Blogginlägg från december, 2015

2015 års Topp 10

Postad: 2015-12-31 07:56
Kategori: Listor

DÅ ÄR DET EFTER MOGET ÖVERVÄGANDE DAGS att ännu en gång utse mina favoritalbum för i år. Jag ville bara avvakta årets Grammis-nomineringar innan jag bestämde mig... (OBS! Ironi!) Rent spontant fick jag, när jag skulle sammanfatta skivåret, en inledande känsla att 2015 hade varit ett normalsvagt skivår. Men när jag börjar analysera mina noteringar och rannsaka mitt minne var det med visst besvär jag till slut kunde bestämma mig för årets blott tio starkaste album. Så besvärligt att det känns rättvist att även nämna skivorna precis utanför de heliga tio. Om än utan inbördes ordning.

GOTT NYTT ÅR!



1. JOEL ALME: Flyktligan
Efter tre skivor på engelska, som samtliga har funnits med på tidigare årsbästalistor, är det nu Joels formuleringar på svenska som gjort honom än mer personlig.
2. DON HENLEY: Cass county
3. EILEN JEWELL: Sundown Over Ghost Town
4. MELISSA HORN: Jag går nu
5. WILDIE: Long & gone
6. BILL FAY: Who is the sender?
8. SUFJAN STEVENS: Carrie & Lowell
7. KRISTOFER ÅSTRÖM: The Story of a Heart's Decay
9. RAYLAND BAXTER: Imaginary man
10. JASON ISBELL: Something more than free

ELLEN SUNDBERG: White Smoke and Pines
WILLIE NILE: If I was a river
NORTHERN INDIANS: The great escape
SHOUTIN' RED: Introducing Shoutin' Red
JEFF LYNNE'S ELO: Alone in the Universe
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE: Hett blod
HOUNDMOUTH: Otis


/ Håkan

2015 års bästa konserter i Örebro

Postad: 2015-12-30 07:53
Kategori: Listor

STORT ELLER SMÅTT? LÅNGT ELLER KORT? STOR PUBLIK ELLER LITEN PUBLIK? När mitt år av konserter ska sammanfattas och i möjligaste mån också rangordnas blir det känslorna, och inte storleken, som styr i kanske större omfattning än vanligt. Det är då korta Live at Heart-spelningar ska jämföras med tretimmars-konserter med Ulf Lundell så rättvist som möjligt. Omöjligt är bara förnamnet men jag har ändå försökt göra spektakulära jämförelser mellan olika konsertförutsättningar. En emotionell yttring så här i årets snart elfte timme.

Foto: Anders Erkmn
1. ULF LUNDELL 26/6 Slottet Live
Efter ett fantastiskt (sista?) konsertår för Ulf slutade allt bittert och surt med hans obehagliga utfall mot sina allra trognaste fans. Det kommer tyvärr prägla minnet av Lundells konsertverksamhet i år och det är synd när han bjöd på så vackra upplevelser i Örebro, två gånger dessutom. Först och främst var fredagskvällen mitt i sommaren framför Slottet en nästan overklig överraskning, förmodligen den bästa utomhuskonsert jag har upplevt med Lundell på scen.
   Inomhus på Conventum (5:a på min lista) i höstas var inte så mycket sämre men ett helt annat minne där energin på scen betydde så mycket mer än innehållet i själva konserten. Där jag för en gångs skull färgades mer av mina känslor än innehållet i konserten. Mycket märkligt.

2. DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE 4/9 Live at Heart
3. CARLA 27/11 East West Sushi
4. BANDITOS 2/9 Live at Heart
5. ULF LUNDELL 14/11 Conventum
6. THE BLOAKES 2/9 Live at Heart
7. NORTHERN INDIANS 5/9 Live at heart
8. STEVE FORBERT 28/9 Scandic Grand
9. EILEN JEWELL 26/10 Scandic Grand
10. CRASH N RECOVERY 3/9 Live at Heart

GOTT NYTT ÅR!

/ Håkan

KONSERTHUSET: #6. Lisa Miskovsky 2004

Postad: 2015-12-29 07:52
Kategori: Konserthuset

LISA MISKOVSKY, (Klubb Söndag) 18 april 2004

SÅ HÄR NÅGRA ÅR EFTER HÖJDPUNKTERNA kan man lite mer objektivt bedöma Lisa Miskovskys karriär som definitivt inte är slut. Visst gjorde hon en julkonsertturné i år med Kalle Moraeus. Men Lisas fantastiska framgångar 2003 och 2004 kommer aldrig tillbaka, så mycket är säkert. Hon fick ett massivt folkligt genombrott 2003 med albumet "Fallingwater" och hitlåten "Lady Stardust" där hjälp från låtskrivaren och producenten Jocke Berg hade en avgörande orsak.
   Hösten 2003 började hon turnera lite blygsamt (Örebro, 14 december) med bara en gitarrist och pianist men våren 2004 genomförde Lisa en lång turné, 19 konserter, med helt kompband. Men först tilldelades hon priset för Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004 innan turnén startade i hennes hemstad Umeå i slutet på februari. Till Örebro kom hon direkt från Helsingborg.
   Konserten i Konserthuset arrangerades av Klubb Söndag som vanligtvis genomförde sina konserter på Strömpis i en lite mindre och mer intim miljö. Men när det drog ihop sig till mer publikdragande artistbesök hyrde klubben in sig vid ett par tillfällen i den större konsertlokalen.
   Klubb Söndag levde ett kort men tämligen legendariskt liv som klubbarrangörer mellan 2003 och 2005. Kanske mest känt som premiärarrangör av en Anna Ternheim-konsert redan i februari 2004. Till andra oförglömliga konsertögonblick på Klubb Söndag räknas David Eugene Edwards, Sufjan Stevens, Christian Kjellvander, Denison Witmer, Bill Mallonee, Ane Brun, Moneybrother (också på Konserthuset) och José González.
   Konserten med Lisa i Konserthuset slog mig med häpnad på många sätt och här kan ni läsa hela min recension.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #7. Ulf Lundell 1979

Postad: 2015-12-28 07:56
Kategori: Konserthuset

Foto: Sven Persson/NA
ULF LUNDELL, 18 oktober 1979

ULF LUNDELL HADE UNDER NÅGRA ÅR, från 1976, turnerat nästan uteslutande på klubbar (fem konserter på Prisma i Örebro) men hösten 1979 hade publiken växt i omfång och konsertlokalerna fick följaktligen anpassa sig till konserthus, folkparker, skolaulor och i något fall ishall.
   För första gången i Örebro Konserthus, det skulle upprepas året efter, befann sig Lundell på sin karriärs hittills högsta punkt. Han hade precis släppt sitt femte album, "Ripp rapp", och snart skulle han ge ut sin tredje roman, Vinter i paradiset. Och bandet bakom honom var helt nytt med bland annat Lasse Lindbom, Niklas Strömstedt och Ingemar Dunker. För första gången turnerade Lundell utan Lasse Wellander och Mats Ronander i bandet och nya gitarrister var Janne Andersson och Yngve Hammervald.
   Under de här åren gjorde jag inga låtnoteringar och kan inte presentera en fulländad låtlista men minns tydligt första låten. 1979 inleds en tradition under Lundells turnéer: Att öppna konserten med en lugn och stilla opublicerad och för publiken okänd låt. 1979 var det "Det var en man som stal en dröm" med en handledsgipsad Lundell ensam med akustisk gitarr och munspel på scen. En låt som inte skulle komma på skiva förrän drygt två år senare, i december 1981 på samlingsskivan "Preskriberade romanser". I övrigt var det utan att överraska många låtar från det aktuella albumet.
   På en konsert där Lundell mitt i konserten ställde sig ensam på scenen igen och med bara 12-strängad gitarr och munspel framförde han bland annat "Som en syster".
Här återfinns konsertrecensionen.

