Tidigare blogginlägg

I min skivhylla: Neil Young

Postad: 2017-05-05 07:52
Kategori: I min skivhylla



NEIL YOUNG WITH CRAZY HORSE: Zuma (Reprise MS 2242)

Release:
10 november 1975.
Placering i skivhyllan: Hylla 11: Mellan Youngs "Tonight's the night" (1975) och "American stars 'n bars" (1977).

DET BÖRJAR NÄRMA SIG SLUTET PÅ SÄSONGEN här på Håkans Pop och jag ska i kategorin "I min skivhylla" avsluta med flaggan i topp med skivor som är förutsägbara val och nästan klassiker fast de av någon obegriplig anledning aldrig hamnade på min 70-talslista.
   Neil Youngs 70-tal var fyllt av legendariska album och det var när jag valde ut skivorna till 70-talslistan nästan omöjligt att ta med alla klart utmärkta skivor. En skiva som tyvärr valdes bort var "Zuma" som lite orättvist har hamnat i skuggan av de mer kända och spektakulära Neil Young-albumen. Kanske för att den hade ett lite blekt tecknat svartvitt omslag eller, och det kanske är den viktigaste anledningen, för att mina minnen hade placerat albumet bland historiens splittrade och ojämna skivor för att det spelades in under olika förutsättningar vid olika tillfällen.
   Fast mitt minne var i det här fallet lite för drastiskt. Det är egentligen bara ett enda spår, "Through my sails" som spelades in för det planerade Crosby, Stills, Nash & Young-projektet "Homegrown" 1974 som dock aldrig slutfördes, som fick mig att förstora problemet. Ryggraden på "Zuma" är låtarna som är inspelade med den ofta men ändå sporadiska kompgruppen Crazy Horse som faktiskt har fått en unik officiell credit som artister (första gången sedan 1969 och "Everybody knows this is nowhere) på skivan.
   "Zuma" är ju en rejäl nystart på Neil Youngs Crazy Horse-samarbete. Bandnamnet försvann nästan definitivt när bandets gitarrist Danny Whitten dog av en överdos i november 1972 och på Youngs nästa tre album nämndes inte Crazy Horse (förutom på ett gammalt liveinspelat spår på "Tonight's the night") fast både basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina ibland medverkade sporadiskt bland övriga musiker.
   Mitt under inspelningarna av "Zuma" mötte Talbot gitarristen Frank "Poncho" Sampedro i Mexiko. Han var en hängiven Neil Young-fan, hade lyssnat noggrant på Youngs skivor sedan "Everybody knows this is nowhere" och var som kompgitarrist en synnerligen perfekt ersättare till Whitten. I november 1974 (två år efter Whittens död) blev Sampedro fast medlem i Crazy Horse och i kompgänget bakom Young.
   Sedan finns det en låt på "Zuma", den övermäktiga "Cortez the killer", som så effektivt tagit bort strålkastarna på det övriga materialet som, tro mig, är av bästa Neil Young-klass. "Cortez the killer" är ju en klassiker, även i jämförelse med alla andra Neil Young-klassiker, men när jag lyssnar uppmärksamt på "Zuma" idag är låten faktiskt bara en i mängden av bra låtar. 7:29 är givetvis en mäktig låtlängd men efter introt, 3:22, är låten ganska konventionell men intensiv fast tempot är lågt. Men det är nog textens historiska och verklighetsnära innehåll om Fernando Cortés, som på 1500-talet lyckades erövra aztekernas rike i Mexiko, som väcker känslor.
   "Zuma" innehåller fler alldeles utmärkta rocklåtar som lyfter albumet till samma nivå som flera andra av Youngs 70-talsalbum. Inledande "Don't cry no tears" och "Lookin' for a love" är raka, typiska men ändå djupt personliga Neil Young-låtar. De övriga rocklåtarna, "Danger bird", "Stupid girl", "Driveback" och "Barstool blues", har lite orättvist hamnat i skymundan på albumet men tillhör tveklöst den övre halvan av Youngs kvalitetsnivå.
   Sedan har det nämnda CSNY-spåret, med sitt mjuka akustiska arrangemang och röster i perfekt balans, en viktig roll på det överlag rockiga albumet. Till den kategorin hör också den välbalanserade balladen "Pardon my heart" som gör sidan A på "Zuma" omväxlande och varierad.

/ Håkan

Tät rock med Eldkvarn

Postad: 2017-05-03 07:52
Kategori: 80-talskonserter



I MARS 1988 SLÄPPTE RUTINERADE BANDET ELDKVARN albumet "Kungarna från Broadway" och samma vår ägnade bandet mycket tid på turné. Bandet hade via det Mauro Scocco-producerade albumet nått en större och bredare publik och 1988 blev Eldkvarns första stora karriärhöjdpunkt.
   Turnerandet den här våren kulminerade i den stora föreställningen "Cirkus Broadway" på sommaren när Eldkvarn uppträdde i ett cirkustält i både Stockholm och Göteborg med en mängd gästartister. Allt resulterade i både ett livealbum och ett tv-program.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/5 1988.

