Blogginlägg från 2016-01-25

60: #17 THE ANIMALS (1964-1966)

Postad: 2016-01-25 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Eric Burdon, sång, Alan Price, keyboards och sång, John Steel, trummor, Chas Chandler, bas och sång, och Hilton Valentine, gitarr.

THE ANIMALS Topp 3:

1. It's my life (1965)
2. We've gotta get out of this place (1965)
3. The house of the rising sun (1964)


PÅ MIN "60-TALETS BÄSTA"-FÖLJETONG RADAR DE PERSONLIGA SÅNGARNA för närvarande upp sig. Efter Reg Presley och Jim Morrison kommer nu ännu en historiskt personlig engelsk röst, Eric Burdon, den extraordinära sångaren i Newcastle-bandet The Animals. Ett r&b-band som liksom Rolling Stones sneglade på svart musik från den amerikanska södern men Animals grävde, tillsammans med skivproducenten Mickie Most, vid olika tillfällen ännu djupare i den traditionella musiken. Som paradoxalt nog gjorde bandet ännu bättre och mer framgångsrikt än många andra.
   Bandets rötter härstammade faktiskt från 1959 när The Alan Price Combo bildades av Alan Price, keyboards, Hilton Valentine, gitarr, John Steel, trummor, och Chas Chandler, bas. 1962 utökades bandet med sångaren Eric Burdon och inom några år hade kvintetten ändrat gruppnamn till The Animals för sitt "djuriska beteende".
   Animals hade inte bara förebilder som Bo Diddley, Chuck Berry, Ray Charles och Fats Domino, vars låtar fanns med på gruppens repertoar och coverdominerade album. Bandet gillade också Bob Dylan och just den influensen kom att färga gruppens första singlar.
   Animals första singel, "Baby let me take you home" i mars 1964, blev föremål för många missförstånd och felaktigheter. På demoskivan påstås låten vara traditionell, och en variant på "Baby, let me follow you down" som fanns med på Dylans första album, och arrangemanget tillskrivs gruppens alla medlemmar. När singeln släpps officiellt är det däremot Alan Price som fått credit av den enkla anledningen att det bara är han i bandet som vid den tidpunkten har förlagskontrakt.
   Men bara två månader senare, i maj 1964 när Animals-singeln släpps i USA, har låten fått rätta låtskrivare, Wes Farrell/Bert Russell. Originalet gavs nämligen ut redan i januari 1964 av den färgade sångaren Hoagy Lands under titeln "Baby let me hold your hand", producerad av legendaren Bert Berns (Russell). Låtskrivarna gav för övrigt själva ut låten på singel i USA, under namnet The Mustangs, samtidigt som Animals men gruppen drog det längsta strået, en mindre hit och en bra start på en sedermera framgångsrik karriär.
   Dylans debutalbum från 1962 var fortfaranden källa till influenser för bandet och Most, som just här våren 1964 inleder sin enorma karriär som skivproducent, som knycker den på riktigt traditionella låten "The house of the rising sun" som uppföljande singel. En låt, en inspelning, ett arrangemang (återigen med Price-credit) och en låtlängd (4:30) som har gått till pophistorien. En klockren hit, med orgeln och Burdons oförglömliga röst som sensationella detaljer, och nummer ett i både England och USA.

STOR SUCCÉ ALLTSÅ OCH NU TÄNKTE BANDET börja skriva egna hits men nästa singel "I'm crying" (Price/Burdon) blev ett musikaliskt platt fall med en lättglömd och direkt medioker låt som möjligen kunde ha platsat på en Shanes-b-sida. Originalmaterial blev i fortsättningen bortprioriterade från gruppens singel-a-sidor.
   Nästa Animals-hit blev en tre månader gammal låt, "Don't let me be misunderstood" som Nina Simone släppt utan större uppmärksamhet, där orgel/gitarr-introt och Burdons röst gav låten odödliga kvalitéer. Singeln "Bring it on home to me", från våren 1965, kan ses som en hyllning av Sam Cooke (skjuten till döds 11 december 64) som skrev och gav ut låten tre år innan. Gruppens största hit i Sverige, Alan Prices sista inspelning med bandet och pianot och inte orgeln spelade musikalisk huvudroll.
   En "inköpsresa" till USA för Mickie Most, med besök hos amerikanska låtskrivare i Brill Building, resulterade i tre kommande Topp 10-singlar för Animals. Utpräglade poplåtskrivare som Barry Mann/Cynthia Weil och Gerry Goffin/Carole King fick se och höra sina låtar "We've gotta get out of this place" respektive "Don't bring me down", gruppen sista singel, behandlaa både bryskare och tuffare men fortfarande hitmässigt perfekta. Basintrot på den förstnämnda låten är magiskt och orgeln tillsammans med den sprakande fuzzgitarren gör verkligen revolution på den andra låten.
   Jag har lämnat kronologin något ty mellan de båda senast nämnda singlarna fanns ytterligare två. Dels "It's my life", ännu ett USA-inköp och ytterligare en Tio i Topp-etta, med sin svårslagna refräng och dels "Inside-looking out" där bandet hade lämnat Mickie Most, bytt skivbolag och presenterade sitt kanske råaste och stökigaste sound, mer garagerock än pop. Återigen har de grävt djupt i de traditionella arkiven hos bröderna Lomax, som har fått credit, hittat låten "Rosie" och lagt till eget skrammel.
   Animals sista singel spelades in med amerikanen Tom Wilson (Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Mothers Of Invention med flera) som producent och han lockade över Eric Burdon till USA och en helt ny karriär med nytt band, The New Animals.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.