/ Håkan

God Jul med Darlene Love!

Postad: 2015-12-24 08:13
Kategori: Jul



DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)

Kommentarer överflödiga.

Håkans Pop önskar GOD JUL!

/ Håkan

Underbar irländsk julmusik

Postad: 2015-12-23 09:25
Kategori: Jul



"IRISH CHRISTMAS"
CHRISTY O'LEARY
ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR
Nikolaikyrkan, Örebro 22 december 2015


Inga analyser. Inga bilder. Inga detaljerade noteringar. Bara en lång njutning av en djupt känslofylld musikupplevelse. Violiner och cello i en oöverträffad samklang, Christy O'Learys överväldigande stämma, irländska säckpipa och historiska anekdoter och Olof Ericssons andlöst vackra arrangemang i en 90 minuter lång konsert med underhållande vemod och traditionellt engagerande musik.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #8. Colosseum 1971

Postad: 2015-12-23 07:53
Kategori: Konserthuset

COLOSSEUM, 30 september 1971

VISSA KONSERTER MINNS MAN TYDLIGARE än andra. Jazzrock, som Colosseum spelade, var egentligen inte min kopp te 1971 men jag har noterat konserten med gruppen som min andra upplevelse i ett fullsatt Konserthuset och hade givetvis som nybliven 19-åring alla sinnen öppna den kvällen. Och på den tiden, hungrig på all musik, uppskattade jag även långa trumsolon...
   Engelska bandet Colosseum var 1971 en etablerad jazzrockig grupp. Från 1969 hade de givit ut skivor, främst instrumentala. Kärnan av gruppen, trummisen Jon Hiseman, basisten Tony Reeves och saxofonisten Dave Heckstall-Smith, kom alla från John Mayall's Bluesbreakers. Dave Greenslade spelade keyboards och gruppens första gitarrist var James Litherland.
   Hösten 1969 ersattes Litherland av Dave "Clem" Clempson och ett år senare ersattes Reeves av Liverpool-basisten Mark Clarke. Samtidigt utökades gruppen med sångaren Chris Farlowe, som under 60-talet hade haft stora framgångar som soloartist, men han saknades dock på den här konserten i Konserthuset på grund av sjukdom.
   Bara några veckor innan konserten gav Colosseum ut liveskivan "Colosseum live" som då blev en av mina största favoriter på skiva. Senare samma höst, efter en festivalspelning på Sicilien, splittrades Colosseum och omgående gick Clempson med i Humble Pie där han ersatte Peter Frampton.
   Men Jon Hiseman var snart tillbaka i Örebro, nu som bandledare för sitt nya band Tempest som bildades sommaren 1972. I januari 1973 spelade Tempest, med bland annat den skicklige gitarristen Allan Holdsworth, i Konserthuset.
   Recensionen av Colosseums 1971-konsert
.

Colosseum 1971. Från vänster: Chris Farlowe, sång, Dave "Clem"
Clempson, gitarr, Jon Hiseman, trummor, Mark Clarke, bas, Dave
Greenslade, keyboards, och Dick Heckstall-Smith, saxofon.


/ Håkan

KONSERTHUSET: #9. Jill Johnson 2007

Postad: 2015-12-22 07:54
Kategori: Konserthuset

JILL JOHNSON, 9 mars 2007

DET VAR FÖRSTA GÅNGEN JAG UPPLEVDE JILL JOHNSON live och jag gick till Konserthuset ganska fylld av förutfattade meningar om en svensk schlagersångerska som försöker skaffa sig en amerikansk kommersiell accent. Påverkad av hennes karriär, först med några Melodifestivalbidrag (1998 vann hon svenska finalen med "Kärleken är") och sedan utvecklingen mot en svensk Shania Twain-kopia, trodde jag på en sådan konsert.
   Den här konserten visade att jag inte kunde ha mer fel i mina negativa förväntningar. Ett fullsatt Konserthus fick 100 minuter av en genuin personlighet med en strålande sånginsats som förstärktes av ett dämpat sound där de avskalade balladerna visade upp både nerv och passion. Och ingen "Crazy in love" på repertoaren och vi saknade den inte. Här hittar ni hela den ursprungliga recensionen av konserten.

/ Håkan

En storslagen blueskväll

Postad: 2015-12-21 09:33
Kategori: Live-recensioner


Två skickliga gitarrister på samma scen. Basisten Micke Hagberg, Finn Sjöberg och Mats Norrefalk.



T-BLUES SWEDEN
Närke Kulturbryggeri, Örebro 19 december 2015
Konsertlängd: 20:02-20:59 och 21:28-22:30 (119 minuter)
Min plats: Sittande till vänster om scenen.


Ryktet om Örebrogruppen T-Blues Swedens förträfflighet hade nått även mig och när det på lördagens konsert dessutom annonserades om en gästartist, Finn Sjöberg, var det inte speciellt överraskande att jag kände mig lockad att närvara. Här skulle två av stadens skickligaste bluesgitarrister, Mats Norrefalk och Finn, mötas på samma trånga scen och mycket spontant och orepeterat spela tillsammans. I låtar och arrangemang som sedan många år onekligen satt i gitarristernas ryggmärg.
   Finn tillhör Örebros riktigt legendariska musikhistoria, från slutet av 60-talet, och Mats är en gitarrvirtuos som behärskar alla genrer med sin gitarr. Två olika generationer örebroare som har samma genuina känsla för den rockiga blues som härstammar från namn som Albert King, Howlin Wolf, Sonny Boy Williamson, Robert Johnson. Bessie Smith, Freddie King och Muddy Waters.
   I den bluesrelaterade repertoaren lyckades T-Blues Sweden även stoppa in några neutrala rocklåtar som Bob Dylans "Watching the river flow", Don Nixs "Same old blues" och "Kansas City" utan att svänget påverkades det minsta.
   Och i den minst sagt starka repertoaren av många klassiker som "Sitting on top of the world", "Hoochiecoochieman", "Don't start me talking", "Hoodoo hoodoo" och "Got my mojo working" gjorde den lokala låten "I fall into pieces" inte bort sig och blev en av kvällens stora höjdpunkter. En låt skriven av Thomas Wahlström (som för kvällen råkade befinna sig i publiken), tillsammans med Norrefalk, och var en gång för närmare 20 år sedan del i Big Blues & Boogies repertoar.
   T-Blues Sweden var inte bara en gitarrist utan även pianisten Bernt Haglund som också sjöng på en majoritet av låtar, basisten Micke Hagberg och för kvällen den unge trummisen Frej Norrefalk. Ett samspelt och hängivet kvalificerat gäng som lever både på skicklighet och spontanitet. Jag kunde se och höra hur Mats Norrefalk styrde sina kompisar med stundens ingivelse och närvarokänsla som gör levande musik till en ynnest att få uppleva.
   Konserten blev också en liten hyllning av Finn Sjöberg. Inför presentationen av Finn hade Mats skrivit en instrumental låt, "I väntan på Finn", som hade hämtat mycket näring i Peter Greens "Albatross" och var både soft och intensiv med ett alldeles sagolikt smygande gitarrsound som extra krydda.
   När Finn kom upp på scenen inledde han med sin egen "Vällingby boogie" men sedan var det ovan nämnda bluesklassiker som förvandlade golvet framför scen till ett dansande hav av uppspelta människor.
   I pausen berättade Finn för mig att han numera spelar väldigt sällan live och ägnar mer tid åt sitt jobb som datakonsult (Finn Sjöberg Datakonsult AB) men hade också massor av intressanta anekdoter att berätta från en lång och innehållsrik karriär som musiker och producent. En tid, 70-talet och några år in på 80-talet, när han var het producent (John Holm, Ola Magnell, Totte Wallin, Marie Bergman och Marie Fredrikssons första skiva med gruppen MaMas Barn med flera) och spelade med både ABBA, Ulf Lundell och Lill Lindfors.
   Det är för övrigt Lill som är den naturliga kopplingen mellan Mats Norrefalk och Finn Sjöberg. Finn spelade i många år bakom Lill på scen, ett jobb som Mats numera har. Dessutom har de sommarstuga nära varandra på Öland.
   Efter nästan två timmar livemusik, exklusive paus (utlovade 15 minuter blev snarare en halvtimme vilket säkert mitt mellansnack med Finn var skyldig till...), tog repertoaren slut och vi bjöds på ytterligare en version av "I väntan på Finn" och Finns favoritlåt från tidigare på kvällen, Robert Johnsons "Sweet home Chicago". En rasande effektiv final på en storslagen blueskväll.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #10. Magnus Uggla 1977

