Tidigare blogginlägg

Håkans Pop laddar för hösten

Postad: 2019-05-23 07:56
Kategori: Blogg



SOM NI SÄKERT HAR FÖRSTÅTT ÄR säsongen 2018/19 på Håkans Pop nu avslutad. Jag ber att få tacka för uppmärksamheten från er läsare, genom åren en ständigt ökande skara. Det känns verkligen kul och inspirerande att fortsätta skriva, fortsätta det bottenlösa researchandet och ständigt leta nya infallsvinklar på det vi gemensamt kallar musik.
   Jag planerar just nu för hösten och nästa säsong på Håkans Pop, den 13:e i ordningen! Nästa säsongs rangordnade lista på måndagar kommer att handla om mer modern musik än den senaste genomgången av rock'n'roll-generationens 50-tal. Det har nämligen från i höst blivit dags att sammanfatta 00-talets bästa album. Ett musikdecennium med mer spännande innehåll än de tomma siffrorna 00 kan ge sken av.
   Där kan vi vänta oss många nya intressanta namn som exempelvis Håkan Hellström, Lars Winnerbäck, The Strokes, Olle Ljungström och Elin Ruth Sigvardsson men kanske och några ”gamlingar” som Ulf Lundell, Eldkvarn, Nick Lowe, John Hiatt och Totta.
   Välkommen i höst att göra en återblick till ett över tio år gammalt musikdecennium!

INNAN DET BLIR DAGS FÖR HÖST, oh hemska tanke, ska Håkans Pop i sommar (reprisernas tid!) också ägna sig åt återblickar. Sedan hösten 2016 har jag tipsat om vinylalbum ur mina brokiga skivhyllor. En uppskattad kategori som jag varannan dag i sommar, med start imorgon, intensifierar genom att återpublicera några av mina texter om skivor från 70- och 80-talet, vinylepokens höjdpunkter. Texterna publicerades en gång i tiden på Håkans Pop som delar i kategorier där jag utsåg 70- och 80-talets bästa album.
   Välkommen tillbaka till den bästa musiken för 30 och 40 år sedan!

/ Håkan

50-talets 50 bästa ögonblick

Postad: 2019-05-22 07:54
Kategori: 50-talets bästa



I MÅNDAGS GICK JAG I MÅL MED MIN AMBITION att rangordna 50-talsmusiken. Då fick jag chansen att utse den bästa favoritmusiken från det decenniet. Då kunde jag presentera Larry Williams och hans fantastiska musik som nummer ett.
   I den 38 veckor långa serien fick jag möjlighet att tipsa om bra men kanske lite mindre kända låtar men nu tänkte jag att som avslutning publicera en Topp 50-lista med mina absolut största 50-talsfavoritlåtar. Ett omöjligt men ändå lockande uppdrag. En lista på låtar som kanske inte alls motsvaras av den lista på artister jag har publicerat under 38 veckor.


1. LARRY WILLIAMS: Slow down (1958)
2. EDDIE COCHRAN: Somethin' else (1959)
3. LITTLE RICHARD and his Band: Long tall Sally (1956)
4. ELVIS PRESLEY: Jailhouse rock (1957)
5. JERRY LEE LEWIS and his pumping piano: Great balls of fire (1957)
6. CHUCK BERRY: Rock and roll music (1957)
7. MOON MULLICAN: Seven nights to rock (1956)
8. SMILEY LEWIS: I hear you knocking (1955)9.
9. LLOYD PRICE: Lawdy miss Clawdy (1952)
10. CARL PERKINS: Blue suede shoes (1956)

11. BUDDY HOLLY and the Three Tunes: That'll be the day (1957)
12. FATS DOMINO: Ain't it a shame (1955)
13. LARRY WILLIAMS: Dizzy, miss Lizzy (1958)
14. EDDIE COCHRAN: C'mon everybody (1958)
15. THE EVERLY BROTHERS: Wake up little Susie (1957)
16. BO DIDDLEY: Who do you love? (1956)
17. DALE HAWKINS: Susie-Q (1957)
18. MUDDY WATERS: Manish boy (1955)
19. WILLIE MAE "BIG MAMA" THORNTON: Hound dog (1953)
20. LITTLE WILLIE JOHN: Leave my kitten alone (1959)

21. LITTLE RICHARD: Good Golly, miss Molly (1956)
22. THE JOHNNY BURNETTE TRIO: The train kept a-rollin' (1956)
23. JERRY LEE LEWIS and his pumping piano: Let's talk about us (1959)
24. CHAN ROMERO: The hippy hippy shake (1959)
25. CARL PERKINS: Matchbox (1957)
26. CHUCK BERRY and his Combo: Roll over Beethoven (1956)
27. GENE VINCENT and his Blue Caps: Bluejean bop (1956)
28. HANK WILLIAMS with is Drifting Cowboys: Why don't you love me (1950)
29. ELVIS PRESLEY: Heartbreak hotel (1956)
30. LARRY WILLIAMS: Short fat Fannie (1957)

31. BARRETT STRONG: Money (1959)
32. LITTLE RICHARD: Lucille (1957)
33. JACKIE BRENSTON and his Delta Cats: Rocket ”88” (1954)
34. FATS DOMINO: Be my guest (1959)
35. EDDIE COCHRAN: Jeannie, Jeannie, Jeannie (1958)
36. JOE TURNER and his Blues Kings: Shake, rattle and roll (1954)
37. FATS DOMINO: I'm walkin' (1957)
38. THE ISLEY BROTHERS: Shout (1959)
39. LITTLE WILLIE JOHN: Need your love so bad (1955)
40. BILL HALEY and The Comets: Crazy man, crazy (1953)

41. BOBBY CHARLES: Later alligator (1955)
42. JOHNNY CASH and Tennessee Two: I walk the line (1956)
43. THE EVERLY BROTHERS: Bye bye love (1957)
44. JERRY LEE LEWIS and his pumping piano: High school confidential (1958)
45. ELVIS PRESLEY: All shook up (1957)
46. BUDDY HOLLY: Peggy Sue (1957)
47. FATS DOMINO: Blue Monday (1956)
48. CHUCK BERRY: Sweet little rock'n'roll (1958)
49. ROY ORBISON and Teen Kings: Oooby dooby (1956)
50. LITTLE WILLIE LITTLEFIELD: KC lovin' (1952)

