Blogginlägg från januari, 2017

ABBA:s första stapplande steg på scen

Postad: 2017-01-31 07:58
Kategori: Blogg

PLÖTSLIGT HÄNDER DET. SITTER OCH UNDERSÖKER ABBA:s konserthistoria, för en kommande dvd-artikel, och hamnar omedvetet i detaljerade berättelser om de allra första konserterna med alla medlemmarna samlade på scen. Jag har ett vagt, för att inte säga svagt, självupplevt minne av en konsert i Brunnsparken i Örebro sommaren 1971 som jag länge inte har klarat av att datera närmare eller ens givit rätt namn på artistkonstellationen. Jag har länge trott att det var en konsert under benämningen Festfolket men har nu, tillsammans med exakt rätt datum, lyckats spåra uppgiften att det var artistkonstellationen Björn Agnetha Benny som besökte Örebro den där lördagskvällen i maj 1971. Detaljer följer.
   All research i ämnet som leder fram till den här konserten i Örebro skapade många sidospår, mängder med intressanta fakta, alternativa uppgifter, kronologiska förhållanden, musikaliska minnen och till slut ett mer eller mindre officiellt datum när gruppen ABBA var ett faktum många år innan namnet skapades av managern och skivbolagsägaren Stikkan Anderson.
   Vi känner alla till bakgrunden och historien bakom ABBA-kvartettens tillkomst, den naturliga utvecklingen när tre soloartister och en onaturligt begåvad pianist samlades under samma magiska bokstavskombination.
   Startskottet för kvartettens födelse kan diskuteras men det spontana mötet när Hep Stars och Hootenanny Singers råkade träffa på varandra vid ett kort tillfälle under folkparksturnén 1966 är givetvis en viktig händelse. Genast började Björn Ulvaeus och Benny Andersson samarbeta och första låten de skrev tillsammans, "Isn't it easy to say", tillhör musikhistorien - i alla fall bildligt talat. Musikaliskt och kreativt var det blott ett frö till den pophistoria som killarna skulle skriva ett knappt decennium senare.
   Medan Hep Stars och Hootenanny Singers avslutade sina framgångsrika karriärer i slutet på 60-talet inledde Anni-Frid Lyngstad, Agnetha Fältskog och även Björn Ulvaeus sina solokarriärer. Anni-Frids och Agnethas båda debutsinglar släpptes 1967, "En ledig dag" respektive "Jag var så kär" och Björn gav ut ut "Raring" (1968). Benny lämnade Hep Stars i augusti 1969 och ungefär samtidigt förvandlades Hootenanny Singers till enbart en studiogrupp. Samma år sammanstrålade de blivande ABBA-medlemmarna för första gången. Tycke uppstod, som det så vackert heter.
   Medan Anni-Frid och Agnetha fortsatte sina alltmer uppmärksammade solokarriär bestämde sig Björn och Benny för att utveckla ett eget projekt, mest tänkt som ett låtskrivar- och producentteam. De hade haft en del framgångar med låtar de skrivit åt bland annat Brita Borg, ”Ljuva sexitital”, Jan Malmsjö, ”Hej clown” (2:a i Melodifestivalen 1969) och Anni-Frid, "Peter Pan". Det fanns klass och kvalité i allt de skrev och var, som i de här fallen, riktade mot Svensktoppen och ingen internationell karriär var då i sikte.
   I november/december 1969 gick Björn & Benny in i studion och spelade in sin första låt tillsammans, ”She’s my kind of girl”, som släpptes på singel i mars 1970. Inte någon speciellt framgångsrik skiva, förrän den släpptes i Japan 1972 och sålde en halv miljon ex, och samarbetet fungerade och framtiden tillsammans var given.
   Våren 1970 uppstod tanken på en kvartett med Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid ("Frida" hade ännu inte blivit tilltalsnamn förrän första soloalbumet 1971 fick titeln "Frida") och under en semesterresa till Cypern blev det konsertpremiär för de fyra på scen tillsammans. 10 april på Peroquet Night Club i Famagusta, en anspråkslös konsert för Fritidsresors semesterfirare.
   För Björn och Benny var det en duokarriär som lockade allra mest, vid sidan av låtskrivar- och producentarbetet, med det helt egna albumet "Lycka" som mål. En tajt produktion på bara fyra man (och två icke namngivna körsångerskor...), B+B plus de två schweiziska(!) musikerna Gus Horn, bas, och John Cúonz, trummor. Basisten med det fullständiga namnet Gustave Holst bodde i Stockholm och var vid det här tillfället under tre år gift med Maritza Horn. Lite ironiskt turnerade hon med ABBA 1977 som körsångerska...
   "Lycka" släpptes i november 1970 tillsammans med singeln "Hej gamle man!" (där kvartetten för första gången var samlade på skiva) som blev en stor hit. Samtidigt inledde de fyra artisterna, undergruppnamnet Festfolket, ett månadslångt engagemang på Trädgår'n i Göteborg, en så kallad kabaré med både sång och sketcher, långtifrån något succéprojekt med varierad publikanslutning.
   Kvartetten kompades då av den polska dansorkestern The Lolas där bland annat Wlodek Gulgowski, välkänd studiomusiker på keyboards, och svensken Billy Gustafsson (Billy Gezon), gitarr och sång, ingick.
   I december flyttade Festfolket sin föreställning till Stockholm och Strands Kabaré på Strand Hotell vid Nybroviken.
   Engagemangen fortsatte under tidig vår 1971, januari, februari, mars, innan kvartetten tillfälligt splittrades då Anni-Frid från maj fick följa med Lasse Berghagen på folkparksturné. Då uppstod trion Björn Agnetha Benny som med premiär i Alingsås 30 april inledde en 60 konserter lång turné runt hela landet. En vecka senare, 8 maj, kom de till Örebro och under hela turnén kompades de blivande ABBA-stjärnorna av Göran Lagerberg, bas, och Kjell Jeppsson, trummor. Lagerberg hade varit firad tonårsidol under 60-talet som medlem i Tages och Jeppsson hade bland annat spelat trummor i Mascots.
   Under 1969 bytte Tages både namn, till Blond, och ett flertal medlemmar och splittrades slutligen sommaren 1970. Lagerberg spelade i tillfälliga grupper som Jason's Fleece och Sommarfilosoferna innan han hamnade bakom det som skulle bli ABBA. Han blev sedan studiomusiker, spelade på skivor med Björn J:son Lindh, Bernt Staf, Pugh Rogefeldt ("Hollywood" och "Pugh on the rocks") och Baltik innan han "bytte sida" och blev medlem i det instrumentala proggbandet Kebnekaise. De musikaliska vägarna äro outgrundliga.

/ Håkan

#16. vhs: Get back

Postad: 2017-01-30 07:50
Kategori: vhs_dvd 38-1



PAUL McCARTNEY: Get back (Picture Music International, 1991)

TRYCKER IN DEN 25 ÅR GAMLA KASSETTEN i vhs-spelaren och färdas tillbaka 27 år(?). "Get back to where you once belonged" som det heter i visan som givit titel åt den här konsertfimen med Paul McCartney och hans då nya band. Filmen producerades under McCartneys världsturné 1989/90 och gavs alltså ut 1991, därav den lite besynnerliga tankevurpan ovanför. Mitt autentiska minne av konserten bygger på upplevelsen från turnéns tredje konsert, 29 september 1989 på Isstadion i Stockholm, som jag recenserade för Nerikes Allehanda.
   Det har med åren släppts åtskilliga konsertfilmer med Paul McCartney men "Get back" är i mina öron och ögon den bästa - och nästan första. Under "Wings over America"-turnén sommaren 1975 filmades konsertfilmen "Rockshow" som dock inte släpptes på video förrän 1980 och var en hårt redigerad version av konserten men på trippelalbumet "Wings over America" finns det mesta. Elva år efter den filmen kom alltså "Get back" som enligt inofficiell information är inspelad under konserter i England, Holland, Brasilien, Kanada, Italien, Japan och USA. Det klipps flitigt mellan olika konserter, ibland i en och samma låt vilket är tydligt när man tittar på både kläder och hårlängd.
   Konsertfilmen är regisserad av Richard Lester som, inte minst, är känd för de två första Beatles-filmerna "A hard day's night" och "Help!" från vilka några korta klipp förekommer här. Rikligt med levande publikbilder gerliv åt konserten.
   Efter tio års uppehåll från turnerandet, mordet på John Lennon 1980 var en bidragande orsak, inledde Paul McCartney och hans nya band i september 1989 en världsomfattande turné som avslutades i juli 1990. Turnén slog då alla rekord och gavs först ut som dubbel-cd-liveskiva, "Tripping the live fantastic", i november 1990 med helt andra inspelningar än i "Get back"-filmen.
   Fram till den här turnén hade McCartney haft ett något ojämnt förhållande till sin gamla Beatles-repertoar. 1972, när Wings gav sig ut på en Europaturné i en engelsk dubbeldäckare, vägrade han envist att spela Beatles-låtar. 1975 under USA-turnén släppte han lite på den prestigen och spelade några låtar ur Beatles-repertoaren. Men 1989 släppte McCartney på alla spärrar där exempelvis hela konserten avslutades helt i Beatles anda, från slutlåten "Hey Jude" och första extranumret "Yesterday" till den naturliga finalen med "The end".
   Turnén följde upp studioalbumet "Flowers in the dirt" som släpptes i juni 1989, en skiva inspelad med, förutom fru Linda på keyboards, ett helt nytt band med engelska musiker. Efter 70-talets olika Wings-formationer och sedan många 80-talsår med spridda studiomusiker hade Paul nu en ambition att sätta ihop ett permanent band. Mellan 1987 och 1989 blev bandet en verklighet med Paul "Wix" Wickens, keyboards, Robbie McIntosh, gitarr, Hamish Stuart, gitarr, och Chris Whitten, trummor. Alla med mer eller mindre stor erfarenhet från musikbranschen.

SKOTTEN STUART VAR FRAMFÖRALLT KÄND från åren i Average White Band, McIntoshs mest kända anställning var i Pretenders mellan 1982 och 1987, och det var Chrissie Hynde som rekommenderade honom för McCartney, och Wix började sin långa musikkarriär bakom Kevin Coyne på 70-talet. 30-årige trummisen Whitten var yngst i bandet och hade innan McCartney spelat med Julian Cope och Waterboys och spelade sedan i Dire Straits på 90-talet.
   Wix spelar något av musikalisk huvudroll i livearrangemangen där han framkallar både blås- ("Got to get you into my life") och stråkarrangemang ("Eleanor Rigby") med samma underbara finess.
   Konsertvideon med McCartney innehåller 23 av konsertens ursprungliga 31 låtar och vi får det absolut viktigaste. Beatles-klassiker som "The long and winding road", "Let it be", "Eleanor Rigby", McCartney-solo-mästerverk som "Band on the run" (första låt!), "Live and let die" och en handfull låtar från "Flowers in the dirt"-albumet. Plus hela det berömda "Abbey Road"-medleyt.
   Det enda jag egentligen saknar i filmen från den riktiga konserten är Wings-låten "Jet" och sololåten "Maybe I'm amazed" som dock finns med på det ovannämnda livealbumet "Tripping the live fantastic".
   "Get back" är inte bara en rakt av filmad konsert ty under flera låtar får vi många korta svartvita dokumentärfilmer från Vietnamkrig, månlandning, Martin Luther King, Beatles på Shea Stadium och Berlinmurens fall i november 1989. Under "Back in the USSR" visas naturligtvis ryska bilder och lite oförklarligt en skönhetstävling i Ryssland.
   När jag nu så här på distans ska gradera de fyra konserterna jag har upplevt med Paul McCartney är jag övertygad om att den här 1989-upplagan var bäst både musikaliskt och låtmässigt. Rangordningen i övrigt är 1993, 2003 och 1972.
   Det finns för övrigt en dokumentärfilm, "Put it there" som är intressant i just det här sammanhanget ty där får vi följa McCartney och bandet i repetitioner inför världsturnén 1989/90.