Postad: 2015-12-21 07:52
Kategori: Konserthuset



MAGNUS UGGLA, 23 november 1977

JAG HAR ALDRIG VARIT NÅGON MAGNUS UGGLA -fantast men är det någon tidsepok i hans karriär som ligger närmast mitt hjärta är det 1977 i samband med det massiva genombrottet han fick njuta av. Och han kom till Örebro och Konserthuset när mediauppmärksamheten var som störst och han toppade försäljningslistan i Sverige.
   Efter två minimalt framgångsrika album, "Om Bobbo Viking" och "Livets teater" som hade sina musikaliska rötter i 70-talets glamrock, träffade Uggla tidsmässigt (punkepoken stod i startgroparna) mitt i prick med sitt album med den spektakulära och provokativa titeln "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt".
   En dryg månad innan hade The Clash spelat i Örebro och Uggla med sin provocerande framtoning låg helt rätt i tiden. I min recension beskriver jag publiken som ungdomlig och de fullkomligt älskade sin nya idol. Själv hade jag vid tillfället precis fyllt 25...

/ Håkan

Levande musik i Konserthuset 1971-2013

Postad: 2015-12-18 07:51
Kategori: Konserthuset



NÄR JAG FÖRSTA GÅNGEN, I JUNI 1971, klev in på Konserthuset i Örebro var jag säkert överväldigad av miljön, imponerad av det storslagna och den hängivna upplevelsen av levande musik i en konserthall. Då hade jag nog inte någon tanke på att jag drygt 44 år senare skulle gå en rundvandring i ett anmärkningsvärt ombyggt konserthus som jag gjorde för snart två veckor sedan. Så fint, så snyggt och så elegant att jag inte riktigt förstår hur den renodlade rockmusiken och moderna popmusiken, som genomgående har varit mina upplevelser i detta hus, ska passa in i detta finrum som tycks skräddarsytt för klassisk musik i allmänhet och Örebro Kammarorkester i synnerhet.
   Samtidigt gör jag i tanken en liten promenad på memory lane och kan sammanfatta mina egna upplevelser i Örebro Konserthus med 80 konserter som i mitt fall ändå inkluderar väldigt mycket olika musik.
   Från tidig svensk progg (Gudibrallan), country (Country Gazette), singer/songwriters (Tomas Andersson Wij (till höger), soul (Percy Sledge), engelsk folkmusik (Albion Band), hårdrock (Budgie), pop (Björn Skifs), ragtime (Stefan Grossman), rockmusik (Heads, Hands & Feet), sydamerikansk folkmusik (Los Calchakis), Svensktoppen (Shirley Clamp), punk (Stranglers), ska (The Selecter), blues (Sonny Terry & Brownie McGhee), julkonserter och ren nostalgi.
   Och ingenting av det nämnda får plats på min Topp 10-lista. Inte heller kan det förmodligen största hårdrocksbesöket (AC/DC) klämma sig in på min subjektiva upplevelselista. Namn som Blood Sweat & Tears, Barry McGuire (till vänster) och ovan nämnde Percy Sledge tillhör givetvis musikhistorien men när de kom till Konserthuset i Örebro var det några år försent. 1978, 1975 respektive 2005.
   Stora svenska namn som Mikael Rickfors, Py Bäckman, Mikael Wiehe, Louise Hoffsten, Peter Jöback, Sven-Ingvars, Jill Johnson, Mats Ronander, Hoola Bandoola Band har inte heller lyckats komma med bland de tio främsta. Inte ens Elvis Costello (till höger) med sina Attractions har kvalificerat sig av den enkla anledningen att han i november 1980 var på ett synnerligen uselt humör och gjorde en både slarvig och högljudd konsert som saknade allt det personliga som han senare åstadkommit i sin karriär.
   Till avdelningen oförglömliga händelser har publiken haft del i. Som när Dave Greenslade, som gjorde en kort turné med Nature våren 1972, kom in på scenen och välkomnade ett i princip folktomt konserthus med "Welcome - both of you!". Och när Stranglers till slut kom till Örebro våren 1978 invaderade en upprymd publik scenen samtidigt som konserten pågick för fullt.
   Nej, nu fokuserar jag på mina musikaliskt bästa upplevelser i Örebro Konserthus. På måndag inleder jag miniserien med nummer 10 och räknar sedan ner till nummer 1 som ska avslöjas innan trettondagen nästa år. Välkomna till Memory Lane, det bästa genom åren på Örebro Konserthus.

/ Håkan

"Salt & lavendel"

Postad: 2015-12-16 16:56
Kategori: Ingen



KARLSTADS KAMMARKÖR
sjunger Göran Samuelssons visor
Salt & lavendel
(Fergus)


I mitt stilla sinne är körsång så intimt förknippad med jul och traditionella sånger. Så när jag får det här albumet i mina öron ser jag nästan snöfall framför mig, förnimmer doften av julgran och kan i horisonten ana jultomten fast den saknar uttalat jultema. Men det räcker att vakna till något för att upptäcka att titeln på den här körskivan är den somriga doften "Salt & Lavendel" och första låten heter "Vårens första blomma".
   Körsång på Håkans Pop? Vad är det för oväntat stickspår som dyker upp mitt i december? Kopplingen är givetvis upphovsmannen till dessa sånger, Packmopedsgeneralen och Värmlandspoeten Göran Samuelsson. Det räcker egentligen att få njuta av Görans akvarellmålning på omslaget så blir det sommar i hjärtat och en längtan till Västra Ämtervik i Värmland. Utan att läsa någon statistik har hans sånger genom tiderna haft en viss slagsida åt sommar och sol utan att enbart vara bekymmersfria solskenssånger.
   Nåväl, här sjunger Karlstads Kammarkör huvudrollen i Samuelssons elva visor arrangerade av Anders Göranzon och dirigerade av Leif Nahnfeldt. Jag har verkligen en begränsad erfarenhet av att värdera körsång, som jag ibland kan tycka vara alltför högtidligt polerad, men jag har också tämligen rutinerade öron för att kunna bestämma vad jag tycker är bra och intressant.
   Innehållet på skivan är uteslutande Samuelsson-låtar som samtliga finns publicerade i original under olika år tillbaka. Och arrangemangen här pendlar mellan enbart körsång och mer konventionella låtar med Göran på sång, kompband och en uppbackande kör. Men som helhet har sångerna fått en ny och ibland väldigt förändrad skrud. Som exempelvis "Längtans ö", ett av Samuelssons senaste alster, där körarrangemanget i mina öron låter som en mix av "Little drummer boy" (där hittar jag till slut jultemat...) och någon gammal Hoola Bandoola Band-låt.
   De musikaliska arrangemangen bjuder inte på några större nymodigheter, saxofonisten Jonny Lindström gör ett par fina solon, och det är väldigt naturligt Kammarkören som står i genomgående fokus på skivan. Och på ungefär hälften av låtarna är det Görans vänliga stämma som förmedlar sin personliga poesi på sitt snillrikt utmejslade sätt.

