Tidigare blogginlägg

#4: The Monas Lisa’s sister

Postad: 2018-07-01 07:58
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Graham Parkers "The Mona Lisa's sister" var 4:a på min lista.

GRAHAM PARKER: The Mona Lisa’s sister (RCA, 1988)
Allt står i ett förhållande till varandra. Efter ett särdeles lyckat 70-tal flyttade engelsmannen Graham Parker till USA. Första försöket att producera en skiva där var lyckat men sedan hamnade den gamle bensinpumpsarbetaren i en allt krampaktigare karriär. Där han kvävdes av skivbolag och där amerikanska skivproducenter ville förstå honom.
   De tre skivorna ”Another grey area”, ”The real macaw” och ”Steady nerves” är en sorglig del i en överhuvudtaget positiv artistkarriär. Där fanns väl låtar av kvalité men arrangemang och produktion gjorde allt för att sudda ut den lille mannens kreativitet.
   Därför kom ”The Mona Lisa’s sister” som en alldeles lysande överraskning när det såg som mest grått ut.
   Den stora förändringen ligger i produktion (för första gången har Parker producerat sin egen skiva), det engelska Rumour-patetnterade soundet och arrangemangen där musikerna får utrymme att skapa något personligt.
   Producentreferenserna hade Parker hämtat från Jack Nitzsche, amerikanen som producerade ”Squeezing out sparks”. Sår här har han sagt:
   ”I got on great with Jack. Since I began calling myself "Producer" on my records, starting with "Mona Lisa's Sister" in '88, I've based the whole idea of making records around Jack's work on "Sparks," which was: let the song do the talking. Most producers I've worked with have had an over inflated idea of their importance, but I didn't feel any of that with Jack. I can't think of a better recommendation than that, really.”
   Brinsley Schwarz, forne Rumour-kamraten, hade funnits med på Parkers USA-skivor (utom en, bottennappet ”Another grey area”) men helt utan konstnärlig inblick. Nu dyker han upp som producentkamrat till Graham och spelar genomgående en vass gitarr samt körar på hela skivan.
   Dessutom återförenas Parker med Rumour-basisten Andrew Bodnar medan trummorna växelvis spelas av Pete Thomas (Attractions) och Terry Williams (Rockpile). Ett helengelskt komp inspelat i Lansdowne Studios, London. Nio år efter Rumour-samarbetet var soundet tillbaka. Fullträffen är tydlig.
   Soundmässigt var det gudomligt starkt. Naket, spännande och mänskligt där Parkers egen akustiska gitarr ligger med i produktionen som en kontakt till rötterna.
   För första gången så bifogades texterna tryckta på inneromslaget till en Parker-skiva och man fick en ny insikt i kapitlet Parker. Det var både bitska och bittra ord han spottade ur sig till melodier som ibland krävde lite längre tid än vad som varit vanligt på Parkers skivor.
   Han dolde inte låtarna bakom arrangemangsmässiga effekter utan lämnade ut allt utan omvägar. De bästa låtarna, ”Under the mask of happiness”, ”Back in time”, ”Blue highways” och ”Success”, tillhör topparna i Parkers hela karriär.

/ Håkan

#5: Full moon fever

Postad: 2018-06-29 07:55
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2007/08 rangordnade jag 80-talets bästa album. Tom Pettys "Full moon fever" var 5:a på min lista.

TOM PETTY: Full moon (MCA, 1989)
Största problemet i arbetet att sätta ihop den här listan har varit att sprida artistsammansättningen på så många som möjligt. Många artister gjorde väldigt många bra skivor under 80-talet. Därför har urvalet av skivor blivit en aning slumpmässigt när det gällt artister med flera konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis Tom Petty.
   Hans ”Hard promises” (1981) är naturligtvis en stark 80-talsplatta som i en helt rättvis värld borde platsa bland mina 80-tals-favoriter. Ändå råkar den skivan befinna sig i skuggan av ”Damn the torpedoes” (1979) som jag anser vara Pettys största stund på skiva. Och då valde jag motvalsargumentet och nominerade Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, till min Petty-favorit i det här sammanhanget. Man kan diskutera det hit och dit men nu är det så här.
   Solo och solo, ”Full moon” krediteras inte Heartbreakers men gruppens gitarrist Mike Campbell (som varit med och skrivit två låtar) och pianist Benmont Tench har centrala roller i kompet så skivan är ju ingen remarkabel solotripp direkt.
   Det är väl istället Jeff Lynnes närvaro som färgat sound och låtskrivande allra mest. Som producent (tillsammans med Petty och Campbell) har Lynne satt sin speciella prägel men samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det uppmärksammade Traveling Wilburys-projektet från 1988. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ett bevis på att stjärnor kan och vill samarbeta och att resultatet kan bli lyckat.
   Både George och Roy och naturligtvis Jeff figurerar på den här skivan och skänker en viss tyngd åt det musikaliska. Även en annan gammal profil, Del Shannon, dyker upp i en mindre roll.
   När Orbison dog i december 1988 ryktades det lite om att det var Shannon som skulle ta hans plats i Wilburys. Men Shannon dog också kort därefter, i februari 1990 och då var den tanken också död.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” var inte så rockigt som de generella Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Ett rent poppigt ljud med lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” (där Tom sjunger om Shannon och som också blev titel på en dvd nyligen) och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå. Den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

