Tidigare blogginlägg

GRATTIS på födelsedagen, Olle!

Postad: 2018-11-02 07:28
Kategori: Grattis!







Alla bilder: Anders Erkman

IDAG FREDAG FÅR DEN TRADITIONELLA HÅKANS POP-kategorin "I min skivhylla", där jag spontant letar skivor i vinylhyllorna, stå tillbaka för en alldeles speciell gratulation. Min vän låtskrivaren, Dylan-fanatikern, tecknaren, Greklandsälskaren, sångaren, reseledaren, fotografen, gitarristen, författaren, brobyggaren (hans egen beskrivning) och Guinness-älskaren OLLE UNENGE fyller idag 70 år.
   Just idag blir det därför än mer uppenbart än någonsin att ålder bara är en siffra ty medan vi alla andra blir äldre för varje dag har jag en känsla av att Olle blir yngre för varje dag. Eller som Bob Dylan en gång skaldade "Ah, but I was so much older then I'm younger than that now". En fras som Olle själv gärna och ofta citerar och använde sig av i en av sina sångtexter på svenska, "Men jag var mycket äldre då, jag är yngre än då, nu!" sjunger han i "Vid denna blåa dörr" på första soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre...", 2014).
   Att resa är ofta målet för Olle, tillsammans med sin Agneta åker han gärna till ett antal Greklandsöar, och med betoning på just öar känner han sig mer än hemma på både Irland, Koster, Mallorca, Käringön, Ven och Donoussa (...och kanske Hydra, Syros och Amorgos också).
   Olle är sångaren som tecknar fantastiskt, han är låtskrivaren som fotograferar så fint, han är bandledaren (i Tullamore Brothers) som älskar irländska poeter och han är marknadsföraren som är öppen för ständigt nya idéer och utmaningar. Men mest och bäst är han vännen Olle Unenge som kan stå vid bardisken på Bishop's Arms med en Guinness på bardisken och samspråka om både poesi, intressanta ord, musik utan gränser, historia och livet.
   Olle är 70-åringen som gärna vill göra allt samtidigt och lyckas ändå hålla många bollar i luften och går alltid i mål med sina ambitioner. Därför har han i år släppt sitt andra soloalbum "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack", producerat fotoboken "Längs Svartån", turnerat med sitt Tullamore Brothers (som han bildade för 30 år sedan), arrangerat flera utställningar, uppträtt på flera konserter (både solo och med bandet) och organiserat en sällskapsresa till Irland.
   Olle är kort sagt en man som gillar utmaningar. På första soloalbumet bjöd han in tio musiker och sångare för att kunna ge varje låt på skivan en unik utformning och speciell touch. Det resulterade i en skiva med en förbluffande variation.
   På årets aktuella album tog Olle ut svängarna ännu mer. Han överlämnade allt ansvar för arrangemang och produktion till två yngre studioägare/musiker som fick fria händer att utforma soundet. Och resultatet blev både vackert, spännande och fantastiskt bra .
   Han är inte rädd men totalt prestigelös och han heter Olle Unenge.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Dan & Py (1983)

Postad: 2018-10-31 07:52
Kategori: Intervjuer

NÄR JAG NU LÄSER DEN NÄSTAN 36(!) ÅR gamla intervjun märker jag att det är Dan Hylanders position och karriär som jag har prioriterat. Fram till januari 1983 var det mycket riktigt Dan Hylander som drog det tunga lasset i det som en gång blott och enbart kallades Raj Montana Band. Bandets två första album "Raj Montana Band" (1978) och "Döende oskuld" (1979) krediterades Raj Montana Band fast det var Dan Hylander som sjöng och skrev låtarna.
   Men under 1983 och 1984, bandets två sista år tillsammans, ändrades den fördelningen. Hylander fortsatte leverera starka album men plötsligt började Py Bäckman skriva personliga, starka låtar som inte alls kom i skymundan i liverepertoaren längre.
   "Calypso", som Dan nämner i intervjun, hette Hylanders kommande (april 1983) och Py kontrade (september 1983) med den Mats Ronander-producerade "Sista föreställningen". Det var som jag förutsåg i intervjuns inledning att både Dan och Py i januari 1983 stod på tröskeln till det stora genombrottet.
   Som jag beskriver i intervjutexten träffade jag och fotograf Anders Erkman Dan, Py och bandets Ola Johansson på kinarestaurangen vid Medborgarplatsen i Stockholm sent på lördagseftermiddagen 29 januari 1983. Vi följde sedan med trion ner till Ritz, tog oss in bakvägen och hängde med gruppen i det lilla omklädningsrummet bredvid scenen. Och fick senare uppleva gränslös popularitet på ett fullsatt Ritz och en bländande konsert där både Dans och Pys låtar imponerade med Raj Montanas intelligenta komp.
   Intervjun publicerades i Nerikes Allehanda nästan en vecka senare och samma dag som Hylander, Bäckman & Co kom till Örebro för en konsert i Brunnsparkens danslokal Regnbågen.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/2 1983.

Allehanda träffade Py, Dan och Ola inför Örebrobesöket
DIREKT FRÅN SUCCÉKONSERT


DAN HYLANDER, 28-ÅRIG ROCKARTIST FRÅN SKÅNE, bor numera i Stockholm och står just nu precis på tröskeln till det stora genombrottet.
   Efter den senaste helgens två succéartade konserter på Ritz i Stockholm (publikrekord!) är jag beredd att sortera in honom strax under Ulf Lundells nästan oslagbara nivå vid sidan av namn som Magnus Lindberg och de skånska kollegorna Mikael Wiehe och Björn Afzelius.
   Allehanda träffade Dan Hylander mellan de båda Stockholmskonserterna. Tillsammans med Py Bäckman, sedan några år Dans kompanjon såväl privat som på scen, och Ola Johansson, kompgruppen Raj Montana Bands basist. Vi pratade (mest Dan och Py) bland annat om den inte alltid avundsvärda rollen som artist, drogproblem, Raj Montana Bands enorma musikantstatus, texternas betydelse och Dan Hylanders stadigt växande popularitet och tveklösa väg mot toppen.
   Det var en märklig och nästan komisk intervjusituation där vi satt på kinarestaurangen ett kvarter från Ritz på söder i Stockholm, några timmar före lördagskvällens konsert.
   Py och Dan talade nästan oavbrutet, intensivt och passionerat om det mesta och sin egen situation i synnerhet. Våra snabba kommenterande inhopp i ordflödet var mer fingervisning än rejäla frågor.
   Efter fredagskvällens strålande succékonsert, då Mats Ronander gjorde ett lika plötsligt som populärt inhopp, är de naturligtvis på gott humör. Men samtalet inleds med artistlivets negativa sidor där droger förekommer.
   - Vi accepterar naturligtvis inte att någon i bandet är påverkad under en konsert. Det drar ned hela bandets styrka och kapacitet, säger både Dan och Py.
   - Igår var det publikrekord alla kategorier, säger en leende Dan. Det känns nästan som hemmaplan fast varken jag eller Py är stockholmare. Py Bäckman, visserligen född i Stockholm, kom till huvudstaden redan för tretton år sedan från barndomens Hälsingland. Innan hon slog sina påsar ihop med Dan hade hon en diger och brokig sångkarriär bakom sig med bland annat Eurovisionschlager på sitt samvete.
   Fast Dan Hylanders skivor numera säljer mycket mer än Pys var hon mer känd i början av deras gemensamma karriär för nästan tre år sedan.
   - Jag har ju alltid skyltat med mitt namn, Py Gang bland annat, medan Dan fram till dess endast hade figurerat som medlem i Raj Montana Band. Men populariteten har väl svängt nu, säger Py och tänker på guldskivan som Dan erövrade med "Bella notte".

