Tidigare blogginlägg

Januari 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingKören The Shipwreck Haulers var en av årets höjdpunkter på Folk at Heart.

NY MÅNAD OCH NYTT ÅR och Håkans Pop rullar på enligt plan och 2025 startade traditionsenligt, som under de senaste tio åren, med hotellfestivalen Folk at Heart på årets första helg. Håkans Pop var där och lämnade en lång rapport om de två festivalkvällarna. Dessutom fick jag, till min egen stora överraskning, en utmärkelse som ”Ambassadör för musiklivet i Örebro”.
   I övrigt var januari för mig fri från levande konserter och innehållet på Håkans Pop var uteslutande hämtat från mina tre serier Compilation-skivor, gamla konsertbiljetter och återpublicerade gamla krönikor.
   Compilation-skivorna jag skrev om under januari var ”White mansions”, ”Juicy giants”, ”The last temptation of Elvis” och ”The Anti-Heroin Project - It´s A Live-In World”. Samtliga skivor med många unika spår och intressanta låtar.
   Arkivet med gamla konsertbiljetter är outtömligt och under januari visade jag upp (1982), Nils Lofgren (1976), Paul McCartney (1989) och Ulf Lundell (2008). Alla med länkar till mina konsertrecensioner.
   Och mina gamla krönikor var hämtade från november 1979, februari 1980 och april 1980. Nostalgi om något!
   På januari månads sista dagar kom den tråkiga nyheten att Marianne Faithfull avlidit vilket fick mig att skriva några minnesord.

SKIVUTGIVNINGSBRANSCHEN BROMSADE IN rejält under januari 2025 och jag noterade bara två nysläppta skivor inom mitt intresseområde. Men två album av riktigt hög kvalité fast de innehållsmässigt hör hemma på två helt olika grenar i det musikaliska trädet. Jag hade faktiskt svårt att utropa den ena skivan före den andra som månadens bästa album. Därför skriver jag lite längre och positivt om båda.
   Skivåret 2025 kunde knappt ha inletts lika färgstarkt. Bara en vecka in i det nya året släpptes RINGO STARRS nya album ”Look up” och det hade väl inte i vanliga fall givit några rubriker. I flera decennier har han sjunkit djupt ner i den anonyma opersonliga amerikanskt baserade rockmusiken men nu har han med hjälp av producenten och låtskrivaren T Bone Burnett gjort ett album av ren sensationell kvalité.
   T Bone har ju under det senaste året blivit aktuell på så många sätt, soloalbumet ”The other side” (nummer ett på min årsbästalista 2024!), återkomsten tillsammans med Elvis Costello i duon The Coward Brothers och är den största enskilda anledningen till att Ringo har gjort en skiva som är hans bästa på över 50 år.
   Försnacket om ”Look up” har varit full med country-referenser med en tacksam återblick till Ringos tidiga soloproduktion, andra albumet ”Beaucoups of blues” (1970) var trots sin titel en genuint traditionell countryplatta. Men när jag nu vid upprepade tillfällen lyssnar på ”Look up” är det väldigt få typiska countrykopplingar i låtar och produktion. Lite steelguitar här och var men T Bones låtar, ensam eller tillsammans med andra har han skrivit nio av albumets elva låtar, har så många kvalitativa detaljer att jag tänker mer på vuxenrock och popcountry än renodlad country.
   Till och med 84-årige Ringos i vanluga fall ganska kassa röstresurser får här en renässans, ofta tillsammans med yngre amerikanska förmågor som Billy Strings, Molly Tuttle, Lucius, Larkin Poe och Alison Krauss i duettroller. T Bones låtar är som specialskrivna för Ringos begränsade röst. Till och med ”Come back”, en av många höjdpunkter på T Bones senaste, har fått härligt nytt liv med snyggt visslande.
   De båda Billy Swan-låtarna ”I live for your love” och ”You want some” ligger kanske ännu närmare Ringos röstläge. I låtar som inte ligger så långt från Swans 51-åriga klassiker ”I can help”.

