Tidigare blogginlägg

Irländsk tjuvstart i blixtrande tempo

Ollie Tullamore with Friends: Johannes Broborn, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Henrik Mundt.

Foto: Agneta Wallinder Unenge (tack!)Mitt i konserten tog Kajsa Zetterlund och Frida Unenge (Olles dotter) över mikrofonen och sjöng U2-sången ”Van Diemen's Land”.


Irish Dance Project, Tove Rud och Maria Stein, höjde det fysiska tempot på St Patrick's-konserten.


Vid några tillfällen under konserten gick kören The Shipwreck Haulers upp på scen och sjöng några sea shanties kompade av Ollie Tullamore with Friends.

OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
IRISH DANCE PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 13 mars 2025
Konsertlängd: 20:06-21:29 (83 min)
Min plats: Sittande i restaurangen ca 15 m från scenen.

DET ÄR VISSERLIGEN FÖRST PÅ MÅNDAG, 17 mars, som det officiella St Patrick's-firandet når sin officiella höjdpunkt men det finns gott om tillfällen att höra levande irländsk musik kvällarna innan på olika scener runtom i Örebro. Olle Unenge (Ollie Tullamore) och hans band tjuvstartade först på torsdagskvällen på den traditionella föreställningen på Clarion Hotel.
   Kvällens bandkonstellation innehöll i sammanhanget många kända namn men de hade faktiskt inte framträtt tillsammans tidigare. Olle omgav sig med sin egen folkmusikinspirerade trio, Johannes Broborn, banjoekvilibrist, och Henrik Mundt, på nyinköpt irländsk concertina, plus den rutinerade Tullamore Brothers fiolskickliga Kajsa Zetterlund.
   Det blev en konsert med många höjdpunkter, bland annat kören The Shipwreck Haulers och Irish Dance Project (Tove Rud och Maria Stein) som höjde konsertatmosfären märkbart.
   Dessutom gick Olle Unenges dotter Frida vid ett tillfälle upp på scenen och sjöng tillsammans med Kajsa Zetterlund U2-låten ”Van Diemen's land” mycket vackert. På det sättet upprepade Frida sin fina insats från förra året när hon på St Patrick's-kvällen sjöng ”Down by the Sally Gardens”.
   Torsdagskvällens konsert var på flera sätt en traditionell afton. Redan under Tullamore Brothers-epoken arrangerade Olle St Patrick's-konserter på Clarion Hotel varje år så långt tillbaka som vi minns och låtmaterialet var givetvis sammansatt av en stor del traditionella sånger.
   På ett sedvanligt sätt har Olle en förmåga att omge sig med skickliga musiker som fungerar tillsammans både på och vid sidan av scen. Johannes Broborns blixtrande banjospel är var en fröjd att uppleva live och bredvid stod Kajsa Zetterlund och spelade fiol med samma explosiva energi. Så fort och så skickligt att Olle Unenge ibland hade svårt att hänga med på sin gitarr. Och längst till höger satt Henrik Mundt och broderade snyggt på sin lilla concertina eller irländska bouzouki. Helt enkelt en underbar helhet.

/ Håkan

Krönika: Oktober 1982

I oktober 1982 blåste det upp en debattstorm på kultursidan i Nerikes Allehanda. Starten var ett debattinlägg av Kjell Jonsson som påstod att ”Rock-kritiken var miserabel” (se klippet) och inte placerar musiken i sitt sociala sammanhang.
   Jag svarade med följande text innan debatten utökades med ett inlägg av chefredaktören Stigbjörn Bergensten och ännu ett svar från Jonsson.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1982.

ROCK-KRITIKEN KUNNIG

ROCK-KRITIKER MÅSTE GIVETVIS TA SITT SOCIALA och samhälleliga ansvar att motverka drogpropaganda och avromantisera narkotikaproblemen inom rockmusiken, i den mån den existerar. Det är vi nog alla överens om. Det känns förresten onödigt att behöva skriva det. Det känns så självklart.
   Hur vi hindrar "vår oskyldiga och fina" ungdom att påverkas av sina idolers eventuella missbruk råder det däremot skilda uppfattningar om. Några skyller på rockskribenterna, ännu fler vill förbjuda rockmusiken. Samtliga är de moralister och förbudsivrare.
   Kjell Jonsson angriper på tisdagens kultursida rockkritikerna som, enligt honom, aldrig placerar musiken i sitt sociala sammanhang och därmed undgår att kritisera drogerna inom rockmusiken.
   En rockkritikers främsta uppgift är att känslomässigt skildra, informativt beskriva och kritiskt granska nyutkomna skivor och aktuella konserter.
   Däremot behöver rockjournalistiken, det vidare begreppet, sätta in musiken i sitt sammanhang, placera den kulturellt och peka på djupare engagemang.
   Rockkritik ingår således som en liten del i den allmänna rockjournalistiken. Kritiken mot svensk undersökande rockjournalistik kan tyckas motiverad men beror inom dagspressen mer på utrymmesbrist och låga resurser än, som Kjell Jonsson anser, okunniga skribenter.
   Johnny Thunders var ett sjukt och beklagligt Studio S-exempel. Han är på inget sätt representativ för rockbranschen som ovetande allmänreportrar, medvetet missförstående och helt oförstående nykterhetsivrare tycks tro. Men det naturligtvis mest spektakulärt att placera denna sjuka människa i rampljuset och framför tv-kamerorna och samtidigt med fördomsfulla svepande rörelser dra en helt rockgeneration till skampålen.
   Droger är förkastliga, såväl inom rockmusiken som inom samhället i övrigt. Vi kommer dock inte en centimeter närmare lösningen av de verkliga och allvarliga problemen genom att utse syndabockar som Thunders, sända Studio S, stänga systembolaget på lördagar eller förbjuda rockmusiken.
   Att folk drogar ner sig och flyr bort beror inte på att några reggaeartister sjunger om hasch eller att Ulf Lundell beskriver verkligheten i någon roman. Det beror på samhället oktober 1982.
   Naturligtvis blir ingen rockmusiker bättre med hjälp av droger. Det är lika självklart som det är skrivet.

/ Håkan

Biljett: Ron Sexsmith 1999

RON SEXSMITH Södra Teatern, Stockholm 8 oktober 1999

Kanadensaren Sexsmith var 1999 en nybliven favorit på skiva, hans då aktuella "Whereabouts"-album utnämnde jag till det årets bästa utländska skiva. Han var ännu så länge bara en stjärna i de initierade kretsarna men gjorde ett anspråkslöst och sympatiskt intryck på ett utsålt Södra Teatern i Stockholm med bland annat Lars Winnerbäck i publiken.

