Blogginlägg från mars, 2011

Soundtracks: "The horse whisperer"

Postad: 2011-03-30 07:45
Kategori: Soundtracks

THE HORSE WHISPERER (MCA, 1998)

Soundtracket till Robert Redfords film innehåller uteslutande originallåtar inspelade till filmen. Vilket gör hela skivan så mycket mer intressant än ett konventionellt soundtrack som ofta samlat ihop en massa kända låtar med en lika stor massa kända artister. Nej, det här känns både genuint äkta med sin countrykryddade musik och trovärdigt med artister som spelat in sina låtar speciellt för filmen vars svenska titel är ”Mannen som kunde tala med hästar”.
   Filmens tema är onekligen country och musikaliskt kan inget passa bättre med artister som exempelvis Dwight Yoakam, Emmylou Harris och Steve Earle.
   En joddlande Yoakam och en smeksam fiol/steelguitar-ballad med George Strait kanske inte tillhör det mest spännande på skiva men i det här sammanhanget är det inte helt malplacerat. Även Raul Malo i Mavericks tillhör samma högstämda kategori när han sjunger balladen ”Dream river” med endast en akustisk gitarr till komp. Och med en snygg vissling på slutet.
   Då är Alison Moorers framträdande så mycket mer personligt. Liksom Flatlanders med Joe Ely, Jimmie Dale Gilmore och Butch Hancock i en oväntat långsam ballad.
   Även Lucinda Williams gör en ballad på sitt sedvanligt alldeles underbara sätt att sjunga. Magi! Emmylou Harris fortsätter traditionen med en avskalad, akustiskt baserad ballad i Chris Smithers mycket fina ”Slow surprise”. Skivans balladtema fullföljs mycket elegant av Gillian Welch och Iris DeMent.
   För mig okända Don Walser gör bluegrass som kanske är roligare än bra och Don Edwards, skivans andra okända namn, gör en ledsen ballad som är lätt glömd.
   Då gör Steve Earle med hela sin mäktiga dignitet en underbar ”Me and the eagle”, en tung akustisk ballad som är nästan fem minuter lång och magisk. En låt som också återfinns på Earles udda samlingsskiva ”Sidetracks”.

Innehåll:
1. Cattle Call - Dwight Yoakam
2. A Soft Place To Fall - Allison Moorer
3. South Wind Of Summer - Hill Country Flatlanders
4. Still I Long For Your Kiss - Lucinda Williams
5. Dream River - Mavericks
6. Slow Surprise - Emmylou Harris
7. Big Ball's In Cowtown - Don Walser
8. Leaving Train - Gillian Welch
9. Cowboy Love Song - Don Edwards
10. Me & The Eagle - Steve Earle
11. Whispering Pines - Iris DeMent
12. Red River Valley - George Strait

/ Håkan

#6/70: "Armed forces"

Postad: 2011-03-28 07:50
Kategori: 70-talets bästa

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: Armed forces (Radar, 1979)

