Tidigare blogginlägg

TisdagsAkademien (26)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

TISDAGSAKADEMIENS BERÖMDA MÖTEN varje vecka, på Makeriet sedan drygt två år tillbaka, är inne på sitt sjunde år. Olle Unenge, Janne Rindar och jag, Håkan Pettersson, diskuterar musik en gång i veckan. Blandningen av musik som vi upplever på dvd eller på nätet blir allt bredare och nästan märkligt skiftande mellan genrer och specifika ämnen som sedan noteras i några minnesrapporter.
   Sedan förra rapporten, tidigt i mars, har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer om Freddie Wadling, hyllningskonserten till minnet av Olle Adolphson tre dokumentärer om Kent, från 2001 och 2016, samt Markus Krunegård. Vi har också varit på bio och sett filmen om Wilmer X och gjorde en tripp till Malmö för att uppleva musikteaterföreställningen Flickan Från Landet I Norr.


12 mars (onsdag!)
WILMER X: NÄR TIDEN STANNAR (Film bio Roxy, Örebro 11/3 2025)
WILMER X HAR UNDER MÅNGA DECENNIER dominerat den rockiga livescenen i Sverige och nu lockas bandets publik även till biosalongerna där Stefan Bergs dokumentär om det skånska rockbandet visas. En musikfilm med dels väldigt mycket musik men också mycket historia med många slagkraftiga repliker och minnesbilder.
   För mig som har upplevt bandet live sexton gånger, från Rockmagasinet på 80-talet till senast på Malmöfestivalen 2023, är filmens musikaliska detaljer ingen överraskning men är naturligtvis det huvudspår som Berg följer. Korta energiska filmklipp, både professionella tv-klipp till privata primitiva super-8-upptagningar, från bandets hela karriär. Ibland mixade tillsammans i en och samma låt som ger filmen både tempo och en intressant bild på bandets utveckling och uppseendeväckande konstanta sound.
   Historien om Wilmer X är synnerligen efterlängtad och den tar sig från Malmös gråa 70-tal, när bandet bildades och var på gränsen mellan punk och blues, hatade progg och jazzfusion, och hamnade i en rock'n'roll-osande verklighet. Vi får aldrig veta att bandets första formation hette Wilmer Pitt men vi får bilder och information om originalmedlemmarna Nisse Hellbergs och Jalle Lorenssons första bandkollegor.
   ”När tiden stannar” är en underhållande film om ett band vars medlemmar fortfarande brinner för sin musik. Filmens aktuella intervjuer är gjorda från 2018, när bandet firade 40 år och gjorde stor comeback på scen (Malmöfestivalen inför uppskattningsvis 20 000 åsksådare) efter 13 år lång paus.
   Det är många intima och privata förhållanden som kommer till tals när låtordning och annat diskuteras utan att alla är överens. En fin och exklusiv inblick bakom scenen och även i övrigt ger både Nisse, Jalle, trummisen Sticky Bomb (ser tuffare ut idag som 60-plussare än på det tidiga 80-talet), basisten Thomas Holst och även gitarristen Janne Lindén sina egna och personliga vinklingar om livet som Wilmer X-medlem.
   Kanske hade filmen blivit ännu mer ”dramatisk” om gamla medlemmar fått berätta sina minnen men filmen koncentrerar sig kring dagens Wilmer X-upplaga, som nog är bandets allra bästa, och blir en fin berättelse om både...

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”The Wicked messenger” med Louise Bergman som gäst.



18 mars 2025
FREDDIE WADLING: Jag är monstret (SvtPlay, 2025, 59 min)
Svensk dokumentär från 2025 av Lars Hogéus och Robert Lagerström.
   Få svenska artister har lämnat ett så oförglömligt avtryck som Freddie Wadling (1951-2016) och få är lika mytomspunna. Med en röst som sträckte sig från de djupaste brunnarna till de himmelska höjderna, benämndes han ofta som "Sveriges bästa rockröst".
   Filmen utforskar Wadlings mörka livsöde och fascinerande karriär - från hans tid med band som Cortex, Blue for Two och Fläskkvartetten, till hans solokarriär som omfattade allt från elektronisk musik till finstämda visor. Trots sin kultstatus kämpade Wadling med scenskräck och ett liv präglat av alkohol och droger. En revanschhistoria om en utstött kille som fick ett oerhört anseende och skrev in sig i den svenska musikhistorien.
   Inledningsvis känns det som att dokumentären visas i svartvitt. Med sprucken röst berättar Freddie om sig själv. Beskrivs so en ”Trevlig och 'glad' människa” som målar till husbehov.
   Som en svensk Tom Waits berättar Freddie att han upplever ångest innan han går upp på scen. Som att komma till en ”offentlig avrättning”.
   Carl Michael von Hausswolff (skivbolaget Radium 226.05), Amanda Werne (Slowgold) och Dennis Lyxzén berättar.
   Frun Bella Wadling berättar.
   Gamla filmklipp. ”Som barn ville jag vara indian”. I 8-årsåldern blev Freddie mutist. Det varade i sex ¨år. Mobbad i skolan. ”Stort svart helvete”.
   Gick sedan i Dômen konstskola i Göteborg.
   Anna-Lena Karlsson (Cortex): ”Han följde inte normen”.
   Droger och musik gjorde att Freddie började prata igen.
   Inspirerad av Captain Beefheart. ”Punken var en fin grej”. Frihet! Var med i alla band (nio stycken) som fanns. ”Han drog till sig folk”.
   Cortex tidigt 80-tal. Henrik Venant berättar.
   Freddie: ”Jag gillar allt som gör mig yr”.
   Blue For Two tillsammans med Henryk Lipp. 80-tal.
   Freddie hade ingen uppfattning om pengar.
   Freddie beskriver sig som irrationell konstnär. Religiös men inte kristen.
   Freddie var animist. ”Jag tröttnade på min egen röst”.
   80/90-tal. Fläskkvartettens Sebastian Öberg berättar.
   ”Han har ett otroligt gehör”. Och vi får höra hans version av ”Over the rainbow”.
   Läkaren Johan Von Schreeb berättar när Freddie var på sjukhus. ”Jag berättade för Freddie att jag hade ringt Captain Beefhearts mamma och då gick han med på behandling”. Han var riktigt sjuk. Operation. Han var mormon och satanist på samma gång.
   1999 spelade han Frankenstein på scen. Avancerad teater.
   ”Blott en dag” till skivan med psalmer. Hade en sådan otroligt fin röst plötsligt. Allting var förstatagningar. På 2000-talet många samarbeten.
   Plötsligt dyker Bert Karlsson upp och bröstar upp sig och pratar om Mello...
   Vi får på slutet en bild från Garaget med massor av Freddies grejer som nu har skänkts till Göteborgs Stadsmuseum.

