Tidigare blogginlägg

September 2024 på Håkans Pop

SunYears, med Peter Morén, var nog höjdpunkten på årets Live at Heart.

SEPTEMBER ÄR VARJE ÅR EN INTENSIV MÅNAD på Håkans Pop. Traditionellt har Live at Heart-festivalen i Örebro utspelat sig just den månaden och det har alltid fört med sig massor med konsertbesök under fyra dygn. September 2024 var inget undantag med en rad uppdateringar på Håkans Pop. Dessutom har det under september i år släppts en rad intressanta album vars noteringar avslutar min Håkans Pop-sammanfattning av månaden.
   Först en tillbakablick på Håkans Pops fasta kategorier. Som exempelvis min inte rangordnade genomgång av samlingsalbum som under den senaste månaden handlade om ”The best of Bomp”, ”Can't start dancin'”, ”Christmas at the Patti”, ”Conspiracy of hope” och ”The countdown compilation”.
   Bilder på konsertbiljetter är ett tema på Håkans Pop den här säsongen och den här månaden kunde jag visa upp Eric Clapton 1980, Dire Straits 1979, Bob Dylan 1984 och Bruce Springsteen 1988.
   Jag återpublicerade mina gamla krönikor från Nerikes Allehanda från November 1973, December 1973, Februari 1975 och September 1975.
   Under september lämnade oss Göran Fristorp och John David Souther som fick mig att skriva några minnesord.
   Så var det alltså en mängd intensiva konsertrapporter från Live at Heart-festivalen. Bland annat kvällsnoteringar från onsdag, torsdag, fredag och lördag och mycket annat.
   Förutom Live at Heart-festivalen upplevde jag under månaden ytterligare tre konventionella konserter, Pretenders på Cirkus i Stockholm, värmlänningen Göran Samuelsson i en trädgård på öster i Örebro och irländaren Andy Irvine på Teaterscenen.

