Blogginlägg från 2017-01-05

Folk at Heart - en etablerad tradition

Postad: 2017-01-05 23:30
Kategori: Folk at Heart



TIME FLIES SOM MAN LITE INTERNATIONELLT kan uttrycka det. Musikfestivalen Folk at Heart, som första helgen 2014 startade som ett experiment, genomförs i helgen, fredag-lördag, för fjärde gången på Scandic Grand i Örebro. Är numera ett etablerat evenemang som börjar närma sig samma status som storebror Live at Heart. Samtidigt som vi kastar ut julgranen och försöker glömma det dignande julbordet återkommer hotellfestivalen Folk at Heart som en välkommen hägring och tenderar att bli mer professionell för varje år.
   Det räcker att titta i årets eleganta festivalprogram så vattnas det i munnen inför det breda utbudet av levande musik som på ett eller annat sätt kan sorteras in under den vida musikaliska beteckningen Folk. Som på svenska inte bara inkluderar traditionell folkmusik utan musik med rötter oberoende ursprung och klangfärg.
   Förklaringen av festivalens samlade musikutbud har genom åren haft en alltmer bred och hela tiden föränderlig identifiering. Anders Damberg, en av festivalarrangörerna, förklarade premiäråret 2014 att termen folkmusik gäller dels allt från Bob Dylan till country och gospel och dels allt som kan spelas akustiskt.
   Med tre festivaler bakom mig och minnet av otaliga mer eller mindre officiella konserter kan jag inte till hundra procent skriva under på den förklaringen. Jag minns förra årets Mighty Stef-konsert i den stora Elvy-lokalen som en ganska elektrisk, högljudd och rockig upplevelse. Visserligen hade det numera nedlagda bandet irländska rötter men visst var det mer pop och rock än folk i högtalarna? Men jag är inte man att sätta gränser på det ena eller det andra så festivalutbudet får gärna spränga alla fördomsfulla gränser.
   Det är däremot en alldeles förtjusande upplevelse att se tillbaka på tre Folk at Heart-festivaler och genom dessa minnen uppleva utveckling och en allt större fascination för levande musik i alla dess former. Tidigt på kvällen kan jag stå lugnt i de lite större lokalerna på hotellet bottenvåning och låta mig svepas med i musik som med eller utan folkmusikaliska referenser blir till föredömlig underhållning. Senare på natten är det lika gemytlig intim trängsel på hotellrummen som gäller.
   Anders Damberg och medarrangören Andreas Svensson fångades av begreppet hotellfestival borta i USA på branschfestivalen Folk Alliance och har framgångsrikt lyckats importera hela formatet till Sverige och dessutom skapat en folkrörelse som lockar en stor publik till ett hotell i Örebro i mörkaste januari.
   Vad jag förstår var osäkerheten stor inför premiären 2014 men redan på fredagskvällen stod det klart att Folk at Heart höll på att bli en publiksuccé och på lördagskvällen var det fullsatt och "lapp på luckan" och succén var ett faktum för detta "omöjliga" projekt.
   Från det inledande året minns jag i mina ögon (och öron) artister som Mathias Lilja (se ovan t h), Niclas Ekholm (se vänster), Mathilda Wahlstedt, Country Of Origin, Richard Lindgren (se nedan till vänster) och Bafoons allra mest och bäst. Artister som i de flesta fall (med undantag av Ekholm) inte finns med i årets program men som har tagit nya modiga steg i sina karriärer.
   Bara två månader efter festivalen albumdebuterade Lilja med det alldeles utmärkta albumet "Mathias Lilja", Richard Lindgren har hittat en ny marknad i Italien och den talangfulla duon Good Harvest ger numera ut skivor på Per Gessles nya skivbolag Space Station 12.
   Men vart tog det charmigt ungdomliga bandet Country Of Origin vägen? Deras mix av country, blues och folkmusik var verkligen spontan och imponerande. Jag hörde då skivbolagsbossen Håkan Olsson prata sig varm för bandets kvalitéer men han fastnade till slut för Six String Yada, ett annat örebroband.
   På Folk at Heart 2015 (fredag och lördag) var det främst Shoutin' Red, Basko Believes (Johan Örjanssons nya alter ego, se nedan till höger), den nya trion Lundh & Folkesson och David Södergrens Hot Five (eller DSH5 som de numera lite modernt vill bli kallade) som imponerade i ett program där jag huvudsakligen gick på redan kända namn.
   På förra årets festival var det förutom flera av de ovannämnda namnen imponerande premiär för trion Roanokeans och Dimpker Brothers (årets låtskrivarstipendiater på Live at Heart) som skapade största minnet. Fick en ny favorit i Ad Hoc-Orkestern som med schvung i två fioler och ett dragspel lyckades engagera mig stort.
   Digitala festivalprogram på nätet i all ära men de fungerar inte riktigt bra praktiskt som översikt när man försöker göra en noggrann planering av festivalkvällarna på Folk at Heart-festivalen. Jag återkommer med tips och funderingar när jag är på plats senare under fredagen.
   Jag upptäcker dock redan nu att många tunga namn (se ovan) saknas och utan att analysera programmet närmare hoppas jag på en festival med många nya upptäckter.

