Tidigare blogginlägg

David Johansen (1950-2025)

DAVID JOHANSEN VAR DEN SJÄLVKLARE LEDAREN AV New York Dolls, rockmusikens motsvarighet till ”dödens grupp” då ingen originalmedlem längre är i livet, men det var som soloartist i flera olika skepnader han bjöd på oförglömliga höjdpunkter under 70- och 80-talet. Med både norska och irländska rötter skulle Johansen bli en av rockmusikens allra största röster, fullt jämförbar med Mick Jagger och Peter Wolf (J Geils Band).
   New York Dolls tillhörde aldrig mina favoriter i 70-talets inledning, punkrockare innan termen var uppfunnen, men tillsammans med Johnny Thunders och Sylvain Sylvain bjöd Johansen, som var huvudsaklig låtskrivare, ändå på flera starka låtar, som exempelvis ”Personality crisis”, ”Looking for a kiss” och coverlåten ”Stranded in the jungle”.
   Det var väldigt ofta David Johansens enorma röstresurser som var gruppens viktigaste styrka. Något han tog med sig efter gruppens splittring 1976 till en solokarriär med många höjdpunkter på sitt samvete.
   Första soloskivan, "David Johansen" (1978), var ett ganska naturligt men litet steg från Dolls hänsynslösa rockmusik till det vi då kallade typisk New York-rock. Med sig från gruppen hade han på ett hörn gitarristen och New York Dolls-kollegan Syl Sylvain, främst som låtskrivare, och plockade på vägen upp ett antal musiker ur den lokala levande rockmyllan: Frankie LaRocka, trummor, Buz Verno, bas, och de båda gitarristerna Johnny Rao och Thomas Trask, som blev en genuin platå för Johansens ambitioner som rocksångare utan begränsning. Kompet hade för övrigt ett eget bandnamn, The Staten Island Boys, av den enkla anledningen att de härstammade från den delen av New York.
   Det var en helt okej men kanske lite förutsägbar solodebut men bättre, poppigare och mer lättillgängligare skulle det bli på Johansens andra soloalbum, ”In style” (1979), som producerades av Mick Ronson. Ett album med en melodiskt tydligare prägel som utan att tappa energi kunde störa Johansens verkliga power i rösten.
   Efter några mer mänskliga soloalbum, ”Here comes the night” (1981) där han plötsligt slutade skriva egna låtar, och ”Sweet revenge” (1984) med mer keyboardbaserad rock, började David Johansen sikta in sig på storbandsjazz-repertoaren på både skiva och scen. Men först släppte han ett fantastiskt och rent explosivt livealbum, ”Live it up” (1982), som rekommendas att lyssna på alla dagar i veckan.
   Jo, från den senare delen av 80-talet bytte Johansen karriär när han gick från det traditionellt rockiga till sitt nya alter ego Buster Poindexter som framförallt gav honom en ny publik när han utvecklade scenkunnandet till nya underhållningsnivåer. Första gången jag upplevde David Johansen live var 1987 när han uppträdde som Buster Poindexter på Bottom Line i New York i en alldeles otrolig show tillsammans med stora kompband med bland annat Dolls-trummisen Tony Machine och duettsångerskan Soozie Tyrell, numera känd i Bruce Springsteens band.
   Showen var fylld av gamla covers som fick en rejäl ansiktslyftning live. En repertoar som inte fungerade lika bra på skiva, men jag har skrivit om både ”Buster Poindexter” (1987) och ”Buster goes berserk” (1989).
   Jag har faktiskt också upplevt New York Dolls live på en av gruppens senare turnéer, 2006 på Peace & Love-festivalen i Borlänge, där bara Johansen och Sylvain fanns med på scen:
   7 juli 2006 skrev jag: ”Ett, som det såg ut, gäng övervintrade rock’n’roll-entusiaster där bäst före-datumet gått ut för många år sedan. Men ändå var det intressant att se ett så legendariskt och mytomspunnet band, som är så intimt förknippade med död och tragedi, levande på en scen.
Men inledningen var trög och digniteten i namn som David Johansen och Sylvain Sylvain satt mer i de rynkiga ansiktena än i rockkänslan.
   Det tog sig dock. Efter en underbar version av Johnny Thunders ”You can’t put your arms around your memory”, duett mellan Johansen och Sylvain, kom en ännu mer effektiv ”Pills” och finallåten ”Personality crisis” var stor, ståtlig och stabilt klassisk rock.
   De passade på att presentera flera nyskrivna låtar, och det kanske var moraliskt fel av ett så legendariskt band som aldrig spelat i Sverige tidigare, och de var inte alltid så konkurrenskraftiga i sammanhanget. Men titlarna var underbart stilsäkra, ”Dancing on the lip of a volcano” (en lite för mycket Bruce/E Street Band-influerad sak), ”Take a good looks at my good looks” och ”Give me love and turn off the lights”.”
   David Johansen avled i cancer 28 februari 2025.