SEPTEMBER 2024 VAR ALLTSÅ en riktigt intensiv månad med många skivsläpp. Där jag inte kunde låta bli att skriva en lång dagsaktuell recension av Nick Lowes nya ”Indoor safari”, månadens bästa enligt mih. som nedan följs av ytterligare noteringar om nya skivor.
   Jag har under månaden lyssnat och lyssnat på fler bra skivor än vanligt, så många att jag inte riktigt hinner fördjupa mig i åsikter om alla. Som exempelvis THE HEAVY HEAVY, BJÖRN PETER THISELL, JOE ELY, THE TARANTULA WALTZ, LUDWIG HART, THE PLAN, BRIGHT EYES och samlingsskivan ”Silver patron saints” med Jesse Malin-låtar.
   Gruppnamnet NADA SURF har jag bara haft ytliga kontakter med genom åren utan att lägga namnet på minnet. Men nu slår den amerikanska New York-kvartetten till på allvar. Gruppen anses allmänt tillhöra indierockvågen men på nya albumet ”Moon mirror” hör jag alldeles förjusande energisk och melodisk powerpop. Månadens största överraskning.
   För två år sedan hamnade göteborgaren JONAS LUNDQVIST på min årsbästalista med sina personliga poprocklåtar. Nya albumet ”Sorgetornets spejare” har inte samma dignitet, jag är först lite besviken, men skivan har växt med tiden och många låtar har fastnat i mitt medvetande.
   JD McPHERSON har toppat årsbästalistor tidigare på Håkans Pop tidigare (2017) med ett omväxlande album. På nya ”Nite owls” har han fortfarande en tydlig ambition att göra ett mycket varierat album, inte bara med sina personliga rockabillyrytmer. Här finns också rena rama Ventures-soundet i några låtar, en är dessutom helt instrumental, och på avslutningslåten ”That's what a love song does to you” försöker han skriva en evergreen med klassiska förtecken.
   H SELF, Henric Hammarbäcks alter ego, når sin karriärs all time high med albumet ”Skälva” som är hans första med svenska texter. Med raspig röst i en uppenbart lågmäld produktion tar han sig igenom det långsamma låtmaterialet på ett väldigt personligt sätt utan att vara i närheten av kommersiell.
   Fick under Live at Heart en första livekontakt med HENNINGS musik och nya albumet ”Cowboy från rymden” understryker det jag upplevde från scen. Han har inte tröttnat på att som gitarrist bli jämförd med Mark Knopfler, det ekar bekant om hans Stratocaster, men som låtskrivare har han mycket mer att komma med både med starka melodier och intressanta texter.
   Ibland uppfattar jag mig ha världens bredaste musiksmak som både kan vara en styrka och svaghet. Som när jag lyssnar på BENNY ANDERSSONS ORKESTERS nya album ”Alla kan dansa”. På förhand med den albumtiteln väntar jag mig gammalmodig dansmusik med mycket tradition men blir fullständigt däckad av alla poplåtar, med typiskt ABBA-klingande arrangemang, som dominerar skivan. Bennys melodier håller ju en fantastisk nivå och Björn Ulvaeus vuxna texter, med sång av Helen Sjöholm och Tommy Körberg, klarar av utmaningen att inte vara simpel eller torftig schlager. Oerhört underhållande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: September var som sagt en intensiv månad med många intressanta skivsläpp, se en bråkdel ovan. Ändå tar jag mig tillbaka till augusti månads sista dag, när Västerås-killen HANNES AITMAN släppte sitt debutalbum ”Weak point”, för att uppmärksamma min största favorit för den här månaden. Egentligen rankar jag visserligen Nick Lowes senaste ”Indoor safari” som en ännu bättre skiva men den har jag ju redan recenserat i sin helhet.
   Den unge Aitman gör alltså albumdebut men det har sedan första singeln ”Dying for a name” släpptes i maj förra året svävat oerhört stora förväntningar i luften kring den här drygt 20-årige killen. Han presenterade sig med sina countryfierade popklanger och en mogen för att inte säga fullvuxen röst som man inte hade hört maken till tidigare.
   ”Dying for a name”, som finns med på albumet, och ytterligare tre singlar har höjt förväntningarna på ett nästan osunt sätt men med hela albumet i högtalarna kan vi bara lugnt konstatera att Hannes Aitman är årets fynd i svensk musikbransch.
   Jag hade inte hört albumet innan Hannes framträdande på Live at Heart men hoppades på ett rejält genombrott inför publik. Men det blev en musikalisk balansgång tillsammanss med kompbandet där liveljud och problematiska låtarrangemang satte krokben på första konserten. Därremot blev det så mycket mer njutbart när han ställde sig själv med sin välklingande akustiska gitarr på en bättre akustisk scen dagen efter där alla hans sånger presenterades i perfekta arrangemang.
   Nu till albumet som har det där genomgående klassiska Rickenbacker-klingande soundet som en röd tråd men det är ju de välsnickrade melodierna och hans uppseendeväckande och personligt mörka röstresurser som är ryggrad i alla hans låtar. Det är ofta country i rytmen men popgitarrer i klangen. Ett fint driv på alla de inledande tio låtarna innan balladen och titellåten avslutar albumet på ett känslomässigt säkert sätt med det unga stjärnskottet Aitman.
   Ursäkta ordleken men ”Weak point” har inte en svag punkt.

/ Håkan

Compilation: The Countdown compilation

"The Countdown compilation" (Countdown, 1985)

