Blogginlägg från 2016-01-18

60: #18. THE DOORS (1967-1969)

Postad: 2016-01-18 07:53
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Jim Morrison, sång, Ray Manzarek, keyboards/sång, Robbie Krieger, gitarr, och John Densmore, trummor.

THE DOORS TOPP 3:

1. Touch me (1968)
2. Light my fire (1967)
3. People are strange (1967)


VEM KUNDE TRO ATT JIM MORRISON, DEN SPEKTAKULÄRE sångaren i The Doors, i tidernas begynnelse (hösten 1965) var så blyg att han inte vågade sjunga på scen eller stod med ryggen mot publiken? Allting har en början, hur osannolik den än synes vara. Mindre än ett år senare spelar Morrison och Doors in sitt första album, inklusive gruppens två första singlar, och hans väg till gudabenådad sångare och senare upphöjd ikon, med svårt alkohol- och drogberoende, hade precis i börjat. Det fina minnet av Doors omfattar just de sista tre 60-talsåren med alla de starka singlarna på rad. Men gruppen gjorde också fyra klassiska album under de här åren.
   Historien om Doors börjar på sommaren 1965, 8 juli för att vara exakt, när Jim Morrison träffar UCLA-kollegan Ray Manzarek och bestämmer sig för att bilda en grupp som hämtade sitt namn från Aldous Huxleys bok "The Doors of Perception". Manzarek, som i flera år hade spelat keyboards i bandet Rick & the Ravens, imponerades av Morrisons poetriska texter som han uppfattade som rocklyrik. I augusti tillkom trummisen John Densmore som spelat i gruppen Psyhedelic Rangers men fortfarande saknade gruppen struktur och riktning med Morrison som minst sagt obekväm sångare.
   Några dagar innan gitarristen Robbie Krieger, som spelat i gruppen The Clouds, gick med i bandet i september spelade gruppen in en demo med sex Morrison-låtar, bland annat "Hello I love you" och "Moonlight drive", som i oktober resulterar i ett skivkontrakt med Columbia. Men fortfarande är Morrison för blyg för att sjunga på scen och överlåter mikrofonen till Manzarek. Gruppen växlade basister men bestämde sig till slut för att låta Manzarek utföra bastonerna på sin keyboard. Live alltså. På skiva var det genom åren tillfälliga basister. bland annat Doug Lubahn, Larry Knechtel och Harvey Brooks, som spelade.
   Utan att leverera något fick gruppen våren 1966 sparken från Columbia. Men samtidigt började det hända saker på konsertfronten. Gruppen blev husband på olika klubbar och fick sedan agera förband till Captain Beefheart, Buffalo Springfield, Them och Love. Det sistnämnda bandet hade kontrakt med Elektra och de relationerna utnyttjade Doors.

I AUGUSTI 1966 SKREV BANDET KONTRAKT med just Elektra och i slutet av samma månad gick Doors in i studion, tillsammans med skivproducenten Paul A Rothchild, och på blott sex dagar spelade de in första albumet "The Doors". Och de två första singlarna, den kommersiella floppen "Break on through (to the other side)" och det magnifika genombrottet "Light my fire". På albumet, som släpptes innan singlarna, var "Light my fire" en över sju minuter lång låt, med långa orgel- och gitarrsolon, men på singeln trycktes allt ihop till en hitlåt under tre minuter. Komprimerad dynamit!
   Förra veckan, när jag skrev om The Troggs, slängde jag lite bekvämt ur mig beskrivningen av Reg Presleys röst som sexig men just på det området hade han nog en överman, Jim Morrison i The Doors.
   Efter två rejäla energiutbrott, med typiska orgelsolon, kom en mer melodisk Doors-singel, "People are strange". Det är nästan pop med spikpiano, en kontrollerad Morrison röst och gitarr-solo men är ändå en koncentrerad singelhit.
   På singlarna efter "Light my fire" sviktade bandets popularitet på den lätt bluesiga "Love me two times" och Vietnam-protestlåten "The unknown soldier" som Morrison sjunger med beslutsamhet. Som son till en amiral reagerade han starkt på USA:s krig i Östasien.
   På 60-talet var det stundtals långt mellan Sverige och USA. Doors hade aldrig några Tio i Topp-placeringar men under 1968 var de närmare än tidigare med "Hello, I love you, won't you tell me your name?" och "Touch me". Som i en andravåg var gruppen åter på topp i USA med simpel refrängpop respektive en tämligen komplett låt med blåsarrangemang (Paul Harris), kraftfullt tempo, cembalo, saxofonsolo (jazzmusikern Curtis Amy) och ren skönhet.
   "Touch me" och de följande 60-talssinglarna med Doors var hämtade från samma album, "The soft parade", men de kommersiella framgångarna började åter svaja för gruppen som försökte engagera med både stråkar och fagott-solo ("Wishful sinful"), snärtigt blåsarrangemang ("Tell all the people") och en Otis Redding-hyllning ("Runnin' blue") med bluegrassinslag(!).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.