Blogginlägg

En storslagen blueskväll

Två skickliga gitarrister på samma scen. Basisten Micke Hagberg, Finn Sjöberg och Mats Norrefalk.



T-BLUES SWEDEN
Närke Kulturbryggeri, Örebro 19 december 2015
Konsertlängd: 20:02-20:59 och 21:28-22:30 (119 minuter)
Min plats: Sittande till vänster om scenen.

Ryktet om Örebrogruppen T-Blues Swedens förträfflighet hade nått även mig och när det på lördagens konsert dessutom annonserades om en gästartist, Finn Sjöberg, var det inte speciellt överraskande att jag kände mig lockad att närvara. Här skulle två av stadens skickligaste bluesgitarrister, Mats Norrefalk och Finn, mötas på samma trånga scen och mycket spontant och orepeterat spela tillsammans. I låtar och arrangemang som sedan många år onekligen satt i gitarristernas ryggmärg.
   Finn tillhör Örebros riktigt legendariska musikhistoria, från slutet av 60-talet, och Mats är en gitarrvirtuos som behärskar alla genrer med sin gitarr. Två olika generationer örebroare som har samma genuina känsla för den rockiga blues som härstammar från namn som Albert King, Howlin Wolf, Sonny Boy Williamson, Robert Johnson. Bessie Smith, Freddie King och Muddy Waters.
   I den bluesrelaterade repertoaren lyckades T-Blues Sweden även stoppa in några neutrala rocklåtar som Bob Dylans "Watching the river flow", Don Nixs "Same old blues" och "Kansas City" utan att svänget påverkades det minsta.
   Och i den minst sagt starka repertoaren av många klassiker som "Sitting on top of the world", "Hoochiecoochieman", "Don't start me talking", "Hoodoo hoodoo" och "Got my mojo working" gjorde den lokala låten "I fall into pieces" inte bort sig och blev en av kvällens stora höjdpunkter. En låt skriven av Thomas Wahlström (som för kvällen råkade befinna sig i publiken), tillsammans med Norrefalk, och var en gång för närmare 20 år sedan del i Big Blues & Boogies repertoar.
   T-Blues Sweden var inte bara en gitarrist utan även pianisten Bernt Haglund som också sjöng på en majoritet av låtar, basisten Micke Hagberg och för kvällen den unge trummisen Frej Norrefalk. Ett samspelt och hängivet kvalificerat gäng som lever både på skicklighet och spontanitet. Jag kunde se och höra hur Mats Norrefalk styrde sina kompisar med stundens ingivelse och närvarokänsla som gör levande musik till en ynnest att få uppleva.
   Konserten blev också en liten hyllning av Finn Sjöberg. Inför presentationen av Finn hade Mats skrivit en instrumental låt, "I väntan på Finn", som hade hämtat mycket näring i Peter Greens "Albatross" och var både soft och intensiv med ett alldeles sagolikt smygande gitarrsound som extra krydda.
   När Finn kom upp på scenen inledde han med sin egen "Vällingby boogie" men sedan var det ovan nämnda bluesklassiker som förvandlade golvet framför scen till ett dansande hav av uppspelta människor.
   I pausen berättade Finn för mig att han numera spelar väldigt sällan live och ägnar mer tid åt sitt jobb som datakonsult (Finn Sjöberg Datakonsult AB) men hade också massor av intressanta anekdoter att berätta från en lång och innehållsrik karriär som musiker och producent. En tid, 70-talet och några år in på 80-talet, när han var het producent (John Holm, Ola Magnell, Totte Wallin, Marie Bergman och Marie Fredrikssons första skiva med gruppen MaMas Barn med flera) och spelade med både ABBA, Ulf Lundell och Lill Lindfors.
   Det är för övrigt Lill som är den naturliga kopplingen mellan Mats Norrefalk och Finn Sjöberg. Finn spelade i många år bakom Lill på scen, ett jobb som Mats numera har. Dessutom har de sommarstuga nära varandra på Öland.
   Efter nästan två timmar livemusik, exklusive paus (utlovade 15 minuter blev snarare en halvtimme vilket säkert mitt mellansnack med Finn var skyldig till...), tog repertoaren slut och vi bjöds på ytterligare en version av "I väntan på Finn" och Finns favoritlåt från tidigare på kvällen, Robert Johnsons "Sweet home Chicago". En rasande effektiv final på en storslagen blueskväll.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.