Tidigare blogginlägg

90:#4 Wildflowers

Postad: 2018-07-21 07:51
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2013/14 rangordnade jag 90-talets bästa album. Tom Pettys "Wildflowers" var 4:a på min lista.

TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

Min fascination för Tom Petty och hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags att premiera 90-talets allra bästa album så finns det en given topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag ändå som en ännu tydligare soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991) innan tiden var mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent och ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan den lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar upplevelse. Mina favoriter finns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", den tillbakalutade "Crawling back to you" och de tydliga Beatles-influenserna dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place" är alla oförglömliga underbara höjdpunkter på "Wildflowers".

YouTube: "A higher Place"med Tom Petty.


/ Håkan

Prestigelös underhållning på Stallbacken

Postad: 2018-07-20 09:42
Kategori: Ingen

Foto: Anders Olsson

MATHIAS LILJA & HENRIK WIND
Stallbacken, Örebro 19 juli 2018
Konsertlängd: ca 18:30-ca 20:40 inkl paus
Min plats: Sittande vid bord på Makeriet ca 8 m från scenen.


MED SIN TROGNE KAMRAT CLAS OLOFSSON på semester (Gotland) bjöd Mathias Lilja in sin lika naturlige Strollers-kollega Henrik Wind till ett konsertliknande samkväm på Stallbackens utescen. På bara några dagar hade Wind repeterat in en mängd låtar som sedan följdes av en mer skärpt repetition. Med tanke på det blixtinhoppet blev det ett lysande resultat på sound och framförande med två gitarrer och en röst.
   I en miljö som ackompanjerades av både pladdrande (inte minst vid vårt bord) och begränsad koncentration bjöd duon på ett rikt urval av coverlåtar av mer eller mindre udda kvalitéer.
   Det var länge sedan jag förra gången såg det här konceptet, faktiskt tre år sedan på Saluhallen, och imponerades ännu en gång av den personlighet som Lilja utstrålar i sin röst som gav coverrepertoaren en fantastiskt fin men helt prestigelös presentation.
   Som vanligt var det inte så svårt att urskilja Liljas husgudar bland låtarna. Townes Van Zandt, naturligtvis Bob Dylan, lika naturligt Gram Parsons, hans favorit Jackson C Frank men också oförglömliga namn som Hank Williams och Jackson Browne. Och lite överraskande fick vi höra en avskalad version av Springsteens "Dancing in the dark".

/ Håkan

90:#5 Whereabouts

Postad: 2018-07-19 07:54
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2013/14 rangordnade jag 90-talets bästa album. Ron Sexsmiths "Whereabouts" var 5:a på min lista.

RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

Dagens aktuella skiva, Ron Sexsmiths fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt, jag kunde för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Min magiska känsla för den skivan levde sedan i flera år. Skivbolagsstrul förlängde pausen inför nästa album men rapporterna att Steve Earle skulle producera nya skivan höll hoppet och spänningen vid liv. Men bubblan sprack på försommaren 2001 när jag fylld med omänskliga förväntningar satte in "Blue boy"-cd:n i spelaren. ”Ibland är han ute på djupt vatten och några låtar är dessvärre olyssningsbara reggae- och funkexperiment” kunde jag meddela i min recension och innerst inne var jag väldigt besviken.
   Nu har jag lite för snabbt hoppat iväg i historien om Ron Sexsmith men ville ändå visa hur fort någon artist kan falla från att ha varit på absolut topp till en mer mänsklig horisont. Och just känslan av mänsklighet var nog det som jag först föll för när namnet Ron Sexsmith gjorde entré i min musikaliska värld på försommaren 1995.
   Redan då satt Mitchell Froom i producentstolen men en låt på "Ron Sexsmith"-skivan hade Daniel Lanois producerat, "There's a rhythm", och det var nog den som gjorde mest intryck på mig då. Men hela albumet var tveklöst intressant och uppföljaren "Other songs" (försommaren 1997) ökade bara på mitt förtroende för kanadensaren Sexsmith.
   "Whereabouts" skulle bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa denna makalösa kvalitetsnivå. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom ut i något stort. Låtarna var genomgående bättre, Ron sjöng starkare och Frooms produktion var lite mer kristallklar. Och ekot av en poppig Tim Hardin var tydligt. Skivan blev mitt oändliga soundtrack den sommaren.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

YouTube: Öppningslåten "Still time" med Ron Sexsmith.


/ Håkan

STIFF#1: Wreckless Eric

Postad: 2018-07-17 07:55
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Wreckless Erics "Whole wide world" var 1:a på min lista.


