De tio senaste blogginläggen

Krönika: September 1978

I min tredje krönika för september 1978 uppmärksammade jag att många nya svenska grupper hellre sjunger på engelska än svenska. Jag nämner några exempel som Madhouse, Factory, Heartbreak Hotel och Magnum Bonum. Med tyngdpunkt på det senare bandet som precis hade albumdebuterat.
   Efter den svenska proggvågen på 70-talet ville grupperna uppenbart sjunga och spela på engelska


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/9 1978.
 
SVENSK ROCK ÄNNU ENGELSK

SVENSK ROCMUSIK 1978 HAR MYCKET gemensamt med rockmusiken för tio år sedan och mer. Ola & Janglers, Shanes, Tages, Hep Stars och Slamcreepers hette grupperna då och skrev sina egna låtar men inspirerades mycket av utländska grupper och artister. Detsamma gäller dagens rockare med namn som Madhouse, Factory, Hangover och Heartbreak Hotel som mest skriver sina egna låtar huvudsakligen på engelska.
   Vad har då hänt under de sex-sju år sedan 60-talsgrupperna ”pensionerades” och dagens rockmusik? En annan våg, den progressiva, härskade från 70-talets början och Musikforum med kontaktnät växte upp som stängde dörrarna för så kallade vanliga grupper. Det skulle främst sjungas på svenska och i någon form av ”rätt” budskap för att accepteras.
   Men nu har en helt ny generation växt upp med neutrala värderingar som tycker det är kul att spela, inte för att övertyga, inte för att tjäna pengar utan med entusiasm som bästa bränsle.
   Den nya vågen, snart två år gammal, har förstås haft en avgörande roll i sammanhanget. Det visar att 16-17-årsmusiker mycket väl kan etablera sig bland garvade 30-åringar. Det har nu spridit sig hit där idag mängder av svenska grupper med killar (och tjejer) under20 år bildar grupper, sjunger, spelar, skriver, repar och lever för musiken.
   Skivbolaget Sonet har gjort en fint initiativ och låtit sex svenska grupper samsas på ett album, ”Swedish tracks '79” är en liten inventering på svenska rockgrupper, främst från Stockholm med omnejd, som ännu inte känner sig mogna för albumdebut.
   Skivan är fylld av en massa bra svensk rockmusik som varit nedgrävd i åtskilliga år. Många duktiga grupper om än något opersonliga. Favoriter blir Madhouses ”30 years” och Zetas ”Speleman” medan före detta sminkpopbandet Tears känns något malplacerade.
   Några av grupperna har tidigare gjort singlar på självbekostade skivor men har här fått resurser att jobba proffsigt och elegant.
   Men alla medverkande grupperna, med undantag för Madhouse möjligen, blir slagna av Magnum Bonum, från Nacka, i ett och samma svep. Jag tror ingen av ”Swedish tracks”-grupperna ens har material till ett helt eget album.
   Men det har Magnum Bonum som i år fått ett remarkabelt genombrott på den svenska marknaden. Det visar om inte annat det nyutkomna albumet ”Crazy feelings” (Mercury).
   De debuterade för nästan ett år sedan med en sensationell egenfinanserad singel, ”Goodbye” (finns med på albumet) och fick sedan sitt definitiva genombrott med ”Skateboard”-singeln som sålts i 15000 ex vilket är en bra siffra för en debutskiva.
   Alltså dags för första albumet som i sina första 5000 ex distribueras i ett plastomslag med relief. Troligen en världsnyhet.
   Nu är det ju inte omslaget som ska bedömas utan det musikaliska och det är sannerligen inte betydelselöst. Magnum Bonum imponerar och överraskar. För ett år sedan var de inte kända utanför sitt Huddinge för att nu göra skivor som sprids i tusental över Sverige.
   De får förstås svårt att skaka av sig sitt ”Skateboard”-komplex. En engelsk gimmicklåt som åtminstone gav dem internationell berömdhet, vann Europatoppen. Nu innehåller skivan för övrigt bara egna låtar och visar sig vara professionella både i komponerandet, arrangerandet och framförandet. Skriver fantasifulla och varierade låtar som släpper fram både sångaren och de båda gitarristerna i rampljuset.
   Exakta utländska förebilder han man svårt att fastslå men musiken de spelar får väl anses som melodisk hårdrock som inte drar sig för ballader.
   En helt ny generation svenska rockmusiker är alltså på frammarsch och ni ska veta att det i varje stad, varje stadsdel och varfje källarlokal finns ett gäng med unga oförstörda musiker. Bäva månde!