NÅGRA VECKOR EFTER RINGOS överraskande album kom ännu en utmanare till årsbästalistan när ANNA TERNHEIM på albumet ”Psalmer från sjunde himlen” gör sin riktiga debut på svenska, jag räknar inte hennes spridda covers för några år sedan. Det här är nyskrivet låtmaterial, där Kent-profilerna Joakim Berg och Martin Sköld ska ha sin rättmätiga cred, som musikaliskt visar upp en modernare men inte alls revolutionerande ljudbild. Jag kan hålla med några recensenter om att det ibland och ganska ofta låter lite mer kommersiellt om Anna här men absolut inte mindre personligt.
   Det är rätt tydligt att Berg/Sköld-teamet har haft ett stort inflytande på både texter, produktion och sound. Och deras betydelsefulla insats har här varit lika viktig som när de häromåret hjälpte Lars Winnerbäck till höga höjder på albumet ”Neutronstjärnan” (2023). I båda fallen är det inte så konstigt att både Winnerbäck- och Ternheim-skivan har sina soundmässiga rötter i Joakim Bergs eget mästerverk ”Jag fortsätter glömma” (2022).
   På ”Psalmer från sjunde himlen” doftar det stundtals Kent om några intron och ordvändningar i språket men inte ens det kan få mig att kritisera Annas nya svenska poppiga inriktning. Allt är så fantastiskt genomtänkt och genuint konstruerat att resultatet är svensk modern pop på absolut högsta kvalitativa nivå.
   Det är märkligt att januari 2025 levererar två album, av Ringo Starr och Anna Ternheim, som håller så extraordinär kvalité att de mycket troligt återfinns på min årsbästalista om elva månader.

/ Håkan

Krönika: April 1980

Den nya uppmärksamheten kring nya skaband som Madness, Specials och Selecter fick mig att skriva om musikformen och dess historia. Alla banden var aktuella med nya album.
   I april 1980 beskrev jag ska-vågen som en modefluga men den kom nog för att stanna.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 1980.

SKA-VÅGEN BLIR ÅRETS MODEFLUGA

MELLAN 1960 OCH 1967 EXISTERADE ETT SKIVMÄRKE, Bluebeat, i England som främst riktade sig till västindiska immigranter och skivorna som ofta var inspelade på Jamaica fann sig tillrätta inte bara bland den färgade befolkningen. Det fanns också en påtaglig marknad bland den vita engelska ungdomen och den aviga musikformen, med sina nya rytmer och originella arrangemang, kom att kallas bluebeat (efter skivbolaget), rocksteady eller ska.
   Samma musikform som ligger i botten på den nya engelska vågen med kommersiellt framgångsrika skagrupper som Madness, Specials, Selecter och flera andra band som befinner sig strax bakom.
   Skamusiken på den tiden, kring 1963-64 då intresset var som bäst, inspirerades i sin tur av andra musiksorter. 50-talets doo-wop, calypso, gospelmusik med mera. Två stora namn var Laurel Aitken och Prince Buster som många av de nya engelska grupperna nu refererar till. Madness till exempel gör en Prince Buster-hyllning, ”The prince”, på sitt debutalbum.
   1964 hade Millie Small, den lilla sångerskan, en stor skahit med ”My boy lollipop” som placerade sig högt på listorna i både England, USA och Tio i topp i Sverige. Samma låt finns faktiskt med på Selecters charmanta debutalbum i en omarbetad version, ”My collie (not a dog)”.
   Många av de grupper och artister som stora i början pav 60-talet försvann snart och nya namn började dyka upp i slutet av 60-talet. Namn som Desmond Dekker, Harry J All Stars, Pioneers och Max Romeo. Fick stora engelska hits med låtar som ”The israelites”, ”The liquidator” och ”Wet dream”.
   Skamusiken har alltid haft sin förankring bland de färgade så det är ingen tillfällighet att många av de nya engelska grupperna innehåller färgade musiker och sångare. Ofta består grupperna av både färgade och vita. Den blandningen gav upphov till skivbolaget 2-Tone, de hittills mest framgångsrika bolaget i genren.
   2-Tone styrs av Specials och Selecter tillsammans och har haft en otrolig och oändlig rad av hits sedan de startade ge ut skivor i höstas. Förutom de två nämnda grupperna har det också blivit hits med Madness och The Beat, två grupper som skivdebuterade på 2-Tone men senare sökte sig till andra bolag, och just nu åtnjuter Bodysnatchers, ett tjejband på sju, en singelhit i England med ”Let's do rocksteady”.
   Av de stora skabanden var det Madness som albumdebuterade först med ”One step beyond” (Stiff). Tillsammans med de två rutinerade skivproducenterna Clive Langer och Alan Winstanley har de åstadkommit ett fräscht och modernt sound som inte har så mycket gemensamt med den traditionella skamusiken och de andra grupperna i den pågående vågen.
   De är ett lössläppt band som uppbär sitt namn till hundra procent. Tvekar inte att skoja sig genom som kommit med oemotståndliga ”My girl” och ”Night boat to Cairo”. I början av juni, om allt går enligt planerna, ämnar gruppen komma och lätta upp stämningen i Stockholm.

