Blogginlägg från december, 2016

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2016-12-31 11:46
Kategori: Blogg



/ Håkan

Årets bästa album 2016

Postad: 2016-12-30 07:54
Kategori: Listor



1. WILL COURTNEY: Planning escapes
2. KENT: Då som nu för alltid
3. HURULA: Vapen till dom hopplösa
4. EVA DAHLGREN: Jag sjunger ljuset
5. DALAPLAN: Det blir inte bättre än så här
6. RICHARD LINDGREN: Malmostoso
7. TEENAGE FANCLUB: Here
8. GÖRAN SAMUELSSON: Stad & land
9. DRIVE BY TRUCKERS: American band
10. EBBOT LUNDBERG & THE INDIGO CHILDREN: For the ages to come


Övriga skivor, icke rangordnade, på min årsbästalista:
Basia Bulat: Good advice
Nisse Hellberg: Vägen västerut
Laleh: Kristaller
Pat Todd & The Rankoutsiders: Blood & Treasure
Peter LeMarc: Den tunna tråden
Anders Westin: House by the lake
Wille Ahnberg: Långsamme jägaren
Ellen Sundberg: Cigarette secrets
The Rolling Stones: Blue & lonesome
Gerry Beckley: Carousel
Thisell: II
Arvidson & Butterflies: Arvidson & Butterflies
Emitt Rhodes: Rainbow ends
Frida Hyvönen: Kvinnor och barn
William Bell: This is where i live

/ Håkan

2016 års elva bästa konserter

Postad: 2016-12-29 08:06
Kategori: Listor

HÖGT ELLER LÅGT? STORT ELLER LITET ARRANGEMANG? Inget av svaren kan avslöja vilka konserter som var bäst under året som har gått. Det är det som är så spännande med konserter. Man kan få uppleva magi tillsammans med tusen andra och man kan drabbas av än mer gripande underhållning tillsammans med några få i en liten lokal. Just så motsägelsefullt har mitt konsertår 2016 varit. Från en mäktig publiksuccé på Nalen till ett trångt, svettigt hotellrum på Scandic Grand i Örebro. Härligt levande stunder i vilket fall som helst.

Foto: Niclas JonssonBanditos under soundcheck.

1. BANDITOS/THE WINCHESTER WIDOWMAKERS 8/6 Kulturhuskällaren, Örebro
2. NICK LOWE and LOS STRAITJACKETS 4/12 Nalen, Stockholm
3. RICHARD LINDGREN BAND 12/11 Folk & Rock, Malmö
4. THISELL 2/9 Live at Heart, Örebro
5. THE BLOAKES 3/9 Live at Heart, Örebro
6. SHOUTIN' RED 9/1 Scandic Grand/Folk at Heart, Örebro
7. THE JOHNNY McCUAIG BAND 3/9 Live at Heart, Örebro
8. SOPHIE ZELMANI 11/8 Lasse i Parken, Stockholm
9. ANNA TERNHEIM 28/2 Conventum, Örebro
10. RAYLAND BAXTER/RICHARD SMITT 29/6 Rosengrens Skafferi, Örebro
11. AD-HOC-ORKESTERN 8/1 Scandic Grand/Folk at Heart, Örebro

/ Håkan

Bäst i skivhyllan 2016

Postad: 2016-12-28 07:51
Kategori: Listor



NÄR JAG UNDER NÅGRA ÅR PÅ HÅKANS POP hade som ambition att rangordna mina favoritalbum från två stora vinyldecennier, 70-talet och 80-talet, hade jag naturligtvis inte möjlighet att noggrant lyssna på alla skivor innan jag valde ut tänkbara album. Självklart lyssnade jag sedan noga på varje skiva för att sedan bestämma rangordning eller eventuellt sålla bort skivor från någon listplacering.
   Men i vinylhyllorna fanns det många andra skivor som jag i det ögonblicket passerade utan att känna dragkraft eller någon magnetism som doftade kvalité och egenartad styrka
   Under hösten 2016 introducerade jag på Håkans Pop den nya kategorin "I min skivhylla" med tanke på att hitta skivorna som jag missade i min grovsortering. Efter höstsäsongens val ur skivhyllan måste jag erkänna att jag inte alltid lyckades så pricksäkert som jag hoppades på. Ibland valde jag nog gärna mer av nyfikenhet ( Joe Henry, Charlie & the Pep Boys, Mike Harrison, Southside Johnny ...) och mindre av förhoppning att hitta riktigt bra skivor.
   Höstsäsongens val ur skivhyllorna var kanske i spretigaste laget. Förvisso genomgående intressanta skivor där kanske en rolig historia låg gömd eller en anekdot som ville bli berättad i sammanhanget. Men skivor som kanske musikaliskt inte motsvarade den kvalitetsnivå som jag innerst inne önskade eller i min enfald förhoppningsvis trodde.
   Av de 17 skivor jag publicerade på "I min skivhylla" i höstas var det nog bara fem som jag anser ha den potentiella styrkan jag eftersträvade och vara helt kvalificerade för en plats på någon av mina listor där jag samlat mina 70-tals- eller 80-talsfavoriter.
   Jag ska inför vårsäsongen av "I min skivhylla" försöka höja min ambition på området och försöka plocka ut riktigt exklusiva pärlor i fortsättningen. Först en summering av höstens bästa skivor i vinylhyllan:

1. THE SEARCHERS: Searchers
2. DANNY & DUSTY: Long lost weekend
2. DANNY & DUSTY: The lost weekend
4. THE BEAU BRUMMELS: The Beau Brummels
5. MIKE McGEAR: McGear

/ Håkan

Tillbakablick: Kent

Postad: 2016-12-26 10:39
Kategori: Blogg

Det är klart att jag har följt Kent genom åren, mer eller mindre. Men det tog fem år innan jag tände på allvar för Eskilstuna-gruppen. Jag har förklarat hur och varför i den här gamla krönikan och har sedan dess lyssnat noggrant utan att jag varje gång vid varje release har fallit pladask. Det har i mina öron onekligen varit en något ojämn väg under åren men det har allt som oftast resulterat i en och annan placering på årsbästalistorna.
   I mitten på 00-talet hade jag lite svårt för Kents syntetiska period men "Röd" (2009) recenserade jag när den kom. Och nu har jag lyssnat på Kents album sedan 2010, av vilka flera hamnat på årsbästalistor, och redovisar synpunkter och åsikter här nedan.


KENT

"En plats i solen" (2010)

Albumet fick en blygsam 15:e-plats på min årsbästalista 2010 men som Kents väg tillbaka till ett något så när konventionellt sound, efter äventyrliga utflykter i syntland, framstår "En plats i solen" som ett ganska bra album. Fortfarande blir jag lite störd av några uppseendeväckande låttitlar, det stundtals pompösa soundet, fortfarande rent provocerande 80-talssyntar (tydligast i "Gamla Ullevi") och Jocke Bergs modifierade röst stundtals genom en "telefonlur".
   "Ensam lång väg hem" är lite mer jordnära, diskorytmerna i "Minimalen" kan jag också köpa och avslutande "Passagerare", med Rebecka Törnqvists duettsång, är riktigt spännande.

"Jag är inte rädd för mörkret" (2012)
Ett album som jag tidigare har rankat högst av alla Kent-album, 3:a på årsbästalistan. Introduktionssingeln "999", släppt en månad innan albumet, var en alldeles underbar uppenbarelse och det påverkade förmodligen min helhetsbedömning av skivan. Plötsligt var det mer livetyngd än studiofiness i bandets sound och det var positivt.
   "Petroleum", "Jag ser dig" och "Tänd på" är vackra låtar men i min långa lyssningssession av Kents-fyra senaste album blir jag under andra halvan av skivan både tvivlande och osäker. Klangerna tar över från melodierna och arrangemang blir i längden tröttande för öronen. Bland all piano och syntmattor efterlyser jag gitarrbandet Kent. Men "Låt dom komma" är en underbar avslutningslåt.

"Tigerdrottningen" (2014)
För två år sedan uppfattade jag "Tigerdsrottningen" som lite svagare än de övriga Kent-albumen och undvek att placera skivan på någon årsbästalista. Men här finns några låtar av klass som på vilket annat Kent-album. Men kanske är det soundet med alla klangerna, den modifierade rösten och de diskofierade rytmerna som känns lite upprepning och lite brist på fantasi.
   Jag kan givetvis inte bortse från starka låtar som "Var är vi nu?", "Skogarna" (80-talssyntarna igen!), "Innan himlen faller ner", "Din enda vän" och den lite neddämpade "Godhet" (duett med Beatrice Eli) och det samlade intrycket för hela skivan landar ännu en gång på plus.