DYLAN: Janne valde: Om Rob Stoner, det är basisterna som håller ihop det.




25 mars 2025
”Älskar inte vi dig då” – Hommage till OLLE ADOLPHSON (SvtPlay, 2025, 1:28)
Den här veckan tittade TisdagsAkademien på ett rent musikprogram. En hyllningskonsert inspelad 22 oktober 2024 till minnet av Olle Adolphson.
   Vår nationalskald Olle Adolphson skulle ha fyllt 90 år 2024 och är en av våra största vispoeter. Under hyllningskvällen intar Jakob Hellman, Lisa Nilsson, Amanda Ginsburg, Emil Svanängen (Loney Dear), Janice, Tomas Andersson Wij, Moonica Mac, Lill Lindfors, Mats Bergström, Peter Morén, Junior Brielle, Zacke, Jennie Abrahamsson och Vilma Flood scenen på Cirkus i Stockholm för att hylla Olle Adolphson och tolka visor ur hans stora låtskatt.
   Olle Adolphson, som var en centralgestalt i det svenska musik- och kulturlivet i över fem decennier, har lämnat ett outplånligt avtryck genom sina älskade visor som till exempel ”Trubbel”, ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Gustav Lindströms visa”. Hans låtar har inte bara berört generationer utan fortsätter att leva vidare, inspirera och nå ut till nya lyssnare.
   Arrangören Peter Morén berättar: ”Olle förenar över generationer och genrer och vi är säkra på att detta kommer bli en helt unik och varierad kväll att minnas långt framöver. Kanske lika väl som jag minns när jag såg Olle på Konserthuset som nittonåring och fick bekräftat det jag redan då visste; Det där är MIN vissångare. Den som berör mig mer och som når längre in. Kanske kan han också bli er?” Tillsammans med Ronald Bood (som producerade Olles sista studioalbum ”Älskar inte jag dig då” 1994) är Peter initiativtagare både till förra årets hyllningsskiva samt denna konsert.
   Olles texter och teman är eviga och tidlösa. Hans bredd av känslor; sorg, melankoli, mänsklig skröplighet och svårighet att få livet att gå ihop, naturens skönhet och tröst, humor, lekfullhet, ett skarpt öga för detaljer och en konst att se livet för vad det är; mångfacetterat och i hela skalans nyanser, allt detta ligger på nåt sätt även rätt i våran tid. Hans likaledes stora respekt för musiken gör honom helt unik. Oförglömliga harmonier och melodier från en fantastisk gitarrist som tar en med på en vindlade resa över folkviseton, fransk chanson, bossa nova, engelska ballader och klassiska mästare ända in i folkparken.

DYLAN: Olle valde Not Completely Unknown: Bob Dylan & Folk Music.




1 april 2025
I samband med Kents återkomst på konsertscenen i Stockholm tittar TisdagsAkademien på tre Svt-dokumentärer, en från 2001 och två från 2016, under tre veckor.

Så nära får ingen gå – ett år med KENT (SvtPlay, 2001, 60 min)
En dokumentär från 2000-2001 om rockbandet Kent. De spelade inför utsålda hallar i Sverige och på Roskildefestivalens största scen, men även på små klubbar runt om i Europa. Svt:s Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand följde med i turnébussen. Det blir besök i hemstaden Eskilstuna, möten med hängivna fans och en och annan fest på hotellrummet.
   Vid det här tillfället har Kent släppt fem album.
   Gitarristen Sami Sirviö i Kent: ”Vi är ett indieband”. Kommunala musikskolan Eskilstuna. Han minns maj 1990.
   Joakim Berg: ”Att vara vanlig var det finaste man kunde vara”.
   1992. Då hette bandet Havsänglar, vi får gamla liveklipp.
   2001 är det 3000 i publiken i Sporthallen Eskilstuna. Satt och skrev setlist innan konserten..
   31/1 i Stockholm. Inspelning i Polarstudion. ”Just like money”, en låt på engelska.
   Berg på Hovet i Stockholm: ”Ett religiöst ögonblick”. Livet på turné. Berg: ”Man super eller sover”.
   Tankar på en USA-lansering.
   Käringön och laddar inför Kalasturné 2000. Fick fax från USA. ”Vi var för konstiga”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Flickan från landet i norr” med Aksel Morrise som gäst.




8 april 2025
Vi är inte längre där (Sista åren med KENT) del 1 (SvtPlay, 70 min, 2016)
Svt:s Per Sinding-Larsen följde Kent under bandets sista år. Från det att kvartetten komponerade sitt sista album till inspelningen av det i New York och fram till den sista turnén och finalkonsert.
   På vägen har han mött fans, vänner, kollegor och andra artister och frågat vad Kent betyder för just dem. Allt varvas med tillbakablickar på den 26 år långa historien om hur fyra vänner från Eskilstuna blev Sveriges största band.
   Anna Ternheim: ”Att spela förband till Kent var största upplevelsen för mig”.
   Johan Renck, Silvana Imam och Miriam Bryant berättar.
   Konsert inför en gigantisk stor publik. Bråvallafestivalen 2015.
   Electric Lady Studios i Gre3enwich Village i New York, inspelningar.
   Joakim Berg: ”Varje låt är en seger”.
   Renck: ”Ingen i Kent ville stå i rampljuset”.
   Repetition 18/9 2016. Conventum Arena Örebro.
   Ett sympatiskt band som har nått långt.
   Eskilstuna-historia igen. Första replokalen var hemma hos Martin Sköld. Gamla bilder, mycket historia. Grön gräsmatta utanför skolan där de träffades.
   Berg;: ”Jag ville inte sjunga”.
   Juni 2015. Park Studio.
   ”Ingen visste att vi skulle lägga av”.
   Berg: ”Låtarna utgår från ett riff” som han sedan visade med gitarren.
   Det finns mycket vemod i Kents låtar.
   Kapsylen, replokal på söder i Stockholm.
   Berg: ”En skör trovärdighet”.
   ”'Sverige Sverige' skrevs på Käringön i onsdags.
   Stadion 6/6 2003, Alla klädda i vitt. Berg: ”En sorts Massmöte”.
   Live medverkade Georg Wadenius på gitarr.
   Kent besöker Stadion 14 år senare
   ”Svindel och dödsångest precis innan konserten”.
   Lära sig att ta hänsyn till varandra.