ATT JAG EN GÅNG I TIDEN (1985) köpte det här albumet i England var Will Birchs ”fel”. Efter sin tid på 70-talet i Kursaal Flyers blev han decenniet senare känd som producent och låtskrivare. Jag har till och med gjort diskografier om hans liv i popbranschen, både som artist (i Kursaals och The Records), låtskrivare och producent. När han dök upp i en undanskymd roll på det här samlingsalbumet, han har producerat sex låtar här, kunde jag inte låta bli att köpa det.
   Det lilla engelska skivbolaget Countdown, som existerade under en begränsad tid i mitten på 80-talet, hade en viss liten koppling till skivbolaget Stiff (”Licensed by Stiff Records” på omslaget) och hade på det viset lite mer profil än andra bolag.
   Skivan innehåller en mängd olika mindre kända band, från Aldgate i östra London till Australien som Garry Bushell skriver i omslagstexten, som aldrig tog steget upp till den etablerade popvärlden. Några gav ut singlar, Makin' Time, The Kick och The Prisoners (medverkar inte på den här skivan), men blev aldrig synliga på några försäljningslistor.
   Skivomslaget har väldokumenterad information om alla band med medlemsförteckning men jag hittar inga bekanta namn. Elva av 12 låtar är originallåtar skrivna av bandets medlemmar plus Fast Eddie som gör en cover på ”I don't need no doctor”, Ray Charles låt från 1966.
   Jag har försökt jaga fatt på eventuella kommersiellt posititiva uppgifter kring skivans grupper men har inte lyckats hitta något. Det här är band med medlemmar som via den här skivan har gått från anonymitet till fortsatt anonymitet. Det finns dock ett undantag. Edward Ball, som sjöng och skrev låtar i The Times, fick i mitten på 90-talet göra flera album och singlar på skivbolaget Creation, dock utan att skriva in sig i historieböckerna.
   Musikaliskt, när jag lyssnar på innehållet som jag nog inte har gjort tidigare i sin helhet, är det också tämligen anonymt. Pop som är besynnerligt genomskinlig fast den borde ha ambition att slå kommersiellt.
   De första tre låtarna, samtliga producerade av Will Birch och etablerade Pat Collier, lever svårt på de Motown-influerade rytmerna med den ”You can't hurry love”-basen som en röd tråd men är melodimässigt alldeles för tunna. Lite mer energi mot slutet av Side One men det australiska bandet Stupidity lever inte alls upp till sitt Dr Feelgood-baserade namn.
   Side Two är genomgående lite tyngre och lite tuffare med betoning på ”lite”. Där har ovannämnde Edward Ball skrivit en bra typisk engelsk låt, sjunger starkt och bandet The Times kan soundmässigt jämföras med The Jam. The Gents och The Scene är två andra grupper som utmärker sig.

Side One
Makin' Time: Only Time Will Tell
The Combine: Dreams Come True
The Alljacks: Guilty
The Co-Stars: Not Ready For Love
The Kick: Stuck On The Edge Of A Blade
Stupidity: Bend Don't Break

Side Two
The Times: Whatever Happened To Thames Beat
The Gents: The Faker
The Moment: Sticks And Stones
The Scene: Inside Out (For Your Love)
Fast Eddie: I Don't Need No Doctor
The Jetset: Wednesday Girl

/ Håkan

Krönika: September 1975

I september 1975 gjorde jag en grundlig genomgång av veckans alla radioprogram med musik som presenterades av Sveriges Radios ungdomsredaktion i fem olika städer, Göteborg, Stockholm, Malmö, Karlstad och Norrköping.
   I min artikel räknar jag upp, dag för dag, alla musikprogram och tycker att Kjell Alinges Pop 75 är mest intressant


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1975.
 
MYCKET MUSIK I UNGDOMSRADION

DET HAR BLIVIT HÖST OCH DET betyder att radiolyssnandet, bland annat hos ungdomen, ökar. Många lyssnar på Ungdomsredaktionens dagliga inslag - stommen i ungdomsradions satsning under hösten. Även i övrigt rör det sig om många serieprogram, som har stadiga programtider och vilka återkommer vecka efter vecka fram till jul. Här några tips om vad som ungdomsradion har att erbjuda:
   Sveriges Radios ungdomsredaktion återfinns i fem olika städer och har följaktligen varsitt program måndag till fredag. I nämnd ordning Göteborg, Stockholm, Malmö Karlstad och Norrköping som presenterar programmen, som innehåller musik, intervjuer och samhällsorienterade reportage. Sändningstid vanligtvis mellan 16.30 och 18.15 med paus för nyheter vid jämna timmar.
   Dag för dag placerar sig de ungdomsinriktade programmen i övrigt på följande sätt:
   Måndag: Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell högform. Ett sketchprogram uppblandat med aktuell popmusik på skiva. Musik som vapen är en serie presenterad av Bengt Eriksson som spelar regeringsfientliga sånger från jordens alla hörn.
   Tisdag: Country-fest, ett program med förstås mycket countrymusik. Rundgång presenteras av Göteborgs Tommy Rander och Tomas Tengby som tar upp aktuella företeelser eller artister inom populärfacket. I Grannlåtar spelas nordisk musik.
   Onsdag: Kavalkad, sänds också lördagar och söndagar, med Kjell Ahlkvist som blandar gamla hitlåtar med lyssnarnas egna önskemelodier. Tonkraft är ett program med levande musik, utländsk eller svensk. Howdy!, även det ett program för countryälskare.
   Torsdag: Poporama där Kaj Kindvall spelar aktuell popmusik som finns utgiven på skiva i Sverige.
   Fredag: Skivspegeln, programmet som ersatte omdiskuterade Kvällstoppe n. Ulf Elfving speglar skivförsäljning och aktuella skivor i en lättsam atmosfär. Pop 75 presenteras förstås av Kjell Alinge som med personliga kommentarer bedömer nya skivors värde.
   Lördag: Discorama där Kaj Kindvall spelar nytt utländskt på platta. Englands- och Amerikalistan presenteras. Kavalkad. Nattrock består av diverse popmusik.
   Söndag: Kavalkad.
   Det finns således en mängd program att välja mellan, som i något eller några fall bör tillgodose dina egna personliga önskemål. Personligen föredrar jag program av Kjell Alinge som har en förmåga att göra avslappnade men samtidigt intressanta musikprogram.