"Då som nu för alltid" (2016)
Banne mig, har inte Kent gjort sitt bästa album lagom till avsked! Rangordningen av bandets alla skivor är givetvis hårfin men "Då som nu för alltid" är som helhet ett nästintill helgjutet album. Jocke Berg har verkligen fått ihop en underbar bukett låtar med genomgående starka melodier, något som inte alltid har varit givet.
   Jag vill inte redan nu avslöja min årsbästalista för 2016 (publiceras på fredag!) men det går naturligtvis inte att undvika Kents avslutningsalbum när listan ska bestämmas. Och det beror inte bara på att det är gruppens sentimentala avsked från musikbranschen. För kanske första gången i Kents långa karriär upplever jag ett helt igenom jämnstarkt album med rader av extraordinärt lysande låtar.
   Efter sex himmelska låtar undrar jag enfaldigt när svackan kommer men det fortsätter lika jublande starkt i två låtar till innan "Gigi", lite för grovhuggen och provokativ rock för min smak, får symbolisera kategorin mellanlåt. Sedan avslutas skivan på samma toppnivå som i övrigt. "Falska profeter" kanske är några minuter för lång men "Den sista sången" är vemodig och fantastisk som ett sista avsked kräver.

/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2016-12-24 11:34
Kategori: Jul



DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)

Den gamla Phil Spector-sångerskan Darlene Love sjöng den här moderna (1963) jullåten i 28 år på David Lettermans Late Night/Late Show. Varje jul under programmets 29-åriga existens ställde sig Darlene på pianot och sjöng tillsammans med en stor kör och ett stort band. Tradition!
   Jag ska försöka upprepa den traditionen på Håkans Pop. God Jul!

/ Håkan

Tillbakablick: Bruce Springsteen

Postad: 2016-12-22 07:50
Kategori: Blogg

Fram till "Wrecking ball"-skivan (2012) hade jag följt Springsteen i spåren på ganska nära håll. "Magic" (2007) och "Working on a dream" (2009) följde det vanliga Springsteen-mönstret men var väl ändå inga rent upphetsande historier. På "Wrecking ball" började han experimentera lite, bjöd in den vilda gitarristen Tom Morello, och det fungerade väl bara till hälften.
   Har som sagt tappat lite kontakt med Bruce sedan dess, inga konserter för min del, och jag trodde i min enfald att jag låg många skivor efter men det visade sig att det bara var ett enda album, nästan tre år gamla "High hopes", som krävde en lite närmare granskning.


BRUCE SPRINGSTEEN

"High hopes" (2014)

Möjligen drog jag en lite för tidig fällande dom för den här skivan när den släpptes tidigt 2014. Känslan av arkivrensning monumental var påtaglig när jag innan skivan kom läste om innehållet. Nästan 20 år gamla "High hopes" (fanns med på "Blood Brothers"-videon), redan kända Bruce-klassiker som "The ghost of Tom joad" och "American skin" återupprepas (i nyinspelade versioner) och några covers på låtar som fungerat live under åren gav skivan på förhand ett splittrat intryck.
   Kvar är sju låtar som jag uppfattar som nya, fast de i flera fall är överblivna låtar från tidigare album, där förvirringen blir än mer tydlig när både Clarence Clemons och Danny Federici (döda sedan många år) dyker upp i fyra låtar. Men det finns några låtar som jag ändå tänker återbesöka när minnet av Springsteens någon gång i framtiden ska sammanfattas, en cover på Saints-låten "Just like fire would" och den mäktiga "This is your sword" med bland annat säckpipa i kompet.

/ Håkan

Tillbakablickar i mellandagarna

Postad: 2016-12-20 07:50
Kategori: Blogg

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ 2016. Håkan Pop tar några veckors paus från regelbundna rapporteringar. Traditionellt ska man ju så här dags på året blicka tillbaka på det år som nästan har passerat. Årsbästalistorna på Håkans Pop håller på att sammanställas, publiceras i mellandagarna, men jag tänkte under de här veckorna blicka tillbaka lite längre.
   Jag uppfattar inte skivutgivning som någon krisbransch, den är till och med stundtals så intensiv att jag under de senaste åren missat många så kallade "viktiga" skivor med så kallade "viktiga" artister. Förr, kanske var det under åren när jag levererade skivrecensioner på löpande band och varje vecka skickade in 4-5 recensioner, hade jag liksom full koll på det mesta.
   Då missade jag inte nya skivor Bruce Springsteen, Kent, Neil Young, Steve Forbert, Rod Stewart och Elvis Costello. Men när floden av nya skivor på Håkans Pop konkurrerar med åtskilliga tillbakablickar är det lätt att missa så kallade viktiga skivor.
   Därför tänker jag nu under några veckor uppdatera mig själv vad som har hänt på skivmarknaden för ovannämnda artister under de senaste åren. Jag känner i ryggraden att jag har missat något. Det kan i flera fall vara många år sedan jag lyssnade noggrant på vissa artister men å andra sidan kan ju produktionen har varit lite sparsam och oregelbunden. Vi får se när jag närmar mig summeringen.

Rod Stewart hade minst sagt några extremt ointressanta år på skivmarknaden från 2002 när den genuint engelske artisten började utforska den gamla amerikanska sångtraditionen. Efter ett halvt album av "American Songbook" hade mitt intresse för Rod somnat in men han fortsatte år efter år med alla dessa tröttsamma evergreencovers för att sedan göra några lika urvattnade coverskivor med redan uttjatade rockklassiker och soullåtar. Ingenting att lägga någon energi på.
   Hursomhelst inleder jag tillbakablickandet på Rod Stewarts skivproduktion mycket passande med en några år gammal julskiva.


ROD STEWART

"Merry Christmas, baby" (2012)
Tyvärr, tyvärr. Den här skivan följer den enormt förutsägbara mall som Rod skapade under de ointressanta åren 2002-2010. Med den enda skillnaden att här handlar det om jullåtar som har mer gemensamt med Frank Sinatra än sångaren som sjöng "Maggie May".
   Att höra Rod sjunga "White Christmas", "When you wish upon a star" eller "Santa Claus coming to town", utan någon ambition att förändra arrangemang, kan väl passera som genomskinlig underhållning i horisonten men när det närmar sig "Silent night" (med barnkör) och sedan "Auld lang syne" (givetvis med säckpiporkester) blir det för sirapsbetungande i mina öron. För mig är det här hissmusik och jag går gärna av på första våningen.

"Time" (2013)
Äntligen nyproducerat och nyskrivet material med Rod som agerar låtskrivare på elva av skivans tolv låtar och det väcker en viss förhoppning. Efter smeten på förra skivan känns det ändå uppfriskande med en rockigare Rod fast genren befinner sig på gränsen mellan middle of the road och anonym radiomusik.
   Ibland delar han låtskrivarcredit med både fem och sex andra personer, ofta kompmusiker, och jag tvivlar på den personliga prägeln, han flörtar ofta med mandolin och fiol i arrangemangen, med alldeles för många inställsamma ballader. Men en och annan potentiell singellåt, "She makes me happy", "Brighton beach" och "Can't stop me now" piggar ändå upp.

"Another country" (2015)
Den låtskrivande ambitionen fortsatte på den här skivan för Rod, ofta bara tillsammans med Kevin Savigar den här gången. Engelsmannen Savigar, som spelat med Rod sedan 1978, har också producerat skivan. Rod försöker desperat visa upp sina engelska rötter ("childhood days" som han ibland sjunger om) med fiol, mandolin och banjo i arrangemangen men produktionen doftar dock överlag mer amerikanska studioresurser än engelsk fish & chips.
   Ändå är "Another country", som inte alls innehåller några countrystänk, ett klart godkänt försök att återupprätta Rod Stewarts rykte som sångare och låtskrivare. Ett rykte som höll på att nedmonteras under många år. Sedan kan han i några ballader bli alltför sentimental och smörig när det gränsar till godnattvisor.

