Tidigare blogginlägg

Hurra, Horace!

Postad: 2018-04-18 07:58
Kategori: 80-talskonserter

GRUPPEN HORACE VAR SEDAN NÅGRA ÅR EN KVARTETT med en än så länge tillfällig sättning. Deras demotejper hade imponerat på mig och även i England hade deras låtar väckt uppmärksamhet. Bara några månader efter den här inofficiella konserten skulle bandet ändra gruppnamnet till The Hip Horace och få sin officiella sättning med Johan Rapp, bas, och Peter Magnusson, trummor, när de fick agera förband till Wedding Present-konserten på Rockmagasinet i Örebro.
   Bandet skulle 1988 skivdebutera med ett minialbum, "Hand it back", på Klippan-skivbolaget La Ment.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1987.

HORACE
Fenix, Örebro 21 augusti 1987


Efter några mycket lovande insatser på ett par demotejper, som jag uppmärksammade i våras, har Örebrogruppen Horace väckt mer uppseende bland engelska skivbolag än svenska.
   Live har de enbart uppträtt sporadiskt men jag lyckades fånga den intressanta poprockgruppen på en privat föreställning i fredagskväll.
   Kvartetten Horace har en minimal sättning med sång, gitarr, bas och trummor men lyckades över all förväntan göra soundet både enkelt, lätt och varierat. Mycket tack vare rytmsektionen från Athletic Arabs, Johan Strandell, bas, och Tobias Kjellström, trummor.
   Men det var gitarristen Mats Bååge och sångaren Jan Valentin som skriver gruppens charmiga poplåtar. Material som lever på sin melodiska styrka som live inte var lika påfallande som studioinspelningarna har visat prov på.
   Fredagskonserten var väl ingen fläckfri tillställning. Otur med brustna gitarrsträngar och alltför många kompisar i publiken försvagade koncentrationen stundtals så någon recension i egentlig mening är svår att göra.
   Däremot blev jag helt besegrad av repertoaren och deras engelska sound. Många nya starka låtar som det finns all anledning att återkomma till i framtiden. Om inte annat så i alla fall med säkerhet i dessa spalter.

/ Håkan

MAXI12" #5: THE MEN THEY COULDNT HANG

Postad: 2018-04-16 07:56
Kategori: Maxi12"



THE MEN THEY COULDN'T HANG
Ironmasters
Donald where's your troosers
Rawhide

(Imp, 1985)

NÄR JAG UPPTÄCKTE DET HÄR BANDET (januari 1985, både på skiva och konsert), med folkmusikrock som viktigaste ingrediens, var det väl lite osäkert om repertoaren skulle bli så originell och personlig som jag i innerst inne önskade. Debutsingeln (oktober 1984), "The green fields of France (No man's land)", var Eric Bogles historiska standardlåt och bandets tredje singel, "Greenback dollar", var en Kingston Trio-cover. I liverepertoaren och även bland bonuslåtarna på de första singlarna fanns det åtskilliga traditionella låtar och covers.
   Men mellan de två ovannämnda singlarna släpptes "Ironmasters"-singeln, sommaren 1985 i samband med debutalbumet "Night of a thousand candles", som lovade att bandet kunde skriva egna låtar med både engagerande och socialrealistiska texter och starka melodier.
   Fram till den här singeln och albumet gav bandet ut skivor på Elvis Costellos skivbolag Imp och det var ju just den detaljen som lockade mig till Dublin Castle den där måndagskvällen i januari 1985 och fick mig också att inhandla debutsingeln på samma Londontripp. Costellos kamrat Phillip Chevron producerade bandets två första singel-a-sidor och även flera spår på albumet.
   På albumet blev det också klart att bandet hade kreativitet att skriva låtar ty nio av tio låtar kom från bandets egna huvuden. För första gången fick vi också uppfattningen att det var gitarristen Paul Simmonds, som för övrigt var bandets ende medlem som inte sjöng, som skrev majoriteten av texterna till bandets originallåtar. Musiken skrev alla tillsammans under samlingsnamnet TMTCH. I det här fallet en “Auld Lang Syne”-inspirerad melodi, inleds som ballad men växer i tempo där trumpet (Lindsey Lowe) och marscherande trummor ökar energin. i sången om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. En politiskt laddad text med andra ord och Simmonds har skrivit flera texter på samma brinnande tema under åren.
   Jag hade på 80-talet för vana att köpa varje ny The Men They Couldn't Hang-singel i maxiformat där extralåtarna var fler och omslagsdesignen snyggare. Övriga låtar på "Ironmasters"-12":an är ickeoriginal som var material som fanns i bandets konsertrepertoar.
   ”Donald where's your troosers” är enligt etiketten en traditionell-låt i värsta ursinniga tempot. Snarare punk med Elvis Presley-eko på sången. Enligt en annan källa är det en skotsk sång från 1960 skriven av Andy Stewart och musiken av Neil Grant. En komisk text om skotten som hellre bär kilt än byxor. En mindre hit i England 1960 med Stewart tillsammans med The White Heather Group.
   "Rawhide" är den andra b-sidan på gruppens singel, en låt som jag minns tydligt från mitt första möte med gruppen live i januari 1985. I vilda västern-tempo gör gruppen en mix av allsång och en instrumental Shadows-låt. Originalet som släpptes 1958 sjöngs av amerikanen Frankie Laine som hade italienskt ursprung (Francesco Paolo LoVecchio) ett år innan tv-serien med samma namn hade premiär. På svenska hade serien namnet Prärie.

/ Håkan

I min skivhylla: Neil Young

Postad: 2018-04-13 07:55
Kategori: I min skivhylla



NEIL YOUNG: Harvest (Reprise MS 2032)

Release:
14 februari 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Youngs "After the gold rush" (1971) och "Journey through the past" (1972).

