Tidigare blogginlägg

I min skivhylla: Badfinger

Postad: 2017-12-01 07:59
Kategori: I min skivhylla



BADFINGER: Straight up (Apple SAPCOR 19)

Release:
11 februari 1972
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Gary Wrights "Footprint" (1971) och David Brombergs "David Brombergs" (1972).

NÄR JAG IDAG EFTER DRYGT 45 ÅR återvänder till Badfingers tredje album är det en angenäm upplevelse. Nåja, jag har väl sporadiskt spelat skivan genom åren men aldrig så fullständigt koncentrerat som nu. Dessutom har jag nu grävt ner mig i historien runt bandet och skivan och jag har, erkänner jag nu, aldrig förstått fullt ut (har berättat några detaljer här) hur komplicerat inspelningsförfarandet var när "Straight up" blev till. Jo, jag har alltid känt till att George Harrison inledde och slutförde inspelningarna till fyra låtar och att sedan Todd Rundgren producerade resten av låtarna.
   Processen med nya albumet började med att Badfinger mellan januari och mars 1971 spelade in ett helt album som sedan refuserades av skivbolaget. Ambitionen var att spela in uppföljaren till bandets andra album, "No dice" (1970) som också resulterade i hitsingellåten "No matter what". Ännu en gång anlitade de teknikern Geoff Emerick som producent men det färdiga albumet förkastades alltså helt.
   Inför nyinspelningarna med George Harrison vid rodret som producent försvann hälften av låtarna från första inspelningen. Det var för övrigt George som inte hade godkänt de ursprungliga inspelningarna och ville nu själv övervaka och ta huvudansvar för materialet. Men efter fyra inspelade och slutförda låtar fick han på kort varsel ett mycket prestigefullt uppdrag: Att arrangera konserten till stöd för alla människor vid svältkatastrofen i Bangla Desh, "The concert for Bangla Desh", och drog sig därmed ur Badfinger-projektet.
   En ny producent engagerades, amerikanen Todd Rundgren, och med dagens perspektiv i bagaget måste jag anse att det beslutet var ganska vågat och nästan taget ur luften. Rundgren var visserligen en het up-and-coming-artist men också väldigt orutinerad, hade just släppt sitt andra soloalbum, haft en mindre singelhit med "We gotta get you a woman" men hade ingen stor erfarenhet bakom mixerbordet. Däremot skulle Rundgren under åren efteråt etablera sig som en mycket framgångsrik producent i de stora sammanhangen.
   På "Straight up" märker jag ingen avsevärd soundskillnad mellan de Harrison-producerade spåren och de som Rundgren ansvarat för. Inspelningarna har genomgående resulterat i ett uppenbart engelskt popsound och kopplingen till Beatles är påtaglig på många låtar. Faktiskt helt logiskt för ett band som sedan våren 1968, när de flyttade till London från Wales/Liverpool, helt naturligt levt i skuggan av The Beatles.
   I maj 1968 skrev Badfinger kontrakt som låtskrivare till Beatles-bolaget Apple Publishing och två månader senare skrev de även kontrakt som artister. Då gick de under gruppnamnet The Iveys men Paul McCartney tyckte att namnet Badfinger var roligare, hämtat från arbetsnamnet till låten "With a little help from my friends" som hette "Badfinger boogie" från början. Sedan skänkte Paul sin låt "Come and get it" till bandet som därmed fick sin första singelhit 1969

DET LÅTSKRIVANDE GRABBARNA I BADFINGER, Pete Ham. Joey Molland och Tom Evans, hade på kort tid skrivit ännu starkare material till nyinspelningen av albumet. Petes båda låtar, "Day after day" och "Baby blue", är klockrena singellåtar fast mitt i den berömda turbulensen på det då Allen Klein-styrda Apple släpptes bara den första, med Harrisons distinkta slidegitarr som läcker detalj, och blev som förväntat en hit. Med lite marknadsföring hade den tänkbara uppföljande singeln, powerpop-smittande "Baby blue", blivit en ännu större hit men skivbolaget hakade inte på den chansen. Just på den låten förstår jag att många bedömare placerade Badfinger i powerpopfacket.
   Övriga Harrison-producerade spår tillhör i flera fall albumets höjdpunkter, "Name of the game" (som också var planerad som singel) och "I'd die babe" medan "Suitcase" låter som en outtake från Beatles tidiga karriär. Pete Ham framstår som bandets klart lysande låtskrivare, både "Name of the game" och "Perfection" är ju härlig pop med några stänk vemod. Men Joey Mollands "I'd die babe" och "Sweet Tuesday morning" tillhör också topparna.
   Det var inte bara rörigt på skivbolagskontoret vid den här tidpunkten. Skivans omslagstext med låtordningen är också helt omkastad.
   Trots det musikaliskt lyckade resultatet med "Straight up" och den relativt kommersiella framgången med topp 10-singeln "Day after day" får jag känslan av att skivbolaget Apple inte satsade allt på Badfinger. Därför började kontakterna, efter den här skivan, att rinna ut i sanden. Det var ett förhållandevis bittert band som lämnade Apple och Pete Ham lyckades strax innan skriva ännu en perfekt poplåt med en vemodig sorgkant, "Apple of my eye", som släpptes på Apple när bandet redan skrivit kontrakt med Warner Bros.

/ Håkan

Gitarren är hans vapen!

Postad: 2017-11-29 07:54
Kategori: 80-talskonserter

NILS LOFGRENS SOLOKARRIÄR BLEV UNDER 80-TALET splittrad på grund av andra engagemang som gitarrist bakom de stora soloartisterna Neil Young och Bruce Springsteen. Han blev uppmärksammad E Street Band-medlem sommaren 1984 och under en sex veckor lång turnépaus, februari och halva mars 1985, spelade han in soloalbumet "Flip" som släpptes i juni samma år, bara några veckor efter Springsteens makalösa shower på Ullevi i Göteborg.
   2 oktober 1985 avslutades Born in the USA Tour med en konsert i Los Angeles och sedan blev E Street Band-medlemmarna lediga för egna arrangemang. Då passade Nils Lofgren på att turnera med ett eget band. En turné under november-december som inleddes i USA (start 2 november på Club Manhattan, Spring Valley, New York) och fortsatte sedan till Europa med en första spelning i Lund innan Stockholm, Oslo och Göteborg. Konserter i övriga Europa följde innan allt avslutades med många spelningar i England med avslutning i St Austell på Cornwall Coliseum 23 december.
   De båda konserterna på Hammersmith Odeon i London, 12 och 13 december, spelades in och gavs ut 1986 på livedubbelalbumet "Code of the road".
   Bandet Nils Lofgren omgav sig med innehöll både kända och nya ansikten. Hans bror Tom, på gitarr/keyboards/sång, hade till och från funnits vid Nils sida sedan tiden i gruppen Grin och basisten Wornell Jones hade medverkat på många skivor och turnéer med Nils.
   Larry Cragg, som även agerade instrumenttekniker, hoppade in och ut på konserten när han spelade gitarr, saxofon och keyboards. Övriga musiker var Steuart Smith: gitarr/keyboards/sång, och Johnny "Bee" Badanjek: trummor.
   Smith var vid den här tidpunkten ganska ny som musiker innan han började spela på skivor med Rodney Crowell och Rosanne Cash. Och har på senare år spelat i The Eagles. Rutinerade Badanjek spelade på 60-talet i Mitch Ryder & the Detroit Wheels, senare i grupper som Detroit och The Rockets






Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 1985.

NILS LOFGREN
Konserthuset, Stockholm 24 november 1985


Här kommer en senkommen betraktelse av Nils Lofgrens konsert på Konserthuset i Stockholm förra söndagen. Med distans och måttfullhet.
   Sedan 1981, då Nils var i Sverige senast som soloartist, har han varit här två gånger som gitarrist i Neil Youngs och Bruce Springsteens band. Två mycket uppmärksammade besök. Men publiken på ett fullsatt Konserthuset i Stockholm var huvudsakligen av samma gamla, stora och hängivna fans han har haft i Sverige i närmare tio år.
   Han blev den här söndagskvällen lika hyllad för sina senaste hits, "Secrets in the street" och "Flip ya flip", som för de tio år gamla Lofgren-klassikerna "Back it up" och "The sun hasn't set on this boy yet" och även för de rent odödliga Grin-låtarna "Like rain" och "Moon tears". Han framförde låtar från nästan alla sina sju soloalbum.
   Gitarren är hans instrument och vapen. Han hann med alla de klassiska knepen. Han spelade bakom ryggen och med tänderna men det kändes aldrig som publikfrieri. Nils är en showare som bjöd på sig själv i två timmar och en kvart med saltomortaler och våghalsiga läktarbesök.
   Hans gitarrspel var klassiskt klingande om än ibland lite långdraget. Men när vilda rocklåtar mixas med fulländade popmästerverk kan ekvilibristiska övertramp tillåtas.
   När han senare mot slutet av konserten gjorde en andlös, förödande vacker och definitiv version av "I don't want to talk about it" stod klockorna stilla ännu en gång.

Nils Lofgren: gitarr/keyboards/sång
Tom Lofgren: gitarr/keyboards/sång
Wornell Jones: bas/sång
Steuart Smith: gitarr/keyboards/sång
Johnny "Bee" Badanjek: trummor
Larry Cragg: gitarr/saxofon/keyboards

Trolig setlist:
Beggars Day
Secrets in the Street
Dreams Die Hard
Little Bit O' Time
Delivery Night
Across the Tracks
Goin' Back
Believe
The Sun Hasn't Set on This Boy Yet
Code of the Road
Moon Tears
Cry Tough
New Holes in Old Shoes
Like Rain
No Mercy
Anytime at All
Big Tears Fall
Empty Heart
Sweet Midnight
Rock 'n' Roll Crook
I Don't Want to Talk About It
Back It Up

Extralåt:
Flip Ya Flip

/ Håkan

MAXI12" #22: GEORGE HARRISON

Postad: 2017-11-27 07:54
Kategori: Maxi12"



GEORGE HARRISON
Got my mind set on you (Extended version)
Got my mind set on you
Lay his head

(Dark Horse, 1987)

NÄR GEORGE HARRISON SLÄPPTE DEN HÄR singeln i oktober 1987 var det hans första livstecken som skivartist på nästan fem år. En oväntat framgångsrik comeback också då "Got my mind set on you" med bara ett undantag, debutsingeln "My sweet lord", blev Harrisons största singelhit all time: etta i USA, tvåa i England. Huvudlåten var ett lika oväntat coverval, Rudy Clarks låt som James Ray gav ut som b-sida till en singel redan 1962 i ett storbandsarrangemang med en högröstad gospelkör som kännetecken.
   Clark, som regelbundet levererade låtar till vännen James Rays korta karriär som artist, skulle under 60-talet etablera sig som låtskrivare. Skrev bland annat "It's in His Kiss (The Shoop Shoop Song)" (Betty Everett), "Good lovin'" (Olympics och sedan en coverhit för Young Rascals) och "Everybody plays the fool" (The Main Ingredient). James Ray dog tragiskt tidigt 60-tal av en överdos.
   Harrison upptäckte låten "I've got my mind set on you" (som den hette i original) på albumet "James Ray" (1961). Förmodligen i samband med Beatles sju veckor långa engagemang på Star-Club i Hamburg april/maj 1962. Det var gruppens tredje besök i Hamburg när Rays låt "If you gotta make a fool of somebody" (också skriven av Clark) hamnade på Beatles liverepertoar.
   Harrison-singeln 1987 var första smakprovet på hans nya samarbete med producenten Jeff Lynne. Det var Dave Edmunds som hade introducerat dem för varandra. En vänskap som skulle vara resten av Harrisons liv fram till det postumt utgivna albumet "Brainwashed" (2002). Lynne var också producenten som var ansvarig när de båda John Lennon-låtarna "Free as a bird" (1994) och "Real love" (1995) restaurerades och gavs ut som nya Beatles-singlar.
   Efter det positiva albumet "Gone troppo" (1982), som kommersiellt dock blev en flopp, tog George alltså paus som skivartist men var ingalunda overksam som musiker, låtskrivare och filmbolagsägare. Tillsammans med kompisar som Gary Brooker ("Lead me to the water", 1982), Alvin Lee ("Detroit diesel", 1986), Mike Batt ("The hunting of the snark", 1986) och Ravi Shankar ("Tana Mana", 1987) var han pigg på att dyka upp i inspelningsstudion.
   I filmvärlden var George också engagerad under de här åren. Hans Handmade Films gjorde filmer som "Water" (1984) och "Shanghai Surprise" (1986) där George bokstavligen skrev låtar till soundtracken. Han skänkte dessutom en inspelning, Bob Dylan-skrivna "I don't want to do it", till "Porky's revenge"-filmen (1985) och arrangerade även hyllningskonserten till Carl Perkins samma år.
   "Got my mind set on you" var en efterlängtad försmak på det alldeles utmärkta "Cloud nine"-albumet som släpptes en knapp månad efter singeln och drogs med i framgångsvågen och blev Harrisons största albumhit sedan "Living in the material world". Vilket gjorde att ytterligare två singlar, "When we was fab" och "This is love", släpptes från albumet under 1988.
   Versionen av "Got my mind set on you" på maxisingel-a-sidan är som nämnts förlängd från 3:51 till 5:10. Ett mellanparti med ett udda gitarrsolo, kompakt Jeff Lynne-kör och saxofon-solo (Jim Horn) är orsaken. Den konventionella singelversionen, som också ingår på maxisingeln, är faktiskt några sekunder kortare än albumspåret.
   Tredje spåret på maxisingeln, "Lay his head", är en gammal exklusiv inspelning från april 1980. Vid den tidpunkten spelade George in ytterligare tre låtar, "Sat singing", "Tears of the world" och "Flying hour", planerade för albumet "Somewhere in England". Alla fyra låtarna refuserades av skivbolaget och ansågs inte tillräckligt kommersiella. Ingen av låtarna blev offentliga innan oktober 1987 när "Lay his head" släpptes på den här singeln. En mjuk nästan meditativ sång som kan sammanfatta George Harrisons intresse för det religiösa. Alla fyra låtarna släpptes senare i samband med bokreleaserna "Songs by George Harrison" (1988) och "Songs by George Harrison 2" (1992).

