Blogginlägg från 2016-01-11

David Bowie (1947-2016)

Postad: 2016-01-11 10:25
Kategori: Minns

Foto: Anders Erkman
NÅGRA MINUTER INNAN KL 8:00 I MORSE FICK JAG NYHETEN: David Bowie är död. Först kände jag inte så mycket, har inte stått så nära hans musik fast jag har följt hans karriär i närmare 50 år, men rapporter på tv har naturligtvis byggt på minnena om hans musik. Svt Örebro ringde förresten och ville ha en kommentar men jag avböjde, är ingen Bowie-expert, och hänvisade till min vän och fotograf Anders Erkman. Stod i helgen på Anders fina utställning på Slottet och bedårades av hans bild (se ovan) av Bowie från Ullevi 1983.
   David Bowie hade för övrigt samma födelsedatum som en gång Elvis Presley. Och det är väl någonstans på den nivån man måste bedöma Bowies ikonstatus inom pop- och rockhistorien. Till både längd, han skivdebuterade 1964, och storlek, många mästerverk till skivor, tillhörde han toppskiktet av världens mest kända artister. Det är jag helt medveten om men ändå har jag aldrig haft David Bowie som någon ledstjärna i mitt musiklyssnande liv.
   Ändå finns hans namn med i 62 olika artiklar på Håkans Pop. Vilket understryker att det har funnits plats för Bowie även i mitt liv. Hans låtar har förekommit på en mängd olika coverskivor, från Ulf Lundell till Peter Gabriel och hans musik har ju influerat så många andra artister inom så många andra genrer.
   Han skivdebuterade som sagt redan i mitten på 60-talet men det var 1969 när han döpt om sig från sitt extremt vanliga namn David Jones till David Bowie som världen, och även jag, fick upp ögonen och öronen för en spännande artist. Startskottet och genombrottet hette "Space oddity". Spännande och modern pop och verkligen något nytt 1969.
   Hans androgyna sminkade 70-talsperiod hörde jag på avstånd, kompisar hade skivorna, och det var först "Young americans" (1975) som hamnade på min grammofon på allvar. Men det berodde mest på att John Lennon gästade på inspelningarna.
   Sedan fortsatte det med tre album på rad, "Station to station", mina största Bowie-favoriter "Low" och "Heroes" (de två sistnämnda släpptes samma år, 1977!), som fortfarande står där i vinylskivhyllan. Och sedan faktiskt inga fler skivor med Bowie från vinyleran. Efter Stones på Ullevi 1982 hoppade jag över Bowie 1983 (den discofierade "Let's dance" var väl underhållande men absolut inget viktigt) för att fortsätta Ullevitraditionen med Dylan (1984) och Bruce (1985).
   Bland cd-skivorna finns några spridda album, bland annat en högljudd Tin Machine-skiva, en udda förpackning "Black tie white noise" och en återutgivning av "Lodger". Senare skivor har gått mig helt förbi .
   Jag var alltså inget genuint David Bowie-fan men för två år sedan imponerades jag av "Where are we now?" från det då nya albumet "The next day". En sorts klassisk poplåt med nästan evergreen-liknande karaktär. Albumet blev nog lite för spretigt och tålamodskrävande för min simpla smak. Samma känsla fick jag nu i november när singelförsmaken, tio minuter långa "Blackstar", till det just släppta albumet med samma namn som jag ännu inte har hunnit lyssna.
   Måndagar på Håkans Pop brukar ägnas åt 60-talets bästa artister men idag är det minnet av David Bowie, 70-talets och kanske hela rockhistoriens största namn, som står i fokus.
   David Bowie dog i levercancer igår 10 januari 2016.

/ Håkan

60: #19. THE TROGGS (1966-1969)

Postad: 2016-01-11 07:55
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Ronnie Bond, trummor, Reg Presley, sång, Pete Staples, bas, och Chris Britton, sologitarr.

THE TROGGS Topp 3:

1. Love is all around (1967)
2. Wild thing (1966)
3. I can't control myself (1966)


DET LILLA SAMHÄLLET ANDOVER I SÖDRA ENGLAND, i grevskapet Hampshire, är platsen där gruppen The Troggs kom att bildas 1964. Förutom vattenkvarnar och RAF-basen är Andover inte känt för mycket mer än just The Troggs där tre av de fyra medlemmarna i gruppen föddes. Gruppen var egentligen en sammanslagning av två lokala band, Troglodytes och Ten Feet Five, som precis hade splittrats. En sångare, två basister och en gitarrist gör inget band så när sångaren lämnar nya gruppen blir basisten Reginald Ball ny sångare. Tillsammans med gitarristen Chris Britton, basisten Pete Staples och den nye trummisen Ronnie Bond fortsatte de under det gamla gruppnamnet Troglodytes (förhistoriska grottmänniskor) för att det låg i tiden med jordnära namn, jämför exempelvis med Rolling Stones.
   1965 vann gruppen en talangtävling och skickade en demo till managern (åt bland annat Kinks), producenten och skivbolagschefen Larry Page som först av allt ändrade gruppnamnet till det mer bekväma The Troggs. Och ungefär samtidigt föreslog NME-journalisten Keith Altham att sångaren skulle byta namn till det betydligt tuffare Reg Presley. Det var väl, kan jag tänka mig idag, lika häftigt och marknadsföringsmässigt rätt som när Declan MacManus 1976 fick namnet Elvis Costello...
   Troggs var från start kontrakterade på Larry Pages bolag Page One som än så länge inte var någon självständig skivetikett. Därför släpptes bandets debutsingel "Lost girl" på CBS till absolut ingen uppmärksamhet. Märkligt ty låten är ett energiskt garagerockigt utbrott, med vilda gitarrer, och nu förstår jag påståendet att Troggs var en av förebilderna till den engelska punkrörelsen drygt tio år senare. I Sverige återutgavs singeln nästan två år senare och hamnade då på Tio i Topp.
   Bara två månader efter debuten kom Troggs-singeln som förändrade allt för både gruppen och 60-talsmusiken, "Wild thing". Låten är en cover, skriven av Chip Taylor, som ett halvår innan Troggs-versionen hade släppts i USA med gruppen The Wild Ones som få eller ingen har hört.. Med all säkerhet kommer det så kallade originalet inte i närheten av Troggs samlade kraft, Reg Presleys sexiga röst, den "Louie Louie"-liknande rytmen och det anmärkningsvärda solot mitt i låten.
   Under dessa researchomgångar i serien "60-talets bästa" upptäcker jag allt märkligare saker och i skolan för onödigt vetande lär jag mig i det här fallet att soloinstrumentet i "Wild thing"-låten är en okarina. Den fungerar som en lergök och spelas av bandets manager och arrangör Colin Fretcher. Låten är, som mycket annat på 60-talet, inspelad i den legendariska inspelningsstudion Olympic Sound Studios i Barnes som jag har berättat mer om här.
   "Wild thing" nådde bara en andraplats i England men nästa singel, den catchy men inte fullt lika tuffa och utmanande Presley-låten "With a girl like you", gick hela vägen upp i topp. Men där var det väl enkelheten och den nästan simpla refrängramsan "ba-ba-ba-ba-ba" som naglade sig fast låten i lyssnarens medvetande.

NU VAR SÅNGAREN REG ETABLERAD SOM LÅTSKRIVARE och når sin största höjdpunkt på Troggs nästa singel, "I can't control myself". Låten inleds med ett mäktigt "Oh, no!!!" och hade tydligen ett så känsloladdat budskap att singeln bannlystes helt i Australien.
   Trots den kommersiella framgången med originalmaterial blev nästa Troggs-singel ännu en Chip Taylor-cover, "Any way that you want me", som tidigare samma år hade givits ut på amerikanska singlar med Tina Mason och Liverpool Five (som trots sitt Englands-relaterade namn kom från Hollywood). En väsentligt snällare och mer viskande ballad med framträdande stråkar som jag misstänker att ovannämnde Frechter ligger bakom. Precis som han gjorde på en singel vi snart kommer till, "Love is all around", och likheten är påfallande mellan de båda låtarna.
   Men "Any way that you want me" når inga topplaceringar och Troggs kommersiella hitstatus svajar betänkligt under de kommande singlarna. Det hjälper inte att gruppens följande singlar är skrivna av Reg Presley, den lite tuffare "Give it tome" och den mystiskt psykedeliska "Night of the long grass", för intresset för gruppen håller tveklöst på att svalna. Och är riktigt på botten när Page och grabbarna 1967 tar det desperata beslutet att spela in "Hi hi Hazel", en ett år gammal cover skriven av Bill Martin/Phil Coulter som just har vunnit Schlagerfestivalen med "Puppet on a string", som med fagott i introt låter mer schlager än pop och ingen listplacering som följd alls.
   Då, hösten 1967 när självförtroendet är på nollpunkten och framtidsutsikterna inte finns, överraskar Reg Presley (som har skrivit låten) och Troggs med sin näst mest oförglömliga singel, "Love is all around". Den är inte bara en perfekt uppföljare till Summer Of Love och en klockren evergreen utan har ett mustigt stråkarrangemang som symboliserar popbegreppet vid denna tid.
   Singlarna efter den oerhörda hitframgången blev ännu en gång oväntat bleka. "Little girl" är en klart medioker uppföljare, "Surprise surprise (I need you)" är bättre än sin nollplacering på listorna men ändå lättglömd och på "Hip hip hooray" är bandet plötsligt tillbaka på den desperata nivån med en simpel popcover utan framtid.
   Troggs sista singelförsök på 60-talet, Guy Darrell-covern "Evil woman", är ett förtvivlat försök att spela hårdare rock men helt utan varken kommersiell eller musikalisk framgång.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.