/ Håkan

Singlar#1: BIG HEAT

Postad: 2018-06-27 07:50
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. Big Heats "Watch me catch fire" var 1:a på min lista.


BIG HEAT: Watch me catch fire (A&M, 1985)

BIG HEAT VAR VERKLIGEN EN PARENTES I DEN ENGELSKA MUSIKHISTORIEN. Kommersiellt var gruppens singel en flopp, gruppens historia var dessutom kort men musikaliskt var "Watch me catch fire" en klassisk hitballad. Det var väl Elvis Costellos namn, som producent, som drog till sig min största och första uppmärksamhet. Men sedan när jag fick höra skivan, låten, första gången och få uppleva det fantastiska samspelet mellan Bill Hurleys och Drew Barfields röster, den magiska soulfyllda melodin och det i övrigt fulländade arrangemanget var givetvis oförglömligt. Och sedan dess har låten och skivan (12") varit en klenod i ordets rätta mening.
   Bill Hurley var mest känd som sångare i pubrockbandet Inmates men 1982 drabbades han av nervöst sammanbrott och lämnade tillfälligt bandet där han under tre år ersattes av Barrie Masters från Eddie & the Hot Rods. Under de här åren blev Hurley till slut överraskande aktiv. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley frontlinjen till Big Heat.
   Barfield, som egentligen heter Andrew i förnamn, hade också en lång historia innan han hamnade i Big Heat. Vid sidan av operaskola(!), kyrkokör och konstskola bildade han på 70-talet bandet John Doe med sin bror och framtida Joe Jackson-gitarristen Gary Sanford innan det mer kända bandet The Keys startade 1979 med Drew som sångare och förre Wings-medlemmen Geoff Britton som trummis. 1980 skivdebuterade gruppen och 1981 gav de ut det Joe Jackson-producerade och Beatles-inspirerade albumet "The Keys album".
   Drew sjöng senare på skivor med Joe Jackson och Joan Armatrading och några singlar med Lester Square och JB's Allstars (där han träffade Hurley) och på Hurleys soloalbum "Double agent". Men framförallt uppmärksammades hans låtskrivarambitioner av Paul Young. Ett samarbete som fortsatte långt in på 90-talet och numera sjunger båda i texmex-bandet Los Pacaminos.
   Via JB's All Stars, där bandledaren var trummisen John Bradbury från The Specials, föddes idén på Big Heat. Hurley berättar:
   "I was trying to get something more serious together and met Drew Barfield and Brad from The Specials, which gave me a change to do the JB’s All Stars record… and then on to Big Heat. I took round the demos for that band and the record companies were telling me it was too authentic, too ‘black’.. which disillusioned me a little. However I’d send a tape to Elvis Costello just to ask what he thought and he came on board as producer. Of course record companies were a little more interested! But touring with a twelve piece band without big record company backing was a problem.. "

JA, BIG HEAT VAR INGET LITET ENKELT BAND att hålla på fötter. Tillsammans med Hurley och Barfield längst fram fanns gitarristen Chris Parks som tidigare hade spelat i Any Trouble. Och bakom de tre fanns Bernie Clarke, keyboards (medlem i Aztec Camera 1981-1983), Big George Webley, bas (också från JB's Allstars), Martin Hughes, trummor (ännu en Any Trouble-medlem) och de ärrade blåsarna John "Irish" Earle, saxofon, och Dick Hanson, trumpet. På "Watch me catch fire" sjöng Costello i kören men live (se nedan) utökades Big Heat med sångerskorna Tracey och Lisa (efternamn okända). Live (se nedan) ersattes Hughes ofta av Attractions-trummisen Pete Thomas.
   Just live upplevde jag Big Heat 12 december 1985, många månader efter "Watch me catch fire"-singeln, när det stora bandet med blås och kör stod och trängdes på Half Moons lilla scen i Putney, London. Som då fick mig att skriva följande rader:
   ”Jag blev helt överkörd av det fantastiska samspelet mellan de båda sångarna och den instrumentala attacken hos gruppen i övrigt. Det är musik som lever på sin känsla och engagemang och inte minst bra låtar.
   Det är den lille ettrige Drew Barfield som skriver det mesta i gruppen och i bjärt kontrast till Barfield står Hurley lång och ståtlig och sjunger mörka bastoner som får alla hjärtan att smälta denna intima torsdagskväll i London. På en pub vars väggar svettas av brinnande soulmusik som framförs.”

