De tio senaste blogginläggen

I min skivhylla: Legend

Postad: 2018-02-16 07:50
Kategori: I min skivhylla



LEGEND: Legend (Vertigo 6360 019)

Release:
Januari 1970
Placering i skivhyllan: Specialhylla 13. Mellan närbesläktade Kursaal Flyers "A former tour de force is forced to tour" (1988) och Legends "Moonshine" (1972).

IDAG HAR JAG LETAT MIG LÅNGT TILLBAKA i tiden och fastnat för Mickey Jupps tidiga karriär. Jag har genom åren skrivit mycket om Jupp, en av 70-talets viktigaste profiler i det som kom att kallas pubrockgenerationen, på Håkans Pop. Idag siktar jag in mig på ett album från 70-talets absoluta inledning, släpptes januari 1970, med ett band som hade ett storslaget namn där Jupp var ledare, sångare och låtskrivare. "Legend"-albumet, som allmänt kallas "The Red Boot Album", har med åren blivit en raritet och har vad jag förstår än idag ett högt andrahandsvärde bland skivsamlare.
   Men eftersom Håkans Pop mycket sällan handlar om skivvärde i pengar kommer jag även i denna text koncentrera mig på det musikaliska värdet och historien runt skivan vid decennieskiftet 60/70-tal.
   När Mickey Jupp blev allmänt känd, måste ha varit runt 1978 med albumet "Juppanese", hade han en lång karriär (1968-72) i ett band, mycket förutsett kallat Legend, som under åren 1969 till 1971 levererade tre album. Av vilka de två(!) första, på olika skivbolag, fick titeln "Legend".
   Redan här hade Mickey en lång karriär bakom sig. Under första halvan av 60-talet var han sångare i The Black Diamonds som sedan bytte namn till The Orioles, ett band som vid flera tillfällen innehöll kommande Legend-medlemmar.
   Mickey Jupp har under hela sin långa karriär blivit lika mycket känd för sina låtar och skivor som sina långa pauser när han tillfälligt tröttnat och lämnat musikbranschen. Det inträffade första gången 1965 när Orioles sprack, Jupp lämnade Southend-On-Sea där han hade bott sedan 1951 och återvände först 1968. Då bildade han första upplagan av Legend tillsammans med två pubmusiker från Shenfield (Essex), trummisen Nigel Dunbar och basisten Steve Geere, plus gitarristen/sångaren Chris East. En grupp som genomförde endast en livespelning men gav ut ett helt album i mars 1969, "Legend" (Bell). En akustiskt baserad skiva producerad av den folkmusikintresserade Sandy Roberton.
   Med Southend-On-Sea-som hemvist var Mickey Jupp under 60-talet influerad av den lokala gruppen Paramounts i allmänhet och gruppens sångare Gary Brooker i synnerhet. Gruppen hade sina rötter i r&b-musik, spelade live flitigt, gav ut åtskilliga singlar men utan någon respons innan de 1967 bytte namn till Procol Harum och sålde miljoner ex av "A whiter shade of pale". Gruppens medlemmar skulle under många år stå Mickey Jupp nära.

BASISTEN DAVE KNIGHTS hoppade av Procol Harum våren 1969 och satsade på managerverksamhet. Bandets Robin Trower föreslog Jupps nya upplaga av Legend och Knights jobbade stenhårt för bandet som fick många spelningar och ett skivkontrakt på nystartade Vertigo. Med Tony Visconti som producent gick nya bandet med Jupp, gitarristen Mo Witham, basisten John Bobin och trummisen Bill Fifield in i Advision Studio i centrala London och spelade in låtarna som skulle bli "The Red Boot Album", frontbilden på skivomslaget var en röd stinkande sko därav alternativtiteln.
   Amerikanen Visconti var ganska ny i musikbranschen där han hade jobbat under producenten Denny Cordell men hade sedan 1968 producerat den udda duon Tyrannosaurus Rex. Men hans rykte och rutin skulle växa som producent åt den nya stjärnan David Bowie, Iveys (som skulle bli Badfinger) och Gentle Giant. På något sätt passade också Legend in i det sammanhanget ty samarbetet resulterade i ett mycket starkt album, "The Red Boot Album", där Mickey Jupps låtskrivarkvalitéer var i perfekt harmoni med ett tajt och skickligt band.
   De två inledningslåtarna på skivan är en fenomenal start på skivan och med facit i hand några år senare, "Cross country" och "Cheque book" blev uppmärksammade covers med Kursaal Flyers respektive Dr Feelgood i mitten på 70-talet, hade Legend alla möjligheter till framgång. Fortsättningen på skivan är nästan uppseendeväckande lika bra. Bandets sound är avslappnat men ändå fokuserat när de står med ena foten i 50-talets rock'n'roll-rötter med eko av både Chuck Berry, Fats Domino och Coasters. Men uppdaterat till 70-tal. "Legend" bör i rättvisans namn beskrivas som pubrockgenerationens första avtryck. Ett par år innan den skulle jämna marken för alla kommande engelska pubrockgrupper.
   Redan här har Jupp en stark röst som är både vemodig och hänsynslös, bandet har kvalitéer att ge hans låtar full energi och när själva låtskrivandet bygger på variation och omväxling gör det albumet till en ren fröjd att lyssna på.
   Legend kanske inte kommersiellt levde upp till sitt storslagna namn under de här turbulenta åren runt 1970. Bandets perfekta pubrock kom några år för tidigt och i mängden av progressiva rockgrupper på Vertigo kom Legend uppenbart i kläm. Men en klassiker till album lyckades kvartetten åstadkomma med "The Red Boot Album", eller "Legend" som det står på etiketten, som har hamnat i fint sällskap på min specialhylla med särskilt värdefulla artister. Direkt till vänster några Kursaal Flyers-album och bara några skivor framför står mycket lägligt Mickey Jupps egna album. Till höger om Legend-skivorna står dessutom Len Bright Combos två ökända album.

/ Håkan

Behjärtansvärd hög musikalisk nivå

Postad: 2018-02-15 10:18
Kategori: Live-recensioner

Alla bilder: Magnus SundellKarin Wistrand och DSH5.