/ Håkan

Biljett: Jackson Browne 1982

JACKSON BROWNE Konserthuset Stockholm 28 juni 1982

Min näst bästa konsertupplevelse någonsin! Ett fantastiskt band, en helt underbar låtrepertoar och en Jackson Browne i absolut bästa form!

/ Håkan

Compilation: The Harvest bag

"The Harvest bag" (Harvest, 1971)

ÄNNU ETT ALBUM MED ETT engelskt skivbolag som gemensamt tema. Till skillnad från Deram-skivan ”Golden pops”, som jag skrev om för några veckor sedan, var Harvest ett skivbolag som satsade mer på album än singlar. Därför är nästan majoriteten låtar på skivan hämtade från album. Edgar Broughton Bands ”Call me a liar” är ett undantag ty den släpptes enbart på singel 1971 och har på skivomslaget därför ingen hänvisning till ett speciellt album som nästan alla övriga låtar på skivan.
   ”The Harvest bag” var det andra albumet i Harvests serie med samlingsskivor. 1970 hade de släppt ett dubbelalbum, ”Picnic (a breath of fresh air)”, med sina artister eller grupper. Förutom Barclay James Harvest, Roy Harper och Edgar Broughton Band, som alla finns med här, var det andra spännande Harvest-namn som Pete Brown & Piblokto!, Syd Barrett och Kevin Ayers.
   På ”The Harvest bag” blandas det friskt mellan engelsk progg, avancerad singer-songwriter, country(!), folkmusik och pop. Men ingenting har riktning mot några singelförsäljningslistor, inga klockrena pophits.
   Den musikaliska blandningen är hisnande och kanske allra tydligast i Mark Almonds bidrag ”The City - Part 1 (The Ghetto)”. En sex minuter lång låt som ursprungligen är en del, den första, från en hel albumsida från albumet ”Mark Almond”. Duon Jon Mark och Johnny Almond, som båda hade sina rötter i en senare del (1969/70) av John Mayall's Bluesbreakers, existerade mellan 1971 och 1976. Hette egentligen Mark-Almond (med bindestreck) men på de tidiga skivorna hade gruppen namnet Mark Almond, utan bindestreck.
   Countryinslaget är också spännande, Ian Matthews hade efter sin ”Woodstock”-hit lämnat sitt band Southern Comfort bakom sig och siktade nu mot en solokarriär. ”River woman” är traditionell men väldigt oengelsk countryrock med steelguitar (Gordon Huntley) i arrangemanget.
   1971 var det väldigt splittrade känslor mellan Roy Woods nya projekt The Electric Light Orchestra och hans gamla band The Move och båda medverkar här. Jeff Lynne var också medlem i båda och det var hans mycket fina Beatles-inspirerade ”Queen of the hours” som är en höjdpunkt på ”The Harvest bag”. ”Ella James” är däremot en osedvanligt otydlig hitlåt med The Move, höll på att bli gruppens nya singel men drogs tillbaka.
   Roy Harper hade börjat sina skivkarriär 1967 och utvecklat en typ av psykedelsk singer/songwriter-stil och det hörs på ”Living here alone”.
   Det mycket skickliga rockbandet Grease Band, som startade på 60-talet som kompband till Joe Cocker, hade svårt att få ordning på sin egen karriär i eget namn. ”Laughed at the judge” ekar lite Chuck Berry men är väldigt otydlig i sin prägel. Gruppen innehöll två duktiga gitarrister, Neil Hubbard och Henry McCullough, men på den här låten är det Mick Weavers orgel som dominerar.