/ Håkan

Februari 2025 på Håkans Pop

Februari-skivor jag har lyssnat på.

EFTER ETT GANSKA LUGNT OCH NÄSTAN stillsamt januari blev det korta februari 25 lite mer händelserikt, i alla fall skivmässigt där flera etablerade namn i februari gav ut album av skiftande kvalité. På Håkans Pop har det under februari rullat på med sedvanliga inlägg om Samlingsalbum (”Compilation”), gamla konsertbiljetter och antika tidningskrönikor från 1980.
   I den senare kategorin återpublicerade jag alltså krönikor från juli, augusti, september och november, samtliga 1980.
   Månadens samlingsalbum i mitt slumpmässiga urval var ”Live in London”, ”The legend of Jesse James”, ”The London R & B sessions” och ”Long shots, dead certs and odds on favourites”.   
   Och konsertbiljetterna, som fick mig att minnas, under februari var hämtade från olika år: U2 (2001), Bruce Springsteen (2012), The Police (1979) och Rod Stewart (1983).
   I den lite sorgligare delen av Håkans Pop, där jag under kategorin ”Minns” skriver egna minnen om avlidna artister eller musiker, noterade jag att The Jam-trummisen Rick Buckler gått ur tiden.
   Och förra veckan såg jag Bob Dylan-filmen "A complete unknown" och lämnade lite åsikter efter mig.

