Blogginlägg

Tillbakablick: Kent

Postad: 2016-12-26 10:39
Kategori: Blogg

Det är klart att jag har följt Kent genom åren, mer eller mindre. Men det tog fem år innan jag tände på allvar för Eskilstuna-gruppen. Jag har förklarat hur och varför i den här gamla krönikan och har sedan dess lyssnat noggrant utan att jag varje gång vid varje release har fallit pladask. Det har i mina öron onekligen varit en något ojämn väg under åren men det har allt som oftast resulterat i en och annan placering på årsbästalistorna.
   I mitten på 00-talet hade jag lite svårt för Kents syntetiska period men "Röd" (2009) recenserade jag när den kom. Och nu har jag lyssnat på Kents album sedan 2010, av vilka flera hamnat på årsbästalistor, och redovisar synpunkter och åsikter här nedan.


KENT

"En plats i solen" (2010)

Albumet fick en blygsam 15:e-plats på min årsbästalista 2010 men som Kents väg tillbaka till ett något så när konventionellt sound, efter äventyrliga utflykter i syntland, framstår "En plats i solen" som ett ganska bra album. Fortfarande blir jag lite störd av några uppseendeväckande låttitlar, det stundtals pompösa soundet, fortfarande rent provocerande 80-talssyntar (tydligast i "Gamla Ullevi") och Jocke Bergs modifierade röst stundtals genom en "telefonlur".
   "Ensam lång väg hem" är lite mer jordnära, diskorytmerna i "Minimalen" kan jag också köpa och avslutande "Passagerare", med Rebecka Törnqvists duettsång, är riktigt spännande.

"Jag är inte rädd för mörkret" (2012)
Ett album som jag tidigare har rankat högst av alla Kent-album, 3:a på årsbästalistan. Introduktionssingeln "999", släppt en månad innan albumet, var en alldeles underbar uppenbarelse och det påverkade förmodligen min helhetsbedömning av skivan. Plötsligt var det mer livetyngd än studiofiness i bandets sound och det var positivt.
   "Petroleum", "Jag ser dig" och "Tänd på" är vackra låtar men i min långa lyssningssession av Kents-fyra senaste album blir jag under andra halvan av skivan både tvivlande och osäker. Klangerna tar över från melodierna och arrangemang blir i längden tröttande för öronen. Bland all piano och syntmattor efterlyser jag gitarrbandet Kent. Men "Låt dom komma" är en underbar avslutningslåt.

"Tigerdrottningen" (2014)
För två år sedan uppfattade jag "Tigerdsrottningen" som lite svagare än de övriga Kent-albumen och undvek att placera skivan på någon årsbästalista. Men här finns några låtar av klass som på vilket annat Kent-album. Men kanske är det soundet med alla klangerna, den modifierade rösten och de diskofierade rytmerna som känns lite upprepning och lite brist på fantasi.
   Jag kan givetvis inte bortse från starka låtar som "Var är vi nu?", "Skogarna" (80-talssyntarna igen!), "Innan himlen faller ner", "Din enda vän" och den lite neddämpade "Godhet" (duett med Beatrice Eli) och det samlade intrycket för hela skivan landar ännu en gång på plus.

"Då som nu för alltid" (2016)
Banne mig, har inte Kent gjort sitt bästa album lagom till avsked! Rangordningen av bandets alla skivor är givetvis hårfin men "Då som nu för alltid" är som helhet ett nästintill helgjutet album. Jocke Berg har verkligen fått ihop en underbar bukett låtar med genomgående starka melodier, något som inte alltid har varit givet.
   Jag vill inte redan nu avslöja min årsbästalista för 2016 (publiceras på fredag!) men det går naturligtvis inte att undvika Kents avslutningsalbum när listan ska bestämmas. Och det beror inte bara på att det är gruppens sentimentala avsked från musikbranschen. För kanske första gången i Kents långa karriär upplever jag ett helt igenom jämnstarkt album med rader av extraordinärt lysande låtar.
   Efter sex himmelska låtar undrar jag enfaldigt när svackan kommer men det fortsätter lika jublande starkt i två låtar till innan "Gigi", lite för grovhuggen och provokativ rock för min smak, får symbolisera kategorin mellanlåt. Sedan avslutas skivan på samma toppnivå som i övrigt. "Falska profeter" kanske är några minuter för lång men "Den sista sången" är vemodig och fantastisk som ett sista avsked kräver.

/ Håkan




10 år (34)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2016 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.