/ Håkan

Populäraste albumen i skivhyllan

Postad: 2019-05-21 07:50
Kategori: I min skivhylla





UNDER RUBRIKEN ”I MIN SKIVHYLLA” har jag på Håkans Pop sedan hösten 2016 presenterat en skiva, ett vinylalbum, ur mina skivhyllor. Skivorna, som för några veckor sedan passerade 100 i antal, har jag valt ut lite spontant och ibland med förhoppning att hitta några riktiga guldkorn. Sedan senaste årsskiftet har jag skiftat ambition och ändrat fokus, dämpat förhoppningarna på att hitta de rejäla guldkornen och har istället lyssnat med öppna öron och sedan skrivit om intressanta skivor från den Beatles-relaterade hyllan. Skivor som jag genom åren sällan haft anledning att plocka fram och lyssna på.
   Det har fått till följd att skivvalen under det senaste halvåret har varit mer udda och kanske mindre allmänt intressanta men det har också resulterat i ett nördigt grävande i mindre allmängiltig information som tillhör Håkans Pops genuina favoritsysselsättning.
   Jag har varje vecka publicerat mina ”skivfynd” på facebook i gruppen ”Vi som älskar vinylskivor”. Där har jag givetvis fått kommentarer men också likes som jag i någon mån fört statistik på och kan därmed se hur vissa skivor är mer populära än andra. Därför har jag sammanställt en Tio i topp-lista på de mest populära albumen som jag nu publicerar nedan (med länk till min ursprungliga text). Jag kan som kuriosa även berätta att Gary Wrights ”Footprint”, Carly Simons ”No secrets” och Lon & Derrek Van Eatons ”Brother” tillhörde de minst populära facebook-inläggen...

HÄR FÖLJER LISTAN PÅ DE MEST POPULÄRA albumen från det senaste året på Håkans Pop:

1. ROD STEWART: Never a dull moment

2. STEPHEN STILLS: Stephen Stills

3. DAVE EDMUNDS: Get it

4. TRAVELING WILBURYS: Volume one

5. CROSBY, STILLS & NASH: Crosby, Stills & Nash

6. ALVIN LEE & MYLON LeFEVRE: On the road to freedom

7. ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: A new world record

8. ROCKPILE: Seconds of pleasure

9. NICKY HOPKINS: The tin man was a dreamer

10. LEON RUSSELL: Leon Russell

/ Håkan

50-tal: #1. ”Slow down” (1958)

Postad: 2019-05-20 07:56
Kategori: 50-talets bästa



LARRY WILLIAMS
Slow down

(Specialty)

EFTER MÅNGA OM OCH MEN BESTÄMDE JAG mig till slut att utnämna Larry Williams till min störste 50-talsfavorit. Han är väl kanske inte det mest berömda namnet, inte den mest kommersiellt framgångsrika artisten eller profilen med decenniets mest guldglänsande karriär. Men han står bakom ett gäng legendariska och helt oförglömliga låtar och sedan jag hörde hans mest kända låtar första gången, i nästan samtliga fall var det i Beatles versioner, har den upplevelsen etsat sig fast i mitt minne.
   Låtar som ”Dizzy miss Lizzy”, ”Bad boy” och ”Slow down” är ganska oslagbara 50-talslåtar och med ytterligare klassiker som ”Short fat Fanny” och ”Bony Moronie” på sitt samvete finns det verkligen anledningar att placera Larry Williams överst på min lista.
   När jag förra sommaren satt och strukturerade upp listan på mina 50-talsfavoriter trodde jag inte att jag skulle få anledning att nämna Larm- och Feber-journalisten Lennart Persson i det här sammanhanget. Men när jag gräver djupare i ämnet finns det beröringspunkter som jag inte kan förbigå. Dels hittade jag en text om Larry Williams (som inte alls är så omskriven som han borde vara) skriven av just Lennart och dels var det igår (19 maj) exakt tio år sedan Lennart tragiskt avled i cancer. Det finns alltså skäl att idag tänka tillbaka på Sveriges genom tiderna bäste rockjournalist när ni läser mina rader om Larry Williams.
   I Lennarts text om Larry (finns i boken ”Feber 2 – sånger om kärlek”) beskrivs hans låtar som ”50-talets fräckaste och gapigaste rock'n'roll-klassiker” och jag kan inte annat än hålla med till hundra procent. Lennart drar sig inte heller för att i helt sedvanlig jargong berätta om Larrys mindre smickrande sida som hallick och narkotikaförsäljare. Nej, Larry Williams var inte Guds bästa barn men när det kom till att producera galet svängig rock'n'roll var han onekligen oslagbar.
   Larry Williams föddes i New Orleans, där han senare skulle göra karriär, men flyttade som tioåring till Kalifornien med familjen. Där bildade han senare gruppen The Lemon Drops. Vid ett återbesök i New Orleans med sin familj 1953 träffade Larry den redan etablerade artisten Lloyd Price som han dessutom var släkt (syssling) med. Price anställde Larry som pianist, chaufför och personlig betjänt men när Price ryckte in i lumpen 1954 började Larry spela med Roy Brown och Percy Mayfield medan han också jobbade som Fats Dominos chaufför och rattade hans limousin.

