Blogginlägg

"Love is hard"

Postad: 2016-01-22 15:49
Kategori: Skiv-recensioner



FAVORITE HIPPIES
Love is hard
(Favorite Hippies)


Örjan Mäkis norrländska rockgrupp Favorite Hippies debuterade 2013 med "Sidekick stories", en skiva som doftade både Neil Young och Crazy Horse, och spelade live några gånger på det årets Live at Heart. Och kanske var det live som gruppens rockiga sound fungerade bäst och mest naturligt.
   Nu är bandet tillbaka, i en något uppdaterad konstellation, fortfarande med Mäki som drivande ledargestalt. Han har skrivit så gott som allt material (minus en cover) på skivan, spelar alla slags gitarrer och sjunger med en röst som påminner om Neil Young även denna gång. Allt är med andra ord tämligen sig likt sedan förra skivan. Rock med rötter, rock med tradition.
   Den här gången är det kanske ett inte lika genomgående tungt sound och bluesintentionerna är inte alltför påfallande. Jag hör snarare små, små countryinfluenser och efter en rad upprepade lyssningar växer låtar och sound i mitt huvud. "Love is hard" vinner med tiden.
   Albumet inleds ganska ospännande och osensationellt, och därmed ganska traditionellt, med "Caught up" som är en rak och rockig låt utan direkt profil innan jag plötsligt minns att det var ju så här Eagles lät på sitt rockigaste humör. Det ljudet har ju av kända men vemodiga skäl (Glenn Freys dödsfall) blivit aktuellt senaste veckan.
   Sedan följer en ganska Neil Young-influerad countryhistoria, "Hole in the ground", fast i rocktakt. I "Where do we go", min stora favorit på skivan, går gruppen utanför sina rockiga ramar med en halvakustisk ballad i en mycket vacker melodi. Duettsångerskan Anna-Lena Winter höjer den kvalitativa nivån med sin Lucinda Williams-spruckna stämma.
   "Snowbored" är inte bara en lustig ordlek ("trött på snön") till titel som känns ovanligt välformulerad just nu. Där får jag skivans första (men inte sista) chans att jämföra Favorite Hippies med The Band. Gästorganisten Mathias Lundqvist understryker jämförelsen.
   "Streak of blue" låter, varken mer eller mindre, som en outtake från "Exile on Main Street" fast utan blås och tjejkör. Mäki har hittat ett fint gitarriff på "Like tears don't exist" och formulerat en nästan poppig melodi eller i alla fall lite perfekt americana.
   Gitarrerna som Örjan och hans bror Johan Mäki spelar på skivan har på inget sätt någon musikalisk huvudroll men på "You showed me the way" tar de feta slidegitarrerna lite större plats och på cajunkryddade "It's hard to be the man that she deserves" har gitarrerna tagit vägen förbi träskmarkerna och The Band-jämförelserna finns även där. Även "Precious and profound" färgas av en viss gitarrexcess. De tre senast nämnda låtarna, där gitarrerna har en lite mer framträdande roll, har lite omotiverat samlats i en klump mot slutet av albumet.
   Utan att direkt överraska avslutas skivan med Favorite Hippies version av The Bands "The shape I'm in".

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.