/ Håkan

"När tiden stannar"

NÄR TIDEN STANNAR
Regi: Stefan Berg
(Bio Roxy, Örebro, 94 min)

WILMER X HAR UNDER MÅNGA DECENNIER dominerat den rockiga livescenen i Sverige och nu lockas bandets publik även till biosalongerna där Stefan Bergs dokumentär om det skånska rockbandet visas. En musikfilm med dels väldigt mycket musik men också mycket historia med många slagkraftiga repliker och minnesbilder.
   För mig som har upplevt bandet live sexton gånger, från Rockmagasinet på 80-talet till senast på Malmöfestivalen 2023, är filmens musikaliska detaljer ingen överraskning men är naturligtvis det huvudspår som Berg följer. Korta energiska filmklipp, både professionella tv-klipp till privata primitiva super-8-upptagningar, från bandets hela karriär. Ibland mixade tillsammans i en och samma låt som ger filmen både tempo och en intressant bild på bandets utveckling och uppseendeväckande konstanta sound.
   Historien om Wilmer X är synnerligen efterlängtad och den tar sig från Malmös gråa 70-tal, när bandet bildades och var på gränsen mellan punk och blues, hatade progg och jazzfusion, och hamnade i en rock'n'roll-osande verklighet. Vi får aldrig veta att bandets första formation hette Wilmer Pitt men vi får bilder och information om originalmedlemmarna Nisse Hellbergs och Jalle Lorenssons första bandkollegor.
   ”När tiden stannar” är en underhållande film om ett band vars medlemmar fortfarande brinner för sin musik. Filmens aktuella intervjuer är gjorda från 2018, när bandet firade 40 år och gjorde stor comeback på scen (Malmöfestivalen inför uppskattningsvis 20 000 åsksådare) efter 13 år lång paus.
   Det är många intima och privata förhållanden som kommer till tals när låtordning och annat diskuteras utan att alla är överens. En fin och exklusiv inblick bakom scenen och även i övrigt ger både Nisse, Jalle, trummisen Sticky Bomb (ser tuffare ut idag som 60-plussare än på det tidiga 80-talet), basisten Thomas Holst och även gitarristen Janne Lindén sina egna och personliga vinklingar om livet som Wilmer X-medlem.
   Kanske hade filmen blivit ännu mer ”dramatisk” om gamla medlemmar fått berätta sina minnen men filmen koncentrerar sig kring dagens Wilmer X-upplaga, som nog är bandets allra bästa, och blir en fin berättelse om både dåtid och nutid.
   Och det är kanske så att filmens viktigaste del är Nisse Hellberg och bandets nuvarande styrka och filmens stora huvudroll ty inspelningen av comebackalbumet ”Mer för dina pengar” (2022) följs på nära håll. Vi ser en heltaggad kvintett gå in i studion och resultatet blev mer än lyckat, ett sedvanligt starkt Wilmer X-sound och ett dussin Nisse Hellberg-låtar av absolut högsta kvalité.

/ Håkan

Compilation: Nuggets

"Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968 (Sire, 1976)

INNAN LENNY KAYE BLEV ALLMÄNT KÄND som gruppmedlem i Patti Smiths grupp i det tidiga 70-talet gjorde han 1972 en kulturgärning genom att samla amerikanska rockgrupper från 60-talet på ett dubbelsamlingsalbum som numera beskrivs som legendariskt. Med lite god vilja kan man samla ihop de här grupperna under genren garagerock och det var inget man då, i mitten på 60-talet, hittade på någon amerikansk försäljningslista eller på svenska Tio i Topp.
   Av alla grupperna som är representerade på den här skivan finns det dock ett undantag, The Knickerbockers låt ”Lies” som visserligen var mer pop än rock, som fick en viss kommersiell uppmärksamhet och faktiskt låg en vecka på en 10:e-plats på Tio i Topp i februari 1966.
   Det finns ytterligare några undantag med ett par amerikanska rockgrupper som nådde lite lägre placeringar på USA:s Hot 100. Jag tänker på The Electric Prunes (”I had too much to dream (last night)”) och The Amboy Dukes, där Ted Nugent startade sin karriär, som märkligt nog här representeras av singeldebuten, coverlåten och alldel4es för långa ”Baby please don't go” och inte gruppens mest kända originalhitlåt ”Journey to the Center of the Mind”.
   Annars finns det på skivans fyra sidor åtskilliga exempel på låtar och grupper som har gått till historien, om än inte kommersiellt, och blivit kända musikaliska verk och gruppnamn som har blivit garagerockikoner under många decennier. The Standells, The Seeds, The Thirteenth Floor Elevators, Count Five, The Blues Magoos och Nazz. Och låtar som ”Dirty water”, ”Psychotic reaction”, ”Pushin' too hard” och ”Sit down I think I love you”, en av Steve Stills första låtar.
   Så finns det också några låtar som egentligen inte hör hit. Som exempelvis Otis Reddings klassiker ”Respect”, ”Hey Joe” och den redan då uttjatade ”Farmer John”. Om man ska döma efter innehållet på den här skivan var den amerikanska garagerockvågen inte låtmässigt så originell alla gånger, innehöll många covers.
   The Vagrants, gruppen som leddes av gitarristen Leslie Weinstein som senare bytte efternamn till West, gav ut Otis Reddings två år gamla ”Respect” som singel-b-sida(!) innan Aretha Franklin men försvann naturligtvis i den konkurrensen. The Leaves version av ”Hey Joe” har historiskt suddats ut i jämförelsen med Jimi Hendrixs version två år senare. Och The Cryan Shames ganska simpla version av The Searchers ”Sugar and spice” hör egentligen inte hemma här.
   I övrigt är det märkvärdigt hur väl de här nästan 60 år gamla produktionerna har överlevt tiden. Tidlöst och fräscht är mitt positiva betyg på den här gamla rockmusiken med tjutande orglar, fuzzade gitarrer och provocerande rockröster.
   Alla 27 låtarna på ”Nuggets” är hämtade från singlar ursprungligen utgivna på singlar mellan 1965 och 1968. Musik som jag då inte hade koll på men genom Lenny Kayes försorg och urval har hela musikeran fått ett historiskt värde. Kaye har skrivit en innehållsrik omslagstext (”This is the story of a transition period...).som fördjupar hela genren.
   ”Nuggets” gavs i original ut 1972, på skivetiketten Elektra, och min skiva är en återutgiven upplaga som kom fyra år senare.