PRICE, SOM SEDAN 1952 HADE KONTRAKT med skivbolaget Specialty, kom på kant med bolagets boss Art Rupe 1956 och skapade då sitt eget skivbolag, KRC Records. Första skivan på nya bolaget blev hans ”Just because” (1957) som också blev hans första hit på flera år. Rupe härsknade till och slängde kvickt in Larry Williams i studion tillsammans med producenten Robert ”Bumps” Blackwell, bolagets talangscout och låtskrivare, för att spela in samma låt i en nästan identisk version. Kommersiellt vann Price den kampen men Larry var ett skivkontrakt rikare.
   Blackwell var redan en känd och etablerad producent, åt bland annat Little Richard, och tillsammans med Larry Williams skulle det skrivas rock'n'roll-historia under det kommande intensiva året . Larry inledde skivkarriären med en cover men han skulle skriva sina kommande klassiker helt på egen hand (under sitt rätta namn Lawrence E Williams).
   Redan på b-sidan till ”Just because”, ”Let me tell you, baby”, visade Larry upp sina färdigheter som låtskrivare. En mindre känd låt att uppmärksamma bland alla andra berömda Larry Williams-låtar.
   Bara tre månader efter det lilla intresset för Larrys version av ”Just because” skulle hans karriär explodera i kommersiell uppmärksamhet när ”Short fat Fannie” nådde förstaplatsen på den amerikanska r&b-listan. Fullständigt knäckande rock'n'roll med samma intensiva ingredienser som Little Richard hade skördat framgångar med sedan hösten 1955. Fast i Larrys ammunition slipper vi det teatrala överspelet.
   Nu var framgångssagan ett faktum och i oktober 1957 presenterade Larry nästa odödliga klassiker till låt, ”Bony Moronie” (Larry gillade onekligen att skriva låtar om tjejer...), som nådde nästan lika högt på listorna.
   Larry Williams delade alltså skivbolag med Little Richard och deras framgångar var ofta frukten av genomarbetad produktion och explosiva arrangemang som var Blackwells verk. 1957 hade Blackwell fått korn på en ny stjärna, Sam Cooke, som bossen Rupe tyckte var för mycket gospel och för lite rock'n'roll. Men Blackwell stod på sig och då fick lämna Specialty och det blev förödande för både Richard och Larry Williams som under 1958 tappade mycket av sitt engagemang och intensitet på sina skivor.
   Men först skulle Larry Williams presentera en singel som inte bara bör rankas som Larrys bästa utan vara i topp för hela rock'n'roll-generationen. Singeln med de båda låtarna ”Dizzy, miss Lizzy” och ”Slow down” släpptes inte förrän i februari 1958 men jag är övertygad om att Blackwell haft ett finger med i spelet för det är just här i denna stund som Larrys karriär och 50-talets hela musikaliska höjdpunkt når sin kulmen.

JUST DÅ VÅREN 1958 SATT HELA BEATLES (fast mest John Lennon) och blev lika imponerad av Larry Williams låtar som jag senare blev. I Beatles (eller The Quarry Men som gruppen än så länge kallade sig) liverepertoar fanns redan ”Bony Moronie” och ”Short fat Fannie” och från 1960 skulle även ”Dizzy, miss Lizzy”, ”Bad boy” och ”Slow down” finnas med i bandets liverepertoar. Samtliga låtar sjöngs av Lennon.
   Det skulle däremot dröja flera år, till 1964 och 1965, innan Beatles spelade in de tre sistnämnda låtarna på skiva. ”Dizzy miss Lizzy” (utan kommatecken!) och ”Bad boy” spelade Beatles in på samma dag (10 maj 1965, Larry Williams 30-årsdag!).
   Beatles gjorde väldigt drivna energiska versioner av Larry Williams låtar som i samtliga fall dock dissas kraftigt av Ian MacDonald i boken ”Revolution in the head”. Det går naturligtvis inte att rättvist och soundmässigt jämföra Larrys blixtrande original med de George Martin-producerade versionerna.
   Larry hade ju den oöverträffade energin som inte Lennon kunde mäta sig med fast han gjorde ett tappert försök. ”Slow down”, b-sidan på Larrys ”Dizzy, miss Lizzy”, tycker jag är den klart mest lysande låten i Larrys hela skivproduktion. Där Williams hamrande på pianot slår George Martins elegans på Beatles tolkning med hästlängder.
   Efter den legendariska singeln märks en tydlig nedgång i energi och explosivitet på Larrys skivinspelningar. ”Hootchy-Koo” och ”Peaches and cream” är väl klart godkända men i jämförelse med Larry karriärhöjdpunkter är de tämligen bleka och ordinära.
   Larry skulle producera ännu en legendarisk singel, med även denna gång två kända låtar, som gavs ut i januari 1959. ”She said 'yeah'” och ”Bad boy” skulle leva vidare som låtar i sina coverversioner långt in på 60-talet. Den förstnämnda, som är ett icke-original skriven av bland andra Sonny Bono (det lustigt märkliga är att på Paul McCartneys "Run devil run"-album (1999) anges Larry som låtskrivare av låten), blev favorit i engelska r&b-kretsar i allmänhet och i Rolling Stones repertoar i synnerhet. I sammanhanget kan jag berätta att John Lennon spelade in Larrys "Bony Moronie" till sitt "Rock'n'roll"-album.
   ”Bad boy” spelades alltså in av Beatles i maj 65 och gavs ut allra först i USA på albumet ”Beatles IV” en månad senare, långt innan den fick europeisk release. Först på en svensk ep i april, när den också hamnade på Tio i topp, och inte förrän i december 1966 släpptes låten första gången i England på samlingsalbumet ”A Collection Of Beatles Oldies”.
   Larry Williams blev aldrig skivbolagets kassapjäs och store ersättare till Little Richard som 1958 avbröt Specialty-samarbetet och sökte sig till gospelmusiken. Ungefär samtidigt tappade Larry den stora motivationen som artist och ägnade mer tid åt sin tvivelaktiga sidoverksamhet som narkotikaförsäljare. Då tröttnade Rupe på den irrationelle Williams som hellre valde att spela in covers än skriva egna låtar. 1959 sökte han sig till skivbolaget Chess men producerade så dags inget anmärkningsvärt där heller.
   44 år gammal avled Larry Williams 7 januari 1980 av ett pistolskott i huvudet. Polisen bedömde händelsen som självmord men Lennart Persson och många andra är skeptiska och tror att det var ett maffiarelaterat mord.