SIDE 1
Grease Band: Laughed At The Judge
Southern Comfort: River Woman
The Electric Light Orchestra: Queen Of The Hours
Climax Chicago: Shoot Her If She Runs
Barclay James Harvest: After The Day

SIDE 2
Edgar Broughton Band: Call Me A Liar
East Of Eden: Ain't Gonna Do You No Harm
Roy Harper: Living Here Alone
The Move: Ella James
Mark Almond: The City - Part 1 (The Ghetto)

/ Håkan

En fin presentation av nya Punsch-albumet

I frontlinjen för Punsch stod saxofonisten Niclas Bäcklund, sångerskan Alice Ståhlberg och ledargestalten Christian Ståhlberg och bjöd på en härlig lördagskväll på Clarion Hotel.


Den allestädes närvarande gitarristen Björn ”Björta” Wallgren gjorde ett energiskt inhopp på en låt under Punsch-konserten.


PUNSCH
Clarion Hotel, Örebro 15 november 2024
Konsertlängd: 20:00-21:05 (65 min)
Min plats: Stående i publikhavet.

HOTELLFOAJÉN PÅ CLARION HOTEL var länge en stadig hemvist för Christian Ståhlberg och hans stora band Punsch. Under parollen Club Punsch stod bandet regelbundet där medan publikskaran ständigt ökade. På lördagskvällen var det dags att efter en längre tids uppehåll återerövra den trånga scenen i hörnet på en fullpackad foajé där stora delar av den trogna publiken mangrant hade mött upp.
   I blickfånget för den här Punsch-konserten var först och främst nya skivan ”Sakta slocknar drömmarna”, bandets sjätte album som för mig var ett viktigt lockbete inför konserten. Som gjorde att jag, för en gångs skull, begränsade konsertnärvaron till första avdelningen när hela albumet presenterades i kronologisk ordning. Ett ganska djärvt grepp att tolka samtliga låtar i ett livesammanhang där förutsättningarna är minst sagt annorlunda än i en inspelningsstudio. Men jag tycker Christian och Punsch lyckades alldeles utmärkt med den ambitionen.
   Jag var mer än vanligt förberedd inför konserten, hade lyssnat på albumet upprepade gånger och stundtals imponerats av den poprockiga blandningen som ibland gränsar till gamla referenser som exempelvis Ulf Lundell och Pugh Rogefeldt men som ändå kan uppfattas som personligt. På scen bjöds det naturligtvis på mer energi och tydlig närvarokänsla via Christians åtskilliga självbiografiska mellansnack som placerade texter och låtminnen i en verklighet.
   Punsch är onekligen ett skickligt och mångfacetterat band som ger Christian Ståhlbergs låtar en underbar språngbräda där varje beståndsdel, varje instrument och varje musiker/sångare gör bandet till en genuin musikalisk enhet. Det är ändå svårt att live blunda för de individuella styrkorna i det här bandet.
   Längst fram var det saxofonisten Niclas Bäcklunds färdigheter på saxofon och Alice och Christian Ståhlberg vid mikrofonerna som dominerade medan Janne Hedström, bas, Mats Fjellner, trummor, var förstärkta med Antonio Blagus på extra slagverk och gav Punsch-soundet extra tyngd. Redan på skiva fastnade jag för samarbetet mellan keyboards och gitarr och i kvällens föredömliga liveljud fick Niclas Nordquist respektive Magnus Norström utrymme för sina instrument.
   Det är som sagt inte bara Christian Ståhlbergs personliga låtskrivande som genom åren har utvecklat Punsch men som ledargestalt och långa karriär har jag i samband med nya skivan tänkt tillbaka på både hans utveckling och mina egna minnen av honom. Och en låt, ”Bara väder”, presenterade han som en 30 år gammal låt och det var ungefär vid den tidpunkten jag fick kontakt med honom.
   Jag har nämligen följt hans öde som artist och låtskrivare i många år, faktiskt i väldigt många år. Långt tidigare innan Punsch skapades 1999, en grupp som genom åren skiftat skepnad ett antal gånger, kom hans musik i min väg väldigt tidigt.
   Jo, jag minns med tydlighet hur en trevlig, engagerad och ambitiös ung kille dök upp på min arbetsplats med sina självinspelade demolåtar och allt lät så lovande och ambitiöst om än inte i alla detaljer personligt. Kassetterna kanske inte hade den direkt personliga digniteten men drivet i skrivandet och den egna utvecklingen var inte svår att upptäcka. All den ambitionen fortsatte på första soloskivan ”Paradis nektar” (1993) som var en naturligt begränsad fortsättning på demoskapandet. Det första lovandet steget skulle få en fortsättning när Punsch bildades 1999.
   På scen gav Punsch nya skivan en fin och effektiv presentation, med hjälp av Christians anekdoter fick vi många historier bakom, och hela albumets låtordning fungerade även på scen. På en låt, skivans rockigaste ögonblick ”Trasiga själar”, kom lokalkändisen Björn ”Björta” Wallgren upp på scen och förstärkte bandet med en energisk elgitarr. ”Trasiga själar” är redan en publikfavorit med sin smittsamma la la la-allsång.
   Med sin lätt hesa stämma till sångröst var Christian kvällens huvudrollsinnehavare vid mikrofonen men med hjälp av den körande sångerskan Alice Ståhlberg, som också stod i centrum på flera låtar, har gruppen utökats med kvinnlig styrka som gör att Punsch både på skiva och scen tar ett steg upp till en personlig nivå att ta på allvar.