Vi har kommit fram till 1979, de allra första dagarna av det nya året faktiskt (”Armed forces” släpptes 5 januari!), och Elvis Costello kröner sitt 70-tal musikaliskt med sitt tredje album som visar upp utveckling, moderna detaljer och framförallt ett fantastiskt låtskrivande från en 24-årig engelsman.
   Under den här långa följetongen om 70-talets bästa skivor har jag grävt ner mig i historien om varje skiva, berättat ingående om tillkomsten och även kronologiskt försökt placera varje skiva i sitt sammanhang. Men inte alltid, eller väldigt sällan, har jag bedömt skivorna utifrån sin egen tid, artistens ålder just då och min egen situation vid varje tidpunkt.
   Därför är det närmast rörande när jag nu konstaterar att Elvis Costello fyllde 24 år just under inspelningarna av ”Armed forces” och själv var jag 26 år när jag hörde skivan första gången i januari 1979. De viktiga förutsättningarna hade ju givetvis en avgörande betydelse hur jag uppfattade skivan en gång. Att i den ringa åldern producera en så lysande skiva och att jag sedan i min tur befann mig i min kanske bästa ålder för att suga åt mig all bra popmusik som just då gavs ut. Sådant påverkar även minnet av musiken.
   Jag vet att ålder inte har någon relevans i det här sammanhanget men det är klart att jag tyckte det var intressant att det under några år på 70-talet kom fram bra artister som var yngre än jag var. Vid sidan av Costello återfinns även yngre förmågor som Steve Forbert, The Clash, Eddie & the Hot Rods och Sex Pistols på min 70-talslista.
   Åldersaspekten har ändå en viktig roll i det här sammanhanget. Jag märker det när jag läser min egen recension av ”Armed forces” publicerad 27 januari 1979 i Nerikes Allehanda. Jag är inte så reservationslöst positiv som jag trodde och under rubriken ”Costello laddar om… men står still” kommer jag med några överraskande invändningar. Som till exempel: ”Det är alltid enkelt att tycka om det nya och senaste, jämföra med tidigare och dra positiva slutsatser. Men när profeter och smakdomare sagt sitt står vi ändå inför den nakna sanningen: Jag reserverar mig.”
   När jag nu i ett försök att göra en efterhandskonstruktion kan jag kanske förstå mina små kritiska ord. Det var nog inte så mycket riktat mot just skivan utan mer ett uttryck för tidsandan. Det hade naturligtvis basunerats ut i all press att det här minsann var Costellos bästa skiva och min reaktion var väl att inte gå i ledband för ytterligare en reservationslös hyllning. Sedan var jag lite skeptisk mot Costellos utveckling som just då hade turnerat flitigt i USA, träffat kända fotomodeller och umgåtts med societeten. Det rimmade illa med min bild av den typiske jordnära engelsmannen.

Efter sitt andra album, utmärkta ”This year’s model”, turnerade Elvis Costello intensivt med sitt band Attractions. Långa turnér och många konserter och det var under de oändliga resorna i USA som Elvis skrev majoriteten av låtarna till sin tredje skiva som först hade titeln ”Emotional fascism” men sedan, på trummisen Pete Thomas förslag, ändrades till ”Armed forces”.
   Exempelvis skrevs inledningslåten ”Accidents will happen” på ett motellrum i Arizona och Elvis har berättat att han hade ambitionen att göra något som liknade Burt Bacharachs ”Anyone who had a heart” och mot slutet av låten återfinns det också referenser till Randy Newmans låt ”I don’t want to hear it anymore”.
   Inför skivan hade Elvis lyssnat på skivor med David Bowie, Rolling Stones, Iggy Pop, Kraftwerk, ABBA, soul, country och även The Beatles och alla de intrycken påverkade givetvis soundet på skivan. Attractions var äntligen fullt ut krediterade på skivan och Steve Nieves keyboards spelar en större musikalisk roll än Costellos gitarr på många låtar. Hans olika syntar har påverkat arrangemangen mer eller mindre på varje låt. Lyssna bara på ”Green shirt”, ”Senior service”, ”Two little Hitlers” och ”Sunday’s best” i valstakt som var skriven av Elvis till Ian Dury.
   Och pianot på ”Oliver’s army” kan inte sammankopplas med någon annan än Benny Andersson. Låten och produktionen blev så perfekt att nästa singel blev faktiskt Elvis Costellos mest framgångsrika under hela hans karriär. ”Oliver’s army” nådde en 2:a-plats i England i tre veckor medan Bee Gees ”Tragedy” och Gloria Gaynors ”I will survive” ockuperade förstaplatsen.
   ”Oliver’s army” har ett långt mycket allvarligare texttema än jag någonsin har anat. Bakom den struttiga glada ramsan döljer sig en text om den brittiska invasion av Nordirland och låten innehåller hans kanske mest kontroversiella textrader där han jämför Englands behandling av irländare med amerikanarnas diskriminering av afroamerikaner: ”All it takes one itchy trigger/One more widow, one less white nigger”. Låttiteln syftar på Oliver Cromwell, den engelske militären och statsmannen som på 1600-talet såg irländare som fiender och Olivers armé erövrade Irland 1649.
   Andra utsökta låtar på skivan är ”Party girl”, med sina Beatles-referenser, ”Busy bodies” där gitarriffet från Roy Orbisons ”O, pretty woman” dyker upp, och den intensiva ”Chemistry class”. Det här är popmusik med punkattityd av hög kvalité.
   Första låten som spelades in till skivan, en version av producenten Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”(What’s so funny ’bou) Peace, love and understanding”, kom aldrig med på albumet utan hamnade redan i november 1978 på b-sidan till Nick Lowe-singeln ”American squirm”. Costello och Attractions uppträder under pseudonymen Nick Lowe And His Sound. Och på singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Till skivans mindre lyckade detalj hör skivomslaget, fold-out sleeve saom det heter på engelska, där Barney Bubbles fladdriga och pusselliknande konvolut är helt opraktiskt för alla som äger fler än två vinylskivor.