WRECKLESS ERIC: Whole wide world/Semaphore signals (Stiff BUY 16)
Release: 19 augusti 1977


Ja, det kanske inte var den där fantastiska överraskningen. Har man läst mina spalter genom åren så var nog namnet Wreckless Eric ganska given på topp och en nästan förutsägbar favorit. Jag har ju lyckats skriva det mesta om hans oregelbundna karriär, hans ojämna skivor och hans leverne som inte var exemplariskt.
   Redan på min 80-talslista hade Eric en given plats, på den här Stiff-listan förekommer han här och där och till och med den här fantastiska singeln har jag lyckats skriva om tidigare. Men det finns kanske mer att säga, mer att tillägga och ännu mer att skriva för att understryka ”Whole wide world” och dess oöverträffade kvalitéer.
   Jag har den engelska vinyl-7:an hängande framför mig på väggen och den har på något sätt genom åren symboliserat mitt vinylsamlande, mina stora favoriter och Stiff-profilen nummer ett på alldeles utsökt sätt.
   För att få ytterligare lite kött på benen om singeln ”Whole wide world” läste jag om de centrala delarna av Eric Gouldens bok ”A dysfunctional success” (The Do-Not Press Limited, 2003). Redan sommaren 1974 dyker det första omnämnandet upp. Eric hade då ett ”flickvänsproblem” och han gick till Hull University där han misstänkte att hon aldrig skulle leta efter honom. Efter några drinkar på Union Bar tog han en promenad och gick och funderade på vad han skulle göra med sitt kärleksliv.
   Satte sig ned på en bänk och tänkte på vad hans mamma en gång hade sagt till honom:
   When I was a young boy my mama said to me, there’s only one girl in the world for you and she probably lives in Tahiti…
   Eric hade sett Kevin Ayers tre gånger under året innan och han ville skriva låtar som Ayers, fulla av romantik och varma solstrålar, typ “Clarence in Wonderland”, “Take me to Tahiti” och ”Caribbean moon”.
   I’d go the whole wide world, I’d go the whole wide world just to find her.
   I boken beskriver Eric låten: It was a mantra. Maybe the words didn’t really make sense, but they did to me (and to a million other people as it later turned out. I sang it in my head all the way home so that I wouldn’t forget it.
   Efter det inte så framgångsrika harvandet i gruppen Addis & the Flip Tops bildade Eric, som spelade gitarr, ett nytt band med klaviaturkillen Graham Beck. Han var studiekamrat med Eric . Trummisen hette Mike Holden men de brydde sig inte om att skaffa sig en basist. Alla andra grupper spelade covers men Erics band, som ännu inte hade något namn, skulle spela Erics låtar. Men hans självförtroende var inte på topp eller som han skriver i boken:
   I was a shit bass player, a barely adequate guitarrist and a hopeless singer.
   Bandets första gig chockade alla. Plötslig kunde Eric spela gitarr och den en timme långa konserten kulminerade med ”Whole wide world”. Det var för fullt varje kväll de spelade och fick spela återkommande på Bull Hotel.
   Efter Hull blev det London för Eric. Där började han besöka konserter med Clash och Kilburn & the High Roads, med Ian Dury, och i samband med releasen av Nick Lowes singel ”Heart of the city” läste Eric en artikel om Stiff i Melody Maker. I början på oktober 1976 bestämde han sig för att lämna in en kassett med låtar till Stiff. Helgen innan såg han Eddie & the Hot Rods på konsert där de supportades av The Damned och på måndagen stegade han till Stiff på Alexander Street i Londons Notting Hill-område.

När han kom in på Stiff-kontoret så var det av någon anledning Huey Lewis som tog emot och visade honom rätt. Där han lämnade kassett, namn och telefonnummer. Dagen därpå ringde telefonen hemma hos Eric Goulden. Det var Jake Riviera, den ene Stiff-chefen. Som berättade att de gillade kassetten och om Eric ville skulle de spela in en singel så snart som möjligt. Några timmar senare stod Eric åter i Stiff-kontoret där Jake och hans kompanjon Dave Robinson var upptagna så han fick prata med Nick Lowe som också gillade låten och ville producera skivan om inte Eric hade några invändningar.
   Singeln spelades in i Pathway Studio på Grosvenor Road i Islington med Nick som producent och Bazza som tekniker. Nick producerade också Elvis Costello och det var på gång att göra en skiva med både Elvis och Eric tillsammans. Till och med titeln ”Wreckless Eric meets DP” hade uppfunnits men idén gick aldrig så långt som till verklighet.
   Steve Goulding, från The Rumour, spelade trummor och Nick spelade gitarr och de satte kompet på två tagningar. Och medan Nick la på basen skrev Eric en tredje vers till sin låt. Det var just den versen som Cliff Richard några år senare vägrade sjunga för textraden ”caressing her warm brown skin”.
   Första gången ”Whole wide world” släpptes på skiva var 1 april 1977. Jag har själv förträngt det faktiskt men redan i april 77 fick jag samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” i min hand och det var väl sammantaget en alldeles för omtumlande upplevelse för att jag riktigt skulle fastna för ”Whole wide world”-låten som ligger där i en lite annorlunda mix än den kommande singeln som släpptes nästan exakt ett år efter Nick Lowes banbrytande singel.
   Just Wreckless-spåret drog åt sig uppmärksamhet och det bestämdes då snabbt att ”Whole wide world” skulle bli en singel men då behövdes också en låt till. Det blev ”Semaphore signals”, en egen låt som Eric föreslog. Ian Dury blev det uppenbara valet av producent. Eric hade länge haft Dury som idol och det bestämdes att låten skulle spelas in i Alvic-studion i Wimbledon, samma ställe där Dury spelade in demolåtar till den skiva som blev ”New boots & panties”. Eric har berättat hur idén till ”Semaphore signlas” uppstod.
   I got the idea for Semaphore signals on the top of a 168 bus coming home from work one night along the Wandsworth Road. It was another two-chord job. I wanted it to be like a Who number, like Happy Jack, with explosive instrumental sections.. But it came out like me because I can’t really do other people.
   B-sidan spelades in 20 maj 1977. Ian Dury spelade trummor och Denise Roudette spelade bas. När Wreckless Eric-singeln släpptes i augusti 1977, till tämligen uppmärksammade recensioner, var plötsligt Ian Dury också Stiff-artist och tillsammans med Eric, Elvis Costello, Nick Lowe och Larry Wallis planerades för Stiff-turné. På en turné där Eric rykte som festprisse växte ikapp med hans rykte som egensinnig rockare.
   I mina Wreckless Eric-betraktelser har jag ofta glömt att berätta om den fantastiska revival som ”Whole wide world” fick 2006 under fotbolls-VM när Eric spelade in en ny version under namnet ”Whole wide world 4 England” (Fierce Panda).