SOM JAG INLEDNINGSVIS SKREV blev februari 2025 en ganska händelserik månad på nya skivor-området där det blandades vilt mellan bra och mindre bra album. Efter några få mindre uppskattade lyssningar valde jag bort nya skivor med Miriam Bryant (som har en i dessa tider den väldigt opassande albumtiteln ”Okej att dö”), uppmärksammade kanadensiska gruppen Horsebath, alldeles för skramliga Pastel och Newcastle-sonen Richard Dawson, så kunde jag koncentrera mig på album som lät bättre i mina öron.
   LILY HIATT har förutom sitt namn mycket att leva upp till och har producerat ett antal album genom åren. Hon kanske inte har lämnat det där riktigt personliga avtrycket efter sig och nya albumet ”Forever” befinner sig ofta i den där lite anonyma amerikanska opersonliga rockfåran.
   Utanför den genren, som i steelguitar-doftande ”Man” och melodiska ”Thoughts”, behöver Lilly Hiatt inte skämmas i skuggan av sin far John som faktiskt dyker upp i en talande roll i den sistnämnda låten.
   Mitt förhållande till MARKUS KRUNEGÅRDS skivor är något oregelbundet så jag har lite svårt att bedöma hans nya album, ”Bastard”, i jämförelse med tidigare skivor. Men hans insatser i bandet Laakso var mig bekant både på skiva och scen för nästan tjugo år sedan. Som soloartist har han, vad jag har hört, inte gjort samma avtryck genom åren fast nya albumet låter i mina öron som en fin mix av udda inslag och kommersiellt material. Som helhet uppfattar jag dock albumet som lite ojämnt och pendlar mellan klockrena hits (catchy ”Lilla livet”, mäktiga ”2 veckor i Austin” och Jocke Åhlund-samarbetet ”Team dej”som bästa exempel) och experimentell men alldeles för keyboardsdominerade arrangemang och därmed lite mindre intressant pop.
   Jag har inte lärt mig att skilja på Will Oldham och hans alter ego BONNIE PRINCE BILLY, båda är väl till sin helhet ganska lågmälda projekt och jag har inte lyckats fånga de personliga genidragen som jag ändå misstänker finns där. Men nu tycker jag mig ha upptäckt ett Bonnie Prince-album, nya ”The purple bird”, som smeker mitt medvetande medhårs.
   Skivan har i sina bästa stunder det där lugna, lätt countryfierade soundet producerat av David Ferguson (identisk med Dave Ferguson som på flera sätt hjälpte Anna Ternheim göra ”The night visitor” (2011) till ett fantastiskt album) som är en garant för det naturliga. ”Boise, Idaho”, ”New water” och ”Sometimes it's hard to breathe” heter mina favoritlåtar här.
   Snacka om att Kristinehamnsgruppen BRO MESA tajmat sitt nya countryklingande album ”Bro Mesa” alldeles perfekt i dessa countryfierade tider. Det här är klassisk svensk country med berättande och personligt intressanta texter som när de tar sällskap med steelguitar-broderade arrangemang låter som musik för de stora massorna. Kanske ibland lite snällt för mina öron och texterna tangerar nästan det putslustiga men Bro Mesas genuina country bryter tveklöst ny mark.
   SARAH KLANGS souliga röst har hittat en plats i mitt hjärta sedan 2019 när debutalbumet ”Love in the milky way” slog till med full kraft. Det var bara Magnus Lindbergs sista mästerverk ”Magnus Lindbergs skörd” som det året höll henne från förstaplatsen på min årsbästalista. Sedan har Sarah producerat fyra album på nästan samma höga kvalitetsnivå men skivorna har lite irriterat ekat väldigt likt genombrottsplattan.
   Nu framme på sitt femte album, ”Beautiful woman”, har hon sökt sig ut internationellt och hittat den amerikanske producenten Eric D Johnson men jag hör inledningsvis ingen större skillnad och det behövs åtskilliga genomspelningar för att upptäcka det positiva. Sound och arrangemang är lite renare och den där personliga rösten låter ännu starkare här. Rent låtmässigt dock ingen sensation men slutet av skivan är anmärkningsvärt. Efter den näst sista låten ”Jackson Browne” (om att hon lyssnar på Jackson Brownei bilstereon) avslutas albumet med skivans längsta låt, ”I have everything” (4:37), som ökar i energi och tempo och blir ett underbart utropstecken.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: EFTER DET MYCKET FANTASTISKA JAYHAWKS-albumet ”Tomorrow the green grass” lämnade en av de två huvudpersonerna, Mark Olson, bandet. GARY LOURIS stod kvar som ensam kreativt ansvarig och de följande Jayhawks-albumen, "Sound of lies" (1997) och "Smile" (2000), blev smärre katastrofer. Louris namn har sedan dess förföljt mig i mardrömmar på Jayhawks-albumen. Men på sina två sporadiska soloskivor har han skärpt till sig avsevärt. Och på nya ”Dark country” når Louris all-time-high som soloartist.
   Strunta i albumtiteln, det här är musikaliskt inte mörk country, och jag vill placera skivan i närheten av Jayhawks bästa stunder. På den tiden tillskrev jag Mark Olsson alla kvalitéer och nu får jag omvärdera Louris talang ty ”Dark country” är till stora delar genial och personlig popmusik. Utan att satsa på stor produktion och glättiga arrangemang vill jag ändå beskriva albumet som kommersiellt med fantastiskt låtmaterial som till 11/12-delar är signerade Louris själv.
   Det är just i de småskaliga arrangemangen som Louris personliga genialitet som låtskrivare skiner allra tydligast. Ofta pendlar det så vackert mellan Beatles-influerade harmonier och gamla Jayhawks-höjdpunkter, lyssna gärna på ”Two birds”.
   Några låtar har den där fjäderlätta typiska McCartney-melodiska ådran, ”Couldn't live a day without you” (hade definitivt platsat på ”McCartney”-albumet), ”Living on my phone” och ”Redefining love”, men hela albumet är fyllt av låtar på samma höga och klassiska popnivå. Lika självklart skrivna på akustisk gitarr eller piano. Den pianobaserade kärlekslåten ”By your side” är bara en av topparna.
   Och kvalitén håller i sig hela vägen till avslutningslåten som är en cover, Harry Nilssons inte så berömda ”Perfect day”, som är ett något ovanligt val av låt. Långt utdragna textrader som fångas in av ett himmelskt vackert stråkarrangemang.
   En annorlunda men underbar final på ett helgjutet album.

/ Håkan

"A complete unknown”

