Tidigare blogginlägg

Biljett: Paul McCartney 2004

PAUL McCARTNEY 12 juni 2004 Ullevi Göteborg

Med ett ett år gammal livealbum i bagaget, "Back in the world live", gav sig McCartney ut på världsturné tillsammans med sitt kompband sedan flera år. Alltså med inget nytt studioalbum att marknadsföra, blandade Beatles-låtar med eget låtmaterial.

/ Håkan

Compilation: A chance encounter

"A chance encounter" (Rambert, 1982)

ÄNNU EN COMPILATION-SKIVA (SAMLINGSALBUM) som har en liten koppling till mina gamla favoriter. En låt på skivan, den inledande ”Nothin' but talk”, är nämligen producerad av Mickey Jupp och därför kände jag mig 1982 tvingad att beställa albumet via post från England.
   "A chance encounter" är en lokal historia från Southend, där Jupp bodde då. Skivbolaget Rambert Records härstammar från byn Grays i närheten av Southend och grupperna på skivan är förutom The Shakers på en uppenbar amatörnivå.
   I min en gång galna ambition att gräva djupt kring favoritartister gick jag dessvärre på musikaliska minor i min jakt på en fullkomlig skivsamling. ”A chance encounter” är ett bevis på det nederlaget.
   Southend-profilen Steve Hooker, ledare för garagerocktrion The Shakers, är skivans enda kända och etablerade namn. Han började sin karriär på skiva redan 1977 som ledare för bandet The Heat, fortsatte med Steve Hooker Band 1979 och en Paul Shuttleworth (Kursaals)-producerad singel innan The Shakers drog igång 1982. Långt senare, 1988, gjorde han en singel med Wilko Johnson.
   Shakers bidrag här lyser klart starkast på skivan utan att vara speciellt originellt. ”Nothin' but talk” dekoreras med en pipig orgel och ett i övrigt garagerocksound. Enligt informationsbladet, som distribuerades ihop med skivan, är det ingen som spelar orgel men jag misstänker att det kan vara producenten Mickey Jupps verk. Hookers röst kan jämföras med en tidig Wreckless Eric och låten är faktiskt proffsigt nog förlagd på Jake Rivieras bolag Plangent Visions Music.
   Det är inget direkt nöje att lyssna på resten av skivan ty den musikaliska kvalitén kan möjligen nå upp till en konventionell talangtävling på en ganska uppenbar amatörnivå. Med grupper från Southend med omgivning (Billericay, Wickford, Brightlingsea, Brentwood, Rayleigh och Tilbury med mera) där ingen har lämnat några musikaliska spår efter sig.
   På sin höjd låter det som demoinspelningar från en replokal och det är ingen större skillnad om låtarna är inspelade live eller i studio.
   Jag kan stundtals höra en bra gitarrist (Thesis) eller basist (The Cards) eller en plötslig hyfsad refräng, ”Peace and joy and happiness”, hos Living Legend. Men ibland är det också helt olyssningsbart, som hos gruppen Some som bjuder på ett enda oväsen.


Side 1
The Shakers: Nothin' But Talk
Captain Lemming And The Cliff Hangers: Listen
Angels Are Go!: Fallen
Siren: Talk About Me Quietly
Death Obsession: Fighting Continues
Existence: Don't Belong To The Crowd

Side 2
Caplo Banaal: Devil Is In Me
Thesis: Visitors
Nightshade: Sympathetic Words
The Cards: Fats
Some: I'm In Love With The Barmaid
Living Legend: Enjoy Yourself
The Yaks: Remain Silent

/ Håkan

Krönika: Maj 1977

I maj 1977 skrev jag första gången en text om engelsk punk-rock, som jag skrev det, och man kan ana en viss skepsis mellan raderna. En aggressiv och alltför hänsynslös musikform, enligt mina öron på försommaren 1977.
   Jag presenterar de allra mest framträdande engelska banden och nämner naturligtvis Sex Pistols som det ledande namnet men absolut inte punkens musikaliskt mest intressanta representanter.
   Pistols hade ännu inte albumdebuterat men jag hade lyssnat på några andra skivor med mer eller mindre punkrelaterade grupper som Eddie & the Hot Rods, The Damned och Ultravox.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1977.
 
PUNKROCK
- ny musikvåg som bolagen hoppas ska bli "guldkalven"

PUNK-ROCK ÄR ETT ORD MED GLANS KRING i dessa dagar. Är man musiker och vill uppmärksammas ska man spela punkrock - i England. Det är den nya frammanade musikstilen som får engelsmannen att rynka på näsan och ohejdat skrika ut sin förtjusning. Allt efter ideologi och samhällsklass. Ny förresten? Den har liksom så mycket annat i 60-talet och USA. De amerikanska grupper, Seeds, MC 5 med flera, som vägrade gå omkring i blommiga kläder och vegetation i håret. Då kallades den här musiken just ingenting men har nu av engelsmän döpts till punk (=strunt, urusel) rock.
   Egentligen är den engelska punken en fortsättning på vad som uppstod några år in på 70-talet och i England kallades pubrock eftersom den höll till på just pubar. Pubrock blev efter amerikanskt mönster aggressiv och hänsynslös punkrock. Och det började dyka upp grupper i samma takt och omfattning som väl närmast kan jämföras med den rusch av nya grupper som Beatles-vågen i början på 60-talet drog med sig.
   Den rejäla språngbrädan för musikformen kom i slutet på förra året. Då hade Sex Pistols, med skivkontrakt för EMI och en singel, ”Anarchy in the UK”, ute, råkat säga några runda ord på tv som fick såväl skivbolagsdirektörer som vanligt folk att sätta bacon, ägg och rostat bröd i vrångstrupen på samma gång.
   Konsekvenser av detta ramaskri blev att gruppens avskedades från skivbolaget och den dittills ganska så framgångsrika singeln drogs in. Men med ett kontrakt fattigare och 200 000 kr (skadestånd) rikare har gruppen lett den stora punkrockframfarten som dominerat engelsk musikpress hela våren. Journalister tävlar om att upptäcka nya grupper.
   Gruppen fick sin publicitet och med uppseendeväckande konserter och ytterligare skivkontrakt (A&M som dock bröts efter fyra (4) dagar) har de vuxit till en de tre-fyra stora grupperna i England.
   Men gruppen är ingalunda ensam punkutövare. The Clash, The Jam, Stranglers, Vibrators, Generation X, The Damned och Eddie & the Hot Rods är några som satt upp huvudet över myllret av nystartade grupper. Och stora som små skivbolag slåss om dessa oetablerade artister. Små bolag (läs Stiff) blir för stora och läggs ned: Den ursprungliga kompisandan övergavs.
   Skivor gavs ut i stort antal och bolagen satsar stora pengar i hopp om att fånga den stora guldkalven. Några skivor som rullat förbi som jag plågat grannarna med under ett par veckor är med Eddie & the Hot Rods, The Damned och Ultravox.
   Eddie & the Hot Rods första LP heter ”Teenage depression” (Island) och de ser ut som om de ryckts ut ur 60-talet med kläder, frisyr och allt. Musiken är också ett eko tio år tillbaka. Något aggressivare med korthuggna medelmåttiga solon och Barrie Masters sjunger inte – han pratar till rockmusiken. Blir i längden monotont.
   The Damned är på sin debut-LP ”The Damned” (Stiff) är om möjligt ännu rakare i sin musikstruktur. Skivan innehåller 12 korta slagkraftiga melodier som alla verkar inspelade för att ges ut på singel. När de har Nick Lowe som producent och själva gör låtar i ”New rose”-kvalité kan inget gå fel. Tyvärr saknar man debutsingelbaksidan där gruppen gör en fin version av Beatles ”Help”. Today's Sound Today var Stiffs valspråk och viss är det här 70-talsmusik.
   Ultravox är intressantast. Deras debut-LP (Island) vore det fel att placera bland alla andra punkrockskivor. Även om de ytligt sett uppradade mot en grå tegelvägg så långt håller mönstret är de musikaliskt betydligt mer varierade än så. Producerad och med helt eget material, av sångaren John Foxx, ekar det både Who, Kinks och Stones om skivan. Med fiol i sättningen blixtrar det till ibland. Skivdebut med mersmak.

