenda Holloway, Danny Day (artistnamn för låtskrivaren Hal Davis) och Billy Eckstine.
   Man ska vara försiktig med att beskriva någon som underbarn men Jimmy Webb tillhörde absolut den exklusiva kategorin av människor.
   Ungefär samtidigt med framgångarna för "MacArthur Park" debuterade Webb som artist utan att nå tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet. Skivbolaget ville göra honom till en ny Randy Newman men Webbs egna skivor var tämligen anonyma åren framöver jämfört med låtskrivarframgångarna.

DET VAR FÖRST 1974 MED ALBUMET "LAND'S END" som Jimmy Webb satte avtryck även som artist. Och när uppföljaren "El Mirage" släpptes tre år senare stod jag först i kön och inhandlade albumet. Att George Martin producerade skivan var inte avgörande men naturligtvis en bidragande orsak som gjorde skivan än mer intressant. Och den har med åren blivit lite mytomspunnen i min skivsamling. Jag har gärna återvänt till plattan men har varje gång blivit lite besviken och jag kan avslöja att när jag lite mer noggrant lyssnar i september 2017 är intrycken som helhet inte förändrade.
   Jag tror inledningslåten, den då nyskrivna "The highwayman", som är en klassiker i vilken låtskrivarkarriär som helst tar död på skivan i övrigt. Det är kanske inte hela sanningen men låtmaterialet i övrigt är lite ojämnt, pendlar mellan fantastiska kompositioner och mer allmängiltigt material, som gör att "El Mirage" låter bättre i mitt huvud än på grammofonen.
   Jimmy Webb gör här alltså originalet till "The highwayman", en låt som otaliga artister har gjort cover på genom åren och en låttitel som till och med levererade ett gruppnamn när ikonerna Johnny Cash, Kris Kristoferson, Waylon Jennings och Willie Nelson 1985 tillsammans spelade in låten och helt automatiskt började kalla kvartetten för The Highwaymen.
   Det är inte alltid så att Webb är förste artist att spela in sina låtar. När "El Mirage" släpptes hade Glen Campbell redan spelat in "Christiaan no" och "The moon is a harsh mistress" (typisk Jimmy Webb-titel som han hade knyckt från en Robert A Heinlein-novell). Och inte nog med det, Webb gör dessutom en cover på en egen låt, "P F Sloan" om 60-talslåtskrivaren, som han redan 1970 spelade in för sitt andra album "Words and music" men på uppmaning från producenten George Martin spelade han in den igen.
   Gamle Beatles-producenten Martin har haft ett visst inflytande på skivan, både vad gäller innehållet och utformningen och han har inte bara agerat producent på skivan. Han är också både arrangör och dirigent. Efter Beatles-äventyret var George Martin flitigt anlitad som producent av en mängd olika artister. USA-trion America anlitade Martin flitigt men också instrumentalt baserade artister som Jeff Beck och Mahavishnu Orchestra. I kompet på "El Mirage" finns Lowell George på slidegitarr men den hörs inte så ofta.
   Webb gör ytterligare en cover på "El Mirage", gitarristen Fred Tacketts låt "Dance to the radio". Webb hade förmodligen upptäckt låten året innan då han producerade och arrangerade sin syster Susan Webbs album "Bye-bye pretty baby" där låten först dyker upp.
   "El Mirage" är som redan nämnts en lite för ojämn skiva för att kallas en ren favorit i sin helhet men låtar som "The highwayman", "If you see me getting smaller I'm leaving" (Waylon Jennings släppte för övrigt sin version av låten månaden före Webb), "Christiaan no" (om äldste sonen), "Moment in a shadow", "Where the universes are" (tillägnad Ringo Starr) och "The moon is harsh mistress" är tveklösa toppar på albumet. Medan "Mixed up guy", "Sugarbird" och coverlåten "Dance to the radio" är förvånansvärt allmängiltiga.

