Blogginlägg från januari, 2016

Januari 2016 på Håkans Pop

Postad: 2016-01-31 10:58
Kategori: Blogg

JANUARI 2016 KOMMER FÖR ALL FRAMTID att förknippas med död, sorg och minnen. Vi lämnar en månad med sorgkant bakom oss, en mängd artister och musiker har lämnat oss, och det har naturligtvis också präglat noteringarna på den här sidan. Inom loppet av en vecka skrev jag några personliga minnen om David Bowie, Glenn Frey och Kjell Alinge .
   Och för bara några dagar sedan togs ytterligare en rockprofil, Paul Kantner, ifrån oss. Till raden av ytterligare musikpersonligheter som gått bort kunde vi i slutet av månaden lägga till Dale "Buffin" Griffin, trummis i Mott The Hoople, Jimmy Bain, känd basist i en mängd olika hårdrockband som Rainbow, Wild Horses och Dio, och Black (Colin Vearncombe) som 1987 hade en stor hit med "Wonderful life".
   Min korta serie, som publicerades över jul- och nyårshelgerna, om de bästa konserterna på Örebro Konserthus avslutades de första dagarna i januari med en artikel om Rockpiles konsert 1980.
   Under två dygn, 8 och 9 januari, upptogs all min vakna tid av hotellfestivalen Folk at Heart där konserterna med alla former av folkmusik avlöste varandra på både kvällstid och nattetid. I övrigt har jag tagit det lugnt med konserter under januari och får väl upprepa min prognos från fjolåret när jag tidigt hade en liten ambition att minska på konsertbesöken något. Det gick väl så där. Kolla in fliken "Mina konserter" så förstår ni.
   De regelbundna kategorierna på Håkans Pop sparkade igång andra veckan i januari. I min serie om 60-talets bästa blev det The Troggs, The Doors och The Animals tur att få sina historier om singelproduktionen berättade.
   I kategorin med gamla konsertrecensioner återvände jag i januari till recensioner med Lix (1984), Beagle (1992) och Boogie Kings (1984). När det gällde den oändliga serien om coverskivor handlade det uteslutande om skivor där en enda artist och låtskrivare står i fokus: Dan Tillberg med Bob Dylan-låtar, Eric Clapton & Friends gör J J Cale-låtar och Phil Cody hyllar Warren Zevon.

AV TRADITION ÄR JANUARI EN TÄMLIGEN LUGN MÅNAD med nya skivreleaser. Först födelsedag och sedan nytt album som följdes av en plötslig och chockartad död. David Bowie stod på många sätt i centrum och intresset kring nya "Blackstar" slog alla rekord. Jag var/är ingen hängiven Bowie-fantast och kunde på distans konstatera att han hade gjort en välproducerad och djupt personlig skiva med många typiska och inte alltid kommersiella drag. Han var steget före min musiksmak ända in i kaklet.
   Jag skrev några egna skivrecensioner, Favorite Hippies och Hege, på skivor som är värda att uppmärksammas. Av övriga nya skivor som kommit i min väg under månaden tycker jag Sam Outlaws "Angeleno" är en intressant form av ren country, Tindersticks "The waiting room" visar att de fortfarande är mästare på vemodig långsam pop och ingen grupp gör så energisk men personlig rock som The Temperance Movement gör på "White bear". Fast soundet numera låter mer Led Zeppelin än Faces.

/ Håkan

Paul Kantner (1941-2016)

Postad: 2016-01-29 08:22
Kategori: Minns

JANUARI 2016 NÄRMAR SIG SLUTET men raden av tragiska dödsfall bland musikpersonligheter tycks aldrig ta slut. Paul Kantner blev på 60-talet en av ledarfigurerna i Jefferson Airplane men visuellt var det kvinnan och sångerskan Grace Slick som stod i blickfånget. I alla för mig som främst lyssnade på singlar och fick "Somebody to love" och "White rabbit" som favoriter.
   Jefferson Airplane gav ut många betydelsefulla album, bland annat "Surrealistic pillow", men det var först 1969 på albumet "Volunteers" som bandet fastnade i mitt medvetande på allvar. Och det var nog via favoriterna Crosby, Stills & Nash som vägen gick till Jefferson Airplane. Bandet gjorde på den skivan en lite annorlunda version av supertrions "Wooden ships" där just Kantner hade lagt till både ord och melodi till originalet.
   Samtidigt började medlemmar i många samtida amerikanska grupper att medverka på varandras skivor och jag fick en naturlig ingång till Paul Kantners soloprojekt Jefferson Starship och albumet "Blows against the empire" där både Stephen Stills, David Crosby och både Grateful Dead- och Airplane-medlemmar medverkade.
   Intresset för Airplanes 70-tal svalnade långsamt fast det Kantner/Slick-ledda bandet fortsatte producera album. Men när Jefferson Starship i mitten på 70-talet dök upp som en fast konstellation, med Kantner och Slick i centrum, och gav ut albumet "Dragon fly" blev jag häftigt nyförälskad i den klart spännande nystarten. Inför nästa album, "Red octopus", var även gamle Airplane-sångaren Marty Balin tillbaka i gänget vars popularitet ökade kraftigt.
   Bandets publik växte och den musikaliska utvecklingen framåt 80-talet, när Grace Slick både lämnade och kom tillbaka, lutade alltmer åt det kommersiella. Det fick Kantner att tröttna och lämnade bandet sommaren 1984. Och utan Kantner blev bandet, under namnet Starship, än mer hitanpassat. "We built this city" minns vi - tyvärr.
   Paul Kantner återaktiverade Jefferson Starship 1992 och har fram till nu lett bandet, till och från med gamla Airplane/Starship-medlemmar, men det har varit helt utom räckhåll för mitt intresse.
   Paul Kantner avled igår 28 januari 2016 i sviterna av en hjärtattack.

Fotnot: Jag hade knappt smält nyheten att Kantner dött förrän informationen kom att Jefferson Airplanes första sångerska, Signe Anderson, dog samma dag som Kantner. Signe lämnade Airplane redan i september 1966, och ersattes då av Grace Slick, men medverkar på gruppens första album, "Jefferson Airplane takes off".

/ Håkan

Covers: Phil Cody

Postad: 2016-01-29 07:49
Kategori: Cover-skivor

PHIL CODY: Cody sings Zevon (Beck and Belly, 2014)

Först kanske det är på sin plats för en liten presentation av amerikanen Phil Cody. 1996 gjorde han sitt debutalbum, "Sons of intemperance offering" (en skiva som skånske artisten Richard Lindgren anser vara 90-talets bästa), med egna låtar och i samband med den skivan turnerade Phil i USA tillsammans med Steve Earle, Golden Smog och Jimmie Dale Gilmore. Och även Warren Zevon som han fick en mycket bra kontakt med. Så det är med hjärtat och en lågmäld fascination av Zevons låtar som den här skivan har producerats. Med ett urval låtar hämtade från många av Zevons skivor, från 1976 till 2002.
   Presentation av Warren Zevon? Nej, har ni läst Håkans Pop noga kan ni baske mig allt om den amerikanske rockartisten som avled 2003.
   Till skillnad från Zevon själv har Cody inte haft hela västkustligan av fantastiska studiomusiker till sin hjälp och gör sina versioner i mer avklädda versioner. Cody har en liknande röst, som ibland också påminner om Cat Stevens, men gör en mjukare variant av upphovsmannens material.
   Ändå figurerar det några musiker på skivan som har producerats av gitarristen Steve McCormick tillsammans med Cody. Matt Carsonis dekorerar fint med sin mandolin, slide, banjo och bottleneck tillsammans med trummisen Andy Kamman och klaviaturkillarna Owen Bucey och Eric Lynn. Och gamle Zevon-vännen Duncan "Dr. Babyhead" Aldrich dyker upp på ett spår.
   "Cody sings Zevon" är också gjord med stort självförtroende. Något som plötsligt saknades när jag skulle se honom uppträda i Malmö tillsammans med just Richard Lindgren förra våren. Jag har lämnat några ögonblicksnoteringar om "konserten" här.
   Cody har på en majoritet av låtar hittat en fin stämning på sina tolkningar. Det är egentligen bara slutlåten "Desperados under the eaves" som inte lever upp till mina förväntningar men låten kanske är för ouppnåelig redan på originalet.
   Från "Boom Boom Mancini" via "Splendid isolation", där introt/munspelet påminner om Springsteens "The river", till flera mindre uppenbara Zevon-låtar håller skivan en överraskande kvalité med många små läckra detaljer. Exempelvis mandolinen på "Johnny strikes up the band", dobron på naket vackra "Mutineer", den långsamma varianten av "Roland the headless Thompson gunner" och den intima nästan demoinfluerade versionen av "Don't let us get sick".
   Men allra roligast är att återupptäcka några senare Zevon-låtar som "The indifference of heaven" och "Lord Byron's luggage". Det trodde jag aldrig. Och i samma stund växer en enorm saknad efter Warren Zevon, en oöverträffad låtskrivare och melodiernas mästare med texter som inte finner några gränser.

1. Boom Boom Mancini (Warren Zevon) 04:07   
1987. Från albumet "Sentimental hygiene".
2. Splendid Isolation (Warren Zevon) 03:06   
1989. Från albumet "Transverse city".
3. Johnny Strikes Up The Band (Warren Zevon) 02:01   
1978. Från albumet "Excitable boy".
4. Mutineer (Warren Zevon) 02:51   
1995. Från albumet med samma namn.
5. Roland The Headless Thompson Gunner (David Lindell/Warren Zevon) 04:05   
1978. Från albumet "Excitable boy".
6. Play It All Night Long (Warren Zevon) 02:57   
1980. Från albumet "Bad Luck Streak in Dancing School".
7. Heartache Spoken Here (Warren Zevon) 03:28   
1991. Från albumet Mr Bad Example".
8. The Indifference Of Heaven (Warren Zevon) 04:42   
1993. Från albumet "Learning to flinch".
9. Don't Let Us Get Sick (Warren Zevon) 03:30   
2000. Från albumet "Life'll kill you".
10. The Hula Hula Boys (Warren Zevon) 03:21   
1982. Från albumet "The envoy".
11. Lord Byron's Luggage (Warren Zevon) 04:21   
2002- Från albumet "My ride's here".
12. Desperados Under The Eaves (Warren Zevon) 04:29
1976. Från albumet "Warren Zevon".