/ Håkan

TisdagsAkademien (23)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag).

23:E RAPPORTEN FRÅN TISDAGSAKADEMIENS MÖTEN, där vi diskuterar musik i alla dess former, och det finns anledning att ännu en gång påminna om sällskapets historia. Vi träffades första gången i januari 2019. Platsen var då Bishops Arms och under de inledande året träffades jag, Janne Rindar och Olle Unenge en gång i månaden. Efter det första årets möten kom pandemin våren 2020 och vi bytte taktik på våra möten.
   Vi bytte mötesplats från Bishops till Stadsträdgården, en luftigare och perfekt covid-anpassat rymligare miljö både inomhus och utomhus. Efter ett drygt år och två somrar på Stadsträdgården flyttade vi hösten 2021 in hos restaurangen Brödernas, granne med Behrn Arena, innan vi sedan, strax efter årsskiftet 2021/22, hittade en trevlig möteslokal i nyöppnade restaurangen Hamnmagasinet, vid Hamnplan, med närhet till och utsikt mot Svartån.
   Efter ett år på Hamnmagasinet, februari 2023, drabbades restaurangen av konkurs (inte vårt fel!) och vi fick söka oss vidare i Örebros restaurangtäta centrum och fastnade ganska omedelbart, i februari 2023, hos Makeriet som sedan till sommaren samma år utökade sina lokaler med Skjulet på Stallbacken där vi träffas under sommartid.
   Under den senaste sommaren växlade vi mellan Skjulet, Stadsträdgårdens lummiga miljö, den nyöppnade takbaren Glassery och någon gång på Kulturbistron på Kulturkvarteret. Tog till och med en sväng till Kumla i september. Fortfarande med musikdiskussioner på programmet.
   Dagens rapport, den 23:e i ordningen, redovisar musikmöten som har handlat om Montreux Jazzfestival (del 2 och 3), Anita Pallenberg, Little Richard, Big Bill Broonzy, Toronto-festivalen 1969, Gene Vincent, den svenska gruppen Dina Ögon och Kris Kristofferson. En gränslös blandning som motsvarar TisdagsAkademiens ambition sedan starten.
   Som Akademiens ”ständige sekreterare” har jag noterat detaljer i dokumentärerna som stöd för våra diskussioner.




22 juli 2024 (Måndag!)
MONTREUX JAZZFESTIVAL. Del 2: Festivalen växer (49 min. 2023)
Rapporten om den tre-delade dokumentären om Montreux Jazzfestival fortsätter nu med del 2 och del 3. Festivalgeneralen Claude Nobs vision om festivalen breddas och efter att under de första åren ha fokuserat på rena jazzframträdanden börjar nu också artister som David Bowie, Freddie Mercury, Talking Heads, James Brown och Van Morrison ta plats på scenen i Montreux.
   Det var Deep Purple som sa det först: "We all came out to Montreux...". Med unika arkivbilder från konserter och backstage berättas historien vidare.
   Intro: Brandmän försöker släcka elden vid branden på Montreux kasino i december 1971. På tre år byggdes nytt plus en ny inspelningsstudio Mountain Studios. Jätemixbord där David Richards mixade allt, i studion och på konserter. Medan Claude lockade dit artister. Queen köpte studion 1978 och spelade in albumet ”Jazz”.
   Carole King på scen, första gången i Europa, ställde frågan till publiken ”Hur många förstår engelska?”. Ensam vid pianot sjöng och spelade hon ”You've got a friend”.
   ”Rösten är det starkaste instrumentet”
   Rolling Stones var först 1976 att spela in ett album, ”Black and blue”. Keith Richards berättar.
   Sedan kom Queen, David Bowie och AC/DC och Montreux blev mytomspunnet i USA.
   Gitarristen John Scofield berättar: ”Europa räddade jazzmusiken från USA”.
   Basisten Nathan East berättar. ”Alla sinnen stimulerades”.
   Jamsessions blev vanligt. John McLaughlin berättar.
   Muddy Waters på scen: ”Got my mojo working”. Mer jazz än blues på festivalen. Hasch, LSD och festande människor dök upp. Claude var gay och greps av polisen. Skandal. Nesuhi Ertegun, bror till Ahmet (skivbolaget Atlantics ägare) tog honom i försvar.
   Monty Alexander Trio 1976.
   Claude gifte sig med Jaque som satt på kontoret. Claude turnerade med en massa olika artister. Han älskade kaos.
   Etta James 1975. ”Respect yourself”.
   Carlos Santana, Gilbert Gil och Quincy Jones berättar.
   1978. John McLaughlin & the One Truth Band.
   Festivalen en smältdegel med pop jazz och world music.
   Talking Heads 1982. ”Once in a lifetime”.
   Van Morrison: ”Claude var ett vandrande uppslagsverk”.
   Van Morrison 1974. Kompades av Dallas Taylor, trummor, Jerome Rimson, bas, och Pete Wingfield, keyboards.
   Shania Twain berättar.
   James Brown 1981: Svettigt ansikte. ”Try me (I need you)”.

BOB DYLAN-TEMA: Janne valde: Bob Dylan is very particular about his lead guitar players.