RAJ MONTANA BAND HAR HELA TIDEN varit Dans grupp men i några olika konstellationer. Gruppen gjorde albumdebut 1978 och innehöll killar från en mängd olika Skånegrupper som Hoola Bandoola, Första Förband, Lotus med flera. Ytterligare en upplaga av gruppen, med bland annat Fjellis och Håkan Nyberg, hann Dan med innan han våren 1980 sökte sig till Stockholm.
- Musikklimatet i Skåne var begränsat och jag tror inte att jag hade utvecklats likadant om jag stannat kvar, säger Dan som snabbt kom i kontakt med de musiker som än idag utgör Raj Montana Band.
   - Det är genom några års intensivt turnerande (140 jobb på ett år!) som gruppen svetsats samman och erhållit sitt goda rykte, tror Dan.
   Ola tror att det bror på att medlemmarna fungera ihop socialt. De umgås och träffas även privat.
   Raj Montana Bands samtliga medlemmar är alla flitigt anlitade studio- och turnémusiker. Allt anpassas dock efter Dan Hylanders åtaganden.
   - Vi planerar alla skivinspelningar och turnéer i god tid och däremellan är musikerna fria att göra vad de vill.
   Därför pendlade halva bandet, Hasse Olsson, Pelle Alsing och Clarence Öfwerman, mellan Dan Hylander och Ulf Lundell under hela fjolåret. David Carlsson spelade med Mats Ronander och Ola Johansson vikarierade för Backa-Hans Eriksson (när han spelade med Lundell) i Boogie Kings som bland annat innehåller Peter O Ekberg, en gång med i första upplagan av Raj Montana Band... De är alla som en stor familj.
   - Vi har en jämn fart mot toppen, säger en nöjd Dan och visar en 45-gradig kurva uppåt med högra armen. Vi har fått en trogen publik som också tål en del skit, säger han ironiskt och ler med hela ansiktet som han ofta och gärna gör.
   När första delen av årets turné tar slut i mitten av februari ska albuminspelningarna av Hylanders skiva avslutas. Sex låtar gjordes redan i höstas och arbetsnamnet är "Calypso", planerad för utgivning i april.
   I maj återupptar Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band sitt turnerande och den oundvikliga erövringen av Sverige.
   Berättade alltså Dan och Py strax innan de gick ned på Ritz och framförde den bästa svenska rockmusik jag har upplevt på den klassiska scenen.
   I Brunnsparken ikväll har alla örebroare samma chans att njuta av Dan Hylanders genialt personliga rockmusik, Py Bäckmans röstresurser och Raj Montana Bands bedövande skicklighet.

/ Håkan

50-tal: #27. "Money honey" (1953)

Postad: 2018-10-29 07:58
Kategori: 50-talets bästa



CLYDE McPHATTER and THE DRIFTERS
Money honey

(Atlantic)

JAKTEN PÅ DEN PERFEKTA 50-TALSLÅTEN fortsätter och själva sökandet kan bära iväg åt olika håll. När facit presenteras i maj nästa år kommer min favoritlista över 50-talet med all säkerhet innehålla ett överflöd av soloartister. De rena vokalgrupperna, som också var i överflöd på 50-talet, tillhörde genrer som gospel och doo-wop och i det senare fallet kan jag avslöja en viss allergi mot ett sound där rösterna är instrument.
   Med den bakgrunden och ambitionen inleddes dagens sökande med namnet på soloartisten Clyde McPhatter framför ögonen. Som soloartist hade han sina största framgångar under andra halvan av 50-talet. Men hans utpräglade tenorstämma gjorde solomaterialet till för mycket välstruken soul för mina öron.
   Jag forskade även i The Drifters historia, McPhatter bildade en gång (1953) den klassiska gruppen, men gruppens repertoar tenderade att bli opersonligt poporienterad mot slutet av 50-talet. Inte ens Ben E Kings inträde 1958 gav gruppen mig något musikaliskt värde. "There goes my baby", "This magic moment" och "Save the last dance for me" må vara pop-evergreens men jag uppfattar dem som ganska uttjatade och smetiga.
   Nej, jag fick göra läxan igen och letade mig då tillbaka till när det en gång började, Clyde McPhatter and the Drifters allra första singel "Money honey" som är ett unikum av välsång men också muskulös r&b. Jag blir förvånad själv när jag upptäcker singellåten och tycker mig höra genuin energi i en låt där McPhatter röstmässigt befinner sig långt från tenor- och falsett-sångarnas värld.
   "Money honey" spelades in och släpptes i augusti 1953 och blev en jättehit, det årets största r&b-hit. Det var Drifters debutsingel men inte gruppens första inspelningar, "Lucille" (McPhatters egen låt) och "Gone" spelades in redan i juni 1953 men släpptes efter "Money honey" som andra respektive sjunde singel.
   Det var alltså "Money honey" som 1953 var genombrottet för både McPhatter och bandet. Han hade i tre år sjungit i Billy Ward and his Dominoes men fick nu i uppdrag av skivbolagsägaren (Atlantic), producenten och låtskrivaren Ahmet Ertegun att bilda en egen grupp. Det resulterade i The Drifters, ett namn som skivbolaget först hatade men till slut accepterade.
   Förutom McPhatter var medlemmarna i sånggruppen Gerhart Thrasher, andratenor, Andrew Thrasher, bariton, och Bill Pinkney, bas. I studiokompet på "Money honey" fanns Sam "The Man" Taylor som spelar en galet offensiv saxofon och Jesse Stone, som skrev "Money honey", finns med på gitarr, bas och trummor. Ett i mina öron alldeles perfekt arrangemang.
   Jesse Stone var en mycket rutinerad låtskrivare som ibland skrev sina låtar under ett annat påhittat namn, Charles Calhoun. Från hans penna har vi bland annat hört "Shake, rattle and roll".
   39 år gammal avled Clyde McPhatter 13 juni 1972 av hjärt-, lever- och njurproblem.