DET LÅTER KANSKE HELT BEFÄNGT ATT NÄR jag försökte rangordna de bästa 70-talsalbumen, för några år sedan, utelämnade jag Neil Youngs smått legendariska album "Harvest". Även om listan omfattade 70 hela album var det omöjligt att få utrymme för alla bra skivor. Dels var det en mördande konkurrens på listan och dels tyckte jag "After the gold rush" och "Rust never sleeps" var bättre Neil Young-skivor på 70-talet. Men det finns naturligtvis fler Neil Young-skivor som kan nämnas i sammanhanget av vilka "Harvest" kanske är det mest uppenbara exemplet.
   Bortförklaring två är att jag nog drog mig för att nominera en så allmänt populär skiva och ville istället fokusera på andra mindre kända men fortfarande musikaliskt fantastiska album. Den totala succén med hitlåten "Heart of gold", Neil Youngs enda singeletta, har ju effektivt knyckt uppmärksamhet från albumets övriga. Jag tror det kommersiella genombrottet för Neil Young i och med denna singel gjorde kritikerna lite mer kritiska än det här albumet egentligen förtjänar. När jag lyssnar på skivan idag, vid upprepade tillfällen, så känns materialet varken sönderspelat eller uttjatat fast jag nästan kan låtarna utantill.
   Jag tycker nämligen att "Harvest" har en nästan chockerande variation som jag inte har uppfattat tidigare. Här finns som sagt den där hitmässiga inriktningen med "Heart of gold" men jag tycker inte Neil Young på något sätt säljer sig eller försöker ta den enkla kommersiella vägen. Låten har ju Neil Youngs klassiska och personliga sätt att skriva. Sedan har den genom historien kanske snurrat lite för många gånger för att fortfarande uppfattas som riktigt fräsch och originell. Ändå tycker jag den smälter in i skivans övriga material alldeles perfekt och är en ypperlig representant på ett album till stor del inspelad i Nashville.
   Jag har alltså inga problem att lyssna på "Harvest" idag, drygt 46 år sedan den gavs ut, men Neil Young blev uppenbart störd av uppmärksamheten och de kommersiella framgångarna. Han tyckte skivan “put me in the middle of the road. Traveling there soon became a bore, so I headed for the ditch. A rougher ride but I saw more interesting people there." Det var naturligtvis inte bra för en artist som i hela sina karriär mest av allt inte ville göra något förutsägbart eller publikvänligt. Jämför den känslostormen med Ulf Lundell 1982 när han blev folkkär svensk med "Öppna landskap". Han var definitivt inte heller bekväm med den positionen vid den tidpunkten.
   1972, när "Harvest" släpptes, befann jag mig mitt i CSNY-eran och var fullständigt uppslukad av allt som David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young satte sitt namn på. Jag var faktiskt inte så svag för Crosby, Stills & Nash-debuten (1969) men från kvartettens ”Déjà vu” i mars 1970 till Youngs "Harvest" nästan två år senare peakade mitt intresse för dessa fyra "farbröder". Både tillsammans och var och en för sig och produktionstakten under den här korta tiden var minst sagt intensiv.

KVARTETTENS "4 WAY STREET (1971) ÄR NOG DEN LIVESKIVA jag har lyssnat mest på i hela mitt liv. David Crosbys solo "If I could only remember my name" (1971) var lite mer krävande men innehållsmässigt intressant. Stephen Stills solodebuterade starkt med "Stephen Stills" (1970) och följde upp med sitt andra soloalbum "Stephen Stills 2" (1971) bara drygt ett halvår efteråt. det var som sagt en intensiv tid att lyssna på musik.
   Även Graham Nash solodebuterade i den här vevan med "Songs for beginners" (1971) som hade sina klara höjdpunkter. Och dagens huvudartist Neil Young gav ut fantastiska "After the gold rush" (1970) ett knappt halvår efter "Déjà vu”. Sedan kan jag tillägga att bara två månader efter "Harvest" började Graham Nash och David Crosby ge ut flera skivor som duo...
   Ibland måste man som sagt ta fram en skiva i samlingen som är hårt spelad och i det här fallet ligger i ett slitet och sönderfallande skivomslag. Det finns inte så mycket att tillägga om historien runt den här skivan. Det mesta är allmänt känt men jag tycker faktiskt att skivan fortfarande är intressant så här många år efter utgivning och blandningen av olika typer av låtar fascinerar mig.
   Den tydligaste typen av låtar på "Harvest", i vars kategori även "Heart of gold" ingår, är de där avslappnade lätt tillbakalutade låtarna som känns så enkelt att skriva men förmodligen är resultatet av många timmars kreativt arbete. "Out on the weekend", titellåten, "Are you ready for the country" och "Old man" har ju alla de där nästan copyright-stämplade rytmerna i sig som betyder trygghet på ett Neil Young-album.
   Det slarvades lite allmänt på skivomslaget när "Harvest"-inspelningarna skulle dokumenteras. Exempelvis får man uppfattningen att Neil Young inte spelar ett enda instrument på skivan men så är givetvis inte fallet. Jag hör på flera ställen hans typiska piano och munspel och det vilda elektriska gitarrspelet i de tuffare låtarna "Alabama" och "Words (between the lines of age)" kan ingen annan än Neil Percival Young åstadkomma.
   För att rucka lite på albumets helhet finns på "Harvest" också en autentisk liveinspelad låt inkluderad och det är den första kända utgivningen av den numera legendariska låten "The needle and the damage done". Skriven om och till Crazy Horse-gitarristen Danny Whitten och hans eskalerande heroinberoende. Inspelningen gjordes i januari 1971 och gavs alltså ut ett år senare på "Harvest". Mindre än ytterligare ett år senare slutade Whittens drogberoende med en överdos...
   Det finns fler detaljer på "Harvest" som har fått rutinerade kritiker att ta till nedvärderande kraftuttryck. Två av albumets låtar, "A man needs a maid" och "There's a world", sveps in i fylliga för att inte säga bombastiska stråkarrangemang utförda av London Symphony Orchestra under ledning av David Meecham. Arrangemangen är skrivna av Jack Nitzsche som också har producerat låtarna. Nitzsche är ju mest känd som arrangör på Phil Spectors 60-talsproduktioner men var också delaktig i produktionen på Youngs solodebut "Neil Young" (1969).
   Jag har svårt att förstå den grova kritiken på de här låtarna. På den förstnämnda låten tycker jag arrangemanget är perfekt, visserligen överarrangerat men jag tycker kontrasten med Neil Youngs engagerande röst (i en text om sin blivande fru, skådespelerskan Carrie Snodgress) blir oerhört vackert. "There's a world" är inte lika klockren men ändå ett intressant inslag på en historiskt album.