/ Håkan

#20. vhs: Human highway

Postad: 2016-12-19 07:54
Kategori: vhs_dvd 38-1



Human highway (Warner Reprise Video, 1995)

JAG TILLHÖR JU INTE DEN IRONISKA GENERATIONEN och har ibland haft svårt att analysera ironi, satir och parodi men min musikaliskt marinerade hjärna tar gärna den här udda och ofta utskällda ("woefully unfunny, unfocused mess" är ett argument...) filmen till mitt hjärta. I så kallade seriösa filmkretsar tillhör "Human highway" den luddiga kategorin "bisarr komedi" men som en mer eller mindre Neil Young-fantast under 70- och 80-talet tycker jag att det är en intressant film som balanserar på gränsen till det obegripliga.
   Under pseudonymen Bernard Shakey inledde Young sin filmkarriär redan 1972 med dokumentären "Journey through the past sound track" som han regisserade. 1978 regisserade han också konsertdokumentären "Rust never sleeps" under sitt alter ego men när han samma år påbörjade produktionen av "Human highway" var det helt andra tankar som styrde fantasin.
   Titeln "Human highway" hade snurrat i Neil Youngs huvud sedan 1974. Till återföreningsturnén det året med Crosby, Stills & Nash hade han skrivit en låt med den titeln som dessutom planerades bli namnet på ett helt album med kvartetten men det projektet kraschade. Och låten kom först fyra år senare på det egna albumet "Comes a time" som alltså släpptes samma år som det här projektet började filmas.
   På filmen omger sig Young med både etablerade skådespelare och artister från musikbranschen. Rutinerade skådespelaren Dean Stockwell, som debuterade redan 1945, har samarbetat med Young vid många tillfällen. Fick sitt namn tryckt på omslaget till "After the gold rush" då Young påstod att många låtar på albumet var inspirerade av Stockwells manus till filmen med samma namn. En film som för övrigt aldrig blev av... Stockwell designade dessutom omslaget till Youngs ”American stars’n’bars”-album och här har han både regisserat och skrivit manus till filmen där han även spelar rollen som Otto Quartz, ägare till den Diner/Bilverkstad/Bensinstation där huvuddelen av filmen utspelar sig.
   Det är för övrigt både Young, Stockwell och tre till som tillsammans har skrivit manus till "Human highway" och det kan jag tycka är lite slöseri med resurser för en så tunn och skissartad historia. Att Neil Young dessutom pumpade in 3 miljoner dollar i den här filmen är också en helt otänkbar siffra.
   Övriga intressanta roller spelas av Dennis Hopper, som kock, David Blue, som mjölkbud, och de fem medlemmarna i gruppen Devo som huvudsakligen är självlysande sopgubbar i kärnkraftsbranschen men gör också några musikaliska inhopp. Tillsammans med Young gör de en stundtals urspårad tiominutersversion av "Hey Hey My My (Out The Blue Into The Black)" och ändrar några ord ("Johnny Rotten" blir "Johnny Spud") från originalet och utvecklar sedan den gamla folksången "It takes a worried man" till rena musikalhöjdpunkten med hela ensemblen samlad.
   "Human highway" är en uppenbart skruvad film och påminner om David Lynch i allmänhet och Twin Peaks i synnerhet. Men också Sista natten med gänget när det refereras till Johnny Ray och när den påhittade artisten Frankie Fontaine anländer i limousin.
   Miljön för filmen är som en mix av science fiction och en teaterföreställning. Och under en lång drömsekvens, som nästan gör tittaren sjösjuk, avlöser en handfull låtar från Youngs elektroniska popskiva "Trans" varandra med konventionella livebilder. Även låten "Goin' back", från "Comes a time"-albumet, finns med där.

/ Håkan

Ett akustiskt stöd till Musikhjälpen

Postad: 2016-12-17 16:55
Kategori: Konserter





MEADOWS
STIKO PER LARSSON
ROANOKEANS
East West Sushi, Örebro 15 december 2016
Konsertlängd: 20:03-20:42 (M, 39 min), 21:02-21:48 (SPL, 46 min) och (R, 22:06-22:48, 42 min)
Min plats: Sittande ca 4 m till vänster om scenen


Örebro levererar! Som vanligt. Musikhjälpen befinner sig i Örebro sedan i måndags kväll och örebroarnas passionerade sätt att stödja verksamheten har verkligen varit fantastiskt. Under dessa dagar och kvällar har det arrangerats en mängd stödkonserter och jag drog mitt lilla strå till stacken i torsdagskväll på East West Sushi, en av stadens mest intensiva konsertscener, där det från sju på kvällen till framåt tolv på natten har arrangerats konserter varje kväll hela veckan. Tillsammans med Live at Heart, stadens stora festival/konsertarrangör, presenteras det nya artister/grupper varje kväll och i sann Live at Heart-anda får artisten/gruppen 40 minuter på scen.
   I torsdagskväll kom vi lagom till Meadows-inslaget. Örebroaren Christoffer Wadensten tillsammans med sångerskan Anna Fogel tog hand om underhållningen med en akustisk gitarr, två röster och en liten liten keyboard. Bara för en månad sedan släppte Meadows ett album, "The only boy awake" (titellåten inledde framförandet), men repertoaren var för kvällen albumlåtar, fria önskemål från publiken och nyskrivna alster. På sitt sedvanligt ödmjuka sätt presenterades låtarna lite osäkert och spontant men musikaliskt var det full koncentration.
   I avdelningen spontana och oplanerade föreställningar är Stiko Per Larsson ett nummer större än de flesta. Helt oförberedd, soundcheck genomfördes på två minuter, gav han singer/songwriter-genren ett mänskligt ansikte med sina handfasta tämligen högljudda visor. Och mellansnacket var minst lika underhållande med många berättelser ur vardagslivet med genomgående lustiga poänger.
   "Sikta högre", en outgiven "Hall of fame", "Kom igen land", "Mellan himlen och Hofors", " Jag måste lära mig" och "Törneros" var några låtar jag noterade ur Stiko Pers digra repertoar.
   För oss fick trion Roanokeans avsluta kvällen. Från vänster Dan Toresson, David Kristersson och Mattias Bergstedt på tre stolar. Tre välstämda akustiska gitarrer plus en banjo och tre röster som uppvuxna i det amerikanska musikarvet bjöd på en underbar provsmakning ur deras aktuella repertoar från det alldeles nysläppta albumet "Up north". Variationen med tre olika solosångare, en bedövande samklang i stämmorna och genomgående starka låtar (där jag förutom "Pebble Beach" och "Heard it through the wall" inte kunde notera fler låttitlar) förvandlade 42 minuter till ren lyssnarglädje.

/ Håkan

I min skivhylla: Dave Alvin

Postad: 2016-12-16 07:50
Kategori: I min skivhylla



DAVE ALVIN: Romeo's escape(Epic E 40921)

Release:
September 1987.
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan Thomas Almqvist & Stefan Blomquists "Silent Travellers" (1989) och broder Phil Alvins "Unsung stories" (1986).

PÅ DEN ÖVERSTA SKIVHYLLAN STÅR DAVE ALVINS första soloalbum. Alvin, och hans bror sångaren Phil, var från 1979 ledarna för det amerikanska rotrocksbandet The Blasters innan Dave lämnade bandet 1986. Jag var aldrig någon hängiven beundrare av bandets ofta svängiga rock fast kvartetten tillhörde samma musikaliska sfär som NRBQ och Rockpile. Däremot sprang jag på den här alldeles nysläppta skivan i New York i september 1987 och blev nyfiken. Första låten på skivan, "Fourth of July", kanske gjorde mig intresserad när man befann sig på Manhattan för första gången.
   Jag har idag inte något stort minne av skivan när jag kom hem och lyssnade och det kan ju vara ett varningstecken på att skivan inte är så bra eller intressant. Men när skivan står där i hyllan sällan spelad blir jag ändå sugen att lyssna, att kolla upp Dave Alvins historia och försöka hitta de positiva detaljerna på albumet. Den där typiskt tunna genomskinliga USA-plasten finns kvar runt omslaget men är uppsprättad och både klisterlapp med tre låttips och prislapp ($7.49) likaså.
   I Blasters spelade bröderna Alvin en blandning av rock'n'roll, bluesrock och rockabilly men var ursprungligen, innan bandet bildades, hängivna bluesälskare. Trots bandets traditionella repertoar blev de tack vare mycket stor energi på scen populära i amerikanska punkkretsar. Inledningsvis innehöll Blasters repertoar mycket covers men snart tog originallåtarna över, skrivna av Dave Alvin. En av hans Blasters-låtar, "Marie, Marie", blev en stor hit med Shakin' Stevens i England 1980.
   Kvartetten Blasters växte till en sextett med pianisten Gene Taylor och saxofonisten Steve Berlin medan Dave började dubblera spelandet som medlem i The Knitters som var ett sidoprojekt för 3/4-delar av gruppen X. 1986 lämnade Alvin Blasters och gick med i X där han ersatte Billy Zoom.
   Samma år som Alvin solodebuterade spelade han på X-albumet "See how we are" där hans låt "Fourth of July" kom på skiva för första gången. Låten finns också med på Alvins solodebut tillsammans med faktiskt tre Blasters-repriser, "Long White Cadillac," "Border Radio" och "Jubilee Train". Uppseendeväckande att återanvända redan inspelade låtar på det viset.
   Till sitt "Romeo's escape"-album hade Alvin bildat kompbandet The Allnighters där steelguitar-kungen Greg Leisz, trummisen Jerry Angel, basisten Gil T och keyboardspelaren John "Juke" Hogan spelade. Tillsammans med några andra musiker, organisten Al Kooper, gitarristen David Hidalgo (från Los Lobos) och basisten Greg Sutton, blev det musikaliskt fullsatt på inspelningen.
   Steve Berlin, som faktiskt lämnade Blasters för att gå med i Los Lobos, har producerat Alvins skiva tillsammans med teknikern Mark Linett. Ett album som märkligt nog fick en annan titel i Europa, "Every night about this time".
   Om man, som jag, inte tänker på återanvända låtar tycker jag skivan håller ihop bra fast den har en omväxlande karaktär och pendlar extremt mellan otyglad rock och finstämda ballader.