/ Håkan

Tony Joe White (1943-2018)

Postad: 2018-10-26 22:23
Kategori: Minns

TONY JOE WHITE VAR EN AV MINA FÖRSTA IDOLER hösten 1969. Det var på svensk tv jag första gången kom i kontakt med White och hans träskdoftande musik och laidbackdominerade melodier. I Torbjörn Axelmans tv-program Små, gröna äpplen hade amerikanen Tony Joe White bjudits in och där och då, 28 november 1969, fick jag höra Whites personligt ruffliga röst och hans hänförande musik och låtar för första gången.
   Det då helt aktuella Tony Joe White-albumet "...Continued" blev direkt en favorit där berättande låtar som "Roosevelt and Ira Lee" och "Rainy night in Georgia" (blev en stor hit 1970 med Brook Benton) fastnade i min hjärna (och hjärta) förevigt.
   Men jag hungrade då efter mer Tony Joe White-material och behövde inte leta så långt tillbaka i tiden. Fyra månader innan det oförglömliga tv-framträdandet hade Tony Joe nämligen släppt sitt debutalbum "Black and white" där ytterligare starka originallåtar som "Polk salad Annie" och "Willie and Laura Mae Jones" gjorde största intrycket. För den breda musikintresserade publiken blev det coverversionerna med Elvis Presley respektive Dusty Springfield som blev populärast men för mig var det Tony Joes original som var bäst och viktigast.
   Följde honom ytterligare några år på skiva. Kontraktet med Warner Bros krävde väl kommersiella satsningar och därför engagerades då framgångsrike Peter Asher som producent på "Tony Joe White" (1971). Bättre och personligare blev det på den Jerry Wexler/Tom Dowd-producerade "The train I'm on" (1972) inspelad i Muscle Shoals-studion. Sedan tappade jag faktiskt kontakten med Tony Joe och hans musik.
   Upptäcker nu att jag i skivhyllan har Tony Joe-albumet "The real thang", utgiven på den i det här sammanhanget väldigt udda Casablanca-etiketten. Inget att skriva om i det här respektabla sammanhanget, discofierad swamprock med funkrytmer och nya versionen av "Polk salad Annie" känns helt omotiverad.
   Nej, Tony Joe White drog sig tillbaka och hans namn befann sig därefter under min radar i många år när han plötsligt och oväntat dök upp på Tina Turners "Foreign affair" (1989). Han inte bara medverkar på flera spår som musiker utan skrev även ett antal låtar, bland annat den uppmärksammade "Steamy window".
   Tina Turner-samarbetet gav åter uppmärksamhet till Tony Joe White som tog upp artistkarriären igen, återvände till Muscle Shoals-studion och Tom Dowd och det fungerade bra på "Closer to the truth" (1991) där han bland annat gör hedervärda versioner av "Steamy window" och ”Undercover agent for the blues”.
   Sedan dess har jag haft dålig koll på mannen med sina stora polisonger men som låtskrivare och sångare har han evigt liv i mitt minne.
   Tony Joe White avled plötsligt 25 oktober 2018. Dödsorsak: Förmodad hjärtattack.

/ Håkan

I min skivhylla: Rockpile

Postad: 2018-10-26 07:55
Kategori: I min skivhylla



ROCKPILE: Seconds of pleasure (F-Beat XXLP 7)

Release:
Oktober 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 10. Mellan Rockfolkets "Rock-å-håå (Let's gåå!)" (1976) och Jess Rodens "Jess Roden" (1974).

EFTER ALLA MER ELLER MINDRE FANTASTISKA Dave Edmunds- och Nick Lowe-album i slutet på 70-talet skruvade vi inför Rockpiles "debut"album upp förväntningarna till det osannolika. När vi hörde resultatet ur högtalarna blev vi lite bleka om nosen. "Tracks on wax 4", "Labour of lust" och "Repeat when necessary" var så gott som perfekta Rockpile-skivor, alla finns representerade på min lista på 70-talets bästa album. De kombinerade ett tajt rocksväng, urstarkt material och lysande covers med en uppenbart liveinspirerad produktion, men som av kontraktsskäl inte kunde ges ut under det samlande gruppnamnet.
   Som om inte styrkan i de här albumen räckte som lockbete hade Rockpile under flera år spelat sig till en nästan ohotad position som världens bästa liveband där trummisen Terry Williams och gitarristen/sångaren Billy Bremner var minst lika viktiga beståndsdelar. Jag vet, jag upplevde konserter både 1979 och 1980 som helt tog andan ur mig.
   När allt var till synes frid och fröjd i managerkriget och skivbolagsfejden mellan Lowe- och Edmunds-folket var det upplagt för bandets första till namnet kollektiva skiva på Jake Rivieras nystartade och elegenta F-Beat-etikett. Ovannämnda album var producerade på precis samma sätt, med de fyra Rockpile-medlemmarna samlade i studion, men det finns uppgifter om att Lowe och Edmunds nu plötsligt blev villrådiga där i studion och inte riktigt visste hur eller vad de skulle göra.
   Den obeslutsamheten kan jag i viss mån höra mellan skivspåren, i arrangemangen och det ibland inte kompromisslösa svänget i musiken på "Seconds of pleasure". Om det är tiden mellan release och nu som har gjort mig lite mer ödmjuk i mötet med skivan vet jag inte men nu hör jag en Rockpile-skiva som stundtals har tagit ett litet poppigare grepp på materialet.
   Det har inte nämnvärt påverkat Nick Lowes fem nyskrivna originallåtar men när bandet ger sig på Rockin' Sidneys cajunklassiker "(You ain’t nothing but) Fine fine fine" (Bremner på sång), Chuck Berrys vid tillfället bara tio år gamla men här livlösa "Oh what a thrill" och den sega tolkningen av Kip Andersons obskyra b-sida "Knife and fork" låter det lite för osäkert, utan självförtroende och nästan soft.
   Ambitionen att göra en Rockpile-rockig variant på Brinsley Schwarzs New Orleans-kryddade "Play that fast thing (one more time)" är kanske en god idé från början men resultatet är platt och burkigt. Terry Williams sedvanliga driv äts upp av produktionen och då kan skivbandet Rockpile inte på långa vägar konkurrera med livebandet Rockpile, speciellt som just den repertoaren lever så mycket på liveatmosfär.
   Nej, jag siktar in mig på skivans poprelaterade material och hittar några verkliga godbitar, "Teacher teacher" och "Wrong way", som inleder varje skivsida och dessutom mycket logiskt blev albumets självklara singelval. Låtar som visserligen är ickeoriginal men som är så okända och unika att de går att uppfatta som genuina Rockpile-låtar.

