Blogginlägg

#10/70: "After the gold rush"

Postad: 2011-02-28 07:55
Kategori: 70-talets bästa

NEIL YOUNG: After the gold rush (Reprise, 1970)

Nu kliver vi in på Topp 10 bland mina 70-talsfavoriter och det börjar handla om genuina, homogena och fullständigt klockrena älsklingsskivor.
   Det är inte lätt att sammanfatta Neil Youngs alla decennier som artist men det var under 70-talet han totalt sett gjorde de mest intressanta skivorna. Fast han i vanlig ordning hade en stark vilja att regelbundet överraska både negativt och positivt och hela tiden ta nya outforskade vägar med sin musik. ”Rust never sleeps” har jag redan berättat om i den här serien och bland alla övriga högintressanta 70-talsskivor från Neil, exempelvis ”Harvest”, ”Zuma”, ”American stars ’n’ bars”, ”Comes a time” och även Stephen Stills-duetten ”Long may you run”, rankar jag ändå dagens skiva som hans allra bästa. ”After the gold rush” råkar dessutom vara hans allra första soloskiva på 70-talet och framstår därför som ännu mer imponerande. Gjord av en kanadensare som ännu inte fyllt 25 år!
   Samtidigt som han vid tidpunkten för utgivningen av ”After the gold rush”, i augusti 1970, precis hade avslutat första samarbetet med supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young gav han ut en soloplatta som innehöll allt: elektriska rocklåtar, ballader, en countryinspirerad cover och geniala bagateller som tillsammans gjorde skivan så homogen och extremt underhållande.
   Åren som soloartist efter splittringen i Buffalo Springfield kantades av konserter helt på egen hand (1968-69), korta turnéer tillsammans med kompbandet Crazy Horse (1969-70) och längre turnéer med CSNY (1969-70). Uppföljningen på den här skivan blev sex konserter i november och Neil kunde nu satsa allt på sin egen karriär.
   Trots sin ringa ålder var Neil Young 1970 redan en komplett artist. Han hade släppt två soloskivor på ett halvår i eget namn, den lätt splittrade ”Neil Young” (1968) och den mycket starka ”Everybody knows this is nowhere” (1969) där tidlösa klassiker som ”Cinnamon girl”, ”Down by the river” och ”Cowgirl in the sand” fick sin premiär.
   På solodebuten var det ett löst gäng musiker bakom Neil och på det andra albumet var det solida kompbandet Crazy Horse med Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas. Till de inledande inspelningarna till ”After the gold rush” var Crazy Horse i högsta grad involverade men redan här hade Whitten drogproblem som förvärrats vilket gjorde att Young helt enkelt sparkade hela gruppen från resten av skivinspelningen.
Vilket gjorde att flera andra musiker kom in i projektet mot slutet. 19-årige Nils Lofgren, som här gör sin stora skivdebut som pianist, CSNY-basisten Greg Reeves och den gamle kollegan Steve Stills. Lofgren, Stills, Whitten och Molina gör också stora roller i kören på flera låtar. Jack Nitzsche som var tongivande på Youngs solodebut håller här en låg profil, nämns exempelvis inte alls på originalskivan från 1970, och spelar piano på endast en låt, ”When you dance you can really love”.
   På skivomslaget påstås det att låtarna på skivan är skrivna till ett filmmanus av Dean Stockwell och Herb Berman. Filmen blev aldrig verklighet men däremot skivan. En skiva som tillhör Neil Youngs kommersiellt mest framgångsrika album och var även favorit hos kritiker. Robert Hillburn skrev så här vackert i Los Angeles Times: ”Words like lovely, beautiful and romantic cannot often be applied to rock albums, but there haven’t been many rock albums like Neil Young’s ”After the gold rush”. It is a delicate, fragile jewel… In the album’s best moments, Young’s soft, disarming voice and the crisp haunting instrumentations are almost therapeutically gentle in this time of assault rock”.
   En delikat juvel, så sant.
   För mig personligen är det blandningen på skivan som är mest avväpnande. Där totala och Young-typiska rocklåtar som ”Southern man” och ”When you dance you can really love” så naturligt omges av så enkla, typiska och melodiskt vackra pärlor som “Birds”, “Till the morning comes” och ”I believe in you”. Även titellåten tillhör den där enkla men väldigt personliga kategorin med Neil Young ensam vid pianot.
   Även när Neil Young gav sig på en cover, den hårt omarrangerade versionen av Don Gibson-låten ”Oh, lonesome me” från 1958, blev det suggestivt, starkt och personligt.
   Annars kan jag aldrig, inte ens efter 40 år tillsammans med denna skiva, sluta lyssna på och älska inledningslåten ”Tell me why”. Till endast akustisk gitarr gör Neil Young ett så mäktigt och positivt framförande att han egentligen då och för alltid placerar singer/songwriter-genren på en ouppnåelig nivå.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28            

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.