Blogginlägg från 2015-12-01

November 2015 på Håkans Pop

DEN SENASTE MÅNADEN PRÄGLADES VÄLDIGT mycket av död och terror och det påverkade givetvis musikbranschen i allmänhet och Ulf Lundell-konserten i Örebro, dagen efter terrorattentatet i Paris, i synnerhet. I ett långt mellansnack uttrycker Ulf det som många anser just nu: "Jag känner vämjelse för allt som har med religion att göra". Det känsloladdade brandtalet följdes av en osedvanligt stark version av "Gå upp på klippan" (som ni kan se och höra här). Och dessutom går det att läsa min recension av konserten.
   Musikbranschen drabbades även av andra mer eller mindre plötsliga dödsfall under månaden. Vi tvingades ta farväl av trummisen Andy White (han spelade på Beatles "Love me do"-singel), New Orleans-ikonen Allen Toussaint och låtskrivaren P F Sloan .
   Förutom Ulf Lundell-konserten fick jag live uppleva en minifestival, Rubber Duck Saturday, runt Järntorget, Temperance Movements tredje Örebro-besök och Pluras Eldkvarn-broder Carla på en nedskalad men fantastisk solokonsert.
   Ur arkivet med gamla konsertintryck, som tillsynes verkar oändligt stort, publicerade jag under månaden recensioner av Ulf Lundell/Stefan Andersson/Deep Blue Something (1996), Mats Ronander som förband till Bob Dylan (1984), The Soundtrack Of Our Lives (1997) och Wilmer X (1988).
   Diskografier är ett sporadiskt men återkommande ämne på Håkans Pop. Först noterade jag ett tillägg av en nysläppt liveskiva i en gammal Brinsley Schwarz-diskografi. Och sedan fick min vän Lasse Kärrbäck berätta svårigheten att samla på skivor från skivbolaget Stiff.
   Ett litet London-besök resulterade i några små artiklar: Ett besök på legendariska Eel Pie Island, Beatles-afton på Turks Head, en levande "Imagine"-musiker och jag letade även upp huset i Barnes där den legendariska inspelningsstudion Olympic Sound Studios en gång höll till.
   Säsongens stora följetong, 60-talets bästa, fortsatte med omfattande historier om Aretha Franklin, Marianne Faithfull, Jimi Hendrix Experience, Spencer Davis Group och The Shanes . Och bland coverskivor upptäckte jag musik med Laura Nyro & LaBelle, Dwight Yoakam och Ramones . Och månadens tributeskiva tillägnades Cornelis Vreeswijk .

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR drog Anna Ternheim till sig stor uppmärksamhet med albumet "For the young" som är oväntat fri från de överraskningar, något som hon tidigare under karriären skämt bort oss med. Låtarna går i gamla hjulspår och skivan är som helhet en mindre besvikelse. Efter ytterligare några spelningar växer låtarna något men "For the young" blir aldrig den där hypnotiska upplevelsen som jag har varit med om tidigare vid flera tillfällen med Ternheim.
   Bryan Adams överraskar dock på "Don't even try", fast det i hans fall handlar om ganska allmängiltig musik, och det är ganska tydligt producenten Jeff Lynnes förtjänst. På låtskrivarområdet är det väl inte så många nya grepp men Lynne har kanaliserat låtarna på sitt sedvanliga sätt och pumpat in arrangemangsmässiga detaljer med fräscht resultat som följd.
   Kristofer Åström har gjort höstens poprockskiva, "The story of a heart decay". Gitarrerna har en genomgående sympatisk ton på hela albumet, ibland elektriska, ibland akustiska, men är varken överdrivet högljudda eller överdrivet anonyma. En perfekt balans och Åström både sjunger och skriver mycket personligt.
   Jeff Lynne är även aktuell på annat sätt. Han är tillbaka med ELO, kallar sig för Jeff Lynne's ELO, och "Alone in the universe" doftar både 70-tal, typiska ELO-arrangemang plus ett ganska förväntat eko av Beatles. Albumet är på inget sätt helgjutet men det finns några riktigt starka låtar, "When I was a boy", "Ain't it a drag" och "I'm leaving you".
   Eric Church tillhör tydligen countrygenren men "Mr Misunderstood" är mer amerikansk rock om än mycket personligare än mycket annat från USA. Som dotter till en ljudkonstnär (Carl Michael von Hausswolff) är det kanske inte så överraskande att 29-åriga Anna von Hausswolff har spelat in stora delar av "The miraculous" på Piteås jättelika orgel. Det blir en äventyrlig och spännande resa, som en uppgraderad Bo Hansson-skiva i 2000-talet.
   David Bowies försmak "Blackstar" från det kommande albumet medsamma namn (8 januari 2016) har inte undgått mina öron. Groteskt lång (9:58), svårfångad och är uppdelad i flera sekvenser som vore den en promo inför albumet.
   Jag har inte haft jättekoll på Melissa Horns fyra tidigare album men textmässigt har det väldigt ofta handlat om uppbrott och negativa känslor. Men där det går en tunn, tunn linje mellan depp och vemod, mellan ältande och melankoli och mellan självupptagenhet och äkthet så befinner sig Melissa Horn precis på rätt sida. "Jag går nu" är en typisk singer/songwriter-skiva som det ibland går tretton på ett dussin och som jag sällan orkar engagera mig i.
   En skilsmässoskiva, med alla dessa självutlämnande och privata texter, är kanske inte naturligt min kopp té, jag är sedan 25 år lyckligt gift nämligen. Men utan att ta ut svängarna spektakulärt är produktionen (Jerker Odelholm) så detaljerat omsorgsfull att ingen låt på skivan är stöpt i samma form och den variationen räcker långt för att jag ska underhållas.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.