På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Big smash!” (Stiff, 2007).
YouTube: ”Whole wide world” med delar ur Blockheads i kompet.



/ Håkan

Sommarkväll i musikens tecken

Postad: 2018-07-16 08:52
Kategori: Konserter

Foto: Carina Österling
TESSY LOU & THE SHOTGUN STARS
Naturens Hus, Örebro 13 juli 2018
Konsertlängd: 45+43+34 (122 min)
Min plats: Sittande nära, ca 4 m från scenen.


VÄRMEN, VÄRMEN OCH VÄRMEN. Sommarhettan slår nya rekord varje dag och lite till mans drabbas man av slöhet med en ganska stillastående energi som följd. Därför denna tämligen försenade rapport från en konsert i fredagskväll.
   Tessy Lou Williams är ju ett fantastiskt countryklingande namn på en sångerska. Tillsammans med tremannakompet Shotgun Stars gjorde hon ingen besviken och bjöd utomhus på Naturens Hus (eller "House Of Nature" för att prata amerikanska) på en alldeles förnämlig upplevelse.
   Det blev inte så traditionellt countryaktigt som jag på förhand trodde utan ett sång- och låtmässigt framträdande som växte med repertoaren och de halvakustiska arrangemangen. 2/3-delar av bandet fyllde på vid mikrofonerna och skapade ett homogent sound som helt klart hade americanagenren i ryggraden men kunde lika gärna beskrivas som folkmusik.
   Utan att vara bekant med bandets hela repertoar upptäckte jag många fina nya höjdpunkter och kunde med viss möda urskilja låtar som "Next girlfriend" och "She already loves someone" och även några låtar där whiskey ofta förekom i texten.
   Tessy Lou hade en stark men ljus röst där pappa Kenny, på sin mäktiga ståbas, och Bryan Paugh, elegant fiol- och mandolinspelare, förstärkte den vokala insatsen. Medan bandets norske gitarrist, Lars Albrecht, dekorerade snyggt med sitt elektriska instrument, ibland mer och ibland mindre. Albrecht bor sedan tjugo år tillbaka i Austin, Texas, där bandet numera också har sin hemvist sedan de för åtta år sedan övergav sitt kära Montana.
   Det var naturligtvis i Austin en av kvällens arrangörer, Anders Damberg, sprang på bandet som nu resulterade i en kort Sverigesväng efter bandets medverkan på en norsk countryfestival. Kvällens andre arrangör, Naturens Hus Tomas Liander, var nöjd med arrangemanget, vädret och den lyckosamma konserten som lockade 70 ätande gäster och ytterligare publik på utomhusscenen. En scen som kanske var lite felplacerad på det långsmala publikutrymmet för att alla skulle se och höra bra. Men det går säkert att finjustera till kommande evenemang då det kan bli en fortsättning på Naturens Hus konsertverksamhet, lovade Tomas.

/ Håkan

STIFF#2: The Pogues

Postad: 2018-07-15 07:52
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. The Pogues "A pair of brown eyes" var 2:a på min lista.