SIDE A
The Electric Prunes – I Had Too Much To Dream (Last Night) 2:55
The Standells – Dirty Water 2:47
The Strangeloves – Night Time 3:05
The Knickerbockers – Lies 2:41
The Vagrants – Respect 2:13
Mouse – A Public Execution 2:43
The Blues Project – No Time Like The Right Time 2:49

SIDE B
The Shadows Of Knight – Oh Yeah 2:44
The Seeds – Pushin' Too Hard 3:03
The Barbarians – Moulty 2:29
The Remains – Don't Look Back 2:35
The Magicians – Invitation To Cry 2:55
The Castaways – Liar, Liar 1:52
The Thirteenth Floor Elevators – You're Gonna Miss Me 2:24

SIDE C
Count Five – Psychotic Reaction 2:56
The Leaves – Hey Joe   2:47
Michael And The Messengers – Just Like Romeo And Juliet 2:06
The Cryan Shames – Sugar And Spice 2:26
The Amboy Dukes – Baby Please Don't Go 5:32
The Blues Magoos – Tobacco Road   4:39

SIDE D
Chocolate Watch Band – Let's Talk About Girls 2:41
The Mojo Men – Sit Down I Think I Love You 2:16
The Third Rail – Run Run Run 2:00
Sagittarius – My World Fell Down 3:45
Nazz – Open My Eyes 2:48
The Premiers – Farmer John 3:46
The Magic Mushrooms – It's-A-Happening 2:40

/ Håkan

Ett klassiskt klubbgig med Jesper Lindell

Jesper Lindell Band: Från vänster Jimmy Reimers, Jesper Lindell och Carl Lindvall framför blåstrion.


Jimmy Reimers, fiol, Rasmus Fors, orgel, strax bakom och Jesper Lindell.

Bilder: Carina ÖsterlingDen sedvanliga avslutningen på ”Moving slow” med Jimmy Reimers, Jesper Lindell och Carl Lindvall vid mikrofonen.

JESPER LINDELL & THE BRUNNSVIK SOUNDS
Makeriet, Örebro 8 mars 2025
Konsertlängd: 19:04-20:37 (93 min)
Min plats: Stående till höger ca 5 m från scenen.

DET FANNS PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN ETT fantastiskt levande alternativ till den låtsasvärld som utspelade sig på tv, kallas visst Mello: Jag och 200 andra konsertbesökare på Makeriet fick uppleva Jesper Lindell och ett blåsförstärkt band genomföra ett klassiskt klubbgig inför en jublande och helnöjd publik.
   Det finns nästan inga superlativer kvar att beskriva Lindell och hans kompisar på scen. En numera professionell och rutinerad enhet som uppträder med både elegans och styrka. Efter intensiva turnéer runt världen har ryktet spridits och en ständigt växande skara fans har fått sina förväntningar bekräftade och Jesper tar det med lugn, ödmjukhet och stor tacksamhet.
   Med en ständigt uppdaterad repertoar blev det en konsert helt utan svackor. Naturligtvis saknade jag bland låtarna några personliga favoriter men Jespers diskografi innehåller ju i stort sett bara höjdpunkter att de dryga 90 minuterna på scen blev en kompakt succé med en livekänsla utöver det vanliga.
   Jesper har ju för vana att stoppa in mer eller mindre överraskande covers i repertoaren, både på skiva och scen. Igår tog han friheten mitt i konserten att bjuda på ett parti covers som visade upp influenser och unika förebilder från framförallt USA. Där grävde Jesper djupt i den amerikanska myllan för att avslöja mycket av rötterna i sin musik.
   På min fråga till Jesper efter konserten om alla sina udda låtval svarade han: ”Jag är ju musiknörd!”.
   På en trio koncentrerade covers förvandlade han sig plötsligt till både Alex Chilton (Box Tops), Wilson Pickett och hela Staple Singers när han i en följd gjorde ”The letter” (fast den versionen var kanske mer influerad av Joe Cockers tolkning), ”She Ain't Gonna Do Right” respektive ”Heavy makes you happy (Sha-Na-Boom Boom)” utan att förlora ett uns av sin personlighet.
   I den senare låten fick Jesper god hjälp vid mikrofonen av bandets trollkarl Jimmy Reimers som instrumentalt växlade friskt mellan olika gitarrer, trumpet och en oerhört fint spelad fiol.
   Det var fullsatt även på Makeriets för kvällen något expanderade scen när de tre blåsarna, Christer Falk på saxofon, Markus Borell på trumpet och Markus Ahlberg på trombon, trängdes med bland annat två stora rejäla pjäser till orgel och piano och samspelet mellan Rasmus Fors och Carl Michael Junior Lindvall. Ett samspel som blev än mer läckert när de dessutom stundtals spelade dragspel respektive mandolin.
   Ja, det är ett smått sensationellt band som Jesper omger sig med där även basisten Anton Lindell och trummisen Simon Wilhelmsson ska ha beröm för sina lyhörda insatser. Speciellt samspelet mellan bröderna Lindell under ”White lines” var en musikalisk höjdpunkt liksom den sedvanligt lågmälda avslutningen på ”Moving slow” när Jesper fick sällskap av Reimers och Lindvall vid mikrofonen.
   Efter tre utgivna album och några spridda singlar börjar repertoaren hos Jesper Lindell Band bli ganska omfattande och repertoaren för kvällen blev en ganska smidig blandning av gammalt och nytt. Ändå var det lite lätt överraskande att vi på den riktiga finalen av konserten, de två sista extralåtarna, tog oss tillbaka till 2019 och första albumet ”Everyday dreams”.
   På pappret är finallåten ”Cheers” en ganska anonym låt i min värld men vilken fantastisk version vi blev serverade med Jimmy Reimers underbart fina fiol som extra ingrediens. Och avslutningen blev närmast magisk när varje musiker en och en lämnade scenen medan publiken sjöng med och slutade med att Jesper stod ensam och tog emot hyllningarna.
   En fantastisk sorti på en fantastisk konsert.


Good Evening
Westcoast Rain
One of These Rainy Days
Never Gonna Last
Stormy Waters
The Letter
She Ain't Gonna Do Right
Heavy Makes You Happy (Sha-Na-Boom Boom)
Howlin
Dance
Before the Sun
White Lines
Moving Slow
Me and Sam

Extralåtar

If There Comes a Time
Whatever Happens
Cheers

/ Håkan

Krönika: Februari 1982

Under 1981 gjorde jag en liten paus i mitt musikskrivande. Tappade lusten efter mordet på John Lennon och tyckte väl att det fanns viktigare saker i livet än musik. Kanske en märklig tanke men under 1982 började jag ta mig tillbaka in i musikens värld. Och konstaterade i februari att det var syntmusiken som hade gjort entré i musikvärlden.
   Jag hade lyssnat på nya skivor med Human League och OMD och trodde mig förstå vart populärmusiken och det moderna soundet var på väg.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 1982.