FÖRSTA LÅTEN "FOURTH OF JULY" VILL JAG BESKRIVA som rockcountry (och inte den lite snällare etiketten countryrock) där steelgitarren sätter avtryck i arrangemanget. Dave har en oväntat bra röst, fast han tidigare främst figurerat som enbart gitarrist i sina tidigare band, men saknar kanske det kraftfulla och det rent kommersiella i sin stämma. Ändå tänker jag på John Cougar Mellencamp som var populär vid den här tidpunkten.
   I "Long white Cadillac" blir det stökigare och mer otyglad rock där rösten skriker i kapp med saxofon och munspel. Dwight Yoakam fick en liten hit med den här låten 1989. I redan nämnda låten "Every night about the time" pendlar soundet tillbaka till en smekande countrylåt men är inte lika strömlinjeformad och förutsägbar som genren i övrigt.
   Sedan kommer titellåten som i tempo påminner om ösigt Blasters-tempo och låten förenar 50-talsrock med rena punkenergin. Fyra blixtrande gitarrsolon och hade jag haft körkort, suttit vid ratten och lyssnat på det här, hade jag med alla säkerhet kört av vägen. Ytterligheterna möts igen på den här skivan på "Brother on line" i en ballad med akustisk gitarr, ödsligt munspel och vingligt fiolspel av David Hidalgo.
   På b-sidans första tre låtar trängs bluesrockiga "Jubilee train", melodiskt långsamma "Border radio" och låten som kanske imponerar allra mest på mig, "Far away". En överraskande catchy poprocklåt med steelgitarr, tajta trummor och Hidalgos 8-strängade gitarr men Al Koopers orgel har nästan försvunnit i mixningen.
   Sedan mer grovhuggen rock ("New tattoo"), bluesrock ("You got me") och avslutningslåten trodde jag var en riktig röjlåt med titeln "I wish it was Saturday night" men är en halvsnabb och finstilt sång som ökar i energi och där tänker jag återigen på Mellencamp.

/ Håkan

Frisk, glad och trevlig rock

Postad: 2016-12-14 07:58
Kategori: 80-talskonserter



SYSTRARNA BIBI OCH CELIA FARBER BODDE I ÖREBRO mellan 1976 och 1982 respektive 1984 innan de flyttade tillbaka till New York där de föddes 1973 och 1975. I Örebro fick de sin rockuppväxt på Rockmagasinet där de knöt kontakter med Lolita Pop och Round Midnight och spelade själva i olika band. Bibi spelade i en tidig upplaga av Container Club och Celia spelade i Crap Dance.
   1987 bodde de alltså i New York och spelade också i andra band, Children Of The Night respektive The Headless Horsemen, vid sidan av det egna bandet The Indigos. I två år hade Bibi, Celia och gitarristen Greg Talenfeld letat efter rätt basist och hittade strax innan Sverige-resan Joe Mendelson som egentligen var klaviaturspelare i bandet Fibre.
   Den målmedvetna Bibi Farber har sedan 1987 producerat ett par album i eget namn och återvände tillfälligt till Örebro 1997 när hon med sitt band Glow spelade på Slottsfestivalen i Örebro. I bandet ingick då Richard Lloyd på gitarr. Bibi kom också exklusivt tillbaka till Örebro 2012 för att medverka på återföreningskvällen Rockmagasinet Returns.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/9 1987.

THE INDIGOS
Prisma, Örebro 3 september 1987


Med kort varsel fick då äntligen den amerikanska rockgruppen The Indigos genomföra sin efterlängtade konsert i Örebro. Det inträffade i torsdags kväll inför en inte oansenlig skara rockfantaster på Prisma.
   Den här kvartetten killar och tjejer har några av sina rätter i Örebro då systrarna Bibi och Celia Farber, gitarr respektive trummor, bodde här några år i slutet av 70-talet och början på 80-talet.
   När de nu återvände som en rockgrupp tillsammans med de amerikanska killarna Greg Talenfeld, gitarr, och Joe Mendelson, bas, var det med storm och rasande rockmusik de presenterade sig för många av sina gamla vänner i publiken.
   Redan på den demotejp gruppen spridit var det förbluffande välskriven rockmusik gruppen framför som för tankarna till en blandning av Blondie och Patti Smith. Bibi Farber sjöng och har skrivit majoriteten av gruppens material.
   Deras rockmusik är dock inte nydanande och deras scenshow var inte så mycket att tala om men det var frisk, glad, uppsluppen och mycket trevlig musik gruppen levererade.
   Indigos tillhör undervegetationen av nya New York-gruppen i en stad där det levande rockmusikutbudet nu krympt till ett minimum.
   Fast publiken till större delen bestod av gamla kompisar var det en ärlig och uppriktig stämning under hela konserten. Den dansades våldsamt, mer av fri vilja och hängivenhet än av artighet.
   Konserten innehöll övervägande egna låtar men även några läckra covers som Magazines "Shot by both sides" då publiken definitivt bestämde sig för att ta Indigos till sina hjärtan.
   Indigos spelade en väldigt sammanhållen och grupporienterad rock så det känns fel att lyfta fram individuella insatser. Men jag kunde ändå inte undvika att imponeras av basisten Joe Mendelson som för mindre än en månad sedan kom med i gruppen och aldrig tidigare hållit i en bas!
   Även gitarristen Greg Talenfield, från vars instrument energin och intensiteten i Indigos musik uppstod, var mycket duktig.
   Efter en sommar helt utsvulten på levande rock var Indigos-konserten en helt godkänd inledning på höstsäsongen av livekonserter i Örebro.

/ Håkan

#21. vhs: Music for Montserrat

Postad: 2016-12-12 07:52
Kategori: vhs_dvd 38-1



Music for Montserrat (Eagle Rock Entertainment, 1998)