ELDKVARN
Strömpis, Örebro 1 maj 1988


På toppen av sin långa karriär är Eldkvarn populärare än någonsin. Senaste albumet "Kungarna från Broadway" säljer bättre än någon annan Eldkvarn-platta och det var inte oväntat fullpackat på Strömpis på söndagskvällen.
   Överfullt, vill nog många påstå som betalt en hundralapp utan att se någonting i trängseln.
   Kanhända att stora delar av publiken hade kommit för att avnjuta en säker favoritseger ty det förekom mer allsång än jag tidigare har upplevt med Eldkvarn.
   För mig är senaste albumet helt okej men ändå ett litet steg tillbaka, eller snarare åt sidan, för ett av Sveriges tre bästa band.
   Singeln "Kärlekens tunga" är i sin hitmässigt stöpta form (av producenten Mauro Scocco) helt tillfredsställande men skivan är för lite rock och för mycket upprepning.
   Men redan på konsertens inledningslåt, en nyarrangerad akustisk version av nämnda singel, förstod jag att Eldkvarn live är samma gamla rutinerade rockgrupp som alltid gör sitt bästa.
   På "3:ans spårvagn", en av konsertens två äldre låtar, gjorde Plura en fotbollslagspresentation av bandet och den vild versionen av "Fula pojkar" tog till slut musten ur alla.
   Trots trängseln och minimalt visuella intryck var det svårt att inte imponeras av Eldkvarns sätt att kombinera det svängigt luftiga med det rockigt täta.

/ Håkan

April 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-05-02 07:49
Kategori: Blogg

ÄNNU EN HÄNDELSERIK MÅNAD på Håkans Pop med dels de fasta programpunkterna Bästa dvd/vhs, återpublicerade konsertrecensioner från 80-talet och slumpmässiga urval ur vinylhyllorna. Till det har jag skrivit ovanligt många skivrecensioner den här månaden och även besökt en konventionell konsert plus en insamlingsgala i Nikolaikyrkan.
   Jag berättade på några rader historien om Beatles-tidningen Beatles Monthly Book som startade på 60-talet, lades ner när gruppen splittrades men återkom på 80-talet när intresset kring världens bästa popgrupp ökade.
   I den tunga kategorin om mina favorit-vhs/dvd har jag under månaden nått fjärdeplatsen och på vägen dit skrev jag artiklar om "Born to boogie" (T Rex), "Imagine" (John Lennon), "Berlin" (Neil Young) och "VH1 (Inside) out" (Warren Zevon). Jag tänkte inte på det då men fick kommentarer som påpekade att Neil Young på omslaget till "Berlin" var vänsterhänt gitarrist. Märkligt!
   Det finns fortfarande kvar gamla konsertrecensioner från mitt gamla arkiv att återpublicera och under april handlade det om Tommy Nilsson (1988), The Husbands/Triad (1988), Mikael Rickfors (1987) och Stockholm All Stars (1987).
   "I min skivhylla"-kategorin har jag fritt val bland mina vinylalbum och den här månaden skrev jag om Michelle Phillips, Don Dixon, Steve Forbert och Ulf Dageby .
   Bland betydligt mer aktuella album har jag under de senaste veckorna recenserat nya skivor med Wolfman, The Piggyback Riders, Hannah Aldridge, Per Gessle och The Men .
   I Örebros Nikolaikyrkan anordnades en konsert, "Från Bowie till Wadling", som tillägnades alla artister som gick bort förra året vars låtar tolkades av en mängd lokala artister (Karin Wistrand, Nikola, Les Gordons, Mohlavyr med flera) och på ett hörn fick jag medverka och berätta om skivproducenten George Martins betydelse.
   Dagen efter besökte jag Närke Kulturbryggeri för att i nästan två timmar underhållas av det alldeles fantastiska folkmusikbandet Majornas 3dje Rote .
   April blev en intensiv månad vad gäller nysläppta intressanta album så jag har lyssnat på ytterligare ett antal skivor som är värda ett omnämnande utöver det vanliga.
   Jag gillar country som inte låter country. Och Sam Outlaws nya album "Tenderheart" befinner sig just i det läget där countrykänslan finns men ofta framförs den med en lågmäld attityd och bra personlig röst.
   Jag har sett duon Good Harvest ett antal gånger på små eller ännu mindre scener, sångsäkra och gitarrklingande upplevelser, där sångerna har varit mer atmosfäriska än melodiösa och det receptet fortsätter på albumet "In a life and place like this". Hela albumet andas Joni Mitchells sätt att skriva och sjunga och blir än mer uppenbart när duons cover på "Woodstock" dyker upp på slutet. Ingen direkt hitpotential men vinner i längden.
   Vid varje ny Ron Sexsmith-release vill förhoppningarna ofta mer än vad det färdiga resultatet visar. Visst har han producerat några generella toppar på senare år men de kan inte utmana höjdpunkterna på 90-talet i allmänhet och "Whereabouts" i synnerhet. Ron har producerat nya skivan "The lqast rider" tillsammans med sin trummis Don Kerr och kanske blir det för internt och utan distans till materialet. En extern producent skulle kunna lyckas bättre med albumet ty jag inbillar mig att i materialet på skivan, 13 egna låtar, finns flera starka låtar där "Man at the gates (1913)" är ett exklusivt exempel.
   "Americana" tyckte jag inledningsvis var ett dåligt val av albumtitel, dessutom nyligen använd av Neil Young, för den genuine engelsmannen Ray Davies. Det var innan informationen nådde mig att det var amerikanska Jayhawks som kompade honom och då framstår titeln plötsligt som perfekt och hans röst och låtar gifter sig utmärkt med steelguitar och kompbandets sedvanliga sound.
   Korta reciterade låtar blandas med pricksäkra melodier i sällskap med intressanta texter men den lite långsammare atmosfäriska "A long drive home to Tarzana" tar priset. Hela "Americana" andas stor dignitet och tvingas jag jämföra 72-årige Davies comeback med något som ligger nära Johnny Cashs återkomst på 90-talet.
   Skivan måste betraktas som en stor comeback för den legendariske låtskrivaren. Tio år sedan förra albumet, "Working man's café", som även det var inspelat i USA, och nu levererar 72-åringen ett häpnadsväckande album som jag är övertygad kommer att återfinnas på min årsbästalista i slutet på året.
   Jesper Lindell är ett nytt debuterande namn som redan på "Little less blue", kategoriseras som singel fast den innehåller fem låtar på över 20 minuter, visar upp en respektingivande röst som har mer gemensamt med amerikansk soul än singer/songwriter-genren som jag tror att Jesper tillhör. En förbluffande säker debutant producerad av First Aid Kits pappa, Benkt Söderberg, som säkert har framtiden för sig.

