Blogginlägg

FOLK AT HEART 2016

Postad: 2016-01-10 17:41
Kategori: Folk at Heart

I KVÄLLAR OCH NÄTTER TVÅ HAR FOLK AT HEART tagit upp all min vakna tid under de senaste dygnen. Folkmusik på både tvären och längden som lockat mycket folk både i grupperna och bland publiken.

Foto: Carina ÖsterlingÖrebro Spelmanslag.

2016 ÄR KNAPPT NÅGRA DAGAR GAMMALT och jag fick uppleva levande musik i en härligt koncentrerad festival som jag kan leva på resten av det långa året. Det blev inte oväntat några intensiva timmar som blev till dygn och till slut en hel weekend och det blir så här i efterhand först en otroligt övermäktig uppgift att på några rader sammanfatta den tredje upplagan av Folk at Heart. Var ska jag börja, var ska jag sluta och hur går det att redogöra för känslan som uppstår när den ena folkrelaterade musiken avlöser den andra folkrelaterade musiken?
   Folkmusik är inte bara en sak utan tusen. Den som till äventyrs tror att två dygn med levande musik, som kan samlas under folkmusikbegreppet, är en monoton och händelsefattig historia har inte upplevt det unikt svenska konceptet Folk at Heart. En musikfestival inom Scandic Grand Hotels väggar som bjöd på allt, absolut allt, från en ensam singer/songwriter till vrålande elektrisk rock från Irland. Och mitt i all denna allsköns blandning upptäckte jag en för mig ny genre, folkjazz. Musik är mitt livselixir och årets Folk at Heart var otroligt inspirerande. På många, många sätt.
   Eftersom det är svårt för att inte säga omöjligt att ge en samlad bild av en, i positiv mening, så spretig festival ber jag er läsare att följa med på min redogörelse av festivalen. Inte minst för att varje enskild människa av praktiska och naturliga skäl bara hinner med att uppleva en bråkdel av en stor musikfestival och däremellan umgås med andra och även leva ett normalt liv.
   Noteringarna var i år inte så detaljerade, långtifrån några låtlistor och inte några exakta låttitlar när många anonyma men duktiga musiker kom i min väg. Däremot dokumenterades mycket med mobilkameran.

FREDAG


Shoutin' Red i det trånga hotellrummet.


Lakeson & Friends med gästmunspelaren Bill Öhrström.


FÖR MIN DEL KICKSTARTADE ÅRETS FOLK AT HEART i matsalen på hotellet (Cupol) med The Bland som har förgyllt mitt liv både på skiva och live. Nu kom endast en tredjedel av bandet, två killar som jag tyvärr missade namnet på, till start men lyckades ändå underhålla i strumplästen med en akustisk gitarr och en liten maracas. Och inte minst stämsång. En repertoar med enbart nytt material (som de precis har spelat in för en kommande skiva) plus publikönskemål av en gammal låt.
   Ute i den livliga foajén samlades folk med festhumör och den intressanta duon Dimpker Brothers med två akustiska gitarrer och underbar stämsång försvann i allt stoj. Men jag skulle få uppleva brödraduon mer koncentrerat på nära håll på lördagskvällen.
   Jag hade en överenskommelse med mig själv att under festivalen ha en ambition att i första hand uppleva nya namn som jag tidigare missat och med facit i hand, nu på söndagseftermiddagen, lyckades jag väl sådär. Men Lakeson & Friends hade jag inte hört tidigare och genren, som jag kom att kalla folkjazz, är väl inte heller riktigt rumsren i mitt musiklyssnande liv.
   Men där fanns hisnande klanger från pianot (Kristian Lakeson), fiolen (allestädes närvarande Kajsa Zetterlund), ståbas och trummor. Där även festivalens gubben i lådan, Bill Öhrström, gästade med sitt munspel på en låt. Folkmusik från både Bretagne, Baskien och Bergslagen.
   Under kategorin namn som lockade för att de inte var nya eller spännande hamnar naturligtvis numera rutinerade David Södergrens Hot Five (bild vänster) och deras folkpop av Perssons Pack- och Pogues-stuk. Ändå var det med tillfredsställelse jag återigen fick uppleva bandets tajta, drivna arrangemang och låtstarka repertoar fast frustrerade musiker fick vänta på start på grund av tekniska problem som aldrig blev riktigt lösta med burkig sång som följd. Inga nya låtar men många muntra och uppiggande spontana infall mellan låtarna.
   Jag har ett väldigt turbulent förhållande till svensk musik med fiol och dragspel längst fram. Förmodligen är det gamla tv-upplevelser av Nygammalt som framkallar rent traumatiska minnen från min ungdom som än idag stör mina sinnen. Och innan Ad Hoc-orkestern, med sina tre fioler och dragspel, satte igång var jag fortfarande skeptisk och väntade mig bara gammalmodiga och alltför förutsägbara vibrationer. Men mitt tvivel kunde inte vara mer fel.
   Här var det fioler i en underbar samklang och med en energisk intensitet, ett drivet dragspel, blytung ståbas och en läcker banjo så långt från Erik Öst och Gnesta-Kalle som det går att komma. Med nyskrivna låtar som svängde mer än Motörhead någonsin gjort i min värld. Och med en av festivalgeneralerna, dragspelaren Andreas Svensson, som lustig presentatör av repertoaren. Se där vilken härlig överraskning.
   Hotellrumsbesöken inleddes med märkligt namngivna bandet Roanokeans, tre killar från det annars så intressanta Winchester Widowmakers. Lågmäld amerikansk akustisk country och tre röster som slog oss i publiken med häpnad. Avskalat men ändå var variationen total under trions enda framträdande under årets Folk at Heart-festival.
Shoutin' Red tillhör väl också det redan kända artistmanskapet men hon tog nya viktiga steg i sin nyss påbörjade artistkarriär genom att sjunga på svenska som på ett mirakulöst märkligt sätt lätt så naturligt och fantastiskt bra. I den vanliga repertoaren av urgamla amerikanska visblueslåtar klämde Felicia Nielsen, som är hennes rätta namn, in både låten om "Herr Peder" och en helt egen nyskriven svensk låt. Totalt avväpnande samtidigt som jag såg denna personliga och talangfulla stjärna bredda sin publik.
   Så dags på fredagskvällen var det i hotellrummen som föreställningarna genomfördes och Shoutin' Red fick också hjälp av Bill Öhrström och alla hans munspel på många låtar. En kombination med uppenbar lyskraft.
   Sedan lockades vi av Simon Nybergs namn till ett annat rum där han skulle uppträda tillsammans med Ida Blomqvist. Nybergs geniala kunnande i bland annat Six String Yada och Tullamore Brothers plus hans privata mänsklighet var ett lockbete men Ida med nye partnern Christian Blackmon, gitarr och fiol, bjöd på en uppfriskande nästan teatral föreställning i det lilla formatet. Med bland annat tramporgel som Ida släpade runt i hotellkorridoren...
   Efter en kort mellanlandning i baren tog batterierna plötsligt slut och fredagens festivalkväll var till ända.