THE POGUES: A pair of brown eyes/Whiskey you’re the devil
(Stiff BUY 220)
Release: Mars 1985


Redan på sin tredje singel, våren 1985, växte det röjiga och smått punkiga engelsk/irländska bandet Pogues till ett band med stor dignitet. Där också de sugande, personliga och de otroligt effektiva balladerna skulle få en framträdande position i bandets repertoar. Annars var de fram ”A pair of brown eyes” mest kända för sin vilda framfart och folkpoplåtar i ett rasande tempo. Båda deras tidigare singlar, ”Dark streets of London” och ”Boys from the county hell”, tillhörde den genren.
   ”A pair of brown eyes” var något helt annorlunda. En personligt melankolisk sång om ett par bruna ögon som låtskrivaren Shane MacGowan vemodigt inte kunde glömma. Den handlade sedvanligt också mycket om fest, dryck och pubbesök. Inledningen är smått legendarisk där MacGowan uttrycker sig både finstilt och grovt på samma gång. Och musikaliskt var man som lyssnare fastnaglad i den spännande historien och det underbart hypnotiska arrangemanget. Där vi nog ska tacka producenten Elvis Costello för goda råd. Så här inleds sången:
   One summer evening drunk to hell
   I stood there nearly lifeless
   An old man in the corner sang
   "Where The Water Lilies Grow"
   And on the jukebox Johnny sang
   About a thing called love


Elvis Costello hade just kommit in i Pogues liv, intresserad av bandets basist Cait O’Riordan som han senare gifte sig med, och det var naturligtvis han som gav gruppen ett ännu större självförtroende korsat med den överdådiga produktionen signerad just Mr Costello.
   ”A pair of brown eyes” var startpunkten för Pogues storhetstid som band. Singeln följdes av ytterligare framgångsrika singlar, ”Sally MacLennane” och ”Dirty old town”, innan det Costello-producerade albumet ”Rum, sodomy & the lash” släpptes. Enligt min mening höjdpunkten på Pogues hela karriär på skiva.
   Första gången låten hördes offentligt var på en Pogues-konsert i Skottland. Det var när de uppträdde på Queen Margaret Union i Glasgow 1 februari 1985. Då låg ”A pair of brown eyes” fint inbäddad mellan ”Whiskey you’re the devil” (mer senare) och ””Dark streets of London”.
   Promotionvideon till den här låten har också en egen liten historia. Den regisserades av Liverpool-födde Alex Cox, kultregissören mest känd för ”Repo man”, som åren efter skulle göra två långfilmer med mycket musikaliskt innehåll, ”Sid & Nancy” (1986) och ”Straight to hell” (1987). Den förstnämnda handlar givetvis om Sid Vicious och hans flickvän och den andra handlar om, enligt IMDb, ”blood, money, guns, coffee, and sexual tension”. Här hade hela Pogues, Joe Strummer, Dennis Hopper, Grace Jones och Jim Jarmusch mer eller mindre framträdande roller.
   Cox har berättat hur han en gång hamnade i Pogues sällskap och friheten han fick när han gjorde videon, som du kan se här nere, för låten:
   "I went to see the Pogues and the reaction they got was one I'd never seen a band get in England before – people doing battle on the dancefloor. Even in the days of English punkdom it was all very restrained. People would pogo up and down in their little space and clap politely after each song. But the Pogues got the kind of reaction Suicidal Tendencies get in L.A. "We were really given a lot of freedom, there was no pressure from Stiff to make a conventional rock video. They knew they were going to get something weird. The only problem is that it is difficult to get airplay because it suggests that Britain is perhaps not entirely free and absolutely perfect. That political aspect tends to put the BBC and ITV off showing it. Plus there's things like the dog eating the eyeball."

I mars 1985 var Pogues samma sextett som året innan debuterade på skiva och scen. På baksidan av skivomslaget till singeln, där Shane MacGowan sitter vemodig med hatt, radade övriga medlemmar upp sig snyggt: Shane, Jem Finer, James Fearnley, Cait O’Riordan, Andrew Ranken och Spider Stacey. Men innan sommaren hade Philip Chevron anslutit till gänget. En irländare med nära band till Costello, han hade gjort en singel på Costellos skivbolag, som redan i mars fanns med i gänget bakom Pogues.
   Han producerade b-sidan på singeln, den traditionellt hejdlösa dryckesvisan ”Whiskey you’re the devil”. En vanligt förekommande låt i pubkretsar och versionen med The Clancy Brothers är nog den mest kända.
   Chevron producerade även extralåten ”Muirshin Durkin”, även den en gammal traditionell låt, som fanns med på 12”-versionen av ”A pair of brown eyes”. Johnny McEvoy hade en hit 1966 med ”Muirshin Durkin” och The Irish Rovers spelade in en variant på samma låt 1967, då med titeln “Goodbye Mrs Durkin”. ”Whiskey you’re the devil” är också
   Men det är naturligtvis framförallt låten ”A pair of brown eyes” som gjort att Pogues har hamnat på min Stiff-lista på en mycket hedrande andraplats. En låt som textmässigt avslutas lika effektivt och grandiost poetiskt som den började:
   So drunk to hell I left the place
   Sometimes crawling sometimes walking
   A hungry sound came across the breeze
   So I gave the walls a talking
   And I heard the sounds of long ago
   From the old canal
   And the birds were whistling in the trees
   Where the wind was gently laughing


På cd: ”A pair of brown eyes” finns på nyutgåvan av ”Rum, sodomy & the lash” (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004) och de andra två singellåtarna återfinns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
Video: Promotionvideon till “A pair of brown eyes”.
YouTube: Finns ett otal mer eller mindre bra, ofta det senare, privata liveupptagningar från 00-talet med Pogues. Därför har jag valt en audioversion från 1987, inspelad på Barrowlands i Glasgow.