/ Håkan

Underhållande fredagskväll

Postad: 2017-11-25 21:26
Kategori: Konserter

Foto: Olle Unenge


Bilder: Carina Österling
LINDBOMS AKUSTISKA
Clarion Hotel, Örebro 24 november 2017
Konsertlängd: 21:06-21:50 och 22:10-22:56 (44+46 = 90 min)
Min plats: Sittande till höger 7 m från scenen.


MED BARA OBETYDLIGA KRAV PÅ FREDAGSUNDERHÅLLNING motsvarade konserten med Lindboms Akustiska, Lasse Lindboms trio, de lågt ställda förväntningarna. Det finns väl en rangordning bland landets alla coverband men jag tycker det här bandet bjöd på en blandning av originalitet och ren covertradition som just blev ren och skär underhållning och till full glädje både på scen och bland publik.
   Runt sig hade Lasse de båda gitarristerna och sångarna Micke Littvold och Patrik Lundström som tog för sig och levererade i de sångstarka ögonblicken. Lasse, med en god portion distans, förklarade hur framgångsrika hans kompanjoner varit i Melodifestivalen medan han själv hamnade sist.
   Den kommentaren fick mig att söka information i ämnet och det var väl inte riktigt sant. Littvolds låt "Stjärnorna", vinnarlåten 1994 framförd i duett mellan Marie Bergman och Roger Pontare, fick vi naturligtvis höra live och Patrik Lundström var på 90-talet medlem i Blond när Stephan Bergs "Bara hon älskar mig" vann uttagningen 1997 och det är ju en schlager som sitter fint även en coverkväll. Vi saknade bara Stephan Berg i publiken.
   Lindbom själv har varit med ett antal gånger i Melodifestivalen. han har visserligen aldrig vunnit men inte varit så misslyckad i det sammanhanget. Hans Landslaget kom sjua 1975 med "Den gamla jukeboxen" och "Sommarn '65" 1977 slutade trea. På egen hamnade Lasse på 8:e-plats 1980 med Per Gessles låt "För dina bruna ögons skull" och som medlem i kvartetten Lindbom, Bark, Ådahl & Stolt blev de sist 1995 med "Följ dina drömmar". I fredagskväll fick vi dock inga exempel på de låtarna.
   I konsertens första set fanns de uppenbara och autentiska låtarna med, från gruppen Landslagets repertoar, plus de klassiska låtarna som Lindbom varit inblandad i som producent. Då fick vi inte så överraskande smakprov från Marie Fredrikssons första singel, "Ännu doftar kärlek" som Lasse var med och skrev, och Ulf Lundell-låtarna "Rialto" och "Rom i regnet". "Rialto", i en allmängiltig trubadurversion i texmex-inspirerat stuk, saknade väl den där riktiga personligheten men de akustiska gitarrerna klingade fint i "Rom i regnet".
   I första set, med enbart svenska låtar, framfördes även Bernt Stafs fantastiska "Familjelycka" utan att jag riktigt förstod kopplingen till Lindbom men det var en fantastiskt fin version vi fick.
   Andra set handlade nästan uteslutande om utländska covers, låtar i genrer som uppenbart influerat Lindbom i hans långa karriär med artister som Eagles ("Peacful easy feeling" var en konsertens höjdpunkter), Crosby Stills Nash & Young, Simon & Garfunkel ("The boxer" var ju helt lysande) och Cat Stevens.
   Där förekom också låtar av Beatles ("Hey Jude") och Queen (Don't stop me now") och just då degraderas Lindboms Akustiska till ett klämkäckt och konventionellt coverband.
   Det för övrigt engelska setet innehöll. givetvis en månad innan jul, "Tänd ett ljus", Triads oförglömliga jullåt från 1987. Men slutet var berusande med "Twist and shout", med anekdoten om det femte skriket, och sedan förlängd med en sekvens från ABBA:s "Does your mother know".

/ Håkan

I min skivhylla: Poco

Postad: 2017-11-24 07:53
Kategori: I min skivhylla



POCO: Rose of cimarron (ABC ABCD 946)

Release:
26 maj 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pocos "A good feelin' to know" (1972) och The Pogues "Rum sodomy & the lash" (1985).