DYLAN: Janne valde: ”Intervjuer



22 april 2025
Vi är inte längre där (Sista åren med KENT) del 2 (SvtPlay, 70 min, 2016)
TisdagsAkademien fortsätter Kent-temat för tredje veckan i rad.
   På väg upp på scen på sista turnén.
   Jocke Berg: ”Det ultimata hade ju varit att bara försvinna.”
   Lars Winnerbäck, Marcus Krunegård, Peter Svensson, Nina Persson, Anna Ternheim berättar positivt om Kent.
   Det står osannolikt mycket grejer bakom scen.
   Det här är slutet efter 26 år.
   13 november 2015 i Park Studio. Man ser och hör att Kent är ett band.
Man ser en bild på Slussen innan omgörning.
   NYC, Electric Lady Studios, Studio A. Greenwich Village, långt från singer/songwriter-generationen på 60-talet.
   Studiobilder klipps ihop med liveklipp.
   Joakim Berg är ödmjuk, duktig gitarrist. Även piano. Pratar om någon låt med Eurythmics som förebild och klassikern ”Tracks of my tears”.
   ”Att vara i studio är som att leva på en u-båt.”
   Harri Mänty spelade i tio år i Kent, 1996-2006, och fick sedan sparken, Martin Skölds kompis.
   Känslosamt tal av Berg som avslutning på sista konserten. Många gråtande i publiken.
   Vardagen efter för Kent: Sköld och Markus Mustonen visar upp sina trädgårdar...

DYLAN Olle valde: Van Morrison and Bob Dylan, One Irish Rover.


29 april 2025
FLICKAN FRÅN LANDET I NORR (på Malmö Stadsteater 24 april 2025)
TITELN TILL DEN HÄR PJÄSEN ÄR ALLTSÅ en identisk svensk översättning av Bob Dylans låt ”Girl from the north country” från 1963. Och hela den långa föreställningen baseras på Dylan-låtar som den irländske dramatikern Conor McPherson sedan fick i uppdrag av Dylanteamet att med stor frihet skriva en pjäs runtom.
   Jag har upplevt några få musikaler genom åren och jag är ingen belevad teaterbesökare och kan med fog beskriva mig som ganska onaturlig i en miljö där teater utspelar sig. Men i torsdagskväll fann jag ganska snart ett genuint nöje i en levande föreställning som spelade upp en historia som blandade talad teater med rena musikstycken men utan den ganska onaturliga förekomsten av sjungande repliker.
   För mig spelade de musikaliska inslagen, ett tjugotal Dylan-låtar på svenska, en minst lika viktig roll som historien i övrigt. Men helheten spelade givetvis den stora huvudrollen i pjäsen som utspelade sig i depressionens USA 1934 på ett nergånget och skuldsatt pensionat i Duluth, Minnesota. Inte så överraskande födelseort för Robert Zimmerman (Bob Dylan) sju år senare.
   Flickan Från Landet I Norr är ett dramatiskt verk av McPherson där Dylans sånger är en väsentlig beståndsdel. På scen spelas huvudrollen av pensionatägaren Nick av Reuben Sallmander som tillsammans med en skicklig ensemble spelar upp ett i alla stycken intressant persongalleri med arbetslösa, hemlösa, utfattiga och oskyldigt dömda.
   Av de här skådespelarna fanns det många som fick chansen att personifiera Mikael Wiehes svenska nytolkningar av Dylans karaktärer tillsammans med fyra musiker, under ledning av kapellmästaren och pianisten Oscar Johansson, skapades...

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Forever young” med Pelle Thorstenson som gäst.




6 maj 2025
MARKUS KRUNEGÅRD: Allt är bättre i Finland (SvtPlay, 58 min, 2025)
Markus Krunegård bestämde sig vid 44 års ålder för att testa något helt nytt. Han ville verkligen ta sitt finska arv på allvar. Med sitt nya album ”Nokia & Ericsson”, helt skrivet på finska, ville Markus som helt okänd i sin mammas hemland försöka slå igenom och stå på egna ben. Med en sista spelning kvar på den finska turnén följer vi med Markus på en ensamresa genom norra Finland, till den kanske viktigaste spelningen på hela Finlandssatsningen.
   Dokumentären börjar i september 2023 inför planeringen av Finlandsbesöket.
   Markus är född i Norrköping med finska föräldrar så finska blir hans modersmål men pratar svenska utan brytning.
   En testspelning, med enbart finskt låtmaterial, på Mosebacke i Stockholm. Mycket folk i publiken. En utmaning.
   Trummisen Lars Skoglund berättar.
   Samma månad åker Markus till Helsingfors med sin akustiska gitarr. Och börjar sin roadtripp i norra Finland med staden Pello i Tornedalen som mål.
   I Uleåborg köper Markus en begagnad Volvo som han sedan kör upp till Pello. Blir en present till hans föräldrar. Bilförsäljaren är en skön typ som börjar sjunga opera...
   I Pudasjärvi, ett öde ställe, spelar Markus i en karaokebar.
   Efteråt träffar han en man med rollator som får hjälp med att rulla cigaretter.
   Markus spelar även i Rovaniemi, där han träffar dragspelaren Harri som sedan följer med, innan han kommer till Pello och en spelning utomhus där han träffar sin moster.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Buckets of rain” med Ketty Hagmann som gäst.