/ Håkan

STIFF#3: Nick Lowe

Postad: 2018-07-13 07:49
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Nick Lowes "So it goes"/"Heart of the city" var 3:a på min lista.


NICK LOWE: So it goes/Heart of the city (Stiff BUY1)
Release: 14 augusti 1976


Vi är nästan framme vid finalen på den här nedräkningen av mina Stiff-favoriter. Om två veckor avslöjas topplaceringen men redan idag är vi framme vid startpunkten. Första skivan som gavs ut på Stiff.
   Märkligt nog har jag berättat det mesta om de här båda singellåtarna för snart ett år sedan här. Men då siktade jag in mig på den amerikanska varianten (Columbia 3-10734) vars visuellt snygga etikett under en tid prydde sin plats till höger på den här sidan.
   Men ”Heart of the city” var singel-b-sida i USA (om än i en Rockpile-inspelad liversion) och den var b-sida även i England. Ändå blev just ”Heart of the city” utnämnd till veckans singel i två engelska musiktidningar samtidigt när Stiff-singeln släpptes.
   De engelska musikjournalisterna hade alltså vänt på Lowe-singeln och ”Heart of the city” är ju den logiska singel-a-sidan och den typiska hitlåten. Det råder inget tvivel om annat. Den här klassiska Nick Lowe-låten blev sedan ett stadigt inslag på Rockpile-konserterna och även Dave Edmunds gav ut sin tolkning på skiva, på albumet ”Tracks on wax 4” i en liveversion.
   Men det var alltså ”So it goes” som var prestigeladdad a-sida på Stiffs första skivutgivning i augusti 1976. En låt som kanske inte är lika omedelbar och lika avväpnande catchy som ”Heart of the city”.
   Båda singellåtarna spelades ursprungligen in som demo, tillsammans med ytterligare en låt som aldrig gavs ut, på samma session som kostade £45. Nick Lowe har senare fällt följande korta kommentar till inspelningen:
    “I just bash it down and tart it up later”.
   Skivan är i högsta grad en lågbudgetproduktion som omfattade endast två musiker. Nick själv, på gitarr och bas, och Steve Goulding, trummor. Goulding var vid tillfället mer känd som trummis i Graham Parkers kompgrupp The Rumour.
   I texthäftet till återutgivningen av Nick Lowes ”Jesus of cool” påstås det att ”Heart of the city” innehåller lån från Jonathan Richman och the 101ers (Joe Strummers grupp) och Nick ursäktar sina ambitioner att plagiera:
   ”I felt… I’m a fan. I’ll write songs about pop music. I thought I would comment on it, steal a bit here and there and if anyone pulls me up, I’ll say ‘sure…’. It was a sort of forerunner to sampling”.
   "Heart of the city" med Nick Lowe inleder på ett lysande sätt Mats Olssons pubrocksamling som kom ut förra våren.

På cd: Båda singellåtarna finns på det återutgivna albumet ”Jesus of cool” (Proper, 2008)
YouTube: ”Heart of the city” i en stökig liveversion från Stiff-turnén 1977. Sedan en senare Rockpile-version. Och slutligen ännu en liveversion med Nick i ett annat band tillsammans med John Hiatt och Paul Carrack. Vi ska väl inte heller glömma bort a-sidan ”So it goes”, här med Rockpile live 1978.





/ Håkan

STIFF#4: Kirsty MacColl

Postad: 2018-07-11 07:56
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. Kirsty MacColls "A new England" var 4:a på min lista.


