Blogginlägg från 2016-01-10

FOLK AT HEART 2016

Postad: 2016-01-10 17:41
Kategori: Folk at Heart

I KVÄLLAR OCH NÄTTER TVÅ HAR FOLK AT HEART tagit upp all min vakna tid under de senaste dygnen. Folkmusik på både tvären och längden som lockat mycket folk både i grupperna och bland publiken.

Foto: Carina ÖsterlingÖrebro Spelmanslag.

2016 ÄR KNAPPT NÅGRA DAGAR GAMMALT och jag fick uppleva levande musik i en härligt koncentrerad festival som jag kan leva på resten av det långa året. Det blev inte oväntat några intensiva timmar som blev till dygn och till slut en hel weekend och det blir så här i efterhand först en otroligt övermäktig uppgift att på några rader sammanfatta den tredje upplagan av Folk at Heart. Var ska jag börja, var ska jag sluta och hur går det att redogöra för känslan som uppstår när den ena folkrelaterade musiken avlöser den andra folkrelaterade musiken?
   Folkmusik är inte bara en sak utan tusen. Den som till äventyrs tror att tvÃ¥ dygn med levande musik, som kan samlas under folkmusikbegreppet, är en monoton och händelsefattig historia har inte upplevt det unikt svenska konceptet Folk at Heart. En musikfestival inom Scandic Grand Hotels väggar som bjöd pÃ¥ allt, absolut allt, frÃ¥n en ensam singer/songwriter till vrÃ¥lande elektrisk rock frÃ¥n Irland. Och mitt i all denna allsköns blandning upptäckte jag en för mig ny genre, folkjazz. Musik är mitt livselixir och Ã¥rets Folk at Heart var otroligt inspirerande. PÃ¥ mÃ¥nga, mÃ¥nga sätt.
   Eftersom det är svÃ¥rt för att inte säga omöjligt att ge en samlad bild av en, i positiv mening, sÃ¥ spretig festival ber jag er läsare att följa med pÃ¥ min redogörelse av festivalen. Inte minst för att varje enskild människa av praktiska och naturliga skäl bara hinner med att uppleva en brÃ¥kdel av en stor musikfestival och däremellan umgÃ¥s med andra och även leva ett normalt liv.
   Noteringarna var i Ã¥r inte sÃ¥ detaljerade, lÃ¥ngtifrÃ¥n nÃ¥gra lÃ¥tlistor och inte nÃ¥gra exakta lÃ¥ttitlar när mÃ¥nga anonyma men duktiga musiker kom i min väg. Däremot dokumenterades mycket med mobilkameran.

FREDAG


Shoutin' Red i det trånga hotellrummet.


Lakeson & Friends med gästmunspelaren Bill Öhrström.