Syntmusikens genombrott
EXPERIMENTEN BÖRJADE PLÖTSLIGT GE RESULTAT

DEN SYNTETISKA POP- OCH ROCKMUSIKEN FICK UNDER 1981 sitt definitiva genombrott, såväl musikaliskt som kommersiellt. Många års sökande och experimenterande med synthesizers och dess många möjligheter gav under förra året plötsligt konkreta resultat.
   Det blev försäljningsmässiga framgångar för grupper som Depeche Mode, Soft Cell (deras ”Tainted love” var förra årets populäraste singel i England) Ultravox, Human League och Orchestral Manoevres In The Dark.
   Att en av elektronmusikens föregångare, tyska Kraftwerk, just nu toppar listorna i England kan bara vara en fullt naturlig följd av förra årets tendenser.
   Det här ska inte bli någon total redogörelse eller fullkomlig beskrivning av den engelska syntmusiken, där många grupper fortfarande befinner sig på barnstadiet och har hakat på trenderna av spekulativa intressen, utan mer en personlig betraktelse kring två av de mest populära grupperna i genren, Human League och Orchestral Manoevres In The Dark (populärt och praktiskt förkortat till OMD i allmänhet och i fortsättningen av den här artikeln.
   Inga andra engelska grupper i allmänhet och syntgrupper i synnerhet har rönt samma framgångar som Human League och OMD. Båda grupperna hade under förra året en helt oslagbar rad av hits och ockuperar just nu de övre regionerna på album- och singelförsäljningslistorna i England.
   Albumen, Leagues ”Dare” och OMD:s ”Architecture and morality” (Dindisc) släpptes i höstas och innehåller många (fyra respektive tre) av deras hitsinglar.
   Båda skivorna är gruppernas tredjeskivor. Human Leagues nuvarande upplaga ska dock inte jämföras med den som gjorde de två första albumen.
   Hösten 1980 splittrades den ursprungliga gruppen på fyra killar i två delar. Martyn Ware och Ian Marsh bildade en funkinriktad syngrupp, Heaven 17, medan Phil Oakey behöll gruppnamnet men ändrade sound och inriktning fullständigt med hjälp av nya medlemmar som två sångerskor och ytterligare två synthesizerkillar.
   Efter albumets tillkomst har de fyra synthesizerskötarna (jag vägrar ännu ett kalla dem musiker) utökats med ännu en, Mike Douglas, med förflutet i just OMD.
   ”Dare” innehåller fyra bra singlar men inte så mycket mer. Låtmässigt är det i övrigt tunt men det är ett intressant sound de har skapat med sina otaliga synthesizers, trummaskiner, flickröster under Oakeys expertmässiga ledning. De skulle säkert kunna skriva ett mycket slagkraftigt James Bond-tema med hedern i behåll.
   Tänker jag när den mycket fint sammansatta ”Don't you want me” slungar sig ut från högtalarna med omedelbar påverkan.
   OMD gör också stundtals filmmusik dock till mer stillsamma historier. Deras musik befinner sig överhuvudtaget på mer känsloladdade områden än den elektropop som Human League levererar.
   Deras hits är ballader med mycket passion och även de har lämnat sin experimentella period från sina första album. Deras begynnande intellektuella ambitioner sträckte sig då (våren 1980) ända ut i omslaget.
   Debutskivan är inslagen i en perforerad, otäckt symmetrisk och mycket frånstötande historia som jag har en mycket klar men bister minnesbild av från ett skyltfönster på Oxford Street i London vid den tiden.
   OMD:s senaste album är som helhet inte lika beroende av sina tre singelhits. Med några få undantag när det låter som järnverk och trasiga cyklar är det vacker och följsam musik med de båda låtarna om den franska nationalhjältinnan Jeanne d'Arc som särklassiga toppar.

/ Håkan

TisdagsAkademien (24)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).


I SLUTET AV JANUARI 2025 firade TisdagsAkademien, Olle Unenge, Janne Rindar och jag Håkan Pettersson, sex år som sällskap med rätt att diskutera musik en gång i veckan. Numera är vi inne på vårt sjunde år och blandningen av musik som vi upplever på dvd eller på nätet blir allt bredare och nästan märkligt skiftande mellan genrer och specifika ämnen.
   På årets möten har vi under de senaste åtta veckorna tittat, lyssnat och diskuterat intressant musik med T Bone Burnett, Peter, Paul & Mary, Tom Paxton, Dean Martin, spelfilmen ”Candy Mountain”, Mickey Jupp, Led Zeppelin, Svt-dokumentären om ”Countrylandet Sverige” och Bob Dylan-filmen ”A complete unknown”.
   Som Akademiens ”ständige sekreterare” har jag noterat nedanstående detaljer i dokumentärerna som stöd för våra diskussioner.




7 januari 2025
T BONE BURNETT: "Bob Dylan Pushed Me Past My Comfort Zone”: (YouTube, 2024, 1:06)
En fin intervju med T Bone Burnett, en extremt talangfull artist, låtskrivare och producent, där han med insikt och fina historier avslappnat och lugnt berättar om sitt musikaliska liv.
   TisdagsAkademien inleder 2025 med ett aktuellt ämne: Guy Raz intervjuar T Bone Burnett i serien Great Creators. En intervju som blir till ett intressant samtal med en anspråkslös artist, producent och låtskrivare som officiellt heter Joseph Burnett III. Aktuell med albumet ”The other side” som enligt mig gjorde förra årets allra bästa album.
   Hans förnamn numera T Bone kommer av att han i sin ungdom i Fort Worth (där även Townes Van Zandt föddes men inget de säger i programmet) var benig och ranglig. Namnet på bluesgitarristen T Bone Walker var också en förebild.
   Född 1948 blev han sedan uppvuxen på rock'n'roll-50-talet. Som barn var han både rebell och tystlåten men hjärtlig.
   När han var nio hörde han Jerry Lee på radion och fastnade för musiken. Buddy Holly var protypen, en uppenbarelse (”avatar”) från en annan planet.
   Men T Bone fastnade inte för Elvis Presley som gjorde skandal på tv ”som jag inte förstod”.
   Började spela dragspel och sedan gitarr som enda barnet ensam i sitt rum. Blev kompis med Stephen Bruton, gitarristen från Fort Worth. Lika gammal. 14 år gamla fick de sitt första jobb.   
   Sedan kom Beatles 1965, förebilden för popmusik. Som öppnade för andra att spela i band.
   Lämnade Fort Worth. Bruce Channel ”Hey baby” minns han.
   Producent och låtskrivare vill han kalla sig. Vill gärna jämföra sig med Burt Bacharach som skrev låtar åt andra sångare och sångerskor. En förebild.
   Träffade Jim Keltner redan 1967.
   Med sin lugg som hela tiden faller ned i ansiktet fortsätter T Bone berätta om sitt intressanta liv.
   70-talet var han tillbaka i Texas som trubadur och jobbade där Don Everly, Warren Zevon och Roger Miller fanns i huset.
   Träffade Bobby Neuwirth och hamnade på Bob Dylans turné Rolling Thunder Revue där T Bone höll en låg profil.
   Intervjun som mer liknar ett förtroligt samtal leder in på religion och tro. ”Jag är ingen frälsare”.
   Producerade Los Lobos 1984. ”Ett riktigt band”.
   Kom i kontakt med de regisserande bröderna Coen. Pratar om filmen ”Blood simple” (1984), ”Big Lebowski” och sedan ”O Brother Where art thou” där T Bone har bidragit med musik.
   T Bone gillar också Ray Charles, Howlin Wolf, Billie Holiday och Leonard Cohen.
   Han använder sig av Bob Dylans metod att skriva låtar. Skriver 50 textrader och använder tre!
   T Bone Burnetts avslutning av intervjun: ”I never believe in happiness”.




