Tidigare blogginlägg

Bäst på Folk at Heart 2018

Postad: 2018-01-08 10:08
Kategori: Folk at Heart

EFTER TVÅ INTENSIVA DYGN PÅ HOTELLFESTIVALEN Folk at Heart följt av en vilodag är jag redo att rangordna mina upplevelser på både de stora scenerna och i de mindre hotellrummen. Strax unde de fem bästa hamnade Ad Hoc-orkestern, Åstaden Light, Westmannafolk, Rivertown Blues och Melpa-Jockes Jam Club.

1. MARTIN HÅKAN, Restaurangen Fredag 19:10

Martin (med andranamnet Håkan och efternamnet Qvarfordt) hade ett fång fantastiska och varierade poplåtar i sin repertoar. Och med musikalisk uppbackning av både en cello (Maja Molander) och valthorn (Carl Carlsvärd) blev det en garanterat personlig och stark konsert.

2. BIANCA DE LEON, Folk at Heart-rummet Fredag 23:50

Austin-tjejen Bianca kunde verkligen engagera i det lilla hotellrummet med bara en akustisk gitarr och personlig röst till komp. Både hennes sånger och långa mellansnack hade något att förmedla.

3. ONE LITTLE MOUNTAIN, Restaurangen Lördag 21:40

Poprock som växte för varje låt. Mattias Bergstedts grupp är en tajt kombo som lyfte arrangemangen på de snillrikt skrivna låtarna.

4. LES GORDONS, Restaurangen Lördag 20:00

Knappast i närheten av folkmusik men energin hos det här bandet, sångaren Jonathan Renström & Co, är verkligen en fröjd att uppleva live. Vid något tillfälle under helgen kallade jag deras musik för Motownpop och visst har de en repertoar fylld med starka hitlåtar.

5. DSH5, Restaurangen Lördag 20:50
Alla bilder: Carina ÖsterlingDen här sextetten sviker aldrig live men vid fredagskvällens konsert på samma plats var ljudet lite för överstyrt. Men de tog revansch på lördagskvällen inför en rekordstor publik. Med en numera märkbart uppdaterad repertoar blev konserten fylld med höjdpunkter.

/ Håkan

Rockades friskt på Folk at Heart

Postad: 2018-01-07 20:49
Kategori: Folk at Heart




Les Gordons.


One Little Mountain.


Martin Håkan (Qvarfordt).


Alla bilder: Carina ÖsterlingBianca De Leon.