30 juli 2024
MONTREUX JAZZFESTIVAL. Del 3: Ett musikaliskt världsarv (50 min. 2023)
Festivalen i den lilla staden vid Genèvesjön fortsätter att locka till sig världsartister i en allt större genrebredd, med namn som Marvin Gaye, Ray Charles, Sting, Alicia Keys och ZZ Top. Artister, vänner och publik hyllar unisont festivalens grundare och eldsjäl, Claude Nobs. Många av konserterna finns bevarade och inspelningarna har av Unesco utsetts till världsarv för sitt unika kulturhistoriska värde.
   Basisten Nathan East berättar: ”När man kommer till Claude Nobs hus på berget blir det som att komma till himlen”. Ett mytomspunnet hus.
   Tredje programmet om festivalen handlar mycket om arkivet av filmade inspelningar av Montreux-konserter.
   Shania Twain, Elvis Costello berättar.
   Marvin Gaye ville inte bli inspelad på sin konsert. En svettig Gaye 1980. ”Let's get it on”. Med storband, blås och kör.
   Inspelningar måste bevaras. Deep Purple-basisten Roger Glover beskriver det som en holy grail.
   Till festivalens 25-årsjubileum (måste ha varit 1992) satsade Sony allt på HD-filmat material.
   1987 började arkivet byggas. Med bästa inspelningstekniken. 1971 började inspelningar i färg.. Det är ett enormt arkiv.
   George Clinton 1990. Alla svettiga på scen. Bo Diddley berättar. På scen: Buddy Guy 1992. Herbie Hancock 1987. Ray Charles 1987.
   Carlos Santana berättar.
   Claude jobbade med Quincy Jones som medproducent 1991-93.
   Miles Davis/Quincy Jones 1991. The Roots 1994
   Sting hade ett akustisk projekt 1991. Sjöng ”Walking on the moon”.
Det blev dyrt när Quincy kom. Ekonomisk kris och Claude tappade kontrollen.
   ZZ Top 1996 var definitivt inte jazz.
   Artister började fokusera på sitt turnerande...
   David Bowie 1991. ”Starman” från Ziggy Stardust-skivan.
   Alicia Keys 2004. Pianolåten ”Night & day”.
   Tuff förändring för Claude. 2013 fallolycka i bergen. Medvetslös och dog i januari 2013.
   John McLaughlin om dödsfallet: ”Ett hål i hjärtat”. Carlos Santana: ”Vi miste våra vingar.”
   Prince 2013. Wyclef Jean 2013. ”No woman no cry”.
   En staty på Claude Nobs.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”The times they are a-changing” med Maria och John Holmström som gäster.




6 augusti 2014
ANITA PALLENBERG: Stilikonen som blev Stones-musa (1:48, 2023)
En dokumentär om skådespelerskan, fotomodellen och rock'n'roll-ikonen Anita Pallenberg som blev en modeikon, och så kallad it-girl, under 60- och 70-talen. Med hjälp av hennes opublicerade självbiografi (uppläst av skådespelaren Scarlett Johansson) och aldrig tidigare visat arkivmaterial tas vi med djupt in i Anitas värld, filmrollerna och livet som var tätt sammanflätat med flera av medlemmarna i Rolling Stones, liksom de mörka stunderna och missbruksproblemen.
   En bitterljuv och hisnande berättelse om äventyr, triumf och krossade hjärtan. Amerikansk dokumentärfilm från 2023 av Svetlana Zill och Alexis Bloom.
   Originaltitel: ”Catching fire; The story of Anita Pallenberg”. Svt Kspecial: ”Olämpligt för barn.”
   Hon har kallats ”Häxa, slampa och mördare”.
   Anita: ”Jag är inte ute efter upprättelse”.
   Marlon Richards, Keiths son, uttalar sig och är en av medproducenterna till dokumentären.
   Keith Richards: ”Anita var unik”.
   Fotograf Volker Schlöndorff: ”En stark vänskap”.
   ”Tuff brud i lyxförpackning”. Hon var tyska och italienska. Född i Rom. ”Jag relegerade mig själv från skolan”.
   USA var drömlandet. 1963, 19 år, åkte Anita till New York. Blev modell, träffade Andy Warhol och Allen Ginsburg. Träffade Stones i München 1965.
   Unika konsertbilder, massor av privata flimrande bilder.
   Brian Jones var snyggast. ”Vi var tvillingar”.
   Till London. Marianne Faithfull berättar.
   LSD som kallas ”acid” i filmen. Brian Jones: Bad trips, han hade astma.
   Anita förväxlades med filmroller som hon gjorde.
   ”Keith var tilldragande och sexig”. Keith var världens bäst klädde man.
   Stash Klossowski uttalar sig.
   Brian död 1969. Fruktansvärd tragedi. Anita var gravid i 7:e månaden när Brian dog. Augusti 1969 föddes sonen Marlon (efter Marlon Brando).
   Skådespelareen Jake Weber berättar. Hans pappa levererade droger till Stones och gänget.
   ”På tre år flyttade vi 20 gånger”. Bodde på Cheyne Walk sydvästra London. Keith: ”Vi var rena knarkare”.
   Så kom andra barnet, Angela som kallades ”Dandelion”. Keith Richards berättar.
   ”Schweiz var en lycklig tid.”
   Tredje barnet Tara dog tragiskt tio veckor gammal. Spädbarnsdöd.
   Anita övergiven. Hade inget eget pass. ”Som ett Inspärrat djur.” Förhållandet hade stagnerat. 1979. Mer heroin. Så berusad att hon ramlade ur sängen.
   Anita: ”Jag ångrar ingenting”.
”Hon var den första bohemiska rocktjejen”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Cold iron bound” med Joakim Bengtsson som gäst.