/ Håkan

"Second thoughts"

Postad: 2017-01-28 15:07
Kategori: Skiv-recensioner



CITIZEN K
Second thoughts
(Paraply/Hemifrån)


Skillnaden mellan genialitet och galenskap kan ibland vara hårfin. Nämn namnen Syd Barrett, Brian Wilson och Julian Cope och ni förstår vad jag ungefär menar. Att i dagens digitala värld släppa en fysisk cd och dessutom i dubbelformat får nog anses vara ganska galet. Att den, som i Citizen K:s fall, sedan är fylld av genomarbetad klassisk pop och saknar rejäla magplask och som helhet, alla de 89 minuterna, faktiskt ger sken av rent geniala kvalitéer. Jag är närmast stum av beundran.
   Citizen K, bakom artistnamnet finns Klas Qvists hjärna som skrivit alla de 23 låtarna, sjunger och spelar en majoritet av instrument, är för mig en ny bekantskap. Men Borås-killen har en lång men extremt sporadisk karriär bakom sig. Det här är hans andra album som följer upp debuten som kom 2009 "Meet Citizen K", till formen ett mer konventionellt album på "bara" 16 låtar, som gick mig spårlöst förbi.
   På förhand, innan jag lyssnade, blev jag dock lite skeptisk till "Second thoughts". En sådan flod av kreativitet och den överdoserade mängden av låtar brukar i nio fall av tio leda till splittrat och ojämnt material som helhet. Klas har dessutom haft den våghalsiga ambitionen att jämföra skivan med Beatles "White album" och det är ju att kraftigt sticka ut hakan, världens bästa dubbelalbum som dessutom toppar min lista över världshistoriens bästa album totalt. Att sedan skivbolaget har valt att sortera in "Second thoughts" under den något flummiga genrebeteckningen Psychedelic Folkprog gav mig inte heller några stora förhoppningar.
   När jag lyssnar kommer dessbättre alla mina skeptiska farhågor omedelbart på kant. På "Second thoughts" tar djup inspiration, ett fantastiskt gott hantverk och just ett genialt låtskrivande varandra i handen och det resulterar i en fantastiskt underhållande skiva som jag med lätthet kan lyssna på i sin helhet gång efter gång. Kanske är det nystarten i januari med ett nytt sug efter spännande musik som gör att jag redan är övertygad om att "Second thoughts" har en given plats på min årsbästalista som jag kommer att sammanställa om elva månader.
   Att den ibland så förutsägbara popgenren ibland kan bli fylld av ospännande influenser och bli ganska opersonlig är givetvis en tunn is att beträda men Klas Qvist tar chansen med mer personlig energi och mindre uppenbara förebilder i ryggen. Att jag ibland tycker att det ekar både Beach Boys, Pink Floyd, 10cc, Soundtrack Of Our Lives och även har stänk av Rolling Stones ("Hang on to your sanity") i de välformulerade arrangemangen är egentligen bara sekundsnabba tankar som far genom huvudet innan jag bestämmer att "Second thoughts" är ett minst sagt personligt album med låtar och melodier som jag uppfattar som nya och fräscha.
   Den genomarbetade produktionen uppfattar jag som naturlig fast den tveklöst måste ha handlat om ett stort antal inspelningstimmar för Klas Qvist spelar ett otal instrument och monterar sedan upp körsoundet, huvudsakligen själv, på ett sätt som påminner om Brian Wilson. Är möjligen "In Holland" en dold hyllning till denne gigant i synnerhet eller Beach Boys i allmänhet?
   Mina absoluta favoriter på skivan, powerpopexplosionen "Song of adjustment", "Train of no forgiveness", "King of second thoughts", "Empty chair", redan nämnda "In Holland" och "Rest your head", är svåra att utmana på vilket internationellt popalbum som helst under 2013. Men materialet på skivan håller som sagt en förvånansvärd hög och jämn kvalité och det är vid få tillfällen jag får "White album"-känsla av snabba kast mellan ytterligheter. Dock kan väl "Wasps and cars" uppfattas som en udda fågel i sammanhanget, över nio minuter lång med olika sekvenser i låten och udda ljudillustrationer. Några korta instrumentala låtar kanske också naggar helheten i kanten men blir, som jag uppfattar det, önskad andhämtning mellan alla toppar.

/ Håkan

I min skivhylla: Brendan Croker

Postad: 2017-01-27 07:58
Kategori: I min skivhylla



BRENDAN CROKER & THE 5 O'CLOCK SHADOWS: Brendan Croker & the 5 O'Clock Shadows (Silvertone ZL 74218)

Release:
21 augusti 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan The Cretones "Thin red line" (1980) och Steve Croppers "Playin' my thang" (1981).

DEN HÄR ENGELSKA PLATTAN MINNS jag tydligt som en minst sagt trevlig upplevelse. Innan jag återvänder till skivan så har jag ändå inga speciella minnen kring låtarna och innan mitt första möte med skivan hade jag inget förhållande till Brendan Croker fast han hade en hyfsat intressant bakgrund i engelsk musik sedan slutet av 70-talet. Nej, det som lockade mig mest till den här skivan var till stor del skivbolaget Silvertone, som gav ut albumet, och att Mark Knopfler spelar gitarr på ett spår gjorde mig också lite intresserad.
   Silvertone var alltså det engelska skivbolaget som hade lanserats 1988 som först och främst bandet Stone Roses etikett. Men första albumet som gavs ut på skivbolaget var faktiskt Brendan Croker-relaterat. Tillsammans med pianisten Guy Fletcher gav Croker ut ett soundtrack, "On the big hill", till en engelsk tv-serie. Men det var jag inte medveten om när dagens aktuella Croker-album släpptes. Nej, för mig var Silvertone 1989 allra mest den nya hemvisten för The Men They Couldn't Hang som jag hade följt på skiva sedan 1985.
   Silvertone var också intressant på ett annat sätt ty mannen som startade etiketten, Andrew Lauder, hade en minst sagt spektakulär bakgrund i skivbolagsvärlden. På United Artists såg han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända och var mannen som tog över amerikanska bandet Flamin' Groovies till England och ett fruktbart samarbete med bland annat Dave Edmunds. Lauder låg sedan bakom Radar-etiketten, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor. Det fick en naturlig fortsättning på Jake Rivieras F-Beat och Demon. Så historien bakom Silvertone var alldeles för intressant för att ignorera.
   Nåväl, Croker hade i mindre skala inlett sin musikaliska karriär redan i slutet på 70-talet, hade en bluesduo, Nev & Norris, innan han på 80-talet inledde solokarriären och redan då hade ett litet kompband som gick under namnet 5 O'Clock Shadows. Samtidigt var Croker tillfällig medlem i bandet The Mekons som spelade country med punkrötter.
   Mark Knopfler, vars karriär i superframgångsrika Dire Straits hade växt över alla huvuden, ville uppträda i mindre profilerade sammanhang och Croker blev en i det band som långt senare (1990) skulle göra en skiva under namnet Notting Hillbillies. Men först skulle Croker göra sitt riktiga solodebutalbum, "Boat Trips in the Bay" (Red Rhino, 1987), för att sedan ladda för soloskivan på ett lite större skivbolag som nu alltså är upp till bedömning på Håkans Pop.

FÖR DET HÄR ALBUMET HAR CROKER SAMLAT ett litet permanent kompband, för övrigt två killar med jazzbakgrund (Mark Creswell, gitarr, och Marcus Cliffe, bas), men också några stjärnmusiker (Mark Knopfler och Eric Clapton) som gör korta gästinhopp. Plus några fler musiker med Dire Straits-bakgrund och andra, exempelvis The Rumour-trummisen Steve Goulding.
   Som producent valdes det vid den här tidpunkten relativt heta namnet John Porter som i mitten på 80-talet var mest känd för sina produktioner åt The Smiths och Billy Bragg men har under senare decennier producerat blues.
   Brendan Croker har en behaglig J J Cale-influerad röst som inte känns det minsta strömlinjeformad. En stämma som klarar sig lika bra och personlig i bluesbaserade låtar ("All mixed up") som i soul ("This man") och faktiskt klassisk pop ("Shine on"). För att bättra på variationen finns här också låtar som är både cajun- ("My government" med piporgel a la Straits) och countrykryddade ("Just an old waltz").
   Naturligtvis drar låtarna där Knopfler och Clapton gästar till sig uppmärksamhet. "No money at all" med sitt catchy gitarriff och "This kind of life" är en mjuk duett mellan Clapton och Croker.
   Skivan innehåller inte bara en genomgående fin feelgood-känsla. I några låtar gör tremannablåset, som går under det kollektiva namnet The New Hooligans, sitt bästa för att närma sig Van Morrisons domäner.
   Kan även rekommendera en lyssning på "Wrong decision", första singeln från albumet, med sin akustiska gitarr och samspelet mellan orgel och piano. Men "That's why I'm leaving here", där då det nya stjärnskottet Tanita Tikaram gör ett gästinhopp, är dock en oväntat blek avslutning på sidan ett.

/ Håkan

Dokumentärfilm om Eva Eastwoods liv

Postad: 2017-01-26 14:11
Kategori: Blogg



OM KNAPPT TVÅ MÅNADER ÄR DET BIOPREMIÄR på dokumentärfilmen om Eva Eastwood, sångerskan och låtskrivaren med både rockabilly, country, swing, pop och nu också svensk schlager på repertoaren. In i det sista pågår det fortfarande inspelningar för filmen "En lyckost" och jag fick idag på förmiddagen förmånen att medverka med ett lite inflikande bidrag till historien om den glada och positiva artisten med sin sprudlande framtoning.
   Filmen, som har biopremiär 17 mars, är inte bara en romantisk musikalisk dröm. Marknadsföringen beskriver filmen som "En grym saga med ett lyckligt slut om en av landets mest folkkära artister som visat vad man kan åstadkomma om man följer drömmen istället för strömmen". I filmen medverkar både Jerry Williams, Peter LeMarc, Siv Malmqvist, The Boppers, Tomas Deutgen, Larz Kristerz, Cajsa Stina Åkerström och många fler.
   Tillsammans med regissören och fotografen Matz Eklund ("känd" för Svt-filmen "En bit av 50-talet") kom Eva till Örebro på torsdagsförmiddagen för att göra intervjun med mig på Rosalis Deli med Örebro slott och Hindersmässan i bakgrunden. Det var Evas idé att uppmärksamma hennes allra första år som artist och låtskrivare och kom så väl ihåg mina första recensioner (se nedan) av hennes genomarbetade demoinspelningar.
   Eva visade upp recensionsklipp som hade publicerats i Nerikes Allehanda i slutet på 90-talet. Recensioner (se nedan, 1998 och 1999) som jag inte hade glömt men som hade försvunnit från mitt i övrigt ganska fyllda arkiv av gamla skriverier. Som tack pratade jag in några minnen och första positiva intryck om Evas år innan skivkarriären satte fart på allvar 1999. Ivrigt påhejad och uppmuntrad av både Matz och Eva påstod de att det blev bra. Utan distans till snacket är jag mindre övertygad men med god redigering kanske det smälter in bra i historien.
   Som hängiven beundrare av hennes musik och sprudlande kreativitet har jag återpublicerat många recensioner av hennes konserter och skivor på Håkans Pop och de går enklast att hitta genom att söka på "Eva Eastwood" här uppe till höger.



/ Håkan

En lektion i rock

Postad: 2017-01-25 07:53
Kategori: 80-talskonserter

I DECEMBER 1986 GJORDE LITTLE MIKE & The Sweet Soul Music band sin avskedskonsert i Stockholm. Sista året existerade det liknande cover- och showbandet Stockholm All Stars med dessutom flera gemensamma medlemmar som Little Mike Watson, bas/sång, Johan Stengård, saxofon, Lasse Wellander, gitarr, och Peter Milefors, trummor. Nytillkomna medlemmar blev Erik Häusler, saxofon, Chino Mariano, gitarr, och det relativt nya namnet Robert Wells, piano.
   Som musiker hade Wells i flera år kompat många artister, exempelvis Lill-Babs, Gösta Linderholm och Jerry Williams. Han fick som soloartist en hit på Svensktoppen 1986 med "Upp på berget" och medverkade 1987 i Melodifestivalen med "Sommarnatt". Samtidigt albumdebuterade Wells med "Robert Wells". Några år senare, 1989, startade Wells turnerandet med projektet “Rhapsody In Rock”, namnet hämtat från en låt på Wells första album. Men det är en helt annan historia.
   Hösten 1987 släppte Stockholm All Stars singeln "Break away”, skriven av Mike Watson.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/3 1987.

STOCKHOLM ALL STARS
Konserthuset, Örebro 24 mars 1987


Det råder för närvarande ett fantastiskt och otroligt konsertintresse i Örebro. Gårdagens konsert med den så kallade supergruppen Stockholm All Stars såldes ut på nolltid för en månad sedan och uppriktigt sagt slog det mig medstor häpnad.
   Det var en helt osannolik blandning på publiken denna kväll. Hundratals småflickor kom säkert för den äppelkindade Robert Wells, många kände till Little Mikes soulshow och givetvis var "hemmasonen" Lasse Wellander målet för ännu fler.
   Det var skickligt utfört, suveränt spelat av dessa yrkesmän som dessutom kan sin rockhistoria utantill och lyckades fylla hela konserten med intressanta klassiker.
   Men i all denna briljans och proffsighet slog det mig ett uns av likgiltighet ty denna levande rockmusik hade svårt att nå ner i bänkraderna bland den sittande publiken. Det här är typisk klubbmusik och det är synd att ingen bland stadens alltmer vakna klubbar tog sig an detta band.
   Stockholm All Stars ska man inte titta på utan deras musik ska intimt upplevas.
   Nej, jag somnade inte, jag applåderade stundtals. Inte åt evenemanget utan åt samspelet och alla de härliga rocklåtarna.
   Det var en nästan två timmar lång lektion i rockmusik för alla unga, hysteriska flickhjärtan och mumlande medelålders. Det var utan vidare publiksuccé men den stela miljön främjade inte Stockholm All Stars frejdiga partymusik.
   Mest glädjande denna kväll var publiksiffran, fullsatt, som gör Örebro till ett av landets mest levande konsertstad. På bara några veckor har både John Mayall, Eldkvarn, Ratata och nu dessa All Stars lockat massor till konsertlokalerna. Från tv- och videosoffan. Tack för det.