/ Håkan

Krönika: December 1973

Jag hade tydligen fått en uppmaning att skriva mer om soulmusik så jag gjorde en inventering av den aktuella soulmusiken i december 1973. Billboards soullista var min stora guide i ämnet och jag konstaterade att där fanns många för svenska skivlyssnare okända artister.
   Däremot var jag välinformerad om skivbolagets Motown, eller Tamla Motown som de hette i Europa, och nämner också några kända producentnamn utanför den skaran, Thom Bell och duon Kenny Gamble/Leon Huff


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1973.
 
SOULMUSIKEN HAR SVÅRT SLÅ IGENOM
- utom på diskoteken

SKRIV MER OM SOUL-MUSIK, BAD NÅGON OM, och vi ska göra en liten och mycket ytlig översikt om vad som är aktuellt inom detta musikfack, som har haft svårt att slå igenom på allvar i Sverige. Men på diskoteken spelas det soul mer än något annat. Soulmusiken är en tacksam musik för diskoteken – den manar till dans.
   En titt på den amerikansks soul-listan ger vid handen att där förekommer för ett svenskt öga många okända artister.
   Trots att de till namnet är helt okända spelas de flitigt på diskoteken så ni har säkert trots allt hört dem.
   Samlar man ihop de mest kända namnen på listan har de flesta ett gemensamt: De är eller har varit knutna till soulskivbolaget fram alla andra, Tamla Motown, som verkligen lyckats förmedla soulmusik även på denna sidan Atlanten.
   Där finns artister som Diana Ross, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Temptations med flera. Bolaget har dock på de senaste åren släppt anmäkningsvärt många artister och kompositörer som letat sig till andra bolag.
   Four Tops och Gladys Knight & the Pips bland annat och kompositörsparet Nicholas Ashford och Valerie Simpson återfinns sedan kort tillbaka på Warner Brothers där de också lanseras som sångduo. De är vid sidan av Holland-Dozier-Holland Motown-bolagets mest framgångsrikaste låtmakare med låtar som ”Ain't no mountain high enough”, ”You're all I need to get by”, ”Reach out and touch” med mera på sitt samvete.
   Många artister har alltså lämna Motown men ändå tror man sig inte kunna se slutet på den ändlösa raden av succéer de producerat och kommer att skapa i framtiden. Berry Gordy & Co har en underlig förmåga att ständigt hitta nya artister eller gamla artister i nya skepnader. Senaste genidraget är duon Diana Ross och Marvin Gaye som båda är framgångsrika soloartister men som nu fått en om möjligt ännu större succé som duo.
   Holland-Dizier-Holland, kompositörstrion, lämnade Motown redan 1968 efter ha blivit smått klassiska i mitten på 60-talet med låtar som ”Where did our love go”, ”Reach out I'll be there” och ett flertal andra som tihhör pophistorien.
   H-D-H bildade, när de blivit lösta från sitt Motown-kontrakt, 1970 de båda bolagen Invictus och Hot Wax. Deras stil påminde mycket om Motowns 60-talsmusik och de blev genast konkurrenter till sitt forna bolag. Men artisterna är nya och tillhör nu avdelningens säkra soulnamn, Freda Payne, Chairmen Of The Board och Honey Cone.
   Två andra kompositörer/producenter som betytt mycket för dagens amerikanska soulmusik är Kenny Gamble och Leon Huff. En driven duo som också har två egna bolag med artister att ägna sig åt. Artister som Three Degrees, Intruders och Harold Melvin & the Blue Notes ingår i Gamble-Huff-stallet.
   Thom Bell står Gamble-Huff väldigt nära och de samarbetar ibland samtidigt som Bell ensam har hand om artister som Stylistics, Spinners med flera.
   De soulartister som inte tillhör Motown och som trots allt blivit kända i vårt soul-U-land är gamla beprövade namn som Ike & Tina Turner, Aretha Franklin, James Brown och i viss mån den sköna Roberta Flack som vi nyligen upptäckt här.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1988