KIRSTY MacCOLL: A new England/Patrick (Stiff BUY 216)
Release: December 1984


Den begåvade sångerskan och låtskrivaren Kirsty MacColl gjorde ett uppseendeväckande avbrott i sin Stiff-karriär. Som 19-åring gjorde hon solodebut 1979 med ”They don’t know” men precis innan uppföljaren ”You caught me out” skulle släppas skrev hon kontrakt med Polydor där singeln ”There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis” är en stor klassiker.
   Det uppföljande albumet ”Desperate character” levde inte upp till förväntningarna, varken kommersiellt eller musikaliskt, och Kirsty var snart tillbaka på Stiff. Först som låtskrivare och producent åt Tracey Ullman, sedan den egna singeln ”Terry”, oktober 1983, som är en underbar poppärla gjord efter 60-talets flickpopmodell. I november 1983 träffade hon den firade skivproducenten Steve Lillywhite, som då hade producerat namn som XTC, Peter Gabriel, Ultravox, Joan Armatrading, Big Country och Marshall Crenshaw.
   Kirsty och Steve träffades under en skivinspelning med Simple Minds, ”Sparkle in the rain” som Steve producerade och Kirsty körade på. I juni 1984 gifte de sig. Och första barnet, sonen Jamie, föddes samma vecka i februari 1985 som ”A new England” gick in på den engelska försäljningslistan. Den singeln och den låten var det första professionella samarbetet mellan Lillywhite och MacColl, en cover på Billy Braggs låt ”A new England”. Hon har berättat hur hon hittade låten:
   "Well I went to see Billy play. He just got up on stage with his guitar and a tiny little amp and sang. I thought this bloke's. brilliant. The sign of good song writing is if the song's good it will stand up on its own. People do great productions on songs that aren't really there. When I met Billy he turned out to be a great fan of mine - he'd even bought a couple of my records that I didn't know anybody had got. So that gave me confidence to ask him what he thought if I had a go at New England, he said 'yeah definitely', so I decided to do it. I used to sing all the harmonies that I'd do on record along to Billy's version. It's really a great song with a strong melody."
   Efter åren i gruppen Riff Raff (1977-1981) jobbade Billy Bragg i skivaffär och intresserade sig för politisk folkmusik innan han satsade på sin egen karriär helt solo. Med bara gitarr som komp uppträdde han som ett ”one man Clash” och lyckades få till stånd en skivinspelning på skivbolaget Charismas indieetikett Utility. Skivan fick titeln ”Life’s a riot with spy vs spy”, där låten ”A new England” var en av sju låtar, och släpptes först i maj 1983 till ingen uppmärksamhet. Det var när skivan återutgavs på det nystartade skivbolaget Go! Discs/Utility i november 1983 som folk i gemen upptäckte Bragg och skivan tog sig in bland de 30 mest sålda albumen i England.
   I dåvarande England, som styrdes med järnhand av Margaret Thatcher, var det naturligtvis väldigt provokativt att sjunga om ett nytt England. Men det hindrade varken Bragg från att skriva låten och Kirsty från att sjunga den och ge den än mer publicitet. Hon tyckte ursprungligen att låten var lite för kort och ville att Bragg skulle skriva en extra vers. Han skrev två men Kirsty kombinerade de två verserna till en. Efter Kirsty tragiska död i december 2000 började Billy Bragg offentligt sjunga låten med extraversen som en hyllning till Kirsty.
   När Kirsty sjöng ”A new England” gav hon dessutom Billy Braggs text ett kvinnligt perspektiv. Soundet på skivan är helt klart modernt, Lillywhites påverkan är tydlig med gitarrer, keyboards och ekon à la U2, Simple Minds och Big Country. Men det var först när jag hörde den 12”-mixade versionen, ”Extended version”, på nästan 8 minuter som jag en gång föll för låten, arrangemanget, sången, Kirsty och hela produktionen.
   Jag hörde den långa versionen första gången i Virgins stora skivaffär på Oxford Street i London i januari 1985 och däckades fullständigt av denna fulländade skiva. Inledningen med över två minuter av trummor, körer, ekon och gitarrer innan Kirsty börjar sjunga är ganska makalös. Soundet är kanske inte tidlöst men skönheten i Kirstys röst, Braggs melodiskt fina låt och helheten, under alla de nästan åtta minuterna, håller än idag fantastiskt bra.

B-sidan ”Patrick”, som Kirsty själv har skrivit och producerat, har samma typ av produktion, säkert influerad av Lillywhites sätt att producera, med en text av typiskt engelskt och realistiskt stuk. Med inledningsvis en vemodig ton:
   He was a stranger in London at night
   And he felt alone so he followed a light
   Into a bar where the music was loud
   He ordered a pint and got lost in the crowd
   He asked a girl if she wanted to dance

   She turned up her nose and she told him "No chance!"
   He felt rejected and stood by the wall
   And wondered why he'd ever bothered at all
   He missed his family and wished he was home
   With all of those strangers he felt so alone


   Men redan i nästa vers vände lyckan för "Patrick":
   He stood in silence, looked round for a while
   Then he saw a girl and she looked back and smiled
   Then he went over and started to talk
   She looked a bit like his sister in Cork
   He bought her a drink with his last two quid
   When he said "Come back for a coffee" she did


12”-skivan (BUYIT 216) har en extralåt som bara förekommer på maxisingeln, ”I’m going out with an eighty year old millionaire”. Ännu en typisk engelsk MacColl-text, hälften på skämt hälften på allvar. Arrangemanget är dessutom latinamerikansk svängigt och har musikaliska paralleller med Kirstys sista skiva i livet, ”Tropical brainstorm”.
   ”A new England”-singeln är utgiven med två olika omslag. Den första utgivna varianten hade den engelska Union Jack-flaggan i topp över några bombade hus. På den andra varianten flyttades den kontroversiella bilden till baksidan på omslaget och ersattes med en konventionell men väldigt snygg bild på Kirsty. Skivan är också utgiven som 7”-bildskiva (formad som Storbritannien).
   Kirstys singelsuccé följdes märkligt nog aldrig av något album. Efter nästa singel, ”He’s on the beach” (juni 1985) som också producerades av Lillywhite, fick Stiff ekonomiska problem och Kirstys skivkontrakt upplöstes. Då blev hon, paradoxalt nog, inblandad i sin största kommersiella framgång, som duettsångerska till Shane MacGowanPogues ”Fairytale of New York”. Först 1989 återupptog hon sin solokarriär och första albumet hette ”Kite”.