/ Håkan

Shel Talmy (1937-2024)

SHEL TALMY VAR KANSKE ETT UDDA PRODUCENTNAMN i framförallt 60-talets pophistoria men skivorna han satte sitt namn under tillhörde verkligen decenniets klassiker. Han var ju inte riktigt i nivå med legendariska namn som George Martin, Phil Spector och kanske Tony Visconti men skivorna, grupperna och de många klassiska låtarna tillhör definitivt den odödliga musikhistorien.
   Om inte förr så upptäckte jag Shel Talmys namn upprepade gånger när jag under Håkans Pop-säsongen 2015/16 skrev om 60-talets bästa popmusik. Som exempelvis alla hits som The Kinks, The Who och Manfred Mann radade upp på ett imponerande sätt. På det viset kan inte låtar som ”You really got me”, ”My generation” respektive ”Just like a woman”, alla producerade av Shel Talmy, uppfattas som annat än historiska skivproduktioner i många år framöver.
   När jag under 60-talet upptäckte och beundrade musik på allvar och i realtid på Tio i Topp och andra poplistor var jag inte medveten om producentnamn och låtskrivare men njöt naturligtvis stort när jag hade pophistorien regelbundet i mina öron.
   Talmy hade sina framgångar främst i England med engelska grupper men var amerikan sedan födseln. Han började sin musikkarriär som tekniker i USA men det var först när han på vinst och förlust reste till England 1962, och via kontakter mötte Ray Davies grupp The Kinks 1963 och blev deras producent från start, som det lossnade för Shel Talmy. Kinks tredje singel ”You really got me”, kvartettens första men inte sista stora hit, öppnade dörren för både gruppen och Talmy. Kombinationen Ray Davies låtar och Shel Talmys produktion blev under åren 1964 till 1967 säkra framgångar.
   Lite senare kom The Who i Shel Talmys väg och från debuten ”I can't explain” (1965) till ”La-la-la-lies” (slutet av 1966) var den tuffa produktionen hans verk.
   I Manfred Manns fall kom Talmy in i deras 60-tals-karriär lite senare, efter Paul Jones utträde, Mike d'Abos enté och ett skivbolagsbyte. Med deras fina version av Bob Dylans ”Just like a woman” som första hit och följdes av ytterligare några hitsamarbeten.
   Shel Talmy stod bakom mycket annat på 60-talet, som exempelvis The Easybeats ”Friday on my mind”, tidiga David Bowie-singlar (under namnet Davy Jones och gruppnamnet The Manish Boys) och i sammanhanget udda namn som Roy Harper och The Pentangle.
   Och den kanske mest legendariska engelska grupp som aldrig fick ett kommersiellt genombrott, The Creation med fantastiska låtar som ”Making time” och ”Painter man” som är typiska Shel Talmy-produktioner. ”(If paradise is) Half as nice” med Amen Corner är en av mina stora favoriter.
   Tycker ni namnet Shel Talmy är obskyrt och av mindre intresse ska ni veta att han som producent, förutom redan nämnda låtar, ligger bakom låtar som ”All day and all of the night”, ”Sunny afternoon”, ”Waterloo sunset” (The Kinks), ”Death of a clown” (Dave Davies), ”My generation”, ”The kids are alright” (The Who), ”Semi-detached, suburban Mr Jones”, ”Ha! Ha! Said the clown” (Manfred Mann) och album med Nicky Hopkins, Lee Hazlewood och Tim Rose.
   Shel Talmy har under senare år fått en ny stor betydelse i mitt liv. Han har gjort otroligt genomarbetade inlägg på Facebook där han detaljerat har sammanfattat gamla minnen om grupper och artister som han har jobbat med. En källa av ständig inspiration. Bara under de senaste månaderna har han berättat minnen om Vicki Brown, Wayne Gibson, Jimi Jamison, Laurie Styvers, The Rising Sons, The Lancastrians och The Creation. Det ena inlägget mer intressant än det andra.
   Efter hans död i veckan publicerades det avslutningsvis en text på Facebook författad av honom med både en sorglig och smått komisk touch. Ett inlägg som slutade med orden: ”I look forward to meeting some of you in the future who are reading this, but don't hurry to get here. I'm not going anywhere”.
   Shel Talmy avled i onsdags 13 november 2024 efter komplikationer av en stroke.

