Blogginlägg

Nu saknar vi många

Postad: 2016-01-16 18:57
Kategori: Minns

I SKUGGAN AV DAVID BOWIES PLÖTSLIOGA DÖD tidigare i veckan har många artister och musikpersonligheter under de senaste veckorna gått ur tiden. Både unga och gamla, svenska och internationella pop- och rockartister och andra celebriteter. Medan vi minns David Bowies alla olika ansikten och skepnader ska vi också tänka på alla andra som inte längre finns. En liten sammanfattning är på sin plats:

GARETH MORTIMER (1949-2015)

Gareth Mortimer, eller Morty som han kort och gott kallade sig som sångare i walesiska bandet Racing Cars, var också den som skrev majoriteten av gruppens låtar på 70-talet. Det var 1976 vi fastnade för gruppens debut "Downtown tonight" i allmänhet och låten/singeln "They shoot horses don't they", som tog sig in på Englandslistan, i synnerhet. Jag tror att Kjell Alinge och radioprogrammet Asfalttelegrafen hade del i uppmärksamheten som spred sig till Sverige.
   I början på 80-talet splittrades gruppen, 1981 gick Morty med i bandet The Bleeding Hearts som snart bytte namn till Racing Cars och. I maj 1985 såg jag bandet live på The Cricketers i London. Kvar var från ursprungsbandet var endast Morty men han hade kvar sin sensuellt hesa röst och kunde med hyfsad trovärdighet framföra sina gamla låtar.
   Gareth Mortimer dog av cancer 17 december 2015.


PETER LUNDBLAD (1950-2015)

Vi minns alla olika saker eller vill minnas olika saker. I 10 fall av 10 handlade minnesartiklarna om Peter Lundblad strax före jul om, som det lät, enda kända låten "Ta mig till havet". Den tämligen sönderspelade låten, visserligen en mäktig klassiker, har tagit udden av alla andra låtar från en solokarriär som startade redan 1973.
   "Lika blå som dina ögon" (singel på Harvest-etiketten, 1973), skriven av Peter och Lasse Tennander, var länge hans mest kända låt. Medan soloalbumen under 70-talet avlöste varandra var han samtidigt också gitarrist i Björn Skifs turnéband sommaren 1978 och spelade året efter i Magnus Ugglas kompband. Parallellt gav Peter ut barnskivor.
   Men den kanske allra bästa låt som jag vill förknippa med Peter Lundblads minne är en engelsk låt som han skrev till den unika Baltik-skivan 1973, "Long long weekend". Skriven återigen tillsammans med Tennander och sjöngs av den då för mig helt okände Claes Jansson. Vilken perfekt rocklåt och den toppade många fester på den tiden.
   På senare år, 1988, såg jag Lundblad och Tennander i en lågprofilerad spelning på Royal Arms i Örebro.
   Peter Lundblad dog av prostatacancer 22 december 2015.


ZEMYA HAMILTON (1965-2015)

Zemya Hamilton var ett namn som jag orättvist hade glömt men det var länge sedan hon befann sig i strålkastarljuset. 1989 och några år in på 90-talet hade hon en inte oäven karriär som sångerska och kombinerade tämligen oväntat dansmusik med svensk visa.
   Hon växte upp i norrländska Voullerim där hon var klasskamrat med Jakob Hellman. Hennes signaturlåt till filmen "1939" (1989), skriven av Orup, är kanske hennes största kommersiella succé men samtidigt sjöng hon på en annan filmlåt, "Time", en duett med Tommy Nilsson.
   Strax efter blev hon sångerska i dansmusikprojektet Clubland och sjöng också med Leila K och gruppen Soundsource. När hon till slut fick tid att göra sitt eget soloalbum, "Trollbunden", visade hon sig behärska både visa, pop, soul och jazz. Skivan har gått varm medan jag skriver de här raderna.
   Zemya Hamilton dog av MS 24 december 2015.


STEVIE WRIGHT (1947-2015)

På 60-talet kände vi till The Easybeats, deras hits och att de kom från Australien. Men det var inte så känt att sångaren hette Stevie Wright men det var mycket hans energi och röst som gav gruppens låtar en avgörande profil. Dessutom hette producenten Shel Talmy (Who, Kinks...)
   Wright var med och skrev Easybeats första singellåt, "Come and see her" (1966), men från nästa singel, klassikern "Friday on my mind", var det gruppmedlemmarna Harry Vanda/George Young som genomgående stod för gruppens singelmaterial. Men Wrights kraftfulla röst hade en del i framgångarna. Gruppen splittrades 1969 men Wright, som under många år levde med drogproblem, startade en solokarriär och medverkade i den australiska versionen av Jesus Christ Superstar. Duon Vanda/Young skulle långt senare få enorma framgångar med studiogruppen Flash And The Pan.
   Stevie Wright dog av lunginflammation 27 december 2015.