FOLK AT HEART 2018 BLEV INGET "same procedure as last year". Byte av festivalplats blev både förbryllande och en spännande nytändning. Nya lokaliteter gav visserligen prov på att rutinerna bör vara på hugget och inledningsvis kändes hela hotellet som ett virrvarr av samlingslokaler, bar, restaurang och våningsplan. Men det var inget hinder till att utveckla konceptet med levande folkmusik i alla dess former. Och gränserna för vad som är folkmusik tror jag blev än mer vidlyftiga under dessa två dygn på Scandic Örebro Väst som hotellet officiellt heter.
   Jag minns festivalgeneralen Anders Damberg förklara 2014, när Folk at Heart startade, när han fick frågan vad som är folkmusik och beskrev genren att det är all musik som kan framföras akustiskt. Jag tror inte förklaringen håller idag när årets festival ska sammanfattas men å andra är väl utveckling ett friskhetstecken.
   Själv hamnade jag på lördagskvällen framför den scen som jag redan på eftermiddagen hotade och lovade att besöka, Restaurangen. Just på den scenen kunde jag under flera timmar, med tre på varandra följande band, njuta av levande musik som jag knappast kan beskriva som varken traditionell eller allmänt folkmusikrelaterad. I drygt två timmar rockade det friskt från resturangenscenen och genremässigt var det mer rock än folkmusik som regerade.
   Precis som min tidigare planering hade formulerat framtiden för lördagskvällen var det Les Gordons som sparkade igång rocktemat för kvällen. En delvis specialsättning av bandet, med inlånad trummis och basist, gav ändå rock- och popenergin ett ansikte med sin Motownpop och melodiska rocklåtar. Starten blev något försenad och jag fick för några minuter en otäck deja vu i huvudet när bandets Live at Heart-konsert 2015 blev förkortad till häften på grund av tekniska problem. Den här gången blev avbrottet kortare och den charmiga och ofta intensivt levande poprockmusiken fick flöda fritt under en halvtimme. I en repertoar fylld av starka låtar, av vilka många ingår på kommande albumet som enligt uppgift släpps i mars/april i vår, som avslutades med Melodifestivalbidraget "Bound to fall".
   Energin på Restaurangscenen blev inte mindre tydlig under DSH5:s lördagsframträdande som inte stördes av den nästan punklarmiga volymen kvällen innan. Nu hade festivalpubliken mött upp i sin helhet och det var verkligen fullsatt i den långsmala lokalen vilket givetvis inspirerade bandet att bjuda på det bästa från förra albumet och godbitarna från den kommande "Rädda världen"-albumet som släpps om en månad. Ljudet var den här kvällen som sagt exemplariskt och Lennart Hessels mandolin framträdde i hela sin prakt. Många nya ännu så länge outgivna låtar lovade gott inför nya skivan där avslutningslåten "För den förbannade kärlekens skull" är en kommande hit.
   Nästa rockinspirerade band var One Little Mountain, Mattias Bergstedts band, som jag nu helt accepterar vara ett levande poprockband, och inte någon tillfällig soloutflykt. Dramatiskt välskrivna låtar som live verkligen levererar både energi och melodi. Mattias närvaro på scen tillförde konserten en massa energi och självklar pondus.
   Det påföljande bandet på samma scen, Åstaden Light, hade ingen avundsvärd roll med sin huvudsakligen akustiska sättning men jag blev lite imponerad av både låtar, sound och arrangemang där den akustiska gitarristen på vänster sida, Pelle Forss, var suveränt duktig på sitt instrument. Lite gammaldags progg framträdde i texterna men där fanns också både charm, distans och humor.
   Dessvärre var vi tvingade att lämna Åstaden Lights konsert i förtid för att inte missa kvällens första hotellrumsspelning där Martin Håkan uppträdde. Han, med efternamnet Qvarfordt, och hans band hade kvällen innan imponerat stort med sin elektriska poprock på en stor scen och nu fanns det en chans att njuta av materialet på närmare håll. Tillsammans med cellospelaren Maja Molander och valhornsspelaren Carl Carlsvärd blev det en innerligt tillbakalutad men repertoarmässigt stark upplevelse. Tillsammans med publiken i det lilla hotellrummet lyckades Martin fånga en närmast magisk känsla med sitt välskrivna material och en ambition att bjuda in publiken för att bidra i låtarna.
   Tidigare på kvällen fick jag chansen att återknyta kontakten med Austin-tjejen Bianca De Leon och hennes detaljerade historier till låttexter. För kvällen något sjuk men hon kämpade på i en halvtimme med lite kortare mellansnack men fortfarande en väldigt stark americana-inspirerad repertoar.
   Folk at Heart bjuder av naturliga skäl på en otrolig bred definition av folkmusik, ibland gränsöverskridande men också en blandning av både modern, experimentell och traditionell stil. Vi avslutade lördagsnatten och därmed också hela festivalen med Melpa- Jockes Jam Club som jag utan rekommendation från andra festivalbesökare säkert hade missat. Två fioler, en nyckelharpa, akustisk gitarr, percussion och elbas(!) kanske låter förutsägbart på pappret men tillsammans med ledaren Jocke Gradins introduktion blev det en väldig trivsam halvtimme i ett trångt hotellrum.

/ Håkan

Kan lördagskvällen bli lika spontan?

Postad: 2018-01-06 16:00
Kategori: Folk at Heart



Foto: Anders ErkmanLes Gordons gör entré på årets Folk at Heart.

EFTER MIN LILLA KLAGOLÅT IGÅR, NÄR JAG uppmärksammade att spridda konsertstarter på Folk at Heart gör planeringen lite påfrestande, känner jag mig nu lite mer redo att greppa lördagsprogrammet. Dels är det positivt att hålla i det snygga officiella programbladet och dels återfinns det några intressanta programpunkter även ikväll. Efter att ha känt på atmosfären på fredagskvällen, fått värdefulla tips från andra festivalbesökare och ryktesvägen blivit rekommenderad artister finns det många artister att tipsa om i det digra festivalprogrammet
Det ser på förhand ut som mycket ännu en gång kommer att utspela sig i Restaurangen på Scandic Väst där Les Gordons (kända från Melodifestivalen - ironi!) och One Little Mountain gör entré på årets Folk at Heart.
   Banden spelar före och efter återkommande DSH5 och det kan ännu en gång bli stor koncentration kring en och samma scen flera timmar i rad. Den sittningen kan för övrigt komma att förlängas med Åstaden Light, som jag misstänker är en lättare och kanske mindre elektrisk variant på Åstadens Poporkester.
   Den sviten av konserter kan dock mycket väl komma att brytas av EQV som uppträder tio minuter efter DSH5-starten i en annan lokal (Wadköping). Gruppen, som tidigare var kända under namnet Esse Quam Videri, är aktuella med ett nytt album, "Untold stories" släpps 24 januari. Jag råkar redan ha hört hela skivan och kan rekommendera både bandet och skivan. Spännande och klangrik folkpop och jag hoppas att bandet har med sig sina udda instrument på scen.
   I övrigt finns det under lördagskvällen återigen flera möjligheter att få uppleva den genreöverskridande teaterpjäsen Dance of the Forest som gjorde ett sent framträdande igår kväll. Nu finns det chans att både tidigt (kl 17:00) och sent (kl 22:50) uppleva den uppmärksammade föreställningen.
   En annan intressant programpunkt är rapparen/sångaren Fredrik "Osten Af" Engströms möte med Dimpker Brothers, ett samarbete som pågått några år och har blivit en spännande kombination. Dock krockar de klockrent (20:00) med Les Gordons enda uppträdande i stor lokal...
   Ibland kan gruppnamn vara både fascinerande intressanta och förbryllande. Melpa-Jockes Jam Club tillhör på pappret dessvärre den senare kategorin men från en sedvanligt säker källa har jag hört enbart positiva omdömen om deras folkmusikaliska sound. Och gårdagens mycket fina framträdande av Austin-tjejen Bianca de Leon lockar till nytt besök. Liksom Martin Håkans imponerande uppträdande på Restaurangen igår kväll. Han återvänder ikväll i mindre lokaler med också lite mindre arrangemang. Rekommenderas!
   Men som vanligt på Folk at Heart finns det många möjligheter och chanser att se och höra festivalartisterna/grupperna i tolv olika hotellrum under natten, från 23:00 till bortåt 3:00 på söndagsmorgonen.
   Imorgon kommer en omfattande sammanfattning av hela Folk at Heart på Håkans Pop.