/ Håkan

#3. vhs: The last waltz

Postad: 2017-05-01 07:59
Kategori: vhs_dvd 38-1



THE BAND: The last waltz (MGM/United Artists, 1994)

"THE LAST WALTZ" HAR ALLMÄNT KALLATS VÄRLDENS BÄSTA musikfilm. Visserligen inte på min lista där den ändå har fått en hedrande 3:e-plats och det ligger väl objektivt mycket sanning i filmens storhet. Den var hursomhelst den första biograffilmen som tog rockmusiken på allvar och behandlade ämnet seriöst. Mycket tack vare regissören Martin Scorsese, som runt 1976 var ett etablerat filmnamn ("Taxi driver" och "Mean Streets"), och hans djupa musikintresse. Förutsättningarna att göra en spännande och intressant film kring det amerikanska rockbandet The Bands avskedskonsert var alltså de allra bästa.
   Konserten, på Thanksgiving Day 1976 (25 november), blev inte bara en film. Det blev en levande fest som pågick i fem timmar på scen och föregicks av ett party för de 5000 i publiken som för 25 dollar också serverades mat (kalkon, lax, potatis, sås och pumpapaj) och dans till Berkeley Promenade Orchestra innan den riktiga musikunderhållningen började. Ingen i publiken visste vem som skulle stå på kvällens scen förutom The Band. Gästartisternas namn var hemliga.
   När The Bands Robbie Robertson och bandets roadmanager (Rock Brünner, Yuls son!) först ritade upp planerna på denna avskedsföreställning var det bara The Band som skulle uppträda. Sedan tillkom Ronnie Hawkins och Bob Dylan, två artister som bandet hade kompat länge under 60-talet. Dessutom visade det sig att det var otänkbart att genomföra tillställningen utan Eric Clapton som backat upp The Band i alla år. Senare uppstod tanken på flera gästartister som med eller utan direkt koppling till The Band var kvalificerade för att medverka.
   Vilket gjorde artistuppsättningen i övrigt både omfattande, fantasifull och ytterst intressant. De kanadensiska kollegorna Neil Young och Joni Mitchell, blueslegenden Muddy Waters, Van Morrison, Dr John, Neil Diamond och ett kort gästspel av Ron Wood och Ringo Starr gör "The last waltz" till oförglömlig underhållning.
   När filmen släpptes på våren 1978 när den gick upp på biograferna, även i Sverige, kopplades den till ett dubbelalbum som kom ut samtidigt. Föga överraskande är varken filmen eller skivorna lika omfattande som den långa faktiska konserten där The Band först gör ett eget framträdande på egen hand som sedan följs av alla gästartister. Filmen (och även skivorna) hoppar fram och tillbaka mellan bandet och de inbjudna artisterna och gör den musikaliska blandningen än mer underhållande.
   Filmen inleds alldeles bakvänt med The Bands extralåt för kvällen, en underbar cover av Marvin Gayes "Don't do it", framförd klockan två på natten. Sedan börjar filmen med Robbie Robertsons konventionella och suggestiva filmmusik med en harpljudande gitarr och skylten "This film should be played loud" medan kameran letar sig fram i San Francisco och närmar sig Winterland där kön med människor till konserten ringlar sig flera kvarter lång. En stor lokal och en gammal ishockeyarena som drygt två år efter den här konserten stängs.
   "The last waltz" pendlar mellan livemusik och Scorseses egna intervjuer med The Band-medlemmarna som röker, dricker och berättar historier och anekdoter. Intressanta berättelser men det är på den smakfullt designade scenen med sina stora ljuskronor, lånade från scenuppsättningen av "Gone with the wind", som filmens riktigt intressanta scener utspelar sig.