/ Håkan

50-talet närmar sig slutet

Postad: 2019-05-18 10:11
Kategori: 50-talets bästa







PÅ MÅNDAG ÄR DET AVSLUTNING för säsong 2018/19 på Håkans Pop. Då kommer det avslöjas vem som är nummer ett på min 50-tals-favoritlista. Det har varit en lång resa från tidigt i höstas, när jag inledde presentationerna av mina 38 största musikaliska favoriter från det decennium som jag aldrig riktigt hann uppleva själv på plats. När 60-talet knackade på dörren var jag bara drygt sju år, hade precis börjat första klass i Rynninge Skola i Örebro och mina upplevelser av musik i allmänhet och 50-talsrock i synnerhet var klart begränsade.
   På radiogrammofonen hemma kunde jag visserligen spela ”Rock around the clock” med Bill Haley men i övrigt fanns det få favoriter bland stenkakorna. Därför har jag få autentiska minnen av just musik på 50-talet. Därför har det varit ett nöje att under den senaste säsongen på Håkans Pop göra en granskning och djupdykning i det decenniets musik och verkligen sätta mig på skolbänken för att lära mig mer om rock'n'roll-generationens artister. Det har varit lärorikt och intressant att plöja igenom musiken, läsa om trenderna och artisterna och sedan noggrant försökt rangordna hela decenniet i en 38 artister lång lista som på måndag alltså når förstaplatsen.
   Min ambition har i första hand varit att välja artisterna som var bäst och i mina öron levererade den bästa musiken. Artistporträtten med djupa genomgångar av respektive karriärer har varit ryggraden i den här långa serien. Varje presentation har innehållit en mer eller mindre lång redogörelse om artisternas skivutgivning på 50-talet. Jag har också för varje artist valt ut en representativ låt och har då försökt välja bort de mest förutsägbara låtarna eller största hitlåtarna och istället letat upp mindre känt men fortfarande väldigt bra material som tips på en alternativ lyssning av 50-talsmusiken.
   Just låtvalet har blivit rubrik på artistpresentationen fast det egentligen är artisten eller gruppen som ska hyllas för varje placering på listan. Det har kanske blivit lite onödigt inkonsekvent med den ordningen så jag tänkte idag rekapitulera listan och därmed klargöra hela den rangordnade listan med artisten i centrum och på det viset göra 50-talslistan lite tydligare och kanske lite mer rättvis.

HÄR KOMMER ALLTSÅ (NÄSTAN) HELA LISTAN från plats 2 till plats 38 där varje artistnamn är länkat till mina ursprungliga presentationer. Sedan kan ni passa på att gissa vem eller vilka som hamnat på min förstaplats vilket kommer att avslöjas på måndag.

2. Eddie COCHRAN

3. Little RICHARD

4. Chuck BERRY

5. Fats DOMINO

6. Buddy HOLLY

7. Elvis PRESLEY

8. Jerry Lee LEWIS

9. Hank WILLIAMS

10. Gene VINCENT

11. Carl PERKINS

12.The Everly BROTHERS

13. Barrett STRONG

14. Johnny CASH

15. The COASTERS

16. Moon MULLICAN

17. Jackie BRENSTON

18. Etta JAMES

19. Cliff RICHARD

20. Little Willie JOHN

21. The Isley BROTHERS

22. The DOMINOES

23. Lloyd PRICE

24. Chan ROMERO

25. Vince TAYLOR

26. Huey Piano SMITH

27. Clyde McPHATTER

28. The Johnny BURNETTE TRIO

29. The MIDNIGHTERS

30. Big Mama THORNTON

31. Smiley LEWIS

32. Muddy WATERS

33. Dale HAWKINS

34. Ivory Joe HUNTER

35. Bobby FREEMAN

36. Bo DIDDLEY

37. Ritchie VALENS

38. Big Joe TURNER

/ Håkan

”Tranorna kommer”

Postad: 2019-05-17 10:43
Kategori: Skiv-recensioner



ULF LUNDELL
Tranorna kommer
(Parlophone)