/ Håkan

#17. dvd: Solen i ögonen

Postad: 2017-01-23 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



LARS WINNERBÄCK: Solen i ögonen (Universal/United Stage/Film i Skåne, 2008)

DET HÄR BLIR LARS WINNERBÄCKS ANDRA bidrag på min lista med favorit vhs/dvd. Så är han också en av Sveriges största och mest populära artister under 2000-talet. Förra bidraget, #34. "Live i Linköping" från 2003, var huvudsakligen en konsert-dvd inspelad under två konserter i just Linköping. Nu fem år senare är det på många sätt en helt annan Winnerbäck. Dvd:n är visserligen en 17 låtar lång konsert, men förpassad till extramaterialet, och "Solen i ögonen" är framförallt en dokumentär, gjord av Magnus Gertten, med korta konsertinslag.
   Tiden mellan "Live i Linköping" och "Solen i ögonen" är inte bara fem år utan är också en tid fylld av många förändringar, turnéer och några skivor som präglat Winnerbäcks utveckling under några år. 2003 var ett tillfälligt avslut för samarbetet mellan Winnerbäck och kompbandet Hovet, 2004 turnerade han ensam och återkom med Hovet 2005 och 2006. Hösten 2007 var det dags för Winnerbäck att forma om sitt kompband, en underbar turné följde (bland annat Örebro) och sommarturnén 2008 blev ännu en höjdpunkt i Winnerbäcks nu långa konsertkarriär.
   På skivområdet hade det under de här åren inte hänt så mycket. Först den akustiska "Vatten under broarna" och sedan första samarbetet med nya kompbandet, "Daugava" (2007), som innebar ett nytt sound med många nya arrangemang.
   Sommarturnén 2008 omfattade 25 spelningar (från Helsingborg 10 juli till Linköping 23 augusti) och konsertmaterialet på den här dvd:n är hämtat från Helsingborg, Stockholm, Strömsholm och Linköping. Kvällen innan Stockholm besöktes Örebro och Brunnsparken där jag rapporterade/recenserade konserten med den märkligt genomskinliga scendesignen. Och de musikaliska intrycken lever naturligtvis vidare på den här dvd:n. Och den sedvanligt fantastiska allsången på exempelvis "Kom änglar" gör mig alltid varm i hela kroppen.
   Men det är Magnus Gerttens dokumentär som spelar huvudrollen här. Där Winnerbäck får stort utrymme att förklara sin stage fright, berättar om panikångest, tvivel, osäkerhet, anspråkslöshet, terapi, paranoia och hur han ständigt har slitits mellan beröm och dåligt självförtroende. Gertten har kommit nära, mycket nära Winnerbäck i sina intervjuer med en artist som normalt sätt inte ställer upp på intervjuer och känner sig obekväm i den situationen. Såväl backstage som på hotellrum berättar han.
   Vi får exklusivt följa med när han reser bort för att skriva nya låtar. I filmen åker han till Berlin och det resulterade i nästa album "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" som han sedan for till Irland för att spela in. Inte en av hans bästa skivor, om ni frågar mig.
   Men just här, sommaren 2008, når Lars Winnerbäck-soundet en av sina många höjdpunkter. Med nya fiolspelarna Malin-My Nilsson och Anders Nygårds i bandet har det blivit en uppriktig spännvidd i Winnerbäcks sånger och Miss Li, som följde med på turnén som förband, gör ju en elegant insats som duettsångerska på "Om du lämnade mig nu" och när hon under sången känslomässigt inte kan hålla sig från tårar får hon både tittare och lyssnare att göra detsamma.

/ Håkan

"EP"

Postad: 2017-01-22 10:24
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD SMITT
EP
(Rootsy)


Richard Smitt, född Rickard Lindgren, är en osedvanligt begåvad och personlig artist vars utveckling på solokarriären jag gärna vill följa. Jag hade förmånen att se Rickard som sångare, gitarrist och bastrummis i Oskarshamns-trion We Met Tomorrow för två år sedan och blev verkligen imponerad av den unga entusiasmen och talangfulla kreativiteten.
   Gruppen ville då beskriva sin musik som "folkrock och pop med starka americana-influenser" medan jag själv tyckte det lät som en sorts minimalistisk blues korsat med känsliga ballader. Kort därefter sprack gruppen oväntat fast de tveklöst hade en lovande framtid.
   Richards sprudlande kreativitet fick då sikta in sig på en solokarriär och han bytte samtidigt artistnamn till Richard Smitt ty på hans skivbolag Rootsy fanns det redan en känd artist med namnet Richard Lindgren.
   Jag fick i somras uppleva Richard live när han agerade uppvärmare åt amerikanen Rayland Baxter och det korta framträdandet, sju låtar, imponerade i all sin enkelhet. Han visade att både repertoar- och artistmässigt har han en lysande karriär framför sig fast han i mellansnacket kanske var lite väl anspråkslös.
   Historien bakom den här ep:n, som just har fått titeln "EP", är både spontan och lite irrationell. Richard åkte upp till Kiruna för att i inspelningsstudion prova sig fram soundmässigt medan han spelade in sex egna låtar till ep:n. I samband med det studiobesöket träffade han Baxter som han skulle följa med på turné. Det mötet resulterade mycket oplanerat i ett helt kommande album producerat av Baxter som enligt Richard inte riktigt kommer att vara representativ för ep-skivans låtar. Onekligen en spännande utveckling i Richard Smitt just påbörjade karriär.
   Nåväl, på ep:n kan jag konstatera att min beskrivning av hans musik som minimalistisk blues håller ganska jämna steg med hans musik. Men den är till stor del personligt präglad och är inte så traditionellt bunden. Det är främst det nakna soundet, Richards uttrycksfulla röst och ett ofta stingsligt gitarrspel som doftar bluesgenre. Det här är musik fylld med många årsringar fast Richard är så ung men självsäker.
   På många sätt kan jag dra paralleller med en annan av Rootsys personliga artister, Basko Believes, där ibland samma avskalade sound, nakna arrangemang och starka röst ekar lika genuint äkta.
   "I was born by the riverside" sjunger Richard i en av låtarna, "Miss Goodenough", och jag börjar verkligen tvivla på att hans ursprung är Oskarshamn och inte Louisiana. Och "In your arms" låter som den är inspelad i USA:s djupaste träskmarker, munspel och slide i en häftig kombination.
   Tycker mig ibland höra en tramporgel bredvid de akustiska och elektriska gitarrerna men i övrigt är det som sagt ofta en väldigt spartansk ljudbild Richard bjuder på. I den ibland lite händelsefattiga omgivningen passar duettsångerskan Ellen Sundberg, skivbolagskollegan, perfekt. Hon blir ett alldeles utmärkt lockbete på låten "Gotta be you" som dock inte tillhör skivans mest framträdande låtar.
   Nej, den definitiva höjdpunkten kommer i avslutningslåten "Black weather" som känns lite, lite mer arrangerad än materialet i övrigt på skivan. Över det fina tramporgelsoundet seglar en vidunderligt distad och underbar elgitarr som soundmässigt påminner om Daniel Lanois. Och tamburinen fyller sin genuina plats. Naket men ändå fulländat.

/ Håkan

"Låtsasvärld"

Postad: 2017-01-21 10:43
Kategori: Skiv-recensioner



GÖRAN SAMUELSSON
"Låtsasvärld"
(Fergus/Naxos)


Igår, när galenpannan Trump installerades för presidentämbetet i USA, släppte Göran Samuelsson en ny låt till offentligheten, "Låtsasvärld". De båda händelserna har ett inte oplanerat samband när Göran i låtens text kommenterar overkligheten, rädslan och pessimismen i världen och vår närhet just nu. "När dårskap når till toppen är väl ändå botten nådd" som det heter i visan och Göran är sedvanligt både verbalt och poetisk alldeles lysande.
   Jag hörde en avklädd demoversion med bara akustisk gitarr för drygt en månad sedan där budskapet i texten gick fram utan filter till lyssnaren. Med den nya färdiga studioinspelade varianten i öronen är det fortfarande en typisk Göran Samuelsson-låt i en Johnny Cash-inspirerad takt.
   Allt är dekorerat med några jordnära och sparsmakade rasslande slagverk (Dan Magnusson) och ett elegant Bengt Bygren-piano som framförallt lyfter mittenpartiet till skön konst. Tillsammans med texten, där Göran sätter ord på känslorna i världen, blir det en ganska oemotståndlig helhet.



/ Håkan

I min skivhylla: Marti Jones

Postad: 2017-01-20 07:54
Kategori: I min skivhylla



MARTI JONES: Match game (A&M 395 138-1)

Release:
Oktober 1986.
Placering i skivhyllan: Hylla 6. Mellan Marti Jones båda skivor "Unsophisticated time" (1985) och "Used guitars" (1988).

IBLAND ÄR DET TYPISKA TILLFÄLLIGHETER som avgör vilken skiva jag ska välja i skivhyllan. Som när jag kommer till den amerikanska sångerskan Marti Jones och har fyra vinylalbum att välja mellan. Jag minns henne som en av 80-talets bättre och mest personliga sångerskor men jag kan för ögonblicket inte minnas vilken skiva som bäst representerar hennes fördelar framför de andra tre. Så med en spontan känsla väljer jag skiva med hjälp av omslagsdesignen. Om det nu är någon hjälp. Egentligen en helt förkastlig metod om ni frågar mig men i det här fallet väljer jag skivan med det minst spektakulära omslaget, med det minsta fotografiet på huvudpersonen. Min taktik bygger på idén att musiken ska sälja sig själv utan draghjälp av någon lockande och festlig omslagsbild. Om jag lyckas får väl följande text ge svar på.
   Jag gräver lite i Marti Jones historia och ser att hon är född i Uniontown, några mil utanför Akron, Ohio, och den musikaliska nerven i min kropp reagerar direkt. Akron är väl mest berömd som centralpunkt för amerikansk däckbilsindustri. Runt år 1900 hade fyra stora däcktillverkare sina huvudkontor i staden men poprockmusikhistorien har också satt Akron på kartan.
   Första gången som jag på allvar hörde talas om staden var 1978. Då uppmärksammade det engelska skivbolaget Stiff, med hjälp av producenten Liam Sternberg, en rad grupper och artister från Akron på en samlingsskiva, ”Akron Compilation”, där sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire var störst. Ungefär samtidigt i England bildades gruppen The Pretenders där sångerskan och låtskrivaren Chrissie Hynde föddes just i Akron.
   Marti Jones var lite för ung för att tillhöra den här vågen av Akron-artister men det finns ändå en intressant koppling mellan den här eran och Jones första stapplande steg i artistbranschen som sångerska i den kortlivade gruppen Color Me Gone. Kvartetten gav ut en ep 1984, producerad av just Sternberg, som händelsevis hamnade hos en annan amerikansk skivproducent, Don Dixon. Den kontakten resulterade i Marti Jones soloartistkarriär och så småningom i ett äktenskap. Men dessförinnan agerade Jones demosångerska åt Sternberg och hans låtar. Bland annat sjöng hon på demoinspelningen av "Walk like an Egyptian" som 1986 resulterade i en mäktig världshit för The Bangles.
   Marti Jones karriär på skiva hade inletts året innan, 1985, med debutalbumet "Unsophisticated time" som givetvis producerades av Don Dixon vars egna karriär hade fått en flygande start några år innan. Tillsammans med Mitch Easter producerade Dixon den då okända gruppen R.E.M.:s två första album, "Murmur" (1983)och "Reckoning" (1984), och även andra skivor med Beat Radio, Fetchin Bones och Mitch Easters grupp Let's Active. Parallellt satsade Dixon även på en egen karriär som artist och 1985 gav han ut första soloalbumet "Most of the girls like to dance", en skiva som rekommenderas för alla som gillar Elvis Costello, Nick Lowe och John Hiatt.
   Under åren 1985-1990 gav Marti Jones ut fyra album, samtliga producerade av Dixon, och materialet på de tre första var både egna låtar, några mindre kända covers och även originalmaterial av intressanta låtskrivare. Och den mixen är väldigt uppenbar på "Match game" där urvalet av coverlåtar från Elvis Costello ("Just a memory"), Marshall Crenshaw ("Whenever you're on my mind") och David Bowie ("Soul love") knappast kan kallas förutsägbara.
   Låtvalet till Marti Jones album är ju genomgående väldigt begåvat och fantasirikt. Som när Jones/Dixon låter i sammanhanget logiska namn som Dwight Twilley, Richard Barone (vars band The Bongos höll på att spricka vid den här tidpunkten) och ovan nämnde Sternberg skänka spännande originallåtar till projektet. "Chance of a lifetime" (Twilley) och "Foolish lies" (Barone) är kanske inte unikt extraordinära låtar men tanken att anstränga sig när repertoaren bestäms är ju mycket god. Och "Crusher" (Sternberg) har ett snillrikt och udda arrangemang med akustisk slide, dragspel och ståbas. Sedan är det riktigt överraskande att upptäcka att den sistnämnda låten är förlagd på skivbolaget Motowns förlag Jobete som jag ännu inte har hittat förklaring till.
   Dixon jobbar ofta utifrån klassiskt poppiga förutsättningar men är inte rädd att i detalj smycka ut arrangemang och sound med delikata inpass. Resultatet blir en sorts smakfull powerpop med sångerskan Marti Jones 60-talsinfluerade stämma som garanti för det melodiska. När jag recenserade Martis skivor på 80-talet jämförde jag ofta hennes röst med Dusty Springfield och den beskrivningen håller fortfarande. En underhållande skiva som i sin helhet kanske blir lite ytlig och opersonlig, lite för vanlig och lite för kommersiellt genomskinlig än det jag hade väntat mig så här drygt 30 senare.