/ Håkan

Tillbakablick: Elvis Costello

Postad: 2017-01-05 09:57
Kategori: Blogg

Det var längesedan jag gav upp tanken på att noggrant följa Elvis Costello i spåren på hans allt mer äventyrliga musikaliska stig. Det där förrädiska pendlandet mellan populärmusik, jazz och klassisk musik fick mig till slut att ge upp och bara sporadiskt lyssna på hans skivor. Costello-intresset har därmed svalnat något med åren men jag ser att efter "Momofuku" (2008), hans senaste höjdpunkt som hamnade högst bland favoriterna på årsbästalistan det året, har den tidigare så produktive Costello tappat en hel del fart och produktionstakten har därefter varit högst mänsklig.
   Det är med en förvånansvärd nyfikenhet jag har lyssnat i kapp på Costellos senaste skivor.


ELVIS COSTELLO

"Secret profane & sugarcane" (2009)

Efter den tämligen raka okomplicerade poprockplattan "Momofuku", där Costello kompades av sitt lilla stadiga kompband The Imposters, gjorde han sedvanligt ett musikaliskt lappkast och hamnade i country och bluegrass. Med amerikanska musiker ur den genren bakom sig. Tog upp det gamla samarbetet med T-Bone Burnett igen och det är väl en i sammanhanget kraftig klippa luta sig emot. Ambitionen är nog god men resulatet är splittrat och ojämnt.
   Jagblir i längden lite trött på hans dallrande stämma och de ordrika sångerna när arrangemangen genomgående är huvudsakligen akustiska utan trummor. Och jag misstänker att skivan bara är en ursäkt att få möjlighet att ge ut fyra sånger skrivna till en dansk opera(!), "The secret songs". Tämligen poänglösa låtar och Costello avslutar skivan med encover på en gammal Bing Crosby-låt, "Changing partners".

"National ransom" (2010)
Har en naturlig koppling till skivan innan. Samma producent, Burnett, samma omslagstecknare (Tony Millionaire) och country/bluegrass-musikerna i kompet är så gott som identiska. Men kompmusikerna är så många fler här, exempelvis gitarristerna Marc Ribot och Buddy Miller som färgat soundet åt ett stundtals mer volymstarkt och nästan rockigt sound. Men ofta är det rätt normal Costello-poprock faktiskt.
   Men sin vana trogen vill han bjuda på olika musikstilar när han blandar vilt från evergreens-kryddade låtar, "A slow drag with Jospehine" (en låt jagfaktiskt hörde och såg live i London för drygt tre år sedan i en mycket rockigare version) och jazziga "You hung the moon" och "A voice in the dark", perfekt pop (titellåten och "Five small words") och även tämligen stökig rock. Helheten blir oundvikligt lite ojämn på ett album med 17 låtar och en speltid som överstiger en timme.

"Wise up ghost" (2013)
Innan 60-årsgränsen kände sig den gode Costello tvingad att göra ännu ett oväntat musikaliskt samarbete. Och fastnade då för den amerikanska hip-hop-gruppen The Roots vars musik också har dragning åt det obegränsat jazziga och där någonstans har de båda artisterna mötts. För Costello, som är min måttstock i det här samarbetet, är det gränsöverskridande musik där melodier har en underordnad roll bland samplingar, rytmer och suggestiva sjok av musik.
   Ett experiment i ordets rätta mening. Förmodligen har Costello och Roots huvudsakliga låtskrivare, Questlove och Steven Mandel, skrivit och tillverkat låtarna tillsammans i studion och det är ingen metod som skapar musikhistoria i min värld. Det är naturligtvis intressant att lyssna på, en gång, och det är ingen obehaglig upplevelse men efter tolv tämligen långa låtar kan jag inte skilja den ena från den andra.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.