/ Håkan

Covers: Tim Hardin

Postad: 2018-04-11 07:53
Kategori: Cover-skivor

TIM HARDIN: Painted head (Columbia, 1972)

TIM HARDIN VAR EN GUDABENÅDAD LÅTSKRIVARE på 60-talet, med ett historiskt starkt covermaterial för ett otal artister, och framförde sina låtar på ett väldigt personligt och känslomässigt sätt. Dock utan kommersiella framgångar. Han hade personliga problem av ofantliga mått där scenskräck och djupt heroinberoende tog helt död på artistkarriären och till sist sinade också låtskrivarkreativiteten. Sina bästa berömda låtar skrev han innan 1967 och efter en del inaktiva år fick han paradoxalt sin största hit med en låt skriven av Bobby Darin, "Simple song of freedom".
   Ett allt eskalerande drogberoende fick Tim Hardin att flytta till England 1969 lockad av de liberala lagarna där metadonprogram erbjöds missbrukare. Behandlingen fick Hardin på fötter men låtskrivandet blev aldrig vad det en gång hade varit. Kanske var det hitframgången med en cover som startade idén att göra ett helt album med covers.
   Fyra inspelningsplatser listas på skivomslaget, tre i USA och en i England, men jag är övertygad om att det är i Beatles Apple-studio som "Painted head" huvudsakligen är gjord. Majoriteten musiker på skivan är engelsmän och den ansvarige teknikern, Geoff Emerick, kom från Beatles-sfären. Vilket också har påverkat låturvalet med exempelvis två låtar hämtade från Badfingers katalog, en grupp som Emerick hade producerat.
   Det finns även en koppling mellan den här skivans producent, Tony Meehan (som här jobbade för Leiber-Stoller Productions), och Apple. Meehan, en gång trummis i Shadows, hade producerat singlar med White Trash och Hot Chocolate åt Apple. Och han gör här ett ganska utmärkt jobb inte bara som producent, han spelar ett antal instrument och har skrivit både stråk-, blås- och körarrangemang.
   Produktionen på skivan är faktiskt klanderfri vilket man inte riktigt kan säga om Tim Hardins röst. Det som i grunden på 60-talet var en känslig röst med en personlig patos hade i början på 70-talet förvandlats till en sprucken, svag, ofokuserad och fladdrande röst. På de allra flesta spåren är det en nästan sluddrande Tim Hardin som säkert gör sitt bästa för att tolka låtarna.
   Som singer/songwriter kom Tim Hardin ur folkmusiken men hade också på vägen blivit influerad av både blues och jazz vilket här förklarar varför skivan både inleds och avslutas med traditionella blueslåtar. Sista låten "Nobody Knows You When You're Down and Out" är fritt tolkad och spontant sjungen med egna textrader om "champagne, cocaine & wine" där Alun Davies på akustisk gitarr gör ett fantastiskt jobb som improviserande musiker.
   Då är det övriga materialet på "Painted head" både bättre och mer välvalt. De båda Badfinger-låtarna har ju ett vemodigt innehåll som passar Hardins emotionella stil väldigt bra. Och Jesse Winchesters debutsingel "Yankee lady" passar ju Hardin bättre än det mesta, låter faktiskt som en egen låt och har vissa likheter med "Lady from Baltimore".
   "Sweet lady" är också en låt perfekt anpassad Hardin där blås- och stråkarrangemangen förstärker framförandet fast hans röst krackelerar på sina ställen. Den snygga och poppiga "Till we meet again" tillhör också höjdpunkterna på skivan men allra bäst är den 5:41 långa versionen av Randy Newmans "I'll be home" där Hardin råkar sjunga bättre än på skivan i övrigt. Den nästan kyrkliga kören lyfter låten och får Hardin att "spontant" förlänga låten när han återvänder till de två första verserna.


Side one

1. "You Can't Judge a Book by the Cover" (Willie Dixon) – 4:12
1962. Singel med Bo Diddley.
2. "Midnight Caller" (Pete Ham) – 3:09
1970. Från albumet "No dice" med Badfinger.
3. "Yankee Lady" (Jesse Winchester) – 4:27
1970. Debutsingel med låtskrivaren.
4. "Lonesome Valley" (Traditional, Arranged by Tim Hardin) – 4:29
1927. Inspelad av David Miller.
5. "Sweet Lady" (Ralph Dino/John Sembello) – 3:47
Original.

Side two

1. "Do the Do" (Willie Dixon) – 4:20
1962. Singel med Howlin' Wolf.
2. "Perfection" (Pete Ham) – 3:03
1971. Från albumet "Straight up" med Badfinger.
3. "Till We Meet Again" (Neil Sheppard) – 3:13
Original.
4. "I'll Be Home" (Randy Newman) – 5:43
1970. Från albumet "Nilsson sings Newman" med Nilsson.
5. "Nobody Knows You When You're Down and Out" (Jimmy Cox) – 6:38
1929. Singel med Bessie Smith.