/ Håkan

Från hjärtat ur späd kropp

Postad: 2017-01-18 07:52
Kategori: 80-talskonserter



UNDER 80-TALET VAR TOVE NAESS BÅDE SOLOARTIST, gruppmedlem och körsångerska. Hon inledde sin karriär i Dave & the Mistakes som sångerska bredvid Dave Nerge. Fick sedan chansen att nå ut till den stora publiken som körsångerska bredvid Anne-Lie Rydé i Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montana Band på det bandets sista turné hösten 1984. Där fick Tove möjlighet att visa upp sin egen repertoar och sjunga sin senaste singel, "I want you (oh so bad)". Vi såg en ny stjärna födas, skrev jag i recensionen. Det var också på den turnén hon träffade sin kommande make, organisten Hasse Olsson.
   När Tove var medlem i Dave & the Mistakes blev bandet upptäckta av Elvis Costello i Stockholm och fick följa med till England som förband på Elvis turné våren 1981. Där fick Tove inflytelserika kontakter som skulle bli viktiga nyckelpersoner i hennes egen solokarriär flera år framåt.
   1983 inleddes hennes skivkarriär med albumet "Isn't it crazy" och Nick Lowe, som råkade befinna sig i Stockholm på turné, hoppade in i studion och skrev texten till titellåten på skivan. Även på nästa album, "Fighting for love" som spelades in i AMPRO-studion i London, utnyttjades Englands-kontakterna med engelska musiker och producenten Paul Bass.
   1987 kom Toves tredje album, "Shine on", som producerades av maken Hasse Olsson som hon också skrev majoriteten av låtarna på albumet tillsammans med. Och Hasse fanns också vid hennes sida på den här konserten när hon uppträdde tillsammans med Husbandet från Örebro.
   Tove fortsatte producera några album fram till 1990 men under 90-talet satsade hon på en helt annan karriär: som mycket duktig boulespelare! Hon representerade Sverige i damlandslaget och 1997 blev hon nordisk mästarinna i boule.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1988.

TOVE NAESS + HUSBANDET
Club Playboy/Continental, Örebro 17 april 1988


När spänning erbjuds och överraskningar utlovas är huvuddelen av Örebros musikintresserade inte på plats. En dålig publiksiffra men ändå inte pinsamt tunt med folk på Club Playboy (före detta Continental) när Tove Naess oannonserat dök upp på söndagskvällen.
   Tove var alltså den hemliga gästartisten . En till rösten stor sångerska som ännu söker det stora genombrottet. Hon kompades av det fortfarande imponerande husbandet som för kvällen utökats med Toves äkta hälft, klaviaturkillen Hasse Olsson.
   Olssons närvaro gav givetvis dignitet åt bandet som dock fortfarande imponerar tillräckligt på egen hand. Deras "Addicted to love" startade kvällen perfekt.
   Tove Naess nya singel är Jackson 5:s gamla "I want you back" som hon ännu inte gör på scen, Däremot förekom en hel massa andra suveräna covers.
   Men innan Tove gjorde entré på scenen fick Staffan Ernestam chansen att briljera som sångare i låtar som "Gimme some lovin'" (jodå, Olsson spelade på sin gamla hammond), "It's all for the love of rock'n'roll" och "Jumpin' Jack flash".
   Hasse Olsson blundade och orgeltonerna flödade ut över hela restaurangen. Med Tove vid mikrofonen blev det än tyngre och bättre med låtar som "I thank you", "River of tears" och "She works hard for the money".
   Tove Naess sjöng hjärtat ur sin späda kropp och passade också vid 12-slaget på att gratulera sin man på hans 37-årsdag.
   Husbandet i sedvanlig ordning en minimal repetitionstid bakom sig men det är ett band som vågar och tar risker och lyckas därmed fenomenalt. Att sedan repertoaren tog slut och att vi ännu en gång fick höra "It's all for the love" ursäktar vi så gärna.

/ Håkan

#18. dvd: The concert for Bangla Desh

Postad: 2017-01-16 07:57
Kategori: vhs_dvd 38-1



The concert for Bangladesh (Apple/Warner Music Vision/Rhino, 2005)

EN KONSERT SOM ÄR VÄRLDSHISTORIENS första välgörenhetsgala i musik har givetvis sin rättfärdiga plats på listan med mina dvd/vhs-favoriter. På uppdrag av och efter önskemål från sin vän Ravi Shankar samlade George Harrison 1971 några musikaliska vänner och artister för att hjälpa till med insamlingen till det just då svårt lidande landet Bangladesh. Det är för övrigt på sin plats att förklara lite av landets historia.
   Bangladesh är ett litet land med en kort historia som deklarerade sin självständighet 26 mars 1971, bara drygt fyra månader innan den här välgörenhetskonserten arrangerades. Den lilla landremsan, som en flik i östra Indien, är i storlek bara en tredjedel av Sveriges yta men som idag har en folkmängd på över 168 miljoner(!). Landområdet där har givetvis en längre historia men 1947 är ett centralt viktigt årtal.
   Då drog sig Storbritannien bort från Indien och en ny nation, Pakistan, uppstod i de västra och östra ytterområdena. I det som senare kallades Östpakistan följdes demokrati av militärkupp och diktatur. Kampen på frihet växte fram när restriktioner, allmän fattigdom och ett utbrett missnöje genomsyrade landet. Efter år av uppror och revolt bildades alltså republiken Bangladesh som just då upplevde stora problem med flyktingkatastrof, krig, svält och sjukdom. Som våren 1971 var så akut att Ravi Shankar, vars familj härstammade från just det här området, vände sig till George Harrison.
   Landet Bangladesh, som på den tiden (och på alla dokument som exempelvis titeln på Harrisons singel) stavades Bangla Desh, var alltså i stort behov av ekonomisk hjälp, mediciner och mat. Konserterna i Madison Square Garden i New York, en matiné- och en kvällsföreställning, lyckades samla ihop $243 418 (ca 2 miljoner svenska kronor). Skivförsäljning och filmvisning gav ytterligare inkomster och pengar till ett land i stor nöd.
   På bara fem-sex veckor lyckades Harrison engagera en stor artistskara, musiker och sångare, och sedan arrangera en välgörenhetskonsert som gått till historien som den första i sitt slag. Det var naturligtvis ett våghalsigt företag med många artister som just då inte var riktigt beredda att gå upp på en stor scen.
   Harrison själv hade ju knappt stått på scen sedan Beatles la ned konsertverksamheten 1966 men hade fått lite blodad tand när han 1969 följde med på en Delaney & Bonnie-turné. Han var dock oerhört nervös inför det här jättearrangemanget och den obekväma situationen att stå helt i centrum.
   Ringo Starr blev förutom George den ende Beatles-medlemmen på scen då John Lennon vägrade när han inte fick uppträda tillsammans med Yoko Ono och Paul McCartney tyckte att det var för tidigt för en Beatles-återförening. Starr hade inte uppträtt på tre år och var, enligt egen uppgift, lite ringrostig.
   Två andra huvudpersoner, Bob Dylan och Eric Clapton, var inledningsvis väldigt skeptiska till att medverka på Bangladesh-konserten. Dylan hade ju efter den berömda motorcykelolyckan 1966 ratat Woodstock-festivalen och bara uppträtt en enda gång, på Isle Of Wight-festivalen i England 1969. Clapton hade just här välutvecklade planer på att dra sig undan och avsluta sin artistkarriär. Droger och den alldeles färska splittringen av Derek & the Dominoes hade gjort honom ointresserad av musikbranschen.

MEN NÄR DET STORA SPEKTAKULÄRA KONSERTPROJEKTET sparkade igång i Madison Square Garden på eftermiddagen 1 augusti 1971 inför drygt 20 000 åskådare fanns alla, med eller mot sin vilja, på plats. Musikaliskt låter det nästan mirakulöst bra om arrangemang och musiker med tanke på korta och väldigt flyktiga repetitioner. Ren tekniskt är det lite mer problem med filmandet, bristfälliga resurser med kameror och rent katastrofala ljusproblem när bara artisten vid mikrofonen syns och övriga musiker och kör befinner sig i mörkret bakom. Den första upplagan av den här filmen var faktiskt riktigt dålig men på elektronisk väg är den här 2005-utgåvan trots allt godkänd och det svänger ordentligt om bandet med blås och stor kör. Med dubbla trummisar (Ringo och Jim Keltner) får alla arrangemang en rejäl energisk kick.
   Restauratorer har både musikaliskt och bildmässigt lyckats plocka ihop en musikdokumentär av ett historiskt ögonblick och det finns otaliga ögonblick av oförglömliga detaljer. Som när Harrisons "While my guitar gently weeps" för första gången framförs live och utvecklas till en gitarrduell mellan Harrison och Clapton eller när Bob Dylan presenteras till öronbedövande jubel.
   Hela konserten presenteras av George Harrison i vit kostym, orange skjorta och långt yvigt skägg. Ravi Shankar inleder med några indiska vänner och en välvilligt positiv publik applåderar till och med när musikerna stämmer sina instrument. Sedan blir det rockmusik med George och tre låtar från hans "All things must pass"-album.
   Bandmedlemmarna Billy Preston och Ringo Starr framför sina egna låtar "That's the way God planned it" respektive "It don't come easy" innan George återkommer med "Beware of darkness" som en duett med Leon Russell som tidigare samma år spelat in sin version av låten.
   Sedan presenterar George hela det stora bandet på scen och glömmer först Billy Preston i högen av musiker. Den ovannämnda fina versionen av "While my guitar gently weeps" följs av ett covermedley där Leon Russell kombinerar Stones låt "Jumpin' Jack Flash" med Coasters gamla "Young blood".
   George framför en fint klingande "Here comes the sun" på akustisk gitarr tillsammans med Badfingers Pete Ham innan konsertens höjdpunkt, Bob Dylan, dyker upp. Ett litet band, Ringo, Russell (på bas) och George, kompar Dylan på några av hans mest kända låtar, "A hard rain's a-gonna fall", "It takes a lot to laugh, it takes a train to cry", "Blowin' in the wind" och "Just like a woman". Och Dylans stora comeback på scen var ett faktum.
   Konserten avslutas med "Something", i klockrent Beatles-arrangemang, och bandet fortsätter spela medan George Harrison gör en snygg sorti. Extralåten blir Harrisons "Bangla desh", låten han skrev för detta evenemang och bara två dagar innan konserten släpptes på singel.
   Inför Ravi Shankars uppträdande uppmanar han publiken att inte röka men under konsertens rockiga avdelning röks det flitigt på scen.
   På en presskonferens innan konserten hade George Harrison förhoppning om att skivan från konserten skulle släppas 6-10 dagar efter evenemanget men främst rättighetsfrågor på skivbolagsnivå gjorde att utgivningen drog ut på tiden till årsskiftet 1971/72. Även biovisningen dröjde: I USA mars 1972 och i Sverige först till sommaren 1972.

