Blogginlägg från 2017-01-11

Bandet tar inga genvägar

Bilder: Anders Erkman

MATS RONANDER har under årens lopp varit en väldigt flitig konsertartist i Örebro, hans gamla hemstad, men besöket 1987 var lite speciellt. Dels hade han precis släppt sitt första soloalbum på engelska, "Reality", och dels innehöll hans band fru Sanne Salomonsen som sjöng och spelade slagverk.
   Bandet på scen i övrigt var helt identiskt med killarna som spelar på "Reality"-albumet: Henrik Jansson, gitarr, Åke Sundqvist, trummor, Peter Ljung, keyboards, och Mats Englund, bas.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 1987.

MATS RONANDER
Konserthuset, Örebro 10 april 1987

I ett spindelnät av gröna spotlights och en mycket smakfull scendesign gjorde Mats Ronander med band entré på ett nära nog fullsatt Konserthus tio minuter efter utsatt tid i fredagskväll.
   Låtmässigt var konsertinledningen trevande och lite tafatt fast det var dansanta rytmer och ett maffigt nästan oemotståndligt sound som rullades ut.
   Låtarna, "Faces of reality", "Better move on" och "The glorious days", till inte höjdpunkterna på senaste albumet men fungerade bättre live och framförallt märktes det att Mats sjunger bättre än någonsin. Med mycket stöd från fru Sanne Saloomonsen som i övrigt höll en mycket låg profil denna kväll.
   Mats vill själv framhålla bandet vid varje diskussion om karriären och det är ett sammansvetsat kamratgäng och mycket lyckligt band som han omger sig med på skiva och konsert. Långt mycket personligare än titeln "studiomaffia" brukar betyda.
   Det här bandet tog inga genvägar utan gjorde det hellre svårt för sig. Stopp-gå-rytmen i "God bok" var en balansakt i den högre skolan och här raserade Mats myten och de eviga uttalanden om att han inte är någon gitarrist. Det var stundtals bländande och mycket effektivt gitarrspel från hans sida.
   Personligen tycker jag konserten nådde sin första höjdpunkt när tempot mattades och det mäktiga soundet dämpades under "Stum igen" och "She said" och mästerverket "För kärlekens skull". I den sistnämnda blandades allt och tempot skiftades fyndigt och effektfullt.
   Sedan blev det en transportsträcka utan större överraskningar men fartfyllt och helt i publikens smak som under "Kött och blod" inte visste till sig av förtjusning.
   Men det var under de tre extralåtarna som denna konsert gled över gränsen från en bra konsert till något mycket minnesvärt.
   "When are you going to wake up" är en av de finaste ballader som skrivits och när den framfördes i ett ljudmässigt perfekt konserthus blev effekten ännu mer talande. "En hederlig man" tog inga risker men var populär hos den stora publiken som inte hade svårt att sjunga med i refrängen.
   Det bästa till sist. Under hela konserten spelade Sanne en tillbakadragen roll. Hon fyllde på med sång och trummor för att i konsertens absolut sista låt, "Tears of joy" som också släpps på singel, blomma ut i något helt fantastiskt.
   Den oerhörda duetten som brakade loss under de sista minuterna tillhör det otroliga och oförglömliga. Då blev jag rörd långt in i ryggmärgen och förlåter så gärna några bottennapp på senaste skivan och att konserten med sina 75 minuter var i kortaste laget.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.