/ Håkan

"When my man comes to town"

Postad: 2016-01-28 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



HEGE
When my man comes to town
(Rootsy)


Ett svårförklarligt mysterium. Den norska skönsjungande sångerskan Hege, med efternamnet Brynildsen, släpper precis (imorgon) sitt tredje album och jag borde på två album under drygt tre år ha lärt mig uppskatta och nästan älska varje ton på hennes skivor. Dessutom har jag upplevt henne live utan att bli hopplöst däckad. Jag kan som sagt inte förklara och jag kan inte riktigt sätta fingret på detaljen som har gjort att jag "bara" tycker Hege är bra, har en klockren stämma, är en duktig låtskrivare och omger sig med en rad geniala musiker. Jag tror det är jakten på perfektion som rör till det i min hjärna som hellre uppskattar spontant slarv än exakt tonsäkerhet.
   Jag har kanske begärt för mycket av Hege vilket kan ske när pusselbitarna på förhand är så perfekt utformade att det inte skaver eller inte blir skevt en enda sekund.
   Jag skulle ju så gärna vilja älska varje sekund på Heges tidigare skivor ty arrangemangen, med instrument som tramporgel, mandolin, dobro, banjo och fiol, befinner sig sannerligen i den jordnära verkligheten där gammal genuin country möter en stor personlighet. Och det som uppstår kan i den bästa av världar kallas magi. Det vi med några alltför misshandlade ord brukar kalla äkta och riktigt.
   Med det lilla besvärande motståndet i bagaget har jag lyssnat på Heges tredje album med öppna öron som inte har varit för krävande. Utan jag har lyssnat ganska förutsättningslöst fast Hege är så påpassat uppmärksammad.
   Jag vill så gärna uppfatta hårfrisörskan från Halden (ja, faktiskt) på det där personliga sättet men hon sjunger ofta så fantastiskt klockrent att jag inte riktigt kan känna den vardagliga och anspråkslösa klangen i all skicklighet.
   Nu harjag lyssnat mer på den här skivan än jag har gjort med någon annan Hege-skiva och kan bedyra att allt, från låtskrivande via arrangemang till produktion, låter så förbaskat felfritt att jag inte ska gnälla och låta missnöjd.
   Det finns en tradition i Heges låtar, som genomgående pendlar mellan just gammal traditionell country och rena tidlösa evergreens, som känns så gedigen och komma från hjärtat men som också låter mer traditionell än personligt nyskapande. Som inte uppriktigt överraskar utan redan känns skriven, redan sjungen och redan inspelad för flera, flera decennier sedan. Så utpräglat tidlös musik ska naturligtvis hyllas i ett tidevarv när låtskrivare sitter och maskinellt och datoriserat försöker uppfinna ny musik, smarta sound och nya ackordsföljder hela tiden.
   Mitt i den här floden av tidlös musik på "When my man comes to town", som brusar lågmält genom öronen på nio av tio låtar, händer det plötsligt, som det heter i reklamen. Jag kan varken förstå eller förklara hur skivans sista låt med sådan lågmäld kraft kan flytta in i mitt huvud eller snarare i mitt hjärta.
   "A song I've never sung" är ingen spektakulär höjdpunkt eller skiljer sig inte nämnvärt från skivans övriga material men sätter sig oerhört starkt i mitt sinne. Jag har inte nämnt Emmylou Harris namn en enda gång i den här recensionen fast Heges ljusa klockrena stämma så uppenbart påminner om henne. Och just här vill jag påstå att skivans sista sång är så tydligt anpassad just Emmylous lika klockrena röst.
   Som en psalm och som en oerhört vacker sång med några få musiker som med hjälp av tramporgel och mellotron skapar en himmelsk stämning och arrangemanget, som är ännu lite mer lågmält än på skivan i övrigt, vill nästan inte ta slut. Efter det vi tror är sista tonen flämtar instrumenten till, utan att någon riktigt har styrt det, och tar ett varv till medan Hege tar sista textraden ytterligare en gång. Känsligt och övertygande på samma gång.

/ Håkan

Musik med gnistor

Postad: 2016-01-27 07:59
Kategori: 80-talskonserter

1983 hade livebandet Boogie Kings, som uppträdde i olika skepnader, albumdebuterat med "Open för business", inspelad live på Engelen i Stockholm, som innehöll tretton covers ur rock- och bluesfacket.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/2 1984.

BOOGIE KINGS
Power House, Örebro 11 februari 1984


Boogie Kings spelar särdeles god boogiemusik, traditionell rock och blues, som är den bästa tänkbara fysiska dansmusiken som finns. Tämligen svårreproducerad på skiva men live framför en levande publik blev det underhållning det fullkomligt slog gnistor om. Utan konstgjord andning.
   Boogie Kings är ett hobbyband som bara turnerar på helgerna och därför ofta skiftar utseende.
   I lördags på Power House var den duktige basisten Martin Cerha, senast i Per Cussion All Stars, stand-in för Backa Hans Eriksson. Ingemar Dunker, från det numera nedlagda Lasse Lindbom Band, var en jätte bakom sitt minimum av slagverk och sångaren Dave Nerge gick bärsärkagång med sin Chicagoaccent.
   Som ensam instrumentalist hade gitarristen Peter O Ekberg mycket att göra. Och gjorde det med charmant skicklighet.
   Han är Sveriges bäste gitarrist, viskade lokala musiker entusiastiskt i mitt öra under konserten.

/ Håkan

60: #17 THE ANIMALS (1964-1966)

Postad: 2016-01-25 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Eric Burdon, sång, Alan Price, keyboards och sång, John Steel, trummor, Chas Chandler, bas och sång, och Hilton Valentine, gitarr.

THE ANIMALS Topp 3:

1. It's my life (1965)
2. We've gotta get out of this place (1965)
3. The house of the rising sun (1964)


PÅ MIN "60-TALETS BÄSTA"-FÖLJETONG RADAR DE PERSONLIGA SÅNGARNA för närvarande upp sig. Efter Reg Presley och Jim Morrison kommer nu ännu en historiskt personlig engelsk röst, Eric Burdon, den extraordinära sångaren i Newcastle-bandet The Animals. Ett r&b-band som liksom Rolling Stones sneglade på svart musik från den amerikanska södern men Animals grävde, tillsammans med skivproducenten Mickie Most, vid olika tillfällen ännu djupare i den traditionella musiken. Som paradoxalt nog gjorde bandet ännu bättre och mer framgångsrikt än många andra.
   Bandets rötter härstammade faktiskt från 1959 när The Alan Price Combo bildades av Alan Price, keyboards, Hilton Valentine, gitarr, John Steel, trummor, och Chas Chandler, bas. 1962 utökades bandet med sångaren Eric Burdon och inom några år hade kvintetten ändrat gruppnamn till The Animals för sitt "djuriska beteende".
   Animals hade inte bara förebilder som Bo Diddley, Chuck Berry, Ray Charles och Fats Domino, vars låtar fanns med på gruppens repertoar och coverdominerade album. Bandet gillade också Bob Dylan och just den influensen kom att färga gruppens första singlar.
   Animals första singel, "Baby let me take you home" i mars 1964, blev föremål för många missförstånd och felaktigheter. På demoskivan påstås låten vara traditionell, och en variant på "Baby, let me follow you down" som fanns med på Dylans första album, och arrangemanget tillskrivs gruppens alla medlemmar. När singeln släpps officiellt är det däremot Alan Price som fått credit av den enkla anledningen att det bara är han i bandet som vid den tidpunkten har förlagskontrakt.
   Men bara två månader senare, i maj 1964 när Animals-singeln släpps i USA, har låten fått rätta låtskrivare, Wes Farrell/Bert Russell. Originalet gavs nämligen ut redan i januari 1964 av den färgade sångaren Hoagy Lands under titeln "Baby let me hold your hand", producerad av legendaren Bert Berns (Russell). Låtskrivarna gav för övrigt själva ut låten på singel i USA, under namnet The Mustangs, samtidigt som Animals men gruppen drog det längsta strået, en mindre hit och en bra start på en sedermera framgångsrik karriär.
   Dylans debutalbum från 1962 var fortfaranden källa till influenser för bandet och Most, som just här våren 1964 inleder sin enorma karriär som skivproducent, som knycker den på riktigt traditionella låten "The house of the rising sun" som uppföljande singel. En låt, en inspelning, ett arrangemang (återigen med Price-credit) och en låtlängd (4:30) som har gått till pophistorien. En klockren hit, med orgeln och Burdons oförglömliga röst som sensationella detaljer, och nummer ett i både England och USA.

STOR SUCCÉ ALLTSÅ OCH NU TÄNKTE BANDET börja skriva egna hits men nästa singel "I'm crying" (Price/Burdon) blev ett musikaliskt platt fall med en lättglömd och direkt medioker låt som möjligen kunde ha platsat på en Shanes-b-sida. Originalmaterial blev i fortsättningen bortprioriterade från gruppens singel-a-sidor.
   Nästa Animals-hit blev en tre månader gammal låt, "Don't let me be misunderstood" som Nina Simone släppt utan större uppmärksamhet, där orgel/gitarr-introt och Burdons röst gav låten odödliga kvalitéer. Singeln "Bring it on home to me", från våren 1965, kan ses som en hyllning av Sam Cooke (skjuten till döds 11 december 64) som skrev och gav ut låten tre år innan. Gruppens största hit i Sverige, Alan Prices sista inspelning med bandet och pianot och inte orgeln spelade musikalisk huvudroll.
   En "inköpsresa" till USA för Mickie Most, med besök hos amerikanska låtskrivare i Brill Building, resulterade i tre kommande Topp 10-singlar för Animals. Utpräglade poplåtskrivare som Barry Mann/Cynthia Weil och Gerry Goffin/Carole King fick se och höra sina låtar "We've gotta get out of this place" respektive "Don't bring me down", gruppen sista singel, behandlaa både bryskare och tuffare men fortfarande hitmässigt perfekta. Basintrot på den förstnämnda låten är magiskt och orgeln tillsammans med den sprakande fuzzgitarren gör verkligen revolution på den andra låten.
   Jag har lämnat kronologin något ty mellan de båda senast nämnda singlarna fanns ytterligare två. Dels "It's my life", ännu ett USA-inköp och ytterligare en Tio i Topp-etta, med sin svårslagna refräng och dels "Inside-looking out" där bandet hade lämnat Mickie Most, bytt skivbolag och presenterade sitt kanske råaste och stökigaste sound, mer garagerock än pop. Återigen har de grävt djupt i de traditionella arkiven hos bröderna Lomax, som har fått credit, hittat låten "Rosie" och lagt till eget skrammel.
   Animals sista singel spelades in med amerikanen Tom Wilson (Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Mothers Of Invention med flera) som producent och han lockade över Eric Burdon till USA och en helt ny karriär med nytt band, The New Animals.

/ Håkan

"Love is hard"

Postad: 2016-01-22 15:49
Kategori: Skiv-recensioner



FAVORITE HIPPIES
Love is hard
(Favorite Hippies)


Örjan Mäkis norrländska rockgrupp Favorite Hippies debuterade 2013 med "Sidekick stories", en skiva som doftade både Neil Young och Crazy Horse, och spelade live några gånger på det årets Live at Heart. Och kanske var det live som gruppens rockiga sound fungerade bäst och mest naturligt.
   Nu är bandet tillbaka, i en något uppdaterad konstellation, fortfarande med Mäki som drivande ledargestalt. Han har skrivit så gott som allt material (minus en cover) på skivan, spelar alla slags gitarrer och sjunger med en röst som påminner om Neil Young även denna gång. Allt är med andra ord tämligen sig likt sedan förra skivan. Rock med rötter, rock med tradition.
   Den här gången är det kanske ett inte lika genomgående tungt sound och bluesintentionerna är inte alltför påfallande. Jag hör snarare små, små countryinfluenser och efter en rad upprepade lyssningar växer låtar och sound i mitt huvud. "Love is hard" vinner med tiden.
   Albumet inleds ganska ospännande och osensationellt, och därmed ganska traditionellt, med "Caught up" som är en rak och rockig låt utan direkt profil innan jag plötsligt minns att det var ju så här Eagles lät på sitt rockigaste humör. Det ljudet har ju av kända men vemodiga skäl (Glenn Freys dödsfall) blivit aktuellt senaste veckan.
   Sedan följer en ganska Neil Young-influerad countryhistoria, "Hole in the ground", fast i rocktakt. I "Where do we go", min stora favorit på skivan, går gruppen utanför sina rockiga ramar med en halvakustisk ballad i en mycket vacker melodi. Duettsångerskan Anna-Lena Winter höjer den kvalitativa nivån med sin Lucinda Williams-spruckna stämma.
   "Snowbored" är inte bara en lustig ordlek ("trött på snön") till titel som känns ovanligt välformulerad just nu. Där får jag skivans första (men inte sista) chans att jämföra Favorite Hippies med The Band. Gästorganisten Mathias Lundqvist understryker jämförelsen.
   "Streak of blue" låter, varken mer eller mindre, som en outtake från "Exile on Main Street" fast utan blås och tjejkör. Mäki har hittat ett fint gitarriff på "Like tears don't exist" och formulerat en nästan poppig melodi eller i alla fall lite perfekt americana.
   Gitarrerna som Örjan och hans bror Johan Mäki spelar på skivan har på inget sätt någon musikalisk huvudroll men på "You showed me the way" tar de feta slidegitarrerna lite större plats och på cajunkryddade "It's hard to be the man that she deserves" har gitarrerna tagit vägen förbi träskmarkerna och The Band-jämförelserna finns även där. Även "Precious and profound" färgas av en viss gitarrexcess. De tre senast nämnda låtarna, där gitarrerna har en lite mer framträdande roll, har lite omotiverat samlats i en klump mot slutet av albumet.
   Utan att direkt överraska avslutas skivan med Favorite Hippies version av The Bands "The shape I'm in".