BRUCE SPRINGSTEEN Stadion Stockholm 2 juli 1988

På biljetten står det enbart Bruce Springsteen men som vanligt hade han E Street Band med sig som kompband, nu med Patti Scialfa i bandet. Hösten innan hade Bruce släppt albumet "Tunnel of love".

/ Håkan

Compilation: Conspiracy of hope

"Conspiracy of hope" (Mercury, 1986)

I MIN INVENTERING AV SKIVHYLLANS samlingsskivor råkar jag ibland stöta på skivor med ganska konventionellt och raritetsmässigt ospännande innehåll. Som exempelvis det här albumet som jag en gång sorterat in bland Paul McCartneys skivor med anledning av hans bidrag ”Pipes of peace”.
   "Conspiracy of hope" gavs ut i samband med Amnesty Internationals jubileum som just det här året, 1986, firade 25 år. Samma år i juni organiserades en USA turné med samma namn, sex konserter, med huvudartisterna U2 (som överraskande inte finns med på den här skivan), Sting och Bryan Adams. Men också med andra artister som Peter Gabriel, Lou Reed, Joan Baez och Neville Brothers. Plus en överraskande återförening av The Police.
   Stings version av Billie Holiday-klassikern ”Strange fruit” är exklusivt inspelad för den här skivan (Sting spelar både ståbas och vibrafon). I övrigt innehåller skivan några (Howard Jones och Tears For Fears) nyinspelningar av redan utgivna låtar men majoriteten på albumet är hämtat från 1980 till 1985.
   Skivan har ett gott syfte när den stödjer Amnesty Internationals arbete men musikaliskt har jag svårt att hitta de riktigt spännande ögonblicken. Elton Johns bidrag är ett litet undantag från ett hans mindre kända album, ”Breaking hearts” (1984). En låt som är skriven av Elton och Bernie Taupin lite egendomligt tillsammans med Eltons gitarrist Davey Johnstone och den okände sydafrikanen Phineas McHize.
   Paul McCartneys bidrag ”Pipes of peace” är tre år gammal, från albumet med samma namn, men passar väl in i Amnesty-konceptet. Från ett album, producerat av George Martin, som inte var någon stor kommersiell succé. Beskrevs i England som ”a collection of mediocre outtakes”. Låten uppstod efter en idé från jazzmusikern George Melly men slutresultatet är väl en ganska typisk McCartney-dänga som pendlar mellan pianoballad och lättsam pop med barnkör där han spelar alla instrument själv. I kören figurerar både Linda McCartney och Eric Stewart.


Peter Gabriel: Biko 7:25
Elton John: Passengers 3:20
Tears For Fears: I Believe 4:39
Howard Jones: No One Is To Blame 4:10
Paul McCartney: Pipes Of Peace 3:22
Sting: Strange Fruit 2:31
Dire Straits: Brothers In Arms 6:48
John Cougar Mellencamp: Pink Houses 4:43
Simple Minds: Ghost Dancing 4:43
Bryan Adams: Tonight 4:57

/ Håkan

Krönika: Februari 1975

I en tidigare krönika/artikel, om radioprogrammet Tio i Topp, uppfattade jag försäljningslistan Kvällstoppen som en mycket mer rättvis bild av skivförsäljningen. I den här artikeln/intervjun går jag till botten med förutsättningarna och rapporteringen från skivhandlarna.
   Det hade under de senaste åren blivit kritik kring rapporteringen vilket fick mig att kontakta handlare i både Örebro, Karlskoga och Lindesberg som fick berätta hur de (på olika sätt!) gick till väga.
   Ett halvår efter min artikel, i augusti 1975, upphörde Kvällstoppen...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 1975.
 