På cd: Samtliga tre singelllåtar ingår på “The Essential Collection” (Stiff, 1993)
YouTube: Först originalvideon från 1984 och sedan Billy Braggs liveversion från 2008 (med den extra slutversen). Sedan följer en ljudupptagning från 1991 när Kirsty och Billy duettsjunger ”A new England”. Och slutligen den nästan åtta minuter långa 12”-versionen i audio.









/ Håkan

STIFF#5: The Damned

Postad: 2018-07-09 07:53
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. The Damneds "New rose" var 5:a på min lista.


THE DAMNED: New rose/Help (Stiff BUY 6)
Release: 22 oktober 1976


Jag som tidigare strikt hållit mig efter skivbolaget Stiffs officiella releaseanteckningar (?/11/77, som det står där) måste den här gången gå ifrån ordningen och, efter noga researcharbete. notera 22 oktober 1976 som riktig releasedag för ”New rose”.
   The Damned är världens första engelska punkgrupp. I alla fall den punkgrupp som gav ut första skivan. På vakna och nyfikna bolaget Stiff givetvis. I konkurrens med Eddie & the Hot Rods, som innan oktober 1976 hade släppt flera skivor, men de spelade mer r&b-kryddad rock än punk, med bland annat Lew Lewis som medlem. Fast just i oktober släppte Hot Rods singeln ”Teenage depression” som ju har klara punkvibrationer i ämnesval och tempo.
   Jag minns att sommaren 1976 var amerikanska bandet Ramones säsongens soundtrack. Med låtar som ”Beat on the brat”, ”Blitzkrieg bop” och ”Judy is a punk”. Och vi förstod då åt vilket håll musiken var på väg. Och det förstod nog Stiff också redan från start i augusti 1976. Och ”New rose” bygger på samma recept som Ramones-soundet. Tajt, intensiv, tempoladdad och frenetisk rock med en oemotståndligt aggressiv refräng.
   Låten, skriven av bandets gitarrist Brian James, är naturligtvis klassisk musikhistoria i England och även i övriga världen. Så känd att till och med Guns ’N’ Roses gjorde en cover på låten 1983.
   Damned-singeln producerades av Nick Lowe och i bandet, förutom James, fanns sångaren Dave Vanian, basisten Captain Sensible och trummisen Rat Scabies. Vars riktiga namn var Dave Letts, Raymond Burns respektive Chris Millar. De hade tidigare spelat i band som Masters Of The Backside och London SS (där medlemmar till Clash också fanns med). Damned gjorde scendebut 6 juli 1976 när de supportade Sex Pistols på 100 Club i London. Men det skulle, av olika skäl, dröja länge innan Pistols skivdebuterade.
   ”New rose” spelades in i Pathway-studion i London 20 september och gavs alltså ut bara en månad senare. Inspelningen inleds med Dave Vanians ”Is she really going out with him?” som är direkt kopierad från Shangri-Las hitsingel från 1964, “Leader of the pack”. Sedan kommer följande sanslöst effektiva textrader:
   I got a feeling inside of me
   It's kind of strange like a stormy sea
   I don't know why I don't know why
   I guess these things have got to be

   I gotta new rose I got her good
   Guess I knew that I always would
   I can't stop to mess around
   I got a brand new rose in town


B-sida på singeln blev en cover på Beatles-låten “Help”, versionen av Damned beskrivs ofta som dubbelt så snabb som Beatles original och på bara 1:43 hinner de ta sig igenom den låten. ”New rose” (men inte ”Help”) fanns också med som första låt på sida 2 på Damneds första album, ”Damned Damned Damned” (Stiff SEEZ 1), som släpptes 18 februari 1977.
   ”New rose” återutgavs av Stiff 1985 som 12”:a med skivnummer BUYIT 238. Då fick de båda ursprungliga singellåtarna sällskap med ”Neat neat neat”, deras andra Stiff-singel, ”Stretcher case baby” och ”Sick of being sick”.
   Efter ”New rose” gjorde Damned ytterligare tre singlar och två album i snabb takt på Stiff och ett år senare, i november 1977, splittrades bandet. Men har ombildats otaliga gånger sedan dess och existerar än idag i någon form.
På cd: Båda låtarna finns på den återutgivna versionen (med extralåtar) ”Damned Damned Damned” (Castle Music, 2007).
YouTube: Först promovideon och sedan två liveversioner, en engelsk och en spansk.







/ Håkan

Hemma hos Göran Samuelsson

Postad: 2018-07-08 17:15
Kategori: Live-recensioner


I huvudrollen på årets upplaga av Packmopedsturnén: Stefan Sundström, Göran Samuelsson och Anna Stadling. Bakom står två representanter i det eminenta kompbandet, Basisten Nikke Ström och gitarristen Bengan Blomgren.


Stefan, Göran och Anna tillsammans med en av kvällens gästartister, Pekka Hammstedt.


Göran Samuelsson, i spetsen för hela Packmopedsturnén, tackar alla på scen plus publiken efter konserten.