SPECIALS FICK FIN REKLAM inför sin albumdebut (Chrysalis). De hade med sitt sound lämnat så oerhörda intryck på Elvis Costello att han erbjöd sig att producera skivan som förutom deras hits ”Gangsters”, ”Too much too young” och ”A message to Rudy” också innehåller flera slagkraftiga låtar. Framtiden ser ljus ut.
   Över alla andra skainspirerade grupper höjer sig The Selecter. De har nämligen Neol Davies och Pauline Black. Gitarristen och kompositören respektive sångerskan som betyder så mycket för Selecters musik och gör den så outstanding för närvarande.
   Deras några månader gamla albumdebuten ”Too much pressure” (Chrysalis) är den jämnaste och bästa albumet i genren till dags dato. Innehåller två av de tre (”On my radio” är tyvärr inte med) singelhits gruppen har haft, alla skrivna av Neol Davies. Men skivan innehåller så mycket mer.
   Här finns ytterligare några fina Davies-låtar, traditionella låtar nyarrangerade med suverän sång av Pauline Black och ett tätt dansvänligt sound.
   Deras scenshow är också en upplevelse där deras intensiva ska/reggae-rytmer effektivt smittar av sig bland publiken vars dansande aldrig vill sluta. Pauline är något av en kvinnlig Mick Jagger som fängslar och roar.
   The Beat har ännu inte gjort något album men är just nu omåttligt populära med sin ”Hands off... she's mine”-singel. Birmingham-gruppen slog igenom redan på sin förra singel, ska-inspirerade versionen av Motown-låten ”Tears of a clown”, då på 2-Tone.
   Skavågen har mycket gemensamt med punkvågen för några år sedan. De stora skivbolagskoncernerna hade inledningsvis svalt intresse för musikformen och det är först nu som som det blivit en hetsig dragkamp om de nya grupperna. Och det finns en uppsjö av kommande grupper som aspirerar på de stora framgångarna, Bad Manners, Gangsters, Akrylyks med flera.
   UB40 är en annan grupp från Birmingham, som ju har en hög procent invandrare. Deras egenfinansierade debutsingel ”King” är inspelad i Bob Lambs (före detta Steve Gibbons-trummisens) våning.
   Efter det nyvaknade intresset för skamusik och jakten efter dess rötter har det kommit en mängd olika samlingsskivor i ämnet de senaste månaderna. ”More intensified” (Island) är bara en i raden av liknande produkter med originalmaterial från åren 1963-67. Mycket primitivt inspelade i Kingston på Jamaica men de säregna dansrytmerna missar sällan sitt mål.
   Nu är skamusiken också ett mode precis som punkrörelsen för ett par år sedan. I London kryllar det av modemedvetna och/eller musikintresserade ungdomar i de nya modefärgerna svart och vitt, smalbrättad hatt och övrig klädsel i enbart de aktuella färgerna.
   Ska-, rocksteady- eller bluebeat-vågen kan bli 1980 år stora modefluga. Det har vi svart på vitt på.

/ Håkan

Marianne Faithfull (1946-2025)