/ Håkan

MAXI12" #6: NICK LOWE

Postad: 2018-04-09 07:53
Kategori: Maxi12"



NICK LOWE
L.A.F.S.
(Hey big mouth) Stand up and say that
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby it's you

(F-Beat, 1984)

NICK LOWES MAXISINGLAR PÅ 80-TALET VAR alla små favoriter i stort format. Nästan alla releaser har något udda spår, någon annorlunda version eller något annat unikt som gör skivan intressant. Med sin oförliknelige Jake Riviera som manager och skivbolagschef, hans beteende och gränslösa påhittighet blev ett av skivbolaget Stiffs berömda kännetecken, var det inte så konstigt att marknadsföringsgreppen fortsatte nästan lika frekvent på 80-talet.
   Projektet Nick Lowe hade ju efter Rockpiles definitiva sammanbrott under de första dagarna av 1981 utvecklats till en egen grupp som troget följde Nick på skiva och på turné. Varje år ett nytt album, "Nick The Knife" (1982), "The abominable showman" (1983) och "Nick Lowe and his Cowboy Outfit" (1984), och kreativiteten var stor.
   Bandet med de engelska lysande musikerna Paul Carrack, keyboards, James Eller, bas, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor, hette först His Noise To Go men bytte alltså namn 1984, när Eller lämnade gruppen, till Cowboy Outfit. Just i det namnet låg ju en visuell förändring där Nick på albumfodralets framsida hade klätt upp sig i en genuin tweedkostym. Det klassiska tygmönstret blev ett tema i designen, de urklippta bokstäverna i artistnamnet på samma skivomslag, och följde även med till dagens aktuella maxisingel.
   Etiketten på bilden ovan är singelns b-sida och a-sidan, där "L.A.F.S." ligger, är helt ren från text och ersatt av en bit tweedtyg...
   Singeln innehåller två låtar från albumet "Nick Lowe and his Cowboy Outfit", "L.A.F.S." och "(Hey big mouth) Stand up and say that", som i sann och trygg Nick Lowe-anda, medvetet eller omedvetet, soundmässigt speglar sig i pop- och soulhistorien. Kanske inte så originellt skapande men Lowe är ju en mästare på att stjäla utan att bli anklagad för stöld. Jag kan inte direkt peka på detaljer som Nick har plagierat men jag känner igen mönstret. I musiken, alltså...
   Den lite uppseendeväckande förkortningen "L.A.F.S." betyder alltså "Love at first sight" och låten är dekorerad med både stråkarrangemang (Robert Kirby) och blåsarrangemang. Blåset, som arrangerats av Elvis Costello, spelas av The TKO Horns. En kvartett som tidigare spelat med i Dexy's Midnight Runners och 1983 hade haft stor del i soundet på Costellos album "Punch the clock".
   Bonuslåten på den här Nick Lowe-singeln är coverlåten "Baby it's you" framförd som duett av Nick och Elvis Costello till enkel akustisk gitarr. Originalet gjordes 1961 på en The Shirelles-singel men spelades också in av Beatles med John Lennon på sång i februari 1963. Kanske var det den versionen som gav Lowe/Costello idén att spela in låten.
   Deras inspelning gjordes i maj 1984, samtidigt som Lowes album släpptes, i Am-Pro Studios i London. Tanken var då att låten skulle marknadsföra en kommande USA-turné med Lowe/Costello men deras amerikanska skivbolag tyckte att inspelningen blev för bra att den skulle dra uppmärksamhet från parets egna officiella skivor.

/ Håkan

I min skivhylla: Faces

Postad: 2018-04-06 07:59
Kategori: I min skivhylla



FACES: The first step (Warner Bros WS 1851)

Release:
Mars 1970
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan The Fabulous Thunderbirds "Powerful stuff" (1989) och Faces "Long player" (1971).

DET VAR NOG REN OCH SKÄR NYFIKENHET och inte förhoppningar om att hitta en lysande skiva som gjorde att jag drog ut Faces debutalbum, från ett väldigt tidigt 70-tal, ur skivhyllan. Den här serien om skivorna jag ibland spontant hittar i skivhyllan handlar till stor del om att sätta sig i tidsmaskinen och återvända till åren när det hände och vad som hände och hur det hände i samband med release.
   Hur gruppen Faces uppstod tillhör ju rockmusikens spännande och spektakulära händelser. Med tanke på gruppens senare stordåd, album som "A nod is as good as a wink... to a blind horse" (1971) och "Ooh la la" (1973), som under flera år inträffade parallellt med sångaren Rod Stewarts makalösa solokarriär känns det motiverat att återigen gräva i historien.
   Jag köpte den här skivan i samband med release och den främsta anledningen var nog mitt intresse för 60-talets Small Faces och deras intressanta utveckling från engelsk hitmässig popgrupp till mer avancerad rock. "Ogden's nut gone flake" (med det runda omslaget), som släpptes våren 1968, var bland de första albumen jag ägde och för att riktigt understryka mitt genuina Small Faces-intresse köpte jag även nästa skiva, den postumt utgivna samlingsplattan "Autumn stone" hösten 1969.
   Då var Small Faces sedan över ett halvår tillbaka ett avslutat kapitel men fascinationen kring detta band levde kvar i mitt minne. 3/4-delar av bandet hade tillsammans med två medlemmar från Jeff Beck Group sedan sommaren 1969 fungerat som grupp med namnet Faces, en ny spännande gruppkonstellation med obegränsade utvecklingsmöjligheter.
   Ronnie Lane, bas, Kenny Jones, trummor, och Ian McLagan, keyboards plus sångaren Rod Stewart och gitarristen Ron Wood var verkligen "a match made in heaven". Benämningen supergrupp var nog vid den här tidpunkten inte uppfunnen men med facit i hand kan vi beskriva Faces karriär som något epokgörande för rockhistorien.
   På pappret eller i mitt huvud var just då de tidigare Small Faces-medlemmarna gruppens kända ryggrad och hade sedan 1965 matat publiken med många starka hits. Men Stewarts och Woods bakgrund var precis lika intensiv fast lite utanför det kommersiella strålkastarljuset.
   Både Rod Stewart och Ron Wood hade jämförelsevis faktiskt längre och imponerande karriärer bakom sig innan Faces-äventyret. Exempelvis skivdebuterade båda redan 1964, Stewart på solosingeln "Good morning little schoolgirl" och Wood i gruppen The Birds på singeln "You're on my mind".
   Sedan sjöng respektive spelade sedan båda i en lång rad grupper och i intressanta sammanhang under 60-talet. Stewart sjöng i Long John Baldry & the Hoochie Coochie Men, The Soul Agents, Steampacket och Shotgun Express innan erbjudandet från Jeff Beck dök upp. När The Birds splittrades i november 1966 spelade Wood en kort tid i det legendariska men då okända bandet Santa Barbera Machine Head (där också Jon Lord figurerade) innan jobbet som gitarrist vid sidan av Beck blev ledigt för att senare spela bas i bandet. Wood lyckades också få sparken av den oberäknelige Beck i några månader våren 1968, då han tillfälligt hoppade in i The Creation, innan han återanställdes.