14 januari 2025
"50 YEARS WITH PETER, PAUL AND MARY" (YouTube, 2014)
Det var av en liten sorglig anledning vi i TisdagsAkademien började titta på den här YouTube-dokumentären. 7 januari 2025 (en vecka innan vårt möte) avled en av ,medlemmarna i Peter, Paul & Mary, Peter Yarrow, och det fanns anledning att kolla upp historien om den här trion.
   Regi: Jim Brown.
Beskrivning: ”Soundtrack Of Our Lives”.
   Washington Square i New York City var en central punkt i bildandet av trion.
   ”Money didn't matter” sa Albert Grossman, Bob Dylans manager, som var inblandad i trions första tid. Izzy Young var också viktig i sammanhanget. På sitt ställe.
   Först som duo, Peter Yarrow och Paul Stookey (numera med tillägget Noel), sedan kom Mary Travers som sjöng med hela kroppen. ”Varje röst hade en karaktär”.
   Låten ”500 miles” framfördes.
   Med sex konserter i veckan under ett år blev trion ett ”Underground phenomen” i Greenwich Village med stämsång som igenkänning.
   Mary var ensamstående mamma.
   I dokumentären fick vi höra ”First time ever I saw your face”, ”Early morning rain”. ”Puff the magic dragon”, hela låtar.
   På det tidiga 60-talet var det lite för korrekta stämmor för en popfantast som mig.
   Newport Folk Festival 1962 sjöng de ”If I had a hammer”
   1963. Gjorde succé i Washington med Martin Luther King och sjöng ”Blowin in the wind”. De sjöng saker de trodde på. Fredsrörelsen startade. Protest mot Vietnamkriget. Peter Yarrow arrangerade fredsmarsch.
   ”I dig rock'n roll music” 1967. Paul Stookey pratar om Mamas & Papas, Donovan och Beatles. De gillade också Donovan.
   Paul medverkade i ett tv-program om Peter Paul & Mary.
   Trion tog sju år lång paus. 1970-78. Solokarriärer under tiden. Sjöng för de hemlösa. Phil Ochs ”There but for fortune” (Phil Ochs). 1983 med hela trion. Kämpade för El Salvador och Nicaragua. Och 1986 för Sydafrika.
   1998 Farmworkers immigranter. Sjöng ”Deportees” med Tom Paxton. ”Stewball”, med känd i Sverige i Hollies version, är Woody Guthrie-traditionell.
   På scen med Pete Seeger ”Where have all the flowers gone”. Allsång.
   2004. Mary fick leukemi. Dog 2009. Peter Yarrow sjöng ”Sweet survivor” på begravning.
   ”Leaving on a jet plane” 1967 och ”Don't laugh at me” 1999.

DYLAN: Olle valde Bob Dylan i Nashville.




21 januari 2025
Speaking freely: TOM PAXTON (YouTube, 1 tim, 2001)
Regi: Nancy Rupp. Intervju.
   Tom Paxton föddes 31 oktober 1937. 64 år vid tillfället för intervjun..
   Plirande ögon. Vältalig och avslappnad på intervjun. . Kallas ”topical singer”. Ofta politiskt laddade egna låtar.
   Jämför med Pete Seeger och The Weavers inspelad live på julafton på Carnegie Hall. Tom var 19, Oklahoma-pojke, vid tillfället när han föll för Weavers.
   Gick på universitetet. Utbildade sig till skådespelare men kunde inte sjunga. Började skriva låtar. ”Marvelous toy” var den första.
   1961 Greenwich Village. Lånade gitarr av Jim McGuinn. Chad Mitchell trio.
   Politiska låtar och Woody Guthrie var inspirerande. Men Tom sjöng dåligt, tyckte han.
   Bob Dylan och Dave Van Ronk var två andra. Och Tom kunde en massa Woody-låtar.
   Hörde Dylans ”A hard rains gonna fall” första gången. Fantastisk!
   ”I was a a small potato” i sammanhanget. ”Postkommunist”. Det var låttare att skriva protestlåtar då. Civil rights moments.
   Tom sjöng ”Your shoes my shoes”.
   ”Det var sånger mer än business”. ”Whose garden was this” sjöng han, en fin låt.
   Att det var slut på Vietnamnkriget påverkade Phil Ochs och även Tom. Ny president Ronald Reagan var deprimerande. Tom gillade Jimmy Carter. Skrev om valet 2000 där George W Bush vann.
   Många skämsamma låtar.
   Han nämnde Ani DiFranco som en bra politisk låtskrivare. Gillade en gång Buddy Holly.
   Avslutning: ”The last thing on my mind”. Hans kanske mest kända och bästa låt.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Dylan och röstens förvandlingar” med Nathaniel Glasser Skog som gäst.




28 januari 2025
DEAN MARTIN: Kungen bland crooners (SvtPlay, 2021, 1:42)
Han var inte bara sångaren med whiskyglaset i handen. Han var också skådespelare tillsammans med Jerry Lewis, och underhållare i Rat Pack. Jon Hamm, Carol Burnett och Alec Baldwin berättar om Dean Crocetti, mannen som blev Dean Martin. Dean var inte så pigg på att visa sin privata sida, men han var också en varm familjefar. That's amore! Och whiskyglaset var fyllt av äppeljuice...
   Regi: Tom Donahue.
   Frankie Avalon är den förste som uttalar sig. ”En av 1900-talets största”.
Dean ville vara Frank Sinatra och Elvis Presley.
   Dean var en oerhört komplex människa.
   Alec Baldwin och Angie Dickinson uttalar sig.
   ”En vanlig kille från Steubenville (Stupidville)”.
   Sjöng vackert redan som ung. Som sexåring lärde han sig engelska.
   Började med boxning. Bröt näsan.
   Influerades av Bing Crosby.
   Cleveland 1941. Gifte sig med Elisabeth Betty McDonald.
   1946. Mötte Jerry Lewis.
   1947. Frank Sinatra med sin smäktande stämma.
   1949. Hollywood. 16 filmer.
   1949. LA. Fyra barn men Dean var aldrig hemma och Jeannie Bigger var nästa fru. Ett perfekt äktenskap. Första frun hade alkoholproblem.
   1950. Tv. Hans shower var som gjorda för tv. ”Memories are made of this”.
1956. Tröttnade på Jerry Lewis, en öppen konflikt. Till Lewis: ”I dig ser jag bara dollartecken”.
1957. Filmen The young ones med Marlon Brando och Montgomery Clift. Blev vän med Clift.
   Regissören Barry Lewinson uttalar sig om Rio Bravo 1959. Duett med Ricky Nelson. Bra låt.
   Dean började framträda solo. Hyllades i Vegas.
   Ratpack med Frank Sinatra och Sammy Davis Jr.
   Började spela golf. Blev kompis med John F Kennedy. Men inte med Sammy Davis Jr.
   Dean Martin Show nio år från 1965/66.
   Tv-profilen Dick Cavett uttalar sig.
   1970. Cathie Howe, tredje frun.
   Blev pillerberoende sista åren. Kunde inte sjunga. Depression när sonen Dean Paul omkom i flygolycka 21 mars 1987.
   1988. Ratpack reunion.
   1993. Slutade Dean Martin röka men cancer. Dog juldagen 1995.