/ Håkan

Krönika: September 1978

1978 rådde det reggaefeber i världen. Jag berättar om genrens utveckling och historia, från Etiopien till Jamaica, och ger också några exempel på grupper som är aktuella med nya skivor, Mighty Diamonds och Steel Pulse.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/9 1978.
 
Soundet från Jamaica
NU HAR REGGAEN SITT STARKASTE FÄSTE I ENGLAND

DEN NUVARANDE REGGAEMUSIKEN har formats av tidigare musiktrender med namn som rocksteady, ska och har sina rötter i den afrikanska och västindiska folkmusiken. Ungefär samtidigt, slutet på 60-talet, ökade den svarta befolkningens stolthet (”black is pride”) och blev en viktig ingrediens i musikens utveckling. Reggaemusiken förklarade sin självständighet och blev kampmusik. Kampen för sin egen religion, för rastafarism. Glorifieringen av sitt forna hemland i Afrika.
   Anhängarna såg Etiopien som Sion och kejsaren Haile Selassie som sin ”levande gud”. Reggaemusiken tillägnar således många av sina sånger Guden, kallad Jah, och sin religion. Allt till en dynamisk och karaktäristisk rytm där basen spelar en huvudroll. Musikformen har utvecklats enorm sedan den gjorde sitt intåg i slutet på 60-talet.
   Jamaica är reggaemusikens hemland men ön är liten och den spreds snart över världen. Trots sin närhet till den nordamerikanska kontinenten är det i England den har fått sitt starkaste fotfäste. Den västindiska invandringen har naturligtvis bidragit till den populariseringen.
   Det stora engelska genombrottet kom 1969 med Desmond Dekkers ”The israelites” som följdes av populära skivor med Jimmy Cliff, Pioneers, Johnny Nash och Bob & Marcia. Johnny Nashs hit ”Stir it up” skrevs av den då, 1971, tämligen okände Bob Marley. Marley följde med Nash till Sverige och tillsammans skrev de filmmusiken till ”Vill så gärna tro” som Nash också medverkade i.
   Sedan har många så kallade vanliga artister någon gång i sin karriär influerats av det soliga och medryckande soundet från Jamaica. Men störst av alla reggaeutövare är förstås Bob Marley, Jamaicas okrönte kung som i sitt följetåg fått med sig många andra intressanta artister. Jag har lyssnat igenom några skivor med flera olika sorters reggae.
   Mighty Diamonds heter nu bara Diamonds och nya skivan ”Planet earth” (Virgin). De gjorde på förra skivan misstaget att låta rutinerade Allen Toussaint producera skivan. Hans soulkapacitet är omvittnad men reggae är en känslig bransch för endast invigda. Nya skivan är inspelad på Bahamas under saklig ledning av Kari Pitterson.
   De tre sångarna har duktiga studiomusiker bakom ryggen och mest framträdande är de myckna blåsarrangemangen som till viss del minskat den genuina reggaekänslan.
   Ijahmans ”Haile I hymn” (Island) är en högtidlig hyllning av rastafari där Iajahmans engagerade röst backas upp av musiker som Chinna Smith, Sly Dunbar och Steve Winwood. Låtarna han gör är längre än vanligtvis. Skivan innehåller bara fyra melodier som alla är djupt religiöst förankrade. Texterna är suddiga för en lekman men de fina arrangemangen gör musiken till en viktig del i framförandet.