/ Håkan

Jesus har landat

Postad: 2017-09-20 07:56
Kategori: 90-talskonserter

EFTER TRE ALBUM PÅ ENGELSKA VAR DI LEVA tillbaka i det svenska språket på albumet "Jag är du", för övrigt även utgiven på engelska "I am you", som gavs ut på våren 1997.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 1997.

THOMAS DI LEVA
Slottsfestivalen, Örebro 31 juli 1997


Di Leva har landat. Efter flera års utflykt i den kosmospolitiska världen med engelska som modersmål är han tillbaka som svensk.
   Så jordnära svensk han nu kan bli, vår populärkameleont i kosmos.
   Di Leva baserade alltså sin festivalbantade nio låtars show på de svenska låtarna, hitsen från förr plus en handfull aktuella låtar från senaste skivan.
   Efter en sedvanligt storslagen entré svävade, skred, dansade och rörde han sig över scen på sitt alldeles egna sätt. I lång, ljusblå särk som en annan Jesus-figur.
   Mellan låtarna matade han sina fans med ordspråk på ordspråk. Ibland komiskt pricksäkra men lika ofta levererade han plattityder och klyschor som var både vitsiga och flummiga.
   Men storhetsdagarna, när han på sina konserter lyckades ta med sig hela sin publik på en sanslös resa, är några år borta.
   Det är dock svårt att tycka illa om en artist som Di Leva när han ler sitt väna leende, lägger huvudet på sned och försiktigt dricker ur sin vatten(?)kanna.
   I vanlig ordning stördes inledningen av ett miserabelt ljud, förtvivlat mycket bas och trummor.
   Men redan på tredje låten, "Vem ska jag tro på?", var konserten publikt i hamn.
   Sedan blandade han tunga allsångslåtar, "Vi har bara varandra" och "Everyone is Jesus" (konsertens enda engelska låt), med allra bästa urval från senaste skivan.
   Mittenpartiet med "Regnbågsdiamant" följt av "Svarta pärlan i London", "Lady i det gröna" och "En storm ska ta oss hem" var verkligen ingen transportsträcka mellan de klassiska Di Leva-låtarna.
   Som helhet en bra men lite korthuggen konsert. Att han inte hann med någon extralåt får vi nog skylla på det tajta festivalschemat som inte tillåter tidsöverdrag.
   Di Leva passade aldrig på att gå på vattnet men onekligen hade han direktkontakt med vädergudarna ty regnet hängde i luften under hela konserten utan att falla ned.

Själens krigare
Allting är möjligt
Vem ska jag tro på?
Regnbågsdiamanter
Svarta pärlor i London
(Dansa din djävul - en strof)
Lady i det gröna
En storm ska ta oss hem
Vi har bara varandra
Everyone is Jesus

/ Håkan

MAXI12" #32: KIRSTY MacCOLL and the POGUES

Postad: 2017-09-18 07:54
Kategori: Maxi12"



KIRSTY MacCOLL and the POGUES
Miss Otis regrets/Just one of those things
AZTEC CAMERA
Do I love you?

(Chrysalis, 1990)