MARIANNE FAITHFULLL kan mycket väl vara det finaste artistnamn jag känner till. Men fina namn och även fantastiska artistkarriärer har ett slut. Ett slut som jag trodde, i Mariannes fall, höll på att avlutas redan på 60-talet eller senare när ”Broken english” släpptes och den tidigare så skönsjungande Faithful höll på att lämna det här jordelivet.
   Det var på 60-talet jag fick Marienne som en liten favorit. Som en ung och oskuldsfull sångerska från England kom hon in i mitt liv i mitten på 60-talet. Hon hade inlett en anspråkslös karriär som folksångerska men Rolling Stones-managern Andrew Loog Oldham bad Jagger/Richard, som än så länge var ganska oerfarna låtskrivare i allmänhet (blott några Stones-b-sidor) och inte alls några popmusikförfattare i synnerhet, att specialskriva en låt till Marianne. Det blev den oerhört vackra och sorgset vemodiga balladen "As tears go by" som med Mike Leanders fina barockinspirerade oboearrangemang blev en av 1964 års vackraste hits.
   Hon fick flera hits efter den låten, ”This little bird” och ””Come and stay with me", båda Tio i Topps-placerade, innan hon hamnade i kretsen kring Rolling Stones droger och allmänt stökigt leverne gjorde att det tog exakt två år till nästa singel, "Something better", som var märkvärdigt oemotståndlig. Bakom den udda låtskrivarkombinationen Gerry Goffin/Barry Mann dolde sig en låt som var mer personlig än hitmässig. Mick Jagger producerade, Jack Nitzsche arrangerade, i kompet fanns bland annat Ry Cooders slide och Marianne sjöng med en hjärtskärande och sargad röst. Där fanns också en bekant oboe i introt och på något sätt var cirkeln sluten på "Something better" fast den musikaliskt och sångmässigt hade mer gemensamt med Marianne Faithfulls 80-talscomeback.
   Det skulle dröja till slutet av 70-talet innan Marianne var tillbaka i en uppmärksammad karriär. Albumet ”Broken english” (1979) tillhör pop- och rockghistoriens främsta men på en helt annan nivå än Mariannes 60-tals-karriär. Hon var tillbaka med en ruffig röst med ett modernt arrangemang och sound.
   Uppmärksamheten kring den skivan fortsatte med ”Dangerous Acquaintances (1981) och ”A Child's Adventure” (1983) men hon har gjort många bra inhopp på tributskivor om namn som Shel Silverstein, Kurt Weill, Noel Coward, Van Morrison, och Fleetwood Mac.
   Marianne Faithfull avled idag 30 januari 2025.

/ Håkan

Biljett: Ulf Lundell 2008

ULF LUNDELL Conventum, Örebro 30 oktober 2008

Av alla Örebrokonserter jag genom åren har upplevt med Ulf Lundell var just den här den allra bästa. Hösten 2008 turnerade Ulf med akustiskt baserat låtmaterial. En månad innan Örebro upplevde jag konserten i Västerås så jag var ordentligt förberedd när turnémanskapet nådde min hemstad.

/ Håkan

Compilation: The Anti-Heroin Project - It´s A Live-In World

"The Anti-Heroin Project - It's A Live-In World" (EMI, 1986)

DET HÄR DUBBELALBUMET TILLHÖR, som i många andra tillfällen bland mina samlingsskivor, ett insamlingsprojekt som under 80-talet ofta var fallet när olika artister/grupper bidrog med både engagemang och låtar. Ett 80-talsfenomen som genomtänkt täckte in in så många olika musikgenrer som möjligt, så många olika artister och med en blandning av rejält kända och okända artister. Och som på den här skivan flera udda samarbeten för att nå så många tänkbara lyssnare.
   Syftet är naturligtvis positivt på dessa skivor, här gick pengarna till Phoenix House Charity i London, en organisation som hjälper och stödjer ungdomar som har problem med droger och alkohol. Men inte så sällan blir det musikaliska resultatet splittrat och ojämnt och ”It's A Live-In World" bryter inte det förutsägbara mönstret.
   Min enda anledning och den rent avgörande faktorn att köpa den innehållsmässigt generösa skivan (drygt 109 minuters speltid) 1986 var att Beatles-medlemmarna Ringo Starr och Paul McCartney bidrog med helt unika spår. Men alla tre låtarna är musikaliskt ganska ointressanta i jämförelse med deras övriga karriärer. Ringo bidrar med två reciterade inslag, en tillsammans med de engelska komikerna John Cleese och Bill Oddie, medan McCartneys låt ”Simple as that” är en liten lekstuga där han spelar alla instrument (bas, gitarr, piano och trummor) själv, sjunger och låter sina barn Stella Mary och James, köra. Givetvis en parentes i McCartneys långa skivhistoria men också en liten lustig trudelutt som roar.
   ”It's A Live-In World" är som helhet en tålamodskrävande samling där talade inslag blandas med både specialinspelade låtar och konventionella låtar som bara ibland höjer sig över det normala. Som exempelvis den spontana kvartetten Precious Wilson & Kim Wilde & Darryl Pandy & Bobby Whitlock, en mix av jamaikansk soul, etablerad popsång, en okänd sångare från Chicago och en före detta Derek & The Dominos-medlem, där resultatet kanske inte är skivans mest intressanta men ändå...
   Och när Ringo Starr slår sig ihop med komikerna John Cleese och Bill Oddie på ”Naughty atom bomb” liknar det mer ett stickspår till Monty Python långtifrån några Beatles-klanger.
   Det är inget tungt och celebert namn som har givit det här projektet lite dignitet ty den för mig okände och i sammanhanget oetablerade Charley Foskett har tagit på sig ansvaret som verkställande producent och är låtskrivare till flera inslag utan att kvalitén har höjt sig över medelnivån.
   Bland annat ligger Foskett som producent bakom Elvis Costellos cover av Richard Thompsons fina ”The end of the rainbow” där han utan Elvis tillstånd har lagt till körer och syntbas. Och förvandlat den finkänsliga soloinspelningen i ren 80-talsanda till något överproducerat.
   Duetten mellan Dave Stewarts keyboards och sångerskan Barbara Gaskin tillhör skivans mest intressanta inslag men efter ungefär två och en halv skivsidor utmynnar ”It's A Live-In World” i en ganska konventionell Diverse Artister-samling där Eurythmics, Saxon, Howard Jonres, Feargal Sharkey, Dire Straits, Wham och Bucks Fizz som personifierar 80-talet i allmänhet utan att varken underhålla eller engagera.