Fler bilder nedan.



"Musik för alla hjärtan"
AMANDA GINSBURG
MEADOWS
MARTIN HÅKAN
DSH5
KARIN WISTRAND
Konserthusets foajé, 14 februari 2018


ARTISTER AV OLIKA SLAG STÄLLER ALLTID UPP per automatik i alla typer av hjälpsammanhang. När Örebro Stadsmission på onsdagskvällen arrangerade en välgörenhetskonsert för de hemlösa med artister som stod på scen i Konserthusets foajé. Där bjöds det på idel ädla personliga och professionella framträdanden i över tre timmar. In i minsta detalj var det en behjärtansvärd kväll i musikens tecken.
   Den förre artistbokaren på Live at Heart, Lars-Göran Rosén som nu jobbar på Örebro Stadsmission, hade med hjälp av sina kontakter samlat gräddan av stadens musikelit, plus en sångerska från Stockholm med lokal koppling. Lars-Göran är en eldsjäl i ordets rätta mening.

Amanda Ginsburg (19:03 - 19:30)
En ny ung jazzsångerska fick inleda konsertkvällen. Precis innan albumaktuella Amanda gick upp på scen pratade jag med hennes skivbolagsrepresentant, Måns Uggla på Naxos, och förklarade lite fördomsfullt att det här inte riktigt är min musik. Föga visste jag då att Amandas framträdande tillsammans med sitt band skulle bli en cool upplevelse långt över mina förväntningar.
   En skön röst över de softa arrangemangen på piano, flöjt och ståbas. Jag hann knappt skriva ner jämförelsen med Monica Zetterlund innan Amandas singellåt "Havsmelodi" dök upp med sina Hasse & Tage-referenser i texten. "Vem är du?" och "Yaqui", med fin text av Amandas pappa, hette höjdpunkterna.

Meadows (19:40-20:18)
Örebros store singer/songwriter har hela världen som arbetsplats men imponerar alltid på hemmaplan. Han, Christoffer Wadensten, gjorde ett uppträdande som sedvanligt pendlade mellan intensiva och tillbakalutade sekvenser. Med en fint amerikanskt influerad röst och ett fullständigt briljant gitarrspel tog han oss med på ännu en storslaget läcker musikalisk resa.
   Det läskiga och oförklarliga är att mellan Meadows ofta imponerande konsertupplevelser försvinner han ur mitt medvetande. Förmodligen mitt problem, inte hans.

Martin Håkan (20:32-20:58)
Gruppen Martin Håkan, med Martin Qvarfordt i centrum, är ett riktigt intressant namn på den musikaliska Örebrokartan. Upptäckte bandet i två olika sammanhang på Folk at Heart senast, elektriskt med fullt band och akustiskt på trio, och fick nu ytterligare ett format: Elektriskt på trio.
   Sättningen på cello (Maja Molander), Martins elgitarr och elgitarr/valthorn (Carl Carlsvärd) är både udda och sensationellt bra som lovar gott för framtiden. Även låtmässigt visar Martins repertoar på en uppenbar bredd som resulterar i stor personlighet på scen. Och jag kan personligen svälja det faktum att hans röst, enligt sakkunniga bedömare, har likheter med Rufus Wainwright.

DSH5 (21:12-21:49)
Folkrockgruppen, som tidigare var känd under ett annat längre namn, börjar nu bli ett slipat band med sound och arrangemang som långt överskrider den snäva gränsen för folkrock. (Det visade om inte annat agerandet som kompgrupp till Karin Wistrand senare på kvällen.) Jag kan nu också erkänna att bandet uppdaterat sin repertoar på fullt godkänt sätt.
   Deras 37 minuter långa konsert hade allt av genomgående högt tempo, intressanta nya låtar (som snart finns på skiva) och underhållande intressanta arrangemang. Och förstärkta med Clas Olofsson på gitarr och steelguitar blev just den sista detaljen helt uppenbar.

Karin Wistrand (21:49-22:26)
Utan paus anslöt sig Karin, som blev något av affischnamn för det här arrangemanget, till DSH5 och blev den naturliga finalen och kanske även höjdpunkt fast konsertkvällen i övrigt egentligen bara innehöll höjdpunkter.
   Fortfarande med Clas på scen fick DSH5 ovärderlig hjälp att utforma de tydligt uppgraderade versionerna av Lolita Pop- och Karin Wistrand-låtarna. Och Karin visade ännu en gång att hon har kvar sin fullständigt bedårande stämma och kan fortfarande agera naturligt som frontperson för ett band, den här gången betydligt större och variationsrikt än på 80-talet.
   Karin och bandet var onekligen välrepeterade och engagemanget lyste starkt i allas ögon. Här avslöjades inga rent rutinmässiga detaljer utan allt var på musikaliskt fullt allvar. Och arrangemangsmässigt hade de uppenbart jobbat på alla detaljer där både repertoar och framförande blev en fascinerande helhet.
   Det tunga keyboardsinspirerade soundet gjorde inledningslåten "Regn av dagar" till en inspirerad och smått överraskande start och "Ta mig med", från Karins solorepertoar, blev också en musikalisk pärla i kombination med tung finurlig rock och dragspel. "Hey winner", "Mind your eye" och "Tarzan on a big red scooter" blev naturligtvis stora publikfavoriter och "Långa tåg", Lolitas bästa ögonblick på svenska, har ju kvalitéer att leva ett evigt liv i många år.
   Men kvällens största enskilda musikaliska ögonblick var när bara Karin, Clas och bandets Lennart Hessel blev kvar på scen och framförde "Fåglar av is". Clas smekte fram tonerna på sin steelguitar, Lennart spelade en distinkt smakfull akustisk gitarr och Karin sjöng vackrare än någonsin. Just då var det magi i luften och kunde på det viset symbolisera hela kvällens arrangemang: Behjärtansvärt in i minsta detalj.

Karin Wistrands hela repertoar:
Regn av dagar
Ta mig med
Hey winner
Fåglar av is
Mind your eye
Långa tåg
Tarzan on a big red scooter

Extralåt
Because the night


Amanda Ginsburg och Martin Håkan.