   Engelska Steel Pulse är annorlunda. De är från Birmingham, uppvuxna i Handsworth, en stadsdel ofta benämnd som ghetto och bosättning för främst västindiska invandrare. Därför heter deras nya och första album ”Handsworth revolution” (Island) pch vänder sig i väldigt konkreta termer mot rasism.
   De medverkade nyligen vid den stora ”Rock against Rascism”-konserten i London. Deras kontroversiella ”Ku Klux Klan”-singel blev bannlyst på de flesta radiostationerna och missade därmed den stora uppmärksamheten. Den ingår nu på albumet liksom deras nya singel ”Prodigal son”.
   I juli var de i Sverige och medverkade i tv som borde gjort deras namn bekant. 25 september gör de ytterligare ett Stockholmsbesök. Det kan bara tilläggas att de är ännu bättre på skiva.
   Vill man få många sorters reggae för en billig penning bör de båda volymerna i Virgins ”Front line”-serie tillgodose de flesta smakriktningarna. Det är samlingsskivor med många kända och okända reggaeartister som Gladiators, Keith Hudson, Culture, Big Youth med flera.
   10 oktober blir det stor reggaeafton på Göta Lejon i Stockholm. I det konsertpaketet som uppträder ingår grupperna Matumbi, Burning Spear och förre Wailers-medlemmen Peter Tosh. Tosh som förresten snart debuterar på Rolling Stones eget märke med ett album. På skivan får han hjälp av både Keith Richard och Mick Jagger.

/ Håkan

Biljett: Ray Davies, Elvis Costello m fl 2013

RAY DAVIES, ELVIS COSTELLO med fleraHyde Park London 12 juli 2013

Ja, på biljetten står det att huvudartisten på det stora arrangemanget i Hyde Park hette Elton John. Men han blev sjuk och vi som hade köpt biljett fick pengarna tillbaka men bjöds på alla övriga artister gratis. Förutom Davies och Costello uppträdde Nick Lowe och Justin Currie.

/ Håkan

Compilation: Greenpeace

"Greenpeace" (Towerbell, 1985)

DET HÄR SAMLINGSALBUMET STÅR FYSISKT inte bland skivhyllans osorterade samlingsskivor utan har snyggt och prydligt funnit sin rätta kronologiska plats bland George Harrison-albumen, mellan ”Porky's revenge”-soundtracket (där George bidrar med en exklusiv Bob Dylan-låt) och ”Cloud nine” (1987).
   Tillsammans med en mängd engelska typiska 80-talsartister och grupper, som alla skänker sina royalties till Greenpeace, bidrar George på ”Greenpeace”-skivan med en låt, ”Save the world”, som i en första anblick inte känns speciellt unik eller udda. Som skivan i övrigt som innehåller en majoritet av redan utgivna låtar från 1980-1984.
   Som låt fanns ”Save the world” med på Harrisons 1981-album ”Somewhere in England” men versionen på ”Greenpeace”-skivan är specialinspelad med en något förändrad text. När Harrison fick erbjudandet att bidra till miljöaktivistorganisationens skiva skrev han om texten lite för att ytterligare referera till just Greenpeace.
   I övrigt är majoriteten av skivans innehåll låtar och inspelningar som redan var utgivna i sina originalversioner. Duetten ”Push and shove” mellan den engelska sångerskan Hazel O'Connor och förre Manfred Mann's Earth Band-gitarristen Chris Thompson är dock specialinspelad för skivan. Och Pretenders valde en liveversion av ”Show me” istället för studioversionen som finns med på bandets då aktuella album ”Learning to crawl”.