/ Håkan

Konserten början på något stort

Postad: 2016-01-22 07:55
Kategori: 90-talskonserter

En månad innan den här konserten hade popsextetten Beagle albumdebuterat, på skivbolaget Polar, med "Sound on sound" vars recension, som jag skrev i Nerikes Allehanda, fick rubriken "Doft av trovärdig popfanatism".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 1992.

BEAGLE
Ritz, Örebro 29 april 1992


Beagle, Lunda-bandet som gjort ett alldeles utmärkt popfärgat album, ser inte mycket ut för världen. På scen var det sex till utseendet vardagliga killar mellan 23 och 27 år. Killar som kan ta den minsta publik, dessvärre som på Ritz i onsdagskväll, med humor, anspråkslöshet och generositet. Heder åt sådana debutanter.
   Redan på skivan utstrålade Magnus Börjessons låtar rent geniala drag-. Långt över genomsnittet av vad skivdebutanter brukar åstadkomma.
   De inledde skivkarriären med två perfekta singlar, "A different Sunday" och "The things that we say", som mycket riktigt var hörnstenar i Beagles scenrepertoar.
   Ändå var det inte bara singellåtarna som var det mest iögonfallande på albumet. Där finns många andra guldkorn som gör att Beagle, med bara ett album bakom sig, redan kan genomföra en såpass jämn, säker och genomgående stark konsert.
   På Ritz scen försvann visserligen de små, pikanta detaljerna, de udda instrumenten och körerna, som Beagle kompenserade med spelglädje och låtstyrka där även de mer anonyma albumlåtarna växte.
   Trots de yttre negativa förutsättningarna, det var mer trångt på scen än bland publiken, bjöd Beagle på en konsert i kategorin oförglömlig. Det var då man stod med ett fånigt leende på läpparna rakt igenom hela konserten och tyckte sig sväva några centimeter ovanför golvet.
   Så gott som hela debutalbumet presenterades under konserten. Som bara ytterligare underströk gruppens extraordinära popklassiska repertoar.
   Som gammalt coverband, då hette de Koks I Lasten efter en Tintin-bok, slängde de också in hits som Kim Wildes "Kids inAmerica" och Bananaramas "Robert DeNiro's waiting".
   De som redan förstått att de missat en viktig och bra konsert ska också veta att det var Karin Wistrand som gick upp och sjöng "Kids in America" tillsammans med Beagle.
   Jag är övertygad om att Beagle-konserten på Ritz i onsdags var början på något stort.
   Jag saknade egentligen bara två saker: lite mer publik och en Rickenbacker-gitarr. Det senare dyker säkert upp på samma scen på onsdag när Staffan Ernestam uppträder på Ritz.
   Sedan var det synd att inte dj Göran hann spela "Walking the dog" innan Beagle äntrade scenen.

Magnus Börjesson: , sång, bas, gitarr
Calle Håkansson: gitarr, sång
Anders Mildner: trummor
Benjamn Peetre: keyboards
Jakob Peetre: keyboards
Daniel Sandström: gitarr, sång

/ Håkan

Covers/Tributes: Eric Clapton & Friends

Postad: 2016-01-20 07:58
Kategori: Cover-skivor

ERIC CLAPTON & FRIENDS: The Breeze: An Appreciation of J J Cale (Bushbranch/Surfdog, 2014)

Jag har i många år skrivit om både coverskivor, där en artist eller grupp ger ut en skiva med enbart covers, och tributeskivor, där ofta en mängd artister hyllar en artist, grupp eller låtskrivare genom att göra egna tolkningar/covers av hyllningsobjektet. Ibland krockar de här båda kategorier och det har aldrig varit lika uppenbart som på dagens aktuella skiva. Eric Clapton gör genomgående J J Cale-låtar men bjuder också in en rad artister som vill hylla Cale.
   J J Cale hade både en speciell stil som artist och var väldigt personlig som låtskrivare. Tidlös var hans mellannamn och med ett minimalistiskt manér lyckades han skriva och göra låtar som blev just tidlösa klassiker. En av artisterna som uppfattade det allra bäst var Eric Clapton. Ett par år innan Cale albumdebuterade spelade Clapton in och gav ut sin version av "After midnight". Sedan dess har Cale-låtar varit aktuella på Clapton-skivor vid ett flertal tillfällen och 2006 gjorde de duettskivan "The road to Escondido", med nästan uteslutande Cale-låtar, tillsammans.
   Ingen artist skulle kunna göra en tribut tilt Cale bättre än Clapton. Därför känns den här skivan som gjord från botten av hans hjärta och inte med plånboken. En hjärtlig hyllning av en stor men liten låtskrivare. Och tonen på skivan sätts direkt på första spåret "Call me the breeze". Är uppenbart liveinspelad under avslappnade former i studion. Laidback blues och få låtar är längre än originalet. Ibland tonas låten ut fast jag misstänker att själva inspelningen har pågått i många minuter till.
   Skivans urval är inget konventionellt "Best of J J Cale"-koncept, ingen "After midnight" och ingen "Cocaine" finns här, utan är en blandning av inte alltid så uppenbara spår från företrädesvis 70-talet men även 80-talet, 2000-talet och en gammal Ray Price-singellåt från 1954 finns representerat. Plus några helt officiellt opublicerade låtar hämtade från en sen Cale-demo.
   Skivan är gjord på Claptons initiativ, hans namn står med störst stil på omslaget, arrangemangen rimmar väldigt bra med Claptons musik sedan 70-talet och det är hans band som huvudsakligen kompar på skivan. Men musikaliskt vill Clapton inte stå helt allena utan släpper generöst fram gästartist efter gästartist. Som inte bara medverkar som musiker eller sångare i gänget. Mark Knopfler ("Someday"), Oklahoma-sångaren Don White ("Sensitive kind") och Willie Nelson ("Songbird") är bara några artister som får full frihet i sina tolkningar.
   Arrangemangen är ofta hämtade från Claptons sätt att tolka Cale och han har producerat skivan tillsammans med sin klaviaturspelare, Simon Climie. "Cajun moon" är en av få solo-Clapton-låtar på skivan och där ekar det verkligen spöklikt om Erics röst när han viskar tillbakalutat precis som Cale själv.
   Anspråkslöst släpper Clapton också fram en mängd andra gitarrister Derek Trucks, Doyle Bramhall II, David Lindley och Albert Lee, som förstärker den varma stämningen i studion..
   "The Breeze: An Appreciation of J J Cale" både inleds och avslutas med låtar från första J J Cale-albumet "Naturally" och på sista låten, "Crying eyes", medverkar Christine Lakeland mycket naturligt och logiskt. Lakeland, sångerska och låtskrivare i eget namn, var gift med Cale när han gick bort i juli 2013.


1. "Call Me the Breeze" (J J Cale)   3:07
1972. Från albumet "Naturally".
2. "Rock and Roll Records" (J J Cale) 2:19
1974. Från albumet "Okie".
3. "Someday" (J.J. Cale/Walt Richmond) 3:48
J J Cale-demo.
4. "Lies" (J J Cale) 3:07
1972. Singel.
5. "Sensitive Kind" (J J Cale) 5:17
1979. Från albumet "Troubadour".
6. "Cajun Moon" (J J Cale) 2:28
1974. Från albumet "Okie".
7. "Magnolia" (J J Cale) 3:42
1971. Singel.
8. "I Got the Same Old Blues" (J J Cale)   3:03
1974. Från albumet "Okie".
9. "Songbird" (J J Cale) 2:56
J J Cale-demo.
10. "Since You Said Goodbye" (J J Cale) 3:01
2007. Från albumet "Rewind".
11. "I'll Be There (If You Ever Want Me)" (Rusty Gabbard/Ray Price)    2:37
1954. Singel med Ray Price.
12. "The Old Man and Me" (J J Cale) 2:56
1974. Från albumet "Okie".
13. "Train to Nowhere" (J J Cale) 4:51
J J Cale-demo.
14. "Starbound" (J J Cale) 2:03
1974. Från albumet "Okie".
15. "Don't Wait" (J J Cale) 2:47
1982. Från albumet "Grasshopper".
16. "Crying Eyes" (J J Cale) 3:31
1972. Från albumet "Naturally".

/ Håkan

Kjell Alinge (1943-2016)

Postad: 2016-01-19 15:45
Kategori: Minns

DET BÖRJADE PÅ 60-TALET. JAG VAR EN HÄNGIVEN lyssnare av musik men framförallt lyssnade jag på radioprogram. Jag växte upp framför transistorradion. Jag följde allt från Pop 63, 64 och så vidare där musiknyheter presenterades och nya skivor spelades. Givetvis var också USA-listan på onsdagar, Englandslistan på torsdagar och vårt eget Tio i Topp viktiga informationskällor när något som liknade musikjournalistik bara gick att läsa om i veckotidningen Bildjournalen. Radiorösterna Klas Burling, Leif H Andersson och framförallt Lennart Wretlind var nödvändiga presentatörer men viktigast var musiken.
   60-tal blev 70-tal och en ny röst, en personlig radiomänniska dök upp, Kjell Alinge, som radikalt förändrade radiolyssnandet. Plötsligt fanns det en röst som nästan var viktigare än musiken. Hans radioserie "Hemma hos" 1971-76 med Janne Forssell blev till historia fast den sändes på sena kvällstider. Påträngande och provokativa sketcher trängdes med humoristiska inslag ofta på olika dialekter. Det var helt gränslöst och inslagen kunde heta "Melodicharaden", "En dag ringde Indira Ghandi och störde" och "Jakten på förstagångsväljarna".
   1976 och 1977 släpptes många av de här inslagen på två "Hemma hos"-album och blev kult i många kretsar. Och 2004 återutgavs allt på tre cd med ytterligare inslag.
   Tidigt 70-tal gjorde Kjell Alinge också mer konventionella radioprogram åt Sveriges Radios ungdomsredaktion. Sommaren 1974 underhöll han i "Pop i sommarnatt" som på hösten följdes av Pop 74. Ny musik mycket personligt presenterad av Kjell. Under några år i mitten på 70-talet skrev han ny radiohistoria med Asfalttelegrafen som var den naturliga fortsättningen på Pop 74. Det var där jag upptäckte engelsk pubrock och de allra första punkgrupperna ty Kjell Alinge hade koll och presenterade allt på sitt eget mycket fascinerande sätt.
   80-talet kom och en ny mycket legendarisk radioserie lanserades, Eldorado. Sändningstid var tisdags- och lördagskvällar 22:00-00:00 och då handlade det om mer glamorös musik i en välgjord elegant mix. Rupert Hine skrev signaturmelodin, Michael B Tretow gjorde jinglar och Alinges mellansnack svällde till surrealistiska berättelser. Mycket oförglömligt och inte så sällan nyhetsbaserat. Exempelvis fick han på John Lennons dödsdag 9 december 1980 göra ett helt direktsänt minnesprogram. Hösten 1981 ändrades Eldorados sändningstider till söndagar 11:00-13:00 och blev ett underbart soundtrack till trötta söndagar.
   Specialinspelade låtar med kända artister förekom och gavs senare ut på två album. Exempelvis Eva Dahlgrens "Eldorado", Adolphson & Falks "Blinkar blå", Peter R Ericsons båda låtar "Sommarkort" och "Stanna på is" med Cornelis Vreeswijk respektive Anne-Lie Rydé och Ola Magnells svenska version av Simon & Garfunkels "The boxer", "Boxaren".
   Jag vill minnas bilden av Kjell Alinge med det vildvuxna hårsvallet och svadan, det poetiskt utformade språket, som målade och engagerade på samma gång. Det var länge sedan radion tystnade i mitt liv. Nu har även radions viktigaste och mest personliga röst tystnat.
   Kjell Alinge avled 17 januari 2016.