PLÖTSLIGT DRABBADES JAG AV DJUP NOSTALGI, som av naturliga skäl ofta händer när jag slumpartat bläddrar bland vinylskivorna, och hamnade i en djungel full av amerikansk 70-talscountryrock. Det ena gav det andra och bordet fylldes av skivor med Firefall, Herb Pedersen, Fools Gold, Batdorf & Rodney, Silver, Souther-Hillman-Furay Band och Funky Kings. Kanske inte just i den ordningen.
   Det existerar naturligtvis fler countryrockskivor i samlingen men när jag nådde till ovannämnda Poco-skiva tog den spontant spirande fantasin slut. Jag hade hittat albumet som gjorde mig intresserad att återupptäcka en över 40 år gammal skiva, och samtidigt närmare granska den intressanta historien om kanske världshistoriens första countryrockband, där det egentligen bara var titellåten som var mig riktigt bekant och så gott som oförglömlig.
   Jag kan väl som parentes nämna att majoriteten av albumen med de ovannämnda grupperna/artisterna föll mig inte omedelbart på läppen så här 40 år efteråt. Några var helt okej (Fools Gold och Funky Kings), några för snälla och smeksamma (Silver och Batdorf & Rodney) och några blev aspiranter för min kategori "I min skivhylla" (Herb Pedersen och Firefall) medan de inledande jazzrockiga låtarna på Souther-Hillman-Furay-albumet "Trouble in paradise" släckte tålamodet snabbt.
   Men det var ändå lustigt att konstatera att skivorna jag spontant plockade ur vinylhyllan, med hopp om bra countryrockskivor, i många fall var utgivna 1976, så även dagens huvudtema. Jag trodde spontant att den amerikanska countryrocken hade sin kulmen några år tidigare och hade jag tvingats gissa ett datum hade jag nog nämnt hösten 1972 när Eagles släppte sitt debutalbum. 1976 hade ju Eagles utvecklats eller förvandlats till ett mer eller mindre arenarockband.
   Poco får väl ändå anses ha startat vågen av countryrockband redan hösten 1968 och nästan exakt samtidigt som Byrds gav ut sitt countryklingande album "Sweetheart of the rodeo". Poco blev därmed på sätt och vis föregångare i den countryrocktradition som skulle blomstra några år senare. Med exempelvis just Eagles framfart. En naturlig och logisk fortsättning.
   Poco tillhör ju raden av klassiska grupper som bildades redan i slutet på 60-talet ur spridda rester från andra band, i det här fallet Buffalo Springfield (Jim Messina och Richie Furay), Boenzee Cryque (Rusty Young och George Grantham) och The Poor (Randy Meisner). En klassisk konstellation som bara existerade i drygt ett halvår men redan här ser man vad framtiden bär i sitt sköte. Meisner var förste man att hoppa av för att börja spela i Rick Nelsons Stone Canyon Band och sedan hamnade han i Linda Ronstadts kompgrupp där fyra man bröt sig ut och bildade Eagles.

EFTER MEISNERS UTTRÄDE FORTSATTE POCO som kvartett i knappt ett år innan Timothy B Schmit (ännu ett känt namn med framtida Eagles-koppling) tog över basgitarren och bandet existerade i nästa berömda sättning i nio månader innan Messina hoppade av och blev duo med Kenny Loggins. Paul Cotton ersatte och nästa stora låtskrivarprofil hade därmed anlänt. Till ett band vars ständiga medlemsförändringar blev en lång följetong.
   Innan även nästa originalmedlem hoppade av, Furay, i september 1973 kunde bandet i nästan tre år, en period som måste beskrivas som Pocos kreativa höjdpunkt, bygga upp sin dignitet på allvar just när den allmänna countryrockvågen växte som mest. Det resulterade i tre starka album, "A good feelin' to know" (1973) har jag också ett gott förhållande till, innan bandet cementerades som kvartett i många år som alltså inkluderar "Rose of cimarron"-skivan.
   Poco blev lite bortglömda under de här åren i mitten på 70-talet, i alla fall hos mig, så när recensionsexemplaret av "Rose of cimarron" ramlade ner på mitt bord blev jag överraskad, både musikaliskt och över att bandet fortfarande var i stånd att leverera ett starkt album. Utan varken gruppnamn eller albumtitel på omslaget (se bilden ovan) var skivan visuellt anonym (men jag misstänker att den distribuerades med tunn genomskinlig plast utanpå där klisterlappar säkert berättade om innehållet).
   I min recension framhöll jag just då den 6:42 långa titellåten och jämförde med Eagles "Lyin' eyes". Därför har mitt minne aldrig glömt låten, som på skivan för övrigt ligger som låt 1 på sida 1. En placering som också inneburit att det övriga materialet på skivan under åren har hamnat i minnets bakvatten och eventuella kvalitéer är förträngda. Som det är läge att påminna om nu.
   1976 hade Rusty Young och Paul Cotton utkristalliserats som bandets huvudsakliga låtskrivare där Schmit spelade en mindre roll. Ingen skrev dock låtar ihop med någon annan och i stort sett fick Young och Cotton varsin skivsida att breda ut sina respektive låtar. Fyra kompositioner var med Schmits två bidrag psykologiskt placerade mittemellan. Lite överraskande är Cottons låtar mer countryfierade än Youngs fast deras musikaliska bakgrund är det motsatta.
   Rusty Young har skrivit den formidabla titellåten, spelar elegant både mandolin, banjo och dobro, som alltså sträcker ut sig i närmare sju minuter utan att bli det minsta upprepande eller händelsefattig. Det är väl snarare så att det 90 sekunder långa avslutande partiet med elgitarrsolo, maffigt stråkarrangemang och en omotiverad flygel knappast känns nödvändiga. Där går kreativiteten över gränsen till det överambitiösa. Mannen bakom stråkarrangemanget och flygeln, nu Tom Sellers, var för övrigt producent och arrangör till ovannämnda Batdorf & Rodney- och Silver-skivor och säkert skyldig till de albumens snälla och tama uttryck.
   På Poco-albumets andrasida kontrar Paul Cotton med sitt ståtliga bidrag, "Too many nights too long", som nästan tangerar styrkan hos "Rose of cimarron". Akustiskt klingande gitarrer, fiol och mandolin i arrangemanget och sedvanligt flerstämmiga röster avslöjar countryrockens innersta kärna.

/ Håkan

Tributes: Charlie Rich

Postad: 2017-11-22 07:57
Kategori: Tribute-skivor

"Feel Like Going Home (The Songs of Charlie Rich)" (Memphis International, 2016)

