Blogginlägg

60: #26. ARETHA FRANKLIN (1960-1969)

ARETHA FRANKLINS Topp 3:

1. A Natural Woman (You Make Me Feel Like) (1967)
2. Cry like a baby (1966)
3. Think (1968)

SOM NI KAN SE I RUBRIKEN OVAN GAV ARETHA FRANKLIN ut singlar under hela 60-talet men det var under den senare delen hennes röst och hennes låtar gjorde historiska avtryck. Ja, hon skivdebuterade faktiskt redan 1956 som 14-åring. Men det var fyra år senare, 1960, som Arethas professionella karriär sparkade igång på allvar. Då som artist på det stora kända skivbolaget Columbia upptäckt av skivproducenten John Hammond, mannen som ett år senare skulle "springa på" Bob Dylan och ytterligare tio år senare bli övertygad om att han i Bruce Springsteens första demolåtar anade en framgångsrik framtid.
   När jag började planera min serie om 60-talets singelfavoriter var Aretha Franklin ett givet namn, ett beslut baserat uteslutande på hennes fantastiska singlar från 1967 till 1969. Men Aretha hade ju en lång karriär bakom sig som jag då runt 1967, när det kommersiellt började hända saker, var helt omedveten om. Det har gjort att jag ägnat mycket research även åt hennes tidigare produktion som jag minst sagt var obekant med.
   De sex åren på Columbia hade några små framgångar. Den fantastiska rösten var redan då hennes största och bästa tillgång men soundet, med övervägande jazz- och blues-låtar, befann sig i många år i musikens forntid med storband i kompet, jazzcovers och en allt annat än modern repertoar, ofta producerad av just Hammond. Det räcker att jämföra Arethas mjuka smetiga 1962-version av "Try a little tenderness" med den explosion Otis Redding orsakade fyra år senare med samma låt.
   Ibland tolkade hon Hoagy Carmichael, "Skylark" samtidigt som Beatles höll på att besegra världen, och hyllade sedan Dinah Washington 1964, "Unforgettable", men singeln "Soulville" var ett ljus i mörkret innan hon var tillbaka bland smetiga stråkar och trumpetsolon. Men 1966, sista året på Columbia, började det likna något. Ny producent i Bob Johnston, som just hade inlett samarbetet med Bob Dylan, och på låten med den osannolikt långa titeln "Tighten Up Your Tie, Button Up Your Jacket (Make It For The Door)" var det mer fart, mer tryck och mer personlighet. Och på "Cry like a baby" (sista Columbia-singeln), skriven av det framtida Motown-teamet Ashford/Simpson och ej att förväxlas med Box Tops-låten, når Aretha nya höjder med en fantastiskt fin låt.

DEN LÅTEN VAR BARA EN FÖRANING OM vad som komma skulle när hon skrev på Atlantic-kontraktet, fick den legendariske skivproducenten Jerry Wexler vid sin sida och åkte till FAME-studion i Muscle Shoals och spelade in klassiker efter klassiker. "I Never Loved a Man (The Way I Love You)" var en underbar balladdebut på nya bolaget och på "Respect" utmanade hon Otis Reddings egen två år gamla version mycket tufft. Men med hjälp av en brinnande kör, ett knivskarpt komp och King Curtis saxofon-solo överträffade hon faktiskt Otis original.
   Men min oslagbara favorit bland Aretha-singlarna är det rutinerade låtskrivarparet Gerry Goffin/Carole Kings "A Natural Woman (You Make Me Feel Like)" som den hette från början, ännu en magisk och dramatisk ballad. Så mycket inspirerad av producent Wexler att även hans namn hamnade som upphovsman.
   Aretha gjorde många covers under sin karriär men det är ju inte som en simpel coverartist jag minns Queen Of Soul. Låtarna hon gjorde var ju inga kopior utan i högsta grad originaltolkningar med en röst, en produktion och ett låtval som i nästan varje detalj var soulhistoria.
   Sedan kanske coverlåtarna i några fall var lite väl uppenbart kända och i vissa fall ouppnåeliga i sina original. Jag menar, det är ganska svårt för att inte säga omöjligt, att överträffa Rolling Stones "Satisfaction", The Bands "The weight" och Beatles "Eleanor Rigby" som alla gavs ut på singel med Aretha. Däremot gjorde hon ju en hedervärd version av "Let it be" men då är vi inne på 70-talet...
   Men Aretha skrev också låtar. Tillsammans med sin man Ted White skrev hon låtar till albumen och 1968 stod de även för singelmaterial. Först "(Sweet Sweet Baby) Since You've Been Gone" och sedan sanslös soulgospel i "Think" där återigen Arethas brinnande stämma, Spooner Oldhams pianointro, kören (The Sweet Inspirations), blås och övriga kompmusiker skapar historia.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.