Fotnot: Något av Kjell Alinges oöverträffade radiohistoria finns samlat på den här sidan.

/ Håkan

Glenn Frey (1949-2016)

Postad: 2016-01-19 09:51
Kategori: Minns

STORA OCH BETYDELSEFULLA MÄNNISKOR från pop- och rockbranchen och musikbranschen i övrigt faller som käglor just nu. Jag får precis höra att radiolegenden Kjell Alinge har dött...
   Glenn Frey var inte min favorit i Eagles vilket inte betyder att han var en helt anonym musikpersonlighet. Tänker jag när jag tar min sedvanliga morgonpromenad och himlen var lika blå och molnfri som på omslaget till Eagles första album 1972.
   När jag sedan sätter mig till rätta får minnet av Glenn Frey en viss upprättelse, i alla fall som Eagles-medlem. Kanske är det Beverly Hills Cop-låten "The heat is on", där han samarbetade med syntpopkillarna Harold Faltermeyer och Keith Forsey som svärtat ned hela hans rykte?
   Nåväl, i Eagles var han ledargestalt tillsammans med Don Henley och de skrev en rad låtar tillsammans. Men gruppens första singelhit var "Take it easy", som tog mig med storm när countryrock nådde sin kulmen, och den skrev Frey tillsammans med Jackson Browne och även sjöng den.
   Sedan radade Frey med övriga Eagles-medlemmar, väldigt ofta tillsammans med just Don Henley, upp många klassiker som han i flera fall också sjöng. Som exempelvis "Tequila sunrise", "Lyin' eyes", "New kid in town" och "Heartache tonight". Och var med och skrev de profilerade albumtitellåtarna "Desperado", "On the border", "One of these nights", "Hotel California", "The long run" och även comebacken 2007 med "Long road out of Eden" där Henley tog över mikrofonen som han ofta gjorde på Eagles allra största höjdpunkter.
   Glenn Freys solokarriär var något helt annat. På skivhyllan under Eagles fem mycket spelade vinylalbum står Freys tre första inte fullt lika flitigt spelade soloalbum, "No fun aloud" (1982), "The allnighter" (1984) och "Soul searchin'" (1988). Som soloartist förvandlades Frey från en långhårig countryrockare till en välkammad kille med kostym. Han reste bland annat till Miami och Muscle Shoals-studion och landade musikaliskt i kommersiellt anpassad soulpop som kommersiellt toppades med hitlåten "The heat is on". Där stannade mitt intresse upp för Glenn Frey.
   Glenn Frey dog av komplikationer av ledgångsreumatism, ulcerös kolit och lunginflammation igår 18 januari 2016.

/ Håkan

60: #18. THE DOORS (1967-1969)

Postad: 2016-01-18 07:53
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Jim Morrison, sång, Ray Manzarek, keyboards/sång, Robbie Krieger, gitarr, och John Densmore, trummor.

THE DOORS TOPP 3:

1. Touch me (1968)
2. Light my fire (1967)
3. People are strange (1967)


VEM KUNDE TRO ATT JIM MORRISON, DEN SPEKTAKULÄRE sångaren i The Doors, i tidernas begynnelse (hösten 1965) var så blyg att han inte vågade sjunga på scen eller stod med ryggen mot publiken? Allting har en början, hur osannolik den än synes vara. Mindre än ett år senare spelar Morrison och Doors in sitt första album, inklusive gruppens två första singlar, och hans väg till gudabenådad sångare och senare upphöjd ikon, med svårt alkohol- och drogberoende, hade precis i börjat. Det fina minnet av Doors omfattar just de sista tre 60-talsåren med alla de starka singlarna på rad. Men gruppen gjorde också fyra klassiska album under de här åren.
   Historien om Doors börjar på sommaren 1965, 8 juli för att vara exakt, när Jim Morrison träffar UCLA-kollegan Ray Manzarek och bestämmer sig för att bilda en grupp som hämtade sitt namn från Aldous Huxleys bok "The Doors of Perception". Manzarek, som i flera år hade spelat keyboards i bandet Rick & the Ravens, imponerades av Morrisons poetriska texter som han uppfattade som rocklyrik. I augusti tillkom trummisen John Densmore som spelat i gruppen Psyhedelic Rangers men fortfarande saknade gruppen struktur och riktning med Morrison som minst sagt obekväm sångare.
   Några dagar innan gitarristen Robbie Krieger, som spelat i gruppen The Clouds, gick med i bandet i september spelade gruppen in en demo med sex Morrison-låtar, bland annat "Hello I love you" och "Moonlight drive", som i oktober resulterar i ett skivkontrakt med Columbia. Men fortfarande är Morrison för blyg för att sjunga på scen och överlåter mikrofonen till Manzarek. Gruppen växlade basister men bestämde sig till slut för att låta Manzarek utföra bastonerna på sin keyboard. Live alltså. På skiva var det genom åren tillfälliga basister. bland annat Doug Lubahn, Larry Knechtel och Harvey Brooks, som spelade.
   Utan att leverera något fick gruppen våren 1966 sparken från Columbia. Men samtidigt började det hända saker på konsertfronten. Gruppen blev husband på olika klubbar och fick sedan agera förband till Captain Beefheart, Buffalo Springfield, Them och Love. Det sistnämnda bandet hade kontrakt med Elektra och de relationerna utnyttjade Doors.

I AUGUSTI 1966 SKREV BANDET KONTRAKT med just Elektra och i slutet av samma månad gick Doors in i studion, tillsammans med skivproducenten Paul A Rothchild, och på blott sex dagar spelade de in första albumet "The Doors". Och de två första singlarna, den kommersiella floppen "Break on through (to the other side)" och det magnifika genombrottet "Light my fire". På albumet, som släpptes innan singlarna, var "Light my fire" en över sju minuter lång låt, med långa orgel- och gitarrsolon, men på singeln trycktes allt ihop till en hitlåt under tre minuter. Komprimerad dynamit!
   Förra veckan, när jag skrev om The Troggs, slängde jag lite bekvämt ur mig beskrivningen av Reg Presleys röst som sexig men just på det området hade han nog en överman, Jim Morrison i The Doors.
   Efter två rejäla energiutbrott, med typiska orgelsolon, kom en mer melodisk Doors-singel, "People are strange". Det är nästan pop med spikpiano, en kontrollerad Morrison röst och gitarr-solo men är ändå en koncentrerad singelhit.
   På singlarna efter "Light my fire" sviktade bandets popularitet på den lätt bluesiga "Love me two times" och Vietnam-protestlåten "The unknown soldier" som Morrison sjunger med beslutsamhet. Som son till en amiral reagerade han starkt på USA:s krig i Östasien.
   På 60-talet var det stundtals långt mellan Sverige och USA. Doors hade aldrig några Tio i Topp-placeringar men under 1968 var de närmare än tidigare med "Hello, I love you, won't you tell me your name?" och "Touch me". Som i en andravåg var gruppen åter på topp i USA med simpel refrängpop respektive en tämligen komplett låt med blåsarrangemang (Paul Harris), kraftfullt tempo, cembalo, saxofonsolo (jazzmusikern Curtis Amy) och ren skönhet.
   "Touch me" och de följande 60-talssinglarna med Doors var hämtade från samma album, "The soft parade", men de kommersiella framgångarna började åter svaja för gruppen som försökte engagera med både stråkar och fagott-solo ("Wishful sinful"), snärtigt blåsarrangemang ("Tell all the people") och en Otis Redding-hyllning ("Runnin' blue") med bluegrassinslag(!).

/ Håkan

Nu saknar vi många

Postad: 2016-01-16 18:57
Kategori: Minns

I SKUGGAN AV DAVID BOWIES PLÖTSLIOGA DÖD tidigare i veckan har många artister och musikpersonligheter under de senaste veckorna gått ur tiden. Både unga och gamla, svenska och internationella pop- och rockartister och andra celebriteter. Medan vi minns David Bowies alla olika ansikten och skepnader ska vi också tänka på alla andra som inte längre finns. En liten sammanfattning är på sin plats:

GARETH MORTIMER (1949-2015)

Gareth Mortimer, eller Morty som han kort och gott kallade sig som sångare i walesiska bandet Racing Cars, var också den som skrev majoriteten av gruppens låtar på 70-talet. Det var 1976 vi fastnade för gruppens debut "Downtown tonight" i allmänhet och låten/singeln "They shoot horses don't they", som tog sig in på Englandslistan, i synnerhet. Jag tror att Kjell Alinge och radioprogrammet Asfalttelegrafen hade del i uppmärksamheten som spred sig till Sverige.
   I början på 80-talet splittrades gruppen, 1981 gick Morty med i bandet The Bleeding Hearts som snart bytte namn till Racing Cars och. I maj 1985 såg jag bandet live på The Cricketers i London. Kvar var från ursprungsbandet var endast Morty men han hade kvar sin sensuellt hesa röst och kunde med hyfsad trovärdighet framföra sina gamla låtar.
   Gareth Mortimer dog av cancer 17 december 2015.


PETER LUNDBLAD (1950-2015)

Vi minns alla olika saker eller vill minnas olika saker. I 10 fall av 10 handlade minnesartiklarna om Peter Lundblad strax före jul om, som det lät, enda kända låten "Ta mig till havet". Den tämligen sönderspelade låten, visserligen en mäktig klassiker, har tagit udden av alla andra låtar från en solokarriär som startade redan 1973.
   "Lika blå som dina ögon" (singel på Harvest-etiketten, 1973), skriven av Peter och Lasse Tennander, var länge hans mest kända låt. Medan soloalbumen under 70-talet avlöste varandra var han samtidigt också gitarrist i Björn Skifs turnéband sommaren 1978 och spelade året efter i Magnus Ugglas kompband. Parallellt gav Peter ut barnskivor.
   Men den kanske allra bästa låt som jag vill förknippa med Peter Lundblads minne är en engelsk låt som han skrev till den unika Baltik-skivan 1973, "Long long weekend". Skriven återigen tillsammans med Tennander och sjöngs av den då för mig helt okände Claes Jansson. Vilken perfekt rocklåt och den toppade många fester på den tiden.
   På senare år, 1988, såg jag Lundblad och Tennander i en lågprofilerad spelning på Royal Arms i Örebro.
   Peter Lundblad dog av prostatacancer 22 december 2015.


ZEMYA HAMILTON (1965-2015)

Zemya Hamilton var ett namn som jag orättvist hade glömt men det var länge sedan hon befann sig i strålkastarljuset. 1989 och några år in på 90-talet hade hon en inte oäven karriär som sångerska och kombinerade tämligen oväntat dansmusik med svensk visa.
   Hon växte upp i norrländska Voullerim där hon var klasskamrat med Jakob Hellman. Hennes signaturlåt till filmen "1939" (1989), skriven av Orup, är kanske hennes största kommersiella succé men samtidigt sjöng hon på en annan filmlåt, "Time", en duett med Tommy Nilsson.
   Strax efter blev hon sångerska i dansmusikprojektet Clubland och sjöng också med Leila K och gruppen Soundsource. När hon till slut fick tid att göra sitt eget soloalbum, "Trollbunden", visade hon sig behärska både visa, pop, soul och jazz. Skivan har gått varm medan jag skriver de här raderna.
   Zemya Hamilton dog av MS 24 december 2015.


STEVIE WRIGHT (1947-2015)

På 60-talet kände vi till The Easybeats, deras hits och att de kom från Australien. Men det var inte så känt att sångaren hette Stevie Wright men det var mycket hans energi och röst som gav gruppens låtar en avgörande profil. Dessutom hette producenten Shel Talmy (Who, Kinks...)
   Wright var med och skrev Easybeats första singellåt, "Come and see her" (1966), men från nästa singel, klassikern "Friday on my mind", var det gruppmedlemmarna Harry Vanda/George Young som genomgående stod för gruppens singelmaterial. Men Wrights kraftfulla röst hade en del i framgångarna. Gruppen splittrades 1969 men Wright, som under många år levde med drogproblem, startade en solokarriär och medverkade i den australiska versionen av Jesus Christ Superstar. Duon Vanda/Young skulle långt senare få enorma framgångar med studiogruppen Flash And The Pan.
   Stevie Wright dog av lunginflammation 27 december 2015.