/ Håkan

Rekommendationer är ett måste

Postad: 2018-01-06 14:54
Kategori: Folk at Heart




Martin Håkan Qvarfordt med band.


Ad Hoc-orkestern.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKarl Brothers.

UTAN TIPS FUNGERAR INTE FOLK AT HEART. Jag får frågor - och frågor. Folk vill ha tips och rekommendationer om artister på Folk at Heart. Jag krockar hela tiden med människor som har sådana önskemål. Men jag vet ofta inte mer än de som frågar - ofta mindre. Därför sitter vi på restaurangen och undrar vad som ska hända efter maten och väljer mellan Deborah Henriksson och ingenting annat när en gammal arbetskamrat springer förbi och slänger ur sig att "Martin Håkan måste du se". Han nämner Happy Hippo Family i förbifarten och jag lägger i mitt sargade minne ihop att sångaren i Martin Qvarfordt känner jag igen och vi drar oss till den konserten vars scen befinner sig på samma restaurang vi sitter på fast lite längre bort.
   Bakom de tämligen anonyma förnamnen Martin och Håkan hittar vi på scen en liten fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt men gruppen bidrar med både cello och valthorn för att smycka ut låtarna till något personligt utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhör repertoaren.
   Efter en liten konstpaus, en mycket viktig detalj på festivalarrangemanget, var vi djärva nog att lyssna på Karl Brothers, en duo av ganska avancerad avantgarde musik på repertoaren. Det är verkligen inte min kopp te när det gäller musik men i en mycket liten dos, nästan mikroskopisk liten, blev det ändå intressant. Unikt att få uppleva två människor på "scen" där en spelar sopransax och en spelar på ett antal snäckor(!) och de har uppenbart inte kommit överens om vilken melodi de ska spela. Det kallas väl friform och jazz ligger mig närmast att jämföra med. OK, en hyfsad upplevelse och ett skönt avbrott bland en massa andra musikupplevelser på Folk at Heart.
   Sedan kom det som alltid lysande ögonblicket när Ad Hoc-orkestern skulle spela. Andreas Svensson, dragspelaren i bandet och tillika festivalgeneral för hela Folk at Heart, hade inte koll var han skulle spela. Men missförståndet slutade lyckligt och det för kvällen förstärkta bandet, med kanadensaren Graham Lindsey, drog snart igång sina mustiga folkmusiklåtar där en majoritet av materialet faktiskt är skrivet av dom själva och inte taget från en gammalmodig och evig tradition hundra år tillbaka. Ett sug, en energi som är andlöst imponerande varje gång jag hör orkestern.
   Vi hoppade invigningstalet med landshövdingen Maria Larsson men jag sprang på henne vid flera tillfällen vid olika konsertscener senare på kvällen.
   Efter ytterligare en liten paus hamnade vi på Rivertown Blues konsert. Ett band, två tjejer, två killar, som inte spelar utpräglad blues utan mer soulinriktad och starkt känslostark pop med en kraftfull kvinnlig röst längst fram. En överraskning.
   Följdes på samma scen på ett lite mer vuxnare Dimpker Brothers som lämnat de sprittande poplåtarna bakom sig och nu spelade och sjöng mer känslosamt material. I alla full under de inledande minuterna som vi hann bevista innan jag drog till ett hotellrum där Austin-tjejen Bianca De Leon med sin akustiska gitarr presenterade otroliga intressanta historier i både mellansnack och låttexter. Rena anekdoter av hög kvalité och musikaliskt var det inte mindre intressant.
   DSH5 (jag behöver väl inte påminna om bokstavs- och sifferkombinationen numera står för David Södergrens Hot Five), hade krämat på volymen ordentligt för att bli fredagskvällens rockigaste inslag på Folk at Heart. Numera är det inte längre någon överraskning att Karin Wistrand gick upp och sjöng "Söders ros" med bandet men det är fortfarande lika underhållande. Ett antal nya låtar i scenrepertoaren kändes upplyftande för ett band som aldrig sviker på scen.
   Timmen var så dags sen och vi fick då en sista nyck för att se om det där Bongo Band (se höger) skulle få plats i hotellrum 132. De lyckades men vi kunde bara räkna till sju trummor och en dansös och ett helvetiskt bankande på bongotrummor. En sorts suggestiv energi i sjok som aldrig ville ta slut så vårt eget hotellrum blev räddningen där JVM-finalen precis hade inletts.