12 augusti 2024 (måndag!)
LITTLE RICHARD – rockens supernova (SvtPlay, 1:37, 2023)
Originaltitel: ”Little Richard: I am everything”.
   När Little Richard äntrade scenen exploderade rockmusiken. I en uppmärksammad dokumentär ifrågasätts den vittvättade amerikanska pophistorien och belyser såväl den legendariske rockikonens genomslagskraft som hela pophistoriens afroamerikanska rötter. Genom exklusivt arkivmaterial med stjärnor som Mick Jagger, Paul McCartney och Nile Rodgers samt genom insikter från forskare inom svart populärkultur och queerhistoriker skildras Richards unika karriär och liv.
   Amerikansk dokumentärfilm från 2023 av Lisa Cortes.
   Intro: Hamrade piano 16 år efter genombrottet. Jämför med Cassius Clay/Muhammed Ali. Stor i mun.
   ”Good Golly miss Molly”
   ”Han var allt på samma gång”. Little Richard: ”Det var jag som startade allt”. Han var inte blyg.
   Föddes i Macon, Georgia 1932. Han var en sorts personlighetsklyvning.
   ”Jag ville bli stjärna.” Dom var tolv barn. Pappa Charles ”Bud” Penniman.
   ”Jag ville bli präst” i Baptistkyrkan. Dansade i kyrkan. Queeer. Han var avikande från normen. Han hade mammans gardiner på sig. Höll till på Ann's Tic Toc, gayklubb.
   Sister Rosetta Tharpe och Valerie June berättar.
   ”Jag skrek och sjöng” a la Ma Rainey.
   Kallade sig Princess LaVonne. Drag, smink och klänning. 1950 Atlanta, Georgia.
   Esquirita, känd queerpianist. ”Jag stal hans stil.”
   Bästa vännen sköt Richards pappa. 1953 bandet Tempo Toppers.
   Lloyd Price. Speciality Records. 1955. New Orleans.
   Dorothy Labostrie, låtskrivare. ”Vi var trätta på långsamma låtar”. 1956 LA och New Orleans.
   Inspirerades av Brother Joe May, Clara Ward och Marion Williams. ”Min musik övervann segregationen.
   Nona Hendryx: ”Han kunde beskriva sex utan att vara hotfull”.
   Han blev gripen många gånger. Träffade Lee Angel, 16 år. Slutade turnera för att följa Herren. Gospelmusik. Följde Bibeln.
   Gifte sig 1962, med Ernestine.
   London 1962. Kompades av engelska gruppen Sound Incorporated.
   Paul McCartney, Mick Jagger uttalar sig 26 år efter genombrottet.
   ”Shut up” 1973. Droger: Kokain, PCP och heroin.
   1986. Rock'nroll hall of Fame och sjöng Otis Reddings ”I can't turn you loose”.
   2017. Botad från sin homosexualitet och sålde biblar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Dark eyes” med Louise Bergman som gäst.




26 augusti 2024 (måndag!)
Ambassador Bill: Big Bill in Britain - Big Bill Broonzy documentary (BBC Productions/YouTube, 2013, 53 min)
Dokumentären inleds med några fina citat: Keith Richards inleder. ”Jag ville vara svart just då”. Wizz Jones: ”Vi ville identifiera oss med honom”. Martin Carthy: ”My no. 1”. Ray Davies: ”The Big Riffs starts there”.
   1951: Big Bill tog bluesen till England. Han hade en hemlig bakgrund. ”Mr Mystery of Missisippi”.
   John Renbourn: ”Trodde att han kom från bomullsfälten”.
   ”Trouble in mind”. En påhittad biografi. Lee Conley Bradley född 1903. Men själv påstod han årtalet 1893. Religiösa föräldrar.
   ”Your man with ambition”. ”Backwater blues”.
   1917 stor översvämning. Lämnade Arkansas. Gamla sv/v bilder. 1915. Draftad till armén, första världskriget. Kunde varken läsa eller skriva.
   ”Where I called a man”. Gifte sig med Gertrude. Lämnade hemmet 1920 för Chicago.
   Billy Boy Arnold berättar.
   ”House rent stomp” instrumental. 1927. Bytte namn till Big Bill Broonzy. 30-talet ekonomisk kris. ”Gonna carry me down”. 30-talet. New York City. Carnegie Hall.
   ”Just a dream”, drömde att han var på White House.
   En vändpunkt. Fångade den vita publiken.
   Han blev en ”Ladies man”. ”Black brown and white blues” viktig låt. Inte texten.
   1947. ”Blues in the Mississippi night”.
   50-talet. Johnny Cash sjöng ”Going to memphis”. Elvis Presley gillade Broonzy.
   Blev populär mainstreamartist, gillades inte av den svarta publiken. Kom till Europa på 50-talet. Han ville gifta sig med alla. Fick en son 1956: Michael Van Isvedt. Som 8-åring fick sonen veta vem hans far var.
   Wizz Jones: ”Vi såg honom som en folksinger”.
   ”Glory of love” Keith Richards: ”Versatile, allsidig.
   Tog bluesen till Afrika: Nordafrika, Senegal, Marocko.
   ”Worried man blues”. Fick strupcancer. Rösten blev en viskning. ”Sister doll”. 1958, dog i augusti

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again” med Richard Ljungberg som gäst.




3 september 2024 (Kumla)
REVIVAL69: Legendarisk rockfestival (Telefilm/SvtPlay, 2022, 1:22)
Har i undertiteln namnet ”The concert that rocked the world” och på svenska Legendarisk rockfestival.
   Det är den 13 september 1969, en knapp månad efter Woodstock-festivalen, och på scenen står legender som The Doors, Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Alice Cooper. Biljettrycket har varit lamt, men försäljningen exploderar när det står klart att John Lennon kommer att medverka, tillsammans med sin nya bandkonstellation Plastic Ono Band.
   Toronto Rock and Roll Revival har beskrivits som den andra mest legendariska rockkonserten någonsin - näst efter just Woodstock. Trots detta är den märkligt nog relativt okänd. Med hjälp av unika arkivinspelningar från 1969 och intervjuer med dem som var med återskapas minnet av en legendarisk rockfestival och inte minst - en kväll som kom att utgöra det definitiva slutet på sagan om The Beatles. En film av regissören Ron Chapman.
   Först av allt är det förvirrat. Jag har för flera år sedan sett en DA Pennebaker-regisserad film om den här festivalen, ”Sweet Toronto” från 1988. Den var koncentrerad på Plastic Ono Bands framträdande. Den här handlar framförallt om festivalen i sin helhet med aktuella nutida intervjuer.
   Bakom festivalen låg Ken Walker, John Brower och Shep Gordon. 28 grupper/artister sammanlagt. Temat var klassisk rock'n'roll med Chuck Berry som höjdpunkt.
   Gene Vincent, stor idol för John Lennon, medverkar. Bandet Alice Cooper kompade.
   Gitarristen Robby Krieger från Doors berättar. Bandet ställde in konserter i samband med men inte Toronto. Däremot finns det inga bilder från Doors-konserten i filmen.
   Rodney Bingenheimer, amerikansk radio-dj blev engagerad.
   Kim Fowley var konferencier: ”Ring John Lennon!”.
   Edjo Leslie, Vagabond MC, var nyckelfigur.
   Anthony Fawcett, konstkritiker, en av huvudrollerna. Personlig assistent till Lennon/Ono. Nyinspelad intervju: ”Lite mer vin...”
   Tecknade sekvenser när det inte finns dokumentära bilder. Gammalt knep.
   Dokumentära ljudupptagningar från 1969. Telefonsamtal...
   Klaus Voormann, Alan White och Dan Richter berättar.
   Pennebaker erbjöd sig att filma festivalen. Beatles manager Allen Klein vägrade först.
   Höll på att ställa in festivalen. Geddy Lee från Rush berättar om sin upplevelse av festivalen som publik.
   Små korta musikaliska klipp. Bo Diddley kör ”Hey Bo Diddley”. Jerry Lee Lewis, ”Mean woman blues”.
   Chuck Berry kompades av amerikanska bandet Nucleus. Hugh Leggat, basisten, berättar. Danny Taylor, trummisen. Visste ingenting vilka låtar som skulle spelas. ”Rock'n'roll music”, ”Maybeline” och duck walk.
   Från flygplatsen till arenan med sällskap av alla 80 MC.
   Gene Vincent ”Be bop a lula”.
   Alice Cooper berättar. Under bandets föreställning blev det kaos på scenen. Kuddfjädrar flög över scenen, en levande kyckling släpptes lös. Bandets genombrott 1969.
   Little Richard i spegelkläder. ”Good Golly miss Molly”. Vilken personlighet.
   Det var Kim Fowleys påhitt att tända tändstickor/tändare under konserterna. Premiär!
   John Lennon: ”Blue suede shoes”, ”Cold turkey” och ”Give peace a chance”.
   Yoko Onos primalskrik som ett eget instrument, ”som en döende fågel”.
   Förstärkarna var på när Lennon och bandet lämnade scenen. Slutet på Beatles.
   Pennebaker: ”Amazing production”.
   Doors föreställning filmades aldrig. Jim Morrison förbjöd.
   Doors var avslutning och festivalens huvudakt. Jim Morrison talar. ”Det var en heder att uppträda på samma scen som alla rockikoner och John Lennon”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Changing of the guards” med Peter Engelsöy som gäst.