DEN HÄR TRIBUTESKIVAN ÄR MER en hyllning av låtskrivaren Charlie Rich än något annat. Alla låtarna utom en är dessutom inspelad i den legendariska Sun-studion i Memphis. Där har de uppdaterat Richs låtkatalog på ett bra och respektfullt sätt. Studion är liten och begränsad så det har aldrig varit fler än fyra musiker där samtidigt vilket håller tolkningarna på en respektfull nivå.
   Jim Lauderdale, vanligtvis från country/americana-genren, gör en ganska påtaglig och överraskande tuff, bluesig variant på pianoklassikern "Lonely weekends" vars arrangemang har mer gemensamt med "Shakin' all over" än country och piano.
   Lauderdales namn känner jag till innan den här skivan, liksom Will Kimbrough, Shooter Jennings och sonen Charlie Rich Jr, men i övrigt är det många nya namn som tolkar Rich-låtarna. Men det är de ovannämnda kända artisterna som gör mest intryck på mig. Men även Keith Sykes, i duett med Grace Askew, gör en uppdaterat stark version av "Everything I Do Is Wrong".
   Kimbrough gör en underbar version av en av musikhistoriens bästa dagen efter-låtar, "Sittin' and thinkin'", där han med lätt sprucken börjar sjunga "I've got loaded last night on a bottle of gin...". Country i sin bästa och avskalade form.
   Sonen Charlie Rich Jr får äran att "tolka" rock'n'roll-dängan "Break up" med ett våldsamt pianospel som den värsta Jerry Lee Lewis (som spelade in låten först) men är ändå inte så långt från originalet. Men Shooter Jennings "Rebound" har blivit en fullvuxen och elektrisk rocklåt utan direkt koppling till Charlie Richs egen 1959-inspelning
   Materialet till den här skivan, som inte har något gemensamt med senare hitlåtar som "The most beautiful girl" eller "Behind closed doors", är huvudsakligen hämtat från åren runt 1960 men är inte alls så rock'n'roll-dominerad som en lekman som jag trodde. Mellan de snabba svängiga låtarna balanserar balladerna upp rytmen på hela tributeskivan.
   Den i original snälla pianoballaden "Time and again", en av två låtar här som Rich inte har skrivit själv, har Susan Marshall uppgraderat till en rykande gospellåt. Och välsjungande Holli Mosleys "Who will the next fool be" är mer kraftfull långsam soul än något annat.
   Munspelsblueslåten "Don't Put No Headstone on My Grave", här med kraftfulle sångaren Johnny Hoy, drar också ned tempot men inte energin på skivan när han försöker tolka Esther Phillips originalinspelning av låten, långt innan Charlie Rich sjöng in den.


1. Jim Lauderdale: Lonely Weekends
2. The Malpass Brothers: Caught in the Middle
3. Juliet Simmons Dinallo: Whirlwind
4. Will Kimbrough: Sittin' and Thinkin'
5. Susan Marshall: Time and Again
6. Charlie Rich, Jr.: Break Up
7. Holli Mosley: Who Will the Next Fool Be
8. Shooter Jennings: Rebound
9. Anita Suhanin: Midnight Blues
10. Preston Shannon: Easy Money
11. Johnny Hoy: Don't Put No Headstone on My Grave
12. Keith Sykes w/Grace Askew: Everything I Do Is Wrong
13. Kevin Connolly: Feel Like Going Home

/ Håkan

MAXI12" #23: THE MEN THEY COULDN'T HANG

Postad: 2017-11-20 07:52
Kategori: Maxi12"



THE MEN THEY COULDN'T HANG
Shirt of blue (Full version)
Johnny come home
Night to remember
Whiskey with me giro
Scarlet ribbons

(MCA, 1986)

OCH NU ÖVER TILL NÅGOT HELT ANNAT där både gruppnamnet och huvudlåten på dagens maxisingel är based on a true story. Jag hade under den sena delen av 80-talet ett litet "kärleksförhållande" med The Men They Couldn't Hang, blev under några år nitisk samlare av folkpunkgruppens skivor, och har också skrivit om kvintetten i åtskilliga artiklar på Håkans Pop. Eller förkortningen TMTCH som jag i fortsättningen mest kommer att referera till i den här texten.
   Det ganska uppmärksammade gruppnamnet baseras på en mytomspunnen händelse i verkligheten som förresten ett annat mycket tidigare engelskt folkrockband, Fairport Convention, gjorde ett helt album om 1971, "John Babbacombe Lee".
   John Lee från Babbacombe, en ort längs den Engelska kanalen i närheten av Torquay, åtalades 1885 för mordet på sin arbetsgivare Miss Emma Keyse. Lee bedyrade sin oskuld, och än i dag tvistar de lärde, men dömdes till döden genom hängning. När straffet skulle verkställas och falluckan på schavotten öppna sig strejkade den grymma mekanismen på ställningen - tre gånger i rad! Lee undkom alltså döden och dödsstraffet ändrades till livstids fängelse. Historien om Mannen Som De Inte Kunde Hänga uppmärksammas än idag.
   Singeln i fokus på dagens maxisingel, "Shirt of blue", är en historia på tidsmässigt närmare håll. Texten, som skrevs av bandets gitarrist Paul Simmonds, har sitt ursprung i den kontroversiella och känsloladdade gruvarbetarstrejken i England mellan 1984 och 1985. Simmonds har skrivit om en arbetarklassgrabb som sviker sina ideal och rötter när han går med i poliskåren som ofta var brutal i sin behandling av de strejkande arbetarna. I nästan exakt ett år pågick den brittiska gruvarbetarstrejken. Det var ett år av hårda politiska motsättningar och våldsamma sammanstötningar, men det var också ett år av kampvilja.
   Jämförelser mellan TMTCH och The Pogues har under åren varit ofta förekommande. Parallellerna var så många. Båda banden hade kopplingar till Elvis Costello och båda banden hade inledningsvis en kvinnlig basist. Pogues ansågs nog då vara ett röjigare och mer respektlöst band och TMTCH ett mer välkammat och poppigare band. Men textmässigt var det faktiskt ofta tvärtom.

TMTCH TOG OFTA POLITISK STÄLLNING I SINA texter och i det traditionella materialet gruppen tog upp fanns ofta rebelliska undertoner. De flesta medlemmarna i det band som 1984 tog sig namnet The Men They Couldn't Hang kom från punkkretsar, i band som Nipple Erectors och Catch 77. Men musikaliskt utvecklades bandet med åren mot lite mer kommersiella arrangemang och material med hitpotential. Fast utan att nå några höjder på topplistorna i England. Av de sex singlarna som TMTCH släppte mellan 1986 och 1989 nådde den bästa ("The colours") en 61:a-plats...
   "Shirt of blue" var väl den första rejäla satsningen på ett klatschigare sound för gruppen utan att tappa den personliga touchen. Nytt skivbolag, stora mäktiga MCA, och en ny skivproducent, etablerade Mick Glossop, skulle öppna dörren till de stora scenerna. Och musikaliskt hade "Shirt of blue" klara möjligheter att göra TMTCH känt för den bredare publiken. Från samma aktuella album, "How green is the valley", släpptes tre singlar och som bäst ("Gold rush" och "Ghosts of Cable Street") nådde de runt 90:e-placeringar medan "Shirt of blue" missade helt. Trots producentframgångar med The Records, The Skids, Magazine och Waterboys lyckades inte Glossop den här gången.
   På maxisingeln presenteras "Shirt of blue" som "Full version" men är i stort sett identisk med albumversionen (möjligen tre sekunder längre...) men arrangemanget med Bobby Valentinos framträdande fiol är klockrent vackert.
   Den så kallade b-sidan på maxisingeln var genomgående liveinspelad, på ett livligt Electric Ballroom 19 november 1985, med tre låtar från gruppens första album "Night of a thousand candles". Plus en ännu livligare version av "Whiskey in the jar" som de lite skämtsamt döpt om till "Whiskey with me giro". Är det något jag minns tydligt från min första konsertupplevelse med TMTCH på Dublin Castle i januari 1985 så är det deras version av den sistnämnda coverlåten vars refräng "Whack for my daddy, oh/Whack for my daddy, oh " förföljde mig efter konserten genom hela Londons tunnelbanesystem till hotellet i Bayswater.