THE BAND DRAR STORA DELAR AV SIN KÄNDA repertoar som i det här storslagna sammanhanget aldrig har låtit bättre och det blir än mer imponerande när man samtidigt ser livebilderna och energin fullständigt flödar fram från scenen. Bara bandets uppträdande, med sina tre stora sångare (Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel), den här kvällen räcker för att göra "The last waltz" till en stor upplevelse och är mycket riktigt och rättvist ryggraden i filmen.
   Och det är just ögonblicken med The Band i centrum som förevigt har etsat sig fast i både öron och ögon. "It makes no difference", med Rick Danko längst fram och ett smäktande blås i ryggen, är den första ouppnåeliga höjdpunkten, men inte den sista, och Garth Hudsons sopransaxsolo på slutet är något alldeles extra.
   Konsertens vackraste intro inleder filmens kanske allra starkaste musikögonblick: "The night they drove old Dixie down", Levon Helms stora slagnummer omgiven av stora mässingsinstrument och ett helt magiskt blåsarrangemang av Allen Toussaint. Robbie Robertson blundar och skakar lätt på huvudet och tror säkert inte sina öron. Låten har varken förr eller senare låtit så bra. Gäller säkert Levon också. Han ser inspirerad ut samtidigt som energin sprutar i hans trumspel när blåset sparkar igång varje ny vers.
   Filmen har också två musiksekvenser som inte utspelar sig på scen framför publiken denna historiska konsertkväll. I april-maj 1977, ett halvår efter konserten, gick The Band in i MGM-studion tillsammans med de musikaliska vännerna Emmylou Harris och The Staple Singers. Robertson hade plötsligt skrivit nya låtar, bland annat filmmusiktemat till "The last waltz", och det filmades i den i övrigt folktomma studion. Den sekvensen kanske stör filmtempot och liveatmosfären men det är snudd på magi när Emmylou sjunger "Evangeline" medan Danko spelar fiol, Helm mandolin och Manuel på trummor. Även Staple Singers bidrag till en ny version av "The weight" lyfter klassikern till en ny klassisk nivå.
   Tillbaka på livescenen och den då 31-årige Van Morrison som har en intensiv röst och ser pigg ut på livebilderna men var tydligen väldigt motsträvig innan han gick ut på scen och sjöng "Caravan" från "Moondance".
   Av naturliga orsaker, den begränsade längden på filmen, saknas mycket av det som utspelade sig under den långa konsertkvällen och jag hade gärna återupplevt "Down south in New Orleans" med Bobby Charles, Clapton-låten "All Our Past Times" från det då aktuella "No reason to cry"-albumet där bland annat hela The Band medverkar och "Acadian driftwood" med Band, Neil Young och Joni Mitchell på scen samtidigt. "This wheel's on fire", låtskrivarsamarbetet Danko/Dylan, var säkert också en höjdpunkt.
   Däremot förekommer det sporadisk poesiläsning mellan låtarna, beatpoeterna Michael McClure och Lawrence Ferlinghetti får några minuter i rampljuset, och efter den senares "Loud prayer" kommer, utan någon presentation, Bob Dylan och det slår gnistor om den tillfälliga återföreningen med ett taggat The Band. Dylan, långhårig, skäggig och väldigt lik som bilderna från Rolling Thunder Revue som pågått mellan oktober 1975 till maj 1976, är också osedvanligt inspirerad och "Forever young" går automatiskt över i en upprepning av "Baby let me follow you down".
   "The last waltz", 25 november 1976, blev alltså The Bands slutdatum som turnerande band men det fanns jobb kvar i inspelningsstudion. Dels det ovannämnda nyskrivna materialet och de avslutande inspelningar till originalbandets sista studioskiva, "Islands", som släpptes våren 1977. Filmen och trippelalbumet "The last waltz" släpptes inte förrän våren 1978 och blev The Bands sista projekt tillsammans, för ett band som alltid stavas med stort B.

/ Håkan

"Sunburst"

Postad: 2017-04-28 14:08
Kategori: Skiv-recensioner



THE MEN
Sunburst
(TMI)


Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första låten på nya albumet snurrar igång är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick på en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt något helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slåss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet går mer att jämföra med 50-årsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" så att säga.
   Att på "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls så långsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över både låtar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det också läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat två album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet på "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna låter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva låtskrivandet har kommit i andra hand och jakten på spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis på att The Men har tänkt på allt innan skivinspelningen drog igång i höstas då gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlånad trummis. Plus några få extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än så. På skivans tio låtar händer så mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mål med åsikter om materialet i sin helhet.
   En sak på "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pålägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än någonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, något enstaka omotiverat jazzrocksolo på gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma låt ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta låtarna.
   Mycket är bra på "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som påminner mest om just Brainpool, är nog den hitlåt jag i övrigt saknar på albumet.
   The Men har dessutom återupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett så kallat Hidden Track på slutet, en låt som ligger gömd efter albumets sista låt. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket på cd-spelaren vidare och det tar många minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer något och en oannonserad låt med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igång i några minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett påhitt i sista minuten men överraskande är det.