Extramaterial: Opublicerade bilder från konserten visas. Dokumentär om köande publik utanför Madison Square Garden. Presskonferens. Under repetitionerna badade scenen i ljus. Ringo berättar att på eftermiddagens föreställning var tempot mycket snabbare på Dylan-låtarna. På repetitonerna gör George Harrison/Bob Dylan "If not for you". På soundcheck gör Leon Russell/George Harrison/Eric Clapton Robert Johnsons "Come on in my kitchen" och på eftermiddagens föreställning sjunger Bob Dylan "Love minus zero/No limit".

/ Håkan

I min skivhylla: Terry Reid

Postad: 2017-01-13 07:59
Kategori: I min skivhylla



TERRY REID: Seed of memory (ABC ABCD-935)

Release:
Juni 1976.
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Dan Reed Networks "Slam" (1989) och R.E.M.:s minialbum "Chronic town" (1982).

DET HÄR ENKLA MEN SNYGGA SKIVOMSLAGET med det fina fotografiet (Tom Kelly Studios) på en bildskön Terry Reid har funnits på min näthinna sedan jag fick recensionsexemplaret med "Seed of memory" i min hand på försommaren 1976. Musiken och framträdandet på skivan sitter inte lika tydligt kvar i mitt minne men jag tänker på något lågmält, akustiskt och en personlig röst så förhoppningarna fanns när jag plockade skivan ur skivhyllan.
   Men recensionen jag skrev (se höger, med korrekturfel...) i Nerikes Allehanda 30 juni 1976 blev kort och lite avvaktande och fick trots allt en lite dämpande effekt på mig inför lyssningen nu.
   Jag var nog rätt så omedveten om engelsmannen Terry Reids historia när "Seed of memory" ramlade in från det svenska skivbolaget Electra. Det onekligen rena och snygga skivomslaget har gäckat mig i 40 år utan att jag förmått mig att ta fram skivan och spela den. Och inte har den ramlat in i Spotify-floden heller.
   Engelsmannen Terry Reid har ju som sångare en anmärkningsvärd historia bakom sig och kanske är det just den berättelsen, med eller utan rykten, som har gjort att han inte har behövt producera så många skivor och ändå har lyckats behålla sin kultstatus. Hans röst jämfördes ofta med svarta soulsångare som Otis Redding eller Eddie Floyd.
   Reid blev inom några år i slutet på 60-talet erbjuden plats som sångare i både New Yardbirds (som senare blev Led Zeppelin) och Deep Purple men han ville satsa på något eget. Men han blev upptäckt redan 1965 som 15-åring när han spelade i lokalbandet The Redbeats. Blev sångare i Peter Jay's Jaywalkers som 1966 agerade förband till Rolling Stones, han fick sitt namn på Jaywalkers-singeln "The hand don't fit the glove", bildade en egen trio och hamnade sedan i etablerade skivproducenten Mickie Mosts nät.
   Most försökte först göra popballadsångare av Reid, som ville spela rockmusik, och introducerade honom 1968 också för USA vilket fick till följd att han och gruppen fick spela förband till Cream där. Live en succé men ingen hit på skiva, relationen med Most krackelerade och Reid blev fast i ett kontrakt som låste hans möjligheter att ge ut skivor i tre år.
   Under tiden flyttade han till Kalifornien och blev kompis med Jackson Browne och Crosby, Stills, Nash & Young-gänget. Där återknöt han kontakten med Graham Nash som han träffat redan i mitten på 60-talet. CSNY spelade in Reids "Without expression" för "Déjà vu" men låten kom aldrig med på skivan.
   Fri från Most-kontraktet fick han äntligen ge ut ett album 1973, "River", inspelad i USA med amerikanska musiker men det hände ändå inte mycket. Innan nästa album, just det aktuella "Seed of memory", skrev Terry Reid låtar utan något mål innan han återigen kontaktade sin kompis Graham Nash som godkände materialet, fixade skivkontrakt, skaffade musiker och utnämnde sig själv till producent.
   Det var nog namnet Nash på skivomslaget som drog mina blickar till sig. Åren efter CSNY var jag intresserad av allt som de fyra profilerna sysslade med, inte minst skivorna med Crosby & Nash som åren 1975-1977 gjorde några minnesvärda album inklusive en liveskiva.
   På "Seed of memory" har Nash satt en viss prägel på sound och produktion. Kompet är genomgående lågmält och sparsmakat och det är ju en stor överraskning att basist och trummis, Lee Miles respektive Soko Richardson, hämtats från Ike & Tina Turners kompgrupp. David Lindleys medverkan på akustisk gitarr, slide och fiol är mer logisk och är ofta en centralpunkt i arrangemangen. Det var för övrigt just tillsammans med Terry Reid som Lindley, som då var medlem i amerikanska Kaleidoscope, lärde sig spela lap steel. Sedan är ju rösterna, Reid och Nash, viktiga i låtarna vars melodier ofta är flyktiga och drömska som ungefär som David Crosby brukar skriva sina låtar.
   Även pedal steel, Ben Keith och Al Perkins, och blås, bland annat Blue Mitchell, kryddar arrangemangen där man ibland kan ana den där typiska Neil Young-rytmen.
   Inte heller "Seed of memory" blev någon kommersiell succé, mest beroende på att skivbolaget ABC/Dunhill kursade och all marknadsföring föll, men jag kan nog förstå skivpublikens svala intresse i övrigt ty albumet saknar de handfasta låtarna och de catchy refrängstarka melodierna. Sedan kan jag aldrig låta bli att uppfatta albumet som en djupt personlig skiva långt ut i fingerspetsarna.
   "To be treated rite", första sidans sista låt, är en låt jag gärna återvänder till. En rätt typisk singer/songwriter-låt som utvecklas åt det energiska hållet när röstresurserna, som jag 1976 jämförde med John Fogerty , blir mer uttrycksfulla och påminner om just Robert Plant.
   Skivans andrasida blir lite mer händelserik med soulfunkiga rytmer i blåskryddade "Ooh baby (make me feel so young)" och "The way you walk" är mer högljudd och elektrisk och skulle faktiskt kunna vara en del i Led Zeppelins repertoar.

/ Håkan

Bandet tar inga genvägar

Postad: 2017-01-11 07:59
Kategori: 80-talskonserter




MATS RONANDER har under årens lopp varit en väldigt flitig konsertartist i Örebro, hans gamla hemstad, men besöket 1987 var lite speciellt. Dels hade han precis släppt sitt första soloalbum på engelska, "Reality", och dels innehöll hans band fru Sanne Salomonsen som sjöng och spelade slagverk.
   Bandet på scen i övrigt var helt identiskt med killarna som spelar på "Reality"-albumet: Henrik Jansson, gitarr, Åke Sundqvist, trummor, Peter Ljung, keyboards, och Mats Englund, bas.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 1987.

MATS RONANDER
Konserthuset, Örebro 10 april 1987


I ett spindelnät av gröna spotlights och en mycket smakfull scendesign gjorde Mats Ronander med band entré på ett nära nog fullsatt Konserthus tio minuter efter utsatt tid i fredagskväll.
   Låtmässigt var konsertinledningen trevande och lite tafatt fast det var dansanta rytmer och ett maffigt nästan oemotståndligt sound som rullades ut.
   Låtarna, "Faces of reality", "Better move on" och "The glorious days", till inte höjdpunkterna på senaste albumet men fungerade bättre live och framförallt märktes det att Mats sjunger bättre än någonsin. Med mycket stöd från fru Sanne Saloomonsen som i övrigt höll en mycket låg profil denna kväll.
   Mats vill själv framhålla bandet vid varje diskussion om karriären och det är ett sammansvetsat kamratgäng och mycket lyckligt band som han omger sig med på skiva och konsert. Långt mycket personligare än titeln "studiomaffia" brukar betyda.
   Det här bandet tog inga genvägar utan gjorde det hellre svårt för sig. Stopp-gå-rytmen i "God bok" var en balansakt i den högre skolan och här raserade Mats myten och de eviga uttalanden om att han inte är någon gitarrist. Det var stundtals bländande och mycket effektivt gitarrspel från hans sida.
   Personligen tycker jag konserten nådde sin första höjdpunkt när tempot mattades och det mäktiga soundet dämpades under "Stum igen" och "She said" och mästerverket "För kärlekens skull". I den sistnämnda blandades allt och tempot skiftades fyndigt och effektfullt.
   Sedan blev det en transportsträcka utan större överraskningar men fartfyllt och helt i publikens smak som under "Kött och blod" inte visste till sig av förtjusning.
   Men det var under de tre extralåtarna som denna konsert gled över gränsen från en bra konsert till något mycket minnesvärt.
   "When are you going to wake up" är en av de finaste ballader som skrivits och när den framfördes i ett ljudmässigt perfekt konserthus blev effekten ännu mer talande. "En hederlig man" tog inga risker men var populär hos den stora publiken som inte hade svårt att sjunga med i refrängen.
   Det bästa till sist. Under hela konserten spelade Sanne en tillbakadragen roll. Hon fyllde på med sång och trummor för att i konsertens absolut sista låt, "Tears of joy" som också släpps på singel, blomma ut i något helt fantastiskt.
   Den oerhörda duetten som brakade loss under de sista minuterna tillhör det otroliga och oförglömliga. Då blev jag rörd långt in i ryggmärgen och förlåter så gärna några bottennapp på senaste skivan och att konserten med sina 75 minuter var i kortaste laget.

/ Håkan

#19. dvd: Ed Sullivan shows featuring The Beatles

Postad: 2017-01-09 07:55
Kategori: vhs_dvd 38-1



The four complete historic Ed Sullivan Shows featuring The Beatles (Eagle Vision, 2003)

DE HÄR FYRA TV-PROGRAMMEN, PÅ TVÅ DVD, utspelar sig i popmusikens ungdom då musiknyheterna, ryktet och hysterin inte färdades lika fort runt jorden som idag. När det gällde The Beatles var USA för omväxlings skull ett steg efter Europa, eller rättare sagt ett år efter England och fyra månader efter Europa. Sverige var det första internationella landet som Beatlemania nådde hösten 1963 när kvartetten på sin turné kom till Karlstad, Stockholm, Göteborg, Borås och Eskilstuna mellan 25 och 29 oktober. Sammanlagt nio konserter (ibland tre på en kväll...) plus radioinspelning 24 oktober och det berömda tv-framträdandet i Drop In inspelat 30 oktober som sedan sändes 3 november.
   I USA gick lanseringen av The Beatles mycket trögare och långsammare. Det var ljummet intresse hos de amerikanska skivbolagen, till och med Capitol (som ägdes av Beatles engelska skivbolag EMI) var 1963 skeptiska och ville inte släppa skivor med gruppen. Budet gick då till det lilla oberoende bolaget Vee-Jay som våren 1963 släppte två singlar, "Please please me" (gruppnamnet stavades The Beattles på första pressningen...) och "From me to you", som inte kom upp på några listor respektive nådde som bäst en 116:e-plats. Medan gruppen hade inlett karriären i England med enbart listtoppar ansågs Beatles i USA vara en flopp och blott en dagslända.
   Ekonomiska problem för Vee-Jay gjorde att det ännu mindre skivbolaget Swan släppte nästa Beatles-singel i USA, "She loves you", i september 1963 - ännu en gång utan någon omedelbar listplacering. I slutet på 1963 började äntligen Capitol USA reagera på hysterin i England men först genomfördes Beatles ovannämnda Sverige-turné som indirekt resulterade i det kommande USA-genombrottet.
   När Beatles kom tillbaka till England från Sverige översvämmades London Airport (Heathrow från 1966) av tusentals fans och i det tumultet hamnade den amerikanske tv-personligheten Ed Sullivan, helt ovetande om Beatles-hysterin, och fick bokstavligen uppleva bandets gränslösa popularitet och ana popmusikens framtid på en och samma gång. Han förstod med ens Beatles värde och engagerade gruppen direkt till sin egen tv-show i New York i februari 1964. Tre historiska framträdanden som inträffade när Beatles-singeln "I want to hold your hand" toppade USA-listan. Beatles genombrott i USA var ett faktum och intresset för engelsk popmusik i allmänhet rasade i höjden och fick ett eget uttryck, "British Invasion".
   62-årige Sullivan var då en stor tv-profil med lång erfarenhet i media. Började som sportjournalist på 20-talet, fortsatte med radio på 30-talet och 1948 gjorde han tv-debut som programledare. En av hans största tittarsuccéer var när Elvis Presley uppträdde 1956 och kameramännen fick stränga order att bara fotografera från höften och uppåt. Klassiskt tv-ögonblick.