LEMMY (1945-2015)

Motörhead, där Lemmy var basist, sångare och galjonsfigur, tillhörde aldrig riktigt min musikaliska värld. För hårt, för våldsamt och för få låtar för minnet. Men jag har naturligtvis under många år förstått deras storhet i den tyngre rockiga genren. Och gruppen hade ju en minst sagt intressant men turbulent start på sin karriär.
   I september 1975 spelade Motörhead in sitt första album, där Dave Edmunds var ansvarig för fyra låtar, men efter plötsliga medlemsförändringar ville skivbolaget (United Artists) inte ge ut skivan. Släpptes först 1979 ("On parole") utan det Edmunds-relaterade materialet men 1997 återutgavs albumet, nu med de fyra Edmunds-spåren "On parole", "City kids", "Motorhead" och "Leaving here".
   Sedan spelade de in Stiff-singelns två låtar, "Leaving here"/"White line fever" men inte heller den skivan gavs ut ty bandet hade redan skrivit kontrakt med Chiswick vilket fick skivbolagschefen Jake Riviera att surna till. 1975 och 1976 är därför min absolut mest intressanta Motörhead-period men under årens lopp finns det en låt, "Ace of spades", som har dykt upp i de mest märkliga sammanhang, live med både The Soundtrack Of Our Lives , FU*K och The Shamrock .
   Lemmy (Ian Fraser Kilmister) dog av cancer 28 december 2015.


JOHN BRADBURY (1953-2015)

John Bradbury, eller Brad som trummisen allmänt kallades, började spelade med den engelska skagruppen The Specials 1979. Under många år var han den gruppen trogen, även när bandet 1982 bytte namn till The Special AKA och 1984 gjorde den utmärkta Elvis Costello-producerade singeln "Nelson Mandela".
   Under de här åren, med början 1983 bildade Brad det Nothern Soul-influerade sidoprojektet JB's Allstars som gav ut fem singlar. Bandets sångare hette Drew Barfield och när Bill Hurley, som under några år tagit ledigt från Inmates, tillfälligt gästade bandet uppstod möjligheten för Barfield och Hurley att bilda något eget och det blev till slut Big Heat som fullständigt exploderade i singeln "Watch me catch fire" 1985.
   Brad var inblandad i återföreningen av The Specials långt in på 2000-talet.
   John Bradbury dog 28 december 2015


NATALIE COLE (1950-2015) Jag äger inga skivor med
Natalie Cole. Soulgenren är begränsat representerad i min skivsamling men jag är givetvis bekant med sångerskan Natalie och var man, som hon, dotter till Nat King Cole var det naturligtvis lämpligt att känna till henne.
   Natalie Cole dog av hjärtsvikt 31 december 2015.





ROBERT STIGWOOD (1934-2016)

Robert Stigwood var ingen musiker eller artist men han var en legendarisk manager, agent och skivbolagsdirektör eller impressario som det så vackert heter. Började i liten skala på tidigt 60-tal som manager till John Leyton och producenten Joe Meek men det var när han 1966 blev manager för supergruppen Cream som hans namn började bli vida känt. Stigwood föddes i Australien och det blev ganska naturligt att han 1967 började jobba med Bee Gees som hade en bakgrund från down under.
   Blev under något år kompanjon med Beatles-managern Brian Epstein i NEMS-koncernen men när den senare dog lämnade Stigwood företaget, startade egna företaget RSO som under 70-talet utvecklades till skivbolag, och började intressera sig för film och musikaler. Han producerade bland annat filmversionen av "Jesus Christ Superstar", The Whos "Tommy", "Hair", "Evita", "Saturday night fever" och "Grease".
   Men allt var inte bara framgångar. Den filmatiserade versionen av "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band", med Peter Frampton och Bee Gees i huvudroller, var en mäktig flopp 1978 men Stigwood fortsatte jobba i teater- och musikalbranschen resten av sitt liv.
   Robert Stigwood dog 4 januari 2016.


OTIS CLAY (1942-2016)

Jag har inte varit så bekant med bluesartisten Otis Clay men har vid några tillfällen tangerat hans historia via några covers. Sin kanske mest kända låt, "Trying To Live My Life Without You", gav han ut på singel 1972 och två år senare gjorde Brinsley Schwarz en cover på låten till det Dave Edmunds-producerade albumet "The New Favourites of Brinsley Schwarz".
   Moneybrother gjorde 2006 en svensk version av Otis Clays 1967-singel "That's How It Is (When You're In Love)". Översattes av Love Antell, vars grupp Florence Valentin gav ut låten på singel samma år som Moneybrother.
   Otis Clay dog av hjärtattack 8 januari 2016.


GIORGIO GOMELSKY (1934-2016)

På 60-talet var den engelska musikbranschen fylld av färgstarka skivproducenter och managers. Den ryske immigranten Giorgio Gomelsky var bara en av dessa. Jag har under senare år, vid London-besök, kommit Gomelskys namn nära när jag har gått i fotspåren efter rockhistoriska platser i Richmond och Twickenham.
   Precis som Stigwood (ovan) var han både manager, filmare, producent och även låtskrivare med England som bas under större delen av sitt verksamma liv. Han kom till England via Schweiz och blev genast intresserad av jazz- och r&b-scenen. Först höll han till på klubbar i centrala London innan han sökte sig till Richmond och startade The Crawdaddy Club där först Rolling Stones var husband och sedan Yardbirds.
   Han blev sedan både manager och producent åt Yardbirds, startade skivetiketten Marmalade och producerade sedan bland annat Julie Driscoll/Brian Auger Trinity (deras version av "This wheel's on fire").
   Giorgio Gomelsky dog av cancer 13 januari 2016.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.