/ Håkan

"Välkommen till Örebro"

Postad: 2018-01-05 17:28
Kategori: Folk at Heart






Karin Wistrand är lite orolig för hur 15 bongospelare ska få plats i hennes hotellrum.

DET VAR EN LÅNG VÄG TILL ÅRETS FOLK AT HEART. Årets upplaga av musikfestivalen, som i sin helhet utspelar sig på ett hotell, har flyttat från det centralt belägna Scandic Grand till Scandic Örebro Väst. Det som tidigare var en 15 minuter lång promenad, från hemmet till hotellreceptionen, har nu förvandlats till en enorm resa med stadsbuss (9), 10 minuters promenad från busshållplats till hotellet och från rummet (341) har vi utsikt mot McDonalds och en ström av fordon passerar på genomfartsmotorvägen på vänster sida.
   Det är onekligen en tid i förändring och en stadstradition som flyttat från city. Då var det tämligen naturligt att i receptionen på hotellet mötas av festivalgeneralen Andreas Svensson som på sin klingande dialekt förkunnade "Välkommen till Örebro". Det var precis så det kändes efter den äventyrliga resan västerut för att landa i ett hotellrum. Turist i sin egen stad med andra ord.
   Ingenting utanför hotellet skvallrade om att en femårig festivaltradition som Folk at Heart höll på att ladda upp för levande musik oavbrutet i nästan två dygn. Men framför oss i hotellreceptionen stod David Södergren, ledare och sångare i DSH5, och checkade in vilket gav en förklaring att det nog så småningom skulle bli musikaliska aktiviteter i detta på ytan ganska tråkiga hus.
   Själv sitter jag och skriver det här på fredag eftermiddag och det är nästan tre timmar till festivalstart. Och jag har just blivit medveten om att jag missar den första planerade konserten (Irish Dew) då första lediga klockslag i restaurangen var 17:45.
   Efter rekognicering i hotellets lokaler, tre samlingslokaler på bottenvåning (som de av någon anledning kallar 1:a vån...) och tre lokaler på 2:a våningen, där bar och restaurang är beläget), börjar det klarna inför kvällens övningar.
   Från kl 23 är det spelningar i hotellrum som gäller och vi fick en förhandstipp i rum 132 (Medborgarskolan) där Karin Wistrand och Benke Wahlstedt är värdar. Just nu alldeles tomt men runt halv två i natt ska 15 bongospelare i Bongo Band trängas i det utrymmet. Förhoppningsvis tillsammans med lite publik.
   En våning upp i Loungen håller ljudteknikern Silja på och brottas med teknik, strejkande mikrofoner och annat för att allt ska fungera kl 18 när Irish Dew intar scenen.



/ Håkan

Mardröm att planera mitt festivalprogram

Postad: 2018-01-05 07:57
Kategori: Folk at Heart




Delar av lördagsprogrammet på Folk at Heart 2018.