OCH NU TAR VI ETT GREPP OM VÅRA GEOGRAFIKUNSKAPER och lär oss allt om den lilla västindiska ön Montserrat. En ö bland många, många andra som i det här området vädermässigt har ett fantastiskt njutbart klimat men är och har varit otroligt utsatta för vädrets mest extrema sidor och, som i Montserrats fall, också ödesdigra vulkanutbrott. Den här välgörenhetskonserten, som organiserades av den kände skivproducenten George Martin, följde i spåren av dubbla olyckor inom några år på Montserrat. 1989 drabbades ön av stormen Hugo och på våren 1997 fick Soufrière Hills-vulkanen ett mäktigt utbrott och naturkatastrofen var ett faktum som också ödelade huvudstaden Plymouth.
   George Martin drabbades både bokstavligen och känslomässigt av de här katastroferna och ville med konserten i Royal Albert Hall 15 september 1997 samla in pengar till offer, hemlösa och överlevande på ön vars turism försvann i ett ögonblick. Sedan mitten av 70-talet hade George med sin producentkompanjon John Burgess drivit ett inspelningsstudiokomplex på Montserrat, AIR Montserrat, som slogs i spillror redan vid stormen 1989. Studion var otroligt eftertraktad och en mängd artister hade under åren spelat in sina skivor i den fridfulla och tropiska miljön.
   När George bad om hjälp från alla sina vänner stod välgörenhetsbenägna artister som Phil Collins, Mark Knopfler, Eric Clapton, Elton John, Sting och Paul McCartney per automatik först i kön. Men i det här fallet känns de artisternas engagemang fullt förklarliga ty samtliga har någon gång gjort inspelningar i Montserrat-studion. Så kopplingen får nog anses logisk och naturlig.
   Konserten som alltså gick av stapeln i grandiost eleganta Royal Albert Hall var lite längre i verkligheten än på den här vhs-varianten. Exempelvis ströks artisterna Carl Perkins, Jimmy Buffet (som för övrigt ironiskt nog spelade in albumet "Volcano" 1979 på Montserrat) och Midge Ure helt. På Collins, Knopflers, Stings och Eltons framträdanden raderades en låt var. Sedan hade det varit intressant att få återuppleva The Royal Guard Choir och The Royal Hall Philharmonic Orchestras version av "Bridge Over Troubled Water".
   Men det färdiga videoprogrammet innehåller ändå en mängd höjdpunkter av musikaliska detaljer som jag nu under nästan 20 år tillbaka inte har lyckats förtränga ur mitt minne.
   Efter en stor pampig inledning med trumpetare från The Band Of The Irish Guards innan George Martin med stor pondus och uppskattande publikjubel tar plats på scenen inför ett, som jag tycker, fullsatt Royal Albert Hall. Han förstår inledningsvis inte ovationerna ("You haven't heard anything yet?") och berättar sedan känslosamt om vulkanens härjningar innan han presenterar Phil Collins som börjar med den atmosfäriska, svängiga slagverksarsenalen i "Take me home". Phil spelar congas men det är spektakuläre Ray Cooper bland alla andra percussioninstrument som är halva underhållningen.
   I kvällens husband är gitarristerna Phil Palmer och Robbie McIntosh lätt framträdande. McIntosh från McCartneys dåvarande band får sällskap med kollegan klaviaturspelaren Paul "Wix" Wickens som felaktigt har fått förnamnet Chris(?) i presentationen.

ARTISTEN ARROW, ELLER ALPHONSUS CELESTINE EDMUND CASSELL som han hette på riktigt (avled 2010), härstammar från just Montserrat och tillsammans med sitt färgstarka band höjer han tempot, stämningen och energin rejält med sin kända originallåt "Hot hot hot" i rivig calypsotakt.
   Dire Straits spelade in sitt kommersiellt största album "Brothers in arms" på Montserrat och Mark Knopfler bjuder på både titellåten och "Money for nothing" från den skivan. Arrangemanget i den förstnämnda låten växer från nästan tystnad till fullt orkestrerat slut och de levande mäktiga stråkarna motsvarar kvällens känslor perfekt.
   Stings sång förstärker på den andra låten, som han precis gör på skivversionen, innan han spelar två Police-låtar, "Message in a bottle" och "Every little thing she does is magic" (förkortas till "Magic" här) i lite mer akustiska och jazziga arrangemang.
   Elton John gör ett oväntat avskalat framträdande bakom den svarta flygeln med först "Your song" och sedan "Don't let the sun go down on me" där orkestern förstärker lätt på slutet.
   Eric Clapton gästade kort på ovannämnda "Money for nothing" men gör naturligtvis ett eget litet set. Först "Layla" sittande i ett huvudsakligen akustiskt arrangemang tillsammans med Knopfler med sitt sedvanliga elgitarrsound. Laidback och soft men i den andra låten, "Same old blues" från den Collins-producerade "Behind the sun"-skivan (som är inspelad på Montserrat), blir det elektriskt med tunga gästinhopp av Jools Holland, piano, och Collins på trummor.
   Inför den avslutande finalen står George Martin på scenen igen och berättar att han träffade nästa artist första gången när han var 20 år: Paul McCartney, fräsch, korthårig med akustisk gitarr framför han "Yesterday" helt ensam på scen. En scen han faktiskt stod på exakt 34 år tidigare, 1963, på en annan välgörenhetsföreställning för Printers Pensioners Corporation. Vid sidan av Beatles fanns också Rolling Stones med på den scenen då.
   Paul hade 1997 ett aktuellt album ute, "Flaming pie", men repertoaren för kvällen är enbart Beatles-låtar. Han sätter sig vid pianot och leder det stora bandet, kören och orkestern som dirigeras av George Martin, i "Golden slumbers" som naturligtvis också innehåller "Carry that wight" och "The end" där Phil Collins får spela Ringo Starrs berömda men korta trumsolo. Mitt i detta kända Beatles-medley lämnar Paul pianot och hänger på sig elgitarren men låter Knopfler och Clapton på var sin sida spela huvudrollen.
   Alla lämnar sedan scenen till stort jubel men är snart tillbaka för inte så överraskande extralåtar när kvällens alla artister invaderar scenen. Först "Hey Jude", där Paul prickar originalrösten exakt, i en stor och mäktig och sedvanlig allsång. Sedan ytterligare en spontan extralåt, "Kansas City", med låtskrivaren Carl Perkins som i trängseln på scen låter Paul, Elton och en nästan ljudlös Sting sjunga mest.

/ Håkan

I min skivhylla: Mats Ronander

Postad: 2016-12-09 07:57
Kategori: I min skivhylla



RONANDER: Reality (The Record Station STAT 2)

Release:
24 februari 1987
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Mats Ronanders båda album "Tokig" (1985) och "Rock'n roll biznis" (1989).

DEN HÄR SERIEN MED SLUMPVALDA SKIVOR från vinylhyllorna ska ju främst upptäcka mindre kända artistnamn som har gjort en skiva, av förhoppningsvis överraskande god kvalité, som har glömts bort eller hamnat i skymundan. Den här Mats Ronander-skivan tillhör varken den första eller andra kategorin men jag blev ändå nyfiken när jag "sprang på" den och blev än mer förbryllad när jag i min nästan 30 år gamla recension skrev följande inte genomgående positiva ord:
   Under rubriken "Ronanders skimrande romantik" skriver jag bland annat: "Han har sedan sitt debutalbum 1981 sökt moderna uttryck för sin rockmusik och "Reality" är inget undantag. Men han balanserar den här gången livsfarligt nära melodiradioskvalets mest anonyma nisch".
   Oj, det är ord som närmast chockar mig idag då minnet av skivan är betydligt ljusare och mer positivt. Men minnet kan ibland ljuga något och därför tvingade jag mig själv att göra ett återbesök hos albumet och försöka ge ett bättre omdöme om det var möjligt. Ge skivan en ny chans helt enkelt.
   Först ska vi placera skivan historiskt. Det är Mats Ronanders femte soloalbum, uppföljare till den ganska tunga men hitmässigt klockrena "Tokig" som släpptes hösten 1985, och den första på rock'n'roll-språket engelska. Som ju faktiskt var Ronanders mest naturliga sångspråk sedan han 1970 började sjunga i Nature.
   Efter fyra album på svenska kanske övergången till engelska gjorde att mina förväntningarna lutade åt det rockigare och mer handfasta hållet. Men som soloartist smekte Ronander sällan lyssnaren medhårs under 80-talet och ville gärna överraska och störa förväntningarna. Och visst blev jag en aning besviken när jag första gången lyssnade på "Reality" och sedan skrev recensionen.
   Upptäcker idag, nästan 30 år efter utgivning, att Mats Ronander på sitt första album på engelska enbart kallar sig för Ronander. På albumkonvolutets rygg står det mycket riktigt Mats Ronander men på omslagets baksida står det under bilden på hans då fasta band blott Ronander och när jag nu noggrant läser den lila(A)/rosa(B) etiketten (som i tveksamma fall alltid avgör en osäker fråga) står det blott Ronander. Det hade inte hänt tidigare och det kom aldrig att upprepas senare heller.
   Efter fyra album under eget namn med mer eller mindre fasta konstellationer bakom sig blev det nu uppenbart att killar som Åke Sundqvist, trummor, Mats Englund, bas, Peter Ljung, keybloards, och frun och sångerskan Sanne Salomonsen blivit en genuin enhet både på albumomslaget och den efterföljande turnén som nådde Örebro nästan två månader efter skivrelease, 10 april.
   Låtarna från "Reality" bildade naturligtvis ryggrad på den konserten och "Good for you", en av albumets starkaste låtar, växte in i liverepertoaren under år framöver. I min intervju med Mats strax innan konserten i Örebro berättar han att det engelska språket är rikare, bredare och ett bättre sångspråk.