/ Håkan

I min skivhylla: Ulf Dageby

Postad: 2017-04-28 07:51
Kategori: I min skivhylla



ULF DAGEBY: Känsliga soldater (Public Road Records PR 288)

Release:
Mars 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Dagebys "Lata rika" (1984) och Dag Vags "Scenbuddism" (1979).

EFTER NEDMONTERINGEN AV NATIONALTEATERN och dess Rockorkester blev Ulf Dageby sin egen ambassadör. Och solodebuterade med den alldeles utmärkta "En dag på sjön" som på många sätt var direkt överraskande. Han hade ju sedan tidiga Nationalteatern visat sig vara en underbar låtskrivare, ovanligt professionell för att tillhöra proggeneration, och den kreativiteten fanns kvar när den så kallade solokarriären inleddes. Däremot var texterna mindre politiska men ändå mer slagkraftiga i udda rim, förvånansvärda ämnesval och ofta komik på hög nivå.
   Redan året efter den relativa succén med "En dag på sjön" släppte Dageby ett nytt album, "Lata rika", fylld med samma fina textformuleringar men melodierna och arrangemangen hade lite överraskande inte samma pondus. Lite för snabbt och för lite tid till inspirerad kreativitet gav ett mindre gynnsamt resultat, skivan blev inte alls samma succé, men våren 1985 gav han sig ut på turné (Örebro februari 1985) med en konsert fylld av personlighet som gav ett mycket bättre intryck.
   Under flera år därefter koncentrerade sig Dageby på annat än rock- och popskivor i eget namn. Tillsammans med Skymningskvartetten gjorde han en skiva med egna tonsättningar av sena Birger Sjöberg-dikter. Han fortsatte dessutom den framgångsrika verksamheten att skriva musik till både tv- och biofilmer. Dels fortsatte han det fruktsamma samarbetet med regissören Stefan Jarl i filmer som "Själen är större än världen", "Hotet" och "Tiden har inget namn". Men också till tv-serien "Lackalänga" och storfilmer som "I lagens namn" och "Täcknamn Coq Rouge".
   Men 1989 var Dageby alltså tillbaka med en soloskiva. Ett album som, erkänner jag, jag hade glömt bort vilket ibland sker på skivhyllor där ungefär hundra vinylalbum står tätt sammanpressade på samma trånga utrymme.
   "Känsliga soldater" är en genuint stark produktion där Dageby tillsammans med fyra rutinerade musiker arrangerat samtliga låtar av vilka flera faktiskt tillhör hans all time best. Hans tidigare soloskivor hade lite lekfullt tillverkats med små resurser och få musiker. Nu omgav sig Dageby med en musikalisk tajt kvartett: gitarristen och Göteborgs-profilen Bengan Blomgren, saxofonisten Olle Niklasson, rutinerade basisten Sven Lindvall och den engelske trummisen och nästan legendaren Colin Allen som spelat med alla från John Mayall till Bob Dylan.
   Ett underbart färgstarkt gäng som i vissa arrangemang får hjälp från några gästartister. Ebba Forsberg körar på sex av skivans tio spår, Ulf Adåkers trumpet förgyller två melodier (hans sordinerade instrument lyfter "Slut på att ge och ta" flera nivåer) och Dag Vag-musikerna Stig Vig och Zilverzurfarn gör ett logiskt inhopp på den skakryddade "Märkvärdigt ljus" som för övrigt skådespelaren Roland Jansson har skrivit texten till.
   Skivans raka rocklåtar, titellåten och "Jag vandrar genom livet", kunde lika gärna ha signerats Nationalteatern 1974 eller 1980. Dageby sjunger om barn och natur på de bästa låtarna, "Barn" och "Underbara rum", och är riktigt gripande på "Avsked med långa skuggor" som handlar om Ulfs sedan länge avlidne far.
   De regelbundna veckobesöken i mina skivhyllor har under hösten och våren varit starkt koncentrerade till engelska och amerikanska skivor men för ungefär en månad sedan blev jag påmind om Ulf Dagebys unikt personliga musikhistoria på en konsert i Örebro. Vilket fick mig att på uppmaning leta skivor signerade Dageby och upptäckte detta album som inte borde stå där i hyllan och gömma sig.
   Dagebys tredje soloalbum är utgiven på Public Road Records som var ett skivbolag i Göteborg. Det var den naturliga fortsättningen på det som började som Nacksving, fortsatte som Transmission och nu fick namnet Public Road Records efter adressen som var Allmänna Vägen 26 i Göteborg. Bolaget startade 1988 där även andra Göteborgsrelaterade artister som Tottas Bluesband, Gunnar Danielsson, Ronny Jönsson och det spektakulära bandet Totta & Hot 'N' Tots gav ut skivor.

