Tidigare blogginlägg

50-tal: #19. "Never mind" (1959)

Postad: 2019-01-14 07:52
Kategori: 50-talets bästa



CLIFF RICHARD And The Drifters
Never mind

(Columbia)

NYTT ÅR OCH "NYA" NAMN I SERIEN OM MINA 50-TALS-FAVORITER. Dags för en något udda fågel i min följetong där vita engelsmän är en underrepresenterad kategori. För mig personligen, som är född 1952, är namnet Cliff Richard intimt förknippad med hans pop- och schlager-aktiviteter på 60-talet men decenniet innan var han en rock'n'roll-sångare av rang.
   Cliff föddes i Indien som Harry Webb 1940 och som åttaåring kom han till England med sin familj och bosatte sig i Cheshunt, Hertfordshire. Under skoltiden sjöng han i sånggruppen The Quintones men när han 1956 första gången hörde Elvis Presleys "Heartbreak hotel" och 1957 såg en konsert med Bill Haley var det rock'n'roll som gällde för den unge Harry. Som ett första steg gick han med i Dave Teague Skiffle Group men ville snart bilda en egen grupp.
   Han började spela gitarr, tog med sig trummisen Terry Smart från skifflegruppen och tillsammans med basisten Ken Pavey bildade de gruppen The Drifters utan tanke på att det i USA redan fanns en grupp med det namnet. Men spelningar fick de.
   På det legendariska Two I's Coffee Bar i Londons Soho kom bandet i kontakt med gitarristen och låtskrivaren Ian "Sammy" Samwell som gick med i gruppen som blev alltmer professionell. En artistbokare, Harry Greatorex, tyckte att sångarens namn skulle finnas med i gruppnamnet och efter många olika förslag fastnade managern John Foster för Cliff Richard. 3 maj 1958 uppträdde gruppen för första gången som Cliff Richard & the Drifters.
   Via en demo, som förmedlades av agenten George Ganjou, blev sedan producenten Norrie Paramor på skivbolaget EMI intresserad och 24 juli 1958 gick Cliff och gruppen in i en inspelningsstudio.
   Planen var att en poppig version av Bobby Helms hitlåt "Schoolboy crush" skulle vara singel-a-sida men efter ett tv-framträdande blev den vilt rockiga b-sidan "Move it", skriven av Samwell, Cliffs stora genombrott. Singeln, som släpptes i augusti 1958, blev starten på Cliffs långa, långa karriär.
   Det blev också startskottet på Samwells karriär som låtskrivare. Samma höst hoppade han av gruppen som gitarrist (ersattes av Hank B Marvin) och levererade ytterligare framgångsrikt låtmaterial under Cliffs två första år som skivartist. På mindre än ett och ett halvt år gav Cliff ut både singlar, ep och ett album.
   "Move it" var för mig naturligtvis en känd låt och ett känt framförande av Cliff fast jag inte upplevde den autentiskt 1958. En annan Cliff Richard-singel, från 1959, som jag på senare år fått kännedom om via Nick Lowes konserter är "Travellin' light". Det var ju en fantastisk singel där b-sidan "Dynamite", en Ian Samwell-låt, långt senare blev en av låtarna på Dave Edmunds "Repeat when necessary"-album.
   Jag har efter noggrann research och mycket lyssning till slut fastnat för ännu en högexplosiv men mindre känd rock'n'roll-dänga ur Cliffs korta 50-talsrepertoar, "Never mind". Efter listframgångar med "High class baby", "Livin' lovin doll" (ej att förväxlas med "Living doll") och "Mean streak", genomgående rock'n'roll-stänkare där två av de tre låtarna är skrivna av just Samwell, tynade den rena rockmusiken bort från Cliffs karriär. I slutet på 1959 började Cliffs låtar och arrangemang få en lite temposnällare och mjukare karaktär. "Living doll"-blev den första i raden av softare Cliff-hits, den kom sedan att stå modell för hans musikaliska 60-tal med pophits som "The young ones" och "Lucky lips".
   Det blev som ovan nämnts till slut omöjligt för Cliff att kalla sin kompgrupp för Drifters, en stämning från USA stod för dörren, och i januari 1959 bytte bandet namn till The Shadows. Då var ingen av ursprungsmedlemmarna kvar och innehöll förutom Marvin också Jet Harris, bas, Bruce Welch, kompgitarr, och Brian Bennett, trummor. Men fram till sommaren 1959 existerade Drifters-namnet fortfarande på Cliffs skivetiketter. Som på "Mean streak", med b-sidan "Never mind", som släpptes i april 1959.
   "Never mind" spelades in i Abbey Road-studion 9 mars 1959 och singeln nådde som bäst plats 10 i England.
   78 år gammal lever Cliff Richard än idag.