/ Håkan

Biljett: The Rolling Stones 1982

THE ROLLING STONES Ullevi Göteborg 19 juni 1982

På historiens första Ullevikonsert bjöds det framförallt på en konsert med Rolling Stones. Förband J Geils Band och Kim Larsen men jag var inte så imponerad av rockmusiken som det bjöds på inför en rekordstor publikmassa.

/ Håkan

Compilation: Vi äro tusenden...

"TÄLTORKESTERN: Vi äro tusenden..." (Nacksving, 1977)

ARTISTBENÄMNINGEN TÄLTORKESTERN KANSKE BÖR sortera in den här skivan i den konventionella skivhyllan, i mitt fall mellan Tyrannosaurus Rex och Monica Törnell, men jag tycker ändå att skivan med så många olika sångare och låtskrivare hör hemma bland samlingsskivorna.
   ”Vi äro tusenden...” är en liveskiva inspelad under sommaren 1977 när den stora västsvenska delen av den svenska proggrörelsen samlades under ett tälttak och framförde en musikteater som ville berätta den svenska arbetarklassens historia i musik och text. Innehållsmässigt blev det kanske den svsnska progghistoriens centrala verk utan att på något sätt musikaliskt överträffa alla viktiga album som släpptes under 70-talet med alla enskilda artister och grupper.
   Tältprojektet var en omfattande historia att flytta det stora tälter runt i Sverige till 31 olika platser och under fyra och en halv månad framföra 82 föreställningar.
   På skivan, som spelades in live i Borlänge, Östersund och Örnsköldsvik, finns de musikaliska delarna av föreställningen dokumenterade. Musik av olika låtskrivare som på skiva ger en ganska splittrad musikalisk bild men med ett djupt politiskt engagemang som ofta överskuggar underhållningen. Som en av initiativtagarna, Nationalteaterns Peter Wahlqvist, uttrycker det på skivomslaget: ”Tältprojektet är ett socialistiskt teaterprojekt”
   Wahlqvist och flera andra, bland annat Bertil Goldberg, Ninne Olsson och Berit Persson, har varit med och skrivit texter till skivans låtar. Även musikaliskt delar låtskrivarna på utrymmet, bland annat Christer Boustedt, Bernt Andersson (som också arrangerat många låtar) och givetvis Ulf Dageby, med skiftande kvalité som resultat.   
   Dagebys insatser är dock begränsade till fyra låtar som inte överraskande tillhör skivans bästa material, ofta med Totta (som vid den här tidpunkten stavade sitt namn Torsten Näslund) som sångare. Totta, Nationalteatern och Dageby började under de här åren bli en genuin helhet. Här sjunger han till och med i falsett på en låt, Dagebys ”Aldrig mera krig”, som är en av skivans höjdpunkter.
   Ett annat samarbete, den drygt sju minuter långa titellåten, avslutar skivan och är utan konkurrens skivans bästa ögonblick. Låten är snyggt uppdelad i två sekvenser, Tottas sång mot kören, och Bengans Blomgrens mäktiga gitarrsolo gör låten och hela albumet till en skimrande final.


Sida 1
Treffenbergkadriljen 1:00
Sång Om Arbetarklassens Uppkomst 4:12
Vi Väva 1:48
Rättegångsinmarsch 1:15
Revolutionsoperan 4:23
Segerhymnen 1:47
Glädje Till Varje Pris 5:35

Sida 2
Aldrig Mera Krig 7:31
Ellen Vår Ellen 1:10
AK-sången 2:31
Vi Äro Tusenden... 7:37

/ Håkan

April 2025 på Håkans Pop

Musikteatern Flickan Från Landet I Norr blev en fantastisk upplevelse på scen i Malmö under april 2025.

DET BLEV FÖR MIN DEL EN MÅNAD (APRIL) utan några konsertupplevelser men musikteatern Flickan Från Landet I Norr i Malmö blev ett fantastiskt substitut. I övrigt fylldes Håkans Pops månad med sedvanliga inlägg i kategorierna Compilation-skivor, gamla Konsertbiljetter och återpublicerade krönikor från 80-talet.
   Månadens Compilation-skivor blev ”The Son of Stiff tour 1980”, ”Sons of the Dolls”, ”Southend rock” och ”Tommy”.
   Bland de uppvisade gamla konsertbiljetterna fanns Bruce Springsteen 1985, Slottsfestivalen 1997, Steve Earle 2000, Stephen Stills Manassas 1972 och The Pogues 1986.
   Och mina gamla krönikor var hämtade från oktober 1983, april 1985, juli 1985 och ytterligare en juli 1985.