   "Watch me catch fire" släpptes i mars 1985, blev veckans singel i NME och framtiden såg särdeles ljus ut när den fatala branden på Bradford City Football Stadium bröt ut 11 maj, BBC slutade spela låten och ingenting med den singeltiteln gick att sälja. På Old Grey Whistle Test-framträdandet från maj 1985 nedan (där Big Heat i presentationen beskrivs som ett nytt Righteous Brothers) döptes låten om till enbart "Watch me"...
   Jag äger 12"-versionen av "Watch me catch fire" men övriga tre låtar på den varianten är, ska jag ärligt erkänna, inte mycket att skriva hem om. Den ordinarie b-sidan "Love boat", skriven av de tre frontmännen tillsammans, är en sorts Michael Jackson-rip off fast utan programmeringar och elektroniska instrument.
   Övriga två låtar är liveinspelade på Dominion Theatre i London redan i november 1984 och båda är mediokert anonyma låtar. "Heaven on earth", skriven av Barfield tillsammans med The Keys-kollegan Steve Tatler, och "One good feeling", en gammal singel- och albumlåt med The Keys, kommer inte i närheten av magin och kvalitén hos "Watch me catch fire".

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#2: WRECKLESS ERIC

Postad: 2018-06-25 07:58
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. Wreckless Erics fantastiska "Whole wide world" var 2:a på min lista.


THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)

WRECKLESS ERICS 70-TAL VAR FYLLD MED MUSIKALISKT GODIS om än inte alltid så kommersiellt uppmärksammat. Sedan kom ett 80-tal för Eric Goulden, som han då ville vara känd som, som var både extremt sporadiskt, ännu mindre uppmärksammat och fylld av alkoholrelaterade problem. Efter den berömda Stiff-epoken var det av olika skäl tyst fram till 1984 för Eric. Då uppstod den kortlivade gruppen Captains Of Industry, jag har dokumenterat deras singel här, innan ytterligare en grupp i raden av ickeframgångsrika namn i Wreckless Eric Gouldens karriär, The Len Bright Combo, bildades av en ren slump.
   När Captains Of Industry till slut fick ge ut sitt första och enda album, "Roomful of monkeys", i april 1985 hade gruppen effektivt spruckit och fram till sommaren fullföljde Eric inbokade spelningar på helt egen hand. I Chatham, där han bodde för tillfället, sprang han flera år tidigare på basisten Russ Wilkins som hade spelat i Pop Rivits och nu i det garagerockinspirerade bandet The Milkshakes, från samma stad.
   Wilkins erbjöd då sina tjänster om det skulle dyka upp framtida möjligheter. 1985 hade Milkshakes också splittrats och Eric, som hade en spelning på Edinburgh Festival bokad, ringde Wilkins och undrade om han fortfarande var intresserad. Han svarade ja och föreslog samtidigt att trummisen från Milkshakes, Bruce Brand, också skulle vara med. Eric har senare beskrivit Brand som en mix av Ringo Starr och Ginger Baker.
   Trion var ett faktum, repertoaren innehöll än så länge bara Wreckless Eric-låtar och gruppen gick ibland under namnet The New Captains Of Industry, Wreckless Eric & Two Milkshakes eller helt enkelt bara som Eric Goulden. Till en spelning hade Brand på skoj textat The Len Bright Combo på sin bastrumma och det fick spontant bli det officiella namnet på den här gruppen.
   På en vecka skrev Eric gruppens nya repertoar. Det fanns i gruppen inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på gruppens första album "The Len Bright Combo by the Len Bright Combo by the Len Bright Combo" (Empire, 1986) hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik. Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget. Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra.
   Publiken på gruppens konserter köade - för att få komma därifrån. Ändå fick de tidigt (september 1985) en fantastisk recension i NME av David Quantick:
   "This new band comprises Eric and the rhythmatists of the late Milkshakes. This, combined with Eric's melodic and lyrical perceptions, gives you something like The Troggs with Ray Davies. This is pop in its raw, funny, powerful state, far be it from me to exaggerate anyone's abilities, but this is what Costello should be sounding like - alive and unburdened by tired players. The world is in safe hands again. Eric has not left the building."