/ Håkan

Intressant skivhylla på Håkans Pop i vår

Postad: 2019-01-11 07:55
Kategori: Blogg

PÅ MÅNDAG INLEDS VÅRSÄSONGEN PÅ HÅKANS POP. Från i förrgår till idag har jag att presenterat kategorierna som på måndagar, onsdagar och fredagar kommer att publiceras under våren på den här sidan.
   Det är absolut inga revolutionerande nyheter eller något som omkullkastar tidigare skriverier men efter några veckors paus över jul- och nyårshelgerna är det kanske på sin plats att fräscha upp minnet för de trogna läsarna och på djupet presentera innehållet för de nytillkomna inför vårens Håkans Pop.
   På fredagarna har jag sedan hösten 2016 presenterat skivor plockade helt spontant ur mina skivhyllor, vinylplattor som alla kräver ny uppmärksamhet. Ambitionen under de här nästan två och ett halvt åren har varit att hitta de hemliga guldkornen, att ge uppmärksamhet om skivor som är bättre än att bara bli bortglömda. Lost in the blåst var en kul kategori rocktidningen Larm en gång i tiden och jag har väl i någon mån försökt axla den tidningens mantel.
   Kategorin har efter 85 publiceringar, med allt från The Beau Brummels via Terry Reid och Steve Gibbons Band till Dave Edmunds, med åren tappat lite fart och jag tänkte inför vårsäsongen bli lite mindre ambitiös, inte ha guldkornsvittring i varje skivval, och mer förutsättningslöst plocka vinylen ur skivhyllorna.
   Bara för några veckor sedan utlovade jag ett nytt tillvägagångssätt i ämnet och tänkte då börja på bokstaven A och plocka skivorna som jag både musikaliskt och i minnet tappat kontakt med. Naturligtvis ofta intressanta skivor men som musikaliskt på något sätt har hamnat i bakvattnet i mitt minne.
   Men. Nu har jag tänkt om lite. Eftersom Håkans Pop sedan starten hösten 2007 hela tiden ägnat mycket utrymme åt nördiga detaljer så finns ambitionen kvar att skriva om mindre kända, mindre bekanta och långtifrån kommersiellt uppmärksammade skivor. Men jag ska i vår genomgående plocka skivorna från en och samma hylla.
   Hyllan som i min värld kallas Beatles-relaterade skivor. Skivor som på ett eller annat sätt är kopplade till Beatles. Inte allmänt utgivna coverskivor utan skivor där en eller flera bandmedlemmar på något sätt producerat, aktivt spelat på eller skrivit unikt material till nämnda skiva. Det är just den hyllan som kanske väcker min nyfikenhet mer än någon annan hylla i vinylskivsamlingen. Här finns skivor som jag har lyssnat på väldigt lite för väldigt länge sedan. Enbart införskaffade för Beatles-kopplingen oavsett genre eller kvalité.
   Jag har ju sedan jag inledde mitt skivsamlande i augusti 1968 noggrant noterat varje release där någon Beatles-medlem aktivt medverkat och jag kan efter över 50 år stolt konstatera att jag äger minst 99 procent av skivorna som är utgivna i den här speciella "genren". Här finns naturligtvis många udda skivor som jag aldrig hade ägt om inte John, Paul, Ringo eller George haft ett finger med på något sätt.
   Hyllan jag refererar till är kronologisk och jag kommer också välja skivorna från vänster, de allra äldsta, till höger som härstammar från decennieskiftet 80/90-tal när cd-generationen kom och rensade vinylutgivningen.
   Det är med spänning jag ser fram mot fortsättningen på kategorin "I min skivhylla". Kanske inte musikaliskt hela tiden men intressant ska det onekligen bli varje fredag. Det är just nu inte säkert att skivorna som figurerar i kanterna på den här texten väntas förekomma i kategorin under våren.
   Jag har i min gamla kategori snuddat vid och till och med plockat album från den här skivhyllan tidigare några gånger. Exempelvis Mike McGear (McGear är bror till Paul McCartney som har producerat och skrivit låtar till "McGear"), Peter Frampton (Ringo Starr spelar trummor på "Wind of change"), Elephants Memory (John Lennon har tillsammans med Yoko Ono producerat "Elephants Memory"), Dave Mason (Under "pseudonymen" Son of Harry spelar George Harrison gitarr på "It's like you never left"), Badfinger (George har producerat några låtar på "Straight up") och Stephen Stills (under pseudonymen Richie spelar Ringo trummor på "Stephen Stills").
   Den kronologiska skivhyllan som jag under våren (och kanske också längre fram) ska koncentrera mig på innehåller ungefär 140 vinylalbum och några maxisinglar, alla med exklusiv Beatles-anknytning enligt ovannämnda mall. Men där finns också några soundtracks som är kopplade till filmer på George Harrisons bolag Handmade Films och längst till höger några skivor utgivna på skivbolagen Apple, Dark Horse och Ring O'Records där märkligt nog ingen Beatles-, George Harrison- eller Ringo Starr-anknytning i övrigt finns.
   Välkommen till en osedvanligt intressant säsong av "I min skivhylla".

/ Håkan

Nu närmar sig våren på Håkans Pop (2)

Postad: 2019-01-10 07:51
Kategori: Blogg

PÅ MÅNDAG INLEDS VÅRSÄSONGEN PÅ HÅKANS POP. Från igår och under de två följande dagarna kommer jag att presentera kategorierna som på måndagar, onsdagar och fredagar kommer att publiceras på den här sidan.
   Det är absolut inga revolutionerande nyheter eller något som omkullkastar tidigare skriverier men efter några veckors paus över jul- och nyårshelgerna är det kanske på sin plats att fräscha upp minnet för de trogna läsarna och på djupet presentera innehållet för de nytillkomna inför vårens Håkans Pop.
   På onsdagar kommer jag fortsätta serien med gamla återpublicerade intervjuer. I serien, som är kronologisk, kunde jag i höstas presentera mina intervjuer med exempelvis Björn Skifs (1974), City Boy (1979) och Ulf Lundell (1979) och kommer under våren fortsätta lägga ut gamla minnen och intervjuer med artister som jag har mött genom åren. Närmast på onsdag fortsätter serien med en intervju som jag gjorde 1984 när artisten uppträdde på Lord Nelson i Örebro. En svensk sångare och låtskrivare som aldrig fick det kommersiella genombrott som han definitivt förtjänade.
   Intervjun från 1984 med den här svenska artisten har jag sedan uppdaterat med artistens egna kommentarer från 2012 där han förklarar den ursprungliga intervjuns uppgifter och detaljer. En exklusiv möjlighet att jämföra en artists åsikter och detaljer med 28 års skillnad. Unikt om ni frågar mig, Vem det är går det kanske att gissa genom att försöka tyda den dimmiga bilden nedan men på onsdag går allt att läsa i knivskarp skärpa på Håkans Pop.



