Tidigare blogginlägg

00: #34. EP´S TRAILER PARK

Postad: 2019-09-02 07:51
Kategori: 00-talet bästa

EP'S TRAILER PARK: Apartment recordings (Ramblin', 2000)

SOM NI KÄRA LÄSARE FÖRMODLIGEN REDAN har förstått kommer min lista med favoritskivor från 00-talet innehålla en gränslös blandning av högt och lågt, akustiskt och elektriskt, känt och okänt, lågmält och rockigt, brett och smalt, och svenskt och utländskt. På en lista där jag just nu inte kan undvika den lilla orkestern EP's Trailer Park av gotländskt ursprung.
   ”Apartment recordings” må vara första försöket på skiva för den här gruppkonstellationen men förgrundsfigurerna Eric Palmqwist och Linus Larsson var åren innan medlemmar i Monostar, ett lite mer konventionellt men väldigt låtstarkt poprockband från samma ö i Östersjön.
   Monostar lade ner samma dag som EP’s Trailer Park gjorde sin första spelning. Det skedde på Hultsfredsfestivalen 2000. Palmqwist (Mr EP) fick med sig Linus Larsson på den nya resan och det var naturligtvis ett lyckat grepp. Palmqwists genuina låtskrivande möter Larssons mångsidighet på en mängd instrument plus att han under de här åren runt millennieskiftet höll på att utvecklas till en framstående skivproducent och tekniker på bland annat Eldkvarns skivor (”Död stjärna”).
   Om Monostar var ett popband så drog EP’s Trailer Park åt det som vi för många år sedan började kalla americana, musik med rötterna i den amerikanska roots-musiken, inte minst countryn. Ingredienser som väldigt väl beskriver musiken och innehållet på ”Apartment recordings”.
   Innan skivan spelades in, i Palmqwists och Larssons lägenheter i Stockholm (därav albumtiteln), tillkom Björn Yttling, som senare skulle bli känd både som producent (Lykke Li, Primal Scream, Anna Ternheim...), musiker och medlem i bandet Peter Bjorn And John. De tre utgjorde den kreativa kärnan i bandet. Torbjörn Södermans avslappnade och coola trumspel gör också en värdefull insats på ”Apartment recordings”.
   Yttling var för övrigt med på en livekonsert jag upplevde i Örebro 2001 med ett decimerat EP's Trailer Park på bara två man. (Några år innan såg jag även en konsert med Monostar utan att då riktigt vara medveten om Eric Palmqwists kvalitéer).
   Det finns en ödmjuk och smått vemodig ton i Eric Palmqwists sätt att sjunga och skriva låtar och när skivan kom ville jag gärna jämföra honom med Ron Sexsmith som också var en av hans förebilder.
   Redan på sitt första album är EP's Trailer Park så fruktansvärt fri från utsmyckningar, studioproducerat sound, stora arrangemang och professionell produktion. Med små medel har man skapat känslan av avslappnad demoinspelning fast arrangemangen stundtals är dekorerade med både blås, stråkar och steelguitar (Magnus Tingsek). Men allt är så varsamt utfört och personligt genomfört att jag gång på gång imponeras av hela skivans underbart mänskliga ton.
   På skivomslagets framsida sitter den då 26-årige Eric Palmqwist på golvet mellan två stolar. Han borde i rättvisans namn sitta stolt på båda stolarna då han redan här var en intressant artist och samtidigt en ovanligt fantasifull låtskrivare.

Favoritlåt: "1.56". Bakom den något märkliga titeln (låten är exakt 2 minuter lång...) som inte nämns i texten döljer sig en rytmisk och catchy låt av positiv prägel fast Eric i sina textrader anklagar sig själv för att inte räcka till (i kärleken?). Den akustiska gitarren driver melodin med hjälp av något annat percussion-liknande instrument och trummorna skramlar så där lagom lågmält bakom.
   Just i den här låten gör blåset en sporadisk men njutbar insats på albumet och sångerskan Susanne Berggren körar anspråkslöst. Det är alltså en kort låt som slutar abrupt och överraskande precis efter textraden ”You know I'm not that strong...”.

/ Håkan

Välkommen till Lolita Pop-veckan

Postad: 2019-09-01 15:04
Kategori: Blogg



NY DAG, NY SÖNDAG, NY MÅNAD och välkommen till den exklusiva Lolita Pop-veckan. På ett uppslag i dagens Nerikes Allehanda (se ovan) publiceras min långa artikel om Lolita Pops historia. Den artikeln kommer på tisdag att publiceras på Håkans Pop i en ännu längre och mer detaljerad version med bland annat bilder på bandets olika upplagor genom åren.
   Anledningen till min proklamerade Lolita Pop-vecka är givetvis bandets aktuella comebackkonsert på Frimis i Örebro på onsdag kväll. Samma dag publicerar jag här en gammal intervju med bandet som jag gjorde redan i november 1983 i samband med releasen av albumet ”Irrfärder”.
   Jag kommer även att recensera veckans Lolita Pop-konsert för Nerikes Allehandas räkning och den kommer givetvis publiceras även här på Håkans Pop.
   Det finns för övrigt redan massor med Lolita Pop-relaterade artiklar på Håkans Pop i form av konsert- och skivrecensioner samt intervjuer. Mina konsertrecensioner från 1987, 1988, och 1990 och efterkonstruerade skivrecensioner av ”Att ha fritidsbåt” och ”Love poison” och en intervju från april 1987 med Karin Wistrand och Benkt Svensson.
   Dessutom har jag recenserat samtliga tillfälliga återföreningar, 1997 på Slottsfestivalen, 1999 på en antivåldsgala och 2012 på Rockmagasinets stora revival.