/ Håkan

Covers: John Prine

Postad: 2018-02-14 07:58
Kategori: Cover-skivor

JOHN PRINE: For Better, or Worse (Oh Boy, 2016)

JOHN PRINE TILLHÖR SKARAN AV USA:s största låtskrivare har jag förstått. Jag har personligen inte riktigt lyckats bli allmänt träffad av hans låtar men "Angel from Montogomery" och "Sam Stone" är givetvis svåra att undvika. Och hans "Sweet revenge"-album (1973) står prydligt i skivhyllan. Prine är en genuin låtskrivare som väl ändå inte ska behöva göra en skiva med enbart covers?
   Han har en lång karriär bakom sig där kreativiteten på låtskrivarområdet har bromsat in på senare år. På många av hans senaste skivor har covers varit vanligt förekommande och till viss del får man förlåta honom efter flera allvarliga sjukdomar, 2007 drabbades han av cancer i nacken och 2013 lungcancer som opererades.
   Förra veckan kom dock den glädjande nyheten att John Prine släpper ett nytt album i vår, "The tree of forgiveness". Genomgående eget material där artister som Jason Isbell, Amanda Shires och Brandi Carlile gästar.
   "For better, or worse" är andra skivan i Prines karriär, "In spite of ourselves" (1999) är föregångaren, där han har samlat på sig covers från främst countrygenren och sedan spelat in med en skara kvinnliga sångerskor som förvandlat materialet till duetter.
   Vi kan väl med rätta kalla John Prine för legendarisk och han bär upp sin gloria med dignitet men det senaste decenniet har inte överraskande tärt på hans röst som har fått en smått bräcklig glans. Som dock står som en fin kontrast till de kvinnliga sångerskornas perfekta stämmor. Men jag ska inte dölja det faktum att det är de kvinnliga rösterna som gör skivan mest underhållande. Prine kan röstmässigt inte mäta sig med de kvinnliga duettgästerna.
   Rätt eller fel, men jag har alltid betraktat John Prine som en traditionell singer/songwriter men på den här skivan är det främst countryrelaterat material, ofta i old school-influerade arrangemang, och vid fler än ett tillfälle tycker jag det ekar Johnny Cash och June Carter.
   "For better, or worse" är inte så krävande men väldigt underhållande på låtar som aldrig är längre än 3:32 där sångerskorna ofta tar täten och låter Prine placera sig i det legendariska baksätet.
   Urvalet på skivan är nästan genomgående traditionellt och de äldsta låtarna framstår som bäst. "Falling in love" är ju en ganska uttjatad låt men med en ljuvlig akustisk gitarr lyfter det tämligen nakna arrangemanget. Och Alison Krauss gör en underbar insats. "My happiness" har också den där underbara akustiska gitarren i avskalat arrangemang med frun Fiona Prine som duettpartner.
   Men ibland ökar tempot. I Buck Owens "Mental cruelty" är det med en väldigt sargad röst som Prine tar upp kampen med sångerskan Kacey Musgraves.
   Flera av skivans låtar är i original inga duetter men har här förvandlats på ett väldigt natturligt sätt. Dock är Prine ensam på scen i avslutningslåten "Just waitin'" där han inte sjunger utan läser Hank Williams berättelse.


"Who's Gonna Take the Garbage Out" (feat. Iris DeMent) (Johnny Tillotson/Lucille Cosenza/Teddy Wilburn) 2:41
1969. Singel med Ernest Tubb and Loretta Lynn.
"Storms Never Last" (feat. Lee Ann Womack) (Jessi Colter) 2:43
1981. Från albumet "Leather and lace" med Waylon Jennings.
"Falling in Love Again" (feat. Alison Krauss) (Friedrich Hollaender/Sammy Lerner) 2:31
1930. Original på tyska, "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt", i filmen "Der blaue Engel" med Marlene Dietrich som också sjöng den på engelska.
"Color of the Blues" (feat. Susan Tedeschi) (George Jones/Lawton Willliams) 2:54
1958. Singel med George Jones.
"I'm Tellin' You" (feat. Holly Williams) (Billy Hughes) 1:50
1946. Singel med Billy Hughes and His Pals of the Pecos.
"Remember Me (When Candlelights Are Gleaming)" [feat. Kathy Mattea) (Scott Wiseman) 3:32
1939. Singel med Lulu Belle and Scotty.
"Look at Us" (feat. Morgane Stapleton) (Max T Barnes/Vince Gill) 2:46
1991. Från albumet "Pocket full of gold" med Vince Gill.
"Dim Lights, Thick Smoke, and Loud, Loud Music" (feat. Amanda Shires) (Joe Maphis/Rose Lee Maphis) 2:58
1952. Singel-b-sida ("Flint Hill Special") med Lester Flatt, Earl Scruggs And The Foggy Mountain Boys.
"Fifteen Years Ago" (feat. Lee Ann Womack) (Raymond Smith) 3:06
1970. Från albumet "Fifteen years ago" med Conway Twitty.
"Cold, Cold Heart" (feat. Miranda Lambert) (Hank Williams) 3:32
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med låtskrivaren.
"Dreaming My Dreams with You" (feat. Kathy Mattea) (Allen Reynolds) 3:12
1975. Från albumet "Dreaming my dreams" med Waylon Jennings.
"Mental Cruelty" (feat. Kacey Musgraves) (Buck Owens/Dixie Davis/Larry Davis) 2:23
1960. Singel med Larry And Dixie Davis.
"Mr. & Mrs. Used to Be (feat. Iris DeMent) (Joe Deaton) 2:36
1964. Singel med Ernest Tubb and Loretta Lynn.
"My Happiness" (feat. Fiona Prine) (Betty Peterson/Borney Bergantine) 2:55
1948. Singel med The Marlin Sisters.
"Just Waitin'" (Hank Williams) 2:49
1951. Singel med Luke The Drifter.