OENIGHET BLAND MUSIKHANDLARNA OM RAPPORTER TILL KVÄLLSTOPPEN

DET HAR ALDRIG NÅGOT ÅR SÅLTS SÅ MYCKET SKIVOR och kassetter i Sverige som under förra året. Den totala försäljningen har ökat med hela 40 procent sedan 1973 på försäljningslistan Kvällstoppen med underrubriken ”veckans 20 mest sålda skivor” skall det redovisas vika skivor som säljer allra mest i hela landet. Det finns dock många som tvivlar på sanningshalten i den programförklaringen.
   Under 1974 såldes det skivor och kassetterför i runda tal 400 miljoner kronor. Den ökade omsättningen förklaras bland annat av att skivbolagen nu satsar mer på fullpris-LPskivorna till följd av ökade priser på råvaror såsom PVC-plast och pappersmassa. Där är ökningen så pass stor som 50 procent till två miljoner exemplar.
   Däremot har singel och EP-försäljningen under förra året minskat 25 procent till två miljoner exemplar.
   Den största ökningen gör dock kassetterna med 75 procent vilket innebär att det såldes 1,1 miljoner stycken i fjol.
   Det säljs alltså mycket skivor i detta land men vika skivor som säljs ger Kvällstoppen, enligt många av sina kritiker, en skev bild. Listans motståndare vill göra gällande att det påtagligt brister på flera punkter i sammanställningen av listan. När listan upprättades för 12 år sedan såldes det nästan uteslutande skivor i affärer medan det idag också går att köpa skivor i livsmedelsbutiker, bensinstationjer, kiosker och bokcaféer. Dessa mindre, som Sveriges Radio betraktar som obetydliga, försäljningsställen finns inte med de 340 som varje vecka lämnar uppgift på sålda skivor till radion.
   Den kanske största stötestenen till rättvis försäljningslista hänger tydligen på rapportörerna själva. Uppgifter har förekommit att skivhandlarna rapporterar försäljninghen med uppskattning istället för genomräknad försäljningsstatistik.
   Allehanda har ringt några försäljningsställen i länet och luiftat problemet med Kvällstoppen.
   Lars Bohlin på Bohlins Musik i Örebro:
   - Vi för ingen statistik över sålda skivor. Att systemet med rapporteringen till Kvällstoppen är ihåligt håller jag med om. Popplattor säljs förstås allra mest men vid vissa tidpunkter har även seriösa skivor sålt bra och varit värda en plats på listan. Men det finns småbutiker runt i landet som specialiserar sig kring popskivor och följaktligen därför också bara rapporterar popskivor.
   Finns småbutiker med i rapporteringsnätet?
   - Det finns sammanlagt 800 skivaffärer i landet så det finns säkert flera små specialbutiker bland de 340.
   - Man ska nog inte ta listan på så mycket allvar som en del gör. Att slopa garderingarna på skivor under tio var ett steg i rätt riktning och varför inte gå ett steg längre och ta bort placeringarna på ytterligare fem skivor och presentera de fem kvarvarande som ”veckans i särklass fem mest sålda skivor”. Utöka gärna listan till 30 skivor för att få mer bredd på listan.
   Ulf Gråberg på Högbergs Musik & Foto i Karlskoga ställer sig mycket frågande till uppgifterna om uppskattningsbara rapporteringar.
   - Vi har plastpåsar kring samtliga skivor medskivnummer och dylikt vilket gör att rapporteringen blir väldigt enkel och därför nära nog 100-procentig, En klok försäljningsstatistik där försäljning och beställning löper parallellt gör att vi inte finner någon anledning att misstro listan. Flamingokvintettens och Demis Roussos är för oss de stora säljarna och det stämmer väl överens med den stora listan.
   På Folkes Foto i Lindesberg är de också noga med rapporteringen:
   - Varje vecka får vi den aktuella Kvällstoppslistan från Sverige Radio och prickar sedan av varje såld skiva. Och är det en ny skiva antecknas den och prickas av i samma ordning och den slutliga listan rapporteras till Sveriges Radio när de ringer på fredag eftermiddag.
   Det råder alltså en del oenighet angående rapporteringen till Kvällstoppen men de är dock rörande eniga om listans betydelse. Den behövs som konsumentvägledning där skivan är en utmärkt presentartikel och fyller en uppgift när någon kommer in och ska ha en populär skiva till sina barn.