/ Håkan

"En vacker natt"

Postad: 2017-04-26 21:24
Kategori: Skiv-recensioner



PER GESSLE
En vacker natt
(Space Station 12/BMG)


Per Gessle passar inte speciellt bra i bredbrättad hatt men resan till Nashville, där inspelningen till hans första svenska album på tio år genomfördes, blev musikaliskt ändå lyckosam och spännande. Det blev till viss del en äventyrsresa när ambitionen att gifta samman den udda kombinationen av svenska poprötter med countrysoundet som på pappret inte var någon självklar succé. En utmaning helt enkelt.
   Jag har genom åren ofta förstått hur Per Gessle musikaliskt tänker och brukar ofta utan svårighet kunna analysera hans strävan bakom alla projekt. Ofta har det funnits en underliggande kommersiell riktning, ibland mer (Roxette) eller mindre uppenbar, men med "En vacker natt" går jag bet i min analys. Däremot blir jag glatt överraskad av en skiva som på inget sätt söker den breda publiken eller vill stjäla lättvunna poäng med klatschiga refränger och allsångsfrämjande rim.
   Albumet är en spännande utveckling på den så kallade solokarriären som har varit extremt sporadisk och musikaliskt bred. Och ofta intressant om det inte har handlat om maskinell elektronik som på "The world according to Gessle" (1997).
   "En vacker natt" har inte alls samma omedelbara prägel som tidigare Gessle-skivor. Det är samtidigt ett album som man med lust och nöje gärna återvänder till för att upptäcka nya musikaliska vinklar och kanske även några lätt kamouflerade smarta poetiska drag. Texterna är ofta mer poesi än konventionella poptexter och jämförelsen med idolen John Holm blir faktiskt påtaglig vid några tillfällen. Lågmäld singer/songwriter-pop som växer för varje spelning.
   Skivan är alltså inspelad i Nashville med de lokala men kända musikerna Stuart Duncan, fiol, och Dan Dugmore, steel/dobro, som vi känner från ett otal skivinspelningar. Men trummisen med det vackra namnet Elizabeth Goodfellow är ett nytt namn för mig.
   Personerna närmast Gessle, Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman, Anders Herrlin och Helena Josefsson, känner vi dock igen sedan många år tillbaka. Men soundet är till stora delar nytt när svepande steelgitarrer, glasklara fioler och en klangfylld dobro fyller ut den USA-inspirerade ljudbilden.
   "En vacker natt" är huvudsakligen ingen vacker bukett pophits, som Gessle har skämt bort oss med i många decennier, men där finns några låtar som kanske kan utvecklas till sommarhits om vädret blir gynnsamt och publiken inte bara ropar på nostalgihits. "Första pris", en duett med Helena Josefsson, innehåller lite mer elektricitet än på skivan i övrigt och Christoffer Lundquists gitarr kan säkert så småningom skänka livemässig energi till konsertversionen. "Tittar på dej när du dansar" har samma förutsättningar, låter faktiskt mer pop än Nashville fast dobron gnistrar vackert i solnedgången, och refrängen "Mahi Nana Mahi Nana" kan bli en gångbar formel i sommar.
   Singeln och aptitretaren "Småstadsprat", den mäktiga duetten med Lars Winnerbäck, kan väl också bli en av sommarens stora konsertminnen. En melodi av mindre originell prägel, påminner till och med om något redan skrivet, men duetter har hypnotisk kraft.
   Sedan ska jag erkänna att flera låtar på skivan saknar det där melodiskt imponerande som Gessle brukar vara mästare på. Melankoli och suggestiv atmosfär genomsyrar flera låtar och jag lyssnar då mer på Gessles texter än någonsin när han exempelvis vid ett tillfälle blickar tillbaka självbiografiskt eller låter känslorna styra berättelsen. Då hjälper det att han med ofta naken röst sjunger bättre än på länge.

/ Håkan

En axelryckning

Postad: 2017-04-26 07:56
Kategori: 80-talskonserter



DET HÄR VAR, SOM JAG SKREV I RECENSIONEN, STOCKHOLM ALL STARS tredje besök i Örebro på mindre än ett år. Nu hade Robert Wells, med soloplaner i sikte, tröttnat på konceptet och bandet var mer eller mindre Little Mike Watsons kompgrupp. Han hade ju också skrivit bandets helt aktuella singel, "Break away".
   I den här upplagan av bandet var som tidigare Lasse Wellander gitarrist som tillsammans med Watson (och Mats Ronander) hade den första varianten på coverbandet Low Budget Blues Band på tidigt 80-tal.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/12 1987.