EN NY ULF LUNDELL-PLATTA ÄR SOM VANLIGT alltid spännande. Efter en snabb lyssning är min första analys att jag tror den genuina fascinationen har svalnat något. Men efter några ytterligare upprepade lyssningar växer finns det trots allt några höjdpunkter att sällsamt återkomma till.
   Förra årets skiva ”Skisser” var en ”tegelsten” som i allt sitt gränslösa omfång ändå blev intressant och till viss del, 7-8 låtar, visade upp ett fantastiskt låtskrivande och det avskalade demosoundet lät fräscht och personligt. Något som fick skivan att hamna på min årsbästalista förra året.
   Här repriseras sju låtar från ”Skisser”, inspelade med fullt band och arrangemang, och i det urvalet är det bara två låtar som fanns med bland mina favoriter på skivan.
   Skivan ”smygstartar” med titellåten utan att arrangemangsmässigt överraska. Förutom den spännande fiolen (Karin Hellqvist) låter det verkligen klassisk men också lite allmängiltig Ulf Lundell i tempo och sound. Skulle ändå inte förvåna mig om låten kommer att starta sommarens turnékonsert som ungefr ”Ute på vägen igen” gjorde för en massa år sedan.
   Sedan följer min stora favorit från ”Skisser”. Jag vet inte hur många gånger jag har spelat ”Sommarens vattenspridare” gång på gång så ursprungsversionen sitter gjuten i min själ och mitt hjärta. Därför har jag först svårt att förlika mig med en fullt arrangerad version. Ulf sjunger lite överdrivet hest dessutom. Har han dessutom dragit ned tempot lite i låten? Men när jag efter några förnyade lyssningar börjar acceptera hammondorgeln och det fantastiska blåsarrangemanget (Göran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson) börjar låten mogna och växa.
   ”Ett som är säkert” är fullt obligatoriskt ös där gitarrerna (Janne Bark och Jens Fritiof) i tjocka elektriska lager tävlar om att föra mest oväsen över den pipiga orgeln. Mäktigt och intensivt utan att vara riktigt originellt. Orgeln ger dock arrangemanget profil. En typisk protestlåt från Lundell: ”Vart kommer alla mörka krafter ifrån?”. Det är lite ”Slugger” över tonen i hela arrangemanget och inte överraskande slutar låten kaotiskt.
   Ulf Lundell har aldrig varit min bluessångare så ”Definitivt religion”, som jag definitivt inte minns från ”Skisser”, är både seg och långsamt tålamodskrävande och blir som en citerad blueslåt där arrangemanget inte kan lyfta låten över det mediokra. Långa Janne Bark-solon har vi inte direkt hungrat efter. Kan möjligen lyfta live i sommar?
   Efter den intensiva och övervägande högljudda starten på skivan kommer ”Klockorna” som en ynnest i sitt lugna pianoarrangemang som växer så fint under den 5:32 långa låten. Ett smakfullt elgitarrsolo dekorerar låten under den sista minuten. Fortfarande skriver Ulf så omfattande och långa texthistorier att de sångmässigt blir mer recitation än sång. Ändå är låten textmässigt ett fint ungdomsminne från Ulfs gamla liv vid Baggensfjärden. En fin ballad.
   ”Sanning är ett udda tal” är lite mer akustiskt baserad men har ändå ett tempo som underhåller. Fortfarande är det orden som dominerar framförandet och Lundell hinner nästan inte sjunga dem alla. Blåset har fått ett rytmiskt nästan karibiskt sväng och tjejkören fulländar låten som kan bli en stor konsertfavorit i sommar. Med ett lugnare parti mitt i låten som kan bli riktigt effektfullt på scen. Ännu ett smygande elgitarrsolo som soundmässigt låter helt nytt innan slutet närmar sig på den nästan sex minuter långa låten.
   Avslutningen på skivan, som kanske bör beskrivas som ett minialbum med sina sju mer eller mindre långa låtar, är en mer reflekterande låt som även den växer under sina sex och en halv minuter. ”Färgat glas” är också en favorit från ”Skisser” som här får ett större arrangemang utan att bli intensivt stökig och istället bejaka det melodiskt och atmosfäriskt vackra.
   När jag började lyssna var jag lite skeptisk. Försmakssingeln och titellåten var i tempo och huvudsakliga arrangemang alltför förutsägbar för att jag skulle känna lust och tillförsikt. Men skivan i sin helhet övertalar mig som gör att en viss förväntan inför sommarens livekonserter växer.
   Positivt är att Ulf för en gångs skull på skiva lyckats hålla sig till det smakfullt begränsade i antalet låtar och bjuda på en bekväm mängd ”nya” låtar.

/ Håkan

I min skivhylla: Stephen Stills (1975)

Postad: 2019-05-17 07:58
Kategori: I min skivhylla



STEPHEN STILLS: Stills (CBS 69146)
Release: 4 juli 1975


SOM STOR CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG-FANTAST runt decennieskiftet 1969/1970 följde jag det speciella projektet in i minsta detalj. Varje medlem i kvartetten hade ju dessutom solokarriärer vid sidan av den gruppen vars oregelbundna existens lockade till många sidospår. Inte minst var jag djupt intresserad av Stephen Stills förehavanden som soloartist vilket resulterade i två soloalbum, ”Stephen Stills” (1970) och ”Stephen Stills 2” (1971), strax efter den första CSNY-perioden 1968-1970. I samband med soloskivorna bildade han ett eget Stephen Stills Band som hösten 1971 utvecklades till det suveräna bandet Stephen Stills Manassas.
   Med facit i hand var det nog åren i Manassas som var den koncentrerade höjdpunkten i Stills hela karriär. Men vägen dit innehöll givetvis många låtmässiga höjdpunkter som ”For what it's worth” (Buffalo Springfield), ”Suite: Judy blue eyes” (CSN), ”Carry on”, ”Find the cost of freedom” (båda CSNY) och ”Love the one you're with” (solo).
   Manassas var ju ett sammantaget fullfjädrat band med många musikaliska inriktningar som också kom till uttryck på bandets första härliga dubbelalbum ”Stephen Stills Manassas” som innehöll allt från country till elektrisk rockmusik. Ett gott minne från den här tiden är konserten med Stills och Manassas som jag hade nöjet att uppleva 1972. Efter ytterligare ett Manassas-album, ”Down the road” som också var bra men mer mänskligt och ordinärt, sprack konstellationen 1973. Ännu ett Stephen Stills Band med huvudsakligen nya musiker uppstod våren 1974 och där någonstans inleddes planerna på ”Stills”-albumet som alltså spelar dagens huvudroll på Håkans Pop.
   ”Stills” är resultatet av spridda inspelningar gjorda under en lång tid och kan inte knytas till någon exakt period under första halvan av 70-talet. Exempelvis är låten ”As I come of age” enligt noteringarna på inneromslaget inspelad redan 1971 i London men andra inofficiella uppgifter vill gärna placera låten i samband med ”Stephen Stills”-inspelningarna i maj 1970.
   Men majoriteten av inspelningarna till albumet är gjorda tillsammans med det band som Stephen Stills bildade och turnerade med våren 1974. Ett band där endast percussion-killen Joe Lala och basisten Kenny Passarelli fanns kvar från Manassas-epoken. I övrigt var bandet en brokig blandning musiker med bland annat New Orleans-trummisen Tubby Ziegler och den för mig då helt obekante gitarristen Donnie Dacus.
   Jag uppfattade då Dacus som ett spännande helt nytt namn i branschen och han fick oväntat stor publicitet på skivan. På skivomslagets baksida sitter den 23-årige Dacus, från Texas, tillsammans med Stills och två akustiska gitarrer. Då okänd för mig men han hade ändå en intressant bakgrund som musiker. Som riktigt ung spelade han 1969 gitarr i garagerockbandet The Yellow Payges. Var sedan medlem i gruppen Odyssey som faktiskt gav ut ett album på det Motown-relaterade bolaget MoWest 1972 och 1974 hade han spelat på Roger McGuinns album ”Peace on you” där han också skrev några låtar. Även på ”Stills” har han bidragit som låtskrivare. Några år senare (1978) började Dacus spela med Chicago där han ersatte Terry Kath.