DEN STORA AMBITIONEN ATT FÖRBEREDA sig minutiöst, analysera festivalprogrammet, än så länge hemsidesvarianten, noggrant och därefter planera kvällen och natten detaljerat är bara en önskedröm. Samma dröm har förföljt mig och försökt övertyga mig varje gång sedan Live at Heart startade 2010 och samma omöjliga ekvation har påverkat planeringen inför varje Folk at Heart sedan 2014. Och i det senare fallet tillkommer det praktiska problemet när konserterna på olika håll tidsmässigt lappar över varandra.
   Rent logistiskt är Folk at Heart naturligtvis en våt dröm när man kan få uppleva en hel musikfestival innanför samma ytterväggar men som sagt: Kvällens starttider för de olika konserterna i de olika lokalerna är väldigt spridda och kommer att skapa en viss spontan, rörlig och rörig inramning på första festivalkvällen.
   Såvida festivalbesökaren inte väljer att stanna i samma lokal på konsert efter konsert. Blir det scenariot för mig personligen ikväll lär jag fastna i Restaurangen efter landshövdingens invigningstal och sedan avnjuta tre konserter på raken med Rivertown Blues, Dimpker Brothers och DSH5 (bild höger).
   Men jag kommer nog tveka inför det strikta schemat med tanke på att jag då kommer att missa Buckliga Boots och festivalens kanske mest spännande programpunkt, African-Israeli Stage, där teater kommer att göra entré på det ofta gränsöverskridande Folk at Heart. Föreställningen heter Dance of the Forest och spelas av fyra skådespelare från Israel och Palestina. En 40 minuter lång pjäs, fylld av politisk satir, som kommer att framföras på hebreiska men dialogen projiceras på svenska.
   Den pjäsen framförs en timme innan midnatt ikväll. Det finns också några andra programpunkter tidigare på kvällen som kräver mitt intresse. Tänkte nog inleda hela festivalen med lite irländsk folkmusik, Irish Dew, och har också blivit tipsad om duon Karl Brothers men jag kommer framförallt inte missa min numera stadiga festivalpunkt, Ad Hoc-orkestern, strax innan invigningen.
   I övrigt kommer jag nog, enligt den tidigare beskrivningen, uppleva den första festivalkvällen lite wild and crazy och hoppa in och ut på konserter allt efter spontant tycke och smak.
   Jag har ägnat större delen av den här texten åt kvällsprogrammet men det finns som vanligt chans att se och höra festivalartisterna/grupperna i tolv olika hotellrum, med spektakulära namn som Room Of The Zonkey, Fans Of Otherwise och Old Folks Meet New Folks, under nattsejouren som inleds kl 23:00. Då har bara två av de sex större kvällsscenerna stängt verksamheten. Det blir alltså under några timmar än fler uppenbara krockar mellan konserter och artister som jag inledningsvis flaggade för...
   Planeringen inför lördagskvällens program lär jag återkomma till imorgon.
   Välkommen förresten till femte upplagan av Folk at Heart!

/ Håkan

Dags för femte upplagan av Folk at Heart

Postad: 2018-01-04 07:58
Kategori: Folk at Heart




Två dygn av folkmusik i alla dess former väntar.

NYTT ÅR OCH SOM VANLIGT NYA FRÄSCHA UPPLEVELSER i sikte. 2018 startar traditionsenligt i januari med Folk at Heart, musikfestivalen som arrangeras på ett hotell i Örebro under två dygn (5-6 januari). Festivalen firar fem år och Håkans Pop är som vanligt på plats, den här gången på Scandic Väst, och ska i möjligaste mån försöka rapportera om all slags musik och övriga upplevelser från både stora lokaler och små hotellrum.
   72 olika band och artister är anmälda till årets festival vilket betyder att jag omöjligt kommer att kunna leverera en heltäckande festivalrapportering men ändå finns en ambition att presentera både smått och gott i ett oplanerat flöde. Jag har ännu inte bekantat mig med årets festivalprogram men ska de närmaste dagarna försöka analysera och därefter möjligtvis kunna ge tips och råd på artister och grupper ur det stora utbudet.
   Folk at Heart, som startade 2014, arrangeras alltså för femte gången. Efter fyra mer eller mindre framgångsrika festivaler på Scandic Grand i det centrala Örebro har årets upplaga tvingats flytta till Scandic Väst i de västra delarna av Örebro. Ny miljö, nya lokaler och förhoppningsvis nya spännande musikupplevelser.
   Det finns i sammanhanget anledning att blicka tillbaka på tidigare Folk at Heart-festivaler. Ni hittar ett stort antal texter under kategorin "Folk at Heart" i spalten till höger men jag ska ändå försöka mig på en lite kortare sammanfattning av mina egna upplevelser.
   I min första text inför premiären Folk at Heart 2014 hade jag förhoppningar om både en bättre värld och en spännande festival med nya grepp. Med facit i hand, fyra år senare, kan vi konstatera att önskemålen bara till hälften gick i uppfyllelse. Medan terrorn under de senaste åren har satt klorna i västvärlden har Folk at Heart växt, populariteten har ökat och blivit en stadigt återkommande följetong och tradition.