17 september 2024
GENE VINCENT: Rock and roll singer 1969, UK Tour Documentary (YouTube, 44:43)
Efter den senaste dokumentären om rockfestivalen i Toronto så fick vi i en idé att kolla upp Gene Vincent och fastnade på den här dokumentären från 1969 som utspelar sig i England. Där han, som vid den här tidpunkten hade tappat mycket av sin rock'n'roll-dignitet, genomför en turné med engelska bandet Wild Angels som komp.
   Fansen möter upp Gene på flygplatsen. Han haltar. 1969 var det comeback med ett nytt album ”I'm back and I'm proud” producerad av Kim Fowley.
   Onsdag:
   Han kommer i Rolls Royce till hotellet. Han är i England för att marknadsföra skivan och genomföra en turné. ”Äskar min fru och min hund” säger han i intervjun.
   Torsdag:
   Repetition i Croydon. ”Skruva ned ljudet!” Han såg inte ut att må så bra. Sjöng lite country. Allmänt rörigt. Mer country när han vandrar runt i London. Sv/v bilder.
   Fredag:
   Thames TV filmar, håller en golfklubba, tvättar håret och damen frågar om han vill ha fett i håret och rock'n'rollfrisyr. Repar för tv-framträdandet och framför ”Be-bop-a-lula” som spelas in med dansande ungdomar framför scenen. Väldigt pianobaserat arrangemang. ”Thank you very much indeed” efter inspelningen. Problem med gage. Manager utlovar på måndag...
   Lördag:
   Royal York Hotel i Ryde på Isle of Wight. Inte så proffsigt. Färja över vattnet till ön. ”En lång väntan med alla pauser”. Dubbelrum på hotellet.
   En låt, ”Leave that pistol down”. Svängde ordentligt på scenen. Vill ha mer pengar. ”Annars blir det trouble”, sa en missnöjd Gene.
   Framför ”Be-bop-a-lula” inför en vild och väldigt nöjd publik, med många 13-14-åringar. Extralåt ”Long tall Sally”

I bonustemat om Bob Dylan tyckte Janne att vi skulle titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”Musicians opinion of Bob Dylan”, intervjuar Otis författaren Ray Padgett berättar om sin bok ”Pledging My Time: Conversations with Bob Dylan Band Members”.




24 september 2024
DINA ÖGON: bakom dina ögon (SvtPlay 59 min, 2024)
Dokumentärfilm om det hyllade bandet Dina ögon. En roadmovie om musik, småbarn, packning och parkering och om att plötsligt, mitt i livet, träffa rätt i sitt musicerande. Filmen följer bandet på turné som ett backstage-pass till det som bara kan formuleras i musik.
   Dina Ögon har jazzbakgrund. Daniel Ögren, keyboards/gitarr, och Anna Ahnlund, sång/gitarr startade bandet och är ett par med barn. Gamla privata filmbilder. Love Örsan, bas, och Christopher Cantilo, trummor.
   Spelade på ett fullt Gröna Lund.
   Daniel är tidspessimist.
   Bandet spelar på Pustervik. Bandet började som ett kompisjam.
   Typisk musikermusik. Jag jämför med Steely Dan, musik med improviserat jazzstuk.
   Inspelningsstudio i Sthlm. Mycket funderande.
   Håkan Hellström uttalar sig: ”Jag jämför med Svante Thuresson.”
   På Babel i Malmö. Jazzklubb.
   ”Nirvana” är en helt OK låt.
   Dokumentären är grafiskt snygg.
   Björnlunda, Sörmland bor paret.
   Privata filmer från 90-talet. ”Blue” med Joni Mitchell var en favorit.
   Grammisgalan 2024. Årets alt.pop-vinnare.
   Kajsa Haidl, journalist, kommenterar genom hela filmen.
   Gröna Lund, ett hav av folk. Rockefeller, Oslo. Bär instrument.
   Låten ”Berget” helt ok. Svenska texter.
   Musiken Dina Ögon spelar kallas ”Scandinavian exotic” internationellt.

BOB DYLAN-temat: Olle valde film/ljud med Dylans Nobel-föredag 2017.
https://youtu.be/6TlcPRlau2Q?si=Ae-HQz9uIH7IcOm0