A COMPLETE UNKNOWN
Regi: James Mangold
(Filmstaden, Örebro, 160 min

DEN ”TOTALT OKÄNDE” BOB DYLAN har tillägnats en film, en faktaspäckad, välgjord och omsorgsfull skildring av ett kort men viktigt kapitel i Dylans långa och mångsidiga karriär som artist. Det utspelar sig huvudsakligen i singer/songwriter-traditionens centrum, New York-kvarteren i Greenwich Village, under det tidiga 60-talet.
   Regissören James Mangolds film har hämtat sin titel från en textrad ur ”Like a rolling stone” som här råkar vara en kontroversiell slutpunkt på berättandet om Dylan från 1961 till 1965. Från den akustiska folkmusikperioden som soloartist, sjukt influerad av Woody Guthrie, till den elektriska utvecklingen som strax ska bli historisk med tidernas bästa kompband bakom sig, The Band. De åren är ju redan vida kända även i allmänna kretsar men får här en både bild-, musik- och historiemässig förklaring.
   Det här är en film som både genuina Bob Dylan-älskare och allmänt intresserade cineaster kan ta till sitt hjärta ty ”A complete unknown” har den underhållande musiken som sitt tydligaste tema.
   Mangold är ju en garant för att filmberättelsen om Bob Dylan ska tolkas på ett både professionellt och begåvat seriöst sätt. Han låg ju bakom filmen om Johnny Cashs liv, ”Walk the line”, för tjugo år sedan och lyckades där ”förvandla” Joaquin Phoenix till en trovärdig Cash. 29-årige Timothée Chalamet tolkar rollen som en 20-årig Dylan med samma dignitet och skicklighet, både musikaliskt där han sjunger och spelar på riktigt och pratar med samma nasalt släpande röst.
   ”A complete unknown” är redan en jublande kommersiell succé, med åtskilliga Oscars-nomineringar på sitt pluskonto, där den hittills relativt okände Chalamet får äran att personifiera 1900-talets mest kände singer/songwriter Bob Dylan i unga år.
   Jag är ingen Dylan-konnässör och kan inte påpeka några stora felaktigheter i den filmade berättelsen, men ”Judas”-utropet gjordes faktiskt i England 1966 och inte på Newport Jazz Festival 1965 som filmen påstår, och jag kräver inte att varje filmruta, varje replik eller varje framförd sång till hundra procent presenteras helt enligt sanningen. Men tydligen har Bob Dylan själv godkänt filmen och han är väl ett sanningsvittne om något.
   Dylan ville dock att hans första flickvän Suze Rotolo, elegant spelad av Elle Fanning, skulle heta Sylvie Russo i filmen.
   ”A complete unknown” baseras inte bara på Dylans egen historia utan också på Elijah Walds bok ”Dylan goes electric!” (2015). Wald kan historien och har bland annat berättat om att buandet på Newport-festivalen i första hand handlade om missnöjet på en alldeles för kort konsert, tre låtar bara, och inte det faktum att Dylan kompades av det högljudda Paul Butterfield Blues Band. Filmen kanske dramatiserar den sekvensen lite för mycket på slutet.
   Avslutningen på den här tidslinjen är ju i en väldigt kontroversiell tid när Dylan enligt folkmusiktraditionen tar avsked från protestsångarens vardag och utvecklar sin musik utan att helt tappa känslan för det rebelliska poesin.
   Chalamet är ju ett fynd som skådespelare utan att vara debutant. Han sjunger och spelar gitarr samtidigt som scenerna filmas. Och han gör det med bravur och skicklighet. För en lekman som jag låter det väldigt mycket Bob Dylan, till och med frasering och gitarrspel.
   Jag tycker filmen fångade tidsandan och folkmusikscenen på det tidiga 60-talet. Och tolkningarna av de betydelsefulla personerna runt Dylan gestaltas trovärdigt enligt mina lekmannaögon. Från de större rollerna som spelas av Edward Norton (Pete Seeger), redan nämnda Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez), Boyd Holbrook (Johnny Cash), och Dan Fogler (den väldige managern Albert Grossman) till de mindre men inte ointressanta rollerna med Will Harrison (Bob Neuwirth), Joe Tippett (Dave Van Ronk) och Eric Berryman (som den svarta skivproducenten Tom Wilson).
   Naturligtvis är det de stora berömda sångerna som spelar musikalisk huvudroll i filmen, exempelvis ”Girl from the north country”, ”Masters of war”, ”A hard rain's a-gonna fall” och ”The times they are a-changing”. Men där fanns också mer oförutsägbara, mindre kända eller snarare okända låtarna, originallåtarna ”I was young when I left home” och ”All over you” från Dylans tidiga repertoar, som gjorde biobesöket än mer spännande.
   Allting tillsammans har förvandlat ”A complete unknown” från en smal musikfilm till en Oscars-nominerad storfilm.

FOTNOT: Utan att det på något sätt är viktigt i sammanhanget tyckte jag Timothée Chalamets visuella rollfigur i mina ögon mer liknade den tidiga Donovan än Bob Dylan...