ÄVEN UNDER APRIL 2025 HAR JAG LYSSNAT på många nya album där några inte var tillräckligt starka för att hamna bland nedanstående recensioner: Bryan Ferry/Amelia Barratt, Mumford & Sons, Lisa Miskovsky, Galactic/Irma Thomas och Vicki Peterson/John Cowsill.
   Inledningslåten ”The rose of Laura Nyro”, med flera låttitlar av låtskrivaren Laura Nyro omnämnda i texten, på ELTON JOHNS nya duoplatta ”Who believes in angels?” med den amerikanska sångerskan BRANDI CARLILE är en fantastisk start på ett album som i övrigt flyter förbi ganska obemärkt. Har inte alls samma dignitet Eltons T Bone Burnett-producerade Leon Russell-samarbete för 15 år sedan men det finns några höjdpunkter och Bernie Taupins texter är alltid lika underhållande.
   Det var länge sedan THE WATERBOYS lämnade de genuina folkmusikrötterna bakom sig och nu befinner sig Mike Scott i den traditonella om än stundtals väldigt personliga rockfåran med många mer eller mindre jobbiga stickspår. På ”Life, death and Dennis Hopper” blandas allt, jazzigt storband, stråkar, Bo Diddley-rytmer, Beach Boys-körer, smäktande 60-talsschlager, recitation, till och med lösryckta filmrepliker och mycket annat, och det blir som helhet ganska ojämnt och tålamodskrävande.
   Tillsammans med bland annat Joan Baez och Bob Dylan tillhör amerikanen ERIC ANDERSEN den första Greenwich Village-generationen av singer/songwriters på tidigt 60-tal men har under alla senare decennier aldrig fått något riktigt genombrott. Nu har den 82-årige Andersen gjort ett nästan fantastiskt dubbelalbum, ”Dance of love and death”, med hela 17 nyskrivna låtar. Ett ruskigt underhållande och omväxlande album med låtar i skiftande tempon i både långsamt nakna och fullt orkestrerade arrangemang. En ren och skär överraskning.
   Jag har sent omsider upptäckt WILLIE NELSON på allvar och hans två senaste album har imponerat stort. Han har ju till stor del levt på covers och andra låtskrivares låtmaterial, som han sedan har tolkat på ett personligt sätt, och ägnar hela nya albumet åt Rodney Crowells låtar. En fantastisk låtkatalog som Willie med sin vana trogen gör det bästa av. ”What kind of love”, Crowells låtskrivarsamarbete med Roy Orbison, är bara en av många höjdpunkter på albumet.
   I skuggan av kompisen David Ritschard börjar H.SELF (Henric Hammarbjörk) få en egen stor publik. Han skriver låtar och spelar in i snabb takt, förra albumet släpptes i höstas. Med avskalad country och några utlämnande texter med stor personlig prägel sjunger och visslar han sig genom låtarna men vid några tillfällen befinner han sig också i den svenska traditionella singer/songwriter-genren och jag vill ibland jämföra honom med Toni Holgersson. Men allra mest tänker jag på Pugh i ”Huller om buller”.
   BUTLER, BLAKE & GRANT är ett till synes tillfälligt projekt med tre engelsmän med rötter i grupperna Suede, Teenage Fanclub respektive Love And Money har samlat sin kunskap i ett låtmässigt överraskande starkt album, ”Butler, Blake & Grant”. Med ett övervägande akustiskt sound har de var och en skrivit tio underbart underhållande låtar, inklusive en instrumentallåt tillsammans, men jag uppfattar skivan ändå som lite slumpartad med en stark spontan prägel.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG GLÖMMER ALDRIG ÖGONBLICKET när SOFIA KARLSSON satte sig vid pianot på Packmopedsturnéns premiärkonsert i Västra Ämterviks kyrka 2014, spelade och sjöng en underbar version av Ulf Lundells låt ”Nådens år”. Jag var helt oförberedd, hade missat hennes Dan Andersson-tolkningar, men röst och framförande imponerade stort.
   Jag har uppfattat Sofia som en väldigt seriös artist men kunde med egna öron och ögon konstatera live sommaren 2023 hur hon kunde kombinera genuin skicklighet på många olika instrument med en stor dos avslappnad personlighet.
   Inför Sofias nya album ”En sång till Selma” fick jag inledningsvis samma ”problem” med uppfattningen att hon har gjort en finkulturell skiva baserad på Selma Lagerlöfs texter men lyssnandet tog mig snabbt ur den missuppfattningen.
   Tillsammans med producenten Anders Nygårds, som spelat fiol live med både Lars Winnerbäck och Ulf Lundell, och Lagerlöf-kännaren Johan Salberg har Sofia stuvat om Selmas brev, dikter och prosa till sångbara texter och skrivit ny musik, ibland i samarbete med Sofie Livebrant.
   Om det på pappret och här låter tungt, tålamodskrävande och alltför stelt så blir ”En sång till Selma” i verkligheten en förtjusande stark upplevelse. Både melodier och arrangemang lyfter fram texterna och Sofias sköna klara stämma förstärker den personliga touchen på materialet. Det finns kritiker som tycker att hennes röst är alltför klockren och därmed har tappat den mänskliga kontakten men nästan allt på skivan talar emot den negativa åsikten.
   Jag är helt obevandrad i Selma Lagerlöfs prosa och författarskap så det blir en överraskande upplevelse att höra texter framföras till genuint genomarbetad musik. Textmässigt pendlar det mellan ljus, lycka och mörker och allt däremellan. Sångbara texter som sedan möter oerhört vackra melodier och ibland mustiga fiolarrangemang, Som den starka upplevelsen i inledningslåten ”Svårt här att leva” vars titel fortsätter i texten med ”...å det som är lätt,de är å dö”.
   Vid upprepade tillfällen blir det djupa vemodet i många låtar så oerhört underhållande där det finns många låtar som tillhör albumets höjdpunkter. Från den inledande ”Svårt här att leva” via ”Det går väl an”, ”Mörkret” och ”Min älskade (brevet)” till avslutningen med ”Min bleka vän”.
   Och allra bäst och mest imponerande blir samarbetet med några andra röster. Som ”På tu man hand” tillsammans med The Tallest Man On Earths dallrande stämma och det händelserika mötet mellan tre olika röster, Sofia, Sara Parkman och Moonica Mac.
   De folkmusikanpassade instrumenten förstärker både poesin och melodierna och ger albumets helhet en tydlig skärpa. Spontana intron på några låtar ger dessutom känslan av att befinna sig i samma rum som Sofia och musiker.

/ Håkan

Krönika: Oktober 1985

I oktober 1985 varnade jag för den amerikanska vågen av utslätad rockmusik och nämner Starship, Gregg Rolie, Maurice White och Diana Ross som exempel.
   Jag skriver om några nya pinsamma skivor i den tveksamma genren och passar på att nämna ytterligare några artister man inte behöver lyssna på. Men på slutet nämner jag ändå några amerikanska artister och grupper som trots allt representerar bra amerikansk rockmusik.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