DET VAR ALLTSÅ EN SPÄNNANDE laguppställning på pappret som visades upp på ”Stills” men låtarna på albumet är som sagt hämtade från många olika inspelningstillfällen så bristen på en homogen helhet är uppenbar. En splittrad ljudbild och många olika arrangemang har gjort ”Stills” till en ganska svåranalyserad skiva. Ibland känns det som om gitarristen Stills hellre vill spela keyboards och bas på låtarna och låta den nye killen Dacus glänsa på sologitarr och åtskilliga andra stränginstrument som bottleneck och kompgitarr.
   Stills saknar här den riktiga ambitionen att skriva starka melodier som här verkar mer skapade i flykten och blir nästan så där David Crosby-atmosfäriska i sin prägel. Som exempelvis ”My angel” som bygger på Dallas Taylors trumfigurer och resulterar i ett jam mer än en konstruktiv låt. Men det finns naturligtvis några positiva undantag på skivan, bland annat de båda låtarna som Stills har skrivit med just Dacus, ”Turn back the pages” och ”Cold cold world”.
   ”First things first” är också en låt jag gärna återvänder till men den ganska exklusiva Neil Young-låten ”New mama” är oväntat blek. Young spelade in låten redan 1973 men den släpptes inte förrän 1975 på albumet ”Tonight's the night” ungefär samtidigt som ”Stills”.
   ”As I come of age”, låten som jag ovan refererade till från 1970, tillhör väl också kategorin som är lite melodiskt flytande men innehåller ändå detaljer som bör uppmärksammas. Inspelad i London i Island-studion med bara Stephens piano och Ringo Starrs trummor som instrument. Ringo uppträder för övrigt under pseudonymen ”English Richie” på skivan. Sedan utökade Stephen arrangemanget med orgel och bas och Dacus vässade till det med en läcker sologitarr. Och ovanpå allt har den underbara trion Crosby, Stills & Nash lagt på sina sedvanligt ljuvliga röster.
   Min text tangerade skivomslaget tidigare och jag vill gärna framhålla Joel Bernsteins frontfotografi där en sammanbiten Stephen Stills håller i gitarren så oerhört tufft. Omslaget blev en favorit från dag 1 och fungerade under några 70-talsår som tavla i mitt hem.
   Omslaget är visuellt en klockren hit men dokumentationen på samma konvolut är inte alls godkänd. Åtskilliga felstavningar och oförklarligt utelämnade namn som följaktligen sänker helhetsintrycket på ett redan ojämnt och splittrat album.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Stefan Andersson (1992)

Postad: 2019-05-15 07:54
Kategori: Intervjuer

SOM JAG SKRIVER I INTERVJUTEXTEN SÅLDE Stefan Andersson väldigt mycket skivor i Sverige i maj 1992. Just den här veckan när Stefan besökte Örebro, för två utsålda kvällar på Ritz, peakade genombrottssingeln "Catch the moon" med en 4:e-plats på Topplistan. Och en månad senare nådde Stefans debutalbum "Emperors' day" som bäst en 2:a-plats på albumlistan. Han var kort sagt Sveriges populäraste artist vid den här tidpunkten.
   Stefan slog igenom som snabbt och effektivt med sin första skiva och erhöll också en Grammis för debutalbumet. Hans två följande album, "Walk right on" (1993) och "Under a low-ceilinged sky" (1996), blev också publikfavoriter fast inte alls i samma storleksklass som genombrottskivan. Sedan började Stefan sjunga på svenska och har gjort så mer eller mindre sedan dess.
   Jag intervjuade Stefan på konsertstället Ritz, medan han samtidigt åt, mellan soundcheck och konsert 20 maj 1992.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 1992.

Trots vardagligt namn:
STEFAN STOR IDOL


STEFAN ANDERSSON ÄR SVERIGES JUST NU HETASTE rocknamn. Debutalbumet "Catch the moon" ligger i topp på alla betydelsefulla listor.
   Den 24-årige göteborgaren bakom succén tar dock framgångarna med upphöjt lugn fast konserterna under den pågående turnén är slutsålda evenemang på varje plats.
   Jag träffar Stefan några timmar innan onsdagskvällens konsert på Ritz i Örebro där det var utsålt två kvällar i rad. Det är ingen hejd på framgångarna för Stefan.
   - Än så länge fattar jag ingenting. Alla verkar gilla mig, från den unga Tracks-publiken ("Catch the moon" ligger etta för tredje veckan i rad) till 40-50-åringarna, säger Stefan medan han äter sin älsklingsmat dillkött, sås och kokt potatis.
   Framgångarna har kommit både snabbt och oväntat för Stefan. Från nyskrivet skivkontrakt till storsäljare, albumet "Emperors day" har sålt i 50 000 exemplar (guldskiva), på bara drygt ett år.
   Ändå har denne 24-åring ett långt och brokigt förflutet i rockbranschen. Hade som 13-åring ett coverband.
   - Vi spelade bara Beatles-låtar. Jag och en kompis, Magnus, kunde alla deras 256 låtar!
   Sedan blev det symfonirock(!) och discomusik för Stefan.
   - När jag slutade skolan var syntar nyhetens behag så då gjorde jag rock a la Simple Minds eller Saga. Så var vi ett gäng göteborgare som åkte till Tyskland och gjorde en discoskiva, berättar han utan att skämmas.
   - Tysklands-skivan sålde faktiskt 5000 exemplar. Det var de som köpte fel skiva, skojar Stefan.
   Stefans vardagliga namn och hans engelska texter har varit uppe till diskussion innan debutskivan kom till stånd.
   - Många skivbolag var intresserade av mina låtar fast några krävde att jag skulle sjunga på svenska innan de skrev kontrakt.
   - Stefan Andersson är kanske inget bra artistnamn. Utan identitet, sa många. Men eftersom jag gör otrendig musik tyckte jag det var fel att ta ett annat namn, säger Stefan som bara upplevt idolhysteri på sina konserter.
   - Än så länge får jag gå oantastad på gator och torg, säger han utan att oroa sig för framtiden.
   Stefan Anderssons framgångsrika turné pågår till 27 juni. Två dagar senare ger han sig ut med Badrock, tretton spelningar.
   Längre än så planerar inte Stefan. Albumet ska släppas i Tyskland, Italien och Holland. Sedan blir det tyst från Stefan.
   - Då lägger jag locket på, stänger av telefonen och vet inte alls när, hur eller var nästa album ska spelas in, avslutar Stefan och skyndar vidare till nästa intervju.