RECORD 1 SIDE 1
Lizzy Welch And The Anti-Smack Band – Smack
Sarah Miles – Cold Turkeying
Chris Sutton – Hot Line
Elvis Costello – The End Of The Rainbow
Various – Live-In World
Bonnie Tyler – It's Not Easy
Jonno & Dennis – Don't Use Drugs
The Icicle Works With Pete Wylie – The Needle And The Damage Done

RECORD 1 SIDE 2
Charley Foskett – Freak Street
Charley Foskett – Scagg
Hayley Mills & Dave Evans – Suspended Pool
Precious Wilson & Kim Wilde & Darryl Pandy & Bobby Whitlock – Something Better
Ringo Starr – You Know It Makes Sense
Precious Wilson – Waiting In The Dark
Dave Stewart & Barbara Gaskin – The World Spins So Slow
Holly Johnson – Slay The Dragon

RECORD 2 SIDE 3
Paul McCartney – Simple As That
John Cleese & Bill Oddie & Ringo Starr –Naughty Atom Bomb
Chris Rea – Candles
Boon – Head Full Of Shadows
Eurythmics – Aqua
Saxon – We Came Here To Rock
New Model Army – Heroin

RECORD 2 SIDE 4
Howard Jones – Little Bit Of Snow
Feargal Sharkey – Never Never
Bananarama – Hooked On Love
Dire Straits – The Man's Too Strong
Wham! – Blue (Armed With Love)
Bucks Fizz – Magical
John Parr – She's Gonna Love Ya To Death

/ Håkan

Krönika: Februari 1980

Jag minns inte riktigt upprinnelsen till de här raderna jag skrev i Nerikes Allehanda. Förmodligen var det just då en debatt om hårdrockens vara eller inte vara. När jag, egentligen ingen större älskare av den hårda rockmusiken, tyckte att kritiken var lite väl hård i den här debatten.
   Samtidigt hade jag lyssnat på några nya skivor, med både nya och gamla grupper, i genren.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1980.