/ Håkan

MAXI12" #14: SIOUXSIE & THE BANSHEES

Postad: 2018-02-12 07:57
Kategori: Maxi12"



SIOUXSIE AND THE BANSHEES
Dear Prudence
Tattoo
There's a planet in my kitchen

(Wonderland/Polydor, 1983)

ÄNNU EN MAXISINGEL SOM INNEHÅLLER EXKLUSIVA inspelningar som inte gavs ut på något album. Efter tolv singlar, med enbart originallåtar, under åren 1978 till 1983 satsade Siouxsie & The Banshees på en coverlåt, Beatles "Dear Prudence", och det råkade bli bandets kommersiellt totalt mest framgångsrika singel med en 3:e-plats i England. 1983 var bandet mittemellan studioalbum och "Dear Prudence" blev en udda singel men låten fanns vid den här tidpunkten med i liverepertoaren liksom faktiskt "Helter skelter".
   Bara en vecka efter "Dear Prudence"-release i slutet på september 1983 spelade Siouxsie och bandet in livedubbelalbumet "Nocturne" på Royal Albert Hall där låten givetvis fanns med. Samtidigt blev gitarristen Robert Smith då officiell gruppmedlem fast han fortfarande var kvar i The Cure.
   1976 var Susan Janet Ballion (Siouxsie Sioux) och Steven Bailey (Steven Severin) genuina Sex Pistols-fans och då föddes idén på ett eget band. Först Bromley Contingent, sedan Suzy & the Banshees (ett gig med Sid Vicious på trummor)och slutligen Siouxsie & the Banshees i november 1976. Under de närmaste åren var Siouxsie och Severin, sång och bas, bandets fasta medlemmar medan trummisar och gitarrister (Marco Pirroni, P T Fenton, John McKay och John McGeoch) avlöste varandra. 1983 och på "Dear Prudence" var det Budgie, trummor, och alltså Robert Smith, gitarr, som var bandets övriga medlemmar.
   Banshees version av "Dear Prudence" är inspelad i Stockholm (Europa Films Studio) i samband med en spelning på Långholmen 9 juli 1983. Producerades tillsammans med den engelsmannen Mike Hedges. Siouxsie & the Banshees hade tidigare jobbat med olika producenter, Steve Lillywhite och Nigel Gray, men "Dear Prudence" blev Hedges första Banshees-samarbete. Hedges hade tidigare producerat The Undertones, Associates, The Beat och The Cure. Det var säkert kopplingen till det senare bandet som gjorde honom till bandets producent. Han producerade även det kommande studioalbumet, "Hyaenia" (1984)
   1983 startade Siouxsie & the Banshees en egen skivetikett, Wonderland, som också blev hemvist för de närbesläktade banden The Creatures (Siouxsie och Budgie) och The Glove (Severin, Smith och annat folk). Båda banden släppte album och singlar under 1983. The Glove tog för övrigt sitt namn från den tecknade "Yellow submarine"-filmen.
   John Lennons Beatles-låt "Dear Prudence", från "The white album",-skrevs i Indien i januari 1968 och riktades direkt till Prudence Farrow, skådespelerskan Mia Farrows yngre syster. Hon fanns med i det stora gäng som for till Indien för meditation under Maharishi Mahesh Yogis ledning. En magisk och lite sökande låt i Beatles version, Siouxsie och bandet gör den väl lite mer hitmässig och man kan säga att de kommersiellt lyckades.
   De två låtarna på maxisingelns b-sida, "Tattoo" och "There's a planet in the kitchen", är också unika låtar utan koppling till något album eller andra inspelningar. Rent objektivt är det typiska baksidor utan något större musikaliskt värde. "Tattoo", med framträdande trummor och viskande sång av Siuxsie (kanske avsedd för Creatures?), är en ganska monoton låt. Och "There's a planet..." är en skum icke-melodisk sak med märkliga ljudillustrationer.
   Men "Dear Prudence" med Siouxsie & the Banshees är ändå en lysande singel paketerad i ett skivomslag med ett foto av den japanske fotografen Sakae Tamura, "White flower", från 1931.

/ Håkan

Berättelserna landar i verkligheten

Postad: 2018-02-11 15:13
Kategori: Live-recensioner

MAGNUS LINDBERG
Live at hemma, 10 februari 2018
Konsertlängd: 19:33-20:20 och 21:04-21:47 (47 + 43 = 90 min)
Min plats: En meter till höger om Magnus gitarrhals.


SOM GOD REPRESENTANT FÖR ARTISTER som aldrig ger upp är det alltid en ynnest att lyssna på och uppleva Magnus Lindberg live. När arrangemanget på lördagskvällen dessutom ägde rum hemma hos arrangören Anders Damberg blev det än mer personligt. Med en ytterst samlad och till slut avslappnad Magnus inför ett 40-tal åhörare som lyssnade andäktigt och koncentrerat.
   Konsert i hemmiljö, som börjar bli alltmer vanligt förekommande, var en ny erfarenhet för både Magnus och mig. I samtal innan konserten avslöjade han en viss osäkerhet över konceptet med publik alltför nära och att den intima känslan skulle bli obekväm.
   Men den eventuella oron var som bortblåst när han väl satte sig på stolen med det trygga notstället framför sig och en osedvanligt välklingande akustisk gitarr i sina händer. Och fyra norska(!) munspel till hjälp.
   Magnus var laddad med en repertoar som utlovade en hel del nytt material. Och bland konsertens låtar var det en stark övervikt på material från de senaste tjugo åren. Förutom avslutningen, med "Tårar över city", obligatoriska "Röda läppar" och det i sammanhanget nästan antika extranumret "Månsken Peggie", blev lördagens konsert inte alls någon nostalgiuppvisning. Det kan ofta vara vanligt när äldre artister med lång karriär ställer sig upp och vill visa på dignitet och tyngd med sina äldsta hits.
   Visserligen är utrymmet för önskemål ofta begränsat när Magnus Lindberg står på scen. Många och långa texter kommer inte alltid spontant och per automatik från en artist som genom åren har skrivit så många låtar och han kan omöjligt minnas dem alla i detalj. Därför låg textbladen som vanligt i strikt ordning på notstället. Men Magnus gjorde dock ett undantag när han vid andra avdelningens start med lite hjälp från publiken (Björn Stein) spontant plockade fram den tämligen obskyra låten "3 + 7 = 11" direkt från minnet.
   Där fanns också som utlovat några ännu ej publicerade låtar som planeras för ett kommande album som genom finansiellt stöd via crowdfunding ska göra det möjligt för skivan att se dagens ljus.
   Låtar som "I alla mina drömmar" och "Hjärta av guld" hade jag visserligen hört vid tidigare tillfällen, Heaven's Door i februari 2016 och Lasse i Parken i augusti 2016, men fick här ytterligare några genuint välskrivna och typiska Magnus Lindberg-låtar. Inte så sällan riktade till hans fru Larissa som i vanlig ordning fanns med i Dambergs vardagsrum.
   Man kan tycka att allt är skrivet i den här genren men Magnus hittar ständigt nya vinklar i ämnet. Stora ord men med en poetisk klang som får hans berättelser att landa i den fysiska verkligheten på ett väldigt trovärdigt sätt. Och han lyckas även tonsätta de ofta långa textraderna på ett personligt sätt.
   Bland lördagskvällens starkare konsertögonblicken minns jag allra bäst två låtar från ett helt felproducerat album 1989, "Det kommer en vind". Kvällens versioner av "Starkare" och "Tystnaden" gav låtarna full upprättelse och blev mina höjdpunkter tillsammans med "Från en mörk, mörk himmel" och "I väntan på vadå". Även hatlåten "Varje gång du faller ner" tillhörde topparna fast jag i det sammanhanget hellre hade hört "Jag ska se när du brinner". Sedan var det synd att Magnus förkastade publikönskemålet på "Dina bruna ögons man".