/ Håkan

Starka ögonblicksbilder med Håkan

Postad: 2011-03-27 21:49
Kategori: Konserter

HÅKAN HELLSTRÖM
Conventum, Örebro 26 mars 2011
Konsertlängd: 20:14-22:21 (127 minuter)
Min plats: Ca 15 meter svagt till vänster från scenen.


Lars-Erik "Labbe" Grimelund (trummor)
Finn Björnulfsson (slagverk)
Oscar Wallblom (bas och sång)
Simon Ljungman (gitarr och sång)
Daniel Gilbert (gitarr och sång)
Göran Green (saxofon)
Stefan Sporsén (trumpet, klaviatur och sång)
Håkan Hellström (gitarr och sång)

Som min vän och recensent Joakim Johansson idag konstaterar i Nerikes Allehanda så är det väldigt svårt att bli besviken på Håkan Hellström. På mina tio tidigare konserter med Håkan har jag alltid lämnat konserten överväldigad och mer än tillfredsställd med en artist som alltid levererar och alltid överträffar förväntningarna hur högt man än har satt ribban. Det var naturligtvis inte ett dugg sämre i lördagskväll och det var med en märkvärdigt nöjd känsla jag lämnadeConventum efter en drygt två timmar lång konsert.
   Som vanligt var inramningen till en Hellström-konsert intressant. Sista låt innan Hellström med band gick på scenen var Flamin Groovies ”Shake some action” och det är ju en alldeles underbar poprocklåt till tempohöjare. När sedan hela konserten började, med ett hejdundrande ”Håkan, Håkan, Håkan…” från publiken, och bandet var på väg in på scen spelades ”Baba O’Riley” med The Who i högtalarna och allt inleddes med en publik på topp, en artist i hög hatt (gamla tiders Plura väckte bilder i hjärnan) och ett band på absolut explosiv nivå.
   Jag har ingen exakt låtlista från konserten men kvällen inleddes med ”Dom där jag kommer från” och det var naturligtvis full stämning redan i låt nummer två när ”Kom igen Lena” följde. Tidig entré för en sådan traditionell showstopper men ackompanjerad av de gamla tv-bilderna från ”Fem myror…” (som handlade om bokstaven H som i Håkan Hellström…) var det en klockren succé och allsången var också den klockren.
   Sedan följde både aktuella låtar och gamla succéer som ”Tro och tvivel”, ”Precis som Romeo”, ”En vän med en bil” och en fantastisk version av ”Hurricane Gilbert” medan gamla arkivbilder på Håkan Hellström projicerades på skärmen bakom scen.
   Innan avslutningen i huvudavdelningen höjde tempot ännu en gång med ”För en lång lång tid”, ”Ramlar” och souliga ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
   Sedan kom ett 40 minuter långt avslutande sjok med extralåtar som jag sent ska glömma. Låtkombinationen med ”Försent för Edelweiss”, nationalsången ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, det nya slagnumret ”River en vacker dröm”, den gamla hitlåten ”En midsommarnattsdröm” och den nedtonade finalen med först ”Du är snart där” och sedan ”Vi två 17 år” var kanske inte så överraskande men mycket, mycket imponerande. Starka ögonblickbilder från ännu en Håkan Hellström-konsert som går till historien.