/ Håkan

Våren närmar sig på Håkans Pop (1)

Postad: 2019-01-09 07:52
Kategori: Blogg

PÅ MÅNDAG INLEDS VÅRSÄSONGEN PÅ HÅKANS POP. Under de tre följande dagarna den här veckan kommer jag att presentera kategorierna som på måndagar, onsdagar och fredagar regelbundet kommer att publiceras på den här sidan.
   Det är absolut inga revolutionerande nyheter eller något som omkullkastar tidigare skriverier men efter några veckors paus över jul- och nyårshelgerna är det kanske på sin plats att fräscha upp minnet för de trogna läsarna och på djupet presentera innehållet för de nytillkomna inför vårens Håkans Pop.
   På måndagar har jag sedan i höstas presenterat mina 50-talsfavoriter i en 38 artister/grupper lång och rangordnad lista. Jag har hittills upptäckt inte bara en lång rad intressanta artister men också många oerhört starka låtar som jag i många fall aldrig har hört tidigare men som via ett genomgripande researcharbete äntligen har nått mina öron.
   Jag har inte bara lyssnat mycket på 50-talsmusik. Jag har läst också i många böcker som beskriver musikhistorien från den tiden. En bok som har legat nära till hands under hösten är den 649 sidor tjocka boken "Rock of ages" (se höger) skriven av Ed Ward, Geoffrey Stokes och Ken Tucker. Utgiven av tidningen Rolling Stone 1986 och inköpt i New York på 5:e Avenyn om jag minns rätt. Andra böcker som har kompletterat bilden av 50-talsmusiken är Nik Cohns "WopBopaLooBopLopBamBoom" (1970), Carl Belzs "The story of rock" (1969), Greil Marcus "Mystery train" (1977), Bob Shannons och John Jaynas "Behind the hits" (1986) samt uppslagsverket "The encyclopedia of ROCK 1" (1976) och i någon mån Scott Stantons "The tombstone tourist" (2003).
   Några artister (och låtar) som jag därmed har upptäckt och gått på djupet med är exempelvis Joe Turner ("Honey hush"), Ivory Joe Hunter ("Since I met you"), Hank Ballard ("Sexy ways") och Huey Smith ("Genevieve"). Artister som jag tidigare hade dålig koll på och låtar som jag i flera fall aldrig hade hört. Men jag har också lyssnat på och skrivit om artister som Isley Brothers, Muddy Waters och Bo Diddley .
   Det har verkligen varit spännande under höstens upptäcktsfärd i 50-talets musikhistoria som sedan har blivit en lista som under hösten presenterade plats 38 till 20 innan jag tog halvtid och på måndag fortsätter med plats 19.
   Ni kan försöka lista ut vem och vad jag skriver om på bilden nedan genom att försöka tyda den här otydliga dimmiga bilden. En något udda fågel bland mina 50-tals-favoriter. Lugn, på måndag framträder allt i knivskarp skrift och bild.



/ Håkan

"Du går aldrig ensam"

Postad: 2019-01-08 11:06
Kategori: Skiv-recensioner



DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)