DYLAN: Janne valde Om Basement Tapes. Legendary tales.




4 februari 2025
"CANDY MOUNTAIN" (1987, 1:31)
En kultfilmklassiker. En spelfilm regisserad av Robert Frank and Rudy Wurlitzer, med Kevin J. O'Connor, Harris Yulin och Tom Waits i huvudrollerna. Spelades in i New York City och Cape Breton, Nova Scotia, Filmen hade premiär på Locarno Film Festival 1987.
   Det var Franks tredje samarbete med den amerikanske fortfattaren och manusskribenten Wurlitzer.
   Filmen handlar om den problematiske gitarristen Julius Book som försöker hitta den legendariske gitarristen Elmore Silk och hans dyra ($20.000) gitarr. ”I don't wanna sell it, I wanna play it.”
   På vägen träffar han i små roller David Johansen (som här förmodligen spelar under sitt sitt alter ego-namn Buster Poindexter), som vill köpa gitarrerna, Tom Waits, som Elmores bror, punkaren Joe Strummer, Dr John i rullstol, som Elmores svärson, och Leon Redbone i andra roller.
   In the edge of nowhere, på Royal Hotel, hittade Julius Elmore och ett hav av gitarrer. I slutet av filmen bränner han upp alla sina fina gitarrer.
   Regi: Robert Frank/Rudy Wurlitzer
   En roadmovie med Julius Book i huvudrollen.
   Vi hittade filmen på en underlig udda väg och inte på YouTube.
   Tom Waits, som spelade Elmore Silks bror, spelade bangolf hemma.
   Julius spelar i ett band som heter Big Trouble.

DYLAN: Olle valde två korta ”A complete unknown”-relaterade YouTube-klipp: https://youtu.be/E6OmNcZIMu4?si=B1YMOdtSz9pE0GhE
Och Oscars/Academie talks


11 februari 2025
MICKEY JUPP: Kiss me quick, squeeze me slowly (DVD, 1994, ITV Anglia, 28 min)
Producer: Roger Deakin. Sändes 22 december 1994.
En gammal ITV-dokumentär från 1994, "Long distance romancer", är blott 25 minuter lång men sprängfylld med personliga intressanta detaljer. Vi får korta, tyvärr alltför korta, då aktuella och inspirerade livebilder där Jupp framför ett blixtrande band, med bland annat The Big Figure (Dr Feelgood) på trummor, och Tex Comer på bas levererar i låtar som "Switchboard Susan", "Don't talk to me" och "Brother doctor, sister nurse".
   Men framförallt får vi hans egna berättelser, några briljanta smakprov på låtar vid pianot bredvid inspelningsutrustningen eller på akustisk gitarr hemma, vackra naturbilder från omgivningen i Boot, på puben ett stenkast från hemmet, och ett ständigt tjatande om att han självkritisk är usel på både piano och gitarr. Men Wilko Johnson, som intervjuas, påstår motsatsen och är fylld av beundran för Mickey. "... is the best singer I've ever heard" tillägger han. Så sant.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”One more cup of coffee” med Elin Hall som gäst.




18 februari 2015
LED ZEPPELIN: Whole lotta rock (YouTube, 2019, 55:29)
Regi: Piers Garland.
   I nyintresset av historien om Led Zeppelin, till exempel biograffilmen ”Become Zeppelin”, hittade TisdagsAkademien en YouTube-dokumentär.
   Inledningen där Robert Plant säger: ”Jag är inte Peter Pan”.
   Citatet ”It was really real” beskriver musiken, Det här var inte hårdrock med 25 minuter långa gitarrsolon. ”Seroius music”.
   James Patrick Page bildade bandet när han var medlem i Yardbirds från juni 1966. Stora i USA. Enligt den här dokumentären bildades Led Zeppelin i januari 1968. 13 september 1968 spelade de på Inside Club i Stockholm under namnet Yardbirds och kvällen innan på Gröna Lund. Enligt ryktet New Yardbirds men enligt annonsen bara Yardbirds.
   Page var ju sedan många år populär studiogitarrist.
   Manager Peter Grant var tuff och arrogant. Pratade cockney-engelska. ”Fick man telefon från honom var det som ett samtal från Gud”.
   I USA 1968 hade psykedelisk rockmusik tagit över och det var tuff start för Led Zeppelin. ”Dazed and confusion” var första låt.
   John Paul Jones, bas, respekt för en multiinstrumentalist.
   Journalisten Tom Palmer förklarar.
   Terry Reid tackade nej till att bli sångare.
   John Bonham var en bombastisk trummis. Bluesbaserad med mycket rockpower. Behövde egentligen inte bastrumman.
   Led Zeppelin hade en familjeatmosfär. Intelligent Page.
   Oktobert 1968. New Yardbirds på Marquee. Beskrevs som ”rubbish” i England och hade svårt att få spelningar.
   Jämförelser med Cream som också spelade hård rock och blues.
   Nick Tauber förklarar.
   Men USA förstod. Atlantic-chefen Ahmet Ertegun förklarar.
   Kontrakt i december 1968. Spelade in första skivan utan kontrakt.
   Var ännu inte populära i engelsk press.
   Gjorde album, inga singlar och enligt Grant ville de inte vara med på tv.
   Först på andra albumet 1969 slog Led Zeppelin igenom. ”Whole lotta love” blev singel.
   Bonham blev som Keith Moon. ”Mad circus”.
   1970, tredje albumet blev lite mer akustisk.
   Fyra albumet, 37 miljoner sålda. ”Stairway to heaven”. Men ingen singel nådde Englandslistan...
   Septemb er 1980. Bonham dog. Kvävdes av sina egna spyor.
   Page & Plant fortsatte lite på egen hand.
   2007, reunion med sonen Jason Bonham på trummor.

DYLAN: Janne valde ”Thanks for giving a damn”-podden med Otis Gibbs. Om Dylans och Cashs relation.