Peter Gabriel: Shock The Monkey
Queen: Is This The World We Created
Kajagoogoo: Turn Your Back On Me
Thomas Dolby: Windpower
Tears For Fears: Mad World
Kate Bush: Breathing
Heaven 17: Let's All Make A Bomb
The Pretenders: Show Me
Hazel O'Connor & Chris Thompson: Push And Shove
Howard Jones: Equality
Madness: Wings Of A Dove
Nik Kershaw: Human Racing
George Harrison: Save The World
Roger Taylor: Killing Time
Depeche Mode: Blasphemous Rumours
Eurythmics: No Fear, No Hate, No Pain, No Broken Hearts

/ Håkan

Effektfulla arrangemang av Olles låtar

I ett rödgnistrande scenljus fick vi uppleva en Olle Unenge & Orkestern-konsert på Svampen i Örebro.


OLLE UNENGE & ORKESTERN
Svampen, Örebro 9 november 2024
Konsertlängd: 20:02-20:50 och 21:10-22:05 (103 min)
Min plats: Sittande ca 5 m från scenen.

EN KONSERT MED OLLE UNENGE BJUDER alltid på en underhållande upplevelse men kanske inte lika spännande och överraskande som på lördagskvällen på Svampen. Som artist tenderar Olle att väldigt ofta utmana förutsättningarna med nya djärva idéer och vill ständigt utveckla sin musik. Med en något utökad upplaga av sitt kompband Orkestern blev konserten den här gången ett tydligt exempel på den ambitionen.
   Förutom ständig inspiration för irländsk folkmusik, som den här kvällen hade lämnats hemma, har Olle Unenges aktuella projekt med sånger på svenska en nästan fem år lång historia bakom sig, som har resulterat i både konserter och ett album, ”Sånger från Långsamheten”.
   Orkestern, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, har sakta men säkert utökats, Mats Fjellner har sedan en tid blivit en fast punkt med sina lågmälda rytminstrument, och bandet fick på lördagskvällen sin kanske slutgiltiga form med dragspelaren Erik Mattsson på plats. Tillfälligt eller inte fick bandet bakom och vid sidan om Olle dessutom en spännande röst i form av dottern Frida som både körade och sjöng vackert och effektfullt en egen sång.
   Med tre album på svenska med egna sånger bakom sig har Olle en gedigen repertoar att välja från och rent naturligt, eftersom de aktuella musikerna medverkade på senaste albumet, var det låtarna från ”Sånger från Långsamheten” som spelade en viss huvudroll i den 14 sånger (se låtlista nedan) långa konserten. Men övriga sånger blandades samman till en musikalisk helhet via arrangemang och sedvanligt underhållande mellansnack.
   Som vanligt läckert formulerade och melodiskt framförda arrangemang gav Olles ofta poetiska texter fritt utrymme. De tidigare så gitarrbaserade arrangemangen, med Oskar Hanssons gitarr i centrum, fick nu lite konkurrens av Erik Mattssons dragspel. Erik, ”känd från” DSH5, gav det emotionella intrycket ett ansikte med både känsliga och fysiska toner.
   Men kvällens största individuella intryck bjöd Frida Unenge på när hon med sin personliga stämma sjöng med i pappa Olles sånger och även sjöng en egen låt, ”Famlade i mörkret”, som hon framförde som en duett tillsammans med maken Mika. En fantastisk låt som jag vill höra i större sammanhang.
   Jag har hört och sett Olle Unenge sjunga och spela sina sånger i många olika sammanhang genom åren men lördagskvällens föreställning tillhör de allra främsta.