LEMMY (1945-2015)

Motörhead, där Lemmy var basist, sångare och galjonsfigur, tillhörde aldrig riktigt min musikaliska värld. För hårt, för våldsamt och för få låtar för minnet. Men jag har naturligtvis under många år förstått deras storhet i den tyngre rockiga genren. Och gruppen hade ju en minst sagt intressant men turbulent start på sin karriär.
   I september 1975 spelade Motörhead in sitt första album, där Dave Edmunds var ansvarig för fyra låtar, men efter plötsliga medlemsförändringar ville skivbolaget (United Artists) inte ge ut skivan. Släpptes först 1979 ("On parole") utan det Edmunds-relaterade materialet men 1997 återutgavs albumet, nu med de fyra Edmunds-spåren "On parole", "City kids", "Motorhead" och "Leaving here".
   Sedan spelade de in Stiff-singelns två låtar, "Leaving here"/"White line fever" men inte heller den skivan gavs ut ty bandet hade redan skrivit kontrakt med Chiswick vilket fick skivbolagschefen Jake Riviera att surna till. 1975 och 1976 är därför min absolut mest intressanta Motörhead-period men under årens lopp finns det en låt, "Ace of spades", som har dykt upp i de mest märkliga sammanhang, live med både The Soundtrack Of Our Lives , FU*K och The Shamrock .
   Lemmy (Ian Fraser Kilmister) dog av cancer 28 december 2015.


JOHN BRADBURY (1953-2015)

John Bradbury, eller Brad som trummisen allmänt kallades, började spelade med den engelska skagruppen The Specials 1979. Under många år var han den gruppen trogen, även när bandet 1982 bytte namn till The Special AKA och 1984 gjorde den utmärkta Elvis Costello-producerade singeln "Nelson Mandela".
   Under de här åren, med början 1983 bildade Brad det Nothern Soul-influerade sidoprojektet JB's Allstars som gav ut fem singlar. Bandets sångare hette Drew Barfield och när Bill Hurley, som under några år tagit ledigt från Inmates, tillfälligt gästade bandet uppstod möjligheten för Barfield och Hurley att bilda något eget och det blev till slut Big Heat som fullständigt exploderade i singeln "Watch me catch fire" 1985.
   Brad var inblandad i återföreningen av The Specials långt in på 2000-talet.
   John Bradbury dog 28 december 2015


NATALIE COLE (1950-2015) Jag äger inga skivor med
Natalie Cole. Soulgenren är begränsat representerad i min skivsamling men jag är givetvis bekant med sångerskan Natalie och var man, som hon, dotter till Nat King Cole var det naturligtvis lämpligt att känna till henne.
   Natalie Cole dog av hjärtsvikt 31 december 2015.





ROBERT STIGWOOD (1934-2016)

Robert Stigwood var ingen musiker eller artist men han var en legendarisk manager, agent och skivbolagsdirektör eller impressario som det så vackert heter. Började i liten skala på tidigt 60-tal som manager till John Leyton och producenten Joe Meek men det var när han 1966 blev manager för supergruppen Cream som hans namn började bli vida känt. Stigwood föddes i Australien och det blev ganska naturligt att han 1967 började jobba med Bee Gees som hade en bakgrund från down under.
   Blev under något år kompanjon med Beatles-managern Brian Epstein i NEMS-koncernen men när den senare dog lämnade Stigwood företaget, startade egna företaget RSO som under 70-talet utvecklades till skivbolag, och började intressera sig för film och musikaler. Han producerade bland annat filmversionen av "Jesus Christ Superstar", The Whos "Tommy", "Hair", "Evita", "Saturday night fever" och "Grease".
   Men allt var inte bara framgångar. Den filmatiserade versionen av "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band", med Peter Frampton och Bee Gees i huvudroller, var en mäktig flopp 1978 men Stigwood fortsatte jobba i teater- och musikalbranschen resten av sitt liv.
   Robert Stigwood dog 4 januari 2016.


OTIS CLAY (1942-2016)

Jag har inte varit så bekant med bluesartisten Otis Clay men har vid några tillfällen tangerat hans historia via några covers. Sin kanske mest kända låt, "Trying To Live My Life Without You", gav han ut på singel 1972 och två år senare gjorde Brinsley Schwarz en cover på låten till det Dave Edmunds-producerade albumet "The New Favourites of Brinsley Schwarz".
   Moneybrother gjorde 2006 en svensk version av Otis Clays 1967-singel "That's How It Is (When You're In Love)". Översattes av Love Antell, vars grupp Florence Valentin gav ut låten på singel samma år som Moneybrother.
   Otis Clay dog av hjärtattack 8 januari 2016.


GIORGIO GOMELSKY (1934-2016)

På 60-talet var den engelska musikbranschen fylld av färgstarka skivproducenter och managers. Den ryske immigranten Giorgio Gomelsky var bara en av dessa. Jag har under senare år, vid London-besök, kommit Gomelskys namn nära när jag har gått i fotspåren efter rockhistoriska platser i Richmond och Twickenham.
   Precis som Stigwood (ovan) var han både manager, filmare, producent och även låtskrivare med England som bas under större delen av sitt verksamma liv. Han kom till England via Schweiz och blev genast intresserad av jazz- och r&b-scenen. Först höll han till på klubbar i centrala London innan han sökte sig till Richmond och startade The Crawdaddy Club där först Rolling Stones var husband och sedan Yardbirds.
   Han blev sedan både manager och producent åt Yardbirds, startade skivetiketten Marmalade och producerade sedan bland annat Julie Driscoll/Brian Auger Trinity (deras version av "This wheel's on fire").
   Giorgio Gomelsky dog av cancer 13 januari 2016.

/ Håkan

Covers: Dan Tillberg

Postad: 2016-01-15 07:57
Kategori: Cover-skivor

DAN TILLBERG: Kärlek minus noll (Axiom, 1982)

Veckan har mycket naturligt dominerats av minnen efter David Bowies död men namnet Bob Dylan verkar ständigt dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang och så var det även 1982. Hans låtar översattes till svenska både här och där men speciellt i Skåne. Både Mikael Wiehe ("De ensligas allé") och Dan Tillberg gav ut skivor med genomgående svenska tämligen moderna tolkningar av Dylan-låtar det här året. Och "Kärlek minus noll" tillhör väl kategorin omöjligt sammanhang. Men skivan saknar ändå inte intressanta detaljer.
   Soundet på skivan och även arrangemangen låter väldigt malplacerade idag men jag misstänker att jag till viss del tyckte det redan när det begav sig. Ambitionen att göra något eget och personligt av materialet genomsyrar de flesta låtarna. En sorts electropop-influerad version av Dylan på ett väldigt pretentiöst men också vågat sätt. Ett experiment som mina öron har lite svårt att godkänna.
   Rösten är växelvis skrikig och viskande med ett påträngande eko på Dans sång som gör resultatet lite svårlyssnat. Elektroniska trummor och ofta skrikiga gitarrer över ett lager av keyboards (syntar och konventionell orgel/piano) framkallar ett daterat sound och det låter extremt 80-talsbaserat.
   Även arrangemangen växlar mellan popmelodischlager ("Jag längtar") och speedig nästan hetsig punk ("Det Går Mot Kväll (Snart Är Det Natt)") och i slutlåten "Ni Som Tjänar På Krig" tar Dan patetiskt i från fötterna och uppåt och tar därmed bort nästan all känsla i Mats Zetterbergs text och Dylans melodi. Av en märklig tillfällighet skrev även Mikael Wiehe många år senare en svensk text till "Masters of war" med samma titel. Men enligt Zetterberg, som jag har varit i kontakt med, handlar det om en "Oavsiktlig, omedveten stöld".
   Det finns en engelsk(!) recension av den här skivan på nätet (https://alanbumstead.wordpress.com/2012/02/20/dan-tillberg-karlek-minus-noll-1982/) som är intressant att läsa. Han tycker vid ett tillfälle att trummisen (Calle Hansson) bör skjutas! Och vid ett annat tillfälle jämför han arrangemangen med Meatloaf... Mycket underhållande läsning.

A1    Hopplõshetens Gränd (Desolation Row) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)
1965. Albumet "Highway 61 revisited".
A2    Jag Längtar (I want you) (Bob Dylan/Dan Hylander)      
1966. Albumet ”Blonde on blonde”.
A3    Mitt Inre Är I Uppror (One too many morning) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)
1963. Albumet "The times they are a-changin'".
A4    Det Går Mot Kväll (Snart Är Det Natt) (A hard rain's gonna fall) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)      
1963. Albumet "The freewheelin' Bob Dylan".
A5    Få Vara Ung (Forever Young) (Bob Dylan/Rolf Carlsson)
1974. Albumet "Planet Waves".

B1    Inte Jag, Du (It ain't me babe) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)
1964. Albumet "Another side of Bob Dylan".
B2    Hon Tillhör Mej (She belongs to me) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)      
1965. Albumet "Bringing it all back home".
B3    Förlåt Mej (Mama you've been on my mind) (Bob Dylan/Rolf Carlsson)   
1964. Utgiven först 1991 på "The Bootleg Series Vol 1-3".
B4    Ingen Väg Tillbaks (I threw it all away) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)
1969. Albumet "Nashville skyline".
B5    Ni Som Tjänar På Krig (Masters of war) (Bob Dylan/Mats Zetterberg)
1963. Albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".

/ Håkan

Lix lever upp till förväntningarna

Postad: 2016-01-13 07:56
Kategori: 80-talskonserter



Örebrogruppen Lix var precis aktuella med sin albumdebut på Sjunne Fergers skivbolag Fat Records. Konserten på Lord Nelson var ett så kallat releaseparty.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 1984.

LIX
Lord Nelson, Örebro 1 februari 1984


Lix lever! Efter det soundmässigt alldeles perfekta debutalbumet var jag i min enfald rädd för att gruppen utnyttjat Sjunne Fergers fina studioresurser till bristningsgränsen för att live ha svårt att leva upp till förväntningarna.
   Ingen var gladare än jag när jag i onsdags kväll konstaterade hur väl gruppen tillvaratog skivans sound på scen. Hur de lyckas reproducera det vinnande soundet även på konsert.
   Jag märkte plötsligt hur väl den sammansatta musiken fungerade live. Hur bandets olika komponenter passade så väl ihop. Per Sporrong, bas, och Richard Sievert, trummor, var en mycket framträdande kompsektion, färgad bas och tunga trummor som gav en perfekt plattform för Anders Mobergs moderna gitarr.
   Margareta Folkesson, numera (tillfälligt?) ensam sångerska i Lix, gav gruppen dess definitivt unika sound även live. Hennes mycket fina kontrollerade stämma lyckades ge musiken och Lix dess alldeles speciella karaktär.
   Även med texterna i hand hade jag svårt att upptäcka de svepande genidragen. På scen var det dessutom näst intill omöjligt att höra texterna skrivna av engelsmannen Gray Gatehouse.
   Lix spelar inte rock'n'roll. De spelar modern musik långt bortom de traditionella rötterna där spontana infall inte är så vedertagna utan musiken följer ett strikt och förutsägbart mönster.

/ Håkan

Minnen, minnen och hyllningar av Bowie

Postad: 2016-01-12 10:53
Kategori: Minns


1975: David Bowie, Yoko Ono och John Lennon.