LÅTARNA TILL DEN NYA SKIVAN HADE MATS skrivit under sommaren 1986 i Danmark på keyboards. Vilket kanske förklarar hela skivans sound som nästan domineras av keyboards och rytmer. Tekniskt sett håller produktionen än idag, om än lite väl mycket influerat av det rådande 80-talet med smällande trummor och eko, men fortfarande tycker jag skivan i sin helhet saknar tillräckligt framträdande melodier. Men inledningen på skivan är bäst.
   "Good for you" och "Tears of joy" är skivans starkaste ögonblick med klara hittendenser. Först refrängstark rock och sedan en lugnare låt som först trippar fram på tå för att öka i energi och utvecklas till en underbar final med fru Sanne i centrum.
   På de följande två låtarna, "The glorious days" och "Be-part-of-it", får funkrytmerna alldeles för mycket utrymme och melodierna får underordnad betydelse och jag förstår fortfarande mina inledande skeptiska omdömen. Mats, som för övrigt sjunger väldigt bra på skivan, rappar nästan fram texten på den senare låten.
   "When are you going to wake up" är en skimrande vacker ballad och tillhör också topparna på skivan. En melodisk och melankolisk låt. Syntpopintrot på "Better move on" rimmar mer med Human League än med Mats rockiga bakgrund. Syntsoundet har även påverkat långsamma "Faces of reality" som än en gång innehåller mer rytmer än melodi men David Wilczewskis sopransaxofon överraskar trots allt.
   Albumets tre avslutande låtar följer strikt samma mall med syntprogrammerade intron och en lek med effekter ("Staying up tonight with the wolf"), påtagligt Steely Dan-inspirerat sound ("She said") och en Kraftwerk-cover ("Neon lights") som final gör inte "Reality" på något sätt rockigare.
   Då är omslaget en roligare och mer intressant affär med Jan Bengtssons foto på Mats och mamma Tora brett skrattande. Mamma och pappa (Sture) Ronander, som bodde i Örebro besökte alltid sin sons konserter under de här åren. Tillsammans med fotograf Anders Erkman försökte jag få en privat bild på mamma och son vid konserten men det ville Mats under inga omständigheter gå med på.
   En av 1987 års mest uppmärksammade skivomslag saknar märkligt nog design-credit men däremot har den danske frisören och makeupartisten Erik Schiødt fått sitt namn på skivan. Ett album som blev det andra som släpptes på det nya skivbolaget The Record Station som hade skapats 1986 av Marie Ledin när hon tog med sig några av sina Polar-artister över till den något hippare etiketten. Bara några veckor innan Ronanders album släppte Eva Dahlgren premiärskivan "Ung och stolt" på det nya bolaget.

/ Håkan

Pinsamt tomt på perfekt konsert

Postad: 2016-12-07 07:56
Kategori: 80-talskonserter



DEN AMERIKANSKE ROCKARTISTEN ELLIOTT MURPHY hade redan 1987 en lång karriär bakom sig och är idag känd som artisten som alltid befinner sig på turné. Elliott skivdebuterade 1973 och under resten av 70-talet befann han sig i rampljuset i skuggan av Bruce Springsteen och Lou Reed. Album som "Lost generation" (1975) och "Just a story from America" (1977) får räknas till hans kommersiella toppar.
   Sedan fortsatte karriären på mindre skivbolag men han har i alla år producerat flitigt med skivor. Året innan Örebrobesöket 1987 gav han ut "Milwaukee", producerad av Talking Heads Jerry Harrison, där han kompades av ett band men på turnén som nådde Örebro var han ensam som så ofta har varit fallet när Elliott har turnerat sedan dess. Sedan drygt 25 år tillbaka är han Paris-baserad och besöker regelbundet Sverige på sina turnéer.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1987.

ELLIOTT MURPHY
Café Oscar, Örebro 7 maj 1987


Elliott Murphy stod ensam. När den amerikanske kultrockaren återvände till Örebro, fem år efter konserten på dåvarande Lord Nelson, var det katastrofalt glest i publiken.
   Men professionellt genomförde Murphy konserten och det var både kvalitativt och kvantitativt (90 minuter) mycket hög klass.
   Förutsättningar var alltså inte de bästa för att inte säga de allra sämsta. Elliott inledde truligt och såg i öppningslåtarna ut som om han mest av allt längtade tillbaka till sin trygga hemstad New York och eller ett fullpackat Bottom Line eller CBGB's.
   Det tog tre-fyra låtar innan han ens presenterade sig och jag inriktade mig på en ansträngd föreställning men musikaliskt svängde det från första till sista sekund.
   Han sjöng underbara sånger om New York med sådan glöd och värme att jag för ett ögonblick glömde bort att jag befann mig på jordens för tillfället ödsligaste plats, Café Oscar på Järnvägsgatan i Örebro.
   Elliott Murphy hade ett minimalt band, bas och trummor, bakom sig och hans eget gitarrspel var bländande när han både spelade solo och kompade samtidigt. Tillsammans spelade bandet den mest fantastiska och fulländade rockmusik jag har hört på bara tre man.
   Repertoaren var ett tvärsnitt genom Murphys hela långa karriär. Och han passade också på att presentera några helt nyskrivna låtar som inte föll ur ramen på denna fina konsert.
   Konserten var jämn och höjdpunkterna många men helt outstanding i mina ögon och öron var "Party girls/broken poets" och den avslutande "Rock ballad" som var lång och mäktig.
   Vårsäsongen av levande rock i Örebro har varit lång och intensiv och arrangörerna har nu uppenbart problem att locka folk inomhus från det allt ljusare och varmare utomhus-Sverige.
   Elliott Murphy lockade 30 högst 40 personer till konserten i torsdags. En katastrofal och närmast pinsamt låg siffra som inte hindrade Murphy att genomföra en hel igenom perfekt konsert. Men utan publikstöd och respons lyfte aldrig framträdandet upp till den helt oförglömliga nivån.

/ Håkan

Anders Henkan Henriksson (1945-2016)

Postad: 2016-12-06 15:52
Kategori: Minns

I KONKURRENS MED ANDERS BURMAN var ANDERS HENKAN HENRIKSSON Sveriges störste skivproducent under 60-och 70-talet. Det Henkan betydde för svensk pops utveckling när det gäller sound och produktion kan väl inte med ord beskrivas. Det var främst som producent till Shanes och Tages han blev känd. Han samarbetade sedan med mängder av artister och grupper. Kommersiellt är nog Henkan mest känd för sitt långa samarbete med Magnus Uggla.
   Med sin utbildning i klassisk musik, vid musikkonservatoriet i Heidelberg, fick Henkan jobb på skivbolaget EMI:s klassiska avdelning men hamnade snart i popsvängen. Var under tidigt 60-tal med i grupperna Marianne & the Boys och en tidig upplaga av Mascots som han senare kom att producera.
   Det var som skivproducent, och inte som musiker och gruppmedlem, han skulle få sitt goda rykte inom svensk popmusik. Ungefär samtidigt hamnade Henkan i rampljuset som producent åt framgångsrika Mascots, Shanes och framförallt Tages. Från augusti 1965 och singeln "The one for you" var Tages/Henkan ett oskiljaktigt team med många succéer på sitt samvete. Singlar som "Miss Mac Baren" och "Every raindrop means a lot" bar Henkans spännande signum.
   Han agerade både tekniker, musiker, sångare, låtskrivare och producent på skivorna. En roll han också hade på andra mer eller mindre framgångsrika skivor med Red Squares, Tom & Mick & Maniacs och Hounds.
   Som låtskrivare samarbetade Henkan ofta med Thorstein Bergman och skrev låtar under pseudonymen F Thokon-F Akon, ofta singel-b-sidor till bland annat Tages, Mascots och Shanes.
   Med stor hjälp av Henkan utvecklades Tages också till en kultförklarad albumgrupp med skivor som "Extra extra", "Contrast" och "Studio". Ryktet om Henkans kunnande och kreativitet nådde också England och George Martin som 1969 rekryterade honom till Abbey Road-gänget av tekniker och producenter. Fram till 1972 fick han bland annat producera gruppen Quatermass och vara tekniker på skivor med King Crimson ("Islands") och Kinks ("Arthur"). Plus många hitproduktioner för låtskrivarparet Roger Cook/Roger Greenaway.
   Samtidigt fortsatte han producera skivor i Sverige med artister som Björn Skifs, Janne Lucas Persson och Peter Lundblad. Och enligt Anders F Rönnblom hjälpte Henkan till på hans första skivor. Anders F skrev igår på facebook:
   Mycket sorgligt att höra att producenten och musikern Anders Henkan Henriksson har avlidit i en ålder av 71 år. Jag jobbade med Henkan redan 1965 då han producerade gruppen Anders & Nickos singel "Down By The Seaside". 1971 var det Henkan som hjälpte mig att få skivkontrakt för min första LP, "Din Barndom Skall Aldrig Dö". Han spelade även piano och bidrog med ett flertal förnämliga arrangemangsidéer till både debut-LP:n och efterföljaren "Ramlösa Kvarn". Vila i frid Henkan.
   Jag plockade på måfå fram två skivor som bär Henkans särdrag. Dels "Life" (1970) av den svenska trion med samma namn. Musik som musikaliskt kanske tillhör genren engelsk progg men har också många gemensamma drag med samtida skivor som Pugh Rogefeldts debut och Novembers första album. Rock på svenska.
   Den stora studiogruppen Baltik var Henkans skapelse med musikerkompisar från både Sverige och England och olika sångare på låtarna som han här samlade under ett namn och det resulterade i albumet "Baltik" (1973). I samband med Peter Lundblads död för knappt ett år sedan fick jag senast återvända till albumet - och nu igen.
   Under 70-talet producerade han album med artister som Björn J:son Lindh, Bernt Staf, Scafell Pike, Paul Paljett och Py Bäckman. Men det är naturligtvis samarbetet under alla år från 1975 med Magnus Uggla som är Henkans mest kända insats i svensk pophistoria. Först som producent och sedan som låtskrivare tillsammans med Uggla till hans texter. Alla stora Uggla-hits har skrivits av Uggla/Henriksson.
   Under 80-talet fanns det mycket dansbandsrelaterad musik på hans samvete men hans namn figurerar också på mer legendomspunna skivor som Reeperbahns album "Venuspassagen" som han mixade och sedan producerade han Dan Sundqvist & Prins Valiants album 1983.
   Nyheten om Anders Henkan Henrikssons död blev offentligt igår måndag 5 december 2016.