DET FINNS NATURLIGTVIS MÅNGA FLER POGUES-singlar som är både bättre och mer intressanta än den här relativt sena singeln. Dessutom skiljer sig maxisingeln inte alls i en jämförelse med 7"-varianten. Jag var under alla år som Pogues stod på kulmen av sin karriär och ytterligare några år, låt säga mellan 1985 och 1992, en hängiven beundrare av det folkmusikrockiga bandet. Och under de åren betydde det också att jag nitiskt samlade på mig samtliga maxisinglar bandet gav ut, ofta med unika extraspår.
   Det har faktiskt blivit 19 stycken med åren och bland alla dem ligger den här givetvis i skuggan av exempelvis "A pair of brown eyes", "Poguetry in motion"-ep:n (med "A rainy night in Soho"), "Fairytale of New York", "If I should fall from grace with God", ett par Dubliners-samarbeten och den mäktiga coverversionen av "Honky tonk women". Men jag har ju redan skrivit om flera av dessa singlar tidigare (se länkarna ovan) och om jag känner mig själv rätt lär jag återkomma till Pogues på min vandring mot nummer ett bland favoritmaxisinglarna.
   Det hände ibland under storhetsåren att Pogues-singlar dök upp utanför själva albumreleaserna av en eller annan anledning. "Miss Otis regrets"-singeln är just en sådan singel som egentligen ligger helt utanför bandets officiella diskografi eftersom den är utgiven på Chrysalis och är en del av ett helt annat sammanhang.
   Låter det mystiskt så ska jag förklara. 1988 lämnade bandet Stiff och flyttade det egna skivbolaget Pogue Mahone till Warner Bros som fortsättningsvis distribuerade bandets skivor.
   Under den senare delen av 80-talet hade aidsepidemin nått sin kulmen och välgörenhetsarrangemangen för att samla in pengar till medicin och hjälpmedel hade ökat. Ett gäng artister tog 1989 initiativet att tillsammans med den internationella organisationer Red Hot Organization (RHO) bekämpa aidsfaran och samtidigt samla in pengar. På albumet "Red hot + blue" medverkade bland annat Tom Waits, U2. David Byrne, Sinéad O'Connor, k d lang, en duett med Deborah Harry/Iggy Pop och de två spåren (med de tre låtarna) på den här maxisingeln. Skivan blev också en hyllning till den gamle låtskrivaren och artisten Cole Porter vars låtar bildade ryggrad på albumet där titeln var hämtad från Porters musikal (1936) med samma namn.
   Porter blev automatiskt en galjonsfigur i sammanhanget. Han var homosexuell i en tid, 30-talet, när det absolut inte var accepterat.
   Pogues och Kirsty MacColl vävde ihop två Porter-låtar, från 1934 respektive 1935, och den skotska gruppen Aztec Camera bidrar med "Do I love you?" från 1939.
   "Miss Otis regrets" släpptes i en väldigt hektisk tid för Pogues på hösten 1990. På sommaren innan hade Pogues andra samarbete med den legendariska irländska folkmusikgruppen Dubliners släppts i samband med EM i fotboll. Där fanns Irland med, och coachades av Jackie Charlton, och Pogues skrev och gav ut "Jack's heroes" som blev bandets bästa listnotering sedan "Fairytale of New York".
   Samtidigt jobbade bandet på ett nytt album, "Hell's ditch", som producerades av Joe Strummer men innan den skivan släpptes kom alltså samlingsskivan "Red hot + blue" där låtarna på maxisingeln finns med. Släpptes för övrigt i september 1990 samtidigt som Pogues första albumsmakprov "Summer in Siam" kom. En magnifik krock som förstärktes två månader senare när ovan nämnda Pogues-album släpptes exakt samtidigt som "Miss Otis regrets". Albumet vann den kommersiella dragkampen och "Miss Otis regrets" missade listplacering.

NÄR JAG IDAG LYSSNAR LITE MER NOGGRANT PÅ "Miss Otis regrets", kanske mer grundligt än någonsin, känns det lite orättvist att singeln och framförandet har hamnat i bakvattnet i en ganska extraordinär diskografi. Samarbetet med Kirsty MacColl är naturligtvis nyckeln till singelns magiska kraft. Två före detta Stiff-artister går vidare och visar varför de är bäst på det de gör. Receptet hade ju fungerat en gång tidigare (på klassiska "Fairytale of New York") och när makalöst välsjungande Kirsty möter Shane MacGowans grumligt slarviga röst är kombinationen så självklart lysande att materialet nästan bleknar i jämförelse.
   Det här är ju covermaterial men för en gångs skull har jag inget förhållande till originalen, min mamma var knappt född när Cole Porter skrev låtarna, och versionen har i mina öron inga krav att förhålla sig till. Tempobytet mellan de båda låtarna i detta medley påminner om redan nämnda "Fairytale of New York" fast här är rollerna ombytta, Kirsty inleder med den vackert långsamma "Miss Otis regrets" innan hetsiga Pogues får fritt spelrum på "Just one of those things" där Shane MacGowan får bråttom att berätta sin historia utan att man som lyssnare kan uppfatta många ord.
   Maxisingeln, som alltså inte skiljer sig något från den vanliga 7":an, är en så kallad splitutgivning där två artister samsas om utrymmet. B-sidan är givetvis ännu en låt från "Red hot and blue"-albumet. Aztec Camera gör "Do I love you?" både homogent och trovärdigt utan att sätta någon speciell personlig prägel på framförandet. En typisk b-sida om ni frågar mig.