/ Håkan

I min skivhylla: The Moonlighters

Postad: 2017-11-17 07:50
Kategori: I min skivhylla



THE MOONLIGHTERS: Rush hour (Demon FIEND 10)

Release:
1983
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan Eve Moons "Eve Moon" (1981) och Christy Moores "Voyage" (1989).

DET ÄR INTE DIREKT ETT ALBUM MED Lasse Holms favoritband från 60/70-talet, med samma namn, som jag lite spontant plockat ur vinylhyllorna. Nej, det här är något mycket, mycket mer intressant och det visade sig, när jag spelat igenom skivan, att den motsvarade alla högt ställda förhoppningar. Ja, nästan som en dröm - en otroligt rolig och stark platta. Jag köpte skivan i april 1985, enligt prislappen £5.79 på Virgin Records i London. Det var väl främst producentnamnet Nick Lowe som drog blickarna till sig den gången och jag tror inte att jag tidigare har lyssnat så koncentrerat som nu och det betalar sig. Jag upptäcker nu en kolossal potential i detta amerikanska band och deras repertoar.
   Som nästan alltid finns det en historia bakom en utmärkt skiva med ett intressant band. Den här är lång, ber om ursäkt för ännu en flödande och omfattande berättelse, startar delvis tidigt på 70-talet i den engelska pubrockens ungdom. Jo, ni hörde rätt: I England blev tre amerikanska sångare och musiker i bandet Eggs Over Easy inspirationskälla för den våg av sinsemellan olika engelska band som runt 1970 och åren därefter skulle starta upp. Brinsley Schwarz, Bees Make Honey, Kilburn & the High Roads, Ace, Ducks Deluxe, Chilli Willi och Winkies är bara några namn som fick sin musik sorterad under pubrockbeteckningen.
   Will Birch har i sin utmärkta bok "No sleep till Canvey Island", om det engelska pubrockfenomenet (men han har helt oförklarligt missat namnet Mickey Jupp...), fascinerat beskrivit detaljer när trion Eggs Over Easy hamnade i London hösten 1970, Planen var att spela in en skiva med Chas Chandler som producent. Chandler, som också var manager, fick akut andra problem när hans artist Jimi Hendrix dog och intresset för Eggs Over Easy svalnade något.
   Det tomrummet tvingade Eggs Over Easy att under tiden leta spelningar och förstod att pubar, där levande jazzmusik ofta regerade, var utmärkta spelställen. Trion började spela där i liten skala för att sedan få fler och fler engagemang. Dave Robinson, då manager för Brinsley Schwarz, upptäckte Eggs Over Easy och de båda banden hade plötsligt gemensamma kontakter. Brinsleys Nick Lowe var mäkta imponerad av det amerikanska bandets sound och repertoar som vid den här tidpunkten omfattade 100 låtar (50 original/50 covers).
   Brinsleys följde sina amerikanska kollegors exempel och började spela på pubar och snart följde en massa andra engelska band med i den utvecklingen när USA-trion Eggs Over Easy hade öppnat dörren.
   Efter ett händelserikt år i England, där dock Chandlers påbörjade albuminspelningar skrotades, tvingades Eggs Over Easy återvända till USA där deras amerikanska manager lyckats ordna ett skivkontrakt för ett album ("Good 'n' cheap") som producerades av den legendariske rock'n'roll-gitarristen Link Wray.
   Ungefär samtidigt, 1971/72, frilansade en av bandets medlemmar, Austin DeLone, i det Jefferson Airplane-besläktade bandet Grootna som spelade i den då så populära jazz/rock/soul/pop-genren. Under pseudonymen Slim Chance (!) var han medlem i gruppen som kompgitarrist och sångare men bidrog också med ett flertal låtar på bandets album "Grootna" (1972).

DET VAR FÖRRESTEN SOM LÅTSKRIVARE AUSTIN DELONE (visst är det ett vackert namn?) sökte sin lycka i Los Angeles redan på 60-talet. Skrev faktiskt singeln, "One for one", som Linda Ronstadt spelade in 1967, då som medlem i Stone Poneys.
   Nåväl, 1972 som medlem i Eggs Over Easy knöt DeLone kontakter med gitarristen Bill Kirchen som då och flera år framåt spelade i Commander Cody & his Lost Planet Airmen men fröet på ett framtida gemensamt band föddes där och då men skulle inte bli verklighet förrän tio år senare i The Moonlighters.
   Först skulle DeLone och hans kompanjoner i Eggs Over Easy, Brien Hopkins ("Brien" stavas just så...) och Jack O'Hara, efter några lågt profilerade år 1976 spela in en egenproducerad singel med den minst sagt lustiga titeln "I'm gonna put a bar in the back of my car (& drive myself to drink)". Den låten, skriven av DeLone och Hopkins, skulle faktiskt komma att återanvändas 1983 på dagens huvudtema, The Moonlighters-albumet. Just singelinspelningen från 1976 gavs ut 2006 som bonusspår på återutgivningen av Eggs Over Easys första album. Men titeln hade då förkortats till det något seriösare men inte fullt lika spektakulära "Bar in my car".
   1975 hade Kirchen börjat tona ned sin roll i Commander Cody-bandet och såg fram mot en egen skapelse, första upplagan av The Moonlighters. Med sju man i bandet, som spelade både steelguitar, fiol och saxofon, liknade soundet det stora Cody-bandet. Bandets första album, "The Moonlighters" (1977), producerades av Jack Richardson (The Guess Who och Alice Cooper) men saknade låtar av den annars så flitigt låtskrivande Kirchen.
   Några medlemsförändringar gjorde att bandet 1978 innehöll 3/4-delar av det Moonlighters som 1983 spelade in "Rush hour". DeLone saknades långt in i bandets historia, 1981 gav originaltrion i Eggs Over Easy ut ännu ett album ("Fear of frying") med elva egna låtar. Men några år in på 80-talet blev samarbetet med Kirchen äntligen realitet när det nu slimmade bandet, kvartetten Kirchen, De Lone, basisten Tim Eschliman och trummisen Tony Johnson, började se en framtid tillsammans. Alla började skriva låtar, tillsammans och var och en för sig, ambitionen var i första hand att materialet skulle passa till Rockpiles nästa skiva innan de snopet fick ett meddelande från Nick Lowe: “Dear hero o’ mine. There’s not many of us left…”. Rockpile hade splittrats men Lowe erbjöd sig att producera Moonlighters nästa skiva i London...
   Det projektet resulterade alltså i "Rush hour" och det var genom Lowe som inspelningarna hamnade på den engelska skivetiketten Demon, som Lowe tillsammans med Jake Riviera och Elvis Costello hade startat 1980. Albumet gavs sedan aldrig ut i USA.