/ Håkan

Krönika: November 1980

Jag var och har egentligen aldrig varit någon stor blueskonsument. Men jag hade inte svårt att hösten 1980 känna temperaturen stiga när det gällde bluesens comeback bland många nya unga engelska grupper.
   Dessutom var ju "gubbarna" i bandet Blues Band, Paul Jones anspråkslösa och bluesorienterade kvintett, aktuella med ett nytt album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1980.

BLUESEN TILLBAKA

BLUESMUSIKENS ÅTERTÅG I ENGLAND är en av årets stora händelser inom den engelska rockmusiken. Det började redan förra året med att många nya och unga grupper tog den traditionella bluesmusiken till sitt hjärta och tillförde den nytt friskt blod i form av egna idéer och den nyvaknades entusiasm. Ett utmärkt samlingsalbum i ämnet är den liveinspelade "The London R&B Sessions" (Albion) där många nya grupper som Red Beans & Rice, Little Rooster och Untouchables, och olika stilar presenteras.
   En av skivans mest rutinerade grupp, fast den ännu inte existerat i två år, är Blues Band som upptäckte den begynnande bluesvågen redan i februari 1979. Då ringde Paul Jones, etablerad sångare från 60-talet med planer på en stor comeback, upp sin gamle vän från Manfred Mann, gitarristen Tom McGuinness, och berättade om sina planer. Tom i sin tur kontaktade Hughie Flint, trummis hos de flesta fråmn Mayall's Bluesbreakers till just McGuinness-Flint (ingen kan glömma deras1970-hit ”When I'm dead and gone”).
   Bandet, som helt enkelt kom att heta Blues Band, kompletterades senare av två mindre kända och yngre musiker, basisten Gary Fletcher och slidegitarristen Dave Kelly.
   Det visade sig snart, under förra året, att musiken de spelade, med mycket traditionellt material med få originallåtar, inte fanns någon som helst gehör hos skivbolagsfolk. De turnerade mycket och framgångsrikt i England utan större intresse hos de ansvariga, men däremot var de populära hos publiken.
   Så de beslutade sig för att helt enkelt ge ut skivan själva via postorder för nästan ett år sedan. Efter uppmärksammade artiklar i engelsk musikpress såldes den första upplagan, 3900 ex, av skivan ”Official Blues Band bootleg album” snart slut och när även skivbolagen såg en framtid i bluesens återtåg erhöll de snart ett riktigt skivkontrakt och skivan släpptes på vanligt sätt i början på året.
   ”Official...” (Arista) innehåller mest traditionella blueslåtar av folk som Elmore James, Sleepy John Estes och Son House. Några inspelade live där gruppens hejdlöst entusiastiska musik passar allra bäst.
   På gruppens nyligen utgivna andra album, ”Ready” (Arista) skriver de mer egna låtar. Alla bluespräglade men ändå genuint utförda. De är alla mycket instrumentalt skickliga , Paul Jones är en utmärkt sångare och helt suverän på munspel och Dave Kelly är en av Englands bästa bottleneckgitarrister.
   Det märks på skiva och det märks, i ännu större grad, på scen. Jag såg dem på Kåren i Stockholm förra fredagen i en nästan overklig show. Folk trängdes, svettades och trivdes med Blues Bands mycket livebaserade bluesmusik.
   På scen blir ”Maggie's farm”, Dylan-låten som ingår på en ep som kom mellan albumen i våras, en manifestation mot den sittande regeringen i England. Det svänger enormt.
   Inom den äkta bluesmusiken är varianterna inte så många och nyanserna få, men ändå finns det utrymme för ett band av Blues Bands kaliber även i rockhimlen.

/ Håkan

Biljett: Rod Stewart 1983

ROD STEWART Råsunda fotbollstadion, Stockholm 4 juni 1983

Utomhus på nationalarenan för fotboll, där jag varken förr eller senare har upplevt en konsert, kom Rod Stewart och sjöng och sparkade fotbollar ut i publiken. Till komp hade han som vanligt ett starkt gäng musiker och som malplacerat förband figurerade Mink DeVille.