"WRONG WAY", SOM PÅ SINGEL SLÄPPTES månaden innan "Seconds of pleasure", är en fantastisk Squeeze-låt från det bandets tidiga period. I original officiellt endast utgiven på en grön flexiskiva som följde med tidningen Smash Hits i oktober 1979. Inspelningen är äldre än så och är märkligt nog något överblivet från samarbetet med producenten John Cale och Squeezes första inspelningar 1977.
   "Wrong way" är förresten också en märklig titel på låten där titelfrasen aldrig förekommer i texten. Däremot sjunger Dave Edmunds "Let's face it I'm wrong again" i refrängens första textrad. Uppenbarligen så övertygande att skivbolaget Columbia i USA gav låten titeln "Wrong again (let's face it)". Den amerikanska upplagan av "Seconds of pleasure" namnger också Nick Lowe som producent medan min engelska pressning saknar uppgift om producent.
   "Teacher teacher" har en lika intressant bakgrundshistoria. Är en ny låt skriven av de två medlemmarna Kenny Pickett och Eddie Phillips från The Creation, en uppmärksammad 60-talsgrupp som soundmässigt gick i The Whos spår på sina två mest kända låtar "Making time" och "Painter man". Gruppen sprack 1968 men har tillfälligt återförenats några gånger, vid ett tillfälle var Nick Lowe aktuell som producent till ett nytt album med gruppen men det blev inget av med det.
   Under hela 70-talet var Pickett/Phillips verksamma som låtskrivare, både i den egna duon Kennedy Express och åt andra artister. Mot slutet av 70-talet skrev paret "Teacher teacher" och via Picketts vänskap med Billy Bremner hamnade låten i Rockpiles repertoar. En perfekt låt i sammanhanget med de luftiga akustiska gitarrerna, blixtrande gitarrsolon och Lowes röst som doftar hit lång väg. Borde ha blivit like uppskattad som "Girls talk" eller "Cruel to be kind" men hamnade helt utanför listorna.
   Billy Bremner, ja. Är det något jag riktigt saknar på "Seconds of pleasure" är det Bremners temperament som sångare och låtskrivare. Han hade ju tidigare bidragit med flera starka låtar på Edmunds soloskivor. Här sjunger Billy "Heart", en låt som återanvändes på Nick Lowes "Nick the knife"-album, och "(You ain’t nothing but) Fine fine fine", som inte kan konkurrera med liveversionen, men fick dessvärre inte möjlighet att bidra med några egna låtar.
   Nick Lowes låtar håller sedvanlig hög nivå på albumet. "Pet you and hold you", kom snabbt med i Lowes livematerial, och "When I write the book", finns nästan alltid med på Lowes senare konserter, är ju rena och skära Nick Lowe-klassiker.
   Joe Texs "If sugar was as sweet as you" från 1966 är en av skivans klockrena covers. Edmunds röst är här av högsta kvalité, gitarrsoundet lysande och här visar Terry Williams äntligen sitt rätta jag.
   Till min idag övervägande positiva syn på "Seconds of pleasure" hör Barney Bubbles som vanligt älskvärt röriga men stilfullt oförglömliga skivomslag, fast han kallar sig Dag (?) här. Ytterligare en positiv detalj är bonus-ep:n som följer med skivan där Lowe och Edmunds förvandlas till The Beverly Brothers och live i en radiostudio framför fyra Everly Brothers-covers på ett alldeles spontant och felfritt sätt.
   Allt sammantaget gör albumet "Seconds of pleasure" till bra och intressant lyssning. Förvisso ett lite ojämnt album, några omotiverade covers för många och soundet håller inte stilen hela vägen, men höjdpunkterna kompenserar verkligen.
   På Rockpiles skiva finns det ingen låt med titeln "Seconds of pleasure" men bandets F-Beat-kollega Elvis Costello har skrivit en låt med det namnet men den har ingen som helst koppling till Rockpile. Den skrevs nämligen till ABBA-Fridas första soloalbum men kom aldrig till användning.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1980)

Postad: 2018-10-24 07:56
Kategori: Intervjuer

Foto: Sven Persson10 december 1980 på Prisma, Örebro: Masts Ronander genomför soundcheck inför konsert med Tomas Ledin. Sedan sätter sig han och jag och gör en lång intervju.


JAG HADE LÄNGE HAFT PLANER PÅ EN LÄNGRE intervju med Mats Ronander som redan 1980 hade haft en lång och händelserik karriär bakom sig. Träffade Mats flera gånger under Ulf Lundell-turnén hösten 1980 och det bäddade för det här långa samtalet.
   Intervjun gjordes i samband med en Tomas Ledin-spelning 10 december 1980 på Prisma i Örebro under väldigt extrema förhållanden. Det var dagen efter det tragiska John Lennon-mordet i New York men jag minns faktiskt inte om vi ens pratade om det, Mats och jag. Innan intervjun fick jag rådet av konsertarrangören Leif "Blixten" Henriksson, som också befann sig i Örebro, att pusha på Mats om solokarriären.
   Bara tre dagar efter avslutningen på Lundellturnén i Växjö. genomförde Mats alltså en kort Ledinturné tillsammans med stjärnbandet Wlodek Gulgowski, Rutger Gunnarsson och Åke Sundqvist.
   Den planerade turnén med Lundell sommaren 1981, som Mats Nämner, blev aldrig verklighet och först 1982 gav han sig ut på turné med ett helt annat kompband. Av Pugh & Nature-singlarna Mats nämner är "Kavalkad" egentligen b-sida till "En gång tog jag tåget bort", Ulf Lundell-texten som Pugh tonsatte.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 1980.