FÖR DRYGT TVÅ ÅR SEDAN KOM DALAPLANS förra album "Det blir inte bättre än så här" in i min värld. Intet ont anande kom jag i vägen för Dalaplans musik som på skiva sparkade in dörren i min ibland ganska bekväma musikaliska verklighet. (Däremot hade jag då aldrig hört deras "Sparka in min dörr" från bandets 2014-album...) Men har man upplevt punken på nära håll för drygt 40 år sedan eller Wilmer X live under några decennier var jag naturligtvis inte helt främmande för det framrusande ånglok som jag musikaliskt kunde referera till i bandets musik.
   Nya skivan tar vid ungefär där förra skivan slutade men jag kan också ana en viss utveckling åt den mer varierade och omväxlande rockmusiken. Bandet har bokstavligen växt och har med sina nu sju medlemmar en härlig flexibilitet som uttryckligen kan värna bandets spännande framtid. Exempelvis innehåller bandet nu två trummisar och två basister som dock inte spelar samtidigt på låtarna. En kvintett med sju medlemmar med andra ord. Lägg till en rik samling med gästmusiker på skivan och "Du går aldrig ensam" framstår som ett mer underhållande album än föregångaren men kanske på bekostnad av en något lugnare energisk urladdning.
   I var och varannan låt på förra skivan höll Dalaplans arrangemang ett genomgående högt tempo och det framrusande soundet gjorde egentligen bara ett effektfullt stopp på det avslutande titelspåret som visade en väg ut och nu får en naturlig fortsättning med flera överraskande ballader i bagaget.
   Titeln på förra albumet, "Det blir inte bättre än så här", omöjliggjorde egentligen framtiden för namn på kommande skivor. Men vi har, både då och nu, att göra med ett band som hela tiden lever mitt i nuet utan smarta planer för framtiden. Innehållet på skivan är så starkt övertygande och närvarokänslan så tydlig att det är svårt att riktigt ana vad som finns bortom nästa horisont.
   För att betona bandets avsikt att närma sig den mer etablerade svenska rockmusiken är låtarna på nya skivan paketerade med förnuft och ett visst kreativt mönster. Korta avskalade demoinspirerade snuttar av titellåten inleder och avslutar och binder därmed ihop hela albumet till en enhet. En genomgående imponerande helhet där rasande effektiva rocklåtar, som naturligtvis fortfarande dominerar bandets repertoar, blandas upp med sensationellt färgstarka ballader.
   Man behöver inte vara en speciellt utbildad konspiratör för att dra musikaliska paralleller mellan Dalaplan och Malmökollegorna i Wilmer X. Och Niklas Svensson, bandets starke man som huvudsaklig sångare, är nog så skicklig låtskrivare för att i sina bästa stunder jämföras med Nisse Hellberg. Men Niklas låter i varje mening argare, punkigare och mer frustrerad i sina texter som innehåller allt från hat och separation till kaos men också kärlek och försoning.
   Den halvminuten korta "Intro" lockar in oss i en falsk trygghet innan den rent hänsynslösa öppningen på "Ni slängde mig åt vargarna", med intensivt medryckande elektriska kompgitarrer, dunkar i gång låten som är både vacker, effektiv och engagerande. Det kallar jag en albumstart av rent dramaturgiskt snitt. Orgeln doftar en mix av klassisk garagerock och (faktiskt) Gyllene Tider och jag tycker mig höra, förmodligen helt omedvetet, en skånsk accent i Niklas sång som påminner om Dan Hylander. Den gapiga respektlösa kören förstärker känslan av här och nu.
   Nästa låt, "Ryggen mot väggen", letar sig ännu längre tillbaka i musikhistorien till 50-talet, brötig saxofon (gästmusiker Anna Asp), ekande trummor och en struttig rastlös melodi. Efter den energiska starten på albumet väntade jag mig en ännu mer tempoladdad titellåt som skulle fullborda den förmodade trestegsraketen och skicka allt till himlen. Då tar Niklas och bandet en oväntad u-sväng och gör en överraskande klassisk ballad, en tryckare på dansgolvet helt enkelt. Ungefär som när Wilmer X chockade sin publik på 1991 med dansbandsballaden i "Vem får nu se alla tårar?".
   Men det är de adrenalinstinna rocklåtarnas antal som i vanlig ordning är i majoritet på nya Dalaplan-skivan. I mitten på albumet står de som spön i backen att jag som lyssnare nästan tappar andan. Niklas duett med basisten Jenny Neikell i den shout and recall-gapiga "Va e det för fel på mig" tillhör "Kör dej död"-genren och garagerockiga "Hubba bubba-idiot" höjer energin ytterligare med några gästmusiker.
   Nu har kanske Wilmer X-referenserna blivit för många men på den sistnämnda låten gästar förre Wilmer-basisten Stefan Björk på sång tillsammans med Nomads-killarna Nix Vahlberg och Hasse Östlund och den senare spelar dessutom vasst gitarrsolo. Efter förra årets Wilmer X-återförenade succé är det kanske dags för revival för den renodlade men ändå varierade rockmusiken och då röstar jag på Dalaplan.
   Efter den urladdningen följer ännu en helt avskalad pianoballad, "Noll", som närmast är en smäktande bomb mitt i rock'n'roll-hysterin. Men energin är snart tillbaka i låtar som jag ibland klassificerar som melodisk punk. Basisten Jenny sjunger själv "Du gav mig ingenting" och är kanske albumets ösigaste låt innan skivan avslutas på samma tempoladdade sätt.
   Vi får Stones-rock med hamrande rock'n'roll-piano ("Att jag aldrig lär mig"), mer Gyllene Tider-orgel med klockren refräng ("Har nån sett min älskling"), studsande Bo Diddley-rytmer ("Låt mig va'") och en avslutande ballad ("Så som jag lever") med mycket vemod och oväntade känslor i sången.

/ Håkan

Rock and roll-underhållning på finalkvällen

Postad: 2019-01-06 16:10
Kategori: Folk at Heart

Foto: Carina ÖsterlingEtt slimmat DSH5, David Södergren och Erik Mattsson, bjöd på lådmälda arrangemang.

Foto: Anders ErkmanI en nyinsatt programpunkt uppträdde Eva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

Foto: Carina ÖsterlingI det mörka rosablåa skenet uppträdde Eva.

Foto: Anders ErkmanErik Valtanen framförde americana på svenska.

Foto: Carina ÖsterlingKristinehamnsbandet Knekta Kungar spelade southern rock på svenska.

Foto: Anders ErkmanMartin Qvarfordt bjöd in klarinettisten Aday Gawrieh i sitt känsliga framförande.