KRITIK - INTE HALSHUGGNING

SEDAN NÅGRA ÅR FÖRESPRÅKAR MÅNGA DÖD åt hårdrocken. Heavy metal-fantasternas antal minskar inte men musikstilen har onekligen utarmats de senaste åren. Men att halshugga en hel musikform i ett enda grepp är knappast konstruktiv kritik.
   De ledande och stilbildande grupperna i skarven mellan 60- och 70-talet var Led Zeppelin, Black Sabbath, Uriah Heep och Deep Purple. Deras musik som då fängslade och uppskakade världen håller inte alls i dagens musikaliska klimat men ändå vägrar dessa grupper inse sin begränsning, upplösas eller söka nya musikformer.
   Att grupper som kommit fram de senaste åren, UFO, Judas Priest, Scorpions med flera, gör allt för att kopiera 1970 års musik gör utvecklingen än mer skrämmande. Rainbow, Gillan och Whitesnake är till exempel bara ett sätt att sopa upp spillrorna av alla Deep Purple-fans.
   Musikaliskt och volymmässigt skiljer de grupperna sig inte nämnvärt åt.
   Boston, Babys. Foreigner och Journey är några andra avarter som vuxit fram efter Bad Companys mönster av väldigt melodistark musik som har sin stora naturliga marknad i USA.
   Nu, som för tio år sedan, vänder sig hela musikformen till unga människor och det är med gråt i rösten man hör tonårsflickor undra om huruvida ryktet är sant om John Paul Jones och John Bonham? Om de har lämnat Led Zeppelin?
   En ny generation hårdrocksgrupper är på väg och om skivbolag,, grupper och engelsk musikpress får rätt kan vi pricka in årets första trend bland alla nya trender.
   Iron Maiden och Def Leppard är några engelska grupper som tippas bli allra störst. EMI har också planer på att göra en samlingsskiva med unga, nya. Fräscha hårdrocksgrupper.
   Kanadensiska Rush och engelska Nazareth är inga nya grupper. Deras nya skivor, ”Permanent waves” (Mercury) respektiva ”Malice in Wonderland” (Vertigo), är dock av sådan klass att de bör uppmärksammas.
   Rush har tidigare gjort helt likgiltig hårdrock på skiva. Klumpig och ointressant. Nya albumet inleds dock utmärkt med en hyllning till radion, ”The spirit of the radio”. I övrigt finns det några fler toppar och de visar att det även inom den minimala sättningen på tre man går att göra hyfsad rockmusik.
   Nazareth har engagerat Jeff Baxter, före detta Doobie Brothers, som ny producent och med ytterligare en gitarrist i gänget, Zal Cleminson, har de utvecklat sitt tidigare så enahanda sound till det bättre.
   Cleminson har också lyft upp låtmaterialet på en högre acceptabel nivå genom att skriva skivans bättre låtar. Utökade arrangemang täcker effektivt upp sångaren Dan McCaffertys uppenbara brister som rocksångare så intresset höjs inför deras Sverigebesök i mars.

/ Håkan

Biljett: Paul McCartney 1989

PAUL McCARTNEY Isstadion, Stockholm 29 september 1989

1989 var andra gången jag upplevde Paul McCartney live, första gången var ju med Wings i Örebro 1972, och på den här turnén och alla därefter spelade alla Beatles-låtar en stor dominerande roll i repertoaren.

/ Håkan

Compilation: The Last Temptation of Elvis

"The Last Temptation of Elvis" (NME, 1990)

ÄNNU ETT SAMLINGSALBUM JAG ÄGER SOM HAR en Beatles-koppling, i det här fallet en Paul McCartney-inspelning som inte finns utgiven på någon annan skiva än det här välgörenhetsbaserade dubbelalbumet. Skivan är utgiven, av den engelska musiktidningen NME, som ett insamlingsprojekt för Nordoff-Robbins musikterapicentre i London. Det var NME-journalisten Roy Carr som startade projektet och det var just McCartney, som hade pratat sig varm för Nordoff-Robbins på tv 1988, som fick första frågan att medverka och engagerade sig direkt. Och det var också hans namn som lockade alla andra mycket kända artister att också medverka.
   Nordoff-Robbins startade 1959 av den amerikanske musikern Paul Nordoff och den engelske läraren Clive Robbins, pionjärer i metoden att göra musik tillsammans riktat till sårbara, handikappade och känsliga barn. På 70-talet bildades sedan en välgörenhetsorganisation.
   Temat för hela skivprojektet var Elvis Presley-låtar som hade spelats i hans filmer vilket får mig att hänvisa till ett mycket mindre skivprojekt som Wilmer X gjorde 1990, en dubbel-ep som också innehöll Elvis filmlåtar.
   McCartney skänkte en låt som han hade spelat in sommaren 1987, ”It's now or never”, tillsammans med Mick Green, gitarr, Micky Gallagher, keyboards, och Chris Whitten, trummor. Legendaren Green, Blockheads-pianisten Gallagher och McCartneys egen trummis Whitten. Spontana enkla inspelningar som först 1993 gavs ut under namnet ”Снова в СССР”, McCartneys ryska album, och innehöll genomgående gamla covers. Men ”It's now or never” var en outtake.
   Skivan innehåller en stjärnklar artistskara och det är få namn som jag inte känner igen, den 30-årige amerikanske popsångaren Sydney Youngblood, The Reggae Philharmonic Orchestra och indierockbandet The Hollow Men från Leeds tillhör de för mig okända.
   Allt innehåll på skivan är unikt och outgivet. Bruce Springsteen, som vid tillfället hade övergivit E Street Band, kompas av en ovanlig samling musiker, Ian McLagan, keyboards, Bob Glaub, bas, och Jeff Porcaro, trummor, i den uppsluppna inledningslåten ”Viva Las Vegas”. Motörhead-profilen Lemmy spelar tillsammans med skabandet The Upsetters och gitarristen Mick Green som också finns med bakom Robert Plant på ”Let's have a party”-inspelningen.
   Musikaliskt är det en lysande bred blandning musik och Elvis själv avslutar skivan med en tidigare outgiven tagning av ”King of the whole wide world”. Wow!
   Skivomslaget har en del lustiga kommentarer från medverkande artister som svarar på frågor. Shane MacGowan får frågan vad han mest avundas Elvis Presley och svarar ”Hans tandläkare!”. I en påhittad omslagstext av Elvis Presley (under namnet EAP) kommenteras mycket av innehållet på skivan.