"Malla" - Örebrograbb som kompar ABBA, Ulf Lundell och Tomas Ledin!
"NU ÄR JAG SUGEN PÅ EN SOLOKARRIÄR"


MATS RONANDER. NAMNET HAR LÄNGE HAFT en välklingande prägel i Örebro där han har vuxit upp och tog sina första stapplande steg på den väg som är proffsmusikerns.
   Trots sina blott 26 år har Mats tio års erfarenhet som professionell musiker och sångare! Det är många som vill ha honom i kompbandet där han är en ytterst viktig länk som både gitarrist, munspelare och sångare. Bara i år har Mats, eller "Malla" som han populärt kallas i musikerkretsar, turnerat med både ABBA (i Japan), Tomas Ledin och Ulf Lundell samt också gjort några betydande insatser på de två sistnämndas skivor. Men i fortsättningen vill han satsa mer på sig själv, göra ett soloalbum och eventuellt bilda ett eget band.
   Det, och mycket annat. berättar Mats för Allehanda när han gjorde ett snabbesök i Örebro förra veckan.
   Mats har alltid betraktats som örebroare, men är faktiskt född i Sundsvall. Ett halvår gammal flyttade han till Örebro där han växte upp på väster och norr. Tillbringade sina sista skolår på Olaus Petri-skolan där han också var engagerad i elevrådet.
   - Var inte så engagerad i elevrådet men var nog rätt flitig i skolan ända tills jag började lira musik.
   När Mats Ronander var 14-15 år hette bandet han var med i Crossway Blues och spelade genuin Chicagoblues av bland annat Muddy Waters och Sonny Boy Williamson. Mats sjöng och spelade munspel.
   - Det var ett mycket bra band som dock lade av rätt snart. Och jag tror de andra i bandet tyvärr slutade spela.
   Mats höll till mycket på Power House och "jammade" bland annat med Lasse Wellander, gitarristen som hade gått med i Blues Quality, ett av landets bästa bluesband med Peps som sångare.
   - När Peps lämnade Blues Quality provade gruppen flera sångare som Kisa Magnusson och Susie Heine men fastnade slutligen för mig, då bara 16 år, säger Mats.
   Efter grundskolan och en månad(!) i gymnasiet på Karro slutade Mats och flyttade till Stockholm samtidigt som Blues Quality bytte namn till Nature.

- DET VAR LITE TRASSEL VID FLYTTNINGEN, anhöriga som tvekade och tyckte steget var för stort, men Nature etablerade sig snabbt i Stockholms musikliv och blev snart ett kultband som huvudsakligen spelade bluesbaserad rockmusik.
   Nature bestod då (1972) av Mats, Lasse, basisten Pär David Johnson ("kapellmästaren" som vid kristider höll oss på fötter, en fantastisk människa, säger Mats) och trummisen Bosse Skoglund.
   Mats skrev redan då låtar med Lasse Wellander. Låtar som 1972 skulle komma på gruppens första album, "Nature" (Gump) producerad av Pugh Rogefeldt.
   - Kontakten och samarbetet med Pugh började när Lasse medverkade på Pughs "Hollywood"-album. Han hade hört och sett oss spela och ville gärna ha oss som kompband. Det blev ett och ett halvt år tillsammans med Pugh.
   - Tyvärr gjorde vi bara två singlar, "Karneval" och "Slavsång", med Pugh men det var han som fick mig att tro på poplåtar med svensk text. Hans texter ansågs då vara politiskt flummiga och blev aldrig accepterade i musikrörelsen men det har ju aldrig handlat om partipolitiska åsikter så jag tyckte debatten var enbart löjlig. För övrigt tycker jag vår albumdebut var svag men de svenska låtarna var ok.
   Tiden som kompband till Pugh Rogefeldt var anledningen till några intensiva år för Nature. Gruppen blev känd som Sveriges mesta kompband. En kort turné med engelsmannen Dave Greenslade 1972 följdes efter Pugh-äventyret av två folkparkssommar (1973 och 1974) med Ted Gärdestad och en (1975) med Göran Fristorp.
   Inte förrän 1973/74 började Mats spela gitarr, mest hemma och i bakgrunden, för att fullt ut göra sin debut som sologitarrist vid en kort turné med Pugh Rogefeldt i december 1977.
   Sommaren 1974 kom Natures andra album, "Earthmover", (Sonet), producerad av Clabbe af Geijerstam med studiohjälp av bland andra Björn J:son Lindh, Bernt Rosengren och Alain Leroux. Ett album som Mats är mer nöjd med.
   - Andra albumet var ett stort steg framåt. Bättre låtar, texter och sound rakt igenom. Clabbe är schysst, kan mycket och var till stor hjälp vid inspelningen.
   Kring 1974 gjorde Mats första studiojobbet. På den tiden handlade det mest om munspel och körjobb för att sedan genom åren också medverka som gitarrist, men han vill inte kalla sig studiomusiker.
   - Jag är ingen skicklig yrkesman som till exempel Lasse Wellander eller Rutger Gunnarsson, säger Mats anspråkslöst och fortsätter: Jag gör bara sådant jag känner för. Förresten har studiojobben minskat avsevärt de senaste åren. Det görs färre svenska skivor och utvecklingen har givit oss mera band som inte kräver studiomusiker.
   - Scenen nu är helt annorlunda än för några år sedan. Bra grupper som skriver egna låtar. Pistols var kul där inga musikaliska krav fanns och den nya engelska musiken är intressant. Joy Division och andra liknande grupper. Eno gör fantastisk bildmusik, säger Mats, och tar helt ur oss illusionen av den rock'n'roll -älskande killen uppfödd på blues och Chuck Berry ackord.
   Samarbetet med Ulf Lundell på den senare delen av 70-talet har gått till historien som mycket lyckad och framgångsrik. Både tillsammans med Nature och i andra sammanhang har Mats varit inblandad många gånger. Turnéerna med Ulf genom Sverige har varit åtskilliga.
   - Jag träffade Ulf första gången på en fest i Vitabergsparken i Stockholm , där jag då bodde sommaren 1975, Detta ledde sedan till att jag finns med på hans första album "Vargmåne" som kom senare samma år. Första turnén med Uffe gjordes väl våren 1976 med Rickard Rolf som gitarrist.