MED MOONLIGHTERS GODA INTENSTIONER ATT skriva för ett så begåvat band som Rockpile låter materialet inte överraskande kvalitetssäkrat. "Rush hour" är en genial balansgång mellan liveanpassad rockmusik, ett par soulinfluerade låtar, ren och skär Nick Lowe-pop och gammal rock'n'roll. Så gott som hundraprocentig underhållning. Däremot blir jag överraskad när jag lusläser etiketten och finner att det inte är varken Kirchen eller De Lone som dominerar låtskrivandet, det gör nämligen basisten och trummisen med den äran.
   Låttiteln "I'm gonna put a bar in the back of my car and drive myself to drink".(nu utan parentes) har fångat mitt öga många gånger när jag genom åren har sneglat på "Rush hour" i skivhyllan. Den är kanske musikaliskt inte en av de mest framträdande låtarna, i ett nästan rapliknande arrangemang, på skivan men har sin uppenbara charm.
   En annan originallåt, den rockabillytajta "All tore up", fanns på skiva flera år innan "Rush hour". Bekantingen Commander Cody spelade in låten redan 1980. Förutom de två Iåtarna innehåller albumet åtta originallåtar och två covers som utgör en stabil grund till en osedvanligt stark skiva. Båda coverlåtarna kom faktiskt att spela roll i Nick Lowes fortsatta karriär.
   "Soul cruisin'" skrevs av Kalifornien-låtskrivaren Joe New, vars låtar har spelats in av både John Mellencamp, Levon Helm och New Riders Of The Purple Sage, och inledde konserterna när Lowe 1983 turnerade med John Hiatt och Paul Carrack. Sjöngs då av Carrack och låten finns ofta med i hans liverepertoar.
   Rock'n'roll-dängan "Seven nights to rock", Moon Mullicans legendariska singellåt från 1956, har med åren blivit en livefavorit på många artisters repertoar, från Refreshments till Bruce Springsteen, och dök också upp på Lowes album "The rose of England" (1985).
   Men det är givetvis de åtta originallåtarna som avgör min bedömning att "Rush hour" är en alldeles för bortglömd klassiker bland alla 80-talsskivor. Exempelvis är "World to lose" den bästa Nick Lowe-låt som han inte själv har skrivit, det har nämligen trummisen i detta anmärkningsvärda band gjort. Det är bara en av alla höjdpunkter på skivan.
   Med tanke på att Moonlighters hade som mål att skriva låtar till Rockpiles andra album så är "Rush hour", banne mig, ett bättre Rockpile-album än "Seconds of pleasure".

/ Håkan

Lundell-kväll inbäddad i skimrande skönhet

Postad: 2017-11-15 07:52
Kategori: 90-talskonserter

25 OKTOBER 1996 SLÄPPTE ULF LUNDELL ännu ett dubbelalbum, "På andra sidan drömmarna", men skivan följdes inte upp med turné förrän våren 1997, då med ett rekordstort band inklusive blås och körtjejer.
   Turnépremiären inträffade i Göteborg 31 januari och Karlskoga-konserten 12 april, som jag fick uppleva, var turnéns nästa sista spelning. Turnéfinalen var dagen efter i Falun.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/4 1997.

