Blogginlägg

#21. vhs: Music for Montserrat

Music for Montserrat (Eagle Rock Entertainment, 1998)

OCH NU TAR VI ETT GREPP OM VÅRA GEOGRAFIKUNSKAPER och lär oss allt om den lilla västindiska ön Montserrat. En ö bland många, många andra som i det här området vädermässigt har ett fantastiskt njutbart klimat men är och har varit otroligt utsatta för vädrets mest extrema sidor och, som i Montserrats fall, också ödesdigra vulkanutbrott. Den här välgörenhetskonserten, som organiserades av den kände skivproducenten George Martin, följde i spåren av dubbla olyckor inom några år på Montserrat. 1989 drabbades ön av stormen Hugo och på våren 1997 fick Soufrière Hills-vulkanen ett mäktigt utbrott och naturkatastrofen var ett faktum som också ödelade huvudstaden Plymouth.
   George Martin drabbades bÃ¥de bokstavligen och känslomässigt av de här katastroferna och ville med konserten i Royal Albert Hall 15 september 1997 samla in pengar till offer, hemlösa och överlevande pÃ¥ ön vars turism försvann i ett ögonblick. Sedan mitten av 70-talet hade George med sin producentkompanjon John Burgess drivit ett inspelningsstudiokomplex pÃ¥ Montserrat, AIR Montserrat, som slogs i spillror redan vid stormen 1989. Studion var otroligt eftertraktad och en mängd artister hade under Ã¥ren spelat in sina skivor i den fridfulla och tropiska miljön.
   När George bad om hjälp frÃ¥n alla sina vänner stod välgörenhetsbenägna artister som Phil Collins, Mark Knopfler, Eric Clapton, Elton John, Sting och Paul McCartney per automatik först i kön. Men i det här fallet känns de artisternas engagemang fullt förklarliga ty samtliga har nÃ¥gon gÃ¥ng gjort inspelningar i Montserrat-studion. SÃ¥ kopplingen fÃ¥r nog anses logisk och naturlig.
   Konserten som alltsÃ¥ gick av stapeln i grandiost eleganta Royal Albert Hall var lite längre i verkligheten än pÃ¥ den här vhs-varianten. Exempelvis ströks artisterna Carl Perkins, Jimmy Buffet (som för övrigt ironiskt nog spelade in albumet "Volcano" 1979 pÃ¥ Montserrat) och Midge Ure helt. PÃ¥ Collins, Knopflers, Stings och Eltons framträdanden raderades en lÃ¥t var. Sedan hade det varit intressant att fÃ¥ Ã¥teruppleva The Royal Guard Choir och The Royal Hall Philharmonic Orchestras version av "Bridge Over Troubled Water".
   Men det färdiga videoprogrammet innehÃ¥ller ändÃ¥ en mängd höjdpunkter av musikaliska detaljer som jag nu under nästan 20 Ã¥r tillbaka inte har lyckats förtränga ur mitt minne.
   Efter en stor pampig inledning med trumpetare frÃ¥n The Band Of The Irish Guards innan George Martin med stor pondus och uppskattande publikjubel tar plats pÃ¥ scenen inför ett, som jag tycker, fullsatt Royal Albert Hall. Han förstÃ¥r inledningsvis inte ovationerna ("You haven't heard anything yet?") och berättar sedan känslosamt om vulkanens härjningar innan han presenterar Phil Collins som börjar med den atmosfäriska, svängiga slagverksarsenalen i "Take me home". Phil spelar congas men det är spektakuläre Ray Cooper bland alla andra percussioninstrument som är halva underhÃ¥llningen.
   I kvällens husband är gitarristerna Phil Palmer och Robbie McIntosh lätt framträdande. McIntosh frÃ¥n McCartneys dÃ¥varande band fÃ¥r sällskap med kollegan klaviaturspelaren Paul "Wix" Wickens som felaktigt har fÃ¥tt förnamnet Chris(?) i presentationen.

ARTISTEN ARROW, ELLER ALPHONSUS CELESTINE EDMUND CASSELL som han hette på riktigt (avled 2010), härstammar från just Montserrat och tillsammans med sitt färgstarka band höjer han tempot, stämningen och energin rejält med sin kända originallåt "Hot hot hot" i rivig calypsotakt.
   Dire Straits spelade in sitt kommersiellt största album "Brothers in arms" pÃ¥ Montserrat och Mark Knopfler bjuder pÃ¥ bÃ¥de titellÃ¥ten och "Money for nothing" frÃ¥n den skivan. Arrangemanget i den förstnämnda lÃ¥ten växer frÃ¥n nästan tystnad till fullt orkestrerat slut och de levande mäktiga strÃ¥karna motsvarar kvällens känslor perfekt.
   Stings sÃ¥ng förstärker pÃ¥ den andra lÃ¥ten, som han precis gör pÃ¥ skivversionen, innan han spelar tvÃ¥ Police-lÃ¥tar, "Message in a bottle" och "Every little thing she does is magic" (förkortas till "Magic" här) i lite mer akustiska och jazziga arrangemang.
   Elton John gör ett oväntat avskalat framträdande bakom den svarta flygeln med först "Your song" och sedan "Don't let the sun go down on me" där orkestern förstärker lätt pÃ¥ slutet.
   Eric Clapton gästade kort pÃ¥ ovannämnda "Money for nothing" men gör naturligtvis ett eget litet set. Först "Layla" sittande i ett huvudsakligen akustiskt arrangemang tillsammans med Knopfler med sitt sedvanliga elgitarrsound. Laidback och soft men i den andra lÃ¥ten, "Same old blues" frÃ¥n den Collins-producerade "Behind the sun"-skivan (som är inspelad pÃ¥ Montserrat), blir det elektriskt med tunga gästinhopp av Jools Holland, piano, och Collins pÃ¥ trummor.
   Inför den avslutande finalen stÃ¥r George Martin pÃ¥ scenen igen och berättar att han träffade nästa artist första gÃ¥ngen när han var 20 Ã¥r: Paul McCartney, fräsch, korthÃ¥rig med akustisk gitarr framför han "Yesterday" helt ensam pÃ¥ scen. En scen han faktiskt stod pÃ¥ exakt 34 Ã¥r tidigare, 1963, pÃ¥ en annan välgörenhetsföreställning för Printers Pensioners Corporation. Vid sidan av Beatles fanns ocksÃ¥ Rolling Stones med pÃ¥ den scenen dÃ¥.
   Paul hade 1997 ett aktuellt album ute, "Flaming pie", men repertoaren för kvällen är enbart Beatles-lÃ¥tar. Han sätter sig vid pianot och leder det stora bandet, kören och orkestern som dirigeras av George Martin, i "Golden slumbers" som naturligtvis ocksÃ¥ innehÃ¥ller "Carry that wight" och "The end" där Phil Collins fÃ¥r spela Ringo Starrs berömda men korta trumsolo. Mitt i detta kända Beatles-medley lämnar Paul pianot och hänger pÃ¥ sig elgitarren men lÃ¥ter Knopfler och Clapton pÃ¥ var sin sida spela huvudrollen.
   Alla lämnar sedan scenen till stort jubel men är snart tillbaka för inte sÃ¥ överraskande extralÃ¥tar när kvällens alla artister invaderar scenen. Först "Hey Jude", där Paul prickar originalrösten exakt, i en stor och mäktig och sedvanlig allsÃ¥ng. Sedan ytterligare en spontan extralÃ¥t, "Kansas City", med lÃ¥tskrivaren Carl Perkins som i trängseln pÃ¥ scen lÃ¥ter Paul, Elton och en nästan ljudlös Sting sjunga mest.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.