JAG HADE "FÖRMÅNEN" ATT FÅ UPPLEVA DET HÄR provokativa bandet live i London en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers i Oval-området söder om Themsen. Jämfört med det då kommande lågbudgetanpassade albumet, idag kallas det lo-fi, höll konserten hög klass där en av de nya låtarna, "Someone must've nailed us together", var en av topparna. Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel.
   Albumet skulle dröja till mars 1986 och sista låten på sidan ett, "Someone must've nailed us together", släpptes samtidigt på singel. En låt, inspelad i Upchurch Village Hall och avslutad på Bruce Brands vind, som jag alltså älskat sedan jag första gången hörde den på konserten 1985. En påtagligt hitanpassad refräng som kunde ha resulterat i Wreckless Eric Gouldens återkomst till det starka rampljuset om den hade presenterats på ett lite mer kommersiellt sätt.
   B-sidan på singeln, en cover på Bo Diddleys "Mona", fick inte ens plats på albumet vilket föder negativa förväntningar. Inspelad live på The Latchmore i Battersea är det soundmässigt på en ännu lägre nivå. Genomgående distad rundgång och under en flera minuter lång sekvens i mitten på låten är det osäkert om de tre medlemmarna är överens om vilken låt de spelar. På skivetiketten under låttiteln står det tryckt det olycksbådande "(More than five minutes)" och det är mycket riktigt en alldeles för lång, monoton och ljudmässigt undermålig version av Diddleys klassiska singel-b-sida från 1957.
   1985 fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986, när jag såg Len Bright Combo i London för både andra och tredje gången var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Gruppen hade då rekordsnabbt släppt ytterligare ett album, "Combo time!" (Ambassador), fyllt med ännu mer oväsen men det fanns då långt framskridna planer på att splittra gruppen.
   Efter ytterligare några tysta och anonyma år, medan Eric flyttade till Frankrike, skulle det dröja till 1989 innan Wreckless Eric, som han nu ville kalla sig igen, gjorde comeback med franska musiker och albumet ”Le beat group electrique” (1989).

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#3: THE LEN BRIGHT COMBO

Postad: 2018-06-23 07:55
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. The Len Bright Combos "Someone must've nailed us together" var 3:a på min lista.


THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)

WRECKLESS ERICS 70-TAL VAR FYLLD MED MUSIKALISKT GODIS om än inte alltid så kommersiellt uppmärksammat. Sedan kom ett 80-tal för Eric Goulden, som han då ville vara känd som, som var både extremt sporadiskt, ännu mindre uppmärksammat och fylld av alkoholrelaterade problem. Efter den berömda Stiff-epoken var det av olika skäl tyst fram till 1984 för Eric. Då uppstod den kortlivade gruppen Captains Of Industry, jag har dokumenterat deras singel här, innan ytterligare en grupp i raden av ickeframgångsrika namn i Wreckless Eric Gouldens karriär, The Len Bright Combo, bildades av en ren slump.
   När Captains Of Industry till slut fick ge ut sitt första och enda album, "Roomful of monkeys", i april 1985 hade gruppen effektivt spruckit och fram till sommaren fullföljde Eric inbokade spelningar på helt egen hand. I Chatham, där han bodde för tillfället, sprang han flera år tidigare på basisten Russ Wilkins som hade spelat i Pop Rivits och nu i det garagerockinspirerade bandet The Milkshakes, från samma stad.
   Wilkins erbjöd då sina tjänster om det skulle dyka upp framtida möjligheter. 1985 hade Milkshakes också splittrats och Eric, som hade en spelning på Edinburgh Festival bokad, ringde Wilkins och undrade om han fortfarande var intresserad. Han svarade ja och föreslog samtidigt att trummisen från Milkshakes, Bruce Brand, också skulle vara med. Eric har senare beskrivit Brand som en mix av Ringo Starr och Ginger Baker.
   Trion var ett faktum, repertoaren innehöll än så länge bara Wreckless Eric-låtar och gruppen gick ibland under namnet The New Captains Of Industry, Wreckless Eric & Two Milkshakes eller helt enkelt bara som Eric Goulden. Till en spelning hade Brand på skoj textat The Len Bright Combo på sin bastrumma och det fick spontant bli det officiella namnet på den här gruppen.
   På en vecka skrev Eric gruppens nya repertoar. Det fanns i gruppen inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på gruppens första album "The Len Bright Combo by the Len Bright Combo by the Len Bright Combo" (Empire, 1986) hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik. Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget. Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra.
   Publiken på gruppens konserter köade - för att få komma därifrån. Ändå fick de tidigt (september 1985) en fantastisk recension i NME av David Quantick:
   "This new band comprises Eric and the rhythmatists of the late Milkshakes. This, combined with Eric's melodic and lyrical perceptions, gives you something like The Troggs with Ray Davies. This is pop in its raw, funny, powerful state, far be it from me to exaggerate anyone's abilities, but this is what Costello should be sounding like - alive and unburdened by tired players. The world is in safe hands again. Eric has not left the building."