/ Håkan

I min skivhylla: Karla Bonoff

Postad: 2017-09-15 07:54
Kategori: I min skivhylla



KARLA BONOFF: Karla Bonoff (CBS PC 34672)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release:
September 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Bonnevilles "Bonneville" (1981) och Bonoffs "Restless nights" (1979).

GENUINA LÅTSKRIVARE HAR ALLTID HAFT en speciell plats i mitt hjärta. Råkar de sedan även ge ut skivor som artister kan lyckan ibland vara fullständig. På 70-talet läste jag skivomslagen noggrant och jag noterade ofta namnen som stod innanför parentesen bakom eller under låttiteln. Via mitt nära intresse för Linda Ronstadts album mellan 1972 och 1978 sprang jag på åtskilliga intressanta låtskrivare som inte så sällan också gjorde egna skivor inte fullt så uppmärksammade som Lindas.
   Det mest uppenbara exemplet i det sammanhanget var Warren Zevon. Men även Jackson Browne, John David Souther, Eric Kaz och Anna McGarrigle var ju namn som etsade sig fast i mitt minne från just något Ronstadt-album. På det sättet kom även dagens huvudperson fram i rampljuset: Karla Bonoff.
   Innan jag någon gång framåt hösten 1976 fick Lindas "Hasten down the wind"-album (jodå, titellåten är skriven av Zevon) i min hand och in i mina öron var namnet Karla Bonoff för mig nästan okänt. Hon hade skrivit titellåten till albumet "Isn't it always love" (1975) med Karen Alexander men den skivan var medioker på gränsen till tråkig fast den var utgiven på mitt just då favoritskivbolag Asylum. Den låten gör Karla på sitt debutalbum.
   Men så plötslig stod Karla Bonoff som låtskrivare till hela tre låtar på "Hasten down the wind" och jag blev naturligtvis gränslöst nyfiken på vem hon var. Ett år senare fick jag ett handgripligt svar när "Karla Bonoff"-skivan stod i nyhetsfacket i den välsorterade skivaffären i Örebro.
   Karla stod som ensam låtskrivare till åtta av albumets tio låtar och, javisst, alla tre låtarna som Linda hade gjort året innan fanns med. Bara att läsa omslaget med musikernamnen (som till stora delar var identiska med Linda Ronstadts kompmusiker), producenten Kenny Edwards (som spelade bas i Lindas band) och att Lindas skivbolagskollegor Glenn Frey, Andrew Gold och John David Souther figurerade i kompet på Karlas skiva, gjorde mig övertygad.
   Researcharbetet och jakten på djupare information om artister var inte lika lätt och gick inte lika fort som idag men det fanns trots allt högintressanta detaljer i Karla Bonoffs förflutna. Hon hade runt 1970 varit medlem i gruppen Bryndle som trots skivinspelning aldrig gav ut något album då. Det släpptes långt senare, 1995, när alla medlemmarna i kvartetten var etablerade. Tillsammans med Karla fanns i gruppen också ovan nämnda Kenny Edwards (och dåvarande pojkvän till Karla) och Andrew Gold plus en annan sångerska som länge parallellt fanns med i många sammanhang, Wendy Waldman.
   Bryndle tynade bort tidigt 70-tal och Karla blev 1974 medlem i trion Howdy Moon som gav ut ett album som inte heller väckte någon större uppmärksamhet. Märkligt nog skrev inte Karla någon låt till den skivan som huvudsakligen producerades av Lowell George. Däremot skrev i våras avlidna sångerskan Valerie Carter flera låtar till skivan.
   Naturligtvis var det de tre Linda Ronstadt-låtarna som drog åt sig största uppmärksamheten på "Karla Bonoff" där sångerskan själv även medverkar som musiker på piano och akustisk gitarr. Exempelvis är hon ensam musiker som pianist på "Lose again" och det blir mer avskalat och mer personligt på det viset. Även i övrigt är albumet i jämförelse med Ronstadt-skivorna något mindre vidlyftigt arrangerat.
   De två coverlåtarna på skivan, Steve Fergusons "Flying high" och Craig Safans "Faces in the wind", drar naturligtvis till sig min nyfikenhet. Ferguson var också Asylum-artist, gav ut "Steve Ferguson"-albumet 1973, men spelade aldrig in sin egen version av "Flying high". Safan hade som musiker en undanskymd roll som arrangör eller pianist på andra skivor och som låtskrivare blev han senare framgångsrik kompositör till soundtrack-musik.
   "Karla Bonoff" är som album fylld med hantverksmässigt skrivna låtar men arrangemangen låter idag lite daterade när det där studiokompetenta soundet doftar så mycket 70-tal att jag blir en aning rådvill över min musiksmak på den tiden. Vilket kan vara en förklaring till att jag inte törs närma mig Linda Ronstadts skivor från 70-talet med största passion.

