Blogginlägg

"When my man comes to town"

HEGE
When my man comes to town
(Rootsy)

Ett svårförklarligt mysterium. Den norska skönsjungande sångerskan Hege, med efternamnet Brynildsen, släpper precis (imorgon) sitt tredje album och jag borde på två album under drygt tre år ha lärt mig uppskatta och nästan älska varje ton på hennes skivor. Dessutom har jag upplevt henne live utan att bli hopplöst däckad. Jag kan som sagt inte förklara och jag kan inte riktigt sätta fingret på detaljen som har gjort att jag "bara" tycker Hege är bra, har en klockren stämma, är en duktig låtskrivare och omger sig med en rad geniala musiker. Jag tror det är jakten på perfektion som rör till det i min hjärna som hellre uppskattar spontant slarv än exakt tonsäkerhet.
   Jag har kanske begärt för mycket av Hege vilket kan ske när pusselbitarna pÃ¥ förhand är sÃ¥ perfekt utformade att det inte skaver eller inte blir skevt en enda sekund.
   Jag skulle ju sÃ¥ gärna vilja älska varje sekund pÃ¥ Heges tidigare skivor ty arrangemangen, med instrument som tramporgel, mandolin, dobro, banjo och fiol, befinner sig sannerligen i den jordnära verkligheten där gammal genuin country möter en stor personlighet. Och det som uppstÃ¥r kan i den bästa av världar kallas magi. Det vi med nÃ¥gra alltför misshandlade ord brukar kalla äkta och riktigt.
   Med det lilla besvärande motstÃ¥ndet i bagaget har jag lyssnat pÃ¥ Heges tredje album med öppna öron som inte har varit för krävande. Utan jag har lyssnat ganska förutsättningslöst fast Hege är sÃ¥ pÃ¥passat uppmärksammad.
   Jag vill sÃ¥ gärna uppfatta hÃ¥rfrisörskan frÃ¥n Halden (ja, faktiskt) pÃ¥ det där personliga sättet men hon sjunger ofta sÃ¥ fantastiskt klockrent att jag inte riktigt kan känna den vardagliga och ansprÃ¥kslösa klangen i all skicklighet.
   Nu harjag lyssnat mer pÃ¥ den här skivan än jag har gjort med nÃ¥gon annan Hege-skiva och kan bedyra att allt, frÃ¥n lÃ¥tskrivande via arrangemang till produktion, lÃ¥ter sÃ¥ förbaskat felfritt att jag inte ska gnälla och lÃ¥ta missnöjd.
   Det finns en tradition i Heges lÃ¥tar, som genomgÃ¥ende pendlar mellan just gammal traditionell country och rena tidlösa evergreens, som känns sÃ¥ gedigen och komma frÃ¥n hjärtat men som ocksÃ¥ lÃ¥ter mer traditionell än personligt nyskapande. Som inte uppriktigt överraskar utan redan känns skriven, redan sjungen och redan inspelad för flera, flera decennier sedan. SÃ¥ utpräglat tidlös musik ska naturligtvis hyllas i ett tidevarv när lÃ¥tskrivare sitter och maskinellt och datoriserat försöker uppfinna ny musik, smarta sound och nya ackordsföljder hela tiden.
   Mitt i den här floden av tidlös musik pÃ¥ "When my man comes to town", som brusar lÃ¥gmält genom öronen pÃ¥ nio av tio lÃ¥tar, händer det plötsligt, som det heter i reklamen. Jag kan varken förstÃ¥ eller förklara hur skivans sista lÃ¥t med sÃ¥dan lÃ¥gmäld kraft kan flytta in i mitt huvud eller snarare i mitt hjärta.
   "A song I've never sung" är ingen spektakulär höjdpunkt eller skiljer sig inte nämnvärt frÃ¥n skivans övriga material men sätter sig oerhört starkt i mitt sinne. Jag har inte nämnt Emmylou Harris namn en enda gÃ¥ng i den här recensionen fast Heges ljusa klockrena stämma sÃ¥ uppenbart pÃ¥minner om henne. Och just här vill jag pÃ¥stÃ¥ att skivans sista sÃ¥ng är sÃ¥ tydligt anpassad just Emmylous lika klockrena röst.
   Som en psalm och som en oerhört vacker sÃ¥ng med nÃ¥gra fÃ¥ musiker som med hjälp av tramporgel och mellotron skapar en himmelsk stämning och arrangemanget, som är ännu lite mer lÃ¥gmält än pÃ¥ skivan i övrigt, vill nästan inte ta slut. Efter det vi tror är sista tonen flämtar instrumenten till, utan att nÃ¥gon riktigt har styrt det, och tar ett varv till medan Hege tar sista textraden ytterligare en gÃ¥ng. Känsligt och övertygande pÃ¥ samma gÃ¥ng.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.