8 oktober 2024
KRIS KRISTOFFERSON: Pilgrim: His life and work (YouTube, 1993, 1:30)
Den här dokumentären granskar Kris Kristoffersons extraordinära karriär och liv som skådespelare, låtskrivare och artist och medlem av Country Music Hall Of Fame Inductee. Programmet innehåller intervjuer och sekvenser ur flera av Kristoffersons filmer.
   Regissör: Paul Joyce.
   Den nyligen avlidne Kris Kristofferson blev ett naturligt inslag i TisdagsAkademiens möte.
   Växte upp i en militärfamilj men lämnade den miljön bakom sig, tog gitarren och munspelet och åkte till Nashville.
   Kärv skrovlig röst. ”Excited looking performer” var en kommentar om honom.
   Johnny Cash: Han var ”Rockabilly from Nashville”. Han var välartikulerad.
   Fick brev från sin mamma som sa upp bekanskapen med sin son. Hon tyckte inte att han hade gjort som hon ville.
   Kris visar tittarna runt i Nashville, barerna och där han bodde.
   Fred Foster, producenten och skivbolagsägaren (Monument) som skrev kontrakt med Kris som låtskrivare.. Han ville höra Kris sjunga: ”Jag kan inte sjunga, jag låter som en groda”.
   Billy Swan hjälpte Kris. Bradley Studios.
   ”Här skrev jag ”Sunday morning.comin' down” som var lätt att skriva”.
   Bobby Neuwirth, Willie Nelson och John Prine berättar
   Spelade in en demo på ”Me and Bobby McGee”, med Swan på orgel. Kris jämför låten med ”Hey Jude”. Inspiration var Fellini-filmen ”La Strada”.
   Den engelske poeten William Blake var också en stor inspiration.
   ”To beat the devil” skrev Kris om Johnny Cash som sjunger låten här.
   Kris spelar gitarr väldigt enkelt, använder bara tummen.
   Kris var förband till Ronnie Hawkins i Toronto. ”Kris var intresserad av alla tjejer, till och med min fru”.
   Fred Foster, som för övrigt har skrivit ”Me and Bobby McGee” tillsammans med Kris, berättar många anekdoter om Kris.
   Willie Nelson: ”Många texter handlar om sex”.
   ”For the good times”, enkel låt, har en text som är på riktigt.
   Jackson Browne berättar och sjunger ”Mal Sacate (for Maria)”. En låt från 1990 med en text delvis på spanska.
   Kris: ”Nashville räddade livet på mig”. ”Be careful with your dreams”
   Fina filmbilder: Regnet mot vindrutan.
   Dennis Hopper och Joan Baez berättar.
   Om Sam Peckinpah. Filmen ”Pat Garrett & Billy the kid” 1973
    Filmer: A Star is born” (1976) med Barbra Streisand, ”Heaven's gate” (1980) och ”Trouble in mind” (1985).
   ”The promise” (1995) producerad av Don Was.
   Kris: ”Genom mina barn älskar jag äldre människor”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Sad eyed lady of the lowlands” med Tore Berger som gäst.

/ Håkan

Biljett: Neil Young 2001

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE Globen Stockholm 3 juli 2001

Efter det huvudsakligen akustiska albumet "Silver & gold", inspelat med Nashville-musiker, gjorde Neil Young det oväntade och gav sig ut på turné med sitt gamla sedvanligt sprudlande kompband Crazy Horse. Med både nytt och gammalt låtmaterial i bagaget.

/ Håkan

Compilation: The cutting edge

"The cutting edge" (Cooking Vinyl, 1987)

I LIKHET MED FÖRRA VECKANS SKIVA (”The Countdown Compilation”), i min ”Compilation”-serie var det ett namn som lockade mig att köpa det här samlingsalbumet. Jag fick i slutet av 70-talet den engelska gruppen Any Trouble som favorit vars sångare, ledare och låtskrivare hette Clive Gregson. Vilket gjorde att jag följde hans verksamhet även utanför gruppen när de avslutade sin skivutgivning 1984 med albumet ”Wrong end of the race”.
   Gregson solodebuterade 1985 med albumet ”Strange persuasions” (Demon) innan han två år senare slog sig ihop med Christine Collister. Utan större erfarenhet hade hon inte gjort några egna skivor men blev 1986 känd som sångerskan som sjöng temat i BBC:s tv-version av Fay Weldons bok ”The Life and Loves of a She-Devil”. Dessutom hade hon i några år sjungit i Richard Thompsons band både på skiva och live, tillsammans med Gregson bland annat.
   1987 var ett intensivt år för duon Gregson/Collister. Först albumet ”Home and away” (Cooking Vinyl) sedan medverkan på det här samlingsalbumet där bidraget ”We're not over yet” är skrivet av Gregson som presenteras som tidigare outgivet. Men låten skulle snart släppas officiellt på duons andra album 1987, ”Mischief” (Special Delivery).
   Vid den här tidpunkten tillhörde Gregson det folkmusikbaserade skivbolaget Cooking Vinyl som hade startat sin verksamhet 1986 och ännu så länge hade kontrakt med få artister, den amerikanska sångerskan Michelle Shocked och det engelska folkrockbandet The Oyster Band.
   "The cutting edge" innehåller många för mig okända namn, förutom Gregson/Collister och The Oyster Band är det bara den engelska folksångaren Rory McLeod som var bekant bland alla folkmusikaliska artister med en del traditionellt låtmaterial i bagaget. Som i många fall också är outgivet material. Den budgetsålda skivan är till stor del marknadsföring av skivbolaget som här har samlat artister och grupper från många brittiska städer, från Yorkshire, Edinburgh, York och Lancashire till Reading och Leeds.
   Skivans undertitel är ”A selection of contemporary British roots music” och jag hade väntat mig ett övervägande antal traditionella låtar i traditionella arrangemang men inledningen, första albumsidan, är ganska modern och rockig med en hel del energi.
   Oyster Band inleder med full fart, ”a racy new wave beat” som de beskrivs på inneromslaget, och Leeds-bandet The Mekons, ett av få namn på skivan som jag var mekant med, fortsätter med reggaeinfluerad folkmusik. Skotska We Free Kings har full Clash-energi i sin musik och den unga kvartetten Malcolms Interview överraskar med en accapellalåt.
   Edward II & the Red Hot Polkas gör däremot helt instrumental musik, dansant och suggestiv och mycket dragspel, innan duon Gregson/Collister får visa upp sig i en uppenbar demoversion av ”We're not over yet” med bara en akustisk gitarr till komp. Redan här hör man att paret är inspirerat av Richard & Linda Thompson och det blir än mer tydligt när de släpper låten i en genomarbetad version på albumet ”Mischief” senare samma år.
   Sidan två på ”The Cutting edge” är mer traditionellt formad där fem av sju låtar är traditionella låtar. Ofta med tjejer vid mikrofonerna, ensamma eller tillsammans med killar. Pressgang från Reading gör ganska konventionell rock, Deighton Family gör snabb instrumental fiolmusik, jigs eller reel, och Black Spot Champions bjuder på mer fiol men också med sång.
   Innan skivan avslutas med vacker stämningsfull instrumentalmusik framförd av Andrew Cronshaw på elektrisk cittra.