DET VAR UNDER TIDEN I JEFF BECK GROUP som ryktet om Rod Stewarts röstresurser och för all del Ron Woods kvalitéer tog fart. Båda var ju starkt bidragande till albumen "Truth" (1968) och "Beck-Ola" (1969), i ett band som fungerade musikaliskt perfekt, skrev flera låtar tillsammans under pseudonymen Jeffrey Rod, men enligt Rod vara det rena katastrofen socialt.
   Efter två och ett halv år hade Rod och Ron fått nog och sökte sig vidare från den irrationelle Jeff Beck. Faces blev räddningen, en öppning och en utveckling som visade sig bli en enorm succé både live och på skiva. Men Rod Stewarts framträdande roll vid mikrofonen gjorde honom också intressant som sångare och soloartist vilket gjorde att han kunde skriva ett skivkontrakt under eget namn. Just det förhållandet, som kom att kritiseras under några år, gjorde att hans egna skivor prioriterades under de tidiga Faces-åren.
   Innan "The first step" spelades in gick Rod in i studion och gjorde "An old raincoat won't ever let you down" som släpptes innan Faces-debuten. Han hann även släppa andra soloskivan "Gasoline alley" innan Faces andra skiva "Long player" nådde skivbutikerna. Med sina soloskivor var han alltså steget före Faces under de första åren.
   "The first step" var kanske inte den där svindlande succédebuten utan ett musikaliskt, innehållsmässigt och kommersiellt ganska blygsamt album som jag idag uppfattar som extremt ojämn och gav inga stora förhoppningar om framtiden.
   Skivan, producerad av gruppen själv, har ett burkigt och stökigt sound när jag lyssnar på den drygt 48 år gamla vinylskivan idag. Jag är övertygad om att det finns nyrestaurerade, nyutgivna och ommixade versioner av "The first step" som säkert låter mycket bättre men på den här sidan jagar vi det autentiska minnet av en gammal skiva.
   Valet av Bob Dylan-cover, "Wicked messenger" från "John Wesley Harding" (1967), som öppningslåt är inget klockrent beslut. Dels är det en ganska medioker Dylan-låt, om jag får säga det, och dels är versionen här tämligen händelsefattig. Det skulle dröja några år innan Rod Stewarts Dylan-covers skulle tillhöra topparna på hans skivor.
   Redan här tillför dock Ronnie Lanes låtar, "Devotion" och "Stone", en viktig kontrast till allt det traditionellt rockiga. Man kan tydligt höra frön till den lantliga och jordiga musiken som många år senare ska resultera i hans Slim Chance-projekt. Även hans låt "Nobody knows", skriven med Ron Wood, som är en Stewart/Lane-duett tillhör höjdpunkterna på skivan.
   "Shake, shudder, shiver" och "Three button hand me down" är designade efter den formel som ska bli Faces mest kända stil, rockigt, traditionellt och oerhört svängigt utan att vara direkt personligt.
   "Flying" var min stora favoritlåt 1970 och är det fortfarande. Här finns ett sug i arrangemanget, Rod Stewart sjunger bättre än på någon annan låt på skivan, och är kanske den hitlåt som albumet aldrig levererade fast den släpptes på singel flera månader innan albumet.
   "Flying" inleder sida 2 på albumet, en sida som verkligen pendlar mellan nämnda höjdpunkter, "Flying" och "Nobody knows", och rena obegripligheter som två instrumentallåtar, "Pineapple and the monkey" och "Looking out the window". Där spelar Ian McLagans orgel en huvudroll och jag vill just då oväntat placera Faces i den engelska progressive rock-genren. Det hade jag onekligen förträngt under alla år efter release.
   Jag minns också att jag fascinerades av "Around the plynth" när skivan släpptes 1970 men här blir även den näst intill olyssningsbar. En snyggt, vilt spelande slidegitarr sätter prägel på hela låten men ljudet i hörlurar far envist och irriterande fram och tillbaka mellan kanalerna. Låten är för övrigt inte alls släkt med "Plynth (water down the drain)" från Jeff Becks "Beck-Ola" fast den nästan har samma låtskrivare.

/ Håkan

Mars 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-04-05 09:30
Kategori: Blogg


James Deane på puben i Richmond blev en viss tröst på en misslyckad Irlandsresa.

FÖRLÅT, DET TOG NÅGRA EXTRA DAGAR ATT SAMMANFATTA innehållet på förra månadens Håkans Pop. Ja, själva sammanfattningen var ju inte så tidskrävande. Men när mars höll på att avslutas i helgen hade Ulf Lundell den "goda" smaken att släppa sitt dubbelalbum (för vilken gång i ordningen?) "Skisser". 27 låtar i två timmar som tog ett tag att analysera. Synpunkter följer nedan.
   Personligen inledde jag, fru och kompisar månaden med att inte åka till Irland. Stängd flygplats och värsta vinterovädret på 40 år gjorde den resan omöjlig. Vi utlöste reservplanen och hamnade på en pub i Richmond i sydvästra London där vi också bodde. Levande musik på söndagskvällen med James Deane (se bild ovan).
   Mars månads skivhylla på Håkans Pop innehöll album med Paul McCartney, Graham Parker, Jackson Browne, John Lennon och Tom Petty & the Heartbreakers . Jag uppmärksammade också några äldre coverskivor med Neil Diamond och The Beach Boys . Och månadens maxisinglar, placeringarna 11 till 8 på min lista, gjordes av His Latest Flame, The Records, George Harrison och Billy Bragg .
   Månadens återpublicerade konsertrecensioner: Creedence Clearwater Revisited (1996) och Dr Feelgood (1987). Månadens aktuella konsertrecensioner: Olle Unenge och Tullamore Brothers . Och Unenge var även aktuell på ett nyproducerat album: "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack".
   Så fick vi alla ta adjö av Jerry Williams vars plötsliga dödsfall chockerade de allra flesta.