/ Håkan

50-tal: #2. ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” (1958)

Postad: 2019-05-13 07:50
Kategori: 50-talets bästa



EDDIE COCHRAN
Jeannie, Jeannie, Jeannie

(Liberty)

DET FINNS INGEN MILLIMITERRÄTTVISA OCH DET FINNS inte något som kan kallas exakt sanning när det handlar om tycke och smak. Därför ber jag att få presentera min näst störste favorit i 50-talsmusiken: Eddie Cochran. Det är inte bara ett fantastiskt fint namn, det var också namnet på den förhållandevis unge man som stod bakom så stenhårt klassiska rock'n'roll-sånger som ”Summertime blues”, ”C'mon everybody” och ”Somethin' else”. Lägg till några av hans andra nästan lika guldglänsande sånger som ”Twenty flight rock” och ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” och Cochrans exklusiva plats bland de absolut största i 50-tals-eran av rock'n'roll är given på min lista.
   Eddie Cochrans stjärnglans kanske bleknar i skuggan av betydligt mer allmänt berömda efternamn som Richard, Berry, Domino, Holly, Presley, Lewis, Vincent och Perkins. Men Eddie var upphovsman till en majoritet av ovannämnda klassiker och det talar sitt tydliga språk i min värld.
   Med de ovannämnda helt oförglömliga låtarna i bagaget började jag dissekera Cochrans hela 50-talskarriär och lite överraskande upptäckte jag inte bara guld och gröna skogar. Hittade faktiskt några direkt svaga detaljer i en karriär som till det yttre verkar så homogen och vara av helt igenom toppklass.
   Många av 50-talsartisterna som jag i den här serien har synat i sömmarna har haft en mer eller mindre lång startsträcka innan framgångarna har blivit kommersiellt gångbara. Den unge välklädde amerikanen Eddie Cochran var inget undantag.
   Som så många andra amerikanska ungdomar i 50-talets inledning fick unge Eddie sitt första musikaliska intresse i skolan där han via gitarrlektioner och skolband snabbt kunde utveckla sina färdigheter även på piano och trummor. Försökte lära sig spela låtarna han hörde på radion och i 14-årsålderna bildade han sitt första egna band med några high scool-kompisar. Övergav snart skolan för att spela mer professionellt när han vid ett tillfälle 1954 träffade den några år äldre Hank Cochran som trots namnet inte alls var släkt med Eddie.
   Tillsammans bildade de duon Cochran Brothers och med idoler som Hank Williams och Merle Haggard var det country, eller hillbilly, som blev deras inkörsport i musikvärlden. Fick 1955 skivkontrakt med Ekko-etiketten och duon producerade tre singlar och var då i händerna på managern Charles ”Red” Matthews som inledningsvis också skrev materialet åt duon. Men från andra singeln ”Guilty concience”, även den med hillbillysound, skrev Eddie och Hank sin egen repertoar och på duons tredje singel, ”Tired and sleepy”, var sångaren Jerry Capehart med i den kreativa processen som låtskrivare. Då först framträdde ett tydligt men fortfarande ganska opersonligt rockabillysound som pekade mer åt rock'n'roll än country.
   Hank tröttnade på duon och stack till Nashville och blev flera år senare framgångsrik låtskrivare (”I fall to pieces”, ”She's got you” med flera) men Capehart, som nu hade blivit Cochrans producent och manager, jobbade intensivt vidare med Eddies solokarriär. I juli 1956 solodebuterade Eddie med rockabillystänkaren ”Skinny Jim” utan större uppmärksamhet. Men hans tuffa framtoning med den läckra Gretsch-gitarren i händerna gjorde filmfolket intresserade och Eddie fick en roll i ”The girl can't help it”.
   I filmen sjöng han ”Twenty flight rock” men hans nya skivbolag ville hellre marknadsföra singlar med snälla, nästan doo-wop-inspirerade arrangemang med kören Johnnie Mann Singers, några covers och den bleka originallåten ”Mean when I'm mad”, långt från rebellisk rock'n'roll. Fortfarande utan större uppmärksamhet och det skulle dröja till november 1957, nästan ett år efter filmpremiären, innan ”Twenty flight rock” släpptes på singel.
   En historiskt klassisk rock'n'roll-låt men Manns körsångare gav låt och produktion en lite för snäll framtoning och det blev ingen större kommersiell framgång heller. Ingen Cochran-favorit för mig, jag lyssnar hellre på Paul McCartneys formidabla coverversion på ”Снова в СССР”-albumet (1988). Men nu började det röra på sig med Eddies karriär.
   Under de här åren, 1956-57, var Eddie Cochran en flitig gäst i studion som gästgitarrist på ett antal inspelningar, bland annat på Gene Vincents skivor. Exempelvis medverkade Eddie på låten ”Johnny, Johnny, Johnny”, som spelades in av tjejtrion G. Notes men gavs aldrig ut. Eddie gillade låten som döptes om till ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” när den skulle sjungas av en kille. Låten (ej att förväxlas med Little Richards ”Jenny, Jenny”) är Eddie Cochrans bästa minst kända låt och är min favorit just nu i konkurrens med mer berömt material.
   Den låten missade också listorna men från sommaren 1958 skulle framgångarna för Eddie explodera när han gång på gång skrev och spelade in fullständigt oförglömliga klassiker som ”Summertime blues”, ”C'mon everybody” och ”Somethin' else”. Mellan de höjdpunkterna gav han ut mer mänskligt material, ”Teresa” och ”Teenage heaven”, medan hans popularitet, främst i Europa, bara växte.
   Det hysteriska intresset för Eddie Cochran gjorde att turnéerna i England bara förlängdes och det blev till slut 21-årige Eddies fatala öde när han dog i en bilolycka 17 april 1960 på de engelska vägarna nära Bath i södra England.

