Blogginlägg från 2015-12-21

En storslagen blueskväll

Postad: 2015-12-21 09:33
Kategori: Live-recensioner


Två skickliga gitarrister på samma scen. Basisten Micke Hagberg, Finn Sjöberg och Mats Norrefalk.



T-BLUES SWEDEN
Närke Kulturbryggeri, Örebro 19 december 2015
Konsertlängd: 20:02-20:59 och 21:28-22:30 (119 minuter)
Min plats: Sittande till vänster om scenen.


Ryktet om Örebrogruppen T-Blues Swedens förträfflighet hade nått även mig och när det på lördagens konsert dessutom annonserades om en gästartist, Finn Sjöberg, var det inte speciellt överraskande att jag kände mig lockad att närvara. Här skulle två av stadens skickligaste bluesgitarrister, Mats Norrefalk och Finn, mötas på samma trånga scen och mycket spontant och orepeterat spela tillsammans. I låtar och arrangemang som sedan många år onekligen satt i gitarristernas ryggmärg.
   Finn tillhör Örebros riktigt legendariska musikhistoria, från slutet av 60-talet, och Mats är en gitarrvirtuos som behärskar alla genrer med sin gitarr. Två olika generationer örebroare som har samma genuina känsla för den rockiga blues som härstammar från namn som Albert King, Howlin Wolf, Sonny Boy Williamson, Robert Johnson. Bessie Smith, Freddie King och Muddy Waters.
   I den bluesrelaterade repertoaren lyckades T-Blues Sweden även stoppa in några neutrala rocklåtar som Bob Dylans "Watching the river flow", Don Nixs "Same old blues" och "Kansas City" utan att svänget påverkades det minsta.
   Och i den minst sagt starka repertoaren av många klassiker som "Sitting on top of the world", "Hoochiecoochieman", "Don't start me talking", "Hoodoo hoodoo" och "Got my mojo working" gjorde den lokala låten "I fall into pieces" inte bort sig och blev en av kvällens stora höjdpunkter. En låt skriven av Thomas Wahlström (som för kvällen råkade befinna sig i publiken), tillsammans med Norrefalk, och var en gång för närmare 20 år sedan del i Big Blues & Boogies repertoar.
   T-Blues Sweden var inte bara en gitarrist utan även pianisten Bernt Haglund som också sjöng på en majoritet av låtar, basisten Micke Hagberg och för kvällen den unge trummisen Frej Norrefalk. Ett samspelt och hängivet kvalificerat gäng som lever både på skicklighet och spontanitet. Jag kunde se och höra hur Mats Norrefalk styrde sina kompisar med stundens ingivelse och närvarokänsla som gör levande musik till en ynnest att få uppleva.
   Konserten blev också en liten hyllning av Finn Sjöberg. Inför presentationen av Finn hade Mats skrivit en instrumental låt, "I väntan på Finn", som hade hämtat mycket näring i Peter Greens "Albatross" och var både soft och intensiv med ett alldeles sagolikt smygande gitarrsound som extra krydda.
   När Finn kom upp på scenen inledde han med sin egen "Vällingby boogie" men sedan var det ovan nämnda bluesklassiker som förvandlade golvet framför scen till ett dansande hav av uppspelta människor.
   I pausen berättade Finn för mig att han numera spelar väldigt sällan live och ägnar mer tid åt sitt jobb som datakonsult (Finn Sjöberg Datakonsult AB) men hade också massor av intressanta anekdoter att berätta från en lång och innehållsrik karriär som musiker och producent. En tid, 70-talet och några år in på 80-talet, när han var het producent (John Holm, Ola Magnell, Totte Wallin, Marie Bergman och Marie Fredrikssons första skiva med gruppen MaMas Barn med flera) och spelade med både ABBA, Ulf Lundell och Lill Lindfors.
   Det är för övrigt Lill som är den naturliga kopplingen mellan Mats Norrefalk och Finn Sjöberg. Finn spelade i många år bakom Lill på scen, ett jobb som Mats numera har. Dessutom har de sommarstuga nära varandra på Öland.
   Efter nästan två timmar livemusik, exklusive paus (utlovade 15 minuter blev snarare en halvtimme vilket säkert mitt mellansnack med Finn var skyldig till...), tog repertoaren slut och vi bjöds på ytterligare en version av "I väntan på Finn" och Finns favoritlåt från tidigare på kvällen, Robert Johnsons "Sweet home Chicago". En rasande effektiv final på en storslagen blueskväll.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #10. Magnus Uggla 1977

Postad: 2015-12-21 07:52
Kategori: Konserthuset



MAGNUS UGGLA, 23 november 1977

JAG HAR ALDRIG VARIT NÅGON MAGNUS UGGLA -fantast men är det någon tidsepok i hans karriär som ligger närmast mitt hjärta är det 1977 i samband med det massiva genombrottet han fick njuta av. Och han kom till Örebro och Konserthuset när mediauppmärksamheten var som störst och han toppade försäljningslistan i Sverige.
   Efter två minimalt framgångsrika album, "Om Bobbo Viking" och "Livets teater" som hade sina musikaliska rötter i 70-talets glamrock, träffade Uggla tidsmässigt (punkepoken stod i startgroparna) mitt i prick med sitt album med den spektakulära och provokativa titeln "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt".
   En dryg månad innan hade The Clash spelat i Örebro och Uggla med sin provocerande framtoning låg helt rätt i tiden. I min recension beskriver jag publiken som ungdomlig och de fullkomligt älskade sin nya idol. Själv hade jag vid tillfället precis fyllt 25...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.