Låtarna:
1. Dom där jag kommer från
2. Kom igen Lena
3. Tro och tvivel
4. Precis som Romeo
5. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
6. ?
7. En vän med en bil
8. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
9. Klubbland
10. Jag vet vilken dy hon varit i
11. Hurricane Gilbert
12. ?
13. En lång lång tid
14. Ramlar
15. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extralåtar
16. För sent för Edelweiss
17. Känn ingen sorg för mig Göteborg
18. River en vacker dröm
19. En midsommarnattsdröm
20. Du är snart där
21. Vi två 17 år

/ Håkan

Gospel på högre nivå

Postad: 2011-03-25 07:54
Kategori: 70-talskonserter

Ännu en gospelkonsert på programmet för den unge recensenten som fann en del positiva musikaliska tongångar men också ett kommersiellt jippo.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/1 1974.

IMPERIALS
SAMUELSONS
Club 700, Örebro 7 januari 1974


Gospelmusiken börjar nu få ett gott anseende även i detta land.
   En av de ledande amerikanska ”produkterna” på detta område, sånggruppen Imperials, gästade på måndagskvällen Örebro och Club 700. Gruppen befinner isg islutskedet på den två veckor långa turnén i Skandinavien där de har fått ett varmt mottagande. Örebro var inget undantag.
   Med sig på turnén har de den svenska gospelgruppen Samuelsons som inledde aftonen med några vöäl valda sånger som de framförde på ett finstämt och medryckande sätt.
   Samuelsons tillhör säkert en av Sveriges bästa gospelgrupper men att de ännu har en bit kvar till internationell toppnivå visade det sig när Imperials senare kom upp på scenen. Gruppens rutinerade och världsvana scenarbete har fört den till topparna i sin genre.
   För att vara emn gospelgrupp där musiken ofta får stå tillbaka för det viktiga budskapet har Imperials ett ovanligt popinspirerat sound vilket man får tacka deras duktiga uppbackningsband Solid Rock.
   För den stora publiken är Imperials mest känd som bakgrundskör till stjärnor som Elvis Presley och Pat Boone när dessa vill ha ett gospelinspirerat arrangemang. Men nu har gruppen stigit ut ur berömdheternas skuggor.
   De religiösa sångerna dominerade givetvis men det förekom även så kallade ”vanliga låtar” som ”Teach your children” och utdrag från ”Godspell”. Såväl snabba som lugna melodier framnfördes på ett säkert och professionellt sätt. När Imperials var här 1971 var de en kvartett men har nyligen utökat med den profilstarke sångaren Sherman Andrus som ger ytterligare ”färg” åt gruppen.
   De påträngande erbjudanden om skivor i foajén var lite väl kommersiellt jippoartat i en annars mjuk och harmonisk gospelafton.

/ Håkan

Tributes: Mark Mulcahy

Postad: 2011-03-23 07:52
Kategori: Tribute-skivor


"Ciao my shining star" (Shout! Factory, 2009)
   Undertiteln är "The Songs Of Mark Mulcahy" men den här skivan är egentligen en hyllning till hans döda fru, Melissa. Mark Mulcahy var sångare och låtskrivare i de alternativa popbanden Miracle Legion och Polarisnär hans fru i september 2008 dog och lämnade honom ensam med två barn. Musikervänner samlades för att hjälpa familjen.