JAG HADE "FÖRMÅNEN" ATT FÅ UPPLEVA DET HÄR provokativa bandet live i London en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers i Oval-området söder om Themsen. Jämfört med det då kommande lågbudgetanpassade albumet, idag kallas det lo-fi, höll konserten hög klass där en av de nya låtarna, "Someone must've nailed us together", var en av topparna. Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel.
   Albumet skulle dröja till mars 1986 och sista låten på sidan ett, "Someone must've nailed us together", släpptes samtidigt på singel. En låt, inspelad i Upchurch Village Hall och avslutad på Bruce Brands vind, som jag alltså älskat sedan jag första gången hörde den på konserten 1985. En påtagligt hitanpassad refräng som kunde ha resulterat i Wreckless Eric Gouldens återkomst till det starka rampljuset om den hade presenterats på ett lite mer kommersiellt sätt.
   B-sidan på singeln, en cover på Bo Diddleys "Mona", fick inte ens plats på albumet vilket föder negativa förväntningar. Inspelad live på The Latchmore i Battersea är det soundmässigt på en ännu lägre nivå. Genomgående distad rundgång och under en flera minuter lång sekvens i mitten på låten är det osäkert om de tre medlemmarna är överens om vilken låt de spelar. På skivetiketten under låttiteln står det tryckt det olycksbådande "(More than five minutes)" och det är mycket riktigt en alldeles för lång, monoton och ljudmässigt undermålig version av Diddleys klassiska singel-b-sida från 1957.
   1985 fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986, när jag såg Len Bright Combo i London för både andra och tredje gången var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Gruppen hade då rekordsnabbt släppt ytterligare ett album, "Combo time!" (Ambassador), fyllt med ännu mer oväsen men det fanns då långt framskridna planer på att splittra gruppen.
   Efter ytterligare några tysta och anonyma år, medan Eric flyttade till Frankrike, skulle det dröja till 1989 innan Wreckless Eric, som han nu ville kalla sig igen, gjorde comeback med franska musiker och albumet ”Le beat group electrique” (1989).

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#4: THE POGUES

Postad: 2018-06-21 07:52
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. The Pogues "A pair of brown eyes" var 4:a på min lista.


THE POGUES: A pair of brown eyes (Stiff, 1985)

NÄR VI NU NÄRMAR OSS TOPPEN PÅ MIN LISTA ÄR DET INTE SÅ KONSTIGT att jag redan har berättat mycket om skivorna på den här sidan under de snart sex år som Håkans Pop har existerat. "A pair of brown eyes" är Pogues tredje singel-men var gruppens första listsuccé i England. Visserligen var placeringen blygsam (#72) i mars 1985, men det skulle bli bättre i december 1987 när "Fairy tale of New York" släpptes.
   "A pair of brown eyes" var det första dokumenterade samarbetet mellan producenten Elvis Costello och Pogues. Kombinationen var ett genidrag och plötsligt skrev Shane MacGowan bättre låtar och Pogues skivor lät mer professionella i studion än tidigare. Singellåten hämtades från inspelningen av gruppens andra album, "Rum, Sodomy & the Lash", som skulle släppas i augusti 1985.
   Pogues var vid tillfället för singelreleasen en grupp på sex personer, Shane MacGowan, sång, Jem Finer, banjo, James Fearnley, dragspel, Cait O'Riordan, bas, Andrew Ranken, trummor, och Spider Stacey, tin whistle, men skulle precis utökas med Philip Chevron, gitarr. Först som tillfällig ersättare av Finer, som skulle vara pappaledig, men blev sedan kvar i bandet som gitarrist när MacGowan ville koncentrera sig på sången. Chevron blev faktiskt bandets förste medlem från Irland där han hade punkrötter i gruppen The Radiators From Space.
   Chevron hade under de senare åren innan Pogues jobbat som producent åt Peelers, The Prisoners och The Men They Couldn't Hang. 1983 hade han dessutom givit ut en solosingel på Elvis Costellos skivbolag IMP, Brendan Behans "The captains and the kings". Han producerade även en annan artist på IMP, Agnes Bernelle. Det fanns alltså ett samband mellan Costello och Chevron innan Pogues.
   Jag har exempelvis berättat det mesta om "A pair of brown eyes" här. Producerades alltså av Elvis Costello i Elephant Studios med teknikern Colin Fairley. Min 12"-variant (se etiketten ovan) har en liten förlängd version av "A pair of brown eyes". Den har dessutom två b-sidor, båda är gamla traditionella låtar producerade av Philip Chevron (fast hans förnamn är felstavat på etiketten som "Phillip"), "Whiskey you're the devil" och "Muirshin Durkin". Den förstnämnda låten är kanske mest känd med The Clancy Brothers och Tommy Makem och den andra berättar om emigranten från Irland som letar guld i Kalifornien.