BRA ROCKMUSIK - MER ÄN UNDERHÅLLNING

SAMTIDIGT SOM DEN DIREKT ODRÄGLIGA VÅG av så kallad kontinentpop sveper över landet denna höst har jag också teorier om att rockmusikens undergång håller på att födas i det statiska USA. I det stora landet med sina snäva musikaliska ramar har den grundläggande rockmusiken förvandlats till underhållningsmusik av konsumtionsvärde. Situationen är absurd och det finns all anledning att varna för denna utslätade form av rockmusik. Bra Rockmusik måste vara mer än underhållande.
    Utslätningen har pågått i flera år men känns nu ytterst akut med ett antal mer eller mindre typiska amerikanska nyutgivna rockplattor i handen. Med bland annat Starship, Gregg Rolie, Maurice White och Diana Ross.
   Historien har visat att de amerikanska rockgrupperna helt utplånat sitt eget sound och nu tillverkar skivor efter samma gemensamma recept. Gärna ett tungt hårdrocksliknande sound, starka ballader och en högskrikande manlig sångare. Listan är lång på grupper som som sålt sin egen själ men nått ofattbara framgångar på försäljningslistan.
   Chicago är bara ett tragiskt exempel. En gång blåsrockare av rang men numera anonyma hittillverkare som alla andra. Just hits är viktiga i dagens USA, kan sälja ett helt album med det mest ordinära innehållet.
   Jefferson (Paul Kantner) har lämnat Starship där sångaren Mickey Thomas har tagit över rodret och lämnat Grace Slick, en gång en av rockmusikens starkaste kvinnliga personligheter, helt i skuggan. ”Knee seep in the hoopla” (Grunt) visart upp alla de negativa sidorna av dagens rock-USA.
   Bara en låt har de skrivit själva men det är inledande ”We built this city” som klarar mer än en genomlyssning på detta likgiltiga album.
   Journey var en supergrupp som bildades för närmare tio år sedan och spelade en härlig form av egenartad hårdrock. De tappade snart sin unika framtoning för fyra år sedan när Gregg Rolie lämnade gruppen för att dyka upp som soloartist med ett album (CBS) som är en enda lång gäspning.
   Victory är en ny amerikansk hårdrocksgrupp som borde var helt anonym om de inte hade haft gitarristen Charlie Huhn (före detta Ted Nugent) och ett grymt kvinnoförnedrande omslag på sitt album (Epic) som inte ens är värt en gäspning.
   Bryan Adams är många musikers hjälte. Han gör det snyggt, skickligt och imponerande men knappast upphetsande.
   1976 ingick Adams i kanadensiska gruppen Sweeney Todd där även Nick Gilder var med. Samma Gilder gör nu comeback efter fem år (har någon saknat honom?) med ett album (RCA) som man glömmer lika fort man nämner det.
   Inom den amerikansks soulmusiken förekommer samma likriktade ström där alla helst ska hjälpa varandra. Peter Wolf har producerat Starships album, delvis producerat Rolies album och har skrivit några låtar på Maurice Whites nya soloalbum (CBS).
   (Fantasilöst nog har varken Gregg Rolie, Victory, Nick Gilder och Maurice Whites album några titlar ens...)

WHITE GÖR TÄMLIGEN INTETSÄGANDE soulfunk och det är rätt typiskt att skivans enda cover ”Stand by me” är släppt på singel.
   Diana Ross är en gudabenådad sångerska som inte behöver hjälp av varken Michael Jackson eller Bee Gees. När alla tre supersjärnorna slår sina kloka(?) huvuden ihop på albumet ”Eaten alive” (Capitol) blir det bara för mycket.
   Även Jennifer Holiday får hjälp av guldpojken Michael Jackson som skrivit och producerat inledningslåten på albumet ”Say you love me” (Geffen) som helt klart tar udden av Jennifers oerhörda sångresurser.
   Nu är inte all amerikansk rockmusik nedgången, enfaldig och urbota slätstruken som ovan nämnda skivor kanske ger sken av.
   I USA finns också geniala artister som Ry Cooder och Tom Waits som knappast kan kallas likformiga. I USA på västkusten har vi en underbar scen med artister som Green On Red, Long Ryders och Rain Parade (som för övrigt kommer till Rockmagasinet i Örebro om några veckor) och på östkusten Springsteen och hans New Jersey-kompisar som gör helt outstanding levande rock. Så visst finns det hopp om USA.
   Hoppet i detta fall heter John Cougar Mellencamp som inte har tagit den breda avenyn till succé fast han en gång i tiden fick skivkontrakt på Rod Stewarts eget skivbolag och uppenbart skulle formas till en ny Stewart.
   Cougar står stark och stadig i den amerikanskas myllan. Det märks på nya albumet ”Scarecrow” (Riva/Mercury) som är muskulös, spänstig, ungdomlig och förhållandevis fri från amerikanska schabloner av den 34-årige Mellencamp.
   Han beskriver platserna, människorna och situationerna med samma självklara elegans som Springsteen utan andra jämförelser i övrigt.

/ Håkan

Biljett: The Pogues 1986

THE POGUES National Club, Kilburn High Road, London 4 december 1986

Under en fantastisk vecka i London i december 1986 fick vi uppleva många fantastiska konserter med Len Bright Combo, The Saints och Ducks Deluxe. Och sedan en konsert med The Pogues med blandade känslor. Inför drygt två tusen vilda och stundtals våldsamma personer i publiken sjöng, drack och sluddrade Shane MacGowan fram sina fantastiska sånger. Dock saknades "A pair of brown eyes" och "A rainy night in Soho" och konserten grep inte riktigt tag i mig.

/ Håkan

Compilation: Tommy

"Tommy" (Ode, 1972)