/ Håkan

Krönika: September 1978

I ekot av "Saturday Night fever" och discomusikens framgångar kände jag mig tvingad att i en krönika göra en kommentar till den dansanta musikens envisa rytmer.
   Jag hade också lyssnat på några skivor i sammanhanget, soundtracket till "Thank God it's Friday" och Bee Gees mer än svaga version av "Sgt Pepper's lonely hearts club band". Ingen speciellt trevlig upplevelse...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/9 1978.
 
PLÅGSAMMA DISCORYTMER

DET RÅDER DISCOFEBER ÖVER VÄRLDEN. Det började med "Saturday night fever" i våras och fortsätter nu med "Thank God it's Friday". Filmerna och framförallt skivorna är smart utformade för att nå maximal effekt. Här, precis som inom punken, är det få artister eller grupper som orkar med att fylla en hel LP med slagkraftigt material. Därför har dessa skivor, filmer och övrig discomusik fått sådan förskräcklig uppmärksamhet.
   Grunden till dagens framgångsrika discomusik ligger många år, årtionden tillbaka men något av en renässans fick den 1973 då tyskarna Giorgio Moroder och Pete Bellotte skapade det nu välkända discosoundet från München och en av de första artisterna var Donna Summer. Samma år fick Bee Gees en stor comeback-hit med ”Jive talkin'” och det betydde en scenförändring i deras sound från ett mjukt luftigt till ett handfastare dansrytmiskt.
   Resten är historia och har dragit med sig en hel generation av danslystna ungdomar. De tyska producenterna knöts till amerikanska skivbolaget Casablanca som skapar discofavoriter på löpande band och Bee Gees har sedan dess varit envist discoförankrade. ”Saturday night fever” är på väg att bli skivhistoriens mest sålda skiva. 20-miljonerstrecket är passerat och enorm centrering kring de tre bröderna Gibb har skett. Och sådana succéer passerar inte obemärkt förbi på andra bolags direktörsstolar.
   ”Thank God it's Friday” är således en blek kopia av ”Saturday...”. Man kan se den som en parodi men mest skrämmande är att många inte gör det. Filmen riktar in sig på tonåringar där idolhysterin och modevågorna avlöser varandra snabbt.
   Filmen är en beräknad och smart marknadsföring av discomusik från huvudsakligen ett skivbolag, Casablanca. Filmen saknar en Travolta men också en befintlig handling. Discomusiken pumpar oavbrutet medan de komiska scenerna blir flabbhumor eller bröderna Marx på diskoteket 1978.
   Och på dansgolvet, kring vilket den obefintliga handlingen utspelar sig till 95 procent rör sig de vackra och glada människorna i utstuderade mönster.
   ”Thank God it's Friday” (Casablanca) på skiva är inte bättre. Musiken känns anonym och amerikansk dansmusik börjar bli lika plågsam som svensk. Hypnotiska envisa discorytmer i en enda lång rad. Avslutningen är makaber, Donna Summers 15 minuter långa version av ”Je t'aime”.
   En annan kommande film med stark Bee Gees-anknytning är ”Sgt Pepper's lonely hearts club band” (RSO) som nu kommit ut på skiva. Bee Gees discobaserade sound är inte lika påtagligt på den här skivan men det är övermäktigt material de ger sig på.
   Tanken att göra en ny version av pophistoriens mest uppskattade LP-skiva är absurd, att sedan göra det i handling är näst intill kriminellt. Att de lyckats engagera George Martin, Beatles egen producent, förvånar mycket men pengar har en stor makt.
   Nu innehåller den här dubbel-LP:n mer än bara låtar från ”Sgt Pepper” men de är alla behandlade lika valhänt och ointressant. Inte tillstymmelse till egna idéer eller annorlunda arrangemang. Påminner faktiskt om de där anonyma coverinspelningarna som görs i England så likt originalet som möjligt.
   Ni må tro att det kändes svalkande att lägga Beatles charta originalinspelning på grammofonen efteråt. Ibland tror man att tekniken, poputvecklingen har gått bakåt sedan 1967.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.