/ Håkan

Tributes: Alejandro Escovedo

Postad: 2017-09-13 07:50
Kategori: Tribute-skivor

"Por Vida: A Tribute to the Songs of Alejandro Escovedo" (New West, 2004)

IBLAND ÄR JAG INTE FÖRST PÅ BOLLEN. Ibland är jag snarare sist på bollen. Jag tillhör skaran lyssnare som har fastnat för Alejandro Escovedo och hans låtar på senare år. 2010 gav han ut albumet "Street songs of love" och det öppnade mina öron för en intressant artist och låtskrivare. Placerade skivan dessutom på min årsbästalista det året och senaste albumet "Burn something beautiful" utnämnde jag till den bästa skivan i januari 2017, fast den tydligen släpptes förra året...
   Ja, ni ser. I ämnet Alejandro Escovedo var jag en slowstarter och var inte riktigt på plats när Alejandro på 80-talet bildade rockbandet True Believers, med bland annat Jon Dee Graham, och jag var också lyckligt ovetande om hans punkaktiviteter i The Nuns på 70-talet. Och missade även hans korta delaktighet i Rank & File.
   Av naturliga skäl gick även den här 15 år gamla tributskivan mig förbi 2002 men det slår mig nu att det var imponerande att det redan fanns så mycket bra material att välja på. Och den stora skaran artister, som medverkar här, visar att det var många som uppskattade hans låtar som han i tio års tid givit ut på sina egna skivor.
   Både till omfång och musikalisk spridning spretar både materialet och versionerna åt alla möjliga och omöjliga håll på den här tributskivan till Alejandro Escovedo. 32 låtar fördelat på en dubbel-cd är kanske att gapa efter för mycket men jag, som inte var speciellt bekant med materialet, upptäcker så många bra låtar och så många intressanta versioner.
   Projektet med skivan var att samla in pengar till Alejandros sjukhusräkningar ty han hade precis drabbats av en svår sjukdom och det lockade en stor mängd spännande artister att bidra. Att lyckas engagera så kultförklarade namn som Bob Neuwirth (låter som Willie Nelson), John Cale, Ian Hunter och Lenny Kaye är naturligtvis en bedrift.
   Här trängs ömsinta och lågmälda låtar med rejält rockigt material men jag tycker ändå inte det låter ett spretigt och ojämnt. Lenny Kayes "Sacramento & polk" och Giant Sand-sångaren Howe Gelbs "She towers above" är kanske lite för monotona och händelsefattiga för min smak men här finns i övrigt tillräckligt med rejäla höjdpunkter som gör hela skivan till god lyssning.
   Lucinda Williams lägger nivån direkt i öppningslåten "Pyramid of tears" med sin lågmält raspiga röst. Bland övriga låtar i den lugna kategorin kan jag inte sluta lyssna på Cowboy Junkies "Don't need you", underbart överraskande stark sång med Ian McLagan i "Wedding day", även den annars så rockabillykryddade Rosie Flores bidrag förvånar med den nedtonade "Inside this dance" och Ruben Ramos imponerar med "Thirteen years", en låt som vid det här ögonblicket inte fanns utgiven med Alejandro själv.