DET BLEV UNDER MÅNDAGSFÖRMIDDAGEN och resten av dagen en explosion med hyllningar och minnesrunor till nyligen avlidne David Bowie. Facebook-flödet svämmade nästan över, och gör det fortfarande, när alla i sin iver ville visa sin personliga uppskattning till en av rockvärldens största namn. Här nedan har jag länkat till några officiella men personliga artiklar och i mitt flöde fick jag också några intressanta privata noteringar.
   Bland annat skrev Örebrofödde basisten Jerker Odelholm av sig sina spontana känslor när han nåddes av nyheten under måndagsförmiddagen:

"David Bowie... Ingen har inspirerat mig så mycket genom åren! Och allt man fick på köpet, Iggy, Lou Reed och Velvet Underground, Tony Visconti, Brian Eno, Ronno, Herbie Flowers, George Murray och Dennis Davis, Fripp och Belew, Scott Walker, Nina Simone. Kasten mellan stilar och mixen av boogie, kraut, funk och soul, och nu senast avantgard jazz från N.Y med Tim Lefebvre och Mark Guiliana och alltid på något egenartat sätt.
   Och låtarna, sången, arrangemangen och produktionerna och intervjuerna...


JAG HAR PÅ ETT DYGN LÄST OTALIGA HYLLNINGAR av Bowie, de bästa hittar du länkade här nedan, och blir lite avundsjuk att jag under åren inte har hittat den där genomgående passionen för Bowie som många vittnar om i sina texter. Jag har försökt rannsaka mitt minne på jakten efter mina Bowie-höjdpunkter och ofta hamnat på "Young americans"-skivan där John Lennon medverkar på ett hörn. Men låten Bowie och Lennon skrev ihop, "Fame", tillsammans med gitarristen Carlos Alomar är ju bara ett formidabels exempel på en jamsession utan mål. Skriven i studion medan de lånade rytmerna från Shirley and Companys hitlåt "Shame shame shame".
   Det är alltid lätt att förstå historien i efterhand. Många, många är det som idag beskriver Bowies sista album, det helt aktuella "Black star", som ett fantastiskt avsked och höjer upp glorian för att han som enda artist så medvetet och perfekt har regisserat sitt sista år i livet.
   Minnet är, som sagt, kort. Under 2002 fram till 7 september 2003 levde den amerikanske rockartisten och låtskrivaren Warren Zevon med sin cancer, fast han gjorde den obotliga sjukdomen offentlig, och gjorde sitt sista år i livet till en grandios avslutning på en fantastisk karriär. Och spelade samtidigt in sin sista skiva, "The wind". Inspelningarna finns också dokumenterade på en mycket gripande dvd.

Alla länkar till aktuella Bowie-texter:
   En spännande och intressant krönika till minnet av Bowie av den som alltid mycket underhållande Chris Charlesworth. Nu har Andres Lokko upptäckt att "Black star" är ett avsked. Jan Gradvall tecknar som alltid en initierad bild av Bowies karriär. Alltid intressante krönikören Richard Williams hade en ljummen start med artisten Bowie.
   Minnet av Bowie finns också i Hull. Bowie-gitarristen Mick Ronsons dotter Lisa minns sin fars samarbete med Bowie. Mats Olsson minns (eller inte) ett möte med Bowie 1972. Adam Sweeting har skrivit en lång dödsruna om Bowie i engelska The Guardian.

/ Håkan

David Bowie (1947-2016)

Postad: 2016-01-11 10:25
Kategori: Minns

Foto: Anders Erkman
NÅGRA MINUTER INNAN KL 8:00 I MORSE FICK JAG NYHETEN: David Bowie är död. Först kände jag inte så mycket, har inte stått så nära hans musik fast jag har följt hans karriär i närmare 50 år, men rapporter på tv har naturligtvis byggt på minnena om hans musik. Svt Örebro ringde förresten och ville ha en kommentar men jag avböjde, är ingen Bowie-expert, och hänvisade till min vän och fotograf Anders Erkman. Stod i helgen på Anders fina utställning på Slottet och bedårades av hans bild (se ovan) av Bowie från Ullevi 1983.
   David Bowie hade för övrigt samma födelsedatum som en gång Elvis Presley. Och det är väl någonstans på den nivån man måste bedöma Bowies ikonstatus inom pop- och rockhistorien. Till både längd, han skivdebuterade 1964, och storlek, många mästerverk till skivor, tillhörde han toppskiktet av världens mest kända artister. Det är jag helt medveten om men ändå har jag aldrig haft David Bowie som någon ledstjärna i mitt musiklyssnande liv.
   Ändå finns hans namn med i 62 olika artiklar på Håkans Pop. Vilket understryker att det har funnits plats för Bowie även i mitt liv. Hans låtar har förekommit på en mängd olika coverskivor, från Ulf Lundell till Peter Gabriel och hans musik har ju influerat så många andra artister inom så många andra genrer.
   Han skivdebuterade som sagt redan i mitten på 60-talet men det var 1969 när han döpt om sig från sitt extremt vanliga namn David Jones till David Bowie som världen, och även jag, fick upp ögonen och öronen för en spännande artist. Startskottet och genombrottet hette "Space oddity". Spännande och modern pop och verkligen något nytt 1969.
   Hans androgyna sminkade 70-talsperiod hörde jag på avstånd, kompisar hade skivorna, och det var först "Young americans" (1975) som hamnade på min grammofon på allvar. Men det berodde mest på att John Lennon gästade på inspelningarna.
   Sedan fortsatte det med tre album på rad, "Station to station", mina största Bowie-favoriter "Low" och "Heroes" (de två sistnämnda släpptes samma år, 1977!), som fortfarande står där i vinylskivhyllan. Och sedan faktiskt inga fler skivor med Bowie från vinyleran. Efter Stones på Ullevi 1982 hoppade jag över Bowie 1983 (den discofierade "Let's dance" var väl underhållande men absolut inget viktigt) för att fortsätta Ullevitraditionen med Dylan (1984) och Bruce (1985).
   Bland cd-skivorna finns några spridda album, bland annat en högljudd Tin Machine-skiva, en udda förpackning "Black tie white noise" och en återutgivning av "Lodger". Senare skivor har gått mig helt förbi .
   Jag var alltså inget genuint David Bowie-fan men för två år sedan imponerades jag av "Where are we now?" från det då nya albumet "The next day". En sorts klassisk poplåt med nästan evergreen-liknande karaktär. Albumet blev nog lite för spretigt och tålamodskrävande för min simpla smak. Samma känsla fick jag nu i november när singelförsmaken, tio minuter långa "Blackstar", till det just släppta albumet med samma namn som jag ännu inte har hunnit lyssna.
   Måndagar på Håkans Pop brukar ägnas åt 60-talets bästa artister men idag är det minnet av David Bowie, 70-talets och kanske hela rockhistoriens största namn, som står i fokus.
   David Bowie dog i levercancer igår 10 januari 2016.

/ Håkan

60: #19. THE TROGGS (1966-1969)

Postad: 2016-01-11 07:55
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Ronnie Bond, trummor, Reg Presley, sång, Pete Staples, bas, och Chris Britton, sologitarr.

THE TROGGS Topp 3:

1. Love is all around (1967)
2. Wild thing (1966)
3. I can't control myself (1966)


DET LILLA SAMHÄLLET ANDOVER I SÖDRA ENGLAND, i grevskapet Hampshire, är platsen där gruppen The Troggs kom att bildas 1964. Förutom vattenkvarnar och RAF-basen är Andover inte känt för mycket mer än just The Troggs där tre av de fyra medlemmarna i gruppen föddes. Gruppen var egentligen en sammanslagning av två lokala band, Troglodytes och Ten Feet Five, som precis hade splittrats. En sångare, två basister och en gitarrist gör inget band så när sångaren lämnar nya gruppen blir basisten Reginald Ball ny sångare. Tillsammans med gitarristen Chris Britton, basisten Pete Staples och den nye trummisen Ronnie Bond fortsatte de under det gamla gruppnamnet Troglodytes (förhistoriska grottmänniskor) för att det låg i tiden med jordnära namn, jämför exempelvis med Rolling Stones.
   1965 vann gruppen en talangtävling och skickade en demo till managern (åt bland annat Kinks), producenten och skivbolagschefen Larry Page som först av allt ändrade gruppnamnet till det mer bekväma The Troggs. Och ungefär samtidigt föreslog NME-journalisten Keith Altham att sångaren skulle byta namn till det betydligt tuffare Reg Presley. Det var väl, kan jag tänka mig idag, lika häftigt och marknadsföringsmässigt rätt som när Declan MacManus 1976 fick namnet Elvis Costello...
   Troggs var från start kontrakterade på Larry Pages bolag Page One som än så länge inte var någon självständig skivetikett. Därför släpptes bandets debutsingel "Lost girl" på CBS till absolut ingen uppmärksamhet. Märkligt ty låten är ett energiskt garagerockigt utbrott, med vilda gitarrer, och nu förstår jag påståendet att Troggs var en av förebilderna till den engelska punkrörelsen drygt tio år senare. I Sverige återutgavs singeln nästan två år senare och hamnade då på Tio i Topp.
   Bara två månader efter debuten kom Troggs-singeln som förändrade allt för både gruppen och 60-talsmusiken, "Wild thing". Låten är en cover, skriven av Chip Taylor, som ett halvår innan Troggs-versionen hade släppts i USA med gruppen The Wild Ones som få eller ingen har hört.. Med all säkerhet kommer det så kallade originalet inte i närheten av Troggs samlade kraft, Reg Presleys sexiga röst, den "Louie Louie"-liknande rytmen och det anmärkningsvärda solot mitt i låten.
   Under dessa researchomgångar i serien "60-talets bästa" upptäcker jag allt märkligare saker och i skolan för onödigt vetande lär jag mig i det här fallet att soloinstrumentet i "Wild thing"-låten är en okarina. Den fungerar som en lergök och spelas av bandets manager och arrangör Colin Fretcher. Låten är, som mycket annat på 60-talet, inspelad i den legendariska inspelningsstudion Olympic Sound Studios i Barnes som jag har berättat mer om här.
   "Wild thing" nådde bara en andraplats i England men nästa singel, den catchy men inte fullt lika tuffa och utmanande Presley-låten "With a girl like you", gick hela vägen upp i topp. Men där var det väl enkelheten och den nästan simpla refrängramsan "ba-ba-ba-ba-ba" som naglade sig fast låten i lyssnarens medvetande.

NU VAR SÅNGAREN REG ETABLERAD SOM LÅTSKRIVARE och når sin största höjdpunkt på Troggs nästa singel, "I can't control myself". Låten inleds med ett mäktigt "Oh, no!!!" och hade tydligen ett så känsloladdat budskap att singeln bannlystes helt i Australien.
   Trots den kommersiella framgången med originalmaterial blev nästa Troggs-singel ännu en Chip Taylor-cover, "Any way that you want me", som tidigare samma år hade givits ut på amerikanska singlar med Tina Mason och Liverpool Five (som trots sitt Englands-relaterade namn kom från Hollywood). En väsentligt snällare och mer viskande ballad med framträdande stråkar som jag misstänker att ovannämnde Frechter ligger bakom. Precis som han gjorde på en singel vi snart kommer till, "Love is all around", och likheten är påfallande mellan de båda låtarna.
   Men "Any way that you want me" når inga topplaceringar och Troggs kommersiella hitstatus svajar betänkligt under de kommande singlarna. Det hjälper inte att gruppens följande singlar är skrivna av Reg Presley, den lite tuffare "Give it tome" och den mystiskt psykedeliska "Night of the long grass", för intresset för gruppen håller tveklöst på att svalna. Och är riktigt på botten när Page och grabbarna 1967 tar det desperata beslutet att spela in "Hi hi Hazel", en ett år gammal cover skriven av Bill Martin/Phil Coulter som just har vunnit Schlagerfestivalen med "Puppet on a string", som med fagott i introt låter mer schlager än pop och ingen listplacering som följd alls.
   Då, hösten 1967 när självförtroendet är på nollpunkten och framtidsutsikterna inte finns, överraskar Reg Presley (som har skrivit låten) och Troggs med sin näst mest oförglömliga singel, "Love is all around". Den är inte bara en perfekt uppföljare till Summer Of Love och en klockren evergreen utan har ett mustigt stråkarrangemang som symboliserar popbegreppet vid denna tid.
   Singlarna efter den oerhörda hitframgången blev ännu en gång oväntat bleka. "Little girl" är en klart medioker uppföljare, "Surprise surprise (I need you)" är bättre än sin nollplacering på listorna men ändå lättglömd och på "Hip hip hooray" är bandet plötsligt tillbaka på den desperata nivån med en simpel popcover utan framtid.
   Troggs sista singelförsök på 60-talet, Guy Darrell-covern "Evil woman", är ett förtvivlat försök att spela hårdare rock men helt utan varken kommersiell eller musikalisk framgång.