HÖSTEN 1977 HADE NATURE GJORT SITT och Mats och Lasse jobbade vidare som duo.
   - Meningen var att hela gruppen skulle sprida sig men Wellander och jag jobbade vidare som 1978 resulterade i albumet "Wellander & Ronander" (Polar) som , trots fint mottagande i pressen, sålde dåligt. Vi var erkända namn men det blir man inte mätt på. Det var dessutom dyrt att turnera på egen hand.
   Efter ytterligare en höstturné (1978) med Lundell och den världsomfattande ABBA-turnén har Lasse och Marts gått skilda vägar.
   - Lasse hade mycket annat att göra och jag tror att det bara är bra att skiljas åt ett tag. Han har ju utvecklats till en allroundmusiker och är helt fulländad i sitt gitarrspel jämfört med en traditionell rockgitarrist som jag, säger Mats återigen anspråkslöst.
   Efter alla år med betydande insatser bakom andra artister på turnéer och skiva, är det nu äntligen planerat med Mats Ronanders efterlängtade första soloalbum. Inspelningarna börjar vid årsskiftet.
   - Jag har flera anbud från flera skivbolag men just nu ligger Polar bäst till för albumet som blir på svenska. Har genom åren samlat på mig mycket material, samlar intryck på turnéer för att sedan bli kreativ efteråt. Det ska bli roligt att göra något eget. jag ska sjunga och jag skiter i vad folk säger om det, berättar Mats som tycker sig ha fastnat i facket som gitarrist hos all massmedia.
   I Mats huvud finns också många andra projekt och idéer ständigt i rörelse. Att göra musik till filmer och poesi är lockande. Ett aktuellt exempel är den kortfilm som ursprungligen ingick i den omdiskuterade Projekt 80-serien där Mats och pianisten Stefan Nilsson tonsatt en text av Rolf Börjlind som sedan Carsten Regild gjort ett bildcollage till. "Konst är dyrbare än korv" sänds ikväll på tv2 kl 22.40.
   Förutom det planerade soloalbumet är det inför 1981 redan klart med ytterligare Lundell- och Ledinturnéer.
   - I mars gör jag en Skandinavienturné med Tomas och möjligen också nere i Europa där han senaste skiva har gått bra . Efter den otroligt lyckade Englandsinspelade Lundell-albumet "Längre inåt landet" finns det nu planer på att spela in nästa vax i franska Provence. Det finns fem-sexstudios i Stockholm av internationell klass men i en harmonisk miljö handlar det mer om hur man lirar. På lantgården Ridge Farm utanför London var allt toppen.
   - Tillsammans med Ulf Lundell är det planerat meden månadslång turné i parkerna nästa sommar, säger Mats Ronander som nu är sugen på en solokarriär.
   Innan vi skiljs åt tillägger Mats, som spelat fotboll i ÖSK:s pojklag, att han i alla lägen håller på ÖSK och ÖIK och ständigt håller sig underrättad om lagens resultat.
   - I den här branschen träffar man så många djurgårdare och AIK:are så det är skönt att ha ett eget favoritlag från sin hemstad, avslutar Mats Ronander.

/ Håkan

50-tal: #28. "The train kept a-rollin" (1956)

Postad: 2018-10-22 07:53
Kategori: 50-talets bästa



THE JOHNNY BURNETTE TRIO
The Train kept a-rollin'

(Coral)

EFTER DE SENASTE VECKORNAS UTFLYKTER i svart bluesrelaterat 50-talsmaterial ( Muddy Waters, Smiley Lewis, Big Mama Thornton, Hank Ballard ...) är det dags att återvända till ren och skär klassiskt vit rock'n'roll där namnet Burnette står med stora bokstäver. Det är inte bara Johnny Burnette som personifierar det legendariska namnet utan även brodern Dorsey Burnette som var basist i brödernas Johnny Burnette and the Rock'n Roll Trio.
   Ska man ta släktbanden ännu längre ligger Rocky Burnette och Billy Burnette nära till hands. Rocky är Johnnys son som 1980 hade en hit med "Tired of toein' the line". Billy är gitarrist och har varit Fleetwood Mac-medlem vid två olika tillfällen.
   Johnny Burnette and the Rock'n Roll Trio är egentligen ett klassiskt och oförlömligt gruppnamn men det släpptes bara en enda singel under det namnet, "You're undecided" (våren 1956), innan gruppen fastnade för det lite enklare The Johnny Burnette Trio. "The train kept a-rollin'" var gruppens andra singel och b-sidan var lustigt nog Joe Turners "Honey hush" som var min 50-talsfavorit på plats nummer 38.
   Redan 1952 bildade bröderna Burnette en trio (Rhythm Rangers) med gitarristen Paul Burlison. Efter några år presenterade sig gruppen för Sam Phillips, Elvis Presleys producent på Sun Records, men han var ointresserad och tyckte att trion kopierade Presley och hans kompgrupp för mycket.
   I den här serien vill jag gärna prioritera originalmaterial före covers men Burnettes "The train kept a-rollin'" var mycket riktigt en fem år gammal bluesinspirerad låt av bandledaren Tiny Bradshaw som hade egen swingorkester. Originalet är mer jazz än rock'n'roll och jag föredrar Burnettes optimala tolkning, en inspelning som skulle komma att influera musikbranschen decennier framåt, i grupper som exempelvis Yardbirds och Led Zeppelin. Just på Burnettes inspelning introduceras gitarrfuzzsoundet helt oplanerat. Gitarristen Burlison hade nämligen tappat sin förstärkare och med lite lösa delar föddes det distade gitarrljudet.
   Dock är det inte Burlison som spelar på just den här inspelningen. Den rutinerade studiogitarristen Grady Martin tog hans plats och bakom trummorna finns Tony Austin som för övrigt var kusin med Carl Perkins.
   Det var egentligen Nisse Hellbergs liveversion av Burnettes originallåt "Tear it up" som lockade mig till namnet Johnny Burnette and the Rock'n Roll Trio. Men deras version av den låten är både tam och tunn och även i övrigt är det få originallåtar i gruppens repertoar som står sig idag. Men däremot är "The train kept a-rollin'" en helt sagolik representant för 50-talets klassiska rock'n'roll-era.
   30 år gammal drunknade Johnny Burnette 1 augusti 1964 i en båtolycka.

/ Håkan

I min skivhylla: The Men They Couldn´t Hang

Postad: 2018-10-19 07:50
Kategori: I min skivhylla



THE MEN THEY COULDN'T HANG: Silvertown (Silvertone ORE LP 503)

Release:
Våren 1989
Placering i skivhyllan: Specialhylla 3. Mellan bandets "Waiting for Bonaparte" (1988) och "The Domino Club" (1990).