A-sidan:


B-sidan:


"Muirshin Durkin":


/ Håkan

Singlar#5: LITTLE STEVEN

Postad: 2018-06-19 07:58
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2012/13 rangordnade jag mina hundra bästa favoritsinglar. Little Stevens "Bitter fruit" var 5:a på min lista.


LITTLE STEVEN: Bitter fruit (Manhattan, 1987)

DEN HÄR SINGELN BLEV SOM ETT SOUNDTRACK FÖR SOMMAREN 1987. I maj 1984 tog Steve Van Zandt beslutet att lämna Bruce Springsteens E Street Band. Han hade lojalt samarbetat med sin chef och i sitt band med "Born in the USA"-albumet som släpptes samma månad, där Van Zandt är en av fyra producenter, men när den följande turnén startade, 28 juni, var Van Zandt inte på plats. Då hade han ersatts av Nils Lofgren.
   Van Zandt, eller Little Steven som blev hans soloartistnamn, ville satsa mer på sin solokarriär men det uppoffrande jobbet bakom Springsteen hindrade en hundraprocentig satsning. Men solokarriären och de egna skivorna hade faktiskt inletts redan sommaren 1982 när han bildade bandet Little Steven & the Disciples Of Soul med albumet "Men without women" som resultat.
   Men dessförinnan hade Little Steven jobbat mycket på egen hand med produktioner till andra artister. Flera skivor med Southside Johnny & the Asbury Jukes, två album med Gary US Bonds och den oförglömliga singeln med Ronnie Spector. Och nu ville han utnyttja positionen för att politiskt föra fram sina åsikter, kreativt skriva sina egna låtar och musikaliskt forma sina egna idéer med en storstilad amerikansk rockmusik.
   "Men without women" var arrangemangsmässigt lite tillbakalutad medan andra soloskivan "Voice of America" (1985) var en svavelosande häxbrygd till rockplatta som både politiskt och musikaliskt väckte uppmärksamhet. Politisk och högljudd rock’n’roll i värsta tempot och många bra låtar. Jag vet själv med hur hög volym jag försökte överrösta mc-vrålen utanför fönstren på Karlslundsgatan i Örebro i maj 1985.
   "Voice of America" var helt enkelt 1985 års bästa album i mina öron. "Högljudd, passionerad och rasande vacker rock’n’roll." som jag beskrev den i årsbästakrönikan. Idag inte lika principfast älskad av mig, lite för bombastisk för att kunna överleva det tidlösa kravet, men ändå en historisk höjdpunkt för Little Steven och för världens rockmusik.
   Med den skivan i färskt minne och "Sun City"-projektet 1985 avslutat laddade Van Zandt för ännu starkare politiska uttalanden och han ville sjunga de förtrycktas sång när han klädde sig i rollen som färgad sydafrikan, latinamerikan och indian. Men nu skulle klaviaturerna dominera klangbilden och på sätt och vis vara mer dansant i stora musikaliska gester med afrikanska rytmer och tunga trummaskiner. Resultatet blev albumet "Freedom no compromise".
   Innan albumet kom "Bitter fruit"-singeln som en exklusiv och spännande försmak. Först kom maxiversionen på 12"-vinylen i min hand och den blev och är fortfarande en knockout. Jag var aldrig någon älskare av discomixar, onaturligt förlängda versioner med envisa rytmer i monotona upprepningar men det långa introt (1:10) till No Pasaran Mix av "Bitter fruit" (8:15) blev som ett mantra och en skönt sugande inledning till en fantastisk låt.
   "Bitter fruit" delar titel med Stephen Shlesingers uppmärksammade bok (1982) som berättar den smutsiga historien om hur den amerikanska regeringen störtade den demokratiskt valde presidenten i Guatemala som sedan ledde till inbördeskrig med hjälp av den Bostonbaserade fruktfirman United Fruit. Little Stevens låt handlar om samma sak och i en duett med den latinamerikanske sångaren Ruben Blades staplar han aggressiva argument på varandra.
   De latinska rytmerna och det svängiga soundet förstärker allvaret i låtens innehåll. Trumpetsolot av Louis "Perico" Ortiz, från Puerto Rico, placerar låten tydligt i Centralamerika. Och Jed Leibers keyboards fyller på det stora soundet medan Little Stevens gitarr har en viss huvudroll.
   B-sidan "Vote", som inte finns med på albumet, är inte mindre kritisk eller politisk. Skriven av Little Steven till det amerikanska presidentvalet 1984 och riktar sig mot Reagan-administrationen. På den låten gör en annan legendarisk sångstämma entré, Darlene Love, och körar bakom Little Steven. "It's time to vote that mutha out" som han vid upprepade tillfällen väser och skriker...
   Min 12":a har dessutom ytterligare en version (Cana No Mas Dub) av "Bitter fruit" som är lite kortare (6:48) och huvudsakligen är instrumental.
   Omslaget till singelskivan är designad av Dino Danelli, en gång trummis i The Young Rascals och spelade även i Disciples Of Soul.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

#1/70: "Darkness on the edge of town"

Postad: 2018-06-17 07:51
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Bruce Springsteens "Darkness on the edge of town" var överlägset 1:a på min lista.