ANDRA FOLK AT HEART-KVÄLLEN BLEV som vanligt inte den första lik. Lite bättre planering och mer noggranna förberedelser gjorde kvällen och natten till en ännu större upplevelse. Fick nu, dagen efter hela festivalen, en känsla att den traditionella folkmusiken dominerade i fredags och att pop, rock och folkrock blev temat under lördagsdygnet. Kanske dags att döpa om Folk at Heart till Folkrock at Heart för att bättre beskriva programförklaringen?
   Men innehållet på festivalen bestämmer du själv det egna individuella valet av musik och där ligger väl mina sympatier närmare modern musik som lutar åt det poprockiga. På lördagskvällen fick Folk at Heart-konceptet ytterligare en genre att ta till sitt hjärta i logotypen, gammaldags rock'n'roll. Samtidigt bjöd festivalen på en etablerat proffsig profil genom den nyinsatta konserten med Eva Eastwood. Hon hade tidigare under eftermiddagen hållit i ett seminarium om låtskrivande och musikbransch och fick då frågan om att även uppträda på festivalen.
   Snabbt fixade Eva ett band med sonen Adam, 17, på trummor och nye gitarristen Magnus till komp. Ett samarbete som redan fungerade överraskande bra utan basist och med begränsade repetitioner i bagaget. Gloria-lokalen var fullproppad med en festsugen publik och Eva bjöd på rungande rock'n'roll-underhållning och gitarristen visade att han redan var varm i kläderna och följde smidigt med i Evas spontana repertoar där hon grävde djup i sin stora repertoar. I mellansnacket berättade hon att hon har skrivit 900 låtar "men Thore Skogman var värre".
   Ok, en halvtimmes framträdande med Eva var givetvis alldeles för kort för att helt kunna utnyttja Evas sprudlande energi och helt oemotståndliga rock'n'roll.
   Evas låtar:
   Buddy I got you
   The good life I have
   Someone to love
   Hep hep hep
   Everybody's gonna die
   Extralåt: Inte alls som dom

INNAN EVA EASTWOOD KONSERT HANN VI med några korta visiter hos konserterna med Nü Fiona, en kvartett som spelade ganska traditionell men personligt arrangerad folkmusik, och det jazziga Nordic Melodic Concept innan Erik Valtanen och hans kompband Ovädret ställde sig på scen.
   Jag har ett minne av Valtanen som personlig sångare i Good Down Rider för 17 år sedan men också som en del i den countryfierade gruppen Winchester Widowmakers.
   Numera befinner sig Valtanen musikaliskt i den mycket befolkade americana-fåran och fick hjälp av ett hantverksmässigt mycket skickligt band, med bland annat steelguitar och Niclas Jonsson på gitarr. Övervägande svenska texter skapade en intressant och sällan hörd mix som blev väldigt personlig fast han efteråt självkritiskt tyckte det var darrigt. Inte alls, Erik.
   På samma läckra scen i den lagom stora Grace-lokalen (som tidigare hette Elvy) klev Kristinehamnsgruppen Knekta Kungar upp och framförde sin amerikanskt southern rock- och countryrock-inspirerade musik. Även deras låtar hade svenska texter till både tunga och melodiska arrangemang. Längst fram var sångaren och akustiske gitarristen Joakim Hildingsson den naturliga frontpersonen men jag stod så smått och imponerades av Robert Drewstads mycket drivna arbeta bakom trummorna men även percussionkillen Pontus Bäck drog till sig mina blickar och öron med tvättbräda och plåthink(!) bland "instrumenten".
   Bakom gruppnamnet Martin Håkan döljer sig främst Martin Qvarfordt och i år på Folk at Heart var han ensam och med bara elektrisk gitarr framkallade han både personlig och känslig musik. Rufus Wainwright-jämförelserna som nämnts i min omgivning har påverkat även mig men Martins sång och musik har större musikaliska vyer än så. Fick spontan hjälp av en klarinettkille (Aday Gawrieh) på en låt som avslöjar att det finns många kreativa lösningar på popmusik i Martins huvud.
   Efter ett under kvällen ganska tajt program inleddes de mindre rumsspelningarna kl 23:00. Tillsammans med rumsvärdarna Bodil och Tomas Grek stod vi och väntade innan DSH5-medlemmarna David Södergren och Erik Mattsson dök upp och på två minuter "kopplade in" sina akustiska instrument.
   DSH5-sättningen hade under årets Folk at Heart-festival slimmats ned till bara två personer men gruppens repertoar, en blandning av första och den kommande andra skivan, fanns där i några lågmälda men älskvärt känsliga arrangemang. På bara akustisk gitarr och dragspel blev närvarokänslan bedövande vacker. Konserten inleddes med orden "less is more" och sedan följde en underhållande halvtimme med både prat och musik.
   DSH5:s låtar:
   Hett blod (spela fel på dragspel är också en snygg konstart)
   För den förbannade kärlekens skull
   Rädda världen
   Sång till Jesus
   Eld eller änglar
   Ta dina Antabus Kerstin

BLEV KVAR I SAMMA RUM NÄR VÄRMLÄNDSKA kvartetten Rolf Carlsson Band äntrade "scenen". En hantverksmässigt proffsig repertoar som blir än mer personlig på nära håll när klingande akustiska gitarrer och informativa mellansnack ökade på känslan för materialet. När jag den här gången också uppfattar namnet på den duktige gitarristen, Hasse Östman, blev det än mer mnjutbart att höra hans skickliga spel på den klangfyllda akustiska gitarren. Repertoaren dominerades främst av låtar från senaste albumet, Carlssons tionde (10:e!), "Härifrån till Kalifornien".
   En halvtimme efter midnatt letade jag mig ner till Lobbyn där jag tyckte att Stefan Murphy, kanske mest känd som en gång ledare för The Mighty Stef, kunde avrunda upplevelsen av årets Folk at Heart. Hans mäktiga sång och ibland catchy låtar hade inga svårigheter att skära igenom pladdret, vimlet och trängseln vid bardisken och blev en högst naturlig final på sjätte upplagan av festivalen.

/ Håkan

Sen rapport om första festivalkvällen

Postad: 2019-01-05 14:08
Kategori: Folk at Heart

Foto: Anders ErkmanGitarristen Simon Nyberg kompar gotländska sångerskan Ida Blomqvist.

Foto: Carina ÖsterlingÖverraskningen: Amanda Andréas med maken David på gitarr.