Folk at Heart 2014
Första hotellfestivalen var givetvis på förhand ett vågat och djärvt experiment som slutade lyckligt. Festivalförebilden var amerikansk, Folk Alliance, men där över var det ett branschevent vars koncept arrangörerna Anders Damberg och Andreas Svensson tog till Sverige och på svensk mark förädlade till en stor och allmän publiksuccé. Redan på fredagskvällen strömmade folk till premiären och på lördagskvällen konstaterades fullsatt och lapp på luckan.
   Musikaliskt var succén inte mindre. Mer eller mindre etablerade artister, Skånes Richard Lindgren, Mathias Lilja (bild höger), Tullamore Brothers och Niclas Ekholm, trängdes med kommande stjärnor som Mathilda Wahlstedt, Meadows (då under namnet Meadows Ever Bleeding) och Mohlavyr. Men vart har grupperna Country Of Origin och Bafoons, som jag upplevde i trånga hotellrum och spådde en lysande framtid, tagit vägen?
   Bland andra föredömliga minnen från den första Folk at Heart-festivalen är den från hösten innan albumdebuterande gruppen Bagari-Hayes Project och den onekligen överraskande ukuleleorkestern från Fagersta, F*UK.

Folk at Heart 2015

Redan på festivalens andra år var Folk at Heart ett etablerat begrepp som lockade både artister och branschfolk. Representanter för det skånska skivbolaget Rootsy var exempelvis troget på plats under festivalens första år och jag fick 2015 nöjet att avnjuta flera av deras artister, Richard Lindgren var tillbaka och spännande artister som Shoutin' Red (bild vänster) och Basko Believes bjöd på unika framträdanden.
   Rootsy hade också öppna ögon och öron för andra festivalartister. 2014 fastnade de för både Mathias Lilja och Six String Yada och i båda fallen resulterade det i album. 2015 växte ett Rootsy-intresse fram för David Södergrens Hot Five, som premiärspelade på det årets festival, men något riktigt samarbete blev det aldrig. För min egen del såg jag kanske gruppen, som numera går under namnet DSH5 (och finns med i årets festivalprogram), och Lindgren lite för många gånger det året för att kunna upptäcka festivalens bredd och variation på allvar.

Folk at Heart 2016
Samtidigt som utbudet alltid är enormt på Folk at Heart dras jag ibland med i festivalens lättsamma feelgood-känsla där kända (och bra) namn lockar mer än okända. Jag försökte 2016 revanschera mitt torftiga festivalurval från året tidigare men kunde naturligtvis inte motstå Shoutin' Red, Olle Unenge, Mathilda Wahlstedt (bild höger) och Södergens band ännu en gång.
   Men fick också nya favoriter i Roanokeans, de tre välsjungande Örebrokillarna, och Dimpker Brothers glada popmusik. Ad Hoc-Orkestern hade jag missat i två år och fick nu äntligen uppleva alldeles fantastiskt svängande folkmusik på fioler, ståbas, dragspel och banjo med festivalgeneralen Andreas Svensson i spetsen. Då förstod jag att jag aldrig mer ville missa denna vällustiga musikupplevelse.


Ad Hoc-Orkestern presenterar sprudlande svängig folkmusik.

Folk at Heart 2017
Under festivalen förra året tog jag mig i kragen och lät huvudsakligen det okända styra valet av konserter och fick därmed många nya favoriter och spännande upplevelser. Amerikanen Billie Gant var nog festivalens mest rutinerade namn medan Det Är Kärlek, Count Vaseline, David Tallroth och Sébastien Dubé (i olika konstellationer) framförde musik som jag inte brukar lyssna på till vardags.
   Folkmusiken ska enligt festivalen vara dominerande men One Little Mountain, Roanokeans-medlemmen Mattias Bergstedts grupp, var nog det rockigaste och mest elektriska jag har upplevt under åren på Folk at Heart. Kanske i konkurrens med redan nämnda DSH5 fast där förekommer både mandolin och dragspel i arrangemangen. Den här gången fick jag uppleva Karin Wistrand göra ett överraskande inhopp på gruppens konsert.
   Det blev en minst sagt händelserik Folk at Heart-upplaga där festivaldebutanterna Majornas 3dje Rote invaderade hela mitt hjärta med sin genuina folkmusik och ofta originalskrivna repertoar. En kvartett som i mitt huvud symboliserar Folk at Hearts hela programidé i ett enda andetag: Folkmusik, originalitet och gott humör.

/ Håkan

Kan bli årets största comeback!