25 februari 2025
COUNTRYLANDET Sverige, del 1 (SvtPlay, 59 min, 2025)
Countrymusik – snart hundra år gammal och kanske hetare än någonsin. Genom arkivklipp och nygjorda intervjuer ser vi hur den amerikanska countrykulturen tagit sig uttryck i Sverige, både förr och nu.
   Magnus Broni har rotat i arkiven, Svt och andras.
   Jill Johnson blir inte oväntat affischnamnet på den här serien.
   ”Countryintresset har inte varit större”.
   Cacka Israelsson och ”Gamle Svarten”, 1954. 70 år sedan.
   Countryboom i världen 2025.
   1981 tv på Cirkus. ”Country till folket”.
   Alf Robertson, Kikki Danielsson, Elisabeth Andreassen och Mats Rådberg.
   Bert Karlsson skrockar genom programmet: ”Det måste vara äkta”.
   Jämför Alf med David Ritschard som också finns med i programmet.
   Erika Jonsson och Ina Lundström berättar om sitt intresse för country.
   Alf upptäckte Bobby Bare och började översätta hans låtar till svenska. ”Han tjatade sig fram”. Hamnade hos orkesterledaren Mats Olsson och fick sitt första kontrakt. Hylands Hörna-historien att han 1967 inte fick plats i programmet men kom tillbaka. Och sjöng ”En femöres kola”.
   Kikki Danielsson fick nyckeln till Nashville av stadens borgmästare. Från dansbandet Wizex och dansband till country. ”Svajigt liv”. ”Alla andra har styrt mitt liv”.
Alf Robertson 1972 i Nashville, Tog stopp och levde på ingenting.
   Svensk kristen country blev ett begrepp. Curt & Roland evangeliserade. Björn Bjucke Alriksson i bild på munspel. Country Road nämns i sammanhanget men har ingen plats i övrigt.
   Curt & Roland spelade in i USA med gräddan av amerikanska countrymusiker.. Kristet budskap.
   Mycket arkivmaterial i programmet. Cowboyromantik.
   ”Yellowstone”, tv-serie som har betytt mycket.
   1984. Country på tv. 1970. Rank Strangers med en 22-årig Mats Rådberg på Hylands Hörna sjöng ”Early morning rain”.
   Ordet hästjazz nämndes efter 45 min.
   3 miljoner såg Hasse Andersson på tv. Kvinnaböske blev hans namn, ort i Skåne. Skåntry kallades musiken. ”Arrendatorns klagan” och Änglahund.
   Jill avslutade programmet med att säga att country har blivit töntifierat genom åren.

DYLAN: ”Bob Dylan goes electric” (Otis Gibbs)


4 mars 2025
A COMPLETE UNKOWN (Film bio Filmstaden, Örebro 27/2 2024, 2:20)
DEN ”TOTALT OKÄNDE” BOB DYLAN har tillägnats en film, en faktaspäckad, välgjord och omsorgsfull skildring av ett kort men viktigt kapitel i Dylans långa och mångsidiga karriär som artist. Det utspelar sig huvudsakligen i singer/songwriter-traditionens centrum, New York-kvarteren i Greenwich Village, under det tidiga 60-talet.
   Regissören James Mangolds film har hämtat sin titel från en textrad ur ”Like a rolling stone” som här råkar vara en kontroversiell slutpunkt på berättandet om Dylan från 1961 till 1965. Från den akustiska folkmusikperioden som soloartist, sjukt influerad av Woody Guthrie, till den elektriska utvecklingen som strax ska bli historisk med tidernas bästa kompband bakom sig, The Band. De åren är ju redan vida kända även i allmänna kretsar men får här en både bild-, musik- och historiemässig förklaring.
   Det här är en film som både genuina Bob Dylan-älskare och allmänt intresserade cineaster kan ta till sitt hjärta ty ”A complete unknown” har den underhållande musiken som sitt tydligaste tema.
   Mangold är ju en garant för att filmberättelsen om Bob Dylan ska tolkas på ett både professionellt och begåvat seriöst sätt. Han låg ju bakom filmen om Johnny Cashs liv, ”Walk the line”, för tjugo år sedan och lyckades där ”förvandla” Joaquin Phoenix till en trovärdig Cash. 29-årige Timothée Chalamet tolkar rollen som en 20-årig Dylan med samma dignitet och skicklighet, både musikaliskt där han sjunger och spelar på riktigt och pratar med samma nasalt släpande röst.
   ”A complete unknown” är redan en jublande kommersiell succé, med åtskilliga Oscars-nomineringar på sitt pluskonto, där den hittills relativt okände Chalamet får äran att personifiera 1900-talets...

/ Håkan

Biljett: The Rolling Stones 1973

THE ROLLING STONES Scandinavium, Göteborg 6 oktober 1973

Min första Rolling Stones-liveupplevelse med ett band som just hade firat 10 år(!) som grupp. Den europeiska turnén hösten 1973 följde upp albumet "Goat’s head soup”, inleddes i Österrike 1 september, och nådde Göteborg och Scandinavium 6 oktober för två konserter(!) samma kväll. Jag såg en men jag var inte överdrivet nöjd..

/ Håkan

Compilation: Mersey Beat 1962-64

"Mersey Beat 1962-64" (United Artists, 1974)

SEDAN HÖSTEN 1963, 3 NOVEMBER (”Dagen som förändrade mitt liv”) FÖR ATT VARA EXAKT, har Liverpool varit en liten speciell plats i mitt hjärta. Just åren runt 1963 var staden vid Merseyflodens mynning, i skuggan av Beatles genombrott, en smältdegel av engelsk pop.
   Det grundmurade intresset gjorde att jag på 70-talet skaffade mig (låt vara på rea: klisterlappen på omslaget, NK 27.00) den här samlingsskivan med uteslutande Liverpoolgrupper.
   "Mersey Beat 1962-64" är en genuin samlingsdubbelskiva, 34 låtar med 23 olika grupper/artister. Initiativtagare är Andrew Lauder som 1974 hade a&r-titeln på skivbolaget United Artists. Han hade jobbat på Liberty-etiketten innan och skulle senare få samma roll på profilstarka skivbolag som Radar, Demon och Silvertone. Lauder var också den som 1976 lanserade den prestigeladdade etiketten Rockfield/United Artists som under två år gav ut några mindre framgångsrika singlar.
   Lauder har valt ut materialet på skivan och har skrivit informationstext om varje grupp i en specialupplaga av den lokala musiktidningen Mersey Beat som bifogas skivan. Jag håller Lauder som en inflytelserik musikprofil. Därför märkligt att han på skivomslaget har stavat fel på låttitlarna ”Dizzy miss Lizzy”, ”Tricky Dicky”, förkortade ”Beechwood” och artistnamnet King Size Taylor när man jämför med originalskivorna.
   Det räcker att ha följt informationen om Beatles inledande år som liveband för att förstå att coverlåtar under de här åren var ett mycket viktigt komplement till det egna låtskrivandet. Just den detaljen blir väldigt tydlig på den här samlingen som till stor del omfattar covers som till 2/3-delar gavs ut på singel under 1962-1964.
   Det har tagit mig åtskilliga timmar i research och djupdykande ”utgrävningar” i den tidiga Liverpool-popens historia. Men jag har givetvis lyssnat också och, trots den låga kreativitetsnivån med en majoritet covers, imponerats mer än jag på förhand trodde.
   ”Mersey Beat 1962-64” är som synes utgiven på United Artists men låtarna är insamlade från em mängd olika engelska skivbolag som CBS, Pye, Decca, Polydor och Phonogram men inte det största av dem alla, EMI med alla underetiketter. Därför saknas de kanske allra största kommersiella namnen med Beatles i spetsen och Gerry & the Pacemakers, Cilla Black, The Swinging Bluejeans och Billy J Kramer strax bakom.
   EMI:s svar på United Artists-samlingen skulle komma nio år senare (1983) på dubbelalbumet ”Mersey Beat” med låtar som ”She loves you”, ”Ferry 'cross the Mersey”, ”I want to hold your hand” och ”Bad to me”. Både artist- och låtmässigt en starkare samling som också innehöll material från andra skivbolag där faktiskt flera är gemensamma med den här skivan.
   I brist på rejäl stjärnglans framstår nog The Searchers som det mest berömda gruppnamnet här. Istället för att välja några av gruppens tidiga listtoppar ”Sweets for my sweet”, ”Needles and pins” och ”Don't throw your love away” är det två ganska uttjatade och opersonliga covers som här får representera gruppen, ”Farmer John” och ”Twist and shout”. Och det ger ett tydligt tecken på den tidserans tyngdpunkt på covers på både scen och skiva.
   Och det finns fler nedslående exempel åt det hållet på skivan. Som den ganska färglösa Bobby Comstock-coverlåten ”Let's stomp” som får äran att vara signaturmelodi som både inleder och avslutar hela skivan.

