Blogginlägg

"Love is hard"

Postad: 2016-01-22 15:49
Kategori: Skiv-recensioner



FAVORITE HIPPIES
Love is hard
(Favorite Hippies)


Örjan Mäkis norrländska rockgrupp Favorite Hippies debuterade 2013 med "Sidekick stories", en skiva som doftade både Neil Young och Crazy Horse, och spelade live några gånger på det årets Live at Heart. Och kanske var det live som gruppens rockiga sound fungerade bäst och mest naturligt.
   Nu är bandet tillbaka, i en något uppdaterad konstellation, fortfarande med Mäki som drivande ledargestalt. Han har skrivit så gott som allt material (minus en cover) på skivan, spelar alla slags gitarrer och sjunger med en röst som påminner om Neil Young även denna gång. Allt är med andra ord tämligen sig likt sedan förra skivan. Rock med rötter, rock med tradition.
   Den här gången är det kanske ett inte lika genomgående tungt sound och bluesintentionerna är inte alltför påfallande. Jag hör snarare små, små countryinfluenser och efter en rad upprepade lyssningar växer låtar och sound i mitt huvud. "Love is hard" vinner med tiden.
   Albumet inleds ganska ospännande och osensationellt, och därmed ganska traditionellt, med "Caught up" som är en rak och rockig låt utan direkt profil innan jag plötsligt minns att det var ju så här Eagles lät på sitt rockigaste humör. Det ljudet har ju av kända men vemodiga skäl (Glenn Freys dödsfall) blivit aktuellt senaste veckan.
   Sedan följer en ganska Neil Young-influerad countryhistoria, "Hole in the ground", fast i rocktakt. I "Where do we go", min stora favorit på skivan, går gruppen utanför sina rockiga ramar med en halvakustisk ballad i en mycket vacker melodi. Duettsångerskan Anna-Lena Winter höjer den kvalitativa nivån med sin Lucinda Williams-spruckna stämma.
   "Snowbored" är inte bara en lustig ordlek ("trött på snön") till titel som känns ovanligt välformulerad just nu. Där får jag skivans första (men inte sista) chans att jämföra Favorite Hippies med The Band. Gästorganisten Mathias Lundqvist understryker jämförelsen.
   "Streak of blue" låter, varken mer eller mindre, som en outtake från "Exile on Main Street" fast utan blås och tjejkör. Mäki har hittat ett fint gitarriff på "Like tears don't exist" och formulerat en nästan poppig melodi eller i alla fall lite perfekt americana.
   Gitarrerna som Örjan och hans bror Johan Mäki spelar på skivan har på inget sätt någon musikalisk huvudroll men på "You showed me the way" tar de feta slidegitarrerna lite större plats och på cajunkryddade "It's hard to be the man that she deserves" har gitarrerna tagit vägen förbi träskmarkerna och The Band-jämförelserna finns även där. Även "Precious and profound" färgas av en viss gitarrexcess. De tre senast nämnda låtarna, där gitarrerna har en lite mer framträdande roll, har lite omotiverat samlats i en klump mot slutet av albumet.
   Utan att direkt överraska avslutas skivan med Favorite Hippies version av The Bands "The shape I'm in".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.