Låtlista:
(Gissade titlar på de ej utgivna låtarna)

Inget kommer från ingenting
Tro på dig
För oss
Från en mörk, mörk himmel
Den risken finns
När jag ser dig
I alla mina drömmar
Lycklig man
När hoppet tänds
Varje gång du faller ner
Starkare

3 + 7 = 11
När sekunderna försvinner
Hjärta av guld

Dansa med mig
Tystnaden
Jag har aldrig vart i Memphis
I väntan på vadå?
Allt som jag kan ge dig
En ensamvarg
Tårar över city
Röda läppar

Extralåt
Månsken Peggie


Foto: Anders DambergTrivsamt i Anders Dambergs vardagsrum tillsammans med Magnus Lindberg.

/ Håkan

Konsertupplevelse med dubbla intryck

Postad: 2018-02-10 15:07
Kategori: Konserter



GABRIEL KELLEY
Örebro Ölhall, 9 februari 2018
Konsertlängd: 19:57-21:07 (70 min)
Min plats: Stående vid bardisken ca 5 m från scenen.


DET ÄR ALLTID SPÄNNANDE MED NYA KONSERTLOKALER och för första gången skulle jag på fredagskvällen uppleva en artist uppträda på Örebro Ölhall. Det blev en upplevelse med dubbla intryck. Lokalen är redan från början svår rent akustiskt, högt i tak och en i övrigt hög volymnivå vid både bardisk och bord, med en näst intill osynlig artist sittande på golvet framför publik i trängsel. Det gjorde att koncentrationen sprack och jag kunde inte få någon större uppfattning om det rent musikaliska.
   Gabriel Kelley är Jill Johnson-favoriten vars karriär sedan 2015 har pekat uppåt, hans folkmusik av den gamla skolan har fått en överraskande stor publik i Sverige. Inte minst bland den yngre lyssnarskaran vilket vi kunde konstatera bland ölhallens gäster på fredagskvällen. Musikaliskt och sångmässigt är Gabriel med sin akustiska gitarr och munspel en artist av stor personlig prägel vilket jag som sagt inte riktigt kunde uppfatta under den dryga timmen på "scen".
   I de inledande lite mer bluesiga låtarna var han som minst originell medan avslutningen med det något mer countrydoftande materialet mer kom till sin rätt. Men jag tycker att det som sagt var svårt att uppfatta de mest detaljerade nyanserna i musiken, de säkert intressanta mellansnacken (på amerikanska fast han pratar flytande svenska) och den uppenbara styrkan i hans melodier. Ett mummel av röster, mer eller mindre engagerade diskussioner (som jag säkert själv deltog i) och den allmänna pratsamma pubatmosfären blev på något sätt kvällens tecken.
   Fredagskvällens konsertförväntningar på Gabriel Kelley förvandlades till ett socialt möte i pubmiljö där jag mellan Newcastle Brown Ale-sväljarna hamnade i den ena diskussionen efter den andra utan att se någonting och dessvärre väldigt flyktigt höra konsertartisten. Därför blev mötet med vänner som Mona, Peter, Tåte, Birgitta, min fru Carina naturligtvis, Thomas, Torbjörn, Susanne, Anders, Erika, Tommy, Gunnar och för ett litet kort ögonblick Olle kvällens stora behållning.

/ Håkan

I min skivhylla: Steve Gibbons Band

Postad: 2018-02-09 07:56
Kategori: I min skivhylla



THE STEVE GIBBONS BAND: Down in the bunker (Polydor/Goldhawke 2383 502)

Release:
Augusti 1978
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Steve Gibbons Bands båda album "Any road up" (1976) och "Get up and dance - The best of Steve Gibbons" (1979).