I DECEMBER 1963 SKREV BEATLES MANAGER Brian Epstein på Capitol-kontraktet och i januari 1964 exploderade bandets popularitet över hela den amerikanska kontinenten vilket förde med sig att både nysläppta och gamla Beatles-singlar började sälja. Efter bandets tre Ed Sullivan-shower, 9, 16 och 23 februari, var hysterin fullkomlig även i USA och det resulterade i gränslösa listnoteringar: 4 april 1964 ockuperade Beatles de fem översta platserna på Billboards USA-lista (se vänster).
   Höstens aktuella biograffilm "Eight days a week", som beskriver Beatles turnerande år på 60-talet, lade mycket krut på Beatles USA-genombrott våren 1964. 73 miljoner amerikanska tv-tittare såg första Ed Sullivan-framträdandet men allt blev i den filmen väldigt kortfattat kring konserter och tv-uppträdanden. Här får vi Beatles samtliga ögonblick i Sullivans strålkastare i sin helhet, både de tre ovannämnda från 1964 och ett från hösten 1965. Hela programmen med samtliga gäster, sponsorer som presenteras och rikligt med antik tv-reklam som en del av showen. Allt givetvis presenterat i svartvitt. Beatles gör mellan tre och sex -låtar programmen och bandet fick 10 000 dollar för alla tre framträdanden.
   Bandet inleder 9 februari-programmet med "All my loving" inför ett hav av skrikande tjejer i publiken. Fortsätter med "Till there was you" och man ser hur killarna i bandet registrerar sin egen bild i monitorerna och den besvikna sucken i publiken när texten "Sorry girls, he's married" visas när en leende John Lennon är i bild. En uppenbart upphetsad publik med en majoritet tjejer kan inte hålla tillbaka sina spontana skrik under "She loves you", speciellt under "ooooh"-sekvensen. och avslutar sedan med "I saw her standing there" och "I want to hold your hand" strax innan ett spektakulärt finalakrobatnummer.
   Låtarna med Paul McCartney vid mikrofonen dominerar stort Beatles repertoar på första Ed Sullivan-besöket. Ett program som avslutas med att Sullivan tackar polisen som handskats väl med tusentals Beatles-fans utanför teatern i korsningen Broadway/53rd Street. Han berömmer också publiken som har skött sig bra under kvällen.
   Programmet 16 februari sändes live från Miami Beach där Beatles vilade ut på Deauvile Hotel på sin korta USA-turné. Ett liknande set, inför en inte fullt så upphetsad publik, inleder gruppen i nya, gråa, eleganta kostymer med "She loves you" och "This boy". I mellansnacket innan "All my loving" tråcklar McCartney in sig i skillnaden mellan LP och album och sedan följer finallåtarna "I saw her standing there", "From me to you" och "I want to hold your hand".
   Beatles tredje framträdande på Ed Sullivan Show, 23 februari, var förinspelat ty bandet reste hem till England redan 21 februari. Tre låtar bara, "Twist & shout", där Lennon får sjunga sitt första huvudnummer, "Please please me" och ännu en gång "I want to hold your hand".
   Nästa gång bandet uppträdde på Sullivans show var 12 september 1965. Även då hade Beatles lämnat USA där de hade turnerat sedan 15 augusti. Då var bandet inte bara långhårigare utan visade upp en imponerande musikalisk bredd med pop, country, rock'n'roll och en ballad.
   På eftermiddagen dagen innan, 14 augusti, spelade de in sina låtar till showen, "I feel fine", "I'm down" (Lennon på orgel), "Act naturally" (med Ringo Starr på sång), "Ticket to ride", "Yesterday" (endast Paul med tre osynliga violinister) och "Help!". Nu var publiken (tjejerna) än mer vild och Sullivan fick flera gånger hyssja de mest högljudda.
   I de här fyra Ed Sullivan-programmen i övrigt är det ganska gränslös underhållning med en stående Ed Sullivan som presenterar varje programpunkt utan några intervjuer. Inte så mycket musik när det i övrigt pendlar mellan trollkarlar, idrottsmän (privata i publiken), komiker, dockteater, tungviktsboxare (Sonny Liston/Joe Louis), svajmastartister, stand-up, hund/ko-konster(?), kort-trick, Bröderna Marx-inspirerade skämt och förutom Beatles en försvinnande procent modern musik.
   I första programmet är det musik från musikalen "Oliver!", i andra musikalartisten Mitzi Gaynor, i det tredje Acker Bilk och jazzsångaren Cab Calloway och i det sista får faktiskt Beatles-bekantingen Cilla Black möjlighet att sjunga två låtar, visserligen två icke Cilla-relaterade låtar, "Goin' out of my head" och 30-talscoverlåten "September in the rain".

/ Håkan

Folk at Heart-festivalen slutade i morse

Postad: 2017-01-08 16:41
Kategori: Folk at Heart


David Södergren, Karin Wistrand och gitarrristen Mattias Lagerqvist.


Sébastien Dubé, Simon Nyberg och Maria Johansson.


Fans Of Otherwise.


Alla bilder: Anders ErkmanMikael Persson.

FJÄRDE UPPLAGAN AV DEN UPPSKATTADE musikfestivalen Folk at Heart gick i mål framåt morgontimmarna på söndagen. Sedvanligt och helt i linje med festivalens spontana och ofta improviserade karaktär fortsatte underhållningen, i det här fallet med Dimpker Brothers, helt utanför det officiella programmet på ett av hotellrummen på Scandic Grand till framåt kl fem på söndagsmorgonen. Som den väluppfostrade recensent jag är hade jag gått till sängs långt tidigare och ryktet säger att det också i hotellets foajé pågick spännande musikmöten till framåt morgonen.
   Folk at Heart kan kanske till namnet uppfattas som en ensidig och begränsad musikalisk mötesplats utan variation men fortsätter i praktiken vara den spännande och varierade musikfestival som både publikmässigt och musikaliskt är en succé. På lördagskvällen var det återigen "lapp på luckan" till ett hotell där den levande musiken bokstavligen blomstrade i varje hörn.
   Just variationen är något av festivalens signum ty under etiketten Folk kan i stort sett all musik mötas. Det fick jag under två dygn återigen uppleva. Från lågmäld modern folkmusik och gränslös musikuppvisning via Louisiana-rock, folkrock, pop på två röster/gitarrer och folkmusik med progginfluenser till akustisk visa på några timmar. Och på Sveriges mest bekväma musikfestival, innanför väggarna på ett och samma hotell, hittar du den här variationen som du hittar inom några steg.
   Lördagskvällens mest positiva möte var när jag träffade en av festivalarrangörerna, Andreas Svensson, som i veckan innan festivalen halkade och krossade armbågen och nu gipsad dök upp på sin festival. Visserligen oförmögen att spela sitt dragspel men han kunde i hotellfoajén njuta av bandkollegorna i Ad Hoc-orkestern.
   Inledde lördagssessionen med Stockholmskvartetten Fans Of Otherwise vars lågmälda men instrumentalt välarrangerade folkmusik blev en underbart innerlig start på kvällen. Med en sångerska som hade en soulfylld röst och bandet hade en personlig elegans där jag inte för en sekund tänkte på att bandets repertoar till stor del innehöll covers från låtskrivare som Gillian Welch, Justin Townes Earle och Tom Waits.
   På samma scen några minuter senare stod Sébastien Dubé och Maria Johansson, där spelskicklighet och röstsäker underhållning gäller, och bjöd på musik och sång som flyttade gränser. Och musiken blev ännu mer avancerad när Simon Nyberg gästade med sin gitarr.
   Såg Mikael Persson & the Rigolettos på senaste Live at Heart och fascinerades av deras gitarrdominerade musik som har mer gemensamt med amerikansk sydstatsrock än det vi dagligt tal kallar folkmusik. Men med musikaliskt öppna sinnen blir Folk at Heart än merunderhållande och det här bandets tajta och rockiga sound blev just den där perfekta elektriska pausen mellan akustiska gitarrer och folkrock.
   Några minuter senare stod jag och var avundsjuk på min vän Sigge som för första gången hade upptäckt David Södergrens Hot Fives musik kvällen innan. Bandets repertoar, som uppriktigt sagt innehåller många starka låtar, börjar bli lite förutsägbar i all sin proffsiga framtoning. Det var då nya låtar som "Lyckan och jag" och "Ta din antabus, Kerstin" nu blev välkomna nyheter. Att sedan Karin Wistrand gick upp och förstärkte bandet i Docenternas "Söders ros" fick hela festivalen en ny mening.
   De ungdomliga bröderna i Dimpker Brothers är alltid lika charmiga och spontana att uppleva live. Med både sång och gitarrspel, inklusive baspedaler och trumkomp, är de på scen varje gång naturligt underhållande. Men kanske ska de slipa lite mer på mellansnacken.
   Jag kunde sedan inte undvika att uppleva Göteborgsbandet Majornas 3dje Rote ännu en gång efter kvintettens uppfriskande uppträdande på fredagskvällen. Som sista grupp på Elvy-scenen fick de nästan gränslös speltid för att presentera sin personliga form av folkmusik där texterna är lika viktiga som melodierna. Men tillsammans med underbart underhållande mellansnack var allt lika viktigt för att göra bandets framträdande till en oförglömlig upplevelse.
   Med dragspel och fiol längst fram är folkmusiken det centrala i gruppens sound. Med en repertoar från tre album, som är långtifrån lika underhållande på skiva som på en levande scen, fanns det många toppar och åtskilliga ögonblick till allsång. "Kan du härma en rödgad ål" sjöng publiken ikapp med bandet och det var nästan omöjligt att inte sjunga med i den bittra sången "Jag kommer aldrig ur det här förrän jag dör". Fantastisk underhållning.
   Efter den upplevelsen blev jag lite tom på inspiration och hamnade i ett hotellrum där David Tallroth underhöll på ett mycket personligt plan med sina tungvrickande och textmässigt mycket genomtänkta visor.

/ Håkan

Karin Wistrand på Folk at Heart

Postad: 2017-01-07 22:07
Kategori: Folk at Heart



FÖR KNAPPT EN TIMME SEDAN, kl 21:09, stod jag och rutinmässigt lyssnade på David Södergrens Hot Five, DSH5, på Folk at Heart-festivalen och tyckte att det mesta liknade något jag hade hört förut när deras mest kända låtar rullade ut. Då steg Karin Wistrand, Örebros mest legendariska rocksångerska, upp på scenen och sjöng tillsammans med David en brinnande version av Docenternas "Söders ros" i ett arrangemang som till stor del hade hämtat näring i gamla garagerockklassikern "Louie Louie".

/ Håkan

Bildkavalkad 2 från festivalens första kväll

Postad: 2017-01-07 14:52
Kategori: Folk at Heart

Fler bildminnen från fredagens Folk at Heart.
Bilder: Anders Erkman


På Folk at Heart samlas spelmanslag från när och fjärran.


Buckliga Boots-trion blandade akustiska gitarrer med fina sångstämmor.



Rutinerade Billie Gant bjöd både på sig själv och sina sånger. Som bildmässigt också fångades genom en mobil


Det Är Kärlek (David Wingren) bjöd på popsånger med innehåll.


Majornas 3dje Rote var första kvällens svängigaste inslag med sin cajunkryddade folkmusik.


One Little Mountain (Mattias Bergstedt) spelade och sjöng poprock med sin grupp.

/ Håkan

Bildkavalkad 1 från festivalens första kväll

Postad: 2017-01-07 14:07
Kategori: Folk at Heart

Några bildminnen från fredagens Folk at Heart. Det kommer strax fler.
Bilder: Carina Österling


Bröderna Adam och Martin Dimpker gav sympatisk underhållning ett ansikte på ett hotellrum på Folk at Heart.


Sébastien Dubé slipar formen inför ett framträdande tillsammans med Simon Nyberg på ett fullpackat hotellrum.


Rutinerade Billie Gant bjöd både på sig själv och sina sånger.


Mattias Bergstedts projekt One Little Mountain blev på Folk at Heart ett poprockigt gruppformat.