SIDE ONE
Bruce Springsteen – Viva Las Vegas 3:13
Sydney Youngblood – (Let Me Be Your) Teddy Bear 1:48
Tanita Tikaram – Loving You 2:14
Robert Plant – Let's Have A Party 3:46
The Pogues – Got A Lot O'Livin' To Do 2:35
Holly Johnson – Love Me Tender 3:10

SIDE TWO
Paul McCartney – It's Now Or Never 3:05
Dion DiMucci – Mean Woman Blues 4:03
The Jesus And Mary Chain – Guitar Man 3:40
Cath Carroll & Steve Albini – King Creole 2:14
Aaron Neville – Young And Beautiful 4:57
Vivian Stanshall & The Big Boys – (There's) No Room To Rhumba In A Sports Car 2:43
The Primitives – (You're So Square) Baby I Don't Care 2:00

SIDE THREE
Hall & Oates – Can't Help Falling In Love 4:17
The Reggae Philharmonic Orchestra – Crawfish 3:28
Ian McCulloch – Return To Sender 2:38
Fuzzbox – Trouble 2:38
The Hollow Men – Thanks To The Rolling Sea 3:39
The Blow Monkeys – Follow That Dream 3:13
Lemmy & The Upsetters with Mick Green – Blue Suede Shoes 3:08

SIDE FOUR
Nanci Griffith & The Blue Moon Orchestra – Wooden Heart 2:25
The Jeff Healey Band – Down In The Alley 3:27
The Cramps – Jailhouse Rock 2:28
Les Negresses Vertes – Marguerita 2:12
Pop Will Eat Itself – Rock-A-Hula-Baby 4:36
Elvis Presley – King Of The Whole Wide World 4:30

/ Håkan

Krönika: November 1979

I november 1979 noterade jag att flera svenska artister hade lämnat den obeoende svenska musikrörelsen och sökt sig mot mer kommersiella krafter och nämner bland annat Ted Ström och Mikael Ramel som exempel. Båda hade nya album ute som jag recenserar i texten.
   Jag tar samtidigt upp aktuella skivor med Reeperbahn (debutalbumet), Eldkvarn och Dan Tillberg.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1979.