Foto: Anders ErkmanFörstärkt Ad Hoc-orkestern i Scandic Grands foajé.

Foto: Anders ErkmanÅstadens Poporkester rockar. Gitarristen Per Fors och sångaren Göran Wiberg.

Foto: Anders ErkmanDuon Januariflod, sång och piano och trött hund.

Foto: Carina ÖsterlingErik Mattsson och David Södergren testar ljudet i Verandan.

Foto: Carina ÖsterlingVärmländska Rolf Carlsson Band på scen i Restaurangen.


EFTER MIN FÖRSTA RAPPORT FRÅN ÅRETS upplaga av Folk at Heart, fredag eftermiddag, blev det dessvärre stopp på mina rapporteringar. Tanken och ambitionen var att rapportera löpande under fredagskvällen men jag fick datorproblem med misslyckade bildöverföringar. Om det var min gamla laptop eller svajigt nätverk är jag inte människa att bedöma men några rapporter blev det inte.
   Just nu mellanlandning i hemmet och med betydligt färre datorproblem ska jag försöka sammanfatta en sedvanligt händelserik första kväll och natt på Folk at Heart.
   Meddelandet som nådde oss på fredagseftermiddagen om några inställda akter kastade om programmet på några scener men bjöd också på plötsliga överraskningar. När jag satt i foajén och tog igen mig mellan några konserter dyker plötsligt Simon Nyberg upp. Den forne örerbroaren är extremt duktig på ett flertal stränginstrument och berättar att han bara några timmar innan hade blivit uppringd av den gotländskan Ida Blomqvist som saknade en violinist som blivit sjuk i sin trio. Ida hade just fått erbjudandet att på kort varsel hoppa in på Folk at Heart-festivalen och vände sig då till Simon som med sin 12-strängade akustiska gitarr kunde lösa det problemet.
   Så vid 21:30-tiden, när det i programmet stod Felicia Eklöf Trio, ställde sig Idas just bildade trio utan namn på den enkla scenen i hotellets lobby. Kanske lite väl avancerad musik för mina simpla poprocköron men det blev en både unik och överraskande upplevelse i stimmet bredvid baren.
   Innan den konserten hann Simon diskutera med min fru Carina (se höger) om en fin 4-strängad tenorgitarr han höll i sina händer. Simon mötte för övrigt Tommy Bender, mandolinspelare i Längtans Motell, som han en gång i tiden ersatte i Tullamore Brothers. Folk at Heart är en mötesplats för många musiker i allmänhet och folkmusiker i synnerhet. Samtidigt som de här diskussionerna pågick ställde sig ett förstärkt Ad Hoc-orkestern på golvet framför oss och drog igång sin svängiga och fiol/dragspelssugande folkmusik till publikens jubel.
   Fredagskvällen i övrigt gick för min egen del i traditionellt poprockiga klanger där just folkmusik inte hade en så framträdande plats.
   One Little Mountain, Mattias Bergstedts grupp (se vänster), blev min första konsert i Restaurangen som förvandlats till en riktigt rymlig och fördelaktig rockscen. Jag har kanske sett bandet för många gånger för att numera slås av häpnad men energin och personligheten hos frontmannen Mattias var som vanligt långt över det rutinmässiga.
   Jag träffade som sagt David Södergren i hotellfoajén tidigt igår där han förklarade att det var dragspelaren i DSH5, Erik Mattsson, som han skulle uppträda med under festivalen. Men enligt programmet inga planerade konserter under fredagen. Ändå kom duon att dyka upp vid två helt överraskande tillfällen. Spontant och oplanerat som har blivit Folk at Hearts signum.
   De fick en kvart före midnatt helt oväntat hoppa in i Verandan och testa ljudanläggningen som brottats med problem tidigare under kvällen. Ljudmixaren Silja gav godkänt och duon försvann ut i vimlet och runt midnatt var det ganska livligt i hotellets foajé.
   Men bara någon timme senare dök Södergren upp med en lapp där det stod att DSH2 (som jag numera titulerar duon) skulle spela på Folk at Heart-rummet 1:15 som ersättare för Lakely. Det blev fredagsnattens sista levande musikupplevelse för mig. Då fick de oväntat hjälp av DSH5-kollegan basisten Pelle Mellberg som egentligen var på festivalen i andra ärenden (Vincent Jedselius). En annan DSH5-kollega, mandolinspelaren Lennart Hessel, gästade också festivalen på annat håll i sidoprojektet E 18.
   Det var ytterligare några grupper på den stora scenen i Restaurangen som gjorde att min första festivalkväll fick en poprockig lite gammaldags prägel. Först Åstadens Poporkester som på förra årets festival, i en akustisk sättning, imponerade med låtar och musikalisk briljans. Nu med tyngre arrangemang i ryggen blev det en homogen halvtimme där de svenska texterna är viktiga, perfekt förmedlade av sångaren Göran Wiberg (se höger), men gitarristen Per Fors var bandets musikaliska ryggrad som skickligt bar fram hela bandets sound.
   Några timmar senare stod Rolf Carlsson Band på samma scen med ännu en skicklig musiker, på akustisk gitarr, som jag tyvärr inte uppfattade namnet på. Ett underbart liveljud underströk gitarristens skicklighet. Även i Rolf Carlssons fall var texterna i fokus som perfekt ackompanjerade de snyggt komponerade melodier.
   Under fredagskvällen trampade jag inte bara i traditionella fotspår. Skulle återuppleva förra årets succé, Martin Håkan, i Björn Lycklig Wallgrens hotellrum - trodde jag. Programändring och "på scen" stod den nya sångerskan Amanda Andréas från Göteborg och gav framtiden ett ansikte. Tillsammans med sin man David på gitarr och munspel bjöd hon på sång och musik på gränsen mellan pop och visa. Med Barbro Hörberg som idol, en cover ingick i repertoaren, hade de känsliga texterna stor betydelse och lyfte fram personligheten hos den unga sångerskan. Såg vi möjligen en ny stjärna födas där? Svaret kanske kommer i mars när Amandas första album släpps.
   Om några timmar drar festivaldag 2 igång på Folk at Heart och vi ska strax ta oss till det livliga hotellet med den sköna atmosfären och förhoppningsvis få uppleva ännu en musikalisk afton och natt.

