Blogginlägg från 2016-12-26

Tillbakablick: Kent

Det är klart att jag har följt Kent genom åren, mer eller mindre. Men det tog fem år innan jag tände på allvar för Eskilstuna-gruppen. Jag har förklarat hur och varför i den här gamla krönikan och har sedan dess lyssnat noggrant utan att jag varje gång vid varje release har fallit pladask. Det har i mina öron onekligen varit en något ojämn väg under åren men det har allt som oftast resulterat i en och annan placering på årsbästalistorna.
   I mitten pÃ¥ 00-talet hade jag lite svÃ¥rt för Kents syntetiska period men "Röd" (2009) recenserade jag när den kom. Och nu har jag lyssnat pÃ¥ Kents album sedan 2010, av vilka flera hamnat pÃ¥ Ã¥rsbästalistor, och redovisar synpunkter och Ã¥sikter här nedan.

KENT

"En plats i solen" (2010)
Albumet fick en blygsam 15:e-plats på min årsbästalista 2010 men som Kents väg tillbaka till ett något så när konventionellt sound, efter äventyrliga utflykter i syntland, framstår "En plats i solen" som ett ganska bra album. Fortfarande blir jag lite störd av några uppseendeväckande låttitlar, det stundtals pompösa soundet, fortfarande rent provocerande 80-talssyntar (tydligast i "Gamla Ullevi") och Jocke Bergs modifierade röst stundtals genom en "telefonlur".
   "Ensam lÃ¥ng väg hem" är lite mer jordnära, diskorytmerna i "Minimalen" kan jag ocksÃ¥ köpa och avslutande "Passagerare", med Rebecka Törnqvists duettsÃ¥ng, är riktigt spännande.

"Jag är inte rädd för mörkret" (2012)
Ett album som jag tidigare har rankat högst av alla Kent-album, 3:a på årsbästalistan. Introduktionssingeln "999", släppt en månad innan albumet, var en alldeles underbar uppenbarelse och det påverkade förmodligen min helhetsbedömning av skivan. Plötsligt var det mer livetyngd än studiofiness i bandets sound och det var positivt.
   "Petroleum", "Jag ser dig" och "Tänd pÃ¥" är vackra lÃ¥tar men i min lÃ¥nga lyssningssession av Kents-fyra senaste album blir jag under andra halvan av skivan bÃ¥de tvivlande och osäker. Klangerna tar över frÃ¥n melodierna och arrangemang blir i längden tröttande för öronen. Bland all piano och syntmattor efterlyser jag gitarrbandet Kent. Men "LÃ¥t dom komma" är en underbar avslutningslÃ¥t.

"Tigerdrottningen" (2014)
För två år sedan uppfattade jag "Tigerdsrottningen" som lite svagare än de övriga Kent-albumen och undvek att placera skivan på någon årsbästalista. Men här finns några låtar av klass som på vilket annat Kent-album. Men kanske är det soundet med alla klangerna, den modifierade rösten och de diskofierade rytmerna som känns lite upprepning och lite brist på fantasi.
   Jag kan givetvis inte bortse frÃ¥n starka lÃ¥tar som "Var är vi nu?", "Skogarna" (80-talssyntarna igen!), "Innan himlen faller ner", "Din enda vän" och den lite neddämpade "Godhet" (duett med Beatrice Eli) och det samlade intrycket för hela skivan landar ännu en gÃ¥ng pÃ¥ plus.

"Då som nu för alltid" (2016)
Banne mig, har inte Kent gjort sitt bästa album lagom till avsked! Rangordningen av bandets alla skivor är givetvis hårfin men "Då som nu för alltid" är som helhet ett nästintill helgjutet album. Jocke Berg har verkligen fått ihop en underbar bukett låtar med genomgående starka melodier, något som inte alltid har varit givet.
   Jag vill inte redan nu avslöja min Ã¥rsbästalista för 2016 (publiceras pÃ¥ fredag!) men det gÃ¥r naturligtvis inte att undvika Kents avslutningsalbum när listan ska bestämmas. Och det beror inte bara pÃ¥ att det är gruppens sentimentala avsked frÃ¥n musikbranschen. För kanske första gÃ¥ngen i Kents lÃ¥nga karriär upplever jag ett helt igenom jämnstarkt album med rader av extraordinärt lysande lÃ¥tar.
   Efter sex himmelska lÃ¥tar undrar jag enfaldigt när svackan kommer men det fortsätter lika jublande starkt i tvÃ¥ lÃ¥tar till innan "Gigi", lite för grovhuggen och provokativ rock för min smak, fÃ¥r symbolisera kategorin mellanlÃ¥t. Sedan avslutas skivan pÃ¥ samma toppnivÃ¥ som i övrigt. "Falska profeter" kanske är nÃ¥gra minuter för lÃ¥ng men "Den sista sÃ¥ngen" är vemodig och fantastisk som ett sista avsked kräver.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.