Postad: 2018-01-02 07:59
Kategori: Blogg



DEN STORA NYHETEN BLEV TILL EN LITEN NOTIS några veckor innan jul. Under 2018 är Wilmer X tillbaka och det kan bli årets största comeback. Meddelandet från gruppen via Nisse Hellberg: För sju år sedan gjorde Wilmer X sin 999:e konsert i ordningen. Och där kan man ju inte gärna lämna räkneverket! Så lördagen den 9 juni firar detta kultband sitt 40-årsjubileum genom att göra sin 1000:e konsert - på Sweden Rock Festival!
   Det känns visserligen som ett ultrakonstruerat faktum där den magiska siffran i sammanhanget nästan känns för bra för att vara sann men nyheten kvarstår. Efter Sweden Rock-äventyret ska gruppen göra en turné runt Sverige, datum ska presenteras inom kort.
   Det här är tydligen ett spännande projekt även för Nisse Hellberg. På Facebook, två dagar innan det officiella beskedet om Wilmer X:s återkomst, skrev han: "Sanningens minut är mycket nära nu" illustrerat med en suddig bild på fyra människor och i förgrunden ett forntidsdjur (figuren från omslaget till "Under hot").
   Den stilsäkert snygga kolorerade affischen (se ovan) visar upp fyra Wilmer X-medlemmar, munspelaren Jalle Lorensson, basisten Thomas Holst, Nisse Hellberg och trummisen Sticky Bomb. Men uppgifter vill göra gällande att även gitarristen Janne Lindén. Det gör gruppkonstellationen identisk med det band som gav ut sitt sista/senaste(?) album "13 våningar upp" 2005 som följdes upp med en turné.
   Efter framgångsrika år på 80- och 90-talet slutade bandet att spela ihop 2005. 2010 gjorde bandet comeback med en spelning på Citytunnelinvingningen i Malmö. Och året efter gjorde bandet en turné, den första på sex år. Men de senaste sju åren har de inte gjort något väsen av sig alls. Sångaren Nisse Hellberg har istället satsat på soloprojekt.

DEN OERHÖRT INSPIRERANDE NYHETEN FÅR MIG att titta tillbaka på mina egna upplevelser i ämnet. Främst är det livekonserterna på 80-talet, men också efterkonstruerade skriverier på Håkans Pop plus ett antal besökta Nisse Hellberg-konserter under de senaste tolv åren.
   Dessvärre existerar de gamla skivrecensionerna bara i det gamla tidningsklippsarkivet och kan inte länkas på sedvanligt sätt men det finns åtskilliga texter på Håkans Pop där man kan blicka tillbaka på ett Sverige när Wilmer X regerade både på scen och skiva.
   20 november 1984 upplevde jag Wilmer X på konsert första gången, på Rockmagasinet i Örebro. Tyvärr finns ingen recension tillgänglig. Vid bandets tre följande Örebro-besök, 1985, 1986 (13 mars och 19 november), var spelplatsen densamma.
   Sedan kom Wilmer X att dyka upp på olika platser i staden. På Valborgmässoafton 1987 spelade de på Contan, en kväll jag ägnade mer åt fest än koncentrerat recenserande. 1988 (Strömpis), 1989 (Café Oscar) och 1993 (Strömpis) var jag dock på plats med recensionsblocket.
   1995 gjorde jag en utflykt till Karlskoga och festivalen Stranddagarna för att uppleva en konsert med Wilmer X. Även de två följande spelningarna med bandet, 1998 och 2000, var så kallade festivalspelningar. Konserten under 2005-turnén genomfördes dock på Conventum Club 700 i Örebro.
   Från 2006 var det konserter med Nisse Hellberg som soloartist som lockade mest. 2006 var han tillsammans med Mats Ronander gästartist i Refreshments julshow "Rock'n'roll X-mas". Och på sommaren 2007 agerade Hellberg med band uppvärmare till Chuck Berry .
   Jag såg Hellberg med band i Skövde 2009, på Buddy Holly Bar i Örebro 2010, på Nalen i Stockholm 2011, utomhus i Stadsträdgården, Örebro 2015, som gästartist på Packmopedsturnén sommaren 2015 och på East West Sushi våren 2017.

SEDAN HAR VI ALLA TEXTER PÅ HÅKANS POP som handlar om skivor i en eller annan form med både Nisse och Wilmer X:
   Den snart 20 år gamla "Primitiv" recenserade jag i Nerikes Allehanda en vårdag 1998 och jag utsåg den sedan till det Årets bästa svenska album och en låt från skivan ("En liten bit mer av oss två") hamnade på min lista Årets låtar 1998.
   Även nästa Wilmer X-album, "Silver" (2000), hamnade på årsbästalistan. (Och långt senare hamnade "Silver" på mina lista över hela 00-talets bästa skivor. Tänka sig att även "Lyckliga hundar" hamnade på årsbästalistan 2003. Två år senare hamnade även bandets "13 våningar upp"-album (2005) på årsbästalistan.
   I min följetong om 80-talets bästa album fanns givetvis "Under hot" med och även den skivan hamnade bland 1986 års bästa skivor vilket även hände 1985 och 1988.
   Vilket även hände flera senare Wilmer X-skivor på 90-talet, 1991 ("Mambo feber") och 1993.
   Jag har även recenserat Nisse Hellbergs soloalbum "En modern man" (2009) och vi ska i sammanhanget imnte heller glömma hans lilla stickspår 2014 som medlem i den hårt rockande kvartetten Bo-Dogs vars album "Bad bad dog" tveklöst hamnade på en tredjeplats bland det årets svenska album.
   Samma år recenserade jag den mycket underhållande biografin "Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X".
   Säsongen 2014/15 på Håkans Pop gjorde jag en inventering bland alla mina cd-boxar och när listan nådde förstaplatsen i maj 2015 var det Wilmer X:s box "Arkiv X" som var bäst. Passade i samband med den utnämningen att uppmärksamma bandets cover-ep-hyllning till Elvis Presley.
   I den just nu pågående följetongen på Håkans Pop, där jag uppmärksammar mina maxi-singel-favoriter, skrev jag för några månader sedan om "Teknikens under".