ULF LUNDELL
Nobelhallen, Karlskoga 12 april 1997

21 år på scen och Ulf Lundell skriver ständigt nya, fräscha blad i sin gränslöst framgångsrika karriär.
   I lördags med en konsert av sedvanlig Lundell-proportion som klockade in på rekordlånga fyra timmar inklusive kort paus. Den längsta Lundell-konsert jag någonsin har upplevt.
   Kvalitet kan aldrig mätas i kvantitet. Men lördagskvällens konsert bjöd onekligen på mer. Inte bara av musik, som elegant pendlade mellan snygga ballader och rejäla rockrökare, utan också av geniala mellansnack och suddiga illustrationer på film.
   Det är uppenbart att Ulf Lundell aldrig har trivts bättre framför en publik. Han var avslappnad, spontan och helt naturlig när han mötte mothugg i publiken, berättade om tillståndet i landet och i vanlig ordning mot slutet piskade upp den redan höga stämningen till närmast orkan.
   Inledningen med "Natt", inspelad på band (demo?) till filmbilder, och avslutningen med "Rialto", stämningsfull som alltid, lät som ett helnostalgiskt scenario.
   I verkligheten var konserten i allra högsta grad nutid. Med en repertoar som byggde på senaste skivan och däremellan några "hits" från förr.
   Dessutom har bandet nu expanderat med en blåssektion som betydde mycket i de nya låtarna och gav ny vinkel åt de gamla. Och tjejkören, Ebba Forsberg och Eva Axelsson, som sjöng älskvärt men så stundtals uttråkade ut, var också betydelsefull fast Lundell numera tenderar att sjunga bättre och bättre för varje turné.
   Lundell-publiken är ett märkligt släkte som inte bara har klassiker i medvetandet utan också ständigt uppdaterar sin idol låtskatt. Och som vid upprepade tillfällen i lördagskväll gick i taket inför bara några månader gamla låtar.
   Allsången var påtaglig många gånger i Nobelhallen. Inte bara hos 45-åringarna, som Lundell tyckte sig upptäcka på läktaren, utan även hos ungdomen med ring i örat och hennafärgat hår.
   Konsertens första avdelning såg på pappret ut att bli en högexplosiv inledning, "Den natt som aldrig dagas", "Chans" och "Gott att leva", men var mer sammanbiten, ruffig och (kors i taket!) bitvis seg.
   Nya balladmästerverket "Skandinavien", alltid underbara "Danielas hus" och en nyarrangerad "Rom i regnet" gjorde sitt för att lätta upp men det lyfte inte riktigt. Inte ens under den påtagligt Neil Young-influerade "Låt dom prata".
   Men efter pausen steg tempot, repertoaren blev en lyckad balansgång mellan gammal och nytt och den långa vägen till final var pardonlös och suverän.
   Där "Du har ett jobb" och "Förlorad värld" piskade upp. "Aldrig så ensam", en suggestiv "Bente" och en som alltid allsångsfylld "Hon gör mig galen" bjöd på de sympatiska vibrationerna. Före de sista låtarna, ett 40 minuter långt lyckorus av övervägande röjstatus.
   I "Stort steg" kysste Lundell gitarristen Janne Bark på munnen, i Imperiet-covern "Var e' vargen?" slet han av strängarna på sin gitarr och blåset i slutlåten "Kär och galen" lyfte upp klassikern till en ny och bättre nivå.
   Mitt i den kaotiska finalen kom en finstämd, akustisk "Låt inte ensamheten". En mycket imponerande tvärbromsning mitt i gasandet.
   De riktigt gamla, stora publikfavoriterna var för kvällen i huvudsak förpassade till ett medleyparti innan ett "La Bamba"-inspirerat arrangemang av "Twist and shout" trissade upp stämningen på slutet.
   Innan en stämningsfull och så dags en förvånansvärt välsjungen "Rialto" kom och bäddade in kvällen i skimrande skönhet.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Hasse Engström: keyboards
Wojtek Goral: blås
Leif Lindvall: blås
Urban Wiborg: blås
Ebba Forsberg: keyboards och sång
Eva Axelsson: sång

Intro: Natt (band+film)
Den natt som aldrig dagas
Chans
Gott att leva
Upp!
Skandinavien
Danielas hus
Stackars Jack
Rom i regnet
Nästan ditt namn
Låt dom prata
Kärlekens hundar
Paus
Du har ett jobb
Förlorad värld
Levande och varm
Aldrig så ensam
Bente
Hon gör mig galen
Stort steg
Lycklig, lycklig
Älskling
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Var e' vargen (Imperiet)
Låt inte ensamheten
Kär och galen

Extralåtar
Medley: Ungefär som att va kär (Spodie)/Pigor och drängar/Jag går på promenaden/(Oh la la) Jag vill ha dej/Sextisju, sextisju/Aldrig nånsin din clown/Jobbat för hårt (Workin' too hard)/Sextisju, sextisju/Jobbat för hårt
Twist and shout

Extra extralåt
Rialto

/ Håkan

MAXI12" #24: TOVE

Postad: 2017-11-13 07:59
Kategori: Maxi12"



TOVE
I want you (oh so bad) Extended version
I want you (oh so bad)
Stop & wonder

(Polar, 1984)

BAKOM DET ENKLA NAMNET TOVE FANNS sångerskan Tove Naess som alltså inledde sin solokarriär som blott ett förnamn. Hon började sin karriär som sångerska bredvid Dave Nerge i Dave & the Mistakes som fick något av genombrott när Elvis Costello upptäckte bandet live hösten 1980. Det mötet resulterade i en Englandsturné våren 1981 som förband till Elvis, en skivinspelning med engelsmannen Simon Boswell som producent och - en svensk folkparksturné på sommaren 1981 när de bland annat spelade i Örebro.
   Det ryktades om engelskt skivkontrakt men redan i december 1981 sprack bandet och året efter kom ett "Greatest hits"-album som slutkläm. Av alla inflytelserika kontakter som hade knutits under 1981 var det nog bara Tove Naess som utnyttjade chansen och möjligheterna och satsade på en solokarriär.
   Tillsammans med sin dåvarande pojkvän, Claes Munktell (gitarrist i Mistakes), inledde hon 1982 en solokarriär och skivdebuterade först med den Lasse Lindbom-producerade singeln "Håll mig hårt" för att året efter albumdebutera med "Isn't it crazy". Texten till titellåten skrev Nick Lowe när han under en turné i Sverige våren 1982 hoppade in i studion med Tove och bandet.
   De gamla kontakterna med Costello-relaterade namn skulle dock bli än mer aktuella inför Toves nästa skiva som spelades in i London. Inspelningarna gjordes i Ampro-studion i Shepherds Bush resulterade först i singeln som släpptes hösten 1984 och som jag just nu har framför mig.
   Producent är det tunga namnet Paul Bass, som genom åren jobbat mycket med både Costello och Lowe och spelat bas (under sitt riktiga namn Paul Riley) i Chilli Willi & the Red Hot Peppers, 1972-75, och Roogalator, 1975. Det är en blandning engelska/svenska musiker i kompet. Ben Barson (som spelat med Clive Langer & the Boxes och Bette Bright & the Illuminations) på keyboards och han har också varit med och skrivit "I want you".
   Bobby Irwin (från Nick Lowes Cowboy Outfit) spelar trummor. Dessutom två gamla Mistakes-musiker, gitarristen Munktell (som också har varit med och skrivit singeln a-sida) och basisten Lars Byström. Dessutom medverkar keyboards-killen Simon Climie utan att få någon credit.
   OK, soundet på skivan är väl klart drabbat av 80-talsepidemin med slamrande trummor och ett extremt ekoladdat arrangemang som är speciellt tydligt på den förlängda (4:48) versionen. Men Toves röst är stark och rättfram och som Polar-artist fanns det här i sång och sound uppenbara likheter med Abba-Frida som vid den här tidpunkten satsade hårt på sin solokarriär.
   B-sidans "Stop & wonder" har en lite naturligare form i sin anspråkslösa position som andraspår. En låt som ratades när albumet "Fighting for love" släpptes 1985.
   På höstturnén 1984 med Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montana, som var final på hela deras gemensamma historia, var Tove Naess tillsammans med Anne-Lie Rydé körsångerskor. Då fick Tove chansen att framföra just "I want you (oh so bad)" och när jag intervjuade henne innan konserten i Örebro berättade hon att det kommande albumet skulle spelas in i London i februari 1985, då med ett helsvenskt kompband.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.