STOR UPPMÄRKSAMHET FÖR EN MÄNGD NYSKRIVNA låtar som Ulf Lundell hade gjort i sitt hem i Skåne resulterade i en officiell utgivning, "Skisser". Därmed har Lundell lämnat sin självvalda asyl och blir kanske återigen mer utåtriktad i framtiden. Visserligen är de 27 låtarna en sorts demo, dock otroligt proffsigt inspelad, så att önska sig en turné är kanske för mycket begärt.
   Hade "Skisser" varit en bok hade vi beskrivit dubbelalbumet som en tegelsten och visst är den lite svårgenomtränglig när alla låtarna presenteras på bara akustisk gitarr, munspel och sång. Efter två timmars lyssnande är jag tämligen mätt på både röst, melodier och långa texter. Det blir ett ofantligt ordbajsande men energin finns där och jag blir imponerad av att det låter så bra på dessa hemmainspelade låtar. Klangen i gitarren är rå och dynamisk och jag tänker omedvetet på sidan 3 på "Längre inåt landet".
   Nej, jag har inte lyssnat på "Skisser" i sin helhet. När munspelet för ett ögonblick blev entonigt tjutande i "Totem" hoppade jag till nästa låt och hamnade i en av tre stora favoriter till låtar på skivan, "Hälften rosor". Inte ens Ulf Lundell har kreativitet att skriva 27 helt nya låtar ty här förekommer en hel del upprepningar från hans karriär, detaljer som låter bekant. I en låt ("Solen och vinden") citerar han sig själv ordagrant dessutom. De två andra låtarna som jag gärna återvänder till på skivan är "Sommarens vattenspridare" och "Hela dagen lång".
   Jag mår bra av tips och nåddes under månaden av de amerikanska namnen Nathaniel Rateliff & The Night Sweats och Shannon & The Clams. Intensiv och högljudd soulrock respektive 60-talspop med en gränslös mix av allt annat. Intressant men de hamnar säkert inte på årsbästalistan.

/ Håkan

Parkers rockrökare förlåter det mesta

Postad: 2018-04-04 07:54
Kategori: 90-talskonserter

GRAHAM PARKERS TURNÉ I SVERIGE på hösten 1991 skulle marknadsföra hans senaste album, "Struck by lightning". Han fick sällskap med gitarristen Mick Ronson som tillsammans med svenska gruppen The Yobs kompade Parker.
   The Yobs hade under flera år uppträtt som Johan Wahlström Band där Johan var sångare framför bandet Bosse Persson, bas, Tobbe Stener, gitarr, Ulf "Vinyl" Stenberg, keyboards, och Affe Byberg, trummor. Johan var också turnéarrangör och organiserade hela den här Parker/Ronson/Yobs-turnén.
   The Yobs hade under namnet Johnny & the Yobs släppt albumet "Girls always know!" och under första avdelningen på konserten blandades den gruppens låtar med Mick Ronsons repertoar.
   Precis innan den här tre veckor långa turnén fick Ronson besked att han hade drabbats av levercancer och varje tisdag under turnén reste han till England för behandling. Något som vid tidpunkten för turnén inte var officiellt. Turnén blev Mick Ronsons sista. Han avled 29 april 1993.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1991.

GRAHAM PARKER
MICK RONSON
& THE YOBS
Café Oscar, Örebro 12 oktober 1991


Så kom Graham Parker, denna gudabenådade rockartist, till Örebro. Inte med den fulländade konserten jag i min enfald hade hoppats på, ty han uppträder under Sverigeturnén "bara" som en del i en paketturné där Mick Ronson och framförallt Johan Wahlström Band ska vara med och dela på utrymmet.
   Ryktet om den här föredettingen, med alltför lite Parker som följd, hade nått Örebro och 140 personer i publiken var naturligtvis en mindre skymf mot Graham Parker.
   Däremot ska ingen skugga falla över Parker för han gav mer av sig själv på tio låtar än Johan Wahlström, här i hatt, kråsskjorta och svart kavaj, kommer att göra under hela sin karriär.
Wahlströms insats var ett habilt men tämligen anonymt rockhantverk.
   Under Wahlströms och Ronsons inledande 40 minuter var det tung rock som gällde. I rök och uppskruvad volym.
   Mick Ronson har kvar sina fans bland gitarristerna, som i lördagskväll fick sitt lystmäte. Inledde med instrumentala "FBI", en Shadows-hit för 30 år sedan (och var alltid förstalåt på konserterna Ronson gjort med Ian Hunter), och fortsatte sedan på sitt oefterhärmliga sätt att vara både tuff och mjuk.
   Sedan stod han plötsligt där, naturligheten själv i egen hög person: Graham Parker. I solglasögon, vit t-shirt och skinnväst.
   Han inledde strålande med "Stupefaction" och fortsättningen blev inte sämre. En ödmjuk Parker förklarade att han inte var här för att lansera sitt senaste album och bjöd sedan på ett brett men kort urval från sina bästa skivor.
   Karln kan knappt stava till hitlåt men får man höra "Local girls" följd av "New York shuffle" kan man inte annat än påstå att rockbranschen är bra orättvis.
   "Back to schooldays", Parkers allra första demoinspelning, samsades under det korta utrymmet med några utmärkta smakprov från det senaste helt lysande albumet "Struck by lightning".
   I våras turnerade Parker akustiskt och nu befinner han sig på vägarna med ett tungt, elektriskt band. Båda exemplen tappar stora, viktiga delar av den totala bilden av Graham Parker.
   Men avslutningen med rockrökaren "Black Lincoln Continental" och popmästerverket "Ten girls ago" kunde nästan förlåta allt.