Side 1
The Oyster Band: Hal-an Tow
The Mekons: Can't Find My Money
We Free Kings: Death Of The Wild Colonial Boy
Malcolms Interview: Sea Never Dry
Edward II & The Red Hot Polkas: The Walls Of Butlins
Clive Gregson & Christine Colleston: We're Not Over Yet

Side 2
Rory McLeod: Baksheesh Dance
Mark T. & The Brickbats: Green Brooms
Gone To Earth: Tippin' It Up To Nancy
Pressgang: Flanders
Deighton Family: Forked Deer
Black Spot Champions: Hopping Down In Kent
Andrew Cronshaw: A Debatable Land

/ Håkan

Krönika: Mars 1976

I mars 1976 skrev jag min första text om engelsk pubrock och räknar upp ett stort antal namn i den trevliga musikgenren. Bland annat Kursaal Flyers, Tyla Gang och Ace. Och passar på att ge ett omdöme om Kursaals andra album "The great artiste".
   Pubrock var ännu så länge ett ganska okänt begrepp i Sverige men när musiker gick vidare i andra grupper, exempelvis Graham Parkers Rumour och The Motors, blev musiken allt mer populär. Här släpper jag den ganska spännande nyheten att Nick Lowe funderar på att bilda grupp med Mickey Jupp. Men det blev inget med det...
   En riktigt namndroppande historia till text som avslutas med en kort ganska ljum recension av Kursaal Flyers andra då aktuella album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1976.
 
PUBROCK
blir nu allt populärare bland engelska musiker!

PUBROCKEN BÖRJAR EFTER NÅGRA ÅR EXISTENS få ett ordentlig fotfäste i engelsk showbiz. Denna okomplicerade musikform uppstod egentligen redan i början på 70-talet med grupper som Help Yourself, Cochise och Brinsley Schwarz som de främst framträdande. Men det var inte förrän i slutet på 1973 som stilen döptes till pubrock.
   Som namnet visar är det musik som företrädesvis framförs på pubar, små ställen där ibland den fina publikkontakten är enda gaget och ger inspiration för små, en del inte ens pro9fessionella, grupper att jobba sig uppåt i branschen till de stora pengarna och feta rubrikerna. Få lyckas men bland pubrockbanden finns det folk med ambition.
   Musiken de spelar är enkel och lättfattlig och fungerar lika bra efter en som efter fyra sejdlar öl. Därav detta enorma uppsving som gjorts de senaste åren och det har så smått blivit fint att spela pubrock. Det börjar växa upp runtom i hela England.
   Grupper livnär sig bra på denna marknad då resekostnader är låga och det finns grupper som blir kända utanför sitt eget kvarter.
   Ingen av de ovan nämnda tre pionjärgrupperna existerar längre, men dess medlemmar har som ringar på vattnet spridit pubrocken vidare i grupper, som i sin tur upphört och så vidare och så vidare... En flexibel musikbransch därtill synes alla i det suddigt förflutna har spelat med alla.
   Ace fick hösten 1974 en hit med ”How long” men har inte kunnat följa upp den. Deras trummis Fran Byrne var tidigare med i Bees Make Honey, en grupp som bland sina medlemmar haft Deke O'Brien, numera i irländska Nightbus. Ruan O'Lochlainn, senare i Ronnie Lanes Slim Chance, är numera soloartist och Malcolm Morley som senare blev medlem i Man.
   Dr Feelgood med den häftige gitarristen Wilko Johnson i spetsen är en populär scengrupp. Likaså Kilburn & the High Roads som haft otaliga medlemsändringar, men som vid sångmikrofonen har kvar den färgstarke Ian Dury.
   Ducks Deluxe var när de fanns en av de populäraste, Dave Edmunds producerade deras skivor, och bland killarna märktes Sean Tyla, som numera leder sitt eget Tyla Gang, och Martin Belmont, numera i Rumour tillsammans med bland annat två killar från Brinsley Schwarz. En annan från sistnämnda grupp, Nick Lowe, funderar just nu på en grupp tillsammans med Dave Edmunds och Mickey Jupp. Vad månde bliva?
   Och så till en grupp som kanske förespåtts de allra största framgångarna på området, Kursaal Flyers. En grupp under Jonathan Kings vingar som i somras debuterade med ”Chocs away” och redan nu kommit med efterföljaren ”The great artiste” (UK).
   En grupp som sitt namn och skivomslag (de är avbildade som piloter) till trots står med båda benen på jorden. Något krampäktigt tycks det mig. Deras enkelhet bär belönas men den antioriginalitet de uppvisar är mera en gimmick. Och det brukar inte hålla i längden. Så inte heller här.
   Visserligen originallåtar men det lånas här och där på ett inte tillfredsställande sätt. ”Back to rock” är till exempel en blandning av ”Chattanooga Choo Choo” och Leo Sayers ”Long tall glasses”. Till det fördelaktiga hör ”Ugly guys” och ”Cruisin for love” i countryrockskepnad som jag trodde bara amerikaner var mäktiga.

/ Håkan

Kris Kristofferson (1938-2024)