/ Håkan

Nick Lowe i en annorlunda omgivning

Postad: 2016-12-06 09:23
Kategori: Live-recensioner

Foto: Tommy Sundström

Bilder: Sirkka Härmä


NICK LOWE and LOS STRAITJACKETS
Nalen, Stockholm 4 december 2016
Konsertlängd: 20:15-21:55 (100 min)
Min plats: ca 25 m från scenen till vänster om mixerbordet.


Det unika samarbetet mellan den engelske prydlige låtskrivaren och sångaren Nick Lowe och det amerikanska instrumentalbandet Los Straitjackets från Nashville kan visuellt framkalla ett visst tvivel och många frågetecken. Att Nashville-kvartetten dessutom uppträder i mexikanska brottarmasker(!) gjorde konsertförutsättningen än mer märklig och förvirrande. Men med facit i hand efter en timme och 40 minuter kunde jag konstatera att jag fick uppleva den fartigaste och mest händelserika konserten med Lowe sedan 80-talet.
   På Nalen i Stockholm har jag sett och hört Nick Lowe många gånger I olika skepnader: solo vid flera tillfällen, duo med Geraint Watkins och tillsammans med ett ganska lågmält småjazzigt band. Nu bjöds jag på ytterligare en dimension med det här visuellt spektakulära bandet som enligt förhandsrapporter spelar en typ av surfmusik, namn som Duane Eddy och The Ventures nämns som förebilder, som stundtals svängde som ett Fleshtones eller NRBQ eller ska vi dra till med den närliggande Rockpile-jämförelsen.
   Berättelsen bakom det här till synes udda samarbetet förklarar mycket: Nick och bandet har det amerikanska skivbolaget Yep Roc gemensamt och träffades första gången på ett skivbolagsjubileum (15 år) 2012. Lowe gav ut sin julskiva "‘Quality Street: A Seasonal Selection for All The Family" hösten 2013 och Straitjackets hade i sin historia två julskivor på sitt samvete och det blev plötsligt naturligt att slå ihop påsarna för en turné i USA 2014, lagom till jul naturligtvis. En konsert spelades in och gavs ut 2015, "The Quality Holiday Revue Live", och ytterligare en turné organiserades. Återigen i USA.
   I år har sällskapet flyttat turnerandet till Europa och gör en ganska kort sväng på tio spelningar. Först ett Belgien-gig i lördags, sedan tre spelningar i Sverige följt av fem konserter i Spanien och som avslutning bara ett framträdande i London.
   Den ståtliga scenen på Nalen i Stockholm är uppenbar hemmaplan för Nick Lowe och lokalen vibrerade av förväntan när han äntrade scenen, förklarade sin kärlek till Stockholmspubliken och var nöjd med "engelsktalande" människor framför sig. Stor respons och snacka om att redan från start ha publiken i sin hand.
   Han inledde seansen ensam på scen med "People change" och berättade innan "A Dollar Short of Happy" den uppseendeväckande nyheten för mig att det faktiskt är Ry Cooder som har skrivit texten (och Nick melodin). Sedan kom det maskbeprydda bandet in på scenen och konserten ändrade karaktär till något mycket svängigare och mer elektriskt med de båda gitarristerna Eddie Angel och Greg Townson och deras karaktäristiska twang på sina strängar som genomgående sound.
   En blandning av traditionella jullåtar, där "Let it snow" inte spelats in tidigare av Nick, och egna både rockiga ("Ragin' eyes" var ett ess!) och lugna stillsamma Nick Lowe-pärlor som "You inspire me" följde. I sedvanlig ordning hade han också hittat en gammal bortglömd 60-talshit, "Not too long ago", som märkbart höjde stämningen i lokalen.
   Nick lämnade sedan över scenen helt till Los Straitjackets och fem instrumentala låtar när mina noteringar i låtlistan nedan blev lite gissningar. "Sleigh ride" höll sig inom kvällens tema och ganska catchy "Linus & Lucy" kände jag igen från liveskivan.
   Bandet inledde också "(I Love the Sound of) Breaking Glass" som en instrumentallåt i Bo Diddley-influerad takt innan Nick återvände till scenen och sjöng sista textraden. Tillsammans med bandet ökade Nick på hitpotentialen med självklara och närmast obligatoriska "Cruel to be kind" och "I Knew the Bride (When She Used to Rock 'n' Roll)". Men det pendlade upp och ned i tempo och mellan de slagkraftiga låtarna klämde han in den ytterst känsliga balladen "Rome Wasn't Built in a Day" och bandet förvandlades just då till ett känsligt och ypperligt lågmält kompband.
   Mot slutet av konserten höjdes givetvis intensiteten och under "I knew the bride" och "I wish it could be Christmas every day" stod till och med ljudmixaren Neil Brockbank, som också agerat som Nicks skivproducent under många år, och gungade med bakom mixerbordet.
   Även under the långa extralåtspartiet inledde Los Straitjackets med några instrumentala låtar som jag hade svårt att identifiera. Men jag tyckte nog att första låten ekade "Rollers show", låten som var Nick Lowes första soloförsök i mitten på 70-talet under pseudonymen Tartan Horde.
   Med Nick vid rodret fick konserten en förnämlig avslutning. Först underbara versioner av "When I write the book" och en lite långsammare "(What's So Funny 'bout) Peace, Love and Understanding". Och sedan finalen med den rockabillykryddade gospeln "Children go where I send thee".
   I sedvanlig ordning kom Nick tillbaka ännu en gång och avslutade traditionellt i Stockholm ensam på scen med en version av Elvis Costellos "Alison" som fick klockorna att stanna.