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

Efter en 70 veckor lång nedräkning och ett ständigt berättande om 70-talets i mina öron bästa skivor har vi nått finalen och nummer ett ska utses. Det är naturligtvis inget val jag har gjort under den senaste veckan, det senaste halvåret, eller när jag satte igång serien här för nästan två år sedan eller ens bestämde när den fantastiska återutgivningen av ”Darkness on the edge of town” släpptes i höstas.
   Nej, ”Darkness…” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni.
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” var Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler underbara texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 30 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad konserter genom åren.

På mina tio Bruce Springsteen-konserter genom åren har jag faktiskt fått uppleva sju av albumets tio låtar i mer eller mindre fantastiska versioner:

Badlands
Är ju en fullständigt häpnadsväckande öppningslåt på skivan och inte överraskande en flitigt förekommande livelåt med Bruce. Några gånger har den placerats tidigt i konserten, innan ljudet riktigt har stabiliserat sig, men både 2007 och 2008 var låten fantastisk final och slutlåt i huvudavdelningen.
   2002 skrev jag om ”Badlands” och att jag aldrig hade hört den bättre men på Ullevi 2008 tog den priset: ”Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmade sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.”

Adam raised a cain
Ingen stor Bruce-låt i E Street Band-sammanhang. Däremot fanns den med tidigt på setlistan när Bruce våren 2006 gav sig ut på turné med sitt Seeger Session Tour Band. Inklämd bland alla traditionellt baserade låtar.

Something in the night
Jag har inte upplevt låten med Bruce på konsert och har inte överraskande hamnat i skymundan bland övriga mer kända låtar på albumet. Men det var den första låten från skivan som Bruce framförde live. Låten har framförts mest i USA och Canada under 1976 och 1977 men också ett fåtal gånger i Europa 2003, 2008 och 2009.

Candy’s room
En av mina Topp 3-låtar med Bruce och E Street Band. Har upplevt låten live många, många gånger men överraskande inte 1985 på Ullevi. Och inte heller nu senast 2008. Men 1981, 2002 och 2007. Ofta helt fantastisk låt live och om jag minns rätt var den en av höjdpunkterna 1981 där den placerats mellan ”Backstreets” och ”Ramrod” mot slutet av konserterna.

Racing in the street
Märkligt nog har jag inte upplevt den här klassikern mer än ett par gånger. Och det var 1981. Å andra sidan kom Bruce med sommaren till Sverige i maj det året och textraderna ”Summer’s here and the time is right/For racin’ in the street” blev liksom temat för hela sommaren 1981.

The promised land
Ännu en publikfavorit med sitt inledande fantastiska Clarence Clemons-saxsolo. Både 1981 och 1988 fanns den med på konserterna men kanske allra störst 1985 när Bruce spelade munspel, Patti Scialfa och Nils Lofgren sjöng och två rejäla instrumentala solon av Nils och Clarence.

Factory
Jag har faktiskt aldrig upplevt låten live fast han har framfört “Factory” vid två tidigare tillfällen, tredje Sverigekonserten i maj 1981 och på Stockholms stadion 1999. Annars borde det känslomässigt ha funnits plats för låten på solokonserterna sommaren 2005.

Streets of fire
Inte heller den här låten har jag sett och hört Bruce göra live. En låt som han uteslutande, med undantag för en konsert i Italien 2009, har spelat i USA och mest under 1978-turnén.

Prove it all night
1981 låg den här låten psykologiskt viktigt placerad som andralåt efter den inledande coverlåten som ständigt ändrades. Och 1985 gjorde jag följande notering: ”Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.”

Darkness on the edge of town
Titellåten är inte alls så vanlig live som man kan tro. 1981 låg den tidigt i konserten men 2008 var det en av höjdpunkterna när Bruce bröt av låten och pratade medan Roy Bittans piano drev låten vidare.

Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärp som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.

   Nu, nästan 34 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

Kolla in några YouTube-klipp och se/lyssna på skivan igen:
Adam raised a cain


Something in the night


Candy’s room


Racing in the street


Prove it all night


Darkness on the edge of town


/ Håkan

#2/70: "Sordin"

Postad: 2018-06-15 07:59
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. John Holms "Sordin" var 2:a på min lista.

JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I detta gränslösa utbud av alldeles fantastiska skivor från 70-talet väljer jag alltså en svensk skiva som nummer två på min lista med det decenniets bästa skivor. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda. Återkommer till recensionen lite senare.
   Sedan debuten med ”Sordin” har John Holm varit ett eftertraktat byte och i högsta grad en sporadisk och nästan skygg artist. Den hemlighetsfulla profilen har genom åren dragit uppmärksamhet till sig. På samma sätt som Jakob Hellman och hans enda album ”…och stora havet” (1990), som 2003 i Nöjesguiden röstades fram som bästa svenska album genom tiderna, har John Holms ”Sordin” ständigt fått ny aktualitet. Främst tack vare Holms extremt frånvarande karriär, han har ytterst sällan turnerat, och skivor har han producerat mycket oregelbundet. Ändå har hans namn, hans låtar och hans säregna sångstil fått förnyat intresse genom åren.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet. Så hade jag också chansen att vara med och upptäcka denna nya debutartist i slutet av 1972. Och skriva en recension (Nerikes Allehanda, 5 december 1972) som inte var odelat positiv, snarare lite osäker men ändå uppenbart optimistisk:

”Producenten Anders Burman har upptäckt ännu ett nytt stjärnskott, John Holm, 24-årig Stockholmskille som spelat gitarr i sex år och skrivit låtar i två år.
    John Holm är aktuell med sitt första album, ”Sordin” (Metronome). Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva att läsa läxorna till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få mig på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med den här killen.
   John Holm skriver nästan all sin musik och sina texter på Sabbatsbergs sjukhus, där han har vakat sedan han gick ut skolan för fyra år sedan. Den miljön återspeglas därför mycket i hans texter och en av hans allra första kompositioner heter ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” och finns med på skivan.
   En låt som när jag hörde den första gången lämnade ett stort frågetecken efter sig. Nu med texten i handen förstår jag vilken enorm inspirationskälla det måste ha varit att jobba som vakare på ett sjukhus.
   Även John Holms övriga låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro. Han vill gärna undvika stämpeln ”ungdomsprotest” utan kallar sina alster hellre för musiksatta dikter.”

   Jag var onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på skivan. Som dels var akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väckte sympati. Där fanns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där fanns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrade så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de mer akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet. Som överlevt decennierna därefter allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av just Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.

/ Håkan

#3/70: "Warren Zevon"

Postad: 2018-06-14 07:54
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Warren Zevons "Warren Zevon" var 3:a på min lista.

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum, 1976)

Troligen är och var Warren Zevon min allra största hjälte. ”Warren Zevon”-skivan betraktas av nästan alla som en debutskiva och första gången jag hörde skivan hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet album. En skiva som både var underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare och vid den här tidpunkten, mitten på 70-talet, var det amerikanska skivbolaget Asylum en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor av vilka två mycket rättvist har figurerat på min 70-talslista, ”Late for the sky” och ”For everyman”. Han fanns alltså med på min favoritlista.
   Det kunde ha gått till så som jag beskrev ovan när jag upptäckte Zevons pärla till skiva men det mest troliga är att jag redan när jag gick in i skivaffären var på jakt efter nämnda album. Genom att regelbundet läsa 14-dagarstidningen Rolling Stone hade jag givetvis sugit åt mig nyheten att Browne hade upptäckt en ny artist, placerat honom på samma skivbolag som han själv och sedan hade ambitionen att lansera Warren Zevon stort.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som han nu var gift med, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

Under tiden försökte Jackson Browne sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin 1973-skiva. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” var en stark låtsamling och när jag skrev min historia om Warren Zevon var min slutsats klar att det var hans bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-folk. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället, och romantiserar gärna textraderna som inleder låten:

I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was staring in my empty coffee cup
I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
All the salty Margaritas in Los Angeles
I'm gonna drink 'em up

And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing until I pay my bill


Men naturligtvis har det här livet en baksida och Warren avslutar med:
Still waking up in the mornings with shaking hands
And I'm trying to find a girl who understands me
But except in dreams you're never really free

Don't the sun look angry at me
I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was listening to the air conditioner hum
It went mmm, mmm, mmm


Sedan avslutas låten på det allra ljuvligaste sätt när kören fyller i luftkonditioneringens hummande ljud och växer till en fantastisk final tillsammans med Sid Sharp Strings. En helt outstanding final på en alldeles bedövande bra skiva.
   I samband med en årssammanfattning tog jag ut årets bästa skivor, där ”Warren Zevon” var ett givet val, och skrev i Nerikes Allehanda 16 december 1976 följande enkla rader:
   ”Årets nykomling! Ett överraskande bra debutalbum av Warren Zevon. Han är främst låtskrivare men är som sångare och musiker även där unik med sina både romantiska och parodiska livsskildringar.”

YouTube:
"Poor poor pitiful me"


"Frank and Jesse James" i privatstudio 1977.


"Mohammed’s radio" med Jackson Browne.


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.