EFTER LOLITA POPS VERKSAMMA ÅR, som avslutades 1992, försökte sig Karin Wistrand på en solokarriär som resulterade i två turnéer 1993 vars konserter jag recenserade, en i maj och en i november. Men även under Lolita Pop-epoken på 80-talet gjorde hon konserter på egen hand. Bland annat turnerade hon hösten 1986 tillsammans med bland annat Dan Hylander och Mikael Wiehe under samlingsnamnet Frontline Rock, .
   Tillsammans med bland annat Louise Hoffsten var Karin en i ensemblen på musikalen ”Ung rebell” som 2005 fick mig att skriva en krönika som formade sig till en recension. 2008 gjorde hon en lågprofilerad konsert i Örebro.
   Under den senare delen av 90-talet kunde hon dyka upp som gästartist hos Månsson All Stars och Örebro All Stars. Och på senare år har hon deltagit i arrangemangen ”Från Bowie till Wadling” (2017), ”Musik för alla hjärtan” (2018) och ”Örebro tillsammans för Musikhjälpen” (2018).
   Men framförallt var Karin från 2007 och framåt den stora sångstjärnan i Staffan Ernestams omfattande projekt Jeremias Session Band vars konserter jag har recenserat vid ett flertal tillfällen. Premiären 2007, hösten 2007, sommaren 2008, våren 2009, sommaren 2009, sommaren 2010, i maj 2012, på Vinön sommaren 2012 och ett kort inhopp på Live at Heart-festivalen 2013.

/ Håkan

Konsert i det gröna på öster i Örebro

Postad: 2019-09-01 11:51
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Restalundsvägen 35 31 augusti 2019
Konsertlängd: 15:15-16:00 och 16:23-16:59 (81 min)
Min plats: Sittande på gräsmattan ca 5 m från "scenen".


FREDAGSKVÄLLENS KONSERT PÅ RESTAURANG med Malmö/Örebro-paret Lindgren & Unenge följdes på lördagseftermiddagen av en konsert i en trädgård med ett liknande underbart underhållande innehåll. Värdparet Janne Rindar och Eva Liedner bjöd in till konsert i sin trädgård på Restalundsvägen 35. Med ackompanjemang av högljudda känslor från fotbollsälskarna på Behrn Arena (Örebro SK slog AFC Eskilstuna med 3-1) kunde vi ännu en gång konstatera att det är med spontanitet och improviserade låtlistor som det här paret bygger sina konserter.
   Ett 25-tal åhörare hade samlats denna underbara sommardag där skuggan var eftertraktad och Dylan-låtarna stod som spön i backen med ett förhållandevis bra sound i den luftiga miljön. En setlista var förberedd men sprack direkt när Richard inledde med Bob Dylans ”Billy 4”. En låt som inte fanns med under fredagskvällens konsert.
   Förutom ganska förväntade låtar som ”From Bleecker street to Camden Town” (som nu återvände till Richards liverepertoar), ”Sundown on a lemon tree”, Olles båda ”Trestjärnig Metaxa” och ”Åter i Marais”, ”Dunce's cap”, ”Don't think twice”, ”Love minus zero/No limit” och den traditionella finallåten ”Goodnight, Irene” bjöds det också på några nya låtar jämfört med fredagsframträdandet.
   Dels fick vi gamla favoriter som ”Men bara om min älskade väntar” (där Richard sedvanligt delade upp låten i en engelsk och svensk del), Olles mycket vackra tolkning av ”Farewell Angelina” (”Farväl vackra Sara”) och sedan fick han ännu en gång chansen att visa upp sitt blixtrande gitarrspel i instrumentala ”Nashville skyline rag”. Och ytterligare någon Dylan-låt som jag för stunden inte lyckades identifiera.
   Richard fick sin vana trogen utrymme att presentera en ännu ej utgiven originallåt, den trollbindande vackra ”Mi corazon”. Med den oförglömliga textraden ”Alcohol won't kill me/Your absence will”. En framtida klassikerballad!



/ Håkan

Två artister som tröttnat på det förutsägbara

Postad: 2019-08-31 13:46
Kategori: Live-recensioner


Olle Unenge och Richard Lindgren på Pennybridge Arms. De fick vid några tillfällen hjälp av munspelaren Peter Edgren.


Richard Lindgren skapade personliga känslor bakom pianot.