/ Håkan

Compilation: Long shots, dead certs and odds on favourites

"Long shots, dead certs and odds on favourites (Chiswick chartbusters Vol 2)" (Chiswick, 1978)

DEN HÄR SAMLINGSSKIVAN ÄR TYDLIGT besläktad med Chiswick-samlingen "Submarine tracks & Fool's gold" som jag skrev om i höstas. Och parentesen på det här albumomslagets framsida, ”Chiswick Chartbusters Vol. 2”, är ju bevis nog för att skivan är en uppföljare och innehållet på samma sätt är en rad singellåtar utgivna året innan (1977). Däremot är ordet Chartbusters, topplistnoterad, knappast sanningsenligt. Det kanske ska uppfattas ironiskt då låtarna/singlarna aldrig var i närheten av några kommersiella försäljningslistor.
   Här märker man tydligt den musikaliska tidsepoken när punken 1977 har tagit över på allvar. Förstasidan på albumet är genomgående låtar i furiöst tempo, ofta korta och distinkta under två minuter, och ingen har längre speltid än 3:04, Motorhead som vid den här tidpunkten också spelade högt och snabbt.
   Det gäller också irländska gruppen The Radiators From Space som 1977 var en av få grupper som gav ut ett helt album. Gruppen hade lite mer kvalité i sin musik och en av medlemmarna var Phil Chevron som senare blev Pogues-medlem. Gruppens två första singellåtar, ”Television screen” och ”Enemies” (framförd med tidsenlig aggressiv ton), tillhör topparna på skivan.
   Chevron är för övrigt en av få ansikten jag kan identifiera på skivomslagets fotografi . En blond Radio Stars-medlem och Lemmy, från Motorhead (som än så länge inte stavades med ett ö), med en ölburk i handen är två andra.
   Även annars ganska popinfluerade Radio Stars spelar med hög energi och deras ”No russians in Russia” är en kultlåt från 70-talet. Kortlivade Rings, med bland annat Pretty Things-medlemmen Twink, likaså medan Jeff Hills simpla ”I want you to dance with me” kan vi glömma.
   Skivan bjuder också på en överraskning. Min holländska pressning innehåller en extralåt, den franska gruppen Little Bob Storys ”Riot in Toulouse”, som inte är omnämnd på skivomslaget. Och jag kan nästan förstå varför. En mumlande och ibland skrikande sångare, Bob Piazza, och ett monotont band i en alldeles för lång låt. Och är, konstigt nog, producerad av Sean Tyla. En låt som aldrig släpptes på singel.
   Annars r&b-baserade Count Bishops, med den nye sångaren Dave Tice med rena Rod Stewart-rösten, gör en oväntat kraftfull poplåt, ”Baby you're wrong”, som är hela skivans höjdpunkt.
   Även Amazorblades poppiga bidrag tillhör topparna på albumet. En grupp som bara släppte en enda singel...


Side 1
The Radiators From Space – Television Screen 1:49
Skrewdriver – Anti-Social 1:27
Johnny Moped – No-One 2:44
The Radiators From Space – Enemies 2:36
Skrewdriver – You're So Dumb 2:27
Motorhead – Motorhead 3:04

Side 2
Radio Stars – No Russians In Russia 2:48
Rings – I Wanna Be Free 2:47
Jeff Hill – I Want You To Dance With Me 2:06
Count Bishops – Baby You're Wrong 2:36
Amazorblades – Common Truth 2:03
The Stukas – Klean Living Kids 2:05

/ Håkan

Krönika: September 1980

Som nedanstående rubrik skvallrar om var jag inledningsvis ganska skeptisk till det nya skivformatet MP, mediumplay. Inte till musiken, Docent Död-skivan var så bra att den än idag kan beskrivas som en klassiker.
   Nej, jag vände mig då (1980) mot det jämförelsevis höga priset på MP-skivor, 34:50 i Örebros skivbutiker.
   Men vem minns idag bandet 2760 vars MP jag kraftigt hyllar i texten nedan?


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1980.