/ Håkan

FOLK AT HEART 2016

Postad: 2016-01-10 17:41
Kategori: Folk at Heart

I KVÄLLAR OCH NÄTTER TVÅ HAR FOLK AT HEART tagit upp all min vakna tid under de senaste dygnen. Folkmusik på både tvären och längden som lockat mycket folk både i grupperna och bland publiken.

Foto: Carina ÖsterlingÖrebro Spelmanslag.

2016 ÄR KNAPPT NÅGRA DAGAR GAMMALT och jag fick uppleva levande musik i en härligt koncentrerad festival som jag kan leva på resten av det långa året. Det blev inte oväntat några intensiva timmar som blev till dygn och till slut en hel weekend och det blir så här i efterhand först en otroligt övermäktig uppgift att på några rader sammanfatta den tredje upplagan av Folk at Heart. Var ska jag börja, var ska jag sluta och hur går det att redogöra för känslan som uppstår när den ena folkrelaterade musiken avlöser den andra folkrelaterade musiken?
   Folkmusik är inte bara en sak utan tusen. Den som till äventyrs tror att två dygn med levande musik, som kan samlas under folkmusikbegreppet, är en monoton och händelsefattig historia har inte upplevt det unikt svenska konceptet Folk at Heart. En musikfestival inom Scandic Grand Hotels väggar som bjöd på allt, absolut allt, från en ensam singer/songwriter till vrålande elektrisk rock från Irland. Och mitt i all denna allsköns blandning upptäckte jag en för mig ny genre, folkjazz. Musik är mitt livselixir och årets Folk at Heart var otroligt inspirerande. På många, många sätt.
   Eftersom det är svårt för att inte säga omöjligt att ge en samlad bild av en, i positiv mening, så spretig festival ber jag er läsare att följa med på min redogörelse av festivalen. Inte minst för att varje enskild människa av praktiska och naturliga skäl bara hinner med att uppleva en bråkdel av en stor musikfestival och däremellan umgås med andra och även leva ett normalt liv.
   Noteringarna var i år inte så detaljerade, långtifrån några låtlistor och inte några exakta låttitlar när många anonyma men duktiga musiker kom i min väg. Däremot dokumenterades mycket med mobilkameran.

FREDAG


Shoutin' Red i det trånga hotellrummet.


Lakeson & Friends med gästmunspelaren Bill Öhrström.


FÖR MIN DEL KICKSTARTADE ÅRETS FOLK AT HEART i matsalen på hotellet (Cupol) med The Bland som har förgyllt mitt liv både på skiva och live. Nu kom endast en tredjedel av bandet, två killar som jag tyvärr missade namnet på, till start men lyckades ändå underhålla i strumplästen med en akustisk gitarr och en liten maracas. Och inte minst stämsång. En repertoar med enbart nytt material (som de precis har spelat in för en kommande skiva) plus publikönskemål av en gammal låt.
   Ute i den livliga foajén samlades folk med festhumör och den intressanta duon Dimpker Brothers med två akustiska gitarrer och underbar stämsång försvann i allt stoj. Men jag skulle få uppleva brödraduon mer koncentrerat på nära håll på lördagskvällen.
   Jag hade en överenskommelse med mig själv att under festivalen ha en ambition att i första hand uppleva nya namn som jag tidigare missat och med facit i hand, nu på söndagseftermiddagen, lyckades jag väl sådär. Men Lakeson & Friends hade jag inte hört tidigare och genren, som jag kom att kalla folkjazz, är väl inte heller riktigt rumsren i mitt musiklyssnande liv.
   Men där fanns hisnande klanger från pianot (Kristian Lakeson), fiolen (allestädes närvarande Kajsa Zetterlund), ståbas och trummor. Där även festivalens gubben i lådan, Bill Öhrström, gästade med sitt munspel på en låt. Folkmusik från både Bretagne, Baskien och Bergslagen.
   Under kategorin namn som lockade för att de inte var nya eller spännande hamnar naturligtvis numera rutinerade David Södergrens Hot Five (bild vänster) och deras folkpop av Perssons Pack- och Pogues-stuk. Ändå var det med tillfredsställelse jag återigen fick uppleva bandets tajta, drivna arrangemang och låtstarka repertoar fast frustrerade musiker fick vänta på start på grund av tekniska problem som aldrig blev riktigt lösta med burkig sång som följd. Inga nya låtar men många muntra och uppiggande spontana infall mellan låtarna.
   Jag har ett väldigt turbulent förhållande till svensk musik med fiol och dragspel längst fram. Förmodligen är det gamla tv-upplevelser av Nygammalt som framkallar rent traumatiska minnen från min ungdom som än idag stör mina sinnen. Och innan Ad Hoc-orkestern, med sina tre fioler och dragspel, satte igång var jag fortfarande skeptisk och väntade mig bara gammalmodiga och alltför förutsägbara vibrationer. Men mitt tvivel kunde inte vara mer fel.
   Här var det fioler i en underbar samklang och med en energisk intensitet, ett drivet dragspel, blytung ståbas och en läcker banjo så långt från Erik Öst och Gnesta-Kalle som det går att komma. Med nyskrivna låtar som svängde mer än Motörhead någonsin gjort i min värld. Och med en av festivalgeneralerna, dragspelaren Andreas Svensson, som lustig presentatör av repertoaren. Se där vilken härlig överraskning.
   Hotellrumsbesöken inleddes med märkligt namngivna bandet Roanokeans, tre killar från det annars så intressanta Winchester Widowmakers. Lågmäld amerikansk akustisk country och tre röster som slog oss i publiken med häpnad. Avskalat men ändå var variationen total under trions enda framträdande under årets Folk at Heart-festival.
Shoutin' Red tillhör väl också det redan kända artistmanskapet men hon tog nya viktiga steg i sin nyss påbörjade artistkarriär genom att sjunga på svenska som på ett mirakulöst märkligt sätt lätt så naturligt och fantastiskt bra. I den vanliga repertoaren av urgamla amerikanska visblueslåtar klämde Felicia Nielsen, som är hennes rätta namn, in både låten om "Herr Peder" och en helt egen nyskriven svensk låt. Totalt avväpnande samtidigt som jag såg denna personliga och talangfulla stjärna bredda sin publik.
   Så dags på fredagskvällen var det i hotellrummen som föreställningarna genomfördes och Shoutin' Red fick också hjälp av Bill Öhrström och alla hans munspel på många låtar. En kombination med uppenbar lyskraft.
   Sedan lockades vi av Simon Nybergs namn till ett annat rum där han skulle uppträda tillsammans med Ida Blomqvist. Nybergs geniala kunnande i bland annat Six String Yada och Tullamore Brothers plus hans privata mänsklighet var ett lockbete men Ida med nye partnern Christian Blackmon, gitarr och fiol, bjöd på en uppfriskande nästan teatral föreställning i det lilla formatet. Med bland annat tramporgel som Ida släpade runt i hotellkorridoren...
   Efter en kort mellanlandning i baren tog batterierna plötsligt slut och fredagens festivalkväll var till ända.

LÖRDAG


Mathilda Wahlstedt med Maja.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindberg dekorerade Olle Unenges låtar.

Foto: Carina ÖsterlingShoutin' Red gjorde det omöjliga: Sjöng på svenska.


Ad Hoc-orkestern tog tillbaka min tro på fiol och dragspel.


Dimpker Brothers har något stort på gång.



ÄGNADE FLERA TIMMAR UNDER LÖRDAGEN PÅ SLOTTET i Länssalen på min gode vän Anders Erkmans fotoutställning och träffade massor med intresserade människor, diskuterade gamla konserter och blev även radiointervjuad.
   Tillbaka på Scandic Grand och dag två på Folk at Heart inledde jag i Verandan med ännu en god vän, Olle Unenge (bild höger), på den anspråkslösa scenen. Han är en låtskrivare av den klassiska sorten från en tid innan singer/songwriter-begreppet uppstod. Presenterade några nya låtar, en tillägnad dottern Frida, som inledde konserten och lovade gott inför framtiden. På nära håll var det imponerande att höra och se gitarrspelet när Olle dessutom på majoriteten av låtarna fick hjälp av banjomästaren Jesper Lindberg som dekorerade snyggt i de annars avskalade arrangemangen.
   Det är så fint att uppleva rutin i sin ädlaste form. Som när duon efter minimala repetitioner halkade lite fel under "Song to Woody" men allt räddades upp på ett mästerligt sätt.
   Frångick min sedvanliga vana att se konserter från början till slut med att göra några korta besök på John Mitchell & Sofie Jonssons och Charlize Merighi Bands utan att riktigt fånga en uppfattning men folkmusikinstrumentet vevlira, som finns med i Merighis sättning, är ju en fascinerande skapelse. Min vän Patrick berättade förresten att namnet på engelska är hurdy-gurdy och är inte oväntat mycket komplicerat att spela.
   Sedan samlade vi oss för ännu ett förtrollande framträdande av Mathilda Wahlstedt som med hjälp av sin akustiska gitarr och kompisen Maja spelade och sjöng några riktigt fina sånger som nästan fick snöfallet att stanna upp utanför fönstret. Någon av de bästa låtarna hette något i stil med "Mountain birds on the hill" och var lika vacker.
   Hämtade oss lite efter det betagande framförandet, lyssnade lite på traditionell musik i lobbyn med Örebro Spelmanslag och gjorde ett kort besök hos grekiska folkmusikens Ya Mas innan jag återigen fick njuta av Ad Hoc-orkesterns humor och musikalitet som fungerade perfekt i det lilla hotellrumsformatet.
   DSH5 hade mer tur med ljudet på lördagskvällen och ändrade lite i repertoaren och kunde då bjuda upp Åsa Bergfalk på scenen och den alldeles fina duetten "Rocky Balboa" fick jag höra för första och enda gången under årets festival.
   Efter den hyfsat långa, ca 45 minuter, konserten kunde jag inte motstå ännu en visit på Shoutin' Reds konsert. Nu utan Bill Öhrströms hjälp men det fina gitarrspelet, den distinkta rösten och helt tidlösa repertoaren kan jag aldrig tröttna på med denna ödmjukt strålande stjärna till artist. Hon hade lagt till låten "Geordie", kanske den allra bästa låten på hennes album, som gjorde framträdandet än mer lysande.
   Vi avslutade nattkonserterna med ett besök i hotellrummet där bröderna Dimpker med sång, akustiska gitarrer och en rejäl portion ungdomlig charm nu verkligen imponerade. På nära håll kunde jag konstatera att killarna har en oslagbar känsla i konsten att skriva låtar. Mot slutet fick de hjälp av rapparen Osten af Mozzarella och hans "Farväl Örebro" och mixen av rap och pop blev något av en hit.
   Sedan hade Osten blivit fixerad av Dimpker Brothers cover på The Bands "The weight" och tillsammans avslutade de konserten med den låten där bröderna Adam och Martin gjorde ett fenomenalt jobb att reproducera originalets alla röster på bara två man plus Osten i refrängen.
   Där någonstans runt kl två tog orken slut även denna kväll men jag är övertygad om att spontanspelningar runt om på hotellet förekom halva natten.

/ Håkan

En helg med väldigt mycket musik

Postad: 2016-01-08 10:43
Kategori: Folk at Heart


Bilder: Carina ÖsterlingFolk at Heart 2014: Artisterna Mohlavyr (Ulrika Mohlin) och Mathilda Wahlstedt återkommer i årets festivalprogram.