Alla bilder: Carina ÖsterlingRepertoaren bestämdes i små överläggningar mellan låtarna.

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
The Pennybridge Arms 30 augusti 2019
Konsertlängd: 20:36-21:31 och 21:56-23:11 (131 min)
Min plats: Sittande ca 3,5 m framför scenen.


VID KONTROLLRÄKNINGEN I NATT FRAMKOM det att Richard Lindgren sedan hösten 2010 har uppträtt i Örebro 39 gånger. Ren och skär fakta. Åtskilliga framträdanden på Live at Heart och Folk at Heart har gjort den otroliga siffran möjlig och bland alla spelställen finns både mc-klubb, Stortorget, Bishop's Arms och Nikolaikyrkan. Till den långa listan kunde Richard igår lägga till The Pennybridge Arms där även jag gjorde mitt premiärbesök för konsert.
   Den pratiga pubmiljön störde säkert längre bak i lokalen men längst fram närmast scenen hade vi full fokus under den långa, långa konserten. I vanlig ordning när Richard Lindgren möter Olle Unenge på scen blev det en konsert som innehöll både överraskningar, Dylan-låtar, några övriga covers och givetvis även originallåtar från två så flitigt producerande låtskrivare.
   Den här gången fanns pianot med på scen och det ökade på den musikaliska variationen. När Richard sätter sig bakom det instrumentet blir hans sånger än mer personliga och känsliga i både pianospel och sång. Nu överraskande han alla, inklusive mig, när han inledde med en innerlig tolknuing av June Carters ”Ring of fire”.
   Med två så extremt spontana artister på scen skapades konsertens låtlista i samma stund som den framfördes. Efter mellansnack och små överläggningar kom de fram till nästa låt. Det här är människor som lätt tröttnar på det förutsägbara och gärna vill skapa en konsert efter stundens spontana ingivelse. Det kan givetvis resultera i en splittrad konsertupplevelse men jag tycker blandningen och låtordningen blev ganska naturlig till slut.
   Richard har en enorm låtproduktion bakom sig och har numera städat undan några av sina tidigare obligatoriska låtar, ”Gwendolyn”- och ”Bleecker street”-låtarna finns inte längre med i repertoaren, vilket gav utrymme för annat material. Exempelvis den ännu ej utgivna ”Building a rainbow” där han så vackert och känslosamt berättar om hunden Charlie som hängde med Richard i Italien för några år sedan. En fantastisk historia och bakom pianot målade Richard upp bilden av berättelsen ännu tydligare.
   Som gäst i staden Örebro var det Richards sånger som stod mest i centrum för kvällen när Olle gärna tog ett steg tillbaka, spelade sedvanligt underbar akustisk gitarr och körade fint bakom Richard. Men några av Olles alster kom som en frisk svensk bris, fast texterna för kvällen hade placerats i Grekland och Frankrike, bland Richards ofta USA-influerade sånger. Olles ”3-stjärnig Metaxa” och ”Åter i Marais” är ju låtar som växer för varje gång jag hör dem.
   Olles flyhänta gitarrspel på Davy Grahams instrumentala ”Angie” och hans tolkning av ”The Galway shawl”, en irländsk vacker ballad som sällan eller aldrig får plats i Tullamore Brothers repertoar, var ren och skär njutning.
   I sin iver att bjuda på så mycket som möjligt glömde Richard i vanlig ordning sitt mest aktuella album, ”Death & love”, och siktade istället in sig på några av förra albumets låtar, ”Dunce's cap” och ”Merrion row” har kvalitéer att leva ett långt liv i Richards repertoar.
   I våras på restaurang STÅ i Örebro gjorde duon Lindgren/Unenge en hel temakonsert med enbart Dylan-låtar och det är ett kärt ämne i båda artisternas liv vilket vi även fick till livs på fredagskvällen. Där ”Just like Tom Thumb's blues” och ”Love minus zero/No limit” var toppar som vanligt men ”Mighty Quinn”, eller ”Quinn the eskimo (The mighty Quinn)” som Dylan själv vill kalla den, överraskade allra mest och som jag aldrig tidigare har hört så fint framförd. Munspelaren Peter Edgren gjorde några fantastiska inhopp under konserten, bland annat på just den här låten.
   Givetvis tangerade artisterna även låtskrivare som Leonard Cohen och Tom Waits. ”So long, Marianne” var ännu en höjdpunkt, med Richard vid pianot, innan konserten avslutades med ”Goodnight, Irene”. Efter dryga två timmars underhållande var det sedan tack och god natt.


Ring of fire
Drunk on arrival
Don't think twice
Dunce's cap
3-stjärnig Metaxa
Åter i Marais
Just like Tom Thumb's blues
Merrion row
Home is anywhere
Angie

Paus

Building a rainbow
Let's go to Como, baby
Sundown on a lemon tree
Back to Brno
Make me a pallet on the floor
The mighty Quinn
The Galway shawl
Trivsam liten bar
So long, Marianne
Love minus zero/No limit
Tom Taubert's blues
Goodnight, Irene

/ Håkan

När jag sitter och laddar för konsert ikväll

Postad: 2019-08-30 16:07
Kategori: Blogg


Olle Unenge och Richard Lindgren på Pennybridge Arms ikväll.

FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN KOM DET rapporter från Malmö att Richard Lindgrens musikaliska fortsättning skulle bli rockigare och mindre storslagen. I våras gav han ut ”Death & love” som var ett djupare samarbete med sitt kompband, som dessutom hade fått ett namn (The Remarkables), med musiker han skrivit många låtar tillsammans med. Men strax efter releasekonserten på Victoriateatern sprack det samarbetet.
   På sin traditionella konsert på Malmöfestivalen hade Richard ett nytt, yngre och tajtare band, Grand Jubilee, där allt talade för en rockigare framtid. Det finns dessutom ett album inspelat och klart för utgivning, med samma titel som gruppnamnet, som av kommersiella skäl kanske inte släpps förrän nästa år.
   Ikväll spelar han (tillsammans med sin musikaliska broder från Örebro, Olle Unenge) i för kanske 40:e(!) gången i Örebro. När jag sitter och laddar för konserten släpps det just idag en helt ny låt med Richard, ”Divorcee”. Det är hans plötsliga och spontana samarbete med Malmö-gruppen True Lies som i våras exploderade på det alldeles utmärkta albumet ”Hoarse”.
   Efter ett kort möte med True Lies hoppade Richard på det tillfälliga projektet att sjunga ”Divorcee” tillsammans med bandet. Låten är ursprungligen skriven av bandets Anders Ragnarsson (en gång i tiden medlem i The Extremes) och texten har han tillsammans med bandets Per Olin och Richard snickrat ihop med rekordfart. En fantastisk låt, ett fantastiskt driv och ännu ett arrangemang, som Richards keyboardsgigant Magnus Nörrenberg säkert har del i, som doftar Springsteen och E Street Band.
   Jag lär inte få höra låten på Pennybridge Arms ikväll men Richard har en unik förmåga att överraska och kan säkert med lätthet arrangera om låten till två akustiska gitarrer. Vi som är på plats ikväll får snart veta.

/ Håkan

Covers: Spin 1ne 2wo

Postad: 2019-08-30 07:50
Kategori: Cover-skivor

SPIN 1NE 2WO: Spin 1ne 2wo (Columbia, 1993)

PAUL CARRACK ÄR DEN KLART MEST INTRESSANTA personen/sångaren i den här gruppen som nog får kategoriseras som en supergrupp med kända musiker. Däremot var det nog Rupert Hine som var den styrande musikern och producenten. Han var med all säkerhet ansvarig för arrangemangen på de mest experimentella låtarna här. Helt enligt sitt gamla recept har Hine skruvat till ett flertal låtar på sitt eget personliga men också ibland märkvärdigt underliga sätt.
   Gruppen var en högst tillfällig konstellation med ett spektakulärt namn som dök upp lika fort som den försvann. Huvudpersonerna Carrack och Hine spelade huvudrollerna och de tre flitigt anlitade musikerna, Steve Ferrone, trummor, Tony Levin, bas, och Phil Palmer, gitarr gjorde allt för att låta så bra som möjligt.
   Musikerna var vid den här tidpunkten (1993) kända från Eric Claptons band, King Crimson respektive Dire Straits. Hine producerade fortfarande skivor i eget namn men lite utanför de stora strålkastarna. Mellan 1989 och 1996 gjorde Carrack ett uppehåll med egna skivor, gjorde även en kortare paus i Mike & the Mechanics-engagemanget men samtidigt som Spin 1ne-projektet dök upp återvände han överraskande till Squeeze och albumet v”Some fantastic place” (1993).
   Men Spin 1ne 2wo var som sagt ett tillfälligt projekt som inte gjorde några större avtryck i historien. Ibland är repertoaren väldigt likt originalen och ibland experimentellt tillkrånglade och framförallt omotiverat förlängda. I det senare fallet var det nog ljudkonstnären Hine, med hjälp av sin ljudtekniker Stephen W Tayler, som var ansvarig för utsvävningarna. Albumet är en balansgång mellan kända hitlåtar och nästan lika kända albumspår. En minst sagt brokig mix där det är svårt att hitta någon röd tråd.
   Dessutom är de musikaliska tolkningarna knappast spännande fast bandet ibland gör allt för att dekorera låtarna i små soloutflykter. Ungefär som Toto, musikaliskt fläckfritt och professionellt men saknar det personliga. Musik som varken upprör eller förmedlar glädjechocker. Det finns annat som däremot är upprörande på den här skivan.
   Den gamla Supremes-hitlåten ”You keep me hanging on”, i det gamla Vanilla Fudge-arrangemanget, har fått helt fel låtskrivare (se nedan) och låten har helt enkelt förväxlats med en annan låt med nästan samma titel, ”(You keep me) Hanging on” (först inspelad av The Gosdin Brothers sommaren 1967). Oförlåtligt att en sådan groda kan passera hela vägen från inspelning via omslag till utgivning.