MP-SKIVAN TVEKSAMT ALTERNATIV

UNDER ÅRETS SENA SOMMARMÅNADER begåvades Sverige, som enda land hittills, med ett nytt skivformat och ett helt nytt uttryck inom branschen, mediumplayskivan. En skivstorlek som, enkelt förklarat, är den gyllene medelvägen eller ett mellanting av singel och album. Den så kallade MP:n har en LP:s storlek men spelas på 45-varv.
   I en första offensiv släpptes förra månaden fyra MP-skivor där Sonets första satsning är mest anmärkningsvärd med Docent Död, Daniella Gordon och Florida Fun. Även CBS, som tagit över distributionen av den förutvarande oberoende skivetiketten Adventure, har släppt en skiva, "Numbers" med 2760.
   Skivorna har fått ett varmt och positivt mottagande bland både press, media och skivkonsumenter, men vad ännu ingen har protesterat mot är det jämförelsevis höga priset, 34:50 i de flesta av Örebros skivaffärer.
   Stockholmdsgruppen Docent Död har de bästa framtidsutsikterna av kanske alla svenska band just nu. De har fått en flygande start med sin härliga och ypperliga blandning av 60-talets melodiska styrka och den kontrollerade intensiteten som varit en så viktig ingrediens i skarven mellan 70- och 80-talet.
   De har ett namn man inte glömmer. Tidigt gjorde de också musik som var oförglömlig. Sprang själv på en av deras två tidiga och egenfinansierade singlar vid en maskerad i Stockholm på försommaren och blev, trots småtimmarna, mäkta imponerad av deras poppiga sound som det var svårt att värja sig emot.
   Fast deras två första singelförsök distribuerades via Samdistribution är Docent Döds texter inte speciellt politiska. De är istället vardagliga med situationer ur det verkliga livet. Naturligtvis framhävs delvis deras Stockholmsmiljö men Docent Död känns just nu rätt och riktig. Både musikaliskt och textmässigt.
   Docent Döds historia är kortare än ett år. Florida Fun, från Malmö, är däremot den nya satsningens mest rutinerade inslag. Albumdebuterade redan 1978, men väntar ännu på sitt definitiva genombrott.
   De spelade powerpop först av alla, innan ens ordet var uppfunnet. Christer Follins låtar har en amerikansk prägel med vissa utsvävningar åt countryrocken då det bland annat ingår steelguitar i gruppens sättning.

TEXTERNA ÄR PÅ ENGELSKA men powerpopmusikens utstrålning ligger i de lättnynnade melodierna som förhoppningsvis har sin självklara plats en bra bit in på 80-talet.
   Daniella Gordon, svensk trots det utländskt klingande namnet, gjorde en smått uppmärksammad singel, ”Perfect parts”, som nu inleder hennes första MP-skiva. Hon har en annorlunda och särpräglad röst som inte lämnar någon likgiltig, den är vass och påträngande.
   Man förknippa hennes agerande med Marianne Faitfull och soundet på skivan är också nära besläktat med ”Broken English”. Men det behövs lite bättre och slagkraftigare melodier för att hon ens ska bli en godkänd Faithfull-kopia.
   Det oberoende skivbolaget Adventure släppte i våras ett samlingsalbum, ”Let it out”, men fem olika svenska rockgrupper. Skivan blev så omtyckt och såldes i så många ex att bolaget nu låtit stora CBS ta hand om distributionen.
   En av grupperna på samlingsskivan var 2760 som nu kommit med sin första MP, ”Numbers”, som, och Docent Död får ursäkta, är den stora överraskningen i den första MP-offensiven. De gör intensiv och melodisk rock av helt oanad kvalité.
   I gruppen ingår två engelsmän som skrivit huvuddelen av låtarna. ”Living in the frozen north”, som naturligtvis handlar om Sverige, ”City streets” och ”Jungle music” är alla utmärkta.
   Den starka inledningen med ”Firework” skulle dessutom platsa på vilken Clash-skiva som helst! Alltså en stark rockplatta med 2760 som jag hoppas det rockintresserade Sverige snart får upp ögonen (och öronen!) För.
   Att MP-skivan skulle vara det stora alternativet i framtiden är jag tveksam inför. Prisnivån föreslogs när idén föddes ligga mellan 25 och 30 kronor men är i dagsläget alldeles för hög. En MP-skiva innehåller ungefär ett halvt album i musik som sedan inte motsvaras av priset.
   MP-idén troddes bli ett alternativ för nya grupper som inte fyller ett album, men har konkurrenskraftigt material långt utöver en singel. Det blev istället en exklusivitet och ett lanseringsjippo.

/ Håkan

Rick Buckler (1955-2025)

