Blogginlägg

60: #21. THE MOVE (1966-1969)

Postad: 2015-12-07 07:57
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Bev Bevan, trummor och sång, Carl Wayne, sång och gitarr, Trevor Burton, bas och sång, och Roy Wood, sång, gitarr och keyboards.

THE MOVES Topp 3:

1. Blackberry way (1968)
2. Night of fear (1966)
3. Fire brigade (1968)


EFTER DEN FULLSTÄNDIGA LIVERPOOL-EXPLOSIONEN i 60-talets inledning var det dukat och klart att den oerhört kreativa musikutvecklingen i Birmingham skulle ta vid några år senare. Några av de första framgångsrika namnen i den vågen blev Jimmy Powell, The Rockin' Berries och The Moody Blues. Medlemmarna i bandet som i februari 1966 bildades och fick namnet The Move, från just Birmingham, hade också en stor men anonym erfarenhet från stadens rika musikliv.
   Bandets store profil, gitarrist, sångare och låtskrivare Roy Wood spelade redan 1963 i Gerry Levene & the Avengers och var sedan med i Mike Sheridan & the Nightriders fram till månaden innan The Move uppstod. Tre medlemmar kom från Carl Wayne & the Vikings, sångaren Wayne själv, trummisen Bev Bevan och basisten Ace Kefford, medan gitarristen Trevor Burton hade spelat med Danny King & the Mayfair Set.
   The Moves tidiga repertoar var soul och r&b utan att något hände. Bandets manager Tony Secunda, en av Englands många färgstarka managers vid den här tidpunkten, övertalade bandet att satsa på tuffare pop, något som kom att jämföras med The Who. Första singeln "Night of fear" blev ett underbart genombrott, tvåa i England men det skulle dröja ett drygt år innan The Move hamnade på svenska Tio i Topp.
   Soundet och den spektakulära produktionen var Denny Cordells verk. Cordell hade några år tidigare etablerat sig som producent på skivbolaget Island men som fristående hade han gjort några framgångsrika produktioner åt The Moody Blues och Georgie Fame. Cordell skulle något år senare betyda lika mycket för Procol Harums karriär. Roy Wood, som skrev den mäktiga "Night of fear", hade lånat några riff i basgången från Tjajkovskijs "1812 Overture" och just influenser från klassisk musik skulle spela en stor roll i Woods karriär när han bildade Electric Light Orchestra på 70-talet.
   Framgångarna för gruppen, , både musikaliskt och kommersiellt, fortsatte under 1967 och i den psykedeliska flower power-erans spår skrev Wood fantastiska poplåtar med singeltitlar som "I can hear the grass grow" och "Flowers in the rain".

THE MOVE VAR EN UTPRÄGLAD SINGELGRUPP, gjorde bara ett album "Move" (1968) på fyra år, och följde snabbt upp sina succésinglar med nya fantastiska Roy Wood-skrivna låtar. 1967 blev 1968 och det drog en rock'n'roll-revival-våg över världen på våren och Wood har under hela sin karriär visat lite förkärlek för 50-talets rockrytmer. Från sin tidiga fascination av Eddie Cochran (covers av "Weekend" och "Something else" fanns med i gruppens repertoar) via Little Richard/Larry Williams-pastischen på Move-singeln "California man" (1972) till hela Wizzard-albumet "Introducing Eddy and the Falcons" (1974).
   Därför var det inte så överraskande när Wood och Move våren 1968 följde i spåren efter exempelvis Beatles rockpianohamrande singel "Lady Madonna" och spelade in sin egen rock'n'roll-klassiker, "Fire brigade". Där gitarren hämtat sitt sound från Duane Eddy för att understryka influenserna.
   Sångaren Wayne hade en märklig roll i bandet. Han var ingen ledare, det var Wood som var den kreativa kraften, och från "Fire brigade" var det också Wood som tog över huvudansvaret vid mikrofonen.
   Efter fyra singlar, fyra hits (ingen låt sämre än på plats 5), var Move under 1967-68 en av Englands mest framgångsrika grupper. Då kommer det fatala och väldigt oförutsägbara magplasket som ett brev på posten. "Wild tiger woman", ännu en starkt rock'n'roll-kryddad låt och produktion, missade listorna totalt överallt och det svajade till ordentligt i gruppens nu bristande självförtroende. Bandmedlemmarna lovade sig själva att lägga av om nästa singel också floppade.
   Eftersom popbranschen inte följer några givna regler och förutbestämda lagar skulle Moves nästa singel, "Blackberry way", bli deras allra största höjdpunkt, både musikaliskt och kommersiellt. Fram till den singeln hade Denny Cordell ansvarat för allt The Move hade spelat in men plötsligt satt Rolling Stones-producenten Jimmy Miller i den rollen. Cordell var vid tillfället upptagen av en skivinspelning med Joe Cocker och lämnade över ansvaret till kompisen Miller som tackade för förtroendet med en förstaplats i England.
   Gruppen hann med en singel till, poppiga "Curly", innan 60-talet blev 70-tal. Återigen med Roy Wood i förarsätet och nu tackade Carl Wayne för sig och lämnade gruppen för att i fortsättningen uppträda i kabarévärlden...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (32)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2015 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.