All Along The Watchtower (Bob Dylan) 3:07
1968. Från "John Wesley Harding".
Can't Find My Way Home (Steve Winwood) 5:20
1969. Från albumet "Blind Faith" med Blind Faith.
Angel (Jimi Hendrix) 4:55
1971. Från albumet "The cry of love" med låtskrivaren.
White Room (Jack Bruce/Pete Brown) 5:32
1968. Från albumet "Wheels of fire" med Cream.
Reason To Believe (Tim Hardin) 3:39
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
You Keep Me Hanging On (Buddy Mize/Ira Allen) 5:38
1966. Singel ("You keep me hangin' on") med The Supremes. (Helt felaktig låtskrivarcredit, se förklaring och info ovan)
Black Dog (Jimmy Page/John Paul Jones/Robert Plant) 3:58
1971. Från albumet "Led Zeppelin IV" med Led Zeppelin.
On The Road Again (Alan Wilson/Floyd Jones) 5:06
1968. Från albumet "Boogie with Canned Heat" med Canned Heat.
Feel Like Makin' Love (Mick Ralphs/Paul Rodgers) 5:38
1975. Från albumet "Straight shooter" med Bad Company.
Reeling In The Years (Donald Fagen/Walter Becker) 5:05
1972. Från albumet "Can't buy a thrill" med Steely Dan.
Who Are You (Pete Townshend) 6:06
1978. Singel med The Who.
Kashmir (Jimmy Page/John Bonham/Robert Plant)
1975. Från albumet "Physical graffiti" med Led Zeppelin.

/ Håkan

”Du får mig aldrig upp (i en sån där)”

Postad: 2019-08-29 07:50
Kategori: Skiv-recensioner



MICKE JAPP
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
(Pubrock Records)


Grupper och artister som släpper nya skivor har inte alltid dollartecken framför ögonen. Ibland drivs releaser fram med enbart intresse och passion. Den här coverskivan kan väl omöjligt bli någon stor kommersiell försäljningssuccé men det är ju en otrolig kulturgärning som Mats Zetterberg, sångare och textförfattare i skånska coverbandet Micke Japp, har tagit initiativ till med den här skivan.
   Covers har länge varit en kategori på Håkans Pop men det är sällan eller aldrig som jag recenserar rena coverband, grupper som ägnar hela sin repertoar åt en enda artist eller låtskrivare,. Men när någon, som Zetterberg, tar steget ut i pubrockoffentligheten och på en skiva koncentrerar sig kring ”pubrockens gudfader” Mickey Jupp finns det anledning att svika traditionen och uppmärksamma skivan i fråga.
   Zetterberg har en lång karriär bakom sig i skånska grupper som Fiendens Musik och BluesBlocket (se nedan) och är inte minst som textförfattare både uppmärksammad och berömd för sina översättningar av Bob Dylan-, Rolling Stones- och John Mayall-låtar. Nu har han med säker och initierad hand siktat in sig på Mickey Jupps repertoar och har verkligen vässat ambitionerna. När projektet gick från idé till inspelning bjöd han nämligen in Jupps högra hand på gitarr, Mo Witham från det ”legendariska” Legend-bandet, som spelar på skivan och även agerar producent. Där har vi rätt man på rätt plats.
   Urvalet Mickey Jupp-låtar har inte direkt inspirerats av någon ”greatest hits”-lista, då hade väl ”Switchboard Susan” funnits med där eller ville Zetterberg inte ta upp kampen med Gyllene Tiders ”Marie i växeln”? Däremot kunde han inte undvika en cover på den kanske mest populära Mickey Jupp-coverlåten ”Standing at the crossroads again”. ”Vid ett vägskäl” är väl det närmaste innehållet på skivan, i konkurrens med titellåten och i någon mån ”Taxichaffis”, kommer en hit.
   I övrigt finns här massor av intressanta men inte så allmänt kända Jupp-låtar på skivan. Jag tycker Zetterberg & Co har hittat fynd långt ner i lagret på Mickey Jupps låtproduktion, låtar som med svenska ofta finurliga texter på sätt vis är i nivå med originalen.
   På gamla tämligen bortglömda klenoder som ”Local folk'ol”, ”Oxford Dick & the words” och ”Tombstone”, som i två fall av tre är hämtade från gamla Legend-skivor, är texterna lika slagkraftiga som melodierna. ”Byborna i Boot”, ”Juppen, Chucken & Jag” respektive ”Det ska stå nåt om pubrock (på min gravsten)” tillhör skivans mest intressanta höjdpunkter
   Det är naturligtvis inte någon överraskning att skivans titellåt, som i de flesta coverversioner jag har hört alltid har låtit bra och inte minst här, ”You'll never get me up (in one of those)” har förvandlats till en slagkraftig projektil på svenska.
   Traditionellt och ibland lite väl bluesinspirerat gungar arrangemangen på i en trygg och trevlig rytm. I den övervägande elektriska miljön dyker det vid ett par tillfällen också upp några mer akustiska men ändå svängiga ögonblick som gör skivan till en omsorgsfull och varierad upplevelse. Som på ”Ljung och hed i Ljungbyhed”, svenska versionen av ”Local folk'ol”, och inledningen på ”Det ska stå nåt om punkrock (på min gravsten)”, som är ”Tombstone” i original.
   Som sångare tycker jag Zetterberg sällan når den där typiska anspråkslöst tillbakalutade Mickey Jupp-nivån som genom åren har symboliserat hans väldigt trevliga och personliga pubrock. Det är som textförfattare Zetterberg är genuint skicklig fast han har väl i vissa fall inspirerats av Jupps originaltexter men har mycket fyndigt och kvicktänkt hittat de i sammanhanget rätta svenska fraserna.
   Micke Japps stora konstellation på sex man, med bland annat två gitarrister, har alltså fått hjälp av Mo Witham som med några svindlande elgitarrsolon, känsliga dobroinpass och en och annan lapsteel dekorerar snyggt och höjer underhållningsvärdet en hel del. Och har med sin insats förvandlat den här trygga traditionella rockmusiken till fascinerande pubrock som i sin tur också har givit namn åt bandets eget skivbolag med egen distribution.