STOCKHOLM ALL STARS
Renés, Örebro 8 december 1987


När superbandet Stockholm All Stars i tisdagskväll stod på Renés scen var det för inte mindre än tredje gången de besökte Örebro. Det kan tyckas vara minst en gång för mycket med tanke på att de bara för mindre än två månader sedan uppträdde på Konserthuset i samma stad.
   Nu handlade det om bandets så kallade julshow som hade några låtar identiska med tidigare konserter men det var med ny energi jag mötte det här bandet.
   Konserthusets akustik i all ära men det Stockholm All Stars presenterade på en klubb, där närheten betydde mer än musikernas samlade skicklighet, nådde flest hjärtan med större kraft.
Det var suveränt kunnande och oslagbar rutin när herrar som Mike Watson, Lasse Wellander, Johan Stengård med flera stod på scen samtidigt. De har gjort det tillsammans i många år och i otaliga band och känner varandra väl.
   Men i all denna tekniska briljans utstrålade bandet ändå humor (Little Mike) och spontana infall (trummisen Peter Milefors). Helt i publikens smak.
   Stockholm All Stars är hobbyorkestern som tar det allt seriösare och Örebro-spelningen var premiär för ännu en turné. Dessutom finns bandet nu också på skiva, singeln "Break away" finns ute i dagarna och fanns givetvis med i liverepertoaren.
   Publiken applåderade artigt soloinsatser av Johan Stengård på saxofon, nye Jörgen Ingeström på orgel och inte överraskande Lasse Wellander som aldrig blir glömd i sin forna hemstad.
   Bland gruppens alla covers förekom det i denna julshow till ära några traditionella jullåtar i rockiga arrangemang. "Merry Christmas, baby" var lysande, mest känd med Springsteen, men Mike Watson tog fram sin mest souliga röst.
   I övrigt gick det mesta på rutin och även om det svängde grymt och oerhört tajt så blev det aldrig mer än en okej axelryckning från min sida.

/ Håkan

"Gold rush"

Postad: 2017-04-25 10:54
Kategori: Skiv-recensioner



HANNAH ALDRIDGE
Gold rush
(Rocksnob/Rootsy)


När den amerikanska sångerskan Hannah Aldridge hösten 2015 plötsligt dök upp på de svenska konsertscenerna, inklusive Örebro, hade jag missat hennes debutalbum ("Razor wire") men imponerades ändå av hennes rockiga soul, som lite märkligt brukar beskrivas som dark country, och spontanitet.
   Hennes rötter i den soullegendariska staden Muscle Shoals var kanske en förklaring till livesoundet, där hon kompades av det norrländska southern rock-inspirerade bandet Jetbone. Inför andra skivan har Hannah flyttat till Nashville, där hon har spelat in "Gold rush", utan att låtarna och arrangemangen påverkats åt country, varken mörk eller konventionell.
   Hon är snarare en kvinnlig representant för det breda och ibland förrädiskt anonyma och överbefolkade rockfacket där det genom tiderna även funnits utrymme för genuina personligheter. Soundet och materialet på "Gold rush" presenterar båda falangerna. Från den hantverksmässigt välskrivna men ändå allmängiltigt rockiga öppningslåten "Aftermath" till den avslutande nedtonat akustiska titellåten där slidegitarren och hennes röst river upp sår i det förutsägbara.
   I "Dark hearted woman" ekar det smakfull soul från hennes förra hemvist men i övrigt pendlar det mellan rock, ungefär som när Jill Johnson tar på sig skinnjacka, och mer avskalade låtar som avslöjar spännande röstresurser och även djup personlighet. "Burning down Birmingham" och "Living on lonely" tillhör den första kategorin. Rockiga "No heart left behind" är väl inget mästerverk men jag gillar den skitiga elgitarren i introt. Och snabba "Shouldn't hurt so bad", med sina fina popgitarrer, lättar också upp mitt lyssnande sinne.
   Men det är till de långsammare låtarna jag ofta och gärna återvänder på "Gold rush". Låtar som "The irony of love", "Lace" (förutom det långa högljudda slutet) och titellåten blir min behållning när det i de snabba låtarna bara gäller att vara rockig och framfusig utan tanke på personlighet.

/ Håkan

#4. dvd: VH1 (Inside) out

Postad: 2017-04-24 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



WARREN ZEVON: VH1 (Inside) out (Ryko/Artemis/vh1, 2004)