/ Håkan

”Indoor safari”

NICK LOWE
Indoor safari
(Yep Roc)

DET BASUNERAS UT, AV SKIVBOLAGET, att det här är Nick Lowes första ”riktiga” album sedan 2013 och det kan jag bara delvis hålla med om. Jag tycker nog att Nicks helt perfekta ”The old magic” från 2011 är albumet och året att ha som referens. I sammanhanget kanske en petitess men ibland behövs det en strikt historiebeskrivning, i alla fall om du läser Håkans Pop.
   Parentesen ”Quality street” (2013) var en skiva med utpräglat jultema där innehållet dominerades av covers och traditionellt låtmaterial där bara ”Christmas At the Airport”, ”The North Pole Express”, ”I Was Born In Bethlehem”, och ”A Dollar Short of Happy (skriven tillsammans med Ry Cooder) kom från hans egen penna. Ett album, precis som ”The old magic”, producerat av Nick tillsammans med Neil Brockbank och Robert Treherne/Bobby Irwin, producent respektive trummis, som lite sorgligt inte längre finns med oss.
   Nick Lowes udda samarbete med det amerikanska instrumentala bandet Los Straitjackets, som kompar här, sträcker sig tillbaka till 2012 när de träffades första gången, som skivbolagskollegor på ett jubileumsarrangemang. Följdes av en gemensam turné i USA 2014 där en konsert spelades in och gavs ut 2015, "The Quality Holiday Revue Live", med några jullåtar plus Nick Lowes hits. Turnésamarbetet fortsatte och nådde bland annat Stockholm i december 2016. Straitjackets gav 2017 på egen hand ut tributskivan ”What's so funny about peace, love and... Los Straitjackets” med enbart Nick Lowe-låtar och Nick som gästssångare.
   Nick Lowe och Los Straitjackets har turnerat tillsammans under senare år med bland annat en Stockholmskonsert i september 2022 som jag dessvärre missade. 2020 släppte Lowe/Straitjackets ytterligare ett livealbum, ”Live at the Haw River Ballroom” inspelad i North Carolina, USA.
   För att återgå till Nick Lowes ganska besynnerliga skivhistoria sedan 2015 så har han/skivbolaget släppt ett oräkneligt antal singlar och ep med låtar som nu till nästan 90% är identiska med innehållet på ”Indoor safari”. Men jag ska inte haka upp mig så mycket på det ty läckert skivomslag, intressant baksidestext, design i övrigt och givetvis det musikaliska innehållet gör skivan till en underbart homogen helhet där Nicks lugna engelska vemod möter både catchy pop, lite rock med rötter och några sedvanligt välvalda covers.
   Det tog mig en halv dag att analysera och researcha Nick Lowes senaste tio år men med alla låtarna i öronen till slut är det med nöjd tillfredsställelse jag konstaterar att den engelske åldermannen (75 år) fortfarande är på samma exklusiva kvalitetsnivå som när han var 30 (”Labour of lust”), 40 (Pinker and prouder than previous), 50 (”Dig my mood”) och 60 (”At my age”).
   Enligt skivomslaget på ”Indoor safari” är det här en soloskiva men är till hundra procent inspelad med hans sedan tio år tillbaka stadiga amerikanska kompband Los Straitjackets som får sin tydliga cred ”powered by Los Straitjackets”. Jag ska erkänna att jag inte riktigt köper det här instrumentala bandets visuella framtoning live med sina mexikanska brottarmasker men på skiva slipper man ju se kvartettens dolda ansikten.