/ Håkan

Go'natt från Scandic Grand och Folk at Heart

Postad: 2017-01-07 02:41
Kategori: Folk at Heart

MED AD HOC-ORKESTERNS FOLKMUSIKTONER, av både traditionell och nykomponerad stil, ringande i öronen tar vi adjö från fredagsdygnets Folk at Heart. Två ganska intensiva sessions med för mig många nya namn och artister på programmet.
   Late night-sessionen på Scandic Grands hotellrum blev både syrefattigt/trångt och spatiöst luftigt. Inledde med de alltid imponerande bröderna Dimpker vars gitarrer och röster klingade så fantastiskt vältrimmat. Dessutom har de ju en pojkaktig charm som säkert var en bidragande orsak till att publiken i rum 103 hade en klart kvinnlig övervikt.
   På rummet därefter var däremot inte så mycket besökt då Billie Gant, Folk at Hearts Ohio-representant, efter ett missförstånd blev något sen men bjöd på både kraftfulla sånger och intressanta mellansnack. Till den fåtaliga publikens glädje inklusive irländaren Stefan Murphy som också var väldigt nöjd med underhållningen.
   Från ett glest besökt rum till rum 137 där det nästan behövdes syrgas för att stå ut med värmen och trängseln. Supermusikerna Sebastien Dubé och Simon Nyberg befann sig allt som oftast på en musikaliskt svindlande nivå. För en lekman som undertecknad är det naturligtvis omöjligt att förklara eller beskriva skickligheten hos de här musikerna. Jag nöjer mig helt enkelt att konstatera att musikaliska genier av denna rang befinner sig på en annan planet än vi vanliga gråa människor.
   Det blev intressant och spännande att kolla hur Ad Hoc-orkestern klarade sig utan bandledaren, låtskrivaren och dragspelaren Andreas Svensson som för några dagar sedan krossade armbågen i en halkolycka. Utan dragspel men med tre fiolspelare försökte bandet kompensera Andreas frånvaro och lyckades nästan skapa samma schvung i arrangemangen. Och Andreas var på sätt och vis närvarande genom sina många kompositioner som är traditionella och nyskapande på samma gång. Och vars överraskande tempovändningar nu ekar så njutbart i skallen långt efter konsertens slut.

/ Håkan

Hektisk inledning på Folk at Heart

Postad: 2017-01-06 22:52
Kategori: Folk at Heart

Foto: Carina Österling (Peter Sjöholm)Stefan Murphy imponerade.

EFTER EN GANSKA LOJ EFTERMIDDAG blev det plötsligt fullsatt i restaurangen innan de första konserterna startade på årets Folk at Heart-festival. Jag gör just nu en kort mellanlandning och kan rapportera om många överraskande musikaliska inslag. Och en väldigt publiktät fredagskväll där trängsel och fullsatta lokaler har varit vanligt förekommande.
   Mycket att skriva hem om och det låter sig inte göras i någon större utsträckning på några få minuter medan invigning pågår fem våningar ned på Scandic Grand. Innan nattsessionerna på hotellrummen sparkar igång kl 23:00.
   Medan vi satt och åt middag i restaurangen ställde sig en artist som kallade sig Bo Ahlbertz i foajén och lät som om han var född i Louisiana. Överraskande kvalitetsunderhållning.
   Sedan ställde sig soloartisten Det Är Kärlek i matsalen och spelade popsånger med intressanta texter. Hans höga silverfärgade hatt kanske tog bort lite fokus från materialet men den halvakustiska gitarren lät mycket fint.
   Cincinnatis representant på Folk at Heart, Billie Gant, tog oss från Sverige till USA med ett läckert och kraftfullt gitarrspel på sitt akustiska instrument och sånger med innehåll som "drinking beer with a teardrop in my eye". Billie underhöll också i mellansnacket med engagerade historier om sitt hemland.
   Ett tips om bandet Buckliga Boots gjorde att jag stannade till i rummet Hjalmar och blev smått imponerad av det akustiska gitarrsoundet, ibland kryddat med dobro och banjo, och repertoaren som pendlade mellan Bob Dylan och John Holm i sköna sångstämmor. Och ibland gränsade arrangemangen till bluegrass.
   Under den tidiga kvällen på Folk at Heart, med konserter som hade udda starttider, fick jagfrångå principen att aldrig lämna en konsert i förtid. Vilket inträffade här för att inte missa One Little Mountain, Mattias Bergstedts projekt. Albumet "In the arms of autumn" är en tämligen dämpad historia men här på Folk at Heart blommade soundet ut i ganska elektrisk och catchy poprock. Och jag bestämde mig för att aldrig klaga på förekomsten av elektriska instrument på festivalen. Ty kvartetten One Little Mountain var en frisk fläkt.
   Det skulle i samma lokal blåsa ännu friskare fläktar några minutter senare när Göteborgsbandet Majornas 3dje Rote (fråga mig inte vad det betyder) underhöll med cajunkryddad svensk folkmusik där fiol och dragspel drog upp tempot. "Nån sorts folkmusik" som de själva beskrev sin musik. Bandets humor och texter framkallade ovationsartad respons och jag kan spontant jämföra bandets omedelbara uttryck med FU*K, ukulelebandet från Fagersta, och deras genombrott för några år sedan på samma festival.
   Count Vaseline är kanske ett överdrivet anonymt artistnamn på Mighty Stef-ledaren Stefan Murphys solokarriär. Men vad spelar det för roll när han med en akustisk gitarr och mycket skarpa röst ("husets bästa röst" var festivalgeneralen Anders Dambergs omedelbara kommentar) formar stora låtar, fantastiska melodier och starka kompositioner. Exempelvis hade han skrivit ett par låtar till följd av presidentvalet i USA "när han bilförsäljaren valdes till president" (Murphys ord). Jag såg inte mycket av huvudpersonen på ett mer än fullpackat Verandan men det lät underbart bra till hundra procent.
   Nu laddar vi för nattsessionen som inte lär bli mindre intensiv Orkar jag kommer en sen rapport i natt.

/ Håkan

Folk at Heart 2017 i startgroparna

Postad: 2017-01-06 17:13
Kategori: Folk at Heart



IDAG PÅ EFTERMIDDAGEN, TRETTONDAGEN 2017, checkade vi in på Scandic Grand, letade upp rummet på femte våningen (rum 535), kvitterade ut ackrediteringarna, fick ett fysiskt festivalprogram i händerna och började planera första kvällens konsertbesök. Möttes direkt av nyheten att en av festivalarrangörerna, Andreas Svensson, i det halkiga väglaget skadat armbågen så allvarligt att han befann sig på sjukhus och inte kan närvara på invigningskvällen.
   I första hand tragiskt för Andreas personligen men arrangörsstaben har blivit av med en av de viktigaste personerna som bokat alla artister till festivalen. Det blev också ett avbräck i Ad Hoc-orkestern där Andreas dragspel är en viktigt komponent för bandets driv och sound. Det har gjort att Kajsa Zetterlund, rutinerad fiolspelare som i bandet "till vardags" spelar ståbas, utökar bandets fiolfraktion med ytterligare en person och bandet kan ha kvar schvunget i arrangemangen som jag så noggrant beskrev bandets musik igår.
   I foajén på Scandic Grand kunde jag notera många som checkade in på hotellet, musiker och privatpersoner, samtidigt som amerikanen Billie Gant, en av festivalens utländska inslag, promenerade förbi i cowboyhatt. Allt medan Ad Hoc-orkestern en våning upp försökte trimma sin nya sättning. Det lät mycket lovande.
   I de större lokalerna på hotellets bottenvåning var det en febril aktivitet att få all teknik på plats. Jag fångade ljudmixaren Silja i farten (se ovan) med alla sladdar i famnen och fullt koncentrerad att då ljudet i Verandan på plats.
   LG Rosén, en av rumsvärdarna för nattens aktiviteter, passerade förbi och kunde berätta att han hade designat sitt rum färdigt. Han lämnade också lite info inför nästa Live at Heart-festival, där han är artistansvarig på sensommaren. Trycket är stort på anmälningarna kunde han meddela.
   Men nu är det den fjärde upplagan av Folk at Heart som gäller och inom en timme är det officiella programmet igång. Med ett fysiskt program i händerna har planeringen gått in i en seriös fas och jag kan meddela att jag tänker försöka besöka konserter med Det Är Kärlek, Billie Gant, Duo Systrami, Buckliga Boots, Osten af & Dimpker Brothers, One Little Mountain, Russ Tolman, Majornas 3dje Rote och Count Vaseline. Vi får se hur den planeriungeringen fungerar i praktiken, några konserter krockar enligt programmet, men jag ska försöka återkomma i festivalpausen innan 23:00 och berätta hur det har gått.

/ Håkan

Folk at Heart - en etablerad tradition

Postad: 2017-01-05 23:30
Kategori: Folk at Heart



TIME FLIES SOM MAN LITE INTERNATIONELLT kan uttrycka det. Musikfestivalen Folk at Heart, som första helgen 2014 startade som ett experiment, genomförs i helgen, fredag-lördag, för fjärde gången på Scandic Grand i Örebro. Är numera ett etablerat evenemang som börjar närma sig samma status som storebror Live at Heart. Samtidigt som vi kastar ut julgranen och försöker glömma det dignande julbordet återkommer hotellfestivalen Folk at Heart som en välkommen hägring och tenderar att bli mer professionell för varje år.
   Det räcker att titta i årets eleganta festivalprogram så vattnas det i munnen inför det breda utbudet av levande musik som på ett eller annat sätt kan sorteras in under den vida musikaliska beteckningen Folk. Som på svenska inte bara inkluderar traditionell folkmusik utan musik med rötter oberoende ursprung och klangfärg.
   Förklaringen av festivalens samlade musikutbud har genom åren haft en alltmer bred och hela tiden föränderlig identifiering. Anders Damberg, en av festivalarrangörerna, förklarade premiäråret 2014 att termen folkmusik gäller dels allt från Bob Dylan till country och gospel och dels allt som kan spelas akustiskt.
   Med tre festivaler bakom mig och minnet av otaliga mer eller mindre officiella konserter kan jag inte till hundra procent skriva under på den förklaringen. Jag minns förra årets Mighty Stef-konsert i den stora Elvy-lokalen som en ganska elektrisk, högljudd och rockig upplevelse. Visserligen hade det numera nedlagda bandet irländska rötter men visst var det mer pop och rock än folk i högtalarna? Men jag är inte man att sätta gränser på det ena eller det andra så festivalutbudet får gärna spränga alla fördomsfulla gränser.
   Det är däremot en alldeles förtjusande upplevelse att se tillbaka på tre Folk at Heart-festivaler och genom dessa minnen uppleva utveckling och en allt större fascination för levande musik i alla dess former. Tidigt på kvällen kan jag stå lugnt i de lite större lokalerna på hotellet bottenvåning och låta mig svepas med i musik som med eller utan folkmusikaliska referenser blir till föredömlig underhållning. Senare på natten är det lika gemytlig intim trängsel på hotellrummen som gäller.
   Anders Damberg och medarrangören Andreas Svensson fångades av begreppet hotellfestival borta i USA på branschfestivalen Folk Alliance och har framgångsrikt lyckats importera hela formatet till Sverige och dessutom skapat en folkrörelse som lockar en stor publik till ett hotell i Örebro i mörkaste januari.
   Vad jag förstår var osäkerheten stor inför premiären 2014 men redan på fredagskvällen stod det klart att Folk at Heart höll på att bli en publiksuccé och på lördagskvällen var det fullsatt och "lapp på luckan" och succén var ett faktum för detta "omöjliga" projekt.
   Från det inledande året minns jag i mina ögon (och öron) artister som Mathias Lilja (se ovan t h), Niclas Ekholm (se vänster), Mathilda Wahlstedt, Country Of Origin, Richard Lindgren (se nedan till vänster) och Bafoons allra mest och bäst. Artister som i de flesta fall (med undantag av Ekholm) inte finns med i årets program men som har tagit nya modiga steg i sina karriärer.
   Bara två månader efter festivalen albumdebuterade Lilja med det alldeles utmärkta albumet "Mathias Lilja", Richard Lindgren har hittat en ny marknad i Italien och den talangfulla duon Good Harvest ger numera ut skivor på Per Gessles nya skivbolag Space Station 12.
   Men vart tog det charmigt ungdomliga bandet Country Of Origin vägen? Deras mix av country, blues och folkmusik var verkligen spontan och imponerande. Jag hörde då skivbolagsbossen Håkan Olsson prata sig varm för bandets kvalitéer men han fastnade till slut för Six String Yada, ett annat örebroband.
   På Folk at Heart 2015 (fredag och lördag) var det främst Shoutin' Red, Basko Believes (Johan Örjanssons nya alter ego, se nedan till höger), den nya trion Lundh & Folkesson och David Södergrens Hot Five (eller DSH5 som de numera lite modernt vill bli kallade) som imponerade i ett program där jag huvudsakligen gick på redan kända namn.
   På förra årets festival var det förutom flera av de ovannämnda namnen imponerande premiär för trion Roanokeans och Dimpker Brothers (årets låtskrivarstipendiater på Live at Heart) som skapade största minnet. Fick en ny favorit i Ad Hoc-Orkestern som med schvung i två fioler och ett dragspel lyckades engagera mig stort.
   Digitala festivalprogram på nätet i all ära men de fungerar inte riktigt bra praktiskt som översikt när man försöker göra en noggrann planering av festivalkvällarna på Folk at Heart-festivalen. Jag återkommer med tips och funderingar när jag är på plats senare under fredagen.
   Jag upptäcker dock redan nu att många tunga namn (se ovan) saknas och utan att analysera programmet närmare hoppas jag på en festival med många nya upptäckter.