ATT SOM RICK BUCKLER VARA MEDLEM i The Jam och hela tiden befinna sig i den mäktiga skuggan av Paul Weller gjorde ju inte att han blev speciellt känd eller berömd. Ändå har jag ett personligt konsertminne av Buckler utan att han på något sätt gjorde något speciellt.
   The Jam gjorde ju ett stort avtryck i engelsk popmusik med sin lite modsbaserade musik i slutet på 70-talet. Och första gången jag var i London, mars 1980, spelade The Jam en viss huvudroll i mitt medvetande med singeln ”Going underground”. Ingenting kunde musikaliskt symbolisera London bättre vid den tidpunkten.
   Trummisen Buckler var medlem i The Jam under åren 1972 till 1982 men utan att göra några personliga uttryck i ett band där Weller till hundra procent stod för originallåtarna. Basisten Bruce Foxton skrev någon sporadisk albumlåt men Buckler fanns aldrig bland låtskrivarna.
   Trots de kommersiella framgångarna sprack The Jam 1982 med många bittra ekon i det samarbetet. Foxton och Buckler var inte alls överens med Weller.
   Nu kommer vi till mitt eget lilla minne av Rick Buckler. Medan Foxton satsade på en solokarriär bildade Buckler ett nytt band, Time UK, tillsammans med bland annat Tom Robinson-gitarristen Danny Kustow. I januari 1984 var jag i London och upptäckte i Time Outs konsertgenomgång att Time UK skulle spela på legendariska Marquee på Wardour Street.
   Lite The Jam-influerad pop var det men bandet spelade alldeles för högljutt för att vara bra. Sångaren och frontmannen Jimmy Edwards tog strålkastarnas hela ljus och stackars Buckler försvann även där i skuggan.
   Rick Buckler avled i tisdags 17 februari 2025 efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Biljett: The Police 1979

THE POLICE 19/6 Music Palais Stockholm

Efter ett imponerande framträdande av The Police på Pink Pop-festivalen i Holland i början på juni 1979 kunde jag inte låta bli att uppleva Sting & Co på svensk mark några veckor senare på en liten klubb i Stockholm. Och blev fullständigt överkörd av en grupp med full energi, underbart samspel och en osannolikt stark repertoar.
   Tidigare samma kväll hade jag upplevt Ian Dury & the Blockheads live på Gröna Lund...

/ Håkan

Compilation: The London R & B Sessions

"The London R & B Sessions" (Albion, 1980)

FÖR INTE SÅ MÅNGA VECKOR SEDAN, i december förra året, skrev jag i den här serien med samlingsskivor om ett dubbelalbum med livematerial ("Hope & Anchor front row festival") inspelat på den berömda Hope & Anchor-puben på Upper Street i nordöstra London, en hemvist för framförallt 70-talets pubrockband. Den inspelningen gjordes i november och december 1977 och dagens aktuella skiva, ett enkelalbum, gjordes precis två år senare, november/december 1979.
   I övrigt har det artistiska innehållet inte mycket gemensamt, med undantag för Wilko Johnson och The Pirates, och soundmässigt rör det sig den här gången, som titeln skvallrar om, åt rhythm & blues-hållet med tyngdpunkt på det senare.
   Medan blandningen av en mängd musikstilar med huvudsakligen originallåtmaterial på den förra Hope & Anchor-samlingen är det på "The London R & B Sessions" nästan uteslutande (drygt 80%) covers av bluesklassiker skrivna av Little Walter, Elmore James, Screamin' Jay Hawkins, Bob Geddins, Rosco Gordon och Son House men också lite soulpop (Jr Walker), rock'n'roll (Chuck Berry) och rockabilly (Johnny Burnette).
   Låtarnas ursprung är övervägande amerikanskt men på scenen var det med bara ett undantag (The American Blues Legends) engelsmän och irländare som fick det att svänga.
   Med blues i på hedersplats spelar munspelet en viss huvudroll i många gruppers arrangemang under livespelningarna. Från den vilde Lew Lewis via Mike Paice (i Red Beans and Rice), Skid Marx (i The Untouchables), Mike Spenser (i The Cannibals), Paul Jones (i det alldeeles nybildade Blues Band) till Dave Tice (i The Bishops) skiner munspelen starkt.
   American Blues Legends innehöll i mina öron inte så många legendarer fast trion härstammade från Mississippi och Louisiana. Då var det engelska husbandet av mer intresse, innehöll de båda Man-medlemmarna Martin Ace och Deke Leonard tillsammans med pedal steel-fantomen B J Cole.
   Allt är inspelat av teknikern Barry Farmer, mer känd som Bazza, med skivbolaget Stiffs mobila studio China Shop.

1
Lew Lewis Reformer – You'd Better Watch Yourself
Lew Lewis Reformer – Shake And Finger Pop
The Bogey Boys – Madison Blues
Red Beans And Rice – Finger In My Eye
Wilko Johnson's Solid Senders – The Whammy
The Untouchables – I Can't Be Satisfied
The Bogey Boys – You Can't Catch Me
The Cannibals – Just For Fun

2
The Pirates – Tear It Up
Hope & Anchor House Band – Just A Little Bit
Red Beans And Rice – Pucker Up Buttercup
The American Blues Legends – Why Do Everything Happen To Me
The Little Roosters – Roostering With Intent
The Blues Band – Death Letter
The Bishops – Taste And Try
The Pirates – All In It Together

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.