ATT NU ÅTERVÄNDA TILL DET HÄR NÄSTAN 40 år gamla albumet är som att möta en gammal vän igen. Till skillnad från kanske 80 procent av skivhyllornas övriga skivor sitter "Down in the bunker" så djupt förankrat i minnet fast det var länge sedan jag koncentrerat lyssnade på albumet. Minnet kring skivan är så förknippat med Gibbons och bandets stora framgångar i Sverige vid den här tidpunkten. Något som jag dessutom fick nöjet att uppleva på nära håll. Och det fördjupar naturligtvis skivans betydelse och mina känslor för en av 70-talets musikaliskt och kommersiellt stora album.
   Steve Gibbons hade haft en nästan onaturligt lång karriär bakom sig, till stor del utan större rubriker, när det hösten 1978 plötsligt exploderade. "Down in the bunker" väckte uppmärksamhet (låg ett halvår på Topplistan och sålde 100 000 ex bara i Sverige!), en konsert på Club Malmen i Stockholm blev startskottet (13 november, jag var där!), svensk tv vaknade (17 november, Häftig Fredag!) och den helt utsålda svenska vårturnén 1979 nådde Örebro 4 april (jag intervjuade Steve!).
   Birmingham-sonen Steve var 37 år när genombrottet kom. En anmärkningsvärt hög ålder i en redan då åldersfixerad popbransch. Själv var jag 26 år och uppfattade den mogna "åldermannen" Steve med stor respekt när jag mötte honom strax efter konserten i Örebro Konserthus. Jag ville naturligtvis prata om den långa karriären, hur hans artistbana startade redan 1960 i gruppen Dominettes, medan han ville njuta av de aktuella framgångarna. Men jag tyckte den långa historien (som på 60-talet fortsatte i The Ugly's med ett antal singlar, det korta mellanspelet i superbandet Balls 1970, soloskivan "Short stories" (1971) och inhoppet i Idle Race som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band) var minst lika viktig.
   Redan 1972 var bandet en fast enhet och innehöll exakt samma medlemmar som 1978 skulle få sitt genombrott i både Sverige och Tyskland, "Down in the bunker" väckte faktiskt större uppmärksamhet här än i hemlandet England.
   Förutom frontmannen och Balls-kollegan/basisten Trevor Burton var musikerna i Steve Gibbons Band tämligen anonyma som namn. Men alla hade erfarenhet från andra Birmingham-band som Tea And Symphony (gitarristerna Dave Carroll och Bob Wilson) och Locomotive (trummisen Bob Lamb). Trots all rutin hade bandet dock en trögstartad inledning. Efter Balls-äventyret och soloskivan var Gibbons låst av gamla kontrakt, hos den egensinnige managern Tony Secunda, som omöjliggjorde skivinspelningar. Under flera år och på hundratals spelningar spelade sig bandet tajt och stabilt vilket skulle bli värdefullt för framtiden.
   Pete Townshend dök ofta upp på bandets konserter, blev intresserad och när kontraktsproblemet var löst stod Steve Gibbons Band med både skivkontrakt och nya managers, allt kopplat till The Who. Skivetiketten Goldhawke ägdes av Roger Daltrey, Bill Curbishley/Pete Meaden, vid olika perioder Who-managers, tog hand om ekonomin, skivorna spelades in i Townshends studio Eel Pie Studio och bandet fick följa med The Who på turné.

FRI FRÅN BAKBUNDNA KONTRAKT LOSSNADE Gibbons kreativitet rejält och inom två år gav han och bandet ut tre album, "Any road up" (1976), "Rollin' on" (1977) och liveskivan "Caught in the act" (1977). Mitt i islossningen fick Gibbons dessutom med en låt (titellåten!) på Daltreys soloalbum "One of the boys" (1977).
   Gibbons-skivorna producerades av amerikanen Kenny Laguna som under några år hade England som bas, jobbade sedan med Beserkley-artister som Greg Kihn, Jonathan Richman och Tyla Gang och några år senare fick han sin största framgång som producent åt Runaways-stjärnan Joan Jett.
   Som ett etablerat liveband har de första Gibbons-skivorna ett tuffare och stundtals mer muskulöst sound. Som första klassens låtskrivare bidrog Gibbons själv med starkt originalmaterial men med en amerikan bakom spakarna blev det genomgående också ett lite opersonligare sound.
   "Down in the bunker" är något helt annat. I all fall vad gäller arrangemang och produktion. Som etablerad producent (David Bowie, T Rex, The Move, Thin Lizzy med flera) försöker inte Tony Visconti kamouflera det personliga i Steve Gibbons Bands musik eller ta rygg på Bowies just då revolutionerande framgångar. "Heroes" och "Low", som Visconti också producerade, firade ju enorma triumfer vid den här tidpunkten.
   Även visuellt, på skivomslaget, kan man se bandets utveckling från ett långhårigt och mer eller mindre skäggigt band till ett friserat och bildmässigt ganska stiligt gäng.
   Nej, det var med väldigt varsamma medel som Visconti förändrade och snarare förädlade Gibbons låtar. Och lyhört lyckades han på flera låtar anamma det framgångsrika soundet som var på gång, främst initierat av Dire Straits, där tillbakalutad elegans var huvudingrediens. Med hjälp av lite keyboards, steelguitar och saxofon (spelad av Nick Pentelow, tidigare Wizzard-medlem) fick Gibbons-bandet en lite mjukare prägel men utan att förlora personlighet eller kontakt med rock'n'roll-rötterna.
   "Eddy Vortex" är en ren 50-tals-pastisch och i många av Gibbons berättande texter kan man uppfatta influenser av det klassiska låtskrivarparet Jerry Leiber/Mike Stoller. I min intervju med Gibbons erkände han sig just vara stor beundrare av deras sätt att skriva låtar.

/ Håkan

Tredje gången sämst

Postad: 2018-02-07 07:59
Kategori: 90-talskonserter

EFTER NÅGRA REGELBUNDNA SVERIGE-BESÖK under 1993 och 1995 hade Neil Young kompats av Booker T & the MG's respektive Pearl Jam men när den annars så överraskande Neil Young återvände 1996 hade han åter sitt lojala kompband Crazy Horse med sig. Konserten i Stockholm sammanföll med utgivningen av albumet "Broken arrow", dock inte någon av Neil Youngs bättre skivor.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/6 1996.