MITT INTENSIVA INTRESSE FÖR DEN ENGELSKA GRUPPEN The Men They Couldn't Hang startade i en rasande fart under en London-vecka i januari 1985 när jag hade förmånen att uppleva kvintetten live tre gånger. Bandets skivproduktion var då än så länge magert, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   Bandet gick från Elvis Costellos lilla indiebolag Imp via MCA och Magnet till Silvertone. En intressant resa bara det. Dessutom hann de däremellan ge ut en singel på Demon.
   När jag nu valde album bland gruppens alla lika intressanta skivor tog jag instinktivt det första (av två) album på Silvertone som fick den närliggande titeln "Silvertown". Skivbolaget Silvertone kändes som en perfekt hemvist för TMTCH. Mannen som lanserade bolaget, Andrew Lauder, hade en alldeles för intressant historia för att ignorera. På United Artists såg han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända. Låg sedan bakom Jake Rivieras Radar-etikett, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor, och det fortsatte med F-Beat och Demon. Därför passade TMTCH osedvanligt bra in på Silvertone - och inte på multinationella opersonliga MCA eller poprelaterade Magnet. Under 1986 till 1990 hette bandets manager dessutom Andrew Cheeseman som länge hade jobbat med Jake Riviera.
   På "Silvertown" finns det låtar med starka, sugande melodier, häftiga allsångsrelaterade refränger och en produktion (Mick Glossop) som har allt för att vidarebefordra eventuella budskap.
   Det var alltså många skivbolagsbyten för TMTCH på 80-talet men producentens namn hade varit oförändrat sedan 1986 och det hörs att Mick Glossop har både rutin (The Wonder Stuff, Flesh For Lulu, Gillan, Skids, UFO, The Records med flera) och som inte vill dra i handbromsen när engagemanget i gruppen ökar till och från på albumet.
   Nej, Glossop har gjort ett utmärkt jobb på "Silvertown" där extramusikerna Nick Muir, keyboards/dragspel, och Bobby Valentino, fiol, nästan ser ut som officiella gruppmedlemmar på skivomslaget. Ja, omslaget ger också positiva vibbar. På framsidesfotot ser de fem TMTCH-medlemmar ut som att de befinner sig i Vilda Västern men istället för vapen bär de på instrumentväskor och trunkar.

SKIVOMSLAGET, EN KRAFTFULL PRODUKTION och en allmänt stark gruppsammansättning till trots är det ändå låtarna, innehållet i texterna och intensiteten i den folkmusikinspirerade rockmusiken som ännu en gång gör ett TMTCH-album till ett lyssnande nöje.
   Från bandets karriärstart har gitarristen Paul Simmonds varit den medlem i gruppen som har bidragit med mest låtmaterial och då menar jag texterna ty musiken har hela bandet alltid skrivit tillsammans. Texterna blir än mer imponerande för Simmonds är den ende gruppmedlemmen som live aldrig tog steget fram till mikrofonen på de fyra konserter jag har upplevt. Mannen, som förutom sologitarr också spelar elektrisk mandolin, elektrisk bouzouki och 12-strängad gitarr på "Silvertown", har skrivit de sex genomgående bästa och mest engagerande texterna på skivan - utan att sjunga en enda strof av sina färgstarka texter som hämtat inspiration i både historia och nutid.
   Det är istället Swill (Philip Odgers) och Cush (Stefan Cush) som framför låtarna på ett både snällare respektive aggressivare sätt.
   Simmonds är i sina texter en perfekt berättare av gammal historia, ofta med ett socialt engagerat djup. Han gjorde det utsökt några år tidigare på "Ironmasters", sången om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. Här är det "Rain, steam & speed" som handlar om järnvägsarbetare och tunnelbyggare som slet hårt och där människoliv gick till spillo.
   Men det finns intressant innehåll i nästan varje text här och ofta är det hos den ständigt engagerade Simmonds som orden och poesin har växt fram.
   Öppningslåten "Rosettes" handlar om fotbollshuliganer och var tänkt som bandets första singel från albumet, och melodin har en kommersiell twist, men precis då, april 1989, inträffade Hillsborough-katastrofen i Sheffield. Alldeles för mycket folk på arenan orsakade fullkomligt kaos och 96 människor omkom. På "Rain, steam & speed", singeln som ersatte "Rosettes", är Simmonds på sitt mest historiska humör.
   "Company town" handlar om pubarna som på 80-talet hade städat upp och nu siktade in sig på medelklassen. Och "Blackfriars bridge" är protest mot allt dyrt byggande i allmänhet och Londons Docklands i synnerhet. Även Swills "Diamonds, gold & fur" utspelar sig i en realistisk värld om bortskämda frun och Cushs "Lobotomy, gets 'em home" är den sorgliga berättelsen om den psykiskt sjuka amerikanska skådespelerskan Frances Farmer som blir inspärrad på sjukhus. På "Silvertown" finns det ingen hejd på den textmässiga kreativiteten.
   The Men They Couldn't Hang fick på 80-talet ständigt befinna sig i skuggan av Shane MacGowans åthävor som hela tiden knyckte uppmärksamhet. Men gruppen var musikaliskt minst lika intressant på sina skivor, inte minst på "Silvertown".

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ingemar Dunker (1980)

Postad: 2018-10-17 07:57
Kategori: Intervjuer

”NEJ, MEN VA FAN! ÄR DU HÄR?" var Ingemar Dunkers spontana kommentar när jag och min vän Lasse Kärrbäck trängde oss in i logen efter en Trouble Boys-konsert på Akkurat i Stockholm på trettondagen 2011. Det visade sig att trummisen Dunker hade ett osannolikt gott minne och kunde nästan ordagrant citera rubrik och innehåll ur den lilla artikel jag skrev i Nerikes Allehanda om honom i oktober 1980.
   Sandviken-sonen Dunker råkade jag faktiskt träffa första gången redan på Mallorca sommaren 1977. Ett gäng från Sandviken mötte ett gäng från Örebro och det var ett mindre mirakel att Apartamentos Carmencita vid Son Matias-stranden i Palma Nova stod kvar när vi lämnade ön två veckor senare. Det talades om att den störste i sällskapet från norr, den väldige 199,5 cm långe Dunker, spelade trummor och var i artistbranschen men som så ofta trodde jag berättelserna var överdrivna och uppförstorade.
   Men redan samma höst dök Dunker upp som trummis i Tomas Ledins band, när de uppträdde på legendariska Prisma i Örebro, och då förstod jag att den här killen hade inlett sin professionella bana på allvar. Först blev han medlem i ett flitigt turnerande Lasse Lindbom Band som i sin tur ledde till Ulf Lundells närhet 1979. Först albumet "Ripp rapp", sedan höstturnén 1979, den Englandsinspelade dubbelalbumet "Längre inåt landet" 1980 följt av succéturnén samma höst.
   Tv-galen, ja. Under 1980-turnén med Lundell reste Dunker omkring med en videobandspelare för att kunna titta på sina videokassetter. Intervjun med Dunker sker efter första av två konserter i Örebro 13 oktober i frukostmatsalen på Hotell Continental. Vad jag minns hämtar Dunker vid ett tillfälle sin videobandspelare och visar upp den.
   Efter 1980 sprang jag på Dunker både här och där. Ibland utanför Centralstation i Stockholm och ibland på Drottninggatan i Örebro när han var här och kompade någon artist. Han hoppade tillfälligt in i Dr Feelgood när bandet spelade på Ritz i Örebro 1989, men då råkade jag vara i London…
   Dunker blev sedan medlem i Perssons Pack och konserterna två kvällar i rad på samma Ritz 1990 var nog sista gången jag träffade honom personligen.
   Sedan har jag naturligtvis upplevt den väldige, jag menar som effektiv trumslagare, Dunker i kompbandet till Linda Gail Lewis vid ett par tillfällen, som presentatör i Refreshments julshow 2006 och säkert ytterligare några gånger som jag förträngt eller helt enkelt glömt.
    Min intervjuartikel om Dunker 1980 inleds med en Lundell-kommentar:



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 1980.