/ Håkan

I väntan på tomten och God Jul...

Postad: 2015-12-16 07:53
Kategori: Blogg

EN VECKA TILL JULAFTON OCH HÅKANS POP och dess kontinuerliga och fasta kategorier tar som vanligt välbehövlig och efterlängtad paus över helgerna och några veckor in i januari. Men det blir naturligtvis, också i sedvanlig ordning, inte helt tyst eller tomt här.
   Bland annat kommer jag uppmärksamma minnet av Konserthuset i Örebro, som för några veckor sedan hade nyinvigning efter om- och tillbyggnad, och en genom decennier välbesökt konsertlokal. Sedan 1971 har jag upplevt 80 olika konserttillfällen i den lokalen och jag tänker under några följande veckor, med start på måndag, uppmärksamma mina tio främsta konsertupplevelser i den lokalen.
   Men jag kommer på fredag också sammanfatta lite i övrigt av vad jag sett och hört genom åren från olika bänkrader i Örebro Konserthus. Vill i sammanhanget tipsa om en artikel jag skrev för två år sedan där jag sammanfattade mitt minne av samtliga konsertplatser i Örebro.

JAG KOMMER OCKSÅ I VECKAN MELLAN JUL OCH NYÅR att, som traditionen bjuder, avslöja mina skivfavoriter från året som har gått och även lista årets bästa konserter.
   God Jul så länge!

/ Håkan

60: #20. CREAM (1966-1969)

Postad: 2015-12-14 07:51
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Eric Clapton, gitarr/sång, Ginger Baker, trummor, och Jack Bruce, bas/piano/sång.

CREAMS Topp 3:

1. Badge (1969)
2. White room (1968)
3. Sunshine of your love (1968)


PÅ BARA TRE MAN SKAPADE DEN ENGELSKA GRUPPEN Cream musik som är helt omöjlig att sätta etikett på. Du kanske kan kalla det bluesrock men det är så mycket mer. Eller den bredare formen av rock men inte ens den beskrivningen säger hela sanningen ty musiken Cream spelade mellan 1966 och 1968 innehöll allt mellan jazz och pop med alla rockgenrer däremellan.
   Spontant och med det sedvanligt sargade minnet som dåligt stöd associerar jag gruppnamnet Cream först och främst med bluescovers, långa improviserade livelåtar, ett överlag instrumentalt sound med stor tyngdpunkt på album. När jag först ännu en gång läser in mig på ämnet och sedan lyssnar närmare, speciellt på singlarna, förstår jag ganska snabbt att jag fångats av en bekvämt svepande åsikt på en musikaliskt omväxlande trio.
   När Cream slutligen bildades sommaren 1966 hade alla tre medlemmarna, Jack Bruce, bas/sång, Eric Clapton, gitarr/sång, och Ginger Baker, trummor, redan spelat tillsammans i samma grupper, dock inte samtidigt. Bruce och Clapton i John Mayall's Bluesbreakers och Bruce och Baker i The Graham Bond Organisation, blues- respektive jazzrötter med andra ord. Men för att störa den genuina bakgrunden som seriösa musiker gjorde Bruce ett halvår i kommersiella Manfred Mann mellan Mayall och Cream.
   Alla tre Cream-medlemmarna bidrog till singelmaterialet men inte så ofta tillsammans, Bruce, ofta tillsammans med textförfattaren Pete Brown, och Clapton ockuperade a-sidorna och Bakers kreativitet räckte till några b-sidor. Gruppens skivdebut var en singel, "Wrapping paper", som i sin lite lågmält jazzpräglade stil inte alls var så representativ för det typiska Cream-soundet. Även den poppiga uppföljaren "I feel free" tillhörde den lättsammare genren och det var först på tredje singeln, "Strange brew", som den tunga rockgruppen Cream kom fram i ljuset. Clapton sjöng och skrev låten tillsammans med den kommande amerikanske producenten Felix Pappalardi och hans fru Gail Collins.
   Av de sju sinsemellan olika Cream-singlarna nådde samtliga den engelska singellistan men "Anyone for tennis (The savage seven theme)" var den minst framgångsrika men också den märkligaste. En poppig, psykedelisk och typisk engelsk låt, med poetisk text av omslagsdesignern Martin Sharp, långt från Creams rockstämpel. Påminner om Small Faces samtida singel "The universal" och Cream-låten fanns med i den amerikanska filmen The Savage Seven.

SEDAN KOM LÅTEN SOM KANSKE MEST AV ALLT symboliserar Creams musik och sound, "Sunshine of your love". I England släpptes den på singel i oktober 1968, nästan ett år efter albumet "Disraeli gears" där den först publicerades. En av få låtskrivarsamarbeten mellan Bruce och Clapton med text av Pete Brown. Melodin bygger på ett klassiskt gitarriff, nästan lika berömt som "Smoke on the water". Tidigare Cream-singlar var korta snärtiga låtar mellan två och tre minuter, nu sträckte gitarrsolon och produktion ut sig över fyra minuter.
   Vid den här tidpunkten, hösten 1968, hade de tre medlemmarna i Cream bestämt sig för att gå skilda vägar (egentligen inte då Baker senare följde med Clapton till Blind Faith) men först skulle en USA-turné i oktober 1968 avsluta gruppens korta men legendariska historia. Innan turnén, som spelades in och tre livelåtar finns med på gruppens sista album "Goodbye", gick gruppen in i studion och spelade in tre låtar som också hamnade på finalskivan. En skiva där låttitlarna på omslaget är skrivna på en gravsten...
   Gruppens två sista (och i mina öron bästa) singlar, "White room" och "Badge", släpptes efter gruppens splittring. Nästan fem minuter långa "White room", ännu en tung, typisk och mycket känd Cream-låt, har ännu en gång Jack Bruce vid mikrofonen och producenten Pappalardi finns med som musiker, i det här fallet fiol, som han ofta gjorde mot slutet av Creams skivkarriär.
   Sista singeln blev också den bästa med Cream. Fyra månader efter den officiella splittringen släpptes "Badge" samtidigt som gruppens finalalbum "Goodbye" där den också fanns med. Jag har berättat det mesta, hur låten skrevs och George Harrisons medverkan under pseudonym, om singellåtens tillkomst här. Eric Clapton sjunger bättre än någonsin och gitarrsolot i mitten på låten är ett av hans vackraste. Det var sorgligt att konstatera det då, när gruppen sedan månader tillbaka inte fanns längre, och det känns än idag vemodigt att Cream lade av när gruppen befann sig på topp.