LÖRDAG


Mathilda Wahlstedt med Maja.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindberg dekorerade Olle Unenges låtar.

Foto: Carina ÖsterlingShoutin' Red gjorde det omöjliga: Sjöng på svenska.


Ad Hoc-orkestern tog tillbaka min tro på fiol och dragspel.


Dimpker Brothers har något stort på gång.



ÄGNADE FLERA TIMMAR UNDER LÖRDAGEN PÅ SLOTTET i Länssalen på min gode vän Anders Erkmans fotoutställning och träffade massor med intresserade människor, diskuterade gamla konserter och blev även radiointervjuad.
   Tillbaka på Scandic Grand och dag två på Folk at Heart inledde jag i Verandan med ännu en god vän, Olle Unenge (bild höger), på den anspråkslösa scenen. Han är en låtskrivare av den klassiska sorten från en tid innan singer/songwriter-begreppet uppstod. Presenterade några nya låtar, en tillägnad dottern Frida, som inledde konserten och lovade gott inför framtiden. På nära håll var det imponerande att höra och se gitarrspelet när Olle dessutom på majoriteten av låtarna fick hjälp av banjomästaren Jesper Lindberg som dekorerade snyggt i de annars avskalade arrangemangen.
   Det är så fint att uppleva rutin i sin ädlaste form. Som när duon efter minimala repetitioner halkade lite fel under "Song to Woody" men allt räddades upp på ett mästerligt sätt.
   Frångick min sedvanliga vana att se konserter från början till slut med att göra några korta besök på John Mitchell & Sofie Jonssons och Charlize Merighi Bands utan att riktigt fånga en uppfattning men folkmusikinstrumentet vevlira, som finns med i Merighis sättning, är ju en fascinerande skapelse. Min vän Patrick berättade förresten att namnet på engelska är hurdy-gurdy och är inte oväntat mycket komplicerat att spela.
   Sedan samlade vi oss för ännu ett förtrollande framträdande av Mathilda Wahlstedt som med hjälp av sin akustiska gitarr och kompisen Maja spelade och sjöng några riktigt fina sånger som nästan fick snöfallet att stanna upp utanför fönstret. Någon av de bästa låtarna hette något i stil med "Mountain birds on the hill" och var lika vacker.
   Hämtade oss lite efter det betagande framförandet, lyssnade lite på traditionell musik i lobbyn med Örebro Spelmanslag och gjorde ett kort besök hos grekiska folkmusikens Ya Mas innan jag återigen fick njuta av Ad Hoc-orkesterns humor och musikalitet som fungerade perfekt i det lilla hotellrumsformatet.
   DSH5 hade mer tur med ljudet på lördagskvällen och ändrade lite i repertoaren och kunde då bjuda upp Åsa Bergfalk på scenen och den alldeles fina duetten "Rocky Balboa" fick jag höra för första och enda gången under årets festival.
   Efter den hyfsat långa, ca 45 minuter, konserten kunde jag inte motstå ännu en visit på Shoutin' Reds konsert. Nu utan Bill Öhrströms hjälp men det fina gitarrspelet, den distinkta rösten och helt tidlösa repertoaren kan jag aldrig tröttna på med denna ödmjukt strålande stjärna till artist. Hon hade lagt till låten "Geordie", kanske den allra bästa låten på hennes album, som gjorde framträdandet än mer lysande.
   Vi avslutade nattkonserterna med ett besök i hotellrummet där bröderna Dimpker med sång, akustiska gitarrer och en rejäl portion ungdomlig charm nu verkligen imponerade. På nära håll kunde jag konstatera att killarna har en oslagbar känsla i konsten att skriva låtar. Mot slutet fick de hjälp av rapparen Osten af Mozzarella och hans "Farväl Örebro" och mixen av rap och pop blev något av en hit.
   Sedan hade Osten blivit fixerad av Dimpker Brothers cover på The Bands "The weight" och tillsammans avslutade de konserten med den låten där bröderna Adam och Martin gjorde ett fenomenalt jobb att reproducera originalets alla röster på bara två man plus Osten i refrängen.
   Där någonstans runt kl två tog orken slut även denna kväll men jag är övertygad om att spontanspelningar runt om på hotellet förekom halva natten.

/ Håkan




10 år (2)
Beatles (59)
Blogg (375)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (203)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.