Blogginlägg från 2016-01-22

"Love is hard"

Postad: 2016-01-22 15:49
Kategori: Skiv-recensioner



FAVORITE HIPPIES
Love is hard
(Favorite Hippies)


Örjan Mäkis norrländska rockgrupp Favorite Hippies debuterade 2013 med "Sidekick stories", en skiva som doftade både Neil Young och Crazy Horse, och spelade live några gånger på det årets Live at Heart. Och kanske var det live som gruppens rockiga sound fungerade bäst och mest naturligt.
   Nu är bandet tillbaka, i en något uppdaterad konstellation, fortfarande med Mäki som drivande ledargestalt. Han har skrivit så gott som allt material (minus en cover) på skivan, spelar alla slags gitarrer och sjunger med en röst som påminner om Neil Young även denna gång. Allt är med andra ord tämligen sig likt sedan förra skivan. Rock med rötter, rock med tradition.
   Den här gången är det kanske ett inte lika genomgående tungt sound och bluesintentionerna är inte alltför påfallande. Jag hör snarare små, små countryinfluenser och efter en rad upprepade lyssningar växer låtar och sound i mitt huvud. "Love is hard" vinner med tiden.
   Albumet inleds ganska ospännande och osensationellt, och därmed ganska traditionellt, med "Caught up" som är en rak och rockig låt utan direkt profil innan jag plötsligt minns att det var ju så här Eagles lät på sitt rockigaste humör. Det ljudet har ju av kända men vemodiga skäl (Glenn Freys dödsfall) blivit aktuellt senaste veckan.
   Sedan följer en ganska Neil Young-influerad countryhistoria, "Hole in the ground", fast i rocktakt. I "Where do we go", min stora favorit på skivan, går gruppen utanför sina rockiga ramar med en halvakustisk ballad i en mycket vacker melodi. Duettsångerskan Anna-Lena Winter höjer den kvalitativa nivån med sin Lucinda Williams-spruckna stämma.
   "Snowbored" är inte bara en lustig ordlek ("trött på snön") till titel som känns ovanligt välformulerad just nu. Där får jag skivans första (men inte sista) chans att jämföra Favorite Hippies med The Band. Gästorganisten Mathias Lundqvist understryker jämförelsen.
   "Streak of blue" låter, varken mer eller mindre, som en outtake från "Exile on Main Street" fast utan blås och tjejkör. Mäki har hittat ett fint gitarriff på "Like tears don't exist" och formulerat en nästan poppig melodi eller i alla fall lite perfekt americana.
   Gitarrerna som Örjan och hans bror Johan Mäki spelar på skivan har på inget sätt någon musikalisk huvudroll men på "You showed me the way" tar de feta slidegitarrerna lite större plats och på cajunkryddade "It's hard to be the man that she deserves" har gitarrerna tagit vägen förbi träskmarkerna och The Band-jämförelserna finns även där. Även "Precious and profound" färgas av en viss gitarrexcess. De tre senast nämnda låtarna, där gitarrerna har en lite mer framträdande roll, har lite omotiverat samlats i en klump mot slutet av albumet.
   Utan att direkt överraska avslutas skivan med Favorite Hippies version av The Bands "The shape I'm in".

/ Håkan

Konserten början på något stort

Postad: 2016-01-22 07:55
Kategori: 90-talskonserter

En månad innan den här konserten hade popsextetten Beagle albumdebuterat, på skivbolaget Polar, med "Sound on sound" vars recension, som jag skrev i Nerikes Allehanda, fick rubriken "Doft av trovärdig popfanatism".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 1992.

BEAGLE
Ritz, Örebro 29 april 1992


Beagle, Lunda-bandet som gjort ett alldeles utmärkt popfärgat album, ser inte mycket ut för världen. På scen var det sex till utseendet vardagliga killar mellan 23 och 27 år. Killar som kan ta den minsta publik, dessvärre som på Ritz i onsdagskväll, med humor, anspråkslöshet och generositet. Heder åt sådana debutanter.
   Redan på skivan utstrålade Magnus Börjessons låtar rent geniala drag-. Långt över genomsnittet av vad skivdebutanter brukar åstadkomma.
   De inledde skivkarriären med två perfekta singlar, "A different Sunday" och "The things that we say", som mycket riktigt var hörnstenar i Beagles scenrepertoar.
   Ändå var det inte bara singellåtarna som var det mest iögonfallande på albumet. Där finns många andra guldkorn som gör att Beagle, med bara ett album bakom sig, redan kan genomföra en såpass jämn, säker och genomgående stark konsert.
   På Ritz scen försvann visserligen de små, pikanta detaljerna, de udda instrumenten och körerna, som Beagle kompenserade med spelglädje och låtstyrka där även de mer anonyma albumlåtarna växte.
   Trots de yttre negativa förutsättningarna, det var mer trångt på scen än bland publiken, bjöd Beagle på en konsert i kategorin oförglömlig. Det var då man stod med ett fånigt leende på läpparna rakt igenom hela konserten och tyckte sig sväva några centimeter ovanför golvet.
   Så gott som hela debutalbumet presenterades under konserten. Som bara ytterligare underströk gruppens extraordinära popklassiska repertoar.
   Som gammalt coverband, då hette de Koks I Lasten efter en Tintin-bok, slängde de också in hits som Kim Wildes "Kids inAmerica" och Bananaramas "Robert DeNiro's waiting".
   De som redan förstått att de missat en viktig och bra konsert ska också veta att det var Karin Wistrand som gick upp och sjöng "Kids in America" tillsammans med Beagle.
   Jag är övertygad om att Beagle-konserten på Ritz i onsdags var början på något stort.
   Jag saknade egentligen bara två saker: lite mer publik och en Rickenbacker-gitarr. Det senare dyker säkert upp på samma scen på onsdag när Staffan Ernestam uppträder på Ritz.
   Sedan var det synd att inte dj Göran hann spela "Walking the dog" innan Beagle äntrade scenen.

Magnus Börjesson: , sång, bas, gitarr
Calle Håkansson: gitarr, sång
Anders Mildner: trummor
Benjamn Peetre: keyboards
Jakob Peetre: keyboards
Daniel Sandström: gitarr, sång

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.