"PACKMOPEDSTURNÉN 18"
Göran Samuelsson/Anna Stadling/Stefan Sundström
Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik 7 juli 2018
Konsertlängd: 19:02-19:51 och 20:28-21:55 (49+87 = 136 min)
Min plats: Under träden ca 20 m snett till vänster om scenen


EFTER EN VECKOLÅNG MOPEDTRIPP (från Molkom via Rottneros, Kil, Karlstad, Åmål och Sillerud) nådde årets upplaga av Packmopedsturnén Västra Ämtervik igår kväll. I år var det premiär för den nya spelplatsen på turnégeneralen Göran Samuelssons tomt. "Välkommen hem till mig" kunde Göran ha sjungit men gjorde det inte, han valde istället många andra ibland lite mindre kända men starkt personliga låtar ur sin rika repertoar. Det blev en härlig kväll i sommarens tecken.
   Packmopedsturnén har genom åren haft fyra gästartister bredvid den anspråkslöse huvudartisten Göran men har i år slimmat både organisationen, artister och turnélängd. Göran berättade för mig efter konserten igår att det blir tyngre och tyngre för varje år att dra igång det här maskineriet. Att stunden på scen är givetvis en ynnest men uppstarten redan i oktober året före, med planering och artistval, är en trög och icke avundsvärd process. Artister står för övrigt på rad för att medverka på turnén som har blivit en populär institution - även för publiken som sluter upp mangrant på varje spelplats runt Värmland.
   I Görans trädgård, där scenen hade installerats mot väggen på den väldiga ladan, var det åtskilliga hundratals människor som älskade föreställningen. Både Göran, den innerliga sångerskan Anna Stadling och den mer än frejdige Stefan Sundström fick mer utrymme, större plats att visa upp sig och mer tid till att presentera sin repertoar. En lång föreställning, en av de längre jag har sett och hört, med många höjdpunkter av olika sort. Faktiskt fler minnesvärda ögonblick när inte så många artister trängs på scen.
   Inledningen på årets konsert var kanske den starkaste jag har upplevt. Göran kom in, ställde sig vid mikrofonen med sin gitarr och började sjunga "Vägar utan mål". Det fantastiska kompbandet bakom trippade lätt i första versen för att sedan svänga grymt under resten av låten. Gitarristen Bengan Blomgren, bakom sina solglasögon, lät arrangemanget bära i väg i nästan okontrollerad riktning. Han var för kvällen, skulle det visa sig, på sitt busigaste och mest framträdande humör.
   Direkt efter den öppningslåten följde "Fyra dar till lön" och med Anna Stadling, som sjöng duett på originalversionen, på scen resulterade det i en alldeles underbar tolkning denna kväll. Med detta fantastiska konsertintro kunde resten av den långa konserten gå på räls och bli en oerhört stark upplevelse.
   Anna, som gjorde sin tredje Packmopedsturné, sjöng vackrare, starkare och mer emotionellt än någonsin denna kväll. Med sitt senaste album, det mycket fina och känslostarka "Efter stormen", i bagaget fanns det många pärlor att plocka fram. "Bussen" och "Morgonstund", tillägnad minnet av sin nyligen avlidne far, var bara början på ett genomgående alldeles lysande framträdande av Anna.
   Efter den bedårande sångrösten kom kontrasten när den robuste och respektlöse Stefan Sundström, barfota och med ett vildvuxet hårsvall, äntrade scenen som ett yrväder. Han brölade och grymtade i mikrofonen men gav personlighet och solidarisk vänlighet ett stort och tydligt ansikte. Jag är inte riktigt bekant med hela hans repertoar, för att kunna uppskatta alla musikaliska vinklingar, men det jazzigt rytmiska och rockiga spred sig över hela Fryksdalen på samma gång som den helt brutala dansen drog igång på scen.
   Den lite mindre trängseln på scen gav Göran Samuelsson lite större uppmärksamhet utan att han, som är så anspråkslös, egentligen krävde det. Men det gav honom chansen att gräva lite djupare i sin sångskatt med låtar som jag nästan uppfattade som nya och okända men finns på några äldre skivor. Men här presenterades "Svarta moln" (med Anna Stadlings man Pekka Hammarstedt som tillfällig gäst i kören), en cajundoftande "Bomerang" (med Bengt Bygren på dragspel), en gospeldränkt "Vit ängel" och den Ola Magnell-inspirerade "Himlens gyllne limousin" i nya fräscha arrangemang.
   Stefans hustru Karin Renberg (se höger), även hon barfota(!), gjorde också små gästinhopp under konserten. Som i Stefans "Somna lycklig" och i en låt, som jag inte uppfattade titeln till, där han varje kväll under turnén har bytt text och nu bland annat refererade till både Ebbot och Fryksdalen.
   Kvällens huvudkonsert innehåll åtskilliga överraskningar och toppar men när det nalkades extralåtar blev det huvudsakligen ganska förutsägbart med "Sjösättningsrap", "Dom som byggde landet" och "Bara om min älskade väntar" (med alla traditionsenligt på scen) innan slutet på konserten var ett faktum.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.