BLUESBLOCKET
Svart blues är ett vitt begrepp
(Rekorderlig blues)


Samtidigt som Micke Japp släpper sin Mickey Jupp-coverplatta gör Mats Zetterberg tillsammans med åtta andra kompisar ett försök att skaka liv i bandet BluesBlocket som också är aktuell med ett album just nu. Soundmässigt befinner sig den skivan kanske inte så långt från Jupp-skivan men lutar musikaliskt mer åt traditionell blues som, ska det erkännas, inte riktigt är min kopp te när jag vill lyssna på musik. Men det finns andra detaljer på skivan som underhåller desto mer.
   ”Svart blues är ett vitt begrepp” är uppföljaren till bandets debut som kom 1981 så det är efter en 38 år lång paus som Zetterberg & Co nu vill friska upp minnet av det gamla bandet. År som innehöll kasserade försvunna inspelningar 1985 och väldigt flexibla medlemmar, ett 70-tal olika musiker har kommit och gått. Men förra året gick de nio BluesBlocket-medlemmarna in i studion och spelade in det här bluesrockdoftande albumet.
   Det är återigen Zetterbergs röst och texter på svenska som är ryggrad på skivan. På många av låtarna är musiken skriven av gruppmedlemmarna som Zetterberg sedan dekorerat med sin både poetiska och komiska ådra. Livebaserad musik som faktiskt inte tappat så mycket av sin energi i skivstudion där det även fanns utrymme för spontana solon.
   Zetterbergs texter står naturligtvis i centrum när han rör sig i traditionell bluesmiljö men som också via småroliga berättelser för historien framåt. Dessutom är han ansvarig för det ovanligt underhållande texthäftet där låttexterna får sällskap av anekdoter och information kring varje låt som ibland skrevs för många år sedan.
   De elva huvudlåtarna på skivan är perfekt fångade i studion med ett genomgående tungt elektriskt gung i ryggen. Skivan avslutas med fem så kallade bonusspår, alternativtagningar av några albumlåtar inspelade live i studion för Radio Malmöhus 2010 där ett mer avslappnat och lössläppt sound framträder.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Thin Lizzy (1980)

Postad: 2019-08-28 07:56
Kategori: Intervjuer

FREDAGEN 21 MARS 1980 SKULLE BLI en ganska oförglömlig dag i London. Vid lunchtid på skivbolaget Phonograms kontor på Park Street träffade jag Ian Broudie (långt senare framgångsrik som Lightning Seeds) och Steve Allen från gruppen Original Mirrors. Sedan blev vi skjutsade till Good Earth Studios på Dean Street där Thin Lizzy höll på att spela in sin nästa skiva, ”Chinatown”. Men den stora anledningen till det planerade mötet med Phil Lynott var att han just skulle släppa sin första soloplatta, ”Solo in Soho”. Där i studion träffade jag inte bara Phil utan även övriga Thin Lizzy-medlemmar, bland annat den nye gitarristen Snowy White som visade sig ha en bakgrund i Sverige.
   Efter Thin Lizzy-mötet fick jag på kvällen uppleva en närmast magisk konsert med Wreckless Eric så den här fredagen går nog till min historia som otroligt händelserik och intressant.
   Nåväl, att kliva in i den nästan legendariska studion Good Earth i Londons Soho-område var naturligtvis omtumlande bara det. Bakom den ganska breda men helt anonyma dörren på 59 Dean Street, alldeles till höger om skivbutiken som enbart sålde soundtrackskivor (”58 Dean Street Records”, se vänster), dolde sig en trappa ner i källaren till inspelningsstudion. Producenten Tony Visconti hade ägt studion sedan 1977 och där producerat skivor med massor av artister, bland annat Steve Gibbons (”Down in the bunker”) och Thin Lizzys ”Black rose”.
   Det låter idag helt overkligt och dåligt organiserat att Phil Lynott gav ut ett soloalbum nästan samtidigt som Thin Lizzy var i slutfasen av inspelningar och utgivning av nästa album. Men det preliminära releasedatumet av ”Chinatown”, maj/juni 1980 enligt Phil, skulle inte hålla utan den släpptes framåt hösten 1980.
   När Snowy White, den nye gitarristen, släppte ”nyheten” att han har bott i Sverige visste jag inte vad jag skulle tro men intressant var det. Jag har senare förstått att han 1968/69 var medlem i en grupp, Train, tillsammans med den kommande November-medlemmen Christer Stålbrandt. Snowy, vars riktiga förnamn är Terence Charles, återvände till England hösten 1969.
   Jag hade sett Snowy White namn på Peter Greens stora comebackskiva ”In the skies” (1979) men nu var han alltså tillbaka i hetluften som Thin Lizzys gitarrist efter Gary Moore.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 1980.