/ Håkan

Adrenalinstinn irländsk folkmusik

Postad: 2015-12-13 14:25
Kategori: Konserter

Foto: Carina Österling
THE SHAMROCK
Harrys, Örebro 11 december 2015
Konsertlängd: 21:01-21:54 och 22:15-22:56 (53 min+41 min=94 min)
Min plats: ca 6 m snett vänster från scenen.


Röj, högt tempo och ett glatt humör efter irländskt manér. Repertoaren hos de fem killarna i The Shamrock kunde kanske uppfattas som lite ensidigt snabb och tempofylld men jag gillar gruppen live när de försöker göra sin variant på The Pogues och sångaren Henrik Lindström är verkligen som en personlig kopia av Shane MacGowan fast med lite snyggare tänder och en sångröst som höll sig på benen hela konserten.
   Som humörhöjande irländskt folkrockband hör The Shamrock verkligen hemma på en nattklubb fast kvällen var ung. Där fick den discofierade unga publiken uppleva hur traditionellt levande musik fungerar och med den energi som bandet framförde sina låtar upplevde jag stämningen som succé.
   Nedan illustrerade setlistor kanske inte var helt autentiska med verkligheten men vi får ändå en sann uppfattning av The Shamrocks mix av en mängd traditionella folkmusiklåtar, i genomgående säreget adrenalinstinna arrangemang, blandat med MacGowan- och Steve Earle-låtar (eller "bitar" som de vill kalla låtarna...) och även Motorheads "Ace of spades".

Mattias Alf: trummor
Fredrik Warnicke: bas/sång
Henrik Lindström: sång/fiol
Mats Lindström: bouzouki/sång
Henrik Dahlén: gitarr/sång



/ Håkan

Covers: The Hollies

Postad: 2015-12-11 07:51
Kategori: Cover-skivor

THE HOLLIES: Hollies sing Dylan (Parlophone, 1969)

Dylan-intresset bland engelska band var stort i slutet av 60-talet. Manfred Mann hade Dylan-låtar som en ryggrad i sin karriär, bland annat "Mighty Quinn" och "Just like a woman". Och Fairport Convention fick en hit med "If You've Gotta Go, Go Now" på franska "Si Tu Dois Partir" liksom Julie Driscoll/Brian Augers "This wheel's on fire".
   Men Hollies beslut att göra ett helt album med Dylan-låtar var inte direkt kommersiellt strategiskt ty inga singlar släpptes i England från albumet som dessutom inte mottogs med öppna armar av Hollies-fansen. Bara några månader senare släppte gruppen den minst sagt framgångsrika singeln "He ain't heavy... he's my brother" och innan 1969 var slut fanns ett nytt album med enbart originalmaterial, "Hollies sing Hollies", i skivbutiken.
   Efter en viss osämja lämnade Graham Nash bandet i december 1968 och stack till USA och de nya lekkamraterna Stephen Stills och David Crosby. Där försvann inte bara en personlighet med starka röstresurser från bandet utan även en kreativ låtskrivare.
   Hans ersättare Terry Sylvester, från Swinging Blue Jeans, var våren 1969 naturligtvis inte varm i kläderna på det området och då var ett coveralbum med Dylan-låtar ett ganska smart val. Med en skiva som, med sina halvakustiska arrangemang och några poppiga blås/stråk-arrangemang, drygt 46 år senare låter oväntat bra utan att vara varken spännande eller överraskande. Och urvalet av låtar är huvudsakligen förutsägbart med en majoritet av Dylans mest kända låtar, "Blowin' in the wind" (släpptes på singel i Holland), "I shall be released", "I'll be your baby tonight" och de redan bekanta Manfred Mann-hitsen.
   Banjon, som gjorde sådan succé på Hollies-singeln "Stop stop stop" 1966, är det mest framträdande instrumentet på albumets första låt "When the ship comes in", en av få icke sönderspelade Dylan-låtar. Något som gör de lite mer udda låtarna "Quit your low down ways" och "This wheel's on fire" (singel på Nya Zealand) mer intressanta än materialet i övrigt.
   Stämmorna glänser skivan igenom fast Graham Nash lämnat bandet och på det området fyller Sylvester väl sin plats.

Side 1
1. "When the Ship Comes In" – 2:40
1964. Från albumet "The times are a-changin'".
2. "I'll Be Your Baby Tonight" – 3:24
1967. Från albumet "John Wesley Harding".
3. "I Want You" – 2:09
1966. Singel.
4. "This Wheel's on Fire" (Bob Dylan/Rick Danko) – 2:52
1968. Singel med Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity.
5. "I Shall Be Released" – 3:20
1968. Från albumet "Music from big pink" med The Band.
6. "Blowin' in the Wind" – 4:06
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".

Side 2
1. "Quit Your Low Down Ways" – 2:40
1963. Från albumet "In the wind" med Peter, Paul & Mary.
2. "Just Like a Woman" – 3:57
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
3. "The Times They Are a-Changin'" – 3:15
1964. Från albumet "The times are a-changin'".
4. "All I Really Want to Do" – 2:19
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
5. "My Back Pages" – 2:55
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
6. "Mighty Quinn" – 2:24
1968. Singel med Manfred Mann.

/ Håkan

Ledin drog storpublik

Postad: 2015-12-10 07:51
Kategori: 80-talskonserter

Tomas Ledin hade under sommaren 1982 haft en stor hit med "Sommaren är kort" och det aktuella albumet hette "Gränslös" med både engelska och svenska låtar. På turnén samma år tog Tomas med sig samma musiker som hade kompat honom på skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/8 1982.

TOMAS LEDIN
Brunnsparken, Örebro 13 augusti 1982


Tomas Ledin firar tio år som artist i år och är kanske populärare än någonsin. Han har lockat storpublik under hela sin pågående folkparksturné och vanligtvis svårflirtade Örebro var inget undantag. Tusentals personer invaderade Regnbågens dansgolv i Brunnsparken på fredagskvällen.
   Ledin, som för första gången spelade alla gitarrer själv, hade ett namnstarkt band bakom sig på scen: Rutinerade Rutger Gunnarsson, bas, Michael Bolyos (en skivartist i eget namn), klaviaturer, och den unge Magnus Persson, trummor, som om en månad far till USA med Domnérus, Hallberg, Riedel & Co.
   Ledins grupp förlorade dock mycket i tyngd efter Mats Ronanders utträde. Visserligen är Ledin en habil gitarrist men klarade inte riktigt av att spela både solo och komp.
   Efter en avvaktande inledning, med många låtar från det senaste albumet "Gränslös", steg tempot och stämningen när publikfavoritlåtarna radades upp. "Sensuella Isabella", "Kärleken är som en studsande boll", "Kom lite närmare", "Sommaren är kort" med flera. Låtar som är banala och naiva i sina skivversioner men som på scen växte till enorma mått.
   Jag vet få artister som kan skapa sådan allsångsstämning som Tomas Ledin.
   Tomas Ledin & Co gjorde i sina bästa stundel utmärkt "rockmusik", rockmusik som levde mer på stil och intelligens än blod, svett och tårar.

/ Håkan

Innerliga tolkningar av Lennons influenser

Postad: 2015-12-09 10:44
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling




"The spirit of Lennon"
THE BAGARI-HAYES PROJECT
SERGEI KOTIKOV
Nikolaikyrkan, Örebro 8 december 2015
Konsertlängd: 19:03-20:15 (72 min)
Min plats: Sittande längst ut till vänster på rad 1.


