Blogginlägg

Tillbakablick: Neil Young

Postad: 2017-01-02 09:51
Kategori: Blogg

Det är ju närmast häpnadsväckande med vilken produktionstakt åldermannen Neil Young givit ut skivor under senare år. Den runt 70-årige rockaren ger ut skivor i en hisnande fart. Sedan 2010 har han producerat sju (7!) hela studioalbum. "Le noise" (2010) och "Americana" (2012) äger jag i fysisk format men jag har sedan gått över till streamad lyssning. När jag tog mig an uppgiften att uppdatera mitt Neil Young-lyssnande inledde jag med den Daniel Lanois-producerade "Le noise".
   Mellan studioskivorna har Neil dessutom givit ut flera liveskivor: "Dreamin' man Live '92" (2009), "A treasure" (2011) och "Earth" (2016).


NEIL YOUNG

Le Noise (2010)

Efter albumet 2009, "Fork in the road" som var en typisk mellanplatta, var det nog läge för en mer spännande, mer oväntad och mer överraskande skiva och där passade "Le noise" in perfekt. Har någonstans på Håkans Pop kallat den "en fantastisk skiva" för sitt minimalistiska spännande sound men den saknar riktigt starka låtar, men "Hitchhiker" är ett undantag.
   Det är ett verk av producenten Daniel Lanois: Effekter och lager av elektriska gitarrer, både hårt distade ("Angry world") och ekoförstärkta men också vackra. Men även några akustiska visor, "Love and war", skivans kanske vackraste, och "Peaceful valley boulevard". Uppenbart ett experiment att göra rockmusik på bara två man, Young och Lanois, utan trummor.

Americana (2012)
Gamla folksånger återigen i samarbete med Crazy Horse. Bekant men ändå inte. Spontant inspelade i studion med långa solon och den täta trion Molina/Talbot/Sampedro och en uppenbar ambition att göra om de gamla folksångerna. "Tom Dooley" har blivit en 8:12 lång "Tom Dula". Platsför långa gitarrsolon. Ibland rätt sönderspelade låtar som i typiska Crazy Horse-arrangemang resulterar i en elektrisk, godkänd men kanske inte så spännande Neil Young-skiva.
   De tre avslutande låtarna är än mer kända. "This land is your land" med kör, "Wayfarin' stranger" i en oväntat försiktig version och sedan en mäktig "God save the queen" (engelska nationalsången, alltså) förstärkt med stor kör.

Psychedelic pill (2012)
Klart att Neil driver med oss när han bara vill provocera med groteskt långa låtar. Inledande 27 min långa "Driftin' back" är ju ren galenskap. Titellåten innehåller både fasförskjutning och ett "Cinnamon girl"-liknande gitarriff . De långa låtarna är visserligen avslappnade och spontana men också lite tröttsamma i längden. Den intressanta låttiteln "Born in Ontario" är blott en torftig låt.
   "For the love of man" är dämpad och nästan vacker med stråkar och himmelsk kör innan det pendlar över till en drygt 16 minuter lång "Walk like a giant" som förutom en snygg visselsekvens avslutas med fyra minuter olyssningsbart oväsen. Neil har därmed gjort två album med Crazy Horse i rad. När hände det senast?

A letter home (2014)
Här gick Neil till rötterna på ett annat sätt. 50- och 60-talscovers inspelade i Jack Whites extremt primitiva studio med knaster och fladdrande ljud som följd. Sound och Innehåll till trots är det den nakna charmen i inspelningen som ger hela skivan en underbar karaktär. Det finns inte utrymme att lägga på några andra instrument så kompet är genomgående akustisk gitarr eller piano.
   Neil blandar mainstreamlåtar som "Early morning rain" och "Reason to believe" med renodlade klassiker som Dylans "Girl from the north country" och Willie Nelsons "Crazy" men bäst blir det på Bert Janschs extraordinära guldkorn "Needle of death", Neil älskar Janschs gitarr lika mycket som Jimi Hendrix.

Storytone (2014)
Neil Youngs lappkast är berömda. Här går han från förra skivans primitiva sound till påkostade arrangemang och stort band i kompet. Med kanske "A man needs a maid" som modell gör han på sju av skivans tio låtar rent symfonisk pop som i sina bästa stunder är vacker som en solnedgång. Neil sjunger dessutom snyggare än på många år och Michael Bearden (nytt namn i Neil Young-sfären) har både arrangerat och producerat efter bästa förmåga.
   Här finns också några storbandsjazziga låtar som inte är lika tilldragande med blås och standardarrangemang. Jag återvänder hellre till låtar som "Who's gonna stand up" eller "When I watch you sleeping".

The Monsanto years (2015)
Den miljömedvetne Young ger sig på det amerikanska multinationella kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto, världens näst största producent av genmodifierade frön, och hans omvittnade engagemang resulterar i huvudsakligen rockiga låtar. Här inleds det lika oväntade som spännande samarbetet med bröderna Lukas och Micah Nelson (Willie Nelsons söner) av vilka Lukas leder bandet som kompar, Promise of The Real.
   Soundet är hårdare och mer likt Crazy Horse än jag trodde från början. Det kanske inte är så överraskande men albumet är en jämn och genuint bra rockplatta.

Peace trail (2016)
Neil Young är inte bara känd för sina tvära musikaliska kast, han agerar ibland väldigt snabbt och instinktivt. Allt på "Peace trail" är inspelat på fyra dagar. Och det kan ju låta spontant och bra men det kan också låta ogenomtänkt och oplanerat. Och jag håller på det senare. Efter en betryggande och bra start med titellåten blir skivan både extremt ojämnt och splittrat. Det är som att mixa det akustiska soundet på "Comes a time" med "Reactor" och dessutom lägga till några elektroniskt förvridna röster a la "Trans". Och sedan krydda med hjärtskärande distat munspel.
   Kanske spännande på pappret men musikaliskt blir det inget lyckat resultat och Neil Young har gjort sitt första rejäla bottennapp på många år. För att liksom symbolisera katastrofen klipps sista låten "My new robot" av efter 2:34.

/ Håkan




10 år (5)
Beatles (59)
Blogg (375)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.