Thin Lizzy:
I SVERIGE FINNS EN HÄRLIG ROCKPUBLIK


RYKTEN OCH SPEKULATIONER HAR SEDAN i somras, då Gary Moore fick sparken efter att ha uteblivit vid några konserter i USA, snurrat runt och hela Thin Lizzys existens har varit i farozonen. Hela hösten och över årsskiftet var de utan gitarrist och det var säkert en befrielse för många när Snowy White för några månader sedan avslöjades som den nye gitarristen. Thin Lizzy skulle fortsätta.
   Intresserad tog jag mig till skivstudion Good Earth på Dean Street i centrala London, snackade med killarna i bandet om den speciella situationen och deras närmaste planer.
   Thin Lizzy är mitt inne i skivinspelning av sin nästa studioskiva som ska följa upp succéplattan ”Black rose”. Men redan färdiginspelad och på skivdiskarna om en månad är Phil Lynotts eget soloalbum ”Solo in Soho”.
   Phil Lynott:
   - Jag har länge velat göra något annat än bara Thin Lizzy-musik och det här albumet, som jag jobbat med i över ett och ett halvt år, är inte så gitarrorienterat och innehåller många olika rockmusikstilar. Lite mer nedtonad och experimentell. Det tycker jag att jag har rätt att göra efter tio år med enbart Thin Lizzy.
   Om en månad är Thin Lizzy tillbaka i Sverige för en turné som har varit vanligt de senaste åren.
   - Vi gillar Sverige och tycker de har en härlig rockpublik. Har varit där många gånger så jag har lärt mig beställa min egen frukost – på svenska!
   Snowy White, som också befinner sig i teknikerrummet har också Sverigeanknytning.
   - Jag bodde i Sverige 1967 och 1968, åkte runt med min gitarr.
   Snowy kommer närmast från Pink Floyd där han enbart har medverkat på turnéer.
   - Det var aldrig så allvarligt, mera som ett vanligt studiojobb. Skrev aldrig några egna låtar som jag kommer göra nu i Lizzy.
   Nya albumet som Thin Lizzy för närvarande håller på att spela in kommer att heta ”Chinatown” och beräknas släppas kring maj-juni. Det var längesedan de gjorde en skiva i England.
   Lynott:
   - ”Black rose” spelade vi in i Paris av skatteskäl men nu när skatterna sänkts i London är det skönt att spela in här igen. Vi använder Tony Viscontis studio och producerar skivan tillsammans med chefsteknikern Kit Woolven som också jobbade på mitt eget album.
   ”Solo in Soho” kommer först om en månad men Phil avslöjar ändå en del detaljer.
   - Jag har huvudsakligen gjort skivan i den här studion och bland alla som medverkar på skivan märks Mark Knopfler, i en Dire Straits-inspirerad låt. Midge Ure, som är gammal vän till Phil, och Supertramps (!?) trummis medverkar också. Flera låtar är skrivna tillsammans med Jimmy Bain, Wild Horses basist.
   I dagarna släpps en bok med dikter och sångtexter till Thin Lizzys låtar genom åren, ”A collected works of Philip Lynott”, som han stolt överräcker ett exemplar av. 60 texter som visar att Lynotts Lizzy-låtar också har haft poetiska värden under de tio åren.
   Två låtar, ”Dear miss lonely hearts” och ”Solo in Soho”, från Phils soloalbum har redan släppts på singel. Här märks det hur han tonat ned hårdrocken men ändå behållit den markerade rytmen i två mycket effektiva låtar. Och hans röst är som vanligt en pärla.

/ Håkan

Vi vänder blicken 50 år tillbaka

Postad: 2019-08-26 16:47
Kategori: Blogg



NERIKES ALLEHANDA FORTSÄTTER SIN SERIE med tillbakablickar till 1969, i dagens tidning är det augusti för 50 år sedan som är i blickpunkten. Jag bidrar som vanligt med några musikaliska då aktuella låtar. Den här gången fångade jag in låtar med Blood, Sweat & Tears, Elvis Presley, Robin Gibb, Stevie Wonder och Johnny Cash, genomgående tunga namn som som fanns på hitlistorna då.