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 25 juni 1996
Konsertlängd: 19:32-21:40 (128 minuter)


För tredje gången på fyra år stod Neil Young på Sjöhistoriska Museets scen i tisdagskväll.
   Neil har närmast blivit en sommartradition i det här landet. En tradition dock helt utan förutsägbara inslag.
   I år var det en Neil Young på ojämnt humör men ändå med ambition att bjuda på så mycket som gick. Från så många olika epoker som möjligt.
   Toppnumret "Country home" inledde den starka scenrepertoaren men ljudkvalitén var under all kritik. Grötigt, burkigt sound. "Pocahontas" som följde var nästan en katastrof.
   Smakproven från nya skivan, "Big time" och "Loose change", blev så långt ännu mer tålamodskrävande.
   Efter fem låtar var publiken missnöjd. spridda visslingar, när Neil Young uppenbart testade lojaliteten hos sina fans. Det var först under konsertens få akustiska inslag, "I am a child" och "Heart of gold", som ljudet blev bättre och publiken i gemen sken upp medan solen dalade.
   Men tisdagskvällens konsert var i första hand inte ämnad att samla trivselpoäng till Neil Young. Tillsammans med Crazy Horse framkallade han ett oborstat, grabbigt sound. Med sin repertoars mest primitiva mangel i form av "Fuckin' up" och "Welfare mothers".
   Han slet kopiöst och frenetiskt för att ta oss med till sitt nirvana där gitarrsolot är inträdesbiljetten och rundgång ett givet inslag.
   För ett ögonblick, jag tror det var efter "Cortez the killer", framstod repertoaren och arrangemangen mer anpassade en intim klubbspelning än arenarockmodellen inför 8000-9000 personer utomhus.
   Men efter ytterligare några låtar, bland annat den vackra men synnerligen simpla "Music arcade", kom lyftet och konserten nådde högre än de luftballonger som svävade ovanför oss.
   Det började med "Like a hurricane", med klockrena solon, och fortsatte med "Hey hey, my my" och "Powderfinger" med en nästan manisk Neil Young på gitarr.
   Då bevisade teamet Crazy Horse/Neil Young att de är oslagbara som en enhet. Och klassikerna har aldrig låtit bättre live i Sverige.
   Extralåtarna pendlade mellan country(!) och rejäla showstoppers som "Cinnamon girl" och "Rockin' in the free world".
   Det var en ojämn avslutning på en ojämn konsert där Neil Young aldrig satte sig vid pianot eller tramporgeln som stod oanvända på scenen.
   Av 90-talets Young-konserter i Sverige var årets upplaga den sämsta. Med Crazy Horse i kompet var det stundtals, mest innan konserten, historiska vingslag i atmosfären som aldrig riktigt materialiserades under konserten.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards, munspel
Frank Sampedro - gitarr, keyboards, sång
Billy Talbot - bas, sång
Ralph Molina - trummor, sång


Country Home
Pocahontas
Stupid Girl
Big Time
Drive Back
I Am A Child
Heart Of Gold
The Loner
Fuckin' Up
Cortez The Killer
Scattered
Music Arcade
Welfare Mothers
Like A Hurricane
Hey Hey, My My (Into The Black)
Powderfinger
Sedan Delivery

Extralåtar
The Losing End
Roll Another Number
Rockin' In The Free World

Extra extralåtar
Cinnamon Girl
Mother Earth

/ Håkan

MAXI12" #15: DIRE STRAITS

Postad: 2018-02-05 07:55
Kategori: Maxi12"



DIRE STRAITS
"ExtendeDancEPlay"
Twisting By The Pool
Two Young Lovers
If I Had You

(Vertigo, 1983)

NÄR SINGLAR SAKNAR KOPPLING TILL ALBUM blir det riktigt intressant. Numera är det mycket sällsynt att artister eller grupper släpper enskilda singlar som inte är producerade i samband med albuminspelningar och/eller ingår i marknadsföring inför kommande releaser. Och det var nästan lika sällsynt på 80-talet medan det exempelvis på det glada 60-talet nästan var tvärtom, varje singelrelease innehöll med väldigt få undantag unikt och exklusivt material.
   När det kommer till statistik eller att ge exempel på hur vanligt det var på 60-talet brukar jag hänvisa till Beatles samlade singelproduktion och kan presentera följande fakta: Under bandets knappt (bara!) åtta år på Parlophone gav Liverpoolkvartetten ut sammanlagt 22 singlar (med 44 låtar) av vilka 17 (34 låtar) innehöll singelexklusiva låtar. Sådan uppseendeväckande statistik kan knappast någon artist eller grupp, varken då eller nu, uppvisa.
   Därför blir jag så mycket mer entusiastisk när det i enstaka fall ändå händer och de exklusiva singellåtarna står helt allena och inte är del i ett större sammanhang. Därför känns dagens Dire Straits-singel som en udda fågel i en ofantlig svärm.
   Singeln, med den något svårlästa titeln med sin blandning av små och stora bokstäver, som Dire Straits överraskade sina fans med kom i januari 1983 när bandet egentligen befann sig på "Love Over Gold Tour" runt hela världen exklusive USA men just då tagit några månader paus. Singeln med de tre låtarna hade inte alls något musikaliskt eller soundmässigt gemensamt med "Love over gold"-albumet som hade släppts i september 1982.
   Dire Straits hade sedan sitt magnifika genombrott 1979 med en ganska jordnära, tajt svängig och koncentrerad rockmusik på några år musikaliskt utvecklats åt det pretentiösa hållet med långa solon i ännu längre låtar. På "Love over gold" nådde nog bandets ambitioner i det fallet vägs ände. Albumet innehöll blott fem låtar där kortaste låten var 5:50 och den längsta 14:17. Det forna pubrockbandet hade drabbats av den musikaliska motsvarigheten till elefantsjukan.
   Strax efter albumrelease, i september 1982, blev förmodligen Mark Knopfler medveten om diagnosen och ville snabbt stoppa sjukdomsförloppet. Plockade fram en gammal livefavoritlåt, "Twisting by the pool", skrev två nya låtar, bokade studio (Jam Studios) och under de tre första dagarna i oktober 1982 spelades de tre singellåtarna in.