Som jag skrev i morse i mina rader om minnet av John Lennon så är hans musik, hans låtar och hans livsstil något helt oförglömligt. Ett lite förstärkt Bagari-Hayes lyckades på tisdagskvällen förvalta arvet av Lennons minne på ett alldeles förträffligt och lite annorlunda sätt. Med hjälp av varmt musikaliska och akustiskt baserade arrangemang i en till bristningsgränsen fylld Nikolaikyrka blev det en afton fylld av värme, engagemang och gemenskap.
   Kyrkan visade den här gången upp sin bästa akustik inför de perfekt balanserade och de mjukt anpassade arrangemangen som gjorde att hela det stora bandet fick i ut all sin energi utan att nämnvärt höja volymen. Och lät det fina soundet tala för sig själv.
   - Men vi har repeterat, påminde Tommy Bagari mig om efteråt när han stod avslappnad och inte riktigt förstod att bandet hade fyllt hela kyrkan och anspråkslöst tyckte att allt hade gått bra eller mycket bra.
   Utan att jag riktigt har förstått det har det här konsertkonceptet pågått sedan 1995 men sporadiskt vart femte år. Men då i en nedskalad form med bara John Hayes Jr och Sergei Kotikov, gitarrist med ryska rötter. Ett koncept som i år löpte linan ut och blev gemensam sak med hela bandet The Bagari-Hayes Project förstärkta med körsångare.
   Konserten i Nikolaikyrkan, som för övrigt upprepas ikväll, hade ett tydligt tema i rubriken men låtmässigt blev det en fri tolkning av John Lennons influenser. Inget ensidigt hyllande av Lennons greatest hits utan även några egna låtar, en Bob Dylan-låt och en cover som fanns med i Lennons repertoar.
   John Hayes Jr proklamerade att "störst av allt är kärleken" innan bandet inledde med "All you need is love" som precis som kvällens övriga repertoar var läckert omarrangerad med säckpipa, mandolin, akustiska gitarrer och många röster med en snygg avslutning som slutkläm.
   Sedan följde bandets egen hyllning av Lennon, "John", och en ypperligt finstämd "Oh my love" med graciöst välklingande fiolspel av Karin Gustavsson.
   Den intressanta mixen av lite oförutsägbara låtar (vem hade förväntat sig Julian Lennons mycket melodiska "Saltwater"?) och klassiker som "In my life", "Woman" och "Imagine" gjorde, tillsammans med den mycket fina akustiska tonen, konsertupplevelsen både innerlig och musikaliskt givande. Tommy Bagari fick göra sin Dylan fullt trovärdig och jag tyckte mig höra ett litet eko av "The luck of the Irish" under hans fina tolkning av "The times they are a-changin'".
   Utan större överraskning avslutades konserten i jullåtarnas tecken med "Happy X-mas" och bandets ett år gamla egna jullåt "Christmas day has come" som på inget sätt skämdes i det här sammanhanget.

Tommy Bagari: gitarr och sång
John Hayes Jr: sång
Sergei Kotikov: gitarr
Richard Sievert: slagverk
Anders Moberg: bas
Tommy Bender: gitarr och mandolin
Christy O'Leary: säckpipa, munspel och tin whistle
Karin Gustavsson: fiol
Hannah Hayes: sång
Lisbeth Sörman: kör
Camilla Klaar: kör

All you need is love
John
Oh my love
Dear God
Saltwater
The times they are a-changing
Stand by me
In my life
Children of a greater God
Eyes
Woman
Happy X-mas (war is over)
"Nattsvart" (recitation: Hannah Hayes)
Imagine
Christmas day has come

/ Håkan

Minnet av John Lennon lever

Postad: 2015-12-09 07:41
Kategori: Blogg



MIN 35 ÅR GAMLA LÖPSEDEL HAR MED ÅREN (som synes ovan) blivit lite luggsliten och börjar vittra sönder men minnet av John Lennon dör aldrig. Just den här morgonen 1980 vaknade vi upp till den tragiska nyheten att John Lennon kallblodigt hade skjutits ned och mördats på en gata i New York. Det var chockartat och djupt sorgligt då och just det minnet kommer över mig 9 december varje år.
   Jag har skrivit om just den här fatala morgonen (i Sverige) tidigare på Håkans Pop och kan återigen hänvisa till artikeln som in i minsta detalj förklarar vad som hände den där sena New York-kvällen utanför Dakota House på 72:a gatan. Och även reaktionen som följde här på hemmaplan.
   Igår kväll var jag på en minneskonsert med The Bagari-Hayes Project i Nikolaikyrkan i Örebro och planerar att lägga ut några noteringar från evenemanget under dagen.

/ Håkan

60: #21. THE MOVE (1966-1969)

Postad: 2015-12-07 07:57
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Bev Bevan, trummor och sång, Carl Wayne, sång och gitarr, Trevor Burton, bas och sång, och Roy Wood, sång, gitarr och keyboards.

THE MOVES Topp 3:

1. Blackberry way (1968)
2. Night of fear (1966)
3. Fire brigade (1968)


EFTER DEN FULLSTÄNDIGA LIVERPOOL-EXPLOSIONEN i 60-talets inledning var det dukat och klart att den oerhört kreativa musikutvecklingen i Birmingham skulle ta vid några år senare. Några av de första framgångsrika namnen i den vågen blev Jimmy Powell, The Rockin' Berries och The Moody Blues. Medlemmarna i bandet som i februari 1966 bildades och fick namnet The Move, från just Birmingham, hade också en stor men anonym erfarenhet från stadens rika musikliv.
   Bandets store profil, gitarrist, sångare och låtskrivare Roy Wood spelade redan 1963 i Gerry Levene & the Avengers och var sedan med i Mike Sheridan & the Nightriders fram till månaden innan The Move uppstod. Tre medlemmar kom från Carl Wayne & the Vikings, sångaren Wayne själv, trummisen Bev Bevan och basisten Ace Kefford, medan gitarristen Trevor Burton hade spelat med Danny King & the Mayfair Set.
   The Moves tidiga repertoar var soul och r&b utan att något hände. Bandets manager Tony Secunda, en av Englands många färgstarka managers vid den här tidpunkten, övertalade bandet att satsa på tuffare pop, något som kom att jämföras med The Who. Första singeln "Night of fear" blev ett underbart genombrott, tvåa i England men det skulle dröja ett drygt år innan The Move hamnade på svenska Tio i Topp.
   Soundet och den spektakulära produktionen var Denny Cordells verk. Cordell hade några år tidigare etablerat sig som producent på skivbolaget Island men som fristående hade han gjort några framgångsrika produktioner åt The Moody Blues och Georgie Fame. Cordell skulle något år senare betyda lika mycket för Procol Harums karriär. Roy Wood, som skrev den mäktiga "Night of fear", hade lånat några riff i basgången från Tjajkovskijs "1812 Overture" och just influenser från klassisk musik skulle spela en stor roll i Woods karriär när han bildade Electric Light Orchestra på 70-talet.
   Framgångarna för gruppen, , både musikaliskt och kommersiellt, fortsatte under 1967 och i den psykedeliska flower power-erans spår skrev Wood fantastiska poplåtar med singeltitlar som "I can hear the grass grow" och "Flowers in the rain".