FÖR MIN DEL KICKSTARTADE ÅRETS FOLK AT HEART i matsalen på hotellet (Cupol) med The Bland som har förgyllt mitt liv både på skiva och live. Nu kom endast en tredjedel av bandet, två killar som jag tyvärr missade namnet på, till start men lyckades ändå underhålla i strumplästen med en akustisk gitarr och en liten maracas. Och inte minst stämsång. En repertoar med enbart nytt material (som de precis har spelat in för en kommande skiva) plus publikönskemål av en gammal låt.
   Ute i den livliga foajén samlades folk med festhumör och den intressanta duon Dimpker Brothers med tvÃ¥ akustiska gitarrer och underbar stämsÃ¥ng försvann i allt stoj. Men jag skulle fÃ¥ uppleva brödraduon mer koncentrerat pÃ¥ nära hÃ¥ll pÃ¥ lördagskvällen.
   Jag hade en överenskommelse med mig själv att under festivalen ha en ambition att i första hand uppleva nya namn som jag tidigare missat och med facit i hand, nu pÃ¥ söndagseftermiddagen, lyckades jag väl sÃ¥där. Men Lakeson & Friends hade jag inte hört tidigare och genren, som jag kom att kalla folkjazz, är väl inte heller riktigt rumsren i mitt musiklyssnande liv.
   Men där fanns hisnande klanger frÃ¥n pianot (Kristian Lakeson), fiolen (allestädes närvarande Kajsa Zetterlund), stÃ¥bas och trummor. Där även festivalens gubben i lÃ¥dan, Bill Öhrström, gästade med sitt munspel pÃ¥ en lÃ¥t. Folkmusik frÃ¥n bÃ¥de Bretagne, Baskien och Bergslagen.
   Under kategorin namn som lockade för att de inte var nya eller spännande hamnar naturligtvis numera rutinerade David Södergrens Hot Five (bild vänster) och deras folkpop av Perssons Pack- och Pogues-stuk. ÄndÃ¥ var det med tillfredsställelse jag Ã¥terigen fick uppleva bandets tajta, drivna arrangemang och lÃ¥tstarka repertoar fast frustrerade musiker fick vänta pÃ¥ start pÃ¥ grund av tekniska problem som aldrig blev riktigt lösta med burkig sÃ¥ng som följd. Inga nya lÃ¥tar men mÃ¥nga muntra och uppiggande spontana infall mellan lÃ¥tarna.
   Jag har ett väldigt turbulent förhÃ¥llande till svensk musik med fiol och dragspel längst fram. Förmodligen är det gamla tv-upplevelser av Nygammalt som framkallar rent traumatiska minnen frÃ¥n min ungdom som än idag stör mina sinnen. Och innan Ad Hoc-orkestern, med sina tre fioler och dragspel, satte igÃ¥ng var jag fortfarande skeptisk och väntade mig bara gammalmodiga och alltför förutsägbara vibrationer. Men mitt tvivel kunde inte vara mer fel.
   Här var det fioler i en underbar samklang och med en energisk intensitet, ett drivet dragspel, blytung stÃ¥bas och en läcker banjo sÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n Erik Öst och Gnesta-Kalle som det gÃ¥r att komma. Med nyskrivna lÃ¥tar som svängde mer än Motörhead nÃ¥gonsin gjort i min värld. Och med en av festivalgeneralerna, dragspelaren Andreas Svensson, som lustig presentatör av repertoaren. Se där vilken härlig överraskning.
   Hotellrumsbesöken inleddes med märkligt namngivna bandet Roanokeans, tre killar frÃ¥n det annars sÃ¥ intressanta Winchester Widowmakers. LÃ¥gmäld amerikansk akustisk country och tre röster som slog oss i publiken med häpnad. Avskalat men ändÃ¥ var variationen total under trions enda framträdande under Ã¥rets Folk at Heart-festival.
Shoutin' Red tillhör väl också det redan kända artistmanskapet men hon tog nya viktiga steg i sin nyss påbörjade artistkarriär genom att sjunga på svenska som på ett mirakulöst märkligt sätt lätt så naturligt och fantastiskt bra. I den vanliga repertoaren av urgamla amerikanska visblueslåtar klämde Felicia Nielsen, som är hennes rätta namn, in både låten om "Herr Peder" och en helt egen nyskriven svensk låt. Totalt avväpnande samtidigt som jag såg denna personliga och talangfulla stjärna bredda sin publik.
   SÃ¥ dags pÃ¥ fredagskvällen var det i hotellrummen som föreställningarna genomfördes och Shoutin' Red fick ocksÃ¥ hjälp av Bill Öhrström och alla hans munspel pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar. En kombination med uppenbar lyskraft.
   Sedan lockades vi av Simon Nybergs namn till ett annat rum där han skulle uppträda tillsammans med Ida Blomqvist. Nybergs geniala kunnande i bland annat Six String Yada och Tullamore Brothers plus hans privata mänsklighet var ett lockbete men Ida med nye partnern Christian Blackmon, gitarr och fiol, bjöd pÃ¥ en uppfriskande nästan teatral föreställning i det lilla formatet. Med bland annat tramporgel som Ida släpade runt i hotellkorridoren...
   Efter en kort mellanlandning i baren tog batterierna plötsligt slut och fredagens festivalkväll var till ända.

LÖRDAG


Mathilda Wahlstedt med Maja.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindberg dekorerade Olle Unenges låtar.

Foto: Carina ÖsterlingShoutin' Red gjorde det omöjliga: Sjöng på svenska.


Ad Hoc-orkestern tog tillbaka min tro på fiol och dragspel.


Dimpker Brothers har något stort på gång.