DET ÄR MED TYDLIGA KÄNSLOR, STOR SORGSENHET och oerhörda minnen av Warren Zevon och hans musik när jag tittar och lyssnar på den här dvd-dokumentären. "(Inside) out" är, kan jag avslöja, den högst placerade dokumentären på min vhs/dvd-lista och då förstår ni att på 38-listans översta platser figurerar dvd:er som i en eller annan form handlar om konserter. Om några veckor vet vi svaret mer detaljerat.
   Dvd:n om och med Zevon spelades in under extremt speciella förhållanden mellan augusti 2002 och april 2003. 28 augusti 2002 får han beskedet av sin doktor att han lider av en obotlig lungcancer och har bara tre månader kvar att leva. Det olycksbringande beskedet fick honom att direkt gå in i studion, skriva nya låtar och börja spela in sin sista skiva som skulle få titeln "The wind".
   Vi får följa processen med den katastrofala sjukdomen parallellt med skivinspelningen. Filmen, både producerad, regisserad och fotograferad av engelsmannen Nick Read, blir som en dagbok dock utan lyckligt slut. Read är känd i dokumentärbranschen med många prisbelönta filmer bakom sig, inte minst producerade i krigsdrabbade områden som Israel, Irak och Afghanistan.
Warren Zevon   I den framåtskridande filmen finns det insprängt en biografi över Zevons liv och handlingar och sammantaget blir det en både underhållande, djupt engagerande och informativ dokumentär. På studioinspelningarna får Zevon hjälp av en mängd musiker, sångare och vänner, alla engagerade för att göra hans sista skiva till något alldeles extra. Och "The wind" blir ju en helt utsökt skiva, oavsett förutsättningarna hur inspelningarna gick till, och blev 2003 års bästa utländska album på min lista.
   Alla artiststjärnor som dyker upp på inspelningen uttalar sig också i filmen och har bara gott att säga om sångaren och låtskrivaren Zevon. Stevie Nicks tycker att alla bör lyssna på hans sånger, speciellt de som tänker bli låtskrivare. Jackson Browne, Mick Fleetwood och många andra beskriver positivt Zevon som artist och människa.
   Skådespelaren Billy Bob Thornton är en av nyckelpersonerna bakom dokumentären och sångmässigt jämför Zevon honom med Johnny Cash efter en tagning. Filmen är för övrigt fylld av många sådana ypperliga ögonblick. Som när Eagles-medlemmarna Timothy Schmit och Don Henley körar på en låt, Bruce Springsteen står i kontrollrummet strax bakom mixerbordet och spelar ett galet våldsamt gitarrsolo till "Disorder in the house" och vi ser (och hör) Jim Keltner lägga fantasifulla trummor på samma låt medan Warren Zevon knaprar livsnödvändig medicin i ett annat rum.
   Filmen är som sagt en dagbok med exakta datumanteckningar där han i egna ord, i text på tv-skärmen, förklarar situationen för dagen. Som exempelvis 28 augusti 2002: "Rough day. I went to the doctors. They tell me I have terminal lung cancer." Eller när han efter de stipulerade tre månaderna konstaterar att "enligt första diagnosen finns det inte så mycket tid kvar men jag har så mycket kvar att göra". Och efteråt på natten spelades Bob Dylans "Knocking on heaven's door" in...
   Utan sömn flög han dagen efter till New York för att medverka på Dave Lettermans tv-show där han var ensam gäst under hela programmet. Jag vet att ordet magi är ett slitet och alltför mycket använt uttryck men när jag på filmen ser och hör avslutningen på "Roland the headless Thompson gunner" med Zevon vid flygeln är det fullständigt magiskt.

EFTERÅT KOMMER HAN UT FRÅN SCENINGÅNGEN och möts i ett regnigt New York av många fans som tackade för uppvisningen innan han glider iväg i limousinen. Ett ansträngande dygn för en sjuk Zevon som morgonen efter känner sig utmattad och skriver "Fighting cancer is taking a lot out of me...". Han tar adjö av New York, ett grymt gripande sista avsked med flickvännen Kristen Kelly.
   Den här dokumentären har ju kommit väldigt nära personen Warren Zevon, som ofta inte drar sig för att säga något drastiskt komiskt i linje med sitt låtskrivande som genomgående ofta hade temat döden, och kameran finns även med när han första gången efter diagnosen träffar onkologen. Men när samtalet kommer in på smärta överbröstet och andnöd stängs kameran av... Det här är verkligen en film om döden och musik. Allvarlig men underhållande.
   I november 2002 har Warren Zevon skrivit många nya låtar, tycker det är spännande att vara tillbaka i studion där hälften av materialet är inspelat. men är orolig att inte hinna få allt klart. Samtidigt berättar han paradoxalt att han aldrig tidigare har varit så inspirerad under en skivinspelning, låtskrivandet har gått både snabbt och naturligt.
   December kommer, julen närmar sig, och vi får en rapport om en lång och hårt ansträngande dag på sjukhuset med stora doser morfin som hjälpmedel. Två låtar kvar att slutföra och skivans kanske stökigaste låt, "Disorder in the house" med Springsteen på gitarr, spelas in och Zevon har svårt med tempot och styrkan i sången när påläggen ska göras.
   Efter nyår är det några tuffa månader för Zevon men i april återupptas inspelningsarbetet men då i hemmamiljö där "Keep me in your heart", som också är filmens undertitel, spelas in med Zevon sittande i soffan.
   Vi får mot slutet av filmen möta Zevons gravida dotter Ariel som bär på tvillingar som ska födas framåt sommaren och som han mest av allt vill träffa innan sin egen bortgång.
   I april 2003 lämnar dokumentären filmandet av Zevon, skivinspelningen och allt det andra. Och vi får i slutet på filmen en text som berättar att Warren Zevon levde när skivan släpptes och att han också fick möjlighet att hålla barnbarnen Maximus Patrick och Augustus Warren i sin famn.
   Barnbarnen föddes 11 juni 2003, albumet "The wind" släpptes 26 augusti 2003 och 7 september 2003 dog Warren Zevon.

Extramaterial: Två officiella videor, "Keep me in your heart" och "Disorder in the house". Två förlängda oklippta intervjuer men också klipp från samarbetet med Dwight Yoakam, Ry Cooder, Bruce Springsteen och regissören Nick Read.

/ Håkan




10 år (2)
Beatles (59)
Blogg (375)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (203)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2017 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.