REDAN 1980 KUNDE MAN KONSTATERA ATT Dire Straits forna kärnkvartett med sin jordnära repertoar höll på att spricka. När Knopflers bror David, kompgitarristen, meddelade sin avgång ersattes han av Hal Lindes, en gång gitarrist i det mer än mediokra rockbandet Darling. Samtidigt utökades bandet med Alan Clark, keyboards, och tog då ett musikaliskt steg mot ett vidlyftigare och mindre genuint rockigt sound.
   Strax efter inspelningarna till "Love over gold"-albumet 1982 var det dags för nästa medlemsbyte. Trummisen Pick Withers lämnade bandet för att ägna sig åt - jazz! Ersättare blev Terry Williams, en gång Rockpile-medlem som under ett drygt år spelat bakom Meatloaf. Williams hade knappt fått på sig svettbanden innan han befann sig i inspelningsstudion och "Twisting by the pool"-singeln blev hans-debut i bandet, knappt två månader innan den långa "Love Over Gold Tour" sparkade igång.
   Den samlande titeln på maxisingeln, bokstavsleken "ExtendedancEPlay", doftar modern dansmusik men är egentligen tvärtom. Musikaliskt är det back to the beginning, med tre korta och snärtiga låtar, med djupa rock'n'roll-rötter i arrangemangen. Titeln syftar i det här fallet till gammal rock'n'roll och buggtempot i "Twisting b y the pool" är tydligt. En låt som faktiskt fanns på Dire Straits liverepertoar redan 1979 och vid bandets första Sverigebesök, både i Lund och Stockholm, hörde jag bandet avsluta hela konserten med "Twisting by the pool" som sista extralåt.
   På "Love Over Gold Tour" fanns låten återigen i bandets livelåtlista liksom "Two young lovers" från samma maxisingel. Ännu en 50-tals-influerad låt där piano och saxofon (inlånade Mel Collins) gör arrangemanget till något som exempelvis format Refreshments hela karriär.
   "If I had you" hade ett mer typiskt Dire Straits-sound, med Knopflers gitarr i centrum, men är en enkel, anspråkslös och melodiöst simpel låt i halvfart långt från det pretentiösa som gjorde "Love over gold" till bandets dittills mest kommersiella skiva.

/ Håkan

Januari 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-02-03 10:17
Kategori: Blogg


Martin Håkan Qvarfordt med band imponerade mest på årets Folk at Heart-upplaga.

FÖR EGEN DEL INLEDDES MUSIKÅRET 2018 i vanlig ordning, sedan 2014, med musikfestivalen Folk at Heart. Ny spelplats, Scandic Västhaga i Örebro, gjorde första timmarna logistiskt lite prövande men när lokalkännedomen satte sig i ryggmärgen blev min slutsats om hela festivalen positivt. Efter mina egna upplevelser på festivalen kunde jag konstatera att festivalens musikaliska ramar hade utvidgats och på lördagskvällen rockade det friskt på vissa scener. Även fredagskvällen hade sina höjdpunkter och jag kunde framåt måndagen sammanfatta mina upplevelser av festivalutbudet och även rangordna allt i en Topp 5-lista där bandet Martin Håkan var bäst.
   I övrigt rullade alla kategorier på Håkans Pop som vanligt under januari. På min maxisingel-lista fick jag nöjet att belysa 12":or med Kirsty MacColl, Clive Langer & the Boxes och Tanita Tikaram. Och i backspegeln bland gamla liverecensioner hittade jag en konsert från 1985 med lokala bandet Big Deal .
   Jag gav under månaden dessutom uppmärksamhet åt två coverskivor, en som svek rejält ( Rod Stewart) och en som var överraskande bra ( Shawn Colvin). Bland mina spontana fynd i skivhyllan hittade jag vinylalbum med Eagles och Grin.

BLOTT 29-ÅRIGE MICHAEL ANDERSON, som professionellt kallar sig-Anderson East, har en röst med så många årsringar att han redan mycket rättvist jämförs med Van Morrison, Joe Cocker och faktiskt också Tina Turner eller de riktigt legendariska namnen ur den amerikanska soultraditionen. Låtarna på "Encore" är små musikaliska explosioner där blås och riktiga instrument ger hans röst fullt svängrum. Han är onekligen ett nytt fynd och i veckan hörde jag bara positiva reaktioner när han besökte Stockholm. "Encore" är redan en stark utmanare för åsbästalistan! Soul med kött och blod som huvudingredienser.
   Mer amerikanskt, Alabama kvartetten Belle Adair visar på sitt andra album "Tuscumbia" att de musikaliskt har mer gemensamt med klassisk brittisk pop. Annars går soundet på skivan att dra paralleller med amerikanska band som i sin tur influerats av det engelska popsoundet. Det är väldigt oamerikanskt att höra så känslig och lågmäld popmusik från USA med låtar som är så välskrivna att de kan klassificeras som rena hits med gitarrer och Matt Greens ljusa stämma i fokus.
   Skivåret 2016 börjar onekligen starkt och nivån blir än mer svindlande när First Aid Kit sin vana trogen, både 2010 och 2012 släppte systrarna skivor i januari, vill inleda året med sitt nya album "Ruins". Klara och Johanna Söderberg har långsamt men säkert uppgraderat sitt sound, och utvecklat sitt sätt att skriva låtar för varje skiva och "Ruins" är definitivt inget undantag.
   Men det som imponerar allra mest på nya skivan är rösterna. Starkare och mognare vågar de nu ta ut svängarna. Var och en låter solostämmorna sprida sin glans i många låtar som ibland utvecklas till starka duetter. Duon har väl alltid balanserat på gränsen mellan tidstrogen folkmusik, americana och pop och det blir än mer tydligt på nya albumet.
   Nya producenten Tucker Martine (My Morning Jacket, The Decemberists, Mudhoney...) har dekorerat "Ruins" med varsamma penseldrag med en viss ambition att nå en bredare publik utan att påverka flickornas särdrag. De inledande tre låtarna, "Rebel heart", "It's a shame" och "Fireworks", har klar hitpotential. Tillsammans med lite mindre omedelbart material, titellåten, festliga "Hem of her dress" och den naturligt stegrande finallåten "Nothing has to be true" (med rena "A day in the life"-slutet) blir "Ruins" som helhet ännu en fullträff av Klara och Johanna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (22)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.