MEN DET FINNS MATERIAL SOM HÖJER SIG ÖVER MÄNGDEN. Som exempelvis The Escorts, med den kommande Hollies-medlemmen Terry Sylvester, vars stämsång briljerar på den mindre kända coverlåten ”The one to cry”. Fast deras debutsingelversion av ”Dizzy miss Lizzy” hamnar givetvis i skuggan av Beatles. Och det gäller även i övrigt på kända Beatles-covers på skivan, ”Twist and shout”, ”Some other guy” och ”Money”.
   Precis som Beatles letade Liverpool-grupperna vid den här tidpunkten covers från Motown och här får vi höra ”Shake sherry”, ”Do you love me” (båda från The Contours repertoar), ”Money” och ”Beechwood 4-5789”. Faron's Flamingos version av ”Do you love me” släpptes på singel faktiskt före Brian Poole & the Tremeloes som dock blev den stora hitlåten.
   Originallåtarna är som sagt i stark minoritet på skivan men det finns en, The Mojos ”Everything's alright”, som beskrivs som en ”big hit” (klättrade som bäst upp på en 12:e-plats på Englandslistan i april 1964) och är en bra låt och en bra produktion. Studfiomusikern Jimmy Page spelar gitarr och bandets trummis var vid det här tillfället Aynsley Dunbar.
   Cilla Black finns som sagt inte med här men den kvinnliga manteln får här bäras ensam av Beryl Marsden och gör det med bravur med stark röst på Barbara George-låten ”I know”. Beryl skulle senare (1966) hamna i gruppen Shotgun Express tillsammans med bland andra Rod Stewart och Peter Green.
   Som tidig garagerock framför Kingsize Taylor (som han här stavas) den rockiga Solomon Burke-låten ”Stupidity”. Kanske är det den versionen som fick Dr Feelgood att spela in låten 1975 och ge hela albumet titeln ”Stupidity”. Kingsize Taylor & the Dominos spelade mycket i Hamburg på Star Club där även Beatles uppträdde under de tidiga 60-talsåren. Många år senare letade Ted Taylor, som han hette på riktigt, upp gamla liveinspelningar med Beatles som 1977 gavs ut på ett dubbelalbum, ”The Beatles live at the Star Club in Hamburg, Germany 1962”. Inspelad på en portabel bandspelare är ljudet under all kritik.
   Även Rory Storm & the Hurricanes låtar, från debutsingeln som gavs ut ett drygt år efter Ringo Starr lämnat gruppen, kan sorteras under garagerock-genren.
   Den här samlingsskivans äldsta inspelning, Howie Casey & the Seniors ”I ain't mad at you”, tillhör också topparna på skivan.
   Den mindre kända gruppen The Dennisons gav sommaren 1963 ut singeln ”Be my girl”, en av väldigt få originallåtar på "Mersey Beat 1962-64", är en bra men ganska snäll Beatles-doftande låt. Deras andra låt på samlingen, Rufus Thomas ”Walking the dog”, är inte oväntat betydligt tuffare och tillhör nog garagerock-genren. Shel Talmy producerade, utan cred, och ännu en gång spelade Jimmy Page gitarr på den låten.
   Min research om innehållet på skivan gav ibland förbluffande information. Som The Undertakers, där Jackie Lomax var sångare, version av ”(Do the) Mashed potatoes”, en singel-b-sida från sommaren 1963. Originalet gavs ut i december 1959 och var officiellt skriven av Dessie Rozier, en pseudonym för James Brown.


SIDE 1
Bill Harry – Introduction
Faron's Flamingos – Let's Stomp
The Merseybeats – Fortune Teller
The Searchers – Farmer John
The Big Three – Peanut Butter
Sonny Webb & The Cascades – Who Shot Sam?
The Undertakers – Everybody Loves A Lover
The Escorts – The One To Cry
Mark Peters & The Silhouettes – Someday
Kingsize Taylor & The Dominos – Stupidity

SIDE 2
Johnny Sandon And The Remo Four – Lies
Earl Preston & The T.T.'s – Thumbin' A Ride
Denny Seyton & The Sabres – Tricky Dickie
The Big Three – Some Other Guy
Rory Storm & The Hurricanes – I Can Tell
Beryl Marsden – I Know
Howie Casey & The Seniors – I Ain't Mad At You
Faron's Flamingos – Shake Sherry
Bob Wooler – Announcement
Lee Curtis & The All-Stars – Skinny Minnie

SIDE 3
The Shakers – Money
Sonny Webb & The Cascades – You've Got Everything
Freddie Starr & The Midnighters – Peter Gunn Locomotion
The Merseybeats – Really Mystified
The Dennisons – Be My Girl
Earl Preston & The T.T.'s – All Around The World
The Mojos – Everything's Alright
The Escorts – Dizzie Miss Lizzie

SIDE 4
Faron's Flamingos – Do You Love Me
The Searchers – Twist & Shout
The Big Three – I'm With You
Ian & The Zodiacs – Beechwood 4-5789
The Dennisons – Walking The Dog
The Undertakers – (Do The) Mashed Potatoes
Rory Storm & The Hurricanes – Dr. Feelgood
Lee Curtis & The All-Stars – Let's Stomp

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.