/ Håkan

Folk at Heart 2019 (nästan) igång

Postad: 2019-01-04 17:08
Kategori: Folk at Heart


Andreas Svensson, en av Folk at Heart-generalerna, meddelar att sju band ställt in. Ingen fara på en festival där hundra band planerade att uppträda.

ÅRETS UPPLAGA AV FOLK AT HEART, den sjätte i ordningen, utspelar sig återigen i centrala Örebro. Efter förra årets utflykt till de västra stadsdelarna, på Scandic Västhaga, är festivalen tillbaka på Scandic Grand. Ett nyrestaurerat och lite förändrat hotell där jag inledningsvis tvingades kämpa med nya namn på de lokaler som festivalen i år använder sig av. Lokaler som tidigare hade namn som Elvy och Wadköping heter numera Grace, Ingrid, Gloria och Greta. Och själva lobbyn på hotellet har fått en egen scen plus en så kallad scen som i programmet tituleras "Fri plats i Lobbyn". En hel del praktiska nyheter alltså som under de närmaste timmarna kommer att framstå som helt naturliga.
   När jag vid 15-tiden anlände till Scandic Grand var det ett bedrägligt lugn som vilade i foajén och damen i receptionen påpekade två(2) gånger att det kommer bli musik i huset ikväll och natt. Jag vet, har varit på Folk at Heart tidigare och vid fyra tidigare tillfällen på just det här hotellet. Men jag tror aldrig att jag har bott så nära pågående festival: På andra våningen, strax ovanför entrén för övrigt, bara en våning ovanför hotellrummen där nattkonserterna kommer att äga rum mellan 23:00 och 02:00. Onekligen spännande.
   En timme senare började det bli mer aktivitet i foajén. En av festivalgeneralerna, en lätt stressad Andreas Svensson, kunde meddela att sju band ställt in sina besök på festivalen. Men det påverkar egentligen ingenting i en festival där närmare hundra band ska uppträda. "Det blir ett lite luftigare program bara", berättade Andreas positivt.
   I foajén stötte jag även på Bodil Grek som tillsammans med sin man Tomas kommer att ansvara för ett hotellrum, i Närke Kulturbryggeris namn, där nattkonserter kommer att äga rum.
   Där träffade jag även David Södergren som "halvsensationellt" meddelade att det är pianisten Erik Mattsson som ackompanjerar David i duon som under årets Folk at Heart-festival därmed bör kallas DSH2.


Full fart vid ackrediteringsbordet.