Nick solo
People Change
A Dollar Short of Happy

med Straitjackets
Winter Wonderland
Ragin' Eyes
Christmas at the Airport
Without Love
You Inspire Me
Not Too Long Ago
Let it snow, let it snow, let it snow

Los Straitjackets (utan Nick)
Sleigh Ride
Casbah
Aerostar
Linus & Lucy
Itchy Chicken
(I Love the Sound of) Breaking Glass (Nick kommer in)

med Straitjackets
Sensitive Man
The North Pole Express
Half a Boy and Half a Man
Cruel to Be Kind
Rome Wasn't Built in a Day
I Knew the Bride (When She Used to Rock 'n' Roll)
I Wish It Could Be Christmas Every Day

Extralåtar
Rollers show (Los Straitjackets)
Sing, sing, sing (Los Straitjackets)
When I write the book
(What's So Funny 'bout) Peace, Love and Understanding
Children go where I send thee

Extraextralåt
Alison (Nick solo)

/ Håkan

#22. dvd: Standing in the shadows of Motown

Postad: 2016-12-05 07:51
Kategori: vhs_dvd 38-1



Standing in the shadows of Motown (Artisan Entertainment/Lightning Entertainment/Scanbox Entertainment)

NI KANSKE UNDRAR? DET ÄR INTE DIREKT FÖRSTAUPPLAGAN jag äger med en av musikhistoriens mest omtalade dokumentärer. Det är ju så att jag skäms men, som jag brukar säga, det är ju innehållet som är viktigare än ytan. Det finns inte ens en notering om vilket år den här budgetversionen gavs ut. Som ni ser delar den dessutom utrymme med Daryl Hannah-filmen "The job" på samma dvd-skiva. Hursomhelst kom Motown-dokumentären i original ut 2002.
   Filmen handlar om studiomusikerna som spelade på Motowns alla hits främst på 60-talet. Ursprungligen jazzmusiker på 50-talet som i skivbolagets hitframkallande atmosfär förvandlades till extraordinära och hårt jobbande yrkesmän som i publikens ögon inte fick minsta credit. Officiellt var de totalt anonyma fast de stod för avgörande insatser på alla miljonsäljande hits de spelade på. Filmen bygger på Allan Slutskys biografi "Standing in the shadows of Motown: The Life and Music of Legendary Bassist James Jamerson" från 1989 som i huvudsak handlar om en av alla dessa legendariska musiker på Motown, basisten James Jamerson.
   I samband med den bokens research kom Slutsky i kontakt med alla kollegor till Jamerson och halva jobbet till ett filmmanus var redan gjort. Som författare och producent till filmen har Slutsky vidgat sin berättelse som här omfattar en stor del av alla Motowns studiomusiker som populärt gick under namnet The Funk Brothers, ett namn som ogillades av Motown-chefen Berry Gordy som hatade funk...
   Några av de i det här sammanhanget klassiska musikerna hade av ålder och sjukdom lämnat oss innan den här dokumentären gjordes. Men det är ändå en imponerande skara musiker som här får möjlighet att berätta sin historia, sina anekdoter, sina upplevelser och även spela på en konsert i samband med filminspelningen under 2000-2001.
   Jag var stor Motown-fan på 60-talet, noterade med intresse alla låtskrivare, producenter och till och med namnen i bolagets ledning under Berry Gordy. Men visste, som alla andra, ingenting om musikerna bakom alla hits och slagkraftiga arrangemang. Här får jag både namn, ett ansikte och kommentarer från människorna som var med i den lilla trånga studion på 2648 West Grand Boulevard i Detroit, Snake Pit, där hitsen skapades. En studio de återbesöker i filmen. Grymt intressant.
   Filmen innehåller några få spelade scener, när historiska ögonblick ska återberättas, men bygger till större delen på intervjuer, autentiska filminslag och har regisserats av Paul Justman som råkar vara bror med J Geils-keyboardspelaren Seth Justman.
   "Standing in the shadows of Motown" blir först och främst en hyllning till de allra mest legendariska musikerna, basisten James Jamerson, trummis Benny Benjamin (det var för övrigt han som myntade gruppnamnet Funk Brothers) och keyboardspelaren Earl Van Dyke som inte finns i livet längre, men det är också intressant att höra musikerna som fortfarande lever. Inte bara muntligen utan också i konsertform tillsammans med artister som Gerald Levert, Joan Osborne, Ben Harper, Bootsy Collins och Chaka Khan. Och de gör allt för att återuppliva det klassiska Motown-soundet utan att det för en sekund låter nostalgiskt eller dammigt.
   Höjdpunkten blir när Joan Osborne sitter och samtalar med Jack Ashford, mannen med den magiska tamburinen, innan en alldeles bedårande version av "What becomes of the broken hearted" (se höger) tar andan ur lyssnaren/tittaren. Kompet med hela armadan av suveräna musiker, blås och himmelsk kör toppas av drivet och energin hos de dubbla trummisarna Richard "Pistol" Allen och Uriel Jones som tragiskt nog inte heller finns i livet nu.
   Det följs av en svartvit film från 1993 när gitarristen Robert White visar hur den inledande gitarrfiguren till Smokey Robinsons "My girl" med Temptations skapas i studion hösten 1964.
   Övriga musiker som bidrar till liveinslagen och bör namnges är Bob Babbitt, bas, Joe Hunter, keyboards, Joe Messina, gitarr, Eddie Willis, gitarr, och Johnny Griffith, keyboards, där flera idag inte heller lever längre. På scen presenteras hela det här fantastiska bandet av musiker som Musikhistoriens största hitmaskin - och det är ingen överdrift.
   Det var först 1971, på Marvin Gayes "What's going on", som de här musikerna för första gången fick sina namn officiellt på ett skivomslag. Men studiomusikernas dagar var ändå räknade ty 1972 flyttade Gordy Motowns huvudkontor till Los Angeles och Funk Brothers blev arbetslösa. Ett bittert slut på en så magisk musikalisk saga.

/ Håkan

I min skivhylla: Joe Henry

Postad: 2016-12-02 07:56
Kategori: I min skivhylla



JOE HENRY: Murder of crows (A&M/Coyote 395 210-1)

Release:
1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 5. Mellan Don Henleys "The end of the innocence" (1989) och ett samlingsalbum med Hep Stars "Hep Stars, 1964-69!" (1983).

NÄR JAG SOM VANLIGT BLÄDDRAR LITE I VINYLHYLLORNA, utan att egentligen leta efter någonting, upptäcker jag mitt i bland skivorna på H namnet Joe Henry utan att jag minns något av skivan eller ens minns att skivan finns i min samling. Namnet på artisten lockar alltså mer än själva skivan. Namnet är ju numera kopplat till så många intressanta skivproduktioner men "Murder of crows"-albumets historia ägde rum långt innan den uppmärksammade producentkarriären satte fart.
   27 år gamla "Murder of crows" är Henrys andra soloalbum, det första på stor känd etikett. 1986 hade Henry skivdebuterat med albumet "Talk of heaven" på lilla amerikanska skivbolaget Profile Records, som för övrigt distribuerades av MNW i Sverige. Precis som på "Murder of crows" skrev Henry samtliga låtar på den skivan och A&M uppmärksammade hans talang och begåvning. Hans artistkarriär skulle i fortsättningen utspela sig i de större sammanhangen.
   Det lilla amerikanska skivbolaget Coyote från Minneapolis i Minnesota som delar etikett med A&M vilade under Twin/Tone Records från samma stad. Men Henry föddes just denna dag, 2 december 1960, i Charlotte i North Carolina men växte upp i Detroit.
   Han skulle många år senare bli en etablerad skivproducent, åt bland annat Solomon Burke (hans "Don't give up on me" är ju en av 00-talets bästa skivor), Aimee Mann, Betty LaVette, Elvis Costello/Allen Toussaint, Rodney Crowell och nu på senare år Bonnie Raitt och Billy Bragg, men "Murder of crows" producerades av Anton Fier. Fier, som också spelar trummor på skivan, hade fram till Henry-skivan mest producerat sitt eget band The Golden Palominos.
   I övrigt har "Murder of crows" flera intressanta musiker i det tajta band som Henry omger sig med: Tim Drummond, bas, Chuck Leavell, keyboardskille som spelat med Rolling Stones i många år, och Mick Taylor, sologitarr. Det sistnämnda namnet är ju intressant med tanke på att han samma år som den här skivan släpptes solodebuterade med "Mick Taylor" som jag uppmärksammade på den här sidan för drygt en månad sedan.
   Bland arrangörerna på några av albumets låtar finns Van Dyke Parks och Irwin Fisch som komponerat musik till främst tv-filmer och teatermusik.
   Sedan två år tillbaka var Henry gift med Melanie Ciccone, som han dedicerar skivan till, som råkar vara Madonnas syster. En koppling som långt senare skulle resultera i några låtskrivarsamarbeten med just Madonna för Henry.
   "Murder of crows" är en intressant skiva om än något profillös och det är ju inte så att jag blir däckad när jag idag lyssnar på albumet. Och jag kan inte med bästa vilja påstå att det hörs att Henry har en blomstrande artistkarriär framför sig. Han har ju trots allt gjort ytterligare elva album i eget namn medan producentjobben genom åren vuxit i dignitet.
   Skivan har ett förbluffande tidlöst sound och soundet på inledningslåten "Step across the mountain" doftar The Band med både Taylor och Leavell i framträdande roller. I övrigt är albumet fylld av en blandning med rocklåtar (bäst är "Here and gone" och "She is sleeping") och skimrande ballader. Henrys lätt souliga röst visar inte heller upp någon avgörande personlig prägel.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.