LUNDELLS TRUMMIS TV-GALEN BJÄSSE

"ÅSKAN", SÄGER ULF LUNDELL OCH LER KRAFTIGT, han är tv-galen och kunde sitta i tolv timmar i sträck och glo på tv:n i England när vi spelade in det senaste albumet.
   Lundell talar om Ingemar "Sture" Dunker , bandets kraftiga trummis som trots sina dryga hundra kilo, nästan två meter (1.99,5 enligt egen utsago) och 23 år är en anonym musiker i kompet bakom Lundell. Okänd som person men är en mäktig trumslagare med ett enormt driv.
   - Det kanske beror på min storlek att jag orkar dunka trumskinn i två timmar. Men det är också en fråga om teknik. Att använda handlederna till hundra procent. Då sparar man energi.
   Sandvikensonen Dunker blev proffs först 1977, efter några år som rörmokare på Järnverket, och spelade då bakom en annan Sandviken-kille, Tomas Ledin.
   - Det var en ren tillfällighet, faktiskt. Genom en polare, som kände Tomas fick jag chansen att provspela och det gick vägen. Fram till dess hade jag spelat mest jazzrock influerad av bland annat Billy Cobham.
   - Som åttaåring började jag spela gitarr men tålamodet räckte inte till och jag började spela trummor med morsans strumpstickor istället och 1968 köpte jag mitt första trumset som var identiskt likt det Ringo Starr spelade på.
   På musikerområdet i Sverige råder en stenhård konkurrens om studiojobben men Dunker har inga ambitioner att bli studiotrummis fast man där gör de stora förtjänsterna.
   - Man utvecklas inte som musiker i studion genom att spela efter noter. Jag vill repetera och turnera. Med Lundell i de större lokalerna eller med Lasse Lindbom Band där också Niklas (Strömstedt, pianisten) och Nane (Kvillsäter, gitarristen) ingår, i de mindre, intima lokalerna eller klubbarna.
   Det var under ett gästspel i Åre som Lundell kom i kontakt med Lasse och det övriga bandet som ledde till att de nu medverkat på hans två senaste turnéer.
   Efter Lundellturnéns slut drar Lasse Lindbom Band direkt ut på en månadslång turné, Hasse Olsson är osäker på framtiden och Mats Ronander ska spela med Tomas Ledin några gig innan han själv går in i studion för att påbörja en egen skiva.
   Allt medan Ulf Lundell pustar ut efter rekordturnén, letar upp skrivmaskinen och sätter sig ned för att skriva sin fjärde roman.

/ Håkan

50-tal: #29. "Sexy ways" (1953)

Postad: 2018-10-15 07:52
Kategori: 50-talets bästa



THE MIDNIGHTERS
Sexy ways

(Federal)

HANK BALLARD, SOM HAR SKRIVIT OCH SJUNGER "Sexy ways", hade en lång 50-talskarriär, och in på 60-talet, men det var först 1958 som hans namn stod med stora bokstäver på skivetiketten. Samma år blev han smått historisk genom att skriva och spela in "The twist", låten som startade hela vågen av den flera år långa dansflugan twist, som förändrade pophistorien och gjorde Chubby Checker till ett stort namn under flera tidiga 60-talsår. Men dagens historia i serien om mina 50-talsfavoriter började långt, långt tidigare.
   Hank Ballard (bild höger), eller Henry Ballard som han är född som (var för övrigt kusin med den olycksaliga Supremes-medlemmen Florence Ballard), inledde sin bana i musikbranschen 1953 i den amerikanska gruppen The Royals. Gruppen hade upptäckts av Johnny Otis och Ballard hade sedan 1952 bidragit med låtar till gruppens singlar som dock inte väckte någon större uppmärksamhet. Ballard gjorde sångdebut med The Royals på "Get it"-singeln sommaren 1953, skriven av Ballard tillsammans med gitarristen Alonzo Tucker.
   Gruppen hade under de här åren 1952/53, som så många andra på det naiva 50-talet, en helt skrupelfri manager. Han lurade arrangörer och förde publik bakom ljuset genom att medvetet marknadsföra The Royals med en annan grupps renommé, The "5" Royales, som var mer kommersiellt framgångsrika. Med bilder och deras låttitlar på affischerna.
   Bedrägeriet avslöjades och det slutade med att Ballards grupp bytte namn till The Midnighters och samtidigt, våren 1954, fick gruppen sin hittills största hit med "Work with me Annie". En Ballard-låt som hade en text med uppenbart sexuella undertoner och bannlystes därför på amerikanska radiostationer. Uppmärksamheten gjorde att intresset ökade även hos den vita publiken.
   Den hitlåten följdes av ytterligare "Annie"-låtar, "Annie had a baby" och "Annie's aunt Fannie", som hamnade högt på den amerikanska r&b-listan. Jag har lyssnat på de här låtarna idag, alla förvillande lika och på gränsen till doo-wop, men tycker inte att energin i arrangemang och tempo motsvaras av det ibland djärva textinnehållet. Däremot släppte The Royals under den här perioden, sommaren 1954, en singel som behandlade samma texttema men med ett något vassare arrangemang, "Sexy ways". Där gitarristen Tucker visar var skåpet ska stå och frontmannen Hank sjunger både färgstarkt och känslofullt.
   Produktiva The Midnighters fortsatte ge ut singlar som bara sporadiskt nådde lägre placeringar på r&b-listan men med singeln "Teardrops on your letter" (1958) fick gruppen återigen en större hit. För första gången uppträdde gruppen under namnet Hank Ballard & the Midnighters och den inte alls överraskande smetiga balladen, skriven av producenten Henry Glover, klättrade även in på den konventionella poplistan.
   Men det var b-sidan, Hank Ballards "The twist", som kom att överskugga Ballards hela karriär. När låten spelades in fick han inget gehör för låtens potentiella möjligheter och den hamnade därför på singelns undanskymda b-sida. Låten upptäcktes dock på nytt 1960, Chubby Checker spelade in en cover som blev danshysterins signaturmelodi. Något jag har ett litet autentiskt minne av men inget jag direkt uppskattade när engelska popgrupper stod på tröskeln att invadera mitt hjärta.
   75 år gammal avled Hank Ballard 2 mars 2003 av strupcancer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.