/ Håkan

2019: Nytt år och ny musikfestival

Postad: 2019-01-03 08:38
Kategori: Folk at Heart



OM ETT DRYGT DYGN SPARKAR SJÄTTE UPPLAGAN av musikfestivalen Folk at Heart igång på Scandic Grand i Örebro. Det innebär att festivalen, efter förra årets tillfälliga flytt till Scandic Västhaga, är tillbaka i stadens centrala delar och på samma plats som den premiärarrangerades 2014. Folk at Heart har traditionsenligt genomförts under årets första helg, fredag och lördag, på såväl kvällar som nätter. I sedvanlig ordning är det ett särdeles späckat program som väntar festivalpubliken. Således same procedure as last year - as every year.
   Under bloggkategorin "Folk at Heart" i spalten till höger finns texter och ögonblicksbilder från samtliga festivaler samlade. Här kan ni förövrigt hitta mitt korta sammandrag av festivalens historia 2014-2017 som jag skrev förra året.
   Utan att utöka i festivaldagar har Folk at Heart med åren växt i storlek och med antalet medverkande artister och grupper. Premiäråret spelade 63 band men numera är det närmare hundra band som trängs ihop i ett program på ett nyrestaurerat hotell som numera döpt om några av sina lokaler. Lite flyktigt och ytligt läser jag programmet för årets festival och på pappret (fast egentligen på festivalens hemsida...) ser konsertintensiteten ut att vara ännu större den här gången.
   Egentligen är planering och minutiöst detaljerade konsertplaner en både dåraktig och naiv ambition men jag kan ändå inte låta bli att försöka se in i framtiden och så smått göra upp en tänkbar vandring mellan lokaler och hotellrum.
   Årets Folk at Heart-program ser vid en första anblick alltför späckat och ogenomträngligt ut med många namn som är obekanta. Men där finns ändå ett antal namn som med åren på festivalen i mitt minne vuxit till starka profiler som kan bli värdefulla stöttepelare inför ett eventuellt upplägg till något som kan liknas vid en plan. Eller annars går jag på enbart spontana känslor - eller på något mittemellan...
   Det skulle förvåna mig mycket om jag skulle missa så kallade "säkra" Folk at Heart-namn som One Little Mountain, Åstadens Poporkester (ett önskemål främst från min fru), Rolf Carlsson Band, givetvis Ad Hoc-orkestern, Buckliga Boots, Fans Of Otherwise som uppträder flera gånger med olika repertoarer) och bandet Martin Håkan som på förra årets Folk at Heart-festival (se bild vänster) gjorde både debut och succé.
   Sedan vore det ju synd att missa ett utländskt artistbesök, irländaren Stefan Murphy. Han som under åtskilliga Live at Heart-festivaler uppträtt med sitt band Mighty Stef. Men Stefan gjorde faktiskt ett soloinhopp på Folk at Heart för två år sedan. Då uppträdde han (se bild nedan) under det anonyma artistnamnet Count Vaseline men i år medverkar han enligt programmet under eget namn.
   Sedan är det några namn som figurerar i programmet som känns bekanta men ändå inte. Gruppen Knekta Kungar har förekommit i diskussionerna under tidigare Folk at Heart men mitt minne (eller snarare den här sidans sökfunktion) vill inte erkänna att jag har upplevt dem live tidigare. Namnet Erik Valtanen, med rötter i Winchester Widowmakers och Down Good Rider, som kompas av något som heter Ovädret väcker också positiva associationer.
   I sociala medier "hotar" DSH5, ett rutinerat band i Folk at Heart-kretsar, med att i år inofficiellt kalla sig DSH2 och vara en slimmad variant av den grupp som först var känd som David Södergrens Hot Five men nu vill vara bekanta under det lite hippare namnet DSH5. Vilka två medlemmar som kommer att uppträda som inofficiella DSH2 vet jag i dagsläget inte men en gissning, inte alls så djärv, talar för att David själv finns med och kanske gitarristen Mattias Lagerqvist. Men jag skulle nästan bli ännu mer nyfiken om det enbart skulle vara pianisten/dragspelaren Erik Mattsson eller varför inte den skicklige mandolinspelaren Lennart Hessel vid Davids sida.
   Planering eller inte planering spelar ingen roll. Folk at Heart är som bäst när man med kort varsel och korta avstånd kan vandra mellan konsertlokalerna på kvällen eller ännu kortare avstånd mellan de intima hotellrummen senare på natten.
   Mellan vätskekontroller och viktiga matintag finns det på Folk at Heart stor chans att få uppleva fantastisk musik på nära håll. Så intimt att du kan få en välklingande mandolinton i örat eller en fiolstråke i ögat om du inte är tillräckligt uppmärksam. Under fem tidigare år har festivalen varit en alldeles utmärkt start på det levande musikåret i Örebro. Ta inte programförklaringen "All slags musik med folkliga rötter" på alltför stort allvar ty under Folk at Heart-paraplyet finns det utrymme för många olika musikstilar.
   Sedan är ju Folk at Heart en stor mötesplats för artister och konsertarrangörer som inte ska underskattas. Nu är jag varken artist eller arrangör men "Nybörjarkurs i folkmusik på munspel", "Konsten att söka pengar som kulturarbetare", "Spela femsträngad banjo" och mötet med Eva Eastwood på lördagseftermiddagen där hon tipsar om låtskrivande och musikbransch låter ju onekligen intressant.

Foto: Carina ÖsterlingStefan Murphy på Folk at Heart 2017

/ Håkan

Håkans Pop önskar ALLA Ett Gott Nytt År!

Postad: 2018-12-31 17:23
Kategori: Blogg



2019 står för dörren och Håkans Pop önskar alla läsare Ett Gott Nytt År!

Nästa år på Håkans Pop kommer att fortsätta ungefär som höstsäsongen 2018 visade upp sig. Listan över mina 50-talsfavoriter kommer räknas ned till #1 någon gång i maj. #17 står närmast på tur att avslöjas och kommer att publiceras 14 januari 2019.

Serien med mina återpublicerade intervjuer, från 1974-1994, kommer också att fortsätta varje onsdag som tidigare. Den följetongen är kronologisk och vi befinner oss just nu i 1984.

En kategori på Håkans Pop som har varit långtifrån kronologisk och helt saknat en röd musikalisk tråd är mina spontana val ur skivhyllan med vinylplattor. Jag kommer fortsätta leta skivor i vinylhyllan men ambitionen att hitta de absolut bästa skivorna kommer under våren 2019 att ändras något. Jag har ju under två och ett halvt år försökt hitta de riktiga guldkornen till skivor, album som jag kanske missade när jag på Håkans Pop under år tillbaka rangordnade mina skivor från 70-, 80- och 90-talet.
   Jag kommer rikta in mig på skivor som kanske inte är så kända, som jag inte har hört på länge eller som jag helt enkelt har glömt men som har en intressant historia att berätta. Jag kommer leta skivor mer systematiskt, börja på A första hyllan och sedan se hur långt vi kommer innan sommarlovet inträffar någon gång i maj.

Nu ser jag fram mot ett spännande nytt musikaliskt år med många både nya och nygamla upptäckter. Hoppas vi ses på Håkans Pop!



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (407)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Håkan Gustavsson 13/01: Kanonplatta - fattar inte hur jag har missat det här? Wilmer X referenserna är k...

Sigge Lake 5/01: Jag köpte en dubbelcdskiva på Röda korset i Kalmar. The songs of Lennon & McCaet...

Bubba 30/12: Jayhawks låt ”Gonna be a darkness” är väl skriven ihop med Jakob Dylan, inte den...

Johan 30/12: Bra lista Håkan, här är mins 22 bästa: Primal Scream - Give Out But Don’t Giv...

Timmy Petersson 17/12: Såhär 12 år senare... men Lalla Hansson har ju även gjort fler bra översättnin...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.