FÖRSTA TANKEN NÄR JAG SENASTE HELGEN fick besked om KRIS KRISTOFFERSONS död var jag medveten om att en stor ikon hade avlidit men att jag själv inte hade något direkt förhållande till hans musik och hans filmer. När spridda minnen, en dokumentär på YouTube och andra minnesbilder som under några dagar har svischat förbi har hans kreativa betydelse växt i mitt huvud och det finns en hel del att notera om den svenskättade Kristofferson.
   För mig var Kris den skrovlige sångaren och, framförallt, låtskrivaren som satte oerhörda spår i mitt musikaliska minne. Första gången jag uppfattade hans svenskklingande namn var nog sommaren 1970 när Johnny Cash gav ut Kris låt ”Sunday morning comin' down” och toppade countrylistan i USA. Själv var jag då utpräglad popfantast, uppriven av Beatles splittring, men kunde inte låta bli att fastna när Cash levererade den oerhört starka texten i det då ovanligt avskalade arrangemanget. Jag har senare lärt mig att den första utgivna versionen av låten gjordes av Ray Stevens redan 1969.
   Andra Kristofferson-låtar som samma år väckte uppmärksamhet i USA, ”For the good times” och ”Help me make it through the night”, gick mig ganska spårlöst förbi då men jag har uppfattat styrkan i både text och melodi långt senare.
   Alla de tre omnämnda sångerna finns faktiskt med i hans egna versioner på Kristoffersons första album ”Kristofferson” som också släpptes sommaren 1970. Något som jag var helt omedveten om då...
   På samma album finns också ”Me and Bobby McGee”, Kristoffersons förmodligen mest kända låt, som skulle bli stort uppmärksammad när Janis Joplin gav ut sin version i januari 1971, tre månader efter hennes död, som nådde förstaplatsen i USA i mars 1971. Även den låten hade en mindre känd originalversion som gavs ut av Roger Miller redan sommaren 1969.
   Kristoffersons karriär som låtskrivare var därmed etablerad. Samtidigt gjorde han debut som skådespelare, i Dennis Hoppers film ”The last movie”, men den grenen av hans mäktiga karriär har jag bara sporadiska upplevelser av. Men Bob Dylan-filmen ”Pat Garrett and Billy The Kid” (1973), där Kris spelade Billy, minns jag givetvis. Filmen där ”Knockin' on heaven's door” presenterades första gången.
   Historien om Kris Kristofferson är lång och för min egen del innehåller den åtskilliga tomma tidsperioder. Givetvis noterade jag hans sju år långa giftermål och samarbete med Rita Coolidge, sångerskan som först körade bakom Delaney & Bonnie, Leon Russell och Joe Cocker, utan att jag drogs till deras tre duettskivor.
   Och mitt stora intresse av Kris som soloartist på skiva var under flera decennier ganska ljummet innan han på 00-talet slog sig samman med den etablerade producenten Don Was med flera mycket bra album som följd, ”This old road” (2006) och ”Closer to the bone” (2009). Mycket lågmälda, lugnt arrangerade och nästan akustiska skivor, har varken förr eller senare hört trummisen Jim Keltner spela så avslappnat, där Was försöker göra någonting liknande som Rick Rubin gjorde för Johnny Cash under de sista åren.
   Spridda noteringar om Kris Kristofferson som sagt men ett av de starkaste ögonblicken med honom i centrum var när han under hyllningsarrangemanget för Bob Dylan i Madison Square Garden 1992 gick fram till Sinead O´Connor, som blev utbuad av publiken (för att hon tidigare hade rivit fotografiet av påven i bitar), och viskade till henne så att publiken hörde: ”Don't let the bastards get you down!”.
   Två av mina vänner, Jan-Ola Sjöberg och Johan Hedberg, har berättat några självupplevda anekdoter om Kris Kristofferson:
   Jan-Ola: "Mitt bästa minne av Kris är mitt möte med honom inför en konsert i Dalhalla utanför Rättvik sommaren 2008. Jag satt backstage på tu man hand med honom säkert minst en halvtimme och vi pratade mest om hans egna och andras westernfilmer och om myter och fakta kring wild west-epoken. Om Jesse James, Billy the Kid, John Ford, Sam Peckinpah, Sergio Leone, m fl.
   Jag hörde mig för om han kunde köra en av sina mindre kända låtar under konserten, "Song for Sam", som är hans hyllning till den kontroversielle filmregissören Sam Peckinpah.
   Kanske, svarade han, vi kanske inte får utrymme för ytterligare en låt utanför planerat spelschema, och dessutom är det en rätt svår låt, med delvis spansk text, och han hade aldrig tidigare framfört den live på scenen', förklarade han. Men så plötsligt under konserten, så kom den. Han inledde lite ursäktande med att berätta att det var en komplicerad låt som han inte framfört tidigare, men att han nu fått "a request from a Western fan I met backstage". Och så fick publiken den unika "Song for Sam", men det var för mig han sjöng den! Det kändes rätt stort."
   Johan: "Kommer aldrig att glömma hans framträdande på Hultsfredsfestivalen 2004, kan ha varit vid halv tre på morgonen när solen var på väg upp över sjön Hulingen, och han sjöng ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”. Efteråt sa han: 'Om ni träffar några av mina svenska släktingar, berätta för dem att jag inte var lika full som sist jag var här.'"
   Kris Kristofferson avled 28 september 2024.

/ Håkan

”Last man standing”

JAN M LUNDAHL
Last man standing: Bruce Springsteen Live 1999-2024
(Ekström & Garay)

NÄSTAN 2 KG TUNG OCH FYLLD MED LIVEBILDER på Bruce Springsteen har det blivit en prakfull fotobok i coffetable-format, som lite kaxigt bara har en bild och ingen text på framsidan, som skildrar fotografen Jan M Lundahls konsertbesök under 25 år i hälarna på den uppskattade liveartisten. Som privat fotograf, Lundahl är egentligen vaktmästare i Partille, är det uppseendeväckande bra kvalité på de ofta knivskarpa livebilderna.
   Numera bristfälliga prioteringar på dagstidningarnas fotoavdelningar gör en sådan här bok ytterst värdefull för bildhistorien. Och i en tid när exempelvis bloggar, Håkans Pop inkluderad, sprider hypersnabba men suddiga reproduktioner av sin samtid blir det ett gränslöst nöje att bläddra bland kvalitetsmässigt ypperliga livebilder – och försöka minnas sina egna erfarenheter i ämnet.
   Som 13-åring blev Lundahl första gången fascinerad av ett Springsteen-skivomslag, ”Darkness on the edge of town”, och bestämde sig då att ägna stor del av livet åt fotografering. Han var på plats på Ullevi 1985 men det var först 1999 som han blev koncentrerad fotograf med Bruce i blickpunkten. Sent i Springsteens långa historia kan tyckas men det är ändå en naturlig startpunkt för just det året hade Bruce återförenats med sitt kompband E Street Band som numera innehöll två gitarrister, Steve Van Zandt och Nils Lofgren. Och just den svenskättade Lofgren kom att bli Lundahls kontaktman i Springsteen-cirkusen.
   Lundahls fotodebut i Springsteen-sammanhang inträffade alltså på Stockholm Stadion 1999 och illustreras av några ganska konventionella livebilder som också väcker vemod med två musiker, saxofonisten Clarence Clemons och organisten Danny Federici, som inte längre finns med oss. Den konserten illustreras också av en autentisk konsertbiljett med den obligatoriska textraden ”Foto/bandupptagning förbjuden”.
   Varje fototillfälle, noggrant noterat med datum och plats i boken, ackompanjeras av hela den aktuella turnéplanen som i det här första fallet berättar den detaljerade historien från turnépremiär, i Barcelona april 1999, till finalen i New York juli 2000. Även intressanta setlistor publiceras i samband med konsertbilderna.
   Sedan fortsätter Springsteens turnéhistoria med bilder systematiskt i boken och Lundahl har inte bara uppmärksammat Sverigekonserterna utan har även varit på plats i New York, Dublin och övriga Norden.
   Jag såg min senaste/sista(?) Springsteen-konsert i Londons Hyde Park 2012 men Lundahl fyller i min numera distanserade kontakt med Bruce och ett allt större E Street Band från det senaste decenniet. Fram till i somras då han var på plats inte bara i Göteborg utan också i Belgien och Holland.
   Hos den fysiskt fortfarande mycket underhållande Bruce finns det numera bildbevis på att han med åren har blivit lite tunnhårigare med en lätt grå touch i tinningen.

/ Håkan

Biljett: Elton John 1979

ELTON JOHN Konserthuset Stockholm 5 februari 1979

En ren och skär solokonsert med Elton fast slagverkaren Ray Cooper fanns i bakgrunden. Eltons turné följde upp albumet "A single man" (1978).

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.