Mick Ronsons och The Yobs låtar:
FBI 3:35
Everything Is Broken 3:44
Girls always know 4:02
Girlie magazines 4:34
If You Want My Love 3:43
Marseilles 5:17
Don't Look Down 6:10
Sweet Dreamer 6:30
Trouble With Me 6:29
Take A Long Line 3:21

Graham Parkers låtar:
Stupefaction
Weeping statues
Back to schooldays
Last couple on the dance floor
You can't be too strong
Get started, start a fire
Local girl
New York shuffle

Extralåtar
Black Lincoln continental
Ten girls ago

/ Håkan

MAXI12" #7: GATEWAY BAND

Postad: 2018-04-02 07:57
Kategori: Maxi12"



GATEWAY BAND
Konst är dyrbarare än korv
Between you and me and the gateway

(Metronome, 1980)

PÅ DEN HÄR MAXISINGELN FINNS BARA TVÅ LÅTAR, som inte är utgivna i någon annan form, men musikaliskt innehåller skivan mer musik än någon av de andra maxisinglarna på min lista över favoriterna i genren. De två låtarna på skivan har nämligen en speltid på drygt 26 minuter! Min lista börjar närma sig toppregionerna och dagens representant är på flera sätt historiskt nyskapande, även internationellt sett, och den är svensk.
   För det första var maxisingel 1980 ett relativt nytt revolutionerande format. Visserligen introducerades den första maxisingeln på allvar 1976, då enbart för discomarknaden, men det var först på 80-talet som den började massproduceras för pop- och rockmusikbranschen. På den svenska marknaden var Gateway Bands maxisingel "Konst är dyrbarare än korv" en oerhört banbrytande skiva.
   Skivan lanserades i sällskap med en synnerligen annorlunda videofilm. Soundtrack från kortfilmen "Konst är dyrbarare än korv" står det på skivomslaget och allt var lika mycket ett ambitiöst konstprojekt som musik.. Musikvideo var så gott som ett nytt och okänt begrepp 1980. Den rena musikvideon introducerades först 1981 av MTV i USA och nådde Europa först 1987 så den här över tolv minuter långa filmen var verkligen före sin tid. Ett enda långt collage med bilder, seriefigurer, målningar och fotomontage som sedan avslutas med några svartvita filmbilder på musikerna i studion under inspelningen av låtarna.
   Visuellt var Gateway Band en kvartett med två musiker, en författare och en konstnär. På skivomslaget, en parafras på Beatles "Sgt Pepper"-omslag, ser vi från vänster Carsten Regild, Rolf Börjlind, Stefan Nilsson och Mats Ronander men på huvudlåten är det fler sångare och musiker.
   Ronander, som har skrivit den reggaedoftande melodin tillsammans med Stefan Nilsson, hade 1980 långt framskridna planer på att inleda sin efterlängtade solokarriär. Den här skivan får väl ses som ett litet startskott för här briljerar han både med sång, munspel och sologitarr på den långa låten där han också spelar bas.
   Ronander får hjälp av både Marie Bergman och Tommy Körberg att sjunga några verser plus att författaren av detta stycke, Rolf Börjlind, läser sista versen som följs av ett 3,5 minuter långt stegrande gitarrsolo. Roger Palm, ofta anlitad studiomusiker, spelar trummor på inspelningen.
   B-sidan "Between you and and me and the gateway" är en spontant jazzklingande låt fritt komponerad av Stefan Nilsson. Där det inledande pianot efterhand får sällskap av Ronanders munspel innan låten efter fyra minuter övergår i talande inslag där Nilssons piano håller sig i bakgrunden. Börjlind läser en lång surrealistisk text, "dikt" enligt omslaget, där också Ronander bidrar med tal, "repliker" enligt omslaget. Efter cirka tio minuter av den tolv minuter långa låten sjunger Ronander en text och sista halvminuten är det lite ordlös sång.

TIO ÅR EFTER GATEWAY BAND-ORIGINALET fick låten "Konst är dyrbarare än korv" en oväntad revival på tv i programserien Sista Striket, ett antal halvtimmesavsnitt som producerades av Sveriges Television. Lena Nyman och Stefan Sauk fungerade som ciceroner i en avantgardistisk konstkavalkad av musik, poesi, måleri och gestaltning.
   Förutom de fyra i Gateway Band var Lena Nyman, Åke Sundqvist och Stefan Sauk med i redaktionen. Carsten Regild stod för scenografin à la Warhol-happening och Henrik Schyffert var bildproducent. Programmet hyrde in sig i Studion vid S:t Eriksplan.
   Sista Striket anordnades också som kulturevenemang på Kulturhuset i Stockholm där ett imponerande gäng framförde "Konst är dyrbarare än korv". Det var bland annat Ola Magnell, Peps Persson, Kajsa Grytt, Anders F Rönnblom och musiker som Janne Schaffer, Georg Wadenius, Georg Riedel och Bosse Skoglund.

/ Håkan

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

Postad: 2018-03-30 07:50
Kategori: I min skivhylla



TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Hard promises (Backstreet BSR-5160)

Release:
5 maj 1981
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pettys "Damn the torpedoes" (1979) och "Long after dark" (1982).