THE MOVE VAR EN UTPRÄGLAD SINGELGRUPP, gjorde bara ett album "Move" (1968) på fyra år, och följde snabbt upp sina succésinglar med nya fantastiska Roy Wood-skrivna låtar. 1967 blev 1968 och det drog en rock'n'roll-revival-våg över världen på våren och Wood har under hela sin karriär visat lite förkärlek för 50-talets rockrytmer. Från sin tidiga fascination av Eddie Cochran (covers av "Weekend" och "Something else" fanns med i gruppens repertoar) via Little Richard/Larry Williams-pastischen på Move-singeln "California man" (1972) till hela Wizzard-albumet "Introducing Eddy and the Falcons" (1974).
   Därför var det inte så överraskande när Wood och Move våren 1968 följde i spåren efter exempelvis Beatles rockpianohamrande singel "Lady Madonna" och spelade in sin egen rock'n'roll-klassiker, "Fire brigade". Där gitarren hämtat sitt sound från Duane Eddy för att understryka influenserna.
   Sångaren Wayne hade en märklig roll i bandet. Han var ingen ledare, det var Wood som var den kreativa kraften, och från "Fire brigade" var det också Wood som tog över huvudansvaret vid mikrofonen.
   Efter fyra singlar, fyra hits (ingen låt sämre än på plats 5), var Move under 1967-68 en av Englands mest framgångsrika grupper. Då kommer det fatala och väldigt oförutsägbara magplasket som ett brev på posten. "Wild tiger woman", ännu en starkt rock'n'roll-kryddad låt och produktion, missade listorna totalt överallt och det svajade till ordentligt i gruppens nu bristande självförtroende. Bandmedlemmarna lovade sig själva att lägga av om nästa singel också floppade.
   Eftersom popbranschen inte följer några givna regler och förutbestämda lagar skulle Moves nästa singel, "Blackberry way", bli deras allra största höjdpunkt, både musikaliskt och kommersiellt. Fram till den singeln hade Denny Cordell ansvarat för allt The Move hade spelat in men plötsligt satt Rolling Stones-producenten Jimmy Miller i den rollen. Cordell var vid tillfället upptagen av en skivinspelning med Joe Cocker och lämnade över ansvaret till kompisen Miller som tackade för förtroendet med en förstaplats i England.
   Gruppen hann med en singel till, poppiga "Curly", innan 60-talet blev 70-tal. Återigen med Roy Wood i förarsätet och nu tackade Carl Wayne för sig och lämnade gruppen för att i fortsättningen uppträda i kabarévärlden...

/ Håkan

Tributes: Leonard Cohen

Postad: 2015-12-04 07:59
Kategori: Tribute-skivor

"Cohen - The Scandinavian report" (Columbia/Sony, 2009)

Det är vid enbart några väldigt få tillfällen som jag i min tribute-kategori, skivor med många olika artister/band som hyllar en viss artist, låtskrivare eller band, tar upp liveskivor. Den här genomgående svenska hyllningsskivan, till Leonard Cohens ära, är ett undantag från den oskrivna regeln. Dels för att det är många intressanta artister som medverkar och konserten arrangerades inför publik över bara två dagar, 17-18 augusti 2009, i Studio 4 i Radiohuset, Stockholm. Det är så nära en studioinspelning det går att komma, publikatmosfären är så gott som eliminerad, och bara en dryg månad senare, 30 september, släpptes konserten på skiva.
   Projektet skapades av skivbolagsmannen Lars Hansson (Billy Bolero) tillsammans med musikern och producenten Lars Halapi. Ett noggrant team som har lyckats med både urvalet av artister och med flera intressanta versioner av Cohens låtar.
   En majoritet av låtarna framförs på originalspråk men här finns också två svenska tolkningar. Jan Malmsjö sjunger med sedvanlig pondus "Dansa mig till kärlekens slut" ("Dance me to the end of love") med text skriven av Halapi och en engagerad Mikael Wiehe framför sin egen text "USA är redo för demokrati" ("Democracy") i en lång (7:05) version som bara växer och växer och till slut framstår som en av skivans bästa spår. Vid just det här tillfället, hösten 2009, var Wiehe aktuell med ett annat album med enbart Cohen-översättningar, Ebba Forsberg sjöng och gav ut det som "Ta min vals". De båda Cohen-hyllningarna innehåller av en händelse många gemensamma låtar.
   Tillsammans med sina musiker, Johan Lindström, gitarrer, slidegitarr, pedal steel, lap steel, klaviatur, Thomas Axelsson, el.bas, kontrabas, och Peter Korhonen, trummor, har Halapi skapat delikata ofta lågmält detaljerade arrangemang som lättar upp många av Cohens ibland lite dystra melodier. Och med personliga röster som Cookies n Beans, Rebecka Törnqvist, Ane Brun, Bo Sundström (med överraskande mörk röst) och Sara Isaksson blir det stor underhållning.
   Och allra mest överraskar skivans udda artist, popkillen Moto Boy, som gör en singer/songwriter-version av "If It Be Your Will", en lågmäld tolkning tillsammans med stråkar. Även Halapi själv överraskar som sångare i "Sisters of mercy" med en pratande sångstämma, jämför med hyllningsobjektet Cohen, och en läcker akustisk gitarr.
   Eva Dahlgren gör ett oväntat händelsefattigt intryck medan Jenny Wilson, "The partisan" i en suggestivt marscherande rytm, och Olle Ljungström, en känslomässigt pratig "Chelsea # 2" till några enkla gitarrackord, skänker personlighet till sina tolkningar. Sophie Zelmani befinner sig på lågmäld hemmaplan när hon viskar fram en lång "Waiting For The Miracle To Come".
   De två norska bidragen är av skiftande kvalité. Norsk/svenska duon Vidar & Peter lyckas inte lyfta den tämligen okända "In My Secret Life" medan Christel Alsos hest emotionella röst ger den uttjatade "Suzanne" ett nytt fantastisk liv.


1. Cookies n Beans – First We Take Manhattan
2. Rebecka Törnqvist – Here It Is
3. Moto Boy – If It Be Your Will
4. Jan Malmsjö – Dansa mig till kärlekens slut (Dance me to the end of love)
5. Ane Brun – Ain´t No Cure For Love
6. Bo Sundström – Everybody Knows
7. Sara Isaksson – Hey That´s No Way To Say Goodbye
8. Lars Halapi – Sisters of Mercy
9. Mikael Wiehe – USA är redo för demokrati (Democracy)
10. Anders Widmark – Hallelujah
11. Eva Dahlgren – Bird On The Wire
12. Vidar & Peter – In My Secret Life
13. Jenny Wilson – The Partisan
14. Olle Ljungström – Chelsea Hotel # 2
15. Sophie Zelmani – Waiting For The Miracle To Come
16. Christel Alsos – Suzanne

/ Håkan

Tillbakalutad pondus

Postad: 2015-12-02 07:59
Kategori: 90-talskonserter

Efter två mycket uppmärksammade soloalbum fortsatte Totta uppträda på de små klubbarna under de här åren och på 90-talet var det ofta Refreshments som kompade honom.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/2 1997.