SOM SÅ VÄLDIGT MÅNGA SKIVOR I MIN compilation-serie har även den här nyarrangerade versionen av The Whos rockopera ”Tommy” en Beatles-koppling när Ringo Starr spelar rollen Uncle Ernie i Pete Townshends oerhört mäktiga skapelse av den fiktiva historien om Tommy Walker.
   Originalet till ”Tommy” gavs ut 1969 med de fyra medlemmarna i The Who i samtliga roller. Den amerikanske producenten Lou Reizner fick tre år senare idén att skapa en ny skivversion av rockoperan med ett stjärnspäckat gäng artister i de olika rollerna. Reizner var nog då mest känd för att ha producerat Rod Stewarts två första soloalbum, ”An old raincoat won't ever let you down” (1970) och ”Gasoline alley” (1970), som är ganska lågmälda och arrangemangsmässigt avskalade skivor.
   Några år senare skulle Reizner fullständigt slå i taket med sin symfoniska rockversion av ”Tommy” med Londons Symfoniorkester och Kammarkör i en viktig roll. Resultatet har blivit ett pompöst, praktfullt pekoral och kraftigt överproducerat album långt mer pretentiöst än det som Pete Townshend hade i sitt huvud 1968 när The Who började spela in studioskivan.
   Raden av gästande sångare och sångerskor är dock imponerande. Sandy Denny, Steve Winwood, Maggie Bell, Richie Havens, Merry Clayton och Rod Stewart var givetvis namn som lockade mig till skivaffären 1972 men att det ändå var Ringo Starr som sjöng två låtar som var det avgörande beslutet att köpa skivan.
   Jag lyssnar idag på skivans förstasida av fyra och uppfattar de uppblåsta arrangemangen, de symfoniska stråkarna och himmelska körerna som allt annat än rockmusik. London Symphony Orchestra tar udden av samtliga gästsångare vars röster ekar långt ner i produktionen och allt är i det närmaste olyssningsbart 2025 men fungerade, vad jag minns, hyfsat då 1972.
   Jag tar mig idag bara igenom en skivsida och hör annars så profilerade Sandy Dennys, Richie Havens och Maggie Bell plågsamt drunkna i Wil Malones stråkarrangemang och det är inga bra förutsättningar när jag sedan letar upp Ringo Starrs båda bidrag. Han är visserligen en profil men ingen stor sångare och i skuggan av Roger Daltrey, som spelar huvudrollen Tommy, framstår han som ett skämt.


SIDE ONE
Pete Townshend: Overture
Sandy Denny: It's A Boy
Graham Bell, Maggie Bell, Roger Daltrey, Steve Winwood: 1921
Pete Townshend: Amazing Journey
Sparks
Richie Havens: Eyesight To The Blind

SIDE TWO
Roger Daltrey, Steve Winwood: Christmas
Pete Townshend: Sally Simpson
Roger Daltrey: Welcome
Ringo Starr: Tommy's Holiday Camp
Roger Daltrey: We're Not Gonna Take It
Roger Daltrey: See Me, Feel Me

SIDE THREE
Steve Winwood: Here's A Doctor I've Found
Richard Harris, Roger Daltrey, Steve Winwood: Go To The Mirror Boy
Maggie Bell: Tommy Can You Hear Me?
Maggie Bell: Smash The Mirror
Roger Daltrey: I'm Free
Miracle Cure
Roger Daltrey: Sensation

SIDE FOUR
John Entwistle: Cousin Kevin
Merry Clayton: The Acid Queen
Underture
Maggie Bell, Steve Winwood: Do You Think It's All Right
Ringo Starr: Fiddle About
Rod Stewart: Pin Ball Wizard

/ Håkan

Spännande musikteater i Malmö

JAG HAR VARIT I MALMÖ OCH UPPLEVT MUSIKTEATER, musikal eller, som någon beskrev det, talteaterpjäs med musik. Det viktiga målet med resan söderut var föreställningen Flickan Från Landet I Norr i den mycket vackra halvrunda lokalen Hippodromen på Malmö Stadsteater. Där fick jag och mina vänner under drygt tre timmar i torsdagskväll uppleva en fantastisk blandning av teater och musik baserad på Bob Dylans sångtexter och låtar.
   Av en ren tillfällighet fick vi två kvällar senare se och höra den amerikanska upplagan Girl from the North Country av samma pjäs på tv se och göra en jämförelse.





FLICKAN FRÅN LANDET I NORR
av Conor McPherson
Hippodromen, Malmö Stadsteater 24 april 2025
Översättning manus: Jonas Brun
Översättning sångtexter: Mikael Wiehe
Regi: Martin Rosengardten
Föreställningen hade två akter: 19:00-20:24 och 20:50-22:06 (160 min)

TITELN TILL DEN HÄR PJÄSEN ÄR ALLTSÅ en identisk svensk översättning av Bob Dylans låt ”Girl from the north country” från 1963. Och hela den långa föreställningen baseras på Dylan-låtar som den irländske dramatikern Conor McPherson sedan fick i uppdrag av Dylanteamet att med stor frihet skriva en pjäs runtom.
   Jag har upplevt några få musikaler genom åren och jag är ingen belevad teaterbesökare och kan med fog beskriva mig som ganska onaturlig i en miljö där teater utspelar sig. Men i torsdagskväll fann jag ganska snart ett genuint nöje i en levande föreställning som spelade upp en historia som blandade talad teater med rena musikstycken men utan den ganska onaturliga förekomsten av sjungande repliker.
   För mig spelade de musikaliska inslagen, ett tjugotal Dylan-låtar på svenska, en minst lika viktig roll som historien i övrigt. Men helheten spelade givetvis den stora huvudrollen i pjäsen som utspelade sig i depressionens USA 1934 på ett nergånget och skuldsatt pensionat i Duluth, Minnesota. Inte så överraskande födelseort för Robert Zimmerman (Bob Dylan) sju år senare.
   Flickan Från Landet I Norr är ett dramatiskt verk av McPherson där Dylans sånger är en väsentlig beståndsdel. På scen spelas huvudrollen av pensionatägaren Nick av Reuben Sallmander som tillsammans med en skicklig ensemble spelar upp ett i alla stycken intressant persongalleri med arbetslösa, hemlösa, utfattiga och oskyldigt dömda.
   Av de här skådespelarna fanns det många som fick chansen att personifiera Mikael Wiehes svenska nytolkningar av Dylans karaktärer tillsammans med fyra musiker, under ledning av kapellmästaren och pianisten Oscar Johansson, skapades många musikaliskt fantastiska och ofta lågmält vemodiga versioner av låtarna.
   (Som en ren parentes kan jag berätta att denne Johansson har spelat i min vän Richard Lindgrens band och även med Tingsek. Och för att ytterligare förgylla den här parentesen satt jag i fredags på en uteservering i Malmö med Richard när hans nuvarande gitarrist Jocke Svensson kom förbi och berättade att han för närvarande under 84 föreställningar spelar i Roxette-musikalen Joyride i Malmö.)
   Mikael Wiehe är kanske Sveriges främste Dylan-tolkare och har specialskrivit 22 nya texter till den här föreställningen och med mycket van hand ”översatt” låtarna och givit dem några anmärkningsvärda titlar som ”Skitstormen går” (”Idiot wind”), ”En snygging som du” (”Sweetheart like you”) och ”Som en hemlös hund” (”Like a rolling stone”). Men det är inte låttexterna, visserligen anpassade historien, som höjer den musikaliska temperaturen på föreställningen.
   Det gör däremot arrangemangen och de medverkande musikernas insatser som blir märkbart visuellt involverade i framförandet när de kompar under sångsekvenserna och befinner sig på scenen i övrigt. På en scenkonstruktion som ska föreställa ett pensionat och är en träkonstruktion spektakulärt byggd i flera våningar med trappor, skrymslen och små rum. Det är vackert och visionärt på ett enkelt och vardagligt sätt,
   Jag upptäckte många höjdpunkter bland förestälnningens låtar: ”Vill ha dig”# (”I want you”), den lössläppta ”Du får hålla dig här” (”You ain't goin' nowhere”), den välbefolkade ”Hurricane”, ”Är din kärlek död?” (”Is your love in vain?”) och den mycket vackra ”Señor”.
   Men föreställningens största musikaliska utropstecken var för min del titellåten ”Flickan från landet i norr” som framfördes otroligt lågmält och angeläget. Från en känslig sekvens till vänster på scen hörde vi en akustisk finstämd gitarr och en naken röst från gitarristen Sara Danielson, som i övrigt inte sjöng något annat, från scenens högra sida.



