Blogginlägg

Krönika: Juli 1985

Mitt i sommarstiltjen 1985 skrev jag om filmmusik. Så kallade soundtracks hade sedan några år tillbaka fått en helt annan roll. Genomgående instrumentala skivor hade ersatts av konventionella låtar med konventionella artister. I krönikan nämner jag filmer som "Footloose", "Streets of fire" och "Beverly Hills cop" som exempel.
   Men jag nämner också kvalitetsmässiga namn som Ry Cooder, Mark Knopfler och Ulf Dageby som utmärkta exempel på musikprofiler som gör personlig filmmusik.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1985.

FILMMUSIK - IDAG KAN DEN VARA LIKA VIKTIG SOM FILMEN

JAG MEDGER ATT TIDPUNKTEN ÄR LITE AVSIDES att diskutera filmmusik. När biosalongerna ligger öde, är sommarstängda eller byggs om. Men när konsert- och skiv-utbudet bromsat in ter det sig lämpligt att ta sig an det svårbegripliga och komplicerade ämnet soundtracks, filmmusik på skiva.
   Ordet soundtracks har fått en helt annan klang och mening under de senaste åren. Traditionellt var filmmusik uteslutande instrumental, följsam men också lika anonym som dess kompositörer. Sedan dess har film- och musikbranschen kommit allt närmare varandra och framförallt rockmusik har en viktig roll i många filmer.
   I filmer som ”Footloose”, ”Streets of fire” och ”Beverly Hills cop” har lanseringen av rockmusik en minst lika stor huvudroll som spelfilmen i övrigt. Alla tre nämnda filmerna innehåller stressade försök av en mängd olika artister att åstadkomma hits. Alltså en avskyvärd bild av det konventionella filmmusikskapandet.
   Ändå har rockmusiken de senaste åren varit revolutionerande för spelfilmen via artister som amerikanen Ry Cooder, engelsmannen Mark Knopfler och svensken Ulf Dageby.
   Gitarristen Ry Cooder medverkade på soundtracks 1968 men det var först 1980 som han själv skrev sin första filmmusik, ”The long riders”, och har sedan dess varit flitig filmmusikmakare.
   Senaste mästerverket ”Paris, Texas” (Warner Bros) är höjt till skyarna av såväl musik- som filmskribenter och alla är ense om att den sparsamma musiken, ofta några akustiska gitarrer, ackompanjerar den finstämda filmberättelsen helt perfekt.
   Dallrande, kvidande bottleneckgitarrer (Cooder och David Lindley) förstärker och understryker de många känsliga sekvenserna ytterligare. Musiken är så emotionellt stark att skivan står stadigt på egna ben medan filmen Cooders musik skulle halta betänkligt.
   Ännu ett Cooder-soundtrack, ”Alamo bay”, finns nu i handeln. Ännu så länge endast i direktimporterade exemplar och det finns säkert alla anledning att återkomma när skivan släpps på konventionellt sätt.
   ”Englands Cooder” heter Mark Knopfler, mer känd som ledare av Dire Straits. Han har skrivit musik till tre filmer, de båda Bill Forsyth-filmerna ”Local hero” och ”Comfort and joy” och nu senast ”Cal”. Den förstnämnda är ett stämningsfullt mästerverk, både som filmkonst och musikaliskt, som direkt gjorde Knopfler etablerad i filmmusikbranschen.
   ”Cal” handlar om Nordirland och en kille som befinner sig mitt i kriget mellan protestanter och katoliker. Knopflers musik (Vertigo) är här mer folkmusikförankrad än tidigare med bland annat flöjter, säckpipa och mandolin i kompet. I filmens allvarliga anda är musiken stundtals långtifrån vacker fast ledmotivet ”The long road” är fullt i klass med hans tidigare ”Going home”.

HÄR I SVERIGE HAR VI OCKSÅ en rockartist och filmmusikkompositör med talang fullt jämförbar med Cooder och Knopfler: Ulf Dageby, före detta Nationalteatern och numera soloartist.
   Medan Ry Cooder är noggrann näst intill pedant jobbar Dageby mer fritt parallellt med själva filmarbetet. Han skriver och spelar in en mängd musik och överlåter sedan åt regissören Stefan Jarl, som Dageby gjort fyra filmer tillsammans med, att klippa både filmen och musiken.
   Samarbetet Dageby-Jarl har nyligen resulterat i ett album, ”Filmmusik” (Nacksving), där det finns smakprov med alla sorters musik från filmerna. Från de vackra och suggestiva tonerna i ”Själen är större än världen” till mer hotfulla ljud ur ”Naturens hämnd”.
   Dageby har skrivit musik till ytterligare tre långfilmer, ”Målaren” (som gav honom en Guldbagge 1982, ”Interrail” och nu senast Stig Björkmans ”Bakom jalusin”.
   ”Interrail”-musiken finns på en singel (Drakfilm) från 1981 men ofta finns den konventionella filmmusiken endast tillgänglig på album. Från filmer som också lanserar musik släpps däremot även singlar. Här är några aktuella exempel.
   James Bond-kompositören John Barry har skrivit det nya ledmotivet ”A view to a kill” (EMI) tillsammans med Duran Duran och gruppen låter som en korsning av David Bowie och Bryan Ferry och soundet är ”Let's dance”. Förklaringen är Nile Rodgers forna partner Bernard Edwards ligger bakom produktionen.
   The Goonies är Steven Spielbergs nya skräckvarelser på filmduken och Cyndi Lauper, inte fullt lika skräckinjagande, sjunger ledmotivet ”The Goonies are good enough” (Portrait) utan att kunna överträffa sina tidigare succéer.
   Madonna i en överraskande nedtonad roll i ”Crazy like you” (Geffen) och filmen ”Vision quest” där övriga rockartister heter bland annat Foreigner, Journey och Don Henley.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.