TOTTA & THE REFRESHMENTS
Loftet, Örebro 12 februari 1997


Det var med tillbakalutad pondus som Totta, 51, tog Loftets minimala och okonventionella scen i besittning i onsdags kväll.
   Med sig hade han ett band, The Refreshments som för kvällen var förstärkt med Dan Hylander på akustisk gitarr, som kan alla de traditionella rockgreppen. Men tillsammans med Totta visade de fem musikerna upp en otroligt tajt, gemytligt gungande och nästan chockerande lågmäld elegans.
   Under de inledande 45 minuterna, med genomgående låtar från Tottas två soloskivor, reste sig nackhåren vid åtskilliga tillfällen.
   Totta har på sina egna skivor valt en lugnare, halvakustisk repertoar. Till stor del skriven av just Dan Hylander och med ett ibland lätt countryfierat stuk.
   Som gjorde att Refreshments engelske medlem, Billy Bremner, kände sig halvt hemma fast repertoaren var svensk. Billy har ju bott i Nashville.
   Små korta solon ("Alltid inom mig" var läckert), lätta inpass och glatt humör var hans bidrag. Förutom det instrumentala extranumret "Goofin' around" där Billy stod helt i centrum.
   Hylanders berättande medelålderspoesi gick fram bra i de kattmjuka arrangemangen. Och Totta snubblade inte över de ordrika texterna.
   "En clown i mina kläder", i påtagligt texmexarrangemang, och "Alltid inom mig" var kvällens publiklåtar. Men några av de nyare låtarna, "Mitt liv är nu", "Mil efter mil" och "Jag får aldrig nog" har kapacitet att bli det.
   Efter 45minuter ändrade konserten karaktär. Tottas bluesbakgrund och Refreshments boogiegung möttes i en familjär omfamning under tre hetsiga covers.
   Som också höjde temperaturen i publiken som fick höra tre extralåtar med Mikael Wiehes "Tung längtan" som perfekt avslutning på en vemodigt stillsam afton.
   Under Loftets kupade tak saknade jag inte mycket. Fast jag är medveten om att Refreshments har så mycket mer att ge. På sin egen gata med egna låtar.

/ Håkan

November 2015 på Håkans Pop

Postad: 2015-12-01 07:59
Kategori: Blogg

DEN SENASTE MÅNADEN PRÄGLADES VÄLDIGT mycket av död och terror och det påverkade givetvis musikbranschen i allmänhet och Ulf Lundell-konserten i Örebro, dagen efter terrorattentatet i Paris, i synnerhet. I ett långt mellansnack uttrycker Ulf det som många anser just nu: "Jag känner vämjelse för allt som har med religion att göra". Det känsloladdade brandtalet följdes av en osedvanligt stark version av "Gå upp på klippan" (som ni kan se och höra här). Och dessutom går det att läsa min recension av konserten.
   Musikbranschen drabbades även av andra mer eller mindre plötsliga dödsfall under månaden. Vi tvingades ta farväl av trummisen Andy White (han spelade på Beatles "Love me do"-singel), New Orleans-ikonen Allen Toussaint och låtskrivaren P F Sloan .
   Förutom Ulf Lundell-konserten fick jag live uppleva en minifestival, Rubber Duck Saturday, runt Järntorget, Temperance Movements tredje Örebro-besök och Pluras Eldkvarn-broder Carla på en nedskalad men fantastisk solokonsert.
   Ur arkivet med gamla konsertintryck, som tillsynes verkar oändligt stort, publicerade jag under månaden recensioner av Ulf Lundell/Stefan Andersson/Deep Blue Something (1996), Mats Ronander som förband till Bob Dylan (1984), The Soundtrack Of Our Lives (1997) och Wilmer X (1988).
   Diskografier är ett sporadiskt men återkommande ämne på Håkans Pop. Först noterade jag ett tillägg av en nysläppt liveskiva i en gammal Brinsley Schwarz-diskografi. Och sedan fick min vän Lasse Kärrbäck berätta svårigheten att samla på skivor från skivbolaget Stiff.
   Ett litet London-besök resulterade i några små artiklar: Ett besök på legendariska Eel Pie Island, Beatles-afton på Turks Head, en levande "Imagine"-musiker och jag letade även upp huset i Barnes där den legendariska inspelningsstudion Olympic Sound Studios en gång höll till.
   Säsongens stora följetong, 60-talets bästa, fortsatte med omfattande historier om Aretha Franklin, Marianne Faithfull, Jimi Hendrix Experience, Spencer Davis Group och The Shanes . Och bland coverskivor upptäckte jag musik med Laura Nyro & LaBelle, Dwight Yoakam och Ramones . Och månadens tributeskiva tillägnades Cornelis Vreeswijk .

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR drog Anna Ternheim till sig stor uppmärksamhet med albumet "For the young" som är oväntat fri från de överraskningar, något som hon tidigare under karriären skämt bort oss med. Låtarna går i gamla hjulspår och skivan är som helhet en mindre besvikelse. Efter ytterligare några spelningar växer låtarna något men "For the young" blir aldrig den där hypnotiska upplevelsen som jag har varit med om tidigare vid flera tillfällen med Ternheim.
   Bryan Adams överraskar dock på "Don't even try", fast det i hans fall handlar om ganska allmängiltig musik, och det är ganska tydligt producenten Jeff Lynnes förtjänst. På låtskrivarområdet är det väl inte så många nya grepp men Lynne har kanaliserat låtarna på sitt sedvanliga sätt och pumpat in arrangemangsmässiga detaljer med fräscht resultat som följd.
   Kristofer Åström har gjort höstens poprockskiva, "The story of a heart decay". Gitarrerna har en genomgående sympatisk ton på hela albumet, ibland elektriska, ibland akustiska, men är varken överdrivet högljudda eller överdrivet anonyma. En perfekt balans och Åström både sjunger och skriver mycket personligt.
   Jeff Lynne är även aktuell på annat sätt. Han är tillbaka med ELO, kallar sig för Jeff Lynne's ELO, och "Alone in the universe" doftar både 70-tal, typiska ELO-arrangemang plus ett ganska förväntat eko av Beatles. Albumet är på inget sätt helgjutet men det finns några riktigt starka låtar, "When I was a boy", "Ain't it a drag" och "I'm leaving you".
   Eric Church tillhör tydligen countrygenren men "Mr Misunderstood" är mer amerikansk rock om än mycket personligare än mycket annat från USA. Som dotter till en ljudkonstnär (Carl Michael von Hausswolff) är det kanske inte så överraskande att 29-åriga Anna von Hausswolff har spelat in stora delar av "The miraculous" på Piteås jättelika orgel. Det blir en äventyrlig och spännande resa, som en uppgraderad Bo Hansson-skiva i 2000-talet.
   David Bowies försmak "Blackstar" från det kommande albumet medsamma namn (8 januari 2016) har inte undgått mina öron. Groteskt lång (9:58), svårfångad och är uppdelad i flera sekvenser som vore den en promo inför albumet.
   Jag har inte haft jättekoll på Melissa Horns fyra tidigare album men textmässigt har det väldigt ofta handlat om uppbrott och negativa känslor. Men där det går en tunn, tunn linje mellan depp och vemod, mellan ältande och melankoli och mellan självupptagenhet och äkthet så befinner sig Melissa Horn precis på rätt sida. "Jag går nu" är en typisk singer/songwriter-skiva som det ibland går tretton på ett dussin och som jag sällan orkar engagera mig i.
   En skilsmässoskiva, med alla dessa självutlämnande och privata texter, är kanske inte naturligt min kopp té, jag är sedan 25 år lyckligt gift nämligen. Men utan att ta ut svängarna spektakulärt är produktionen (Jerker Odelholm) så detaljerat omsorgsfull att ingen låt på skivan är stöpt i samma form och den variationen räcker långt för att jag ska underhållas.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (23)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.