/ Håkan

00: #35. ROLLING STONES

Postad: 2019-08-26 07:52
Kategori: 00-talet bästa

THE ROLLING STONES: A bigger bang (Virgin/EMI, 2005)

NÄR JAG BÖRJADE FUNDERA PÅ DEN HÄR här säsongens tema, med skivfavoriter från 00-talet, trodde jag väl aldrig att den ständigt överlevande och odödliga rockgruppen Rolling Stones skulle vara aktuell för en plats bland de 36 bästa. För mig är Stones bästa stunder på album intimt förknippade med 70-talet (och naturligtvis singlarna på 60-talet) , både händelserikt och framför allt musikaliskt, då ett antal klassisker gavs ut i gruppens namn. ”Exile on Main St” (1973) och ”Some girls” (1978) skojar man inte bort i brådrasket.
   Sedan dess har ju det här klassiska bandet producerat massor med skivor på både gott och ont. I botten är jag en genuin Beatles-kille så jag är väl inte exakt rätt man att uttala mig om bandets senare skivproduktion från 80-talet och framåt. Men visst har det varit en lång, ojämn och på senare år sporadisk väg från ”Emotional rescue” (1980) till 2016 års bluescoverskiva ”Blue and lonesome”. Och det har mellan de nyskrivna och nyinspelade skivorna skyfflats ut så mycket samlingar och liveskivor att jag så smått tappat lite musikaliskt intresse för Mick Jagger & Co.
   När man tror att det definitivt är slut så återuppstår Stones plötsligt och ger sig ut på lång turné. Som gruppen just nu, ”No Filter Tour”, har gjort sedan 2017, 2018 och på lördag avslutar i Miami Gardens. Visserligen med långa, både planerade och oplanerade, pauser i turnéschemat. Energin att ständigt återvända till konsertscenen imponerar stort även på mig.
   Nåväl, trots ganska hyfsade studioskivor som ”Voodoo lounge” och ”Bridges to Babylon” på 90-talet var jag egentligen inte beredd på någonting inför nästa studioplatta som skulle släppas 2005. Tidigare under 2000-talets första år var det en väldigt tillbakablickande grupp med mycket tradition och gamla låtar i bagaget. Den grandiosa karriärsammanfattande dubbelsamlingen ”Forty licks”(2002) lockade ut bandet på turné och jag hade nöjet (ja, faktiskt) att uppleva bandets konsert på Stockholms Stadion sommaren 2003.
   På scen presenterade bandet till 99 procent 60- och 70-talslåtar och nostalgikänslan i repertoaren var inte långt borta. Så med det korta minnet i hjärnan var det inget som lockade till spänning inför ”A bigger bang” några år senare. Men så fel jag hade i min pessimistiska prognos ty mina lågt ställda förväntningar kom rejält på skam redan när jag fick höra de två singellåtarna ”Streets of love” och ”Rough justice” i augusti 2005, en månad innan albumreleasen. Ett fräschare, ungdomligare och mer up-to-date-inspirerat sound är svårt att ens drömma om när det handlar om en grupp som då hade existerat över 40 år med marginal och de fyra officiella medlemmarna var mellan 58 och 62 år gamla.
   Med Don Was som producent i studion trodde jag också att nostalgins makt skulle vara för stor med ett tryggt bekvämt sound utan överraskningar som följd. Was var ju en etablerad producent innan han kom in i Stones-sfären 1994 på ”Voodoo lounge”, med bland annat Bonnie Raitt, Bob Dylan och Jackson Browne bland klienterna, men hans proffsiga hantverk upplevde jag sällan som personligt och udda. Även Don Was tog ett stort steg med sitt jobb på ”A bigger bang” som inte alls går på några tryggt upptrampade nostalgiska spår.
   "A bigger bang" känns vitalare, tajtare och genomgående piggare än alla andra Stones-skivor sedan "Some girls". Gitarrerna har lyfts fram i arrangemang och mixning och dominerar helt klart, det kompromisslösa svänget har blivit än tydligare och den nästan primitiva enkelheten träffar lyssnaren utan omvägar.
   Alla skivans 16 låtar, kanske tre-fyra för många för att jag ska vara riktigt nöjd, bär naturligtvis Stones kända signum. Och när Mick Jagger spelar gitarr på alla låtar utom en och stundtals slänger iväg rent rysliga slidegitarrsolon finns det en hungrig ambition i hela framförandet.
   Det kryllar dessutom av variation på skivan. Från ren blues till sensationell pop via både vackra ballader och ett typiskt fulsnyggt Keith Richards-nummer.

Favoritlåt: "Rough justice". Redan på albumets öppningslåt skickar Stones en rejäl och ösig projektil i ett välbekant men häftigt uppgraderat sound. Även i texten blickar bandet tillbaka med några kaxiga rader, ”I was your little rooster/But now I'm just one of your cocks”, medan Ronnie Woods slidegitarr får stort utrymme.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.