ÄGNADE FLERA TIMMAR UNDER LÖRDAGEN PÅ SLOTTET i Länssalen på min gode vän Anders Erkmans fotoutställning och träffade massor med intresserade människor, diskuterade gamla konserter och blev även radiointervjuad.
   Tillbaka pÃ¥ Scandic Grand och dag tvÃ¥ pÃ¥ Folk at Heart inledde jag i Verandan med ännu en god vän, Olle Unenge (bild höger), pÃ¥ den ansprÃ¥kslösa scenen. Han är en lÃ¥tskrivare av den klassiska sorten frÃ¥n en tid innan singer/songwriter-begreppet uppstod. Presenterade nÃ¥gra nya lÃ¥tar, en tillägnad dottern Frida, som inledde konserten och lovade gott inför framtiden. PÃ¥ nära hÃ¥ll var det imponerande att höra och se gitarrspelet när Olle dessutom pÃ¥ majoriteten av lÃ¥tarna fick hjälp av banjomästaren Jesper Lindberg som dekorerade snyggt i de annars avskalade arrangemangen.
   Det är sÃ¥ fint att uppleva rutin i sin ädlaste form. Som när duon efter minimala repetitioner halkade lite fel under "Song to Woody" men allt räddades upp pÃ¥ ett mästerligt sätt.
   FrÃ¥ngick min sedvanliga vana att se konserter frÃ¥n början till slut med att göra nÃ¥gra korta besök pÃ¥ John Mitchell & Sofie Jonssons och Charlize Merighi Bands utan att riktigt fÃ¥nga en uppfattning men folkmusikinstrumentet vevlira, som finns med i Merighis sättning, är ju en fascinerande skapelse. Min vän Patrick berättade förresten att namnet pÃ¥ engelska är hurdy-gurdy och är inte oväntat mycket komplicerat att spela.
   Sedan samlade vi oss för ännu ett förtrollande framträdande av Mathilda Wahlstedt som med hjälp av sin akustiska gitarr och kompisen Maja spelade och sjöng nÃ¥gra riktigt fina sÃ¥nger som nästan fick snöfallet att stanna upp utanför fönstret. NÃ¥gon av de bästa lÃ¥tarna hette nÃ¥got i stil med "Mountain birds on the hill" och var lika vacker.
   Hämtade oss lite efter det betagande framförandet, lyssnade lite pÃ¥ traditionell musik i lobbyn med Örebro Spelmanslag och gjorde ett kort besök hos grekiska folkmusikens Ya Mas innan jag Ã¥terigen fick njuta av Ad Hoc-orkesterns humor och musikalitet som fungerade perfekt i det lilla hotellrumsformatet.
   DSH5 hade mer tur med ljudet pÃ¥ lördagskvällen och ändrade lite i repertoaren och kunde dÃ¥ bjuda upp Ã…sa Bergfalk pÃ¥ scenen och den alldeles fina duetten "Rocky Balboa" fick jag höra för första och enda gÃ¥ngen under Ã¥rets festival.
   Efter den hyfsat lÃ¥nga, ca 45 minuter, konserten kunde jag inte motstÃ¥ ännu en visit pÃ¥ Shoutin' Reds konsert. Nu utan Bill Öhrströms hjälp men det fina gitarrspelet, den distinkta rösten och helt tidlösa repertoaren kan jag aldrig tröttna pÃ¥ med denna ödmjukt strÃ¥lande stjärna till artist. Hon hade lagt till lÃ¥ten "Geordie", kanske den allra bästa lÃ¥ten pÃ¥ hennes album, som gjorde framträdandet än mer lysande.
   Vi avslutade nattkonserterna med ett besök i hotellrummet där bröderna Dimpker med sÃ¥ng, akustiska gitarrer och en rejäl portion ungdomlig charm nu verkligen imponerade. PÃ¥ nära hÃ¥ll kunde jag konstatera att killarna har en oslagbar känsla i konsten att skriva lÃ¥tar. Mot slutet fick de hjälp av rapparen Osten af Mozzarella och hans "Farväl Örebro" och mixen av rap och pop blev nÃ¥got av en hit.
   Sedan hade Osten blivit fixerad av Dimpker Brothers cover pÃ¥ The Bands "The weight" och tillsammans avslutade de konserten med den lÃ¥ten där bröderna Adam och Martin gjorde ett fenomenalt jobb att reproducera originalets alla röster pÃ¥ bara tvÃ¥ man plus Osten i refrängen.
   Där nÃ¥gonstans runt kl tvÃ¥ tog orken slut även denna kväll men jag är övertygad om att spontanspelningar runt om pÃ¥ hotellet förekom halva natten.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2016 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.