Blogginlägg

#21. vhs: Music for Montserrat

Postad: 2016-12-12 07:52
Kategori: vhs_dvd 38-1



Music for Montserrat (Eagle Rock Entertainment, 1998)

OCH NU TAR VI ETT GREPP OM VÅRA GEOGRAFIKUNSKAPER och lär oss allt om den lilla västindiska ön Montserrat. En ö bland många, många andra som i det här området vädermässigt har ett fantastiskt njutbart klimat men är och har varit otroligt utsatta för vädrets mest extrema sidor och, som i Montserrats fall, också ödesdigra vulkanutbrott. Den här välgörenhetskonserten, som organiserades av den kände skivproducenten George Martin, följde i spåren av dubbla olyckor inom några år på Montserrat. 1989 drabbades ön av stormen Hugo och på våren 1997 fick Soufrière Hills-vulkanen ett mäktigt utbrott och naturkatastrofen var ett faktum som också ödelade huvudstaden Plymouth.
   George Martin drabbades både bokstavligen och känslomässigt av de här katastroferna och ville med konserten i Royal Albert Hall 15 september 1997 samla in pengar till offer, hemlösa och överlevande på ön vars turism försvann i ett ögonblick. Sedan mitten av 70-talet hade George med sin producentkompanjon John Burgess drivit ett inspelningsstudiokomplex på Montserrat, AIR Montserrat, som slogs i spillror redan vid stormen 1989. Studion var otroligt eftertraktad och en mängd artister hade under åren spelat in sina skivor i den fridfulla och tropiska miljön.
   När George bad om hjälp från alla sina vänner stod välgörenhetsbenägna artister som Phil Collins, Mark Knopfler, Eric Clapton, Elton John, Sting och Paul McCartney per automatik först i kön. Men i det här fallet känns de artisternas engagemang fullt förklarliga ty samtliga har någon gång gjort inspelningar i Montserrat-studion. Så kopplingen får nog anses logisk och naturlig.
   Konserten som alltså gick av stapeln i grandiost eleganta Royal Albert Hall var lite längre i verkligheten än på den här vhs-varianten. Exempelvis ströks artisterna Carl Perkins, Jimmy Buffet (som för övrigt ironiskt nog spelade in albumet "Volcano" 1979 på Montserrat) och Midge Ure helt. På Collins, Knopflers, Stings och Eltons framträdanden raderades en låt var. Sedan hade det varit intressant att få återuppleva The Royal Guard Choir och The Royal Hall Philharmonic Orchestras version av "Bridge Over Troubled Water".
   Men det färdiga videoprogrammet innehåller ändå en mängd höjdpunkter av musikaliska detaljer som jag nu under nästan 20 år tillbaka inte har lyckats förtränga ur mitt minne.
   Efter en stor pampig inledning med trumpetare från The Band Of The Irish Guards innan George Martin med stor pondus och uppskattande publikjubel tar plats på scenen inför ett, som jag tycker, fullsatt Royal Albert Hall. Han förstår inledningsvis inte ovationerna ("You haven't heard anything yet?") och berättar sedan känslosamt om vulkanens härjningar innan han presenterar Phil Collins som börjar med den atmosfäriska, svängiga slagverksarsenalen i "Take me home". Phil spelar congas men det är spektakuläre Ray Cooper bland alla andra percussioninstrument som är halva underhållningen.
   I kvällens husband är gitarristerna Phil Palmer och Robbie McIntosh lätt framträdande. McIntosh från McCartneys dåvarande band får sällskap med kollegan klaviaturspelaren Paul "Wix" Wickens som felaktigt har fått förnamnet Chris(?) i presentationen.

ARTISTEN ARROW, ELLER ALPHONSUS CELESTINE EDMUND CASSELL som han hette på riktigt (avled 2010), härstammar från just Montserrat och tillsammans med sitt färgstarka band höjer han tempot, stämningen och energin rejält med sin kända originallåt "Hot hot hot" i rivig calypsotakt.
   Dire Straits spelade in sitt kommersiellt största album "Brothers in arms" på Montserrat och Mark Knopfler bjuder på både titellåten och "Money for nothing" från den skivan. Arrangemanget i den förstnämnda låten växer från nästan tystnad till fullt orkestrerat slut och de levande mäktiga stråkarna motsvarar kvällens känslor perfekt.
   Stings sång förstärker på den andra låten, som han precis gör på skivversionen, innan han spelar två Police-låtar, "Message in a bottle" och "Every little thing she does is magic" (förkortas till "Magic" här) i lite mer akustiska och jazziga arrangemang.
   Elton John gör ett oväntat avskalat framträdande bakom den svarta flygeln med först "Your song" och sedan "Don't let the sun go down on me" där orkestern förstärker lätt på slutet.
   Eric Clapton gästade kort på ovannämnda "Money for nothing" men gör naturligtvis ett eget litet set. Först "Layla" sittande i ett huvudsakligen akustiskt arrangemang tillsammans med Knopfler med sitt sedvanliga elgitarrsound. Laidback och soft men i den andra låten, "Same old blues" från den Collins-producerade "Behind the sun"-skivan (som är inspelad på Montserrat), blir det elektriskt med tunga gästinhopp av Jools Holland, piano, och Collins på trummor.
   Inför den avslutande finalen står George Martin på scenen igen och berättar att han träffade nästa artist första gången när han var 20 år: Paul McCartney, fräsch, korthårig med akustisk gitarr framför han "Yesterday" helt ensam på scen. En scen han faktiskt stod på exakt 34 år tidigare, 1963, på en annan välgörenhetsföreställning för Printers Pensioners Corporation. Vid sidan av Beatles fanns också Rolling Stones med på den scenen då.
   Paul hade 1997 ett aktuellt album ute, "Flaming pie", men repertoaren för kvällen är enbart Beatles-låtar. Han sätter sig vid pianot och leder det stora bandet, kören och orkestern som dirigeras av George Martin, i "Golden slumbers" som naturligtvis också innehåller "Carry that wight" och "The end" där Phil Collins får spela Ringo Starrs berömda men korta trumsolo. Mitt i detta kända Beatles-medley lämnar Paul pianot och hänger på sig elgitarren men låter Knopfler och Clapton på var sin sida spela huvudrollen.
   Alla lämnar sedan scenen till stort jubel men är snart tillbaka för inte så överraskande extralåtar när kvällens alla artister invaderar scenen. Först "Hey Jude", där Paul prickar originalrösten exakt, i en stor och mäktig och sedvanlig allsång. Sedan ytterligare en spontan extralåt, "Kansas City", med låtskrivaren Carl Perkins som i trängseln på scen låter Paul, Elton och en nästan ljudlös Sting sjunga mest.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.