AVHOPP CHOCKAR PROGRESSIVA MUSIKRÖRELSEN

I FÖLJETONGEN UTAN BÖRJAN OCH SLUT har vi kommit till ytterligare ett spännande avsnitt om den mångfasetterande svenska skivbranschen med dess alla skiftningar och riktningar. Skivor dräller in från höger och vänster, bakifrån och framifrån.
   Den svenska så kallade progressiva musikrörelsen har under flera års tid chockats av avhopp. Artister som tycker sig uppleva situationen tvångsmässig inom rörelsen och/eller vill få chansen att nå fler lyssnare via en större distributionsapparat.
   Avhopp som Turid, Lasse Tennander, Kenny Håkansson och nu också Ted Ström och Mikael Ramel, som båda har nya skivor ute, är i och för sig stora affischnamn men ingalunda musikrörelsens viktigaste namn. Skulle däremot en så begåvad och skicklig låtskrivare/gitarrist/sångare som Ulf Dageby, som är en så total inspirationskälla, lämna sitt Nationalteatern och rörelsen vore det betydligt allvarligare om man vill uttrycka det milt.
   Ted Ström har varit med sedan starten 1970 och har nu, efter skivor med Contact, Norrbottens Järn, Anton Swedbergs Swänggäng och några soloplattor, beslutat sig att återvända till Stockholm. ”För evigt ung” (Sonet) är bilden av den ”nye” Ted som rannsakar sig i ord och ton.
   Det är fortfarande medvetenhet i det han gör men skivan är också en arra ngemangsmässig triumf. Med killar som Stefan Björklund och Lasse Englund bakom gitarrerna är det svårt att misslyckas.
   Skivans inledning måste vara det bästa Ted någonsin gjort. ”Vinterresa”, med Stefans slutsolo som höjdpunkt, och ”Segla ut”, där Lasse visar vilken härlig slidegitarrist han är, är toppar på ett album som inte är så jämn men ändå en rejäl comeback för Ted Ström.
   Ingen kan kritisera attityder och andra företeelser i vårt samhälle som Mikael Ramel. Han är en finsnickrare såväl textmässigt som musikaliskt. Små arrangemang till de gemytliga melodierna.
   ”Rycker dej i svansen” (Sonet) härstammar från två olika inspelningar. En med hans egen grupp, med bland annat Bosse Skoglund och Kenny Håkansson, och en ihop med bandet Splash som har blås i instrumenteringen.
   ”Mr Stand-In”, som inleder, är skivans bästa låt där Mikael på sitt speciella sätt vänder sig mot den likriktade discomusiken.
   Stockholmsbandet Reeperbahn har ett passande och lagom provokativt namn för att tillhöra nya vågens svenska avdelning. Deras debutplatta (Mercury) visar att de är mogen grupp trots den ungdomliga framtoningen. Och med producenten Ulf Wahlberg, med bland annat Magnum Bonums platta på sitt samvete, bakom rattarna blir soundet slipat och de skriver själva bättre låtar än några andra svenska band jag har hört i genren.
   Magnum Bonum, ja. Deras debutskiva var något av det bästa som gavs ut förra året. Överraskande professionell debut på engelska. På nya skivan ”Bakom spegeln” (Mercury) sjunger de enbart på svenska och samtidigt som språket blir banalare blir musiken mycket snällare och det skulle inte förvåna om några låtar till och med testas för Svensktoppen.
   Då är Eldkvarn deras musikaliska motpol. Fem grabbar, tjejerna från tidigare skivor är borta, som gör nutidsrock på allra bästa sätt. ”Pojkar pojkar pojkar” (Silence/Sam) har kvalitéer som vida överstiger de flesta andra svenska band.
   Rockmusiken känns riktig och även om skivan saknar en komplett hitlåt i stil med ”Staden utan slut” (från ”Pantad och såld”) så har jag svårt att stå emot ”Här kommer tåget” och ”Gatan fram” fast inspirationskällorna där troligen är J J Cale och Mark Knopfler.
   Skånegrabban Dan Tillberg har gjort ett annorlunda grepp. På ”Gatstenar” (Bellatrix/Sam) har han tolv Stones-låtar av Jagger-Richard och låtit några vänner skriva (alternativt översätta) svenska texter och sedan göra personliga musikaliska tolkningar som bär tydliga spår av sent 70-tal.
   Men det är begränsad aggressivitet då Dan, som jobbat som tekniker och producent åt bland annat Problem och Fiendens Musik, med rutin i studion lyckats arrangera låtarna bra.

/ Håkan

Biljett: Nils Lofgren 1976

NILS LOFGREN Olympen Lund 17 maj 1976

Första gången Nils Lofgren kom till Sverige för en enda exklusiv konsert i Lund tog jag och en kompis tåget till Skåne för att få uppleva det för oss stora ögonblicket. Nils gjorde en fantastisk konsert innan vi satte oss på nattåget tillbaka till Örebro där vi vaknade framåt morgonen med en stor upplevelse i våra minnen.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.