   Chris Stameys poprockiga "One true love" var också outgivet material vid den här tidpunkten, från ett oavslutat projekt med Stamey och Escovedo. Det rockiga materialet på tributskivan är precis lika intressant som de lågmälda ögonblicken vilket gör att mitt intresse för låtskrivaren Escovedo ökar under hela tiden jag lyssnar på skivan.
   Steve Earle vräker på med allt han har av sin sedvanliga energi i "Paradise" som han gör tillsammans med gruppen Reckless Kelly, Peter Case låter faktiskt som John Lennon uppstånden i "The end" och Ian Hunter låter som ung på nytt i ganska konventionellt rockiga "One more time". De powerpoprelaterade arrangemangen i True Believers-kollegan Javier Escovedos "The rain won't help you when it's over", Charlie Sextons "Dear Head On the Wall" och Tres Chicas "Rhapsody" tillhör också skivans höjdpunkter.
   Det annars så sympatiska Jayhawks sviker något med den lite för storslagna "Last to know" och altcountrykollegorna i Son Volt tar segern med "Sometimes" i den kategorifajten. Innehållet på tributskivan är som sagt ganska gränslöst där till och med ett instrumentalt bidrag roar, jag har nog aldrig hört ett stråkarrangemang svänga mer än "Crooked frame".
   Men allra bäst på en skiva med så många höjdpunkter är Caitlin Carys "By eleven" som låter som ett eko när Richard Thompson fortfarande var gift med sin Linda och gjorde elektrisk engelsk folkrock med vemodig stil. Och Caitlin vässar dessutom arrangemanget med eget fiolspel.
   För att göra skivan fulländad avslutar Alejandro själv albumet med en grymt rockig och hänsynslös version av "Break this time".
   "Por vida" är verkligen ett utmärkt tillfälle att upptäcka en ny artist/låtskrivare och då speciellt debutalbumet från 1992, "Gravity", vars låtar är välrepresenterade här.

1.
Lucinda Williams: Pyramid Of Tears
Lenny Kaye: Sacramento & Polk
Steve Earle & Reckless Kelly: Paradise
Jon Langford and Sally Timms: Broken Bottle
Calexico: Wave
Jennifer Warnes: Pissed Off 2AM
John Cale: She Doesn't Live Here Anymore
Los Lonely Boys: Castanets
Cowboy Junkies: Don't Need You
Charlie Sexton: Dear Head On the Wall
Jon Dee Graham: Helpless
Howe Gelb: She Towers Above
Ian McLagan and the Bump Band: Wedding Day
Tres Chicas: Rhapsody
Peter Case: The End
Bob Neuwirth: Rosalie
Section String Quartet: Crooked Frame

2.
Ian Hunter: One More Time
Jayhawks: Last To Know
Nicholas Tremulis Orchestra: Velvet Guitar
Sheila E.: The Ballad Of The Sun And The Moon
The Chris Stamey Experience: One True Love
Son Volt: Sometimes
Rosie Flores: Inside This Dance
Charlie Musselwhite: Everybody Loves Me
M. Ward: Way It Goes
Javier Escovedo: The Rain Won't Help
Caitlin Cary: By Eleven
The Minus 5: I Was Drunk
The Dragons: Gravity
Ruben Ramos: Thirteen Years
Alejandro Escovedo: Break This Time

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.