EFTER NÄSTAN EXAKT SAMMA RECEPT FÖLJDE Tom Petty och hans Heartbreakers upp sitt gränslöst lyckade "Damn the torpedoes"-album (1979) med "Hard promises" två år senare. Då uppfattade jag den vara steget efter föregångaren och innehållsmässigt inte fullt likvärdig i musikalisk styrka. Nu med lite distans befinner sig "Hard promises" trots allt nästan där uppe men de riktigt genuina höjdpunkterna saknas.
   Men som sagt: Receptet från "Damn the torpedoes" tålde att upprepas och "Hard promises" har ju samma fantastiska sound, distinkt och exakt inspelat och producerat av Jimmy Iovine. Ett namn som låg i tiden och fanns på många artisters önskelista som producent just då. Iovine gjorde ju något av studiodebut på John Lennons "Walls and bridges" (se förra veckans album i skivhyllan) som tekniker men mot slutet av 70-talet blev han etablerad producent. Först på Meat Loafs "Bat out of hell" (1977) och sedan Patti Smiths "Easter" innan samarbetet med Tom Petty blev historiskt. Men innan "Hard promises" gjorde han ytterligare några uppmärksammade produktioner åt Dire Straits ("Making movies"), The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator").
   Iovine var alltså en man med stort självförtroende som återförenades med Petty och hans fantastiska kompband när de gick in i studion hösten 1980 för att spela in uppföljaren till "Damn the torpedoes". Stevie Nicks solodebuterade med "Bella Donna" samma år som "Hard promises" släpptes, juli respektive maj 1981, och båda skivorna producerades parallellt med Iovine som gemensam producent. Det var alltså inte mer än naturligt att artisterna som träffades redan 1978 också samarbetade på skiva.
   Nicks sjunger på två låtar här, "Insider" och "You can still change your mind", medan Petty hade än större del i "Bella Donna"-albumet där flera Heartbreakers-medlemmar dessutom medverkar. Tillsammans med sin gitarrist Mike Campbell skrev Petty "Stop draggin' my heart around" och producerade också den låten plus "Outside the rain" till skivan. Samarbetet fortsatte på Nicks nästa album, "The wild heart" (1983), där Petty skrev, producerade och tillsammans med bandet kompade sångerskan på "I will run to you".
   "Hard promises", albumtiteln är hämtad från en textrad i "Insider", har inte samma starka höjdpunkter som gjorde "Damn the torpedoes" till ett sammantaget fantastiskt album. Jag saknar låtstarka inslag som "Refugee" och "Even the losers" men ändå finns här ett jämnt välljudande rockigt sound. Musikernas uppenbara skicklighet urartar aldrig och blir tråkig musikermusik. När Iovine producerar musik förvandlas excellenta musiker till en musikalisk helhet där låtskrivande förenas med ett utsökt utförande.

HÄLFTEN AV HEARTTBREAKERS-MEDLEMMARNA, gitarristen Mike Campbell och keyboardsfantomen Benmont Tench var trogna Tom Petty under alla år. Lojalt följde de chefen även under soloäventyren "Full moon fever" (1989) och "Wildflowers" (1994) men de var också hårt anlitade i många andra studiosammanhang. Dels på Petty-producerade skivor med Del Shannon, Chris Hillman och redan nämnda Stevie Nicks men också på intressanta skivor med Don Henley, Dwight Twilley, Warren Zevon, Bob Dylan, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Under riktigt vackra dagar kan jag utropa Campbell till världens bästa gitarrist för hans bländande teknik där han förenar utsökt elegans och rockig energi som gör hans insatser till något alldeles fantastiskt. Benmont Tench är ingen solist på det viset men behandlar sina keyboardsinstrument, piano och orgel, med samma synnerligen geniala skicklighet.
   Även basisten Ron Blair och trummisen Stan Lynch var 1981 ännu så länge trogna originalmedlemmar. Blair skulle efter "Hard promises"-skivan ersättas men återförenades överraskande nog med bandet tjugo år senare.
   Jag hade som sagt en något förutfattad skev bild av "Hard promises", som en skiva klart underlägsen "Damn the torpedoes". Men efter en väldigt intensiv vecka med albumet är den klart bättre än dess rykte med ett omväxlande innehåll med några höjdpunkter jag i mitt sargade minne inte riktigt kom ihåg 37 år senare. Och hela skivan inleds ju verkligen starkt med två låtar som sedan blev singelrepresentanter från albumet.
   "The waiting", textmässigt inspirerad av något Janis Joplin en gång sa, är från det oerhört snygga Byrds-introt på Rickenbacker-gitarr via refrängen "The waiting is the hardest part" till Campbells gitarr mot slutet en förbaskat stark låt. "A woman in love (it's not me)" är inte sämre den med en lika imponerande Campbell-gitarr där Duck Dunn förstärker på bas.
   Höjdpunkterna på skivan avlöser sedan förväntat varandra och det blir egentligen bara spännande när någon låt, som den melodiöst svaga "Nightwatchman", går på mer rutin än inspiration. Det mjuka gunget i "Something big" bevisar ännu en gång med vilken elegans Heartbreakers regerar. Som pardonlös rockgrupp fungerar den nästan oslagbara kombinationen Petty/Heartbreakers också. På den tämligen raka rocklåten "Kings road" med 50-talskänsla mellan raderna förvandlas klassisk rock till modern musik och "A thing about you" är ännu ett energiskt utbrott med både stil och variation.
   "Hard promises" kanske inte bjuder på de stora överraskningarna men avslutningslåten "You can still change your mind", en elpianoballad med kör (Stevie Nicks återvänder) och symfoniska inslag, som kanske inte är representativ för det där typiska Heartbreakers-soundet men förvånar ändå lite.


FOTNOT: I vinylen på mitt amerikanska ex av "Hard promises", på Side 1 mellan sista spåret "Kings road" och etiketten, finns graveringen "We love you JL" och är en hyllning till minnet av John Lennon. Enligt legenden berättas det att under Pettys inspelningar av "Hard promises" hösten 1980 fanns det planer på att John Lennon skulle komma och spela in i samma studio, något Petty såg fram emot med glädje och fascination. Men den drömmen blev en mardröm när Lennon mördades 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
   Det finns dock logistiska tveksamheter i den berättelsen. "Hard promises" spelades in i tre olika studior i Kalifornien, Sound City och Cherokee, med pålägg i ytterligare en, Goodnight. Hösten 1980 lämnade John Lennon aldrig New York för inspelning. Hela "Double fantasy" spelades in i Hit Factory och inspelningarna till skivan som efter Lennons död gavs ut som "Milk and honey" spelades in i tre olika New York-studior plus en i San Francisco, The Automatt, där Lennon aldrig satte sin fot.
   Jag har forskat i Lennons sista månader i livet hösten 1980 och han lämnade som sagt aldrig New York eller hade ens planer på det så Pettys önskedröm var nog långtifrån nära. Men hans kärleksfulla gravering i de första exemplaren av "Hard promises" finns där ändå.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.