NÄR VI NU HAR LYCKATS ÖVERLEVA ALLA HELGER med dignande julbord och envist fyllda glas är det dags för ännu en överdos, den här gången i det läckra ämnet musik. Den numera traditionella hotellfestivalen Folk at Heart genomförs som vanligt på Scandic Grand under två dygn, fredag-lördag (biljett är inköpt!), och nästan samtidigt, fredag-lördag-söndag, visar min gode vän och mästerfotograf Anders Erkman upp sina bästa rockbilder i Länssalen på Örebro Slott. Laddat för en intensiv musikhelg alltså.
   Folk at Heart, en musikfestival inomhus på ett och samma hotell (Scandic Grand), lanserades första gången för två år sedan och blev genast en publiksuccé. Under kategorin "Folk at Heart" i listan till höger på sidan finns det länkar till mina tidigare rapporteringar. Konceptet är lånat från USA och det bjuds på en mängd olika konserter med en mängd olika typer av band som spelar en mängd olika sorters musik som på ett eller annat sätt har folkmusik som gemensam plattform.
   Och allt sker alltså på hotellet, kvällstid i allmänna lite större lokaler och sedan från 23:00 i en mängd hotellrum fram emot 03:00. Det finns ett officiellt program (91 band, 260 konserter på 24 olika scener) men det finns utrymme för spontana infall och oplanerade konstellationer.
   Som vanligt, och även det har blivit traditionellt, bor vi på hotellet av både bekvämliga och praktiska skäl. Jag minns Folk at Heart-premiären 2014 som otroligt inspirerande men också en viss typ av stress när jag nästan minutiöst bevakade festivalen genom att snabbt retirera till hotellrummet och skriva av mig intryck från aktuella händelser. Förra året tog jag det lite lugnare, samlade alla intryck till två rejäla sammanfattningar i efterhand, och i år ser mina rapporter ut att bli än mer sporadiska. Det finns annan verksamhet i Örebro under dagtid lördag (se nedan) som tar upp all min tid mellan dag/kväll/natt 1 och dag/kväll/natt 2 på årets Folk at Heart. Därför kommer jag i år att sammanfatta hela Folk at Heart-festivalen i efterhand på söndag.
   Hursomhelst kommer det bli några intensivt intressanta dygn på historiens tredje hotellfestival i Örebro. Jag har inte gnuggat årets program speciellt hårt och gillar dessutom att gå på spontan känsla och inte så mycket strikt planering.
Men några namn, som jag vid en kvick koll upptäcker i programmet, hoppas jag kunna få uppleva vid något tillfälle då det i de allra flesta fall finns flera chanser. Som exempelvis The Mighty Stef, Mathilda Wahlstedt, The Bland, Roger Karlsson, Shoutin' Red, David Södergrens Hot Five och Mohlavyr av vilka flera har medverkat på festivalen tidigare.
   Men Folk at Heart ska ju också tillfredsställa de nyfikna sinnena och man bör i möjligaste mån även passa på och upptäcka nya och spännande namn. Någon noggrann observatör har nämligen räknat ut att 62,5% av medverkande artister på årets festival har aldrig tidigare uppträtt på festivalen.

EN BILD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD kan i sanning vara en helt perfekt beskrivning av ett fotografi. Det finns anledning att kolla upp det ordspråket när Anders Erkman under tre dagar ställer ut sina bilder på sin utställning "RockBilder" på Örebro Slott. Anders och jag har kamperat ihop vid otaliga konserttillfällen och jag kan lova att hans bilder genom åren verkligen har givit liv åt många av mina konsertrecensioner och berättar också en viktig historia om våra upplevelser tillsammans.
   Det är utan tvekan en imponerande samling bilder som Anders har samlat på sig under nästan 40 år. Från Ulf Lundell på Prisma 1978 via ett händelserikt 80-tal med bland annat Ullevi-konserter, med David Bowie och Bob Dylan, Paul McCartney, Tom Petty och Rod Stewart på de stora nationella scenerna, till 90-talets Neil Young, mer Lundell, John Fogerty och Roxette. Bland mycket, mycket annat.
   Plus alla våra möten med artisterna när vi turnerade med Ulf Lundell och Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band, intervjuade Phil Lynott (se nedan) innan konserten i Karlskoga 1983 och samma år fick insyn i filminspelningen av "Sömnen" med Mats Ronander i huvudrollen. Ronander har Anders för övrigt följt med sin kamera under många decennier.
   Missa inte utställningen!

Foto: Anders Erkman

/ Håkan

KONSERTHUSET: #1. Rockpile 1980

Postad: 2016-01-08 07:54
Kategori: Konserthuset



ROCKPILE, 21 februari 1980

BLAND ALLA OSS SKRIVANDE KONSERTRECENSENTER fanns det 1980 en bedövande gemensam åsikt att Rockpile var det allra bästa liverockbandet i världen. Den underbara kombinationen av den rockige Dave Edmunds, den poppige Nick Lowe, den suveräne gitarristen Billy Bremner och den flyhänte trummisen Terry Williams hade under några år övertygat oss. Ett år innan Örebro-besöket hade jag fått njuta av en ännu bättre upplevelse, i Stockholm, med den här gruppen men naturligtvis var det en ynnest och ett oförglömligt minne att uppleva gruppen live på Konserthuset i februari 1980. På en konsert som dessutom inledde gruppens korta Sverigeturné.

/ Håkan

Missa inte!

Postad: 2016-01-07 15:21
Kategori: Blogg



/ Håkan

KONSERTHUSET: #2. Pugh & Rainrock/Janne Lucas Persson/Ola Magnell 1974

Postad: 2016-01-07 07:50
Kategori: Konserthuset

PUGH & RAINROCK/JANNE LUCAS PERSSON/OLA MAGNELL, 17 november 1974

"ETT STEG TILL"-FÖRESTÄLLNINGEN TILLHÖR DE ABSOLUT bästa höjdpunkterna i Pugh Rogefeldts rekordlånga karriär. 2012, när jag i en lista rangordnade alla mina konsertbesök, utnämnde jag just den här konserten till min 12:e bästa konsertupplevelse av alla tusentals konserter jag har besökt genom åren. En fantastisk konsert och en unik paketturné vars premiär inträffade just i Konserthuset i Örebro!
   I samband med den artikeln berättade jag också allt om övriga artister i paketturnén, Janne Lucas Persson och Ola Magnell, och var de befann sig i sina karriärer just då i november 1974.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #3. Anna Ternheim 2006

Postad: 2016-01-06 07:55
Kategori: Konserthuset

ANNA TERNHEIM, 10 november 2006

EFTER DEN NÅGOT OSÄKRA MEN ÄNDÅ IMPONERANDE konsertpremiären i februari 2004, som jag har uppmärksammat i ett annat sammanhang, gick det spikrakt uppåt och fort för Anna Ternheim. Innan det året var slut hade Anna albumdebuterat med "Somebody outside", en högst ordinär skiva som ändå hamnade på min årsbästalista, och sedan turnerat som uppvärmare till Lars Winnerbäck.
   Uppmärksamheten kring Anna Ternheims namn fortsatte under 2005 när hon sjöng duett med Ulf Lundell på hans "Högtryck"-album och ungefär samtidigt inledde konserter med ett annat storslaget svenskt namn, Kent. Och på sommaren spelade hon på Hultsfredsfestivalen.
   Men det var under 2006 hon skulle mogna på allvar som kreativ och personlig artist. Redan på våren turnerade hon runt i Europa, bland annat Holland, Tyskland och Frankrike, men kände sig då obekväm i situationen på scen ("Jag känner mig inte helt hemma med att uppträdda live..."). Men den osäkerheten var som bortblåst hösten 2006 när det fantastiskt fina albumet "Separation road" (bästa svenska albumet det året!) skulle följas upp med en tämligen lång turné från Stockholm till Gävle, inklusive konserten i Örebro Konserthus vars recension du kan läsa här.
   Med ett synnerligen kompetent gäng musiker bakom sig, trummisen Andreas Dahlbäck och gitarristen Staffan Andersson fanns med på skivan plus basisten Jerker Odelholm och keyboardisten David Nyström, tog Anna ett stort och homogent steg in bland Sveriges absolut bästa artister.
   Men det stannade inte där för underbart personliga Anna Ternheim. 2009, efter ytterligare några år och ännu ett ypperligt album ("Leaving on a mayday"), upplevde jag Anna Ternheim live i Västerås, då turnén aldrig nådde Örebro. Nästa skiva, "The night visitor", valde Anna att spela in i USA och när turnén som skulle följa upp den skivan kom till Örebro hade hon växt ur Konserthusets storlek och uppträdde då på Conventum dit hon också kommer i slutet på februari i år med nya albumet "For the young" i bagaget.
   Min recension av konserten i Konserthuset 2006 hittar du här.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #4. Steve Gibbons Band 1979

Postad: 2016-01-05 08:00
Kategori: Konserthuset



STEVE GIBBONS BAND 4 april 1979

DET VAR EFTER MÅNGA RUTINERADE ÅR SOM ARTIST Steve Gibbons fick sitt stora kommersiella genombrott med albumet "Down in the bunker" hösten 1978. Det var speciellt i Sverige som uppmärksamheten växte kring skivan, en spelning i Stockholm på Malmen och ett tv-framträdande som maximerade intresset. Vilket fick turnébolag att snabbt boka en mindre vårturné 1979 runt Sverige.
   Som grupp hade Steve Gibbons Band existerat i fyra år och blev snabbt en liveattraktion utan att sälja speciellt många skivor. Men med "Down in the bunker" ökade intresset, speciellt i Sverige och Tyskland, och den veckolånga turnén från Lund till Varberg var utsåld.
   En dryg vecka innan Sverigeturnén skadade gitarristen Bob Wilson sin hand så illa att det krävdes operation och det svenska besöket höll på att ställas in. Men andregitarristen Dave Carroll fick ta över rollen som sologitarrist vilket hindrade honom från att också spela steelguitar och pianot, som Wilson i vanliga fall också spelade, slopades helt. Och det gjorde att Gibbons själv fick spela mer gitarr än vanligt som i sin tur resulterade i det hårdare och tajtare rocksoundet på Konserthusets scen.
   Steve Gibbons har under årens lopp återvänt vid ett flertal tillfällen till Örebro. 8 november 1981 i Brunnsparken, 1 juli 1987 på Continental, 5 februari 1999 på Prisma och 14 december 2002 på El Sombrero.
   Här kan ni läsa min recension av Steve Gibbons-konserten 1979.

/ Håkan

KONSERTHUSET: #5. Ulf Lundell 1980

Postad: 2016-01-04 07:56
Kategori: Konserthuset

ULF LUNDELL, 13 oktober 1980

HÖSTTURNÉN 1980 FÖLJDE UPP DET SENASTE DUBBELALBUMET "Längre inåt landet", som jag i mina öron betraktar som Ulf Lundells bästa album, och på två utsålda konserter spelade han och hans manskap på Konserthuset i Örebro två kvällar i rad. På en turné som överträffade allt som både Ulf Lundell och jag hade upplevt tidigare.
   Ryggraden i 1980 års kompgrupp var identisk med turnén 1979, Lasse Lindbom, Ingemar Dunker och Niklas Strömstedt men gitarristerna var i vanlig ordning nya eller nygamla, återkommande Mats Ronander och Nane Kvillsäter som till vardags spelade i Lasse Lindbom Band.
   Jag hade ännu inte som vana att anteckna konsertlåtarna och kan därför inte publicera en riktig låtlista. Men låtarna från det senaste albumet var givetvis rikligt representerade men konserten inleddes med en helt ny stilla ballad, "Natt", som tradition där Lundell endast kompades av Niklas Strömstedts piano. En låt som inte skulle komma på skiva förrän drygt ett år senare, i december 1981 som b-sida på singeln "Snart kommer änglarna att landa" och som en av låtarna på samlingsalbumet "Preskriberade romanser".
   Recensionen av konserten i Konserthuset 1980.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.