ATT DEN GENUINA ENGELSMANNEN Nick Lowes nya album är inspelad på andra sidan Atlanten i Chicago, Long Island, Woodstock och St Louis ger mig också vissa tvivel. Oron var dock överdimensionerad för det här är Nick Lowe på sin egen musikaliska gata. Låt vara att inledande ”Went to a party”, skriven tillsammans med medlemmarna i gruppen, doftar amerikanskt 60-tal men är ännu ett bevis på Nicks unika förmåga att skriva en catchy låt och samtidigt snegla på rockhistorien. Och på nästa låt ”Love starvation” är det karibiska rytmer som svänger.
   Nick Lowes låtar ekar ofta bekant. ”Crying inside” skulle kunna vara hämtad från ”Labour of lust” och ”Tokyo bay” hade platsat i Rockpile-repertoaren.
   När den egna kreativiteten inte räcker till är Nick en mästare på att leta upp obskyra 60-talssinglar och sedan göra personliga covers. Som exempelvis Garnet Mimms 1964-singel ”A quiet place”, där The Del Moroccos-sångerskan Gabrielle Sutton överraskar med ett ”Hey Eddie!” i inledningen. Eller Sammy Turners Phil Spector-producerade ”Raincoat in the river” från 1961. Båda smälter så naturligt in på Nicks album.
   ”Indoor safari” är kanske lite svängigare, lite mer rytmisk med lite större arrangemang än Nicks klassiskt lågmälda skivor från 90- och 00-talet. Pop på gränsen till rock men det är några lugnare sekvenser som ger mig gåshud, bland annat de båda ”blåa” låtarna ”Blue on blue” och ”Different kind of blue” som är underbara höjdpunkter. Den senare låter verkligen som en cover, detsamma med ”Lay it on me baby” och ”Don't be nice to me”, men det är alltså Nicks Lowes förmåga att än idag skriva klassiska poplåtar som om de redan tillhör pophistorien.

/ Håkan

John David Souther (1945-2024)

EN AV DE STÖRSTA MEST OKÄNDA ARTISTERNA i den amerikanska västkustgenerationen, JOHN DAVID SOUTHER, har gått bort. Han var, som sagt, ingen stor stjärna kommersiellt men som låtskrivare och central figur i vågen av 70-talets countryrock var han allmänt uppskattad i omgivningen kring Eagles och Linda Ronstadt (som han också hade ett förhållande med) för att nämna ett fåtal. Jag har nämnt hans namn i 37 olika artiklar på Håkans Pop och äger sex album med honom inklusive skivorna med bandet Souther-Hillman-Furay Band tillsammans med Chris Hillman och Richie Furay..
   Ingen av hans egna skivor har hamnat på några årsbästalistor men är ändå genuina favoriter, mest för hans personliga sätt att skriva ofta nedstämda låtar med romantiska förtecken. Han har alltid funnits runt Eagles och innan det bandet uppstod 1971 hade han redan 1968 en duo med Glenn Frey, Longbranch Pennywhistle.
   Tillsammans med Eagles-medlemmarna skrev han låtar som ”Best of my love”, ”James Dean”, ”New kid in town” och ”Heartache tonight” och finns med på fotografiet på baksidan av omslaget till ”Desperado”-albumet. Men John David var nog ännu mer involverad i Linda Ronstadts skivor. Han bidrog med låtar till fem av Lindas 70-talsalbum och sjunger duett med henne på ”Get closer” (1982).
   Men jag nämner också hans namn för betydelsefulla insatser på skivor med Jackson Browne (”For everyman”), Joni Mitchell (”Court and spark” och ”For the roses”), Warren Zevon (”Warren Zevon”, ”The envoy” och ”Sentimental hygiene”), Don Henley (”I can't stand still”), Dan Fogelberg (”Captured angel”) och Karla Bonoff (”Karla Bonoff”).
   En imponerande lista och just personligt imponerande var John David Souther, med sitt välansade skägg, som låtskrivare, producent, sångare och allmän profil.
   John David Souther avled 17 september 2024.

/ Håkan

Biljett: Bob Dylan 1984

BOB DYLAN Ullevi Göteborg 9 juni 1984

På historiens tredje Ullevikonsert, efter Rolling Stones 1982 och David Bowie 1983, stod Bob Dylan med kompband på den stora scenen i Göteborg. Året innan hade Dylan släppt det mycket uppmärksammade albumet "Infidels".

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.