/ Håkan

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2017-12-31 17:44
Kategori: Blogg



/ Håkan

Bästa album 2017

Postad: 2017-12-29 07:52
Kategori: Listor

MITT MINNE ÄR KORT, MED ÅREN HAR JAG fått känslan att jag numera minns både kortare och sämre. När jag börjar inventera årets skivor tror jag inledningsvis att jag förmodligen får det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta tio riktigt bra album för en Topp 10-lista. Efter en ganska kort stund, när jag friskat upp mitt smått sargade minne, blir jag däremot övertygad om att det kommer bli trångt med följaktligen en stor konkurrens på årsbästalistan 2017.
   Att sedan rangordna skivorna har också haft rent magsårsframkallande tendenser men till slut kunde jag bestämma mig. Men naturligtvis var det en mängd bra skivor som hamnade precis utanför de tio och därmed bör få ett hedersamt omnämnande. Albumen med Chris Hillman, Anna Ternheim, Little Steven och Lindsey Buckingham/Christine McVie var de sista skivorna att lämna plats på 10-listan.



1. JD McPHERSON: Undivided heart & soul
   Han har utvecklat sitt rockabillysound till något mycket mer med både blues, pop och ballader inom räckhåll, både röst och produktion är kompromisslös.

2. CITIZEN K: Second thoughts
   Med djup inspiration, ett fantastiskt gott hantverk och ett genialt låtskrivande har Klas Qvist (som är Citizen K) producerat en fantastiskt underhållande popskiva, ett dubbelalbum där 23 låtar håller en förvånansvärd hög och jämn kvalité.

3. ULF STURESON: Alfta förr och nu
   Stureson, sporadisk gäst i musikbranschen, har en personlig klang i både röst, låtar och arrangemang. Lite skev och unik pop.

4. JASON ISBELL & THE 400 UNIT: The Nashville sound
   Isbell är bäst på allt. Här blandar han högt och lågt, lågmält och elektriskt och ballader och tempoladdade låtar och låtskrivandet är av sedvanlig god kvalité.

5. ANNA STADLING: Efter stormen
   Årets Stadling-album har många seriösa undertoner. Andreas Mattsson, som producerat och skrivit låtarna, har fångat den allvarliga känslan och Annas röst kryper under huden på oss lyssnare.

6. DANIEL ROMANO; Modern pressure
   Från country till pop. Årets Romano-album är händelserik och skarpt begåvad popmusik som gärna går utanför ramarna.

7. GOSPELBEACH: Another summer of love
   GospelbeacH (skrivs exakt så!) gjorde sommarens bästa popmusik som håller än. Amerikansk västkustpop med underbart klingande gitarrer och skön stämsång.

8. RAY DAVIES: Americana
   72-årige Davies comeback andas stor dignitet och tvingas jag jämföra albumet med något ligger det nära Johnny Cashs återkomst på 90-talet.

9. LIAM GALLAGHER: As you were
   Oasis-sångaren är nu bokstavligen soloartist och blandar elektriska/akustiska arrangemang och hela albumet är väldigt underhållande. Liam sjunger faktiskt bättre än någonsin (lyssna bara på "When I'm in need").

10. JUSTIN CURRIE: This is my kingdom now
   Sedvanligt dämpade och genomgående melankoliske Del Amitri-frontmannen undviker ännu en gång det kommersiella och hitmässiga i låtar där han hänger upp sin röst på stundtals magiska textrader.

Skivorna precis utanför Topp 10:
Lindsey Buckingham/Christine McVie: Lindsey Buckingham/Christine McVie
Chris Hillman: Bidin' my time
Little Steven: Soulfire
Anna Ternheim: All the way to Rio
Cordovas: Cordovas (gavs egentligen ut 2012, men släpptes i Sverige i år)
Father John Misty: Pure comedy
Jeff Tweedy: Together at last
Robert Plant: Carry fire
The Sadies: Northern passages
The Dream Syndicate: How did I find myself here?

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (22)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2018 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.