/ Håkan

I min skivhylla: Keith Moon (1975)

Postad: 2019-05-10 07:54
Kategori: I min skivhylla



KEITH MOON: Two sides of the moon (Track Record/MCA MCA-2136)
Release: 17 mars 1975


HAR MÅNEN EN BAKSIDA? HADE KEITH MOON en baksida så har han nog samlat dem nästan alla här på sitt första och enda soloalbum. Helt i linje med Moons turbulenta, händelserika men stundtals bråkiga liv och leverne var ”Two sides of the moon” inget seriöst inspelningsprojekt. Kan nog mer karaktäriseras som en gigantisk men destruktiv fritidssysselsättning, i gänget med Ringo Starr, John Lennon (i hans ”lost weekend”-period) och Harry Nilsson, i Los Angeles än en allvarligt menad skivinspelning. Ni kanske redan förstår att dagens tips ur skivhyllan inte är någon exklusiv höjdpunkt. Mer intressant än bra om jag ska uttrycka mig snällt.
   ”Two sides of the moon” har ju, som säsongens övriga skivor i den här kategorin, en Beatles-koppling som gör att mina ögon och öron dras till den här skivan med jämna mellanrum. Men jag blir nästan alltid lika besviken på albumet i sin helhet. I min enfald tror jag varje gång att den energiske trummisens lyskraft, som han odlat i många år i The Who, ska förflytta berg, att stjärnstatusen bland rader av musiker ska åstadkomma musikaliska stordåd och att en brokig samling låtar ska bygga en omväxlande skiva. Men lurad på konfekten blir jag.
   Keith Moon var avundsjuk på vännen och trumslagaren Ringo Starrs soloframgångar och ville naturligtvis göra samma sak. I april 1974 besökte han Los Angeles och hamnade naturligtvis i inspelningarna för ”Pussy cats”, Harry Nilsson-skivan som John Lennon producerade, och fick då smak på en egen skiva. Övriga Who-medlemmar var under större delen av 1974 upptagna av inspelningen av ”Tommy”-filmen. När Keith återvände till LA i augusti var han fast besluten att spela in ett eget album.
   Hemma hos Mal Evans, en gång Beatles-roadie och här blev han producent för det här projektet, styrdes de inledande inspelningarna upp men skivbolaget imponerades inte och krävde en ny mer rutinerad producent. Canned Heat-producenten Skip Taylor blev ny i producentstolen och tillsammans med teknikern John Stronach (Diana Ross, Jo Jo Gunne, Captain Beyond med flera) fick produktionen nytt liv och en lite annan riktning. Men fortfarande var det den allt annat än stabile Keith Moon i förarsätet...
   Det är inget fel på blandningen på skivan. Här pendlar det friskt mellan 50-tals-rock'n'roll, 60-tals-pop, countryrock, surfmusik (Moons stora intresse), reggae, ballader och tidsenlig 70-tals-rock. Så långt är innehållet en underhållande mix som är okej men det är väl i huvudpersonens framförande som skon klämmer. Keith är en professionell trumslagare och spelevink men ingen sångare. Han spelar trummor på tre låtar och sjunger på samtliga. I en jämförelse framstår Ringo Starr som en skönsångare...
   Keith Moon beskrev skivan i efterhand som tramsig och fånig och det kan jag väl hålla med om på ett positivt sätt där musik inte alltid ska vara så väldigt präktig eller allvarlig. Det blev trots allt en personlig skiva där där Keith fick leva ut sina drömmar.

SOM GAMMAL SURFMUSIKÄLSKARE, HANS FÖRSTA band med instrumentala surfinfluenser hette The Beachcombers, fick han spela med legendgitarristen (och nyligen avlidne) Dick Dale på en låt. Keith beundrade Beach Boys och gör förutom sånginsatsen en helt godkänd version av ”Don't worry baby”. Sedan känns det väl alltid tryggt att göra låtar med Beatles-koppling, en tämligen charmig cover på ”In my life”, där Keith nästan låter som Peter Sellers, förutom Lennon-bidraget.
   Förutom stabila kompmusiker som Jesse Ed Davis, Joe Walsh, Danny Kortchmar, Bobby Keys, Jim Keltner och Ringo spelar Keith med hela fasta konstellationer som Fanny, Stone Canyon Band och Attitudes men också starka röster som Flo & Eddie och några andra rutinerade körmänniskor som täcker upp vid mikrofonerna.
   Det stora dragplåstret för mig på skivan är givetvis John Lennons rock'n'roll-klingande ”Move over Ms L”. En låt med en spännande historia. Spelades ursprungligen in av Lennon 15 juli 1974 med sikte på ”Walls and bridges”-albumet. John hade till och med bestämt var på skivan den skulle ligga men låten skippades till slut helt och han skickade den vidare till Keith. Ändå gav Lennon ut låten som b-sida till ”Rock'n'roll”-skivans ”Stand by me”-singel som släpptes i samma veva som Keiths skiva kom ut våren 1975. Det är ingen unik pärla till låt, varken med John eller Keith, men här svänger det gott om andrasidans första låt på ”Two sides of the moon” med Jay Fergusons rock'n'roll-piano längst fram och intressant att Jesse Ed Davis spelar gitarr som han även gjorde på Lennons version.
   Skivans mest huvudlösa inslag är Keiths version av The Whos ”The kids are alright” som om han försökte utmana Roger Daltrey vid sångmikrofonen. I stort sett pinsamt.
   Men det finns några låtar på albumet som jag trots allt kan leva med och lyssna på. ”Crazy like a fox” och ”Solid gold” passerar väl ganska anonymt men två Rick Nelson-relaterade låtar är helt godkända. Dels den 60-talspoppiga ”Teenage idol”, hämtad från en singel med Nelson från 1963, och dels den countryrockiga ”One night stand”, skriven av en medlem (Dennis Larden) i Nelsons Stone Canyon Band med fina körer och steelguitar i kompet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2019 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.