GIRL FROM THE NORTH COUNTRY (2022)

EFTER DEN POSITIVA OCH STUNDTALS omtumlande upplevelsen av den svenska föreställningen av Flickan Från Landet I Norr var det med stort intresse, lite förväntan men också några skeptiska tankar vi fick den amerikanska versionen av samma pjäs på lördagskvällen.
   Programmet introducerades av några så kallade experter som liksom bestämde vad tv-publiken skulle tycka.
   Den amerikanska upplagan följde historien på samma sätt som den svenska föreställningen eller ska vi säga tvärtom. Visuellt blev det däremot en helt annan historia, som filmad tv-teater med kameror som följer aktuella roller och scenkonstruktionen var inte alls lika visuellt tydlig.
   Musikaliskt var det, inte alls överraskande, mer amerikanskt och mer soulfyllt jämfört med de mer dämpade och akustiska arrangemangen i Malmö. Där vi fick Mikael Wiehes texter som lyfte föreställningen i stort.
   På tv tyckte jag replikerna blev mer forcerade och musikerna kom mer i skymundan under första akten men efter paus blev det mer folk på scen då även musikerna fick plats.
   ”I want you” och ”Señor” var härliga musikaliska höjdpunkter men jämfört med Malmö-versionen hamnade titellåten ”Girl from the north country” i ett anonymt medley och fick aldrig sin rättvisa plats i strålkastarljuset. En klart negativ försämring.

/ Håkan

Krönika: Juli 1985

Samma dag som förra veckans krönika, om filmmusik, skrevs och ursprungligen publicerades skrev jag om både klassiska och eventuellt helt aktuella sommarhits.
   Men jag hittade inte så många nya klockrena hits på de nya skivorna så jag skriver några rader om några aktuella album med tre grupper, ett amerikanskt och två svenska, som spelar popmusik för ljumma sommarkvällar.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1985.

I ÅR FÅR MAN LETA EFTER RIKTIGA SOMMARHITS

HÄRLIGT UPPFRISKANDE POPMUSIK FIRAR HÖGTIDSSTUNDER så här mitt i sommaren. Det är ju nu som de klassiska sommarhitsen brukar krypa på oss helt avväpnade sommarslöa svenskar. Ofta handlar det om simpla dagsländor som ibland har hitlåtarna evighetsstämpel på sig.
   I år tycks det vara tunt med de mer iögonfallande sommarlåtarna och när inte ens Secret Service, som jag åtminstone har förtroende för att kunna skriva en perfekt sommarmelodi, lyckas få danslåten ”Let us dance just a little bit more” (Sonet) dansant uppsluppen ger jag upp och överger förtroendet till tre nyligen utkomna album med grupper som spelar 80-talsförankrad pop med 70-talets förpackade energi mitt i 80-talet.
   En amerikansk grupp med det märkliga namnet Guadalcanal Diary (Guadalcanal är i Stilla Havet ö nordost om Australien) slår en med häpnad på sitt första album ”Walking in the shadows of the big man” (Hybrid/SAM). Liksom många av sina bröder i den popvåg av amerikanska band som väller fram. Ofta på små oberoende skivbolag.
   Vågen kan ses som en motvikt till band typ Dream Syndicate och Green On Red vars främsta stamföräldrar heter Neil Young och Bruce Springsteen.
   I Sverige handlar inte heller allting om garageskrammel och fuzzgitarrer. Det finns många band som vårdar poptraditionen och nu också får chansen att sprida musiken på skiva, Lidköpingsbolaget Tracks On Wax (distr: MNW) är en av pionjärerna.
   På Watermelon Mens debutplatta ”Past, present and future” är det en klingande Rickenbacker-gitarr, spelad av Imre von Polger, som är den röda tråden genom gruppens musik.
   Ibland blir energin lidande och sänker nivån till vemodig Basse Wickman-standard. Även låtmässigt sviktar det ibland men gruppen äger definitivt receptet till tidlös pop på 80-talet.
   Wayward Souls ”Painted dreams” är både rockigare, intensivare och innehåller genomgående bättre låtar. Det handlar även här om samma romantiska förkärlek för popmusik med rötter i både Byrds och Fleshtones.
   Guadalcanal Diary, Watermelon Men och Wayward Souls spelar alla popmusik för ljumma sommarkvällar.

/ Håkan

Biljett: Stephen Stills Manassas 1972

STEPHEN STILLS MANASSASS Kungliga Tennishallen Stockholm 22 september 1972

På mitt livs enda konsertbesök i Tennishallen i Stockholm bjöd Stephen Stills och hans band Manassas på en konsert i två delar. Våren 1972 hade Stills Manassas-bandet släppt ett album, "Manassas", som innehöll både elektrisk rock och en stor portion country med dragning åt bluegrass. En fantastisk blandning som också genomsyrade konserten där min recension fick den något missvisande rubriken "Popen är vid god hälsa!".

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.