/ Håkan

Tillbakablick: Elvis Costello

Postad: 2017-01-05 09:57
Kategori: Blogg

Det var längesedan jag gav upp tanken på att noggrant följa Elvis Costello i spåren på hans allt mer äventyrliga musikaliska stig. Det där förrädiska pendlandet mellan populärmusik, jazz och klassisk musik fick mig till slut att ge upp och bara sporadiskt lyssna på hans skivor. Costello-intresset har därmed svalnat något med åren men jag ser att efter "Momofuku" (2008), hans senaste höjdpunkt som hamnade högst bland favoriterna på årsbästalistan det året, har den tidigare så produktive Costello tappat en hel del fart och produktionstakten har därefter varit högst mänsklig.
   Det är med en förvånansvärd nyfikenhet jag har lyssnat i kapp på Costellos senaste skivor.


ELVIS COSTELLO

"Secret profane & sugarcane" (2009)

Efter den tämligen raka okomplicerade poprockplattan "Momofuku", där Costello kompades av sitt lilla stadiga kompband The Imposters, gjorde han sedvanligt ett musikaliskt lappkast och hamnade i country och bluegrass. Med amerikanska musiker ur den genren bakom sig. Tog upp det gamla samarbetet med T-Bone Burnett igen och det är väl en i sammanhanget kraftig klippa luta sig emot. Ambitionen är nog god men resulatet är splittrat och ojämnt.
   Jagblir i längden lite trött på hans dallrande stämma och de ordrika sångerna när arrangemangen genomgående är huvudsakligen akustiska utan trummor. Och jag misstänker att skivan bara är en ursäkt att få möjlighet att ge ut fyra sånger skrivna till en dansk opera(!), "The secret songs". Tämligen poänglösa låtar och Costello avslutar skivan med encover på en gammal Bing Crosby-låt, "Changing partners".

"National ransom" (2010)
Har en naturlig koppling till skivan innan. Samma producent, Burnett, samma omslagstecknare (Tony Millionaire) och country/bluegrass-musikerna i kompet är så gott som identiska. Men kompmusikerna är så många fler här, exempelvis gitarristerna Marc Ribot och Buddy Miller som färgat soundet åt ett stundtals mer volymstarkt och nästan rockigt sound. Men ofta är det rätt normal Costello-poprock faktiskt.
   Men sin vana trogen vill han bjuda på olika musikstilar när han blandar vilt från evergreens-kryddade låtar, "A slow drag with Jospehine" (en låt jagfaktiskt hörde och såg live i London för drygt tre år sedan i en mycket rockigare version) och jazziga "You hung the moon" och "A voice in the dark", perfekt pop (titellåten och "Five small words") och även tämligen stökig rock. Helheten blir oundvikligt lite ojämn på ett album med 17 låtar och en speltid som överstiger en timme.

"Wise up ghost" (2013)
Innan 60-årsgränsen kände sig den gode Costello tvingad att göra ännu ett oväntat musikaliskt samarbete. Och fastnade då för den amerikanska hip-hop-gruppen The Roots vars musik också har dragning åt det obegränsat jazziga och där någonstans har de båda artisterna mötts. För Costello, som är min måttstock i det här samarbetet, är det gränsöverskridande musik där melodier har en underordnad roll bland samplingar, rytmer och suggestiva sjok av musik.
   Ett experiment i ordets rätta mening. Förmodligen har Costello och Roots huvudsakliga låtskrivare, Questlove och Steven Mandel, skrivit och tillverkat låtarna tillsammans i studion och det är ingen metod som skapar musikhistoria i min värld. Det är naturligtvis intressant att lyssna på, en gång, och det är ingen obehaglig upplevelse men efter tolv tämligen långa låtar kan jag inte skilja den ena från den andra.

/ Håkan

Tillbakablick: Peter LeMarc

Postad: 2017-01-04 10:50
Kategori: Blogg

Såg en tv-intervju med Peter LeMarc i samband med releasen av senaste skivan i november som då inte fanns lyssningsbar på Spotify. Så jag slängde på "Det som håller oss vid liv", en topp 5-skiva på min 2003 års svenska bästalista, och drabbades av en otrolig LeMarc-feber. Men hans skivproduktion har under senare år varit tämligen sporadisk med nyskrivet material.
   2005 gjorde han en coverskiva på sina egna låtar men 2007 levererade han ännu en topp 5-skiva, "Kärlek i tystnadens tid" som efter LeMarc-mått mätt är nästan kommersiell men också väldigt personlig och stundtals optimistisk. "Så gott att må gott igen", inledningslåten, är ju ingen typisk LeMarc-titel direkt. Så långt hade jag hyfsad koll på hans skivor men tyckte att jag hade missat något därefter. Men det visade sig bara vara ett album att återupptäcka, som hamnade rätt långt ned på min årsbästalista det året, plus den aktuella skivan från ifjol.


"Svag doft av skymning" (2012)
Jag lyssnar på den här skivan noggrant i skuggan av den senaste skivan, "Den tunna tråden", och textmässigt finns det likheter. Här har LeMarc blivit lite allvarligare och kryddat textraderna med lite självupplevd svärta, han fick en cancerprognos 2009, men han har inte tappat förmågan till att skriva melodier som känns både genuina och omedelbara. Som låtskrivare tillhör han Sveriges absoluta elit. Som i en låt kan blanda en intressant historia med poetiska formuleringar och sedan ge melodin både popintentioner, soulinfluenser och en stor dos personlighet.
   På alla album sedan den ovannämnda skivan 2003 har LeMarc dessutom sjungit så bra och så nära som gör att man som lyssnare uppfattar att rösten befinner sig i samma rum som högtalarna. Närvarokänslan gör LeMarc unik i svensk musikbransch och han kan på den här skivan även pressa in en dos innerlighet i textraderna.

"Den tunna tråden" (2016)
Jag uppfattade den här skivan först som lite för naken med lite för tunna arrangemang och konturlösa melodier. Som om innehållet i texterna, ännu en gång påverkade av allvarliga sjukdomar i familjen (hans fru fick också cancer och överlevde) dränerat all energi i övrigt. Men det här är ingen skiva att bedöma efter några få lyssningar. Den behöver mogna och i mitt huvud har den gjort det nu, några dagar efter årsskiftet, och borde i rättvisans namn ha hamnat bland de tio på förra årets årsbästalista.
   Ibland har han mer att säga än textraderna riktigt tillåter och då går de melodimässiga förutsättningarna ibland på tomgång även här, stämningen i långa verser ("Re: Längesen") godkänner liksom inte någon snärtig refräng, men det finns innerliga höjdpunkter. Som alltid är LeMarc en mästare på att göra avslutningslåtar som lever långt efter skivan har tystnat.

/ Håkan

Tillbakablick: Neil Young

Postad: 2017-01-02 09:51
Kategori: Blogg

Det är ju närmast häpnadsväckande med vilken produktionstakt åldermannen Neil Young givit ut skivor under senare år. Den runt 70-årige rockaren ger ut skivor i en hisnande fart. Sedan 2010 har han producerat sju (7!) hela studioalbum. "Le noise" (2010) och "Americana" (2012) äger jag i fysisk format men jag har sedan gått över till streamad lyssning. När jag tog mig an uppgiften att uppdatera mitt Neil Young-lyssnande inledde jag med den Daniel Lanois-producerade "Le noise".
   Mellan studioskivorna har Neil dessutom givit ut flera liveskivor: "Dreamin' man Live '92" (2009), "A treasure" (2011) och "Earth" (2016).


NEIL YOUNG

Le Noise (2010)

Efter albumet 2009, "Fork in the road" som var en typisk mellanplatta, var det nog läge för en mer spännande, mer oväntad och mer överraskande skiva och där passade "Le noise" in perfekt. Har någonstans på Håkans Pop kallat den "en fantastisk skiva" för sitt minimalistiska spännande sound men den saknar riktigt starka låtar, men "Hitchhiker" är ett undantag.
   Det är ett verk av producenten Daniel Lanois: Effekter och lager av elektriska gitarrer, både hårt distade ("Angry world") och ekoförstärkta men också vackra. Men även några akustiska visor, "Love and war", skivans kanske vackraste, och "Peaceful valley boulevard". Uppenbart ett experiment att göra rockmusik på bara två man, Young och Lanois, utan trummor.

Americana (2012)
Gamla folksånger återigen i samarbete med Crazy Horse. Bekant men ändå inte. Spontant inspelade i studion med långa solon och den täta trion Molina/Talbot/Sampedro och en uppenbar ambition att göra om de gamla folksångerna. "Tom Dooley" har blivit en 8:12 lång "Tom Dula". Platsför långa gitarrsolon. Ibland rätt sönderspelade låtar som i typiska Crazy Horse-arrangemang resulterar i en elektrisk, godkänd men kanske inte så spännande Neil Young-skiva.
   De tre avslutande låtarna är än mer kända. "This land is your land" med kör, "Wayfarin' stranger" i en oväntat försiktig version och sedan en mäktig "God save the queen" (engelska nationalsången, alltså) förstärkt med stor kör.

Psychedelic pill (2012)
Klart att Neil driver med oss när han bara vill provocera med groteskt långa låtar. Inledande 27 min långa "Driftin' back" är ju ren galenskap. Titellåten innehåller både fasförskjutning och ett "Cinnamon girl"-liknande gitarriff . De långa låtarna är visserligen avslappnade och spontana men också lite tröttsamma i längden. Den intressanta låttiteln "Born in Ontario" är blott en torftig låt.
   "For the love of man" är dämpad och nästan vacker med stråkar och himmelsk kör innan det pendlar över till en drygt 16 minuter lång "Walk like a giant" som förutom en snygg visselsekvens avslutas med fyra minuter olyssningsbart oväsen. Neil har därmed gjort två album med Crazy Horse i rad. När hände det senast?

A letter home (2014)
Här gick Neil till rötterna på ett annat sätt. 50- och 60-talscovers inspelade i Jack Whites extremt primitiva studio med knaster och fladdrande ljud som följd. Sound och Innehåll till trots är det den nakna charmen i inspelningen som ger hela skivan en underbar karaktär. Det finns inte utrymme att lägga på några andra instrument så kompet är genomgående akustisk gitarr eller piano.
   Neil blandar mainstreamlåtar som "Early morning rain" och "Reason to believe" med renodlade klassiker som Dylans "Girl from the north country" och Willie Nelsons "Crazy" men bäst blir det på Bert Janschs extraordinära guldkorn "Needle of death", Neil älskar Janschs gitarr lika mycket som Jimi Hendrix.

Storytone (2014)
Neil Youngs lappkast är berömda. Här går han från förra skivans primitiva sound till påkostade arrangemang och stort band i kompet. Med kanske "A man needs a maid" som modell gör han på sju av skivans tio låtar rent symfonisk pop som i sina bästa stunder är vacker som en solnedgång. Neil sjunger dessutom snyggare än på många år och Michael Bearden (nytt namn i Neil Young-sfären) har både arrangerat och producerat efter bästa förmåga.
   Här finns också några storbandsjazziga låtar som inte är lika tilldragande med blås och standardarrangemang. Jag återvänder hellre till låtar som "Who's gonna stand up" eller "When I watch you sleeping".

The Monsanto years (2015)
Den miljömedvetne Young ger sig på det amerikanska multinationella kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto, världens näst största producent av genmodifierade frön, och hans omvittnade engagemang resulterar i huvudsakligen rockiga låtar. Här inleds det lika oväntade som spännande samarbetet med bröderna Lukas och Micah Nelson (Willie Nelsons söner) av vilka Lukas leder bandet som kompar, Promise of The Real.
   Soundet är hårdare och mer likt Crazy Horse än jag trodde från början. Det kanske inte är så överraskande men albumet är en jämn och genuint bra rockplatta.

Peace trail (2016)
Neil Young är inte bara känd för sina tvära musikaliska kast, han agerar ibland väldigt snabbt och instinktivt. Allt på "Peace trail" är inspelat på fyra dagar. Och det kan ju låta spontant och bra men det kan också låta ogenomtänkt och oplanerat. Och jag håller på det senare. Efter en betryggande och bra start med titellåten blir skivan både extremt ojämnt och splittrat. Det är som att mixa det akustiska soundet på "Comes a time" med "Reactor" och dessutom lägga till några elektroniskt förvridna röster a la "Trans". Och sedan krydda med hjärtskärande distat munspel.
   Kanske spännande på pappret men musikaliskt blir det inget lyckat resultat och Neil Young har gjort sitt första rejäla bottennapp på många år. För att liksom symbolisera katastrofen klipps sista låten "My new robot" av efter 2:34.

/ Håkan




10 år (33)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.