Sällan eller aldrig lyssnar jag på tributskivor där hyllningsobjektet för mig är så okänt som i det här fallet. Därför kan jag inte bedöma skivan utifrån originallåtarnas skepnad. Det här blir mer en normal skivrecension kring en skiva där inte bara låtarna för mig är nya utan även artistmässigt är skivan nästan till hälften fylld med för mig obekanta namn.
   Ganska snart förstår jag att materialet är oväntat starkt och de medverkande artisterna har uppenbart haft en gemensam ambition att göra en skiva som faktiskt är homogen fast den musikaliskt spretar åt många håll.
   Fast de första 40 sekunderna på skivan är minst sagt förbryllande. Smattrande, monotona, elektroniska rytmer som först får mig att tro att cd-spelaren strejkar och har stannat på samma ställe. Innan Thom Yorke med röst och känsla sätter nivån på den här tributskivan. En suggestiv styrka som bryts av med en våldsam fuzzgitarr men Yorke sjunger med hela sitt hjärta. Bättre och mer övertygande ’än jag någonsin har hört honom eller hans band Radiohead tidigare.
   The National fortsätter med vacker pianorock innan REM-sångaren Michael Stipe uppträder solo i en oväntat elektronisk omgivning med ekande fina elgitarrer.
   De akustiskt baserade tolkningarna dominerar skivan och är också de bästa ögonblicken på skivan. Exempelvis den akustisk spröda ”Little man” med Vic Chesnutt, den avskalade och uppenbart liveinspelade ”She watches over me” med Elvis Perkins eller den mycket vackra ”Wake up whispering” med Ben Kweller som här gränsar till Ron Sexsmiths innerlighet med en underbar slidegitarr i arrangemanget.
   De kända artisterna är i en majoritet på skivan men det är faktiskt de nya namnen som imponerar mest. Namn som Butterflies Of Love, David Berkeley, Chris Harford & the Band of Changes, Chris Collingford och Autumn Defense bör läggas på minnet.
   På en skiva där inte ens stökiga inslag som Frank Black och Rocket from The Tombs kan störa helhetsintrycket. Och Dinosaur Jr:s sedvanliga elgitarrsound har nästan Neil Young-kvalitéer.
   ”Ciao my shining star” är en skiva som jag rekommenderar starkt men jag vet uppriktigt sagt inte om det är den förnämliga låtkatalogen eller de många underbara tolkningarna som gör skivan så bra.

Innehåll:
1."All For The Best" (Thom Yorke)
2."Ashamed Of The Story I Told" (The National)
3."Everything's Coming Undone" (Michael Stipe)
4."Loves The Only Thing That Shuts Me Up" (David Berkeley)
5."The Backyard" (Dinosaur Jr.)
6."Micon The Icon" (Chris Harford & Mr Ray Neal)
7."Bill Jocko" (Frank Black)
8."Little Man" (Vic Chesnutt)
9."Ciao My Shining Star" (Unbelievable Truth)
10."I Have Patience" (Butterflies Of Love)
11."Cookie Jar" (Chris Collingwood)
12."The Quiet One" (Frank Turner)
13."In Pursuit Of Your Happiness" (Rocket From The Tombs)
14."Wake Up Whispering" (Ben Kweller)
15."I Woke Up In The Mayflower" (Josh Rouse)
16."Paradise" (Autumn Defense)
17."Happy Birthday Yesterday" (Hayden)
18."We're Not In Charleston Anymore" (Juliana Hatfield)
19."Sailors And Animals" (Mercury Rev)
20."She Watches Over Me" (Elvis Perkins)
21."A World Away From This One" (Sean Watkins)

/ Håkan

John & Dr Feelgood

Postad: 2011-03-22 07:58
Kategori: Blogg


1975 gjorde Dr Feelgood sitt första album, "Down by the jetty". Från vänster John, John, John och John.

Har man som jag nyligen varit i engelska Southend så återvänder man med ett förnyat Dr Feelgood-intresse på topp. Och jag kan berätta att samtliga medlemmar som gjorde sin första skiva tillsammans hette på ett eller annat sätt John i förnamn.
   Sångaren Lee Brilleaux föddes som Lee John Collinson. Efternamnet var en ordlek på namnet på ett tvättmedelspaket och "brilliant". Wilko Johnsons riktiga namn var John Wilkinson och trummisen The Big Figure och basisten Sparko hette egentligen John Martin respektive John Sparkes.
   När Wilko lämnade bandet för en solokarriär ersattes han av John "Gypie" Mayo som i sin tur ersattes av Johnny Guitar.

/ Håkan

#7/70: "Blood on the tracks"

Postad: 2011-03-21 07:57
Kategori: 70-talets bästa

BOB DYLAN: Blood on the tracks" (Columbia, 1975)

Bob Dylan har varit i ungefär samma situation som Rolling Stones hemma hos mig. Han har aldrig reservationslöst hamnat i mitt hjärta men däremot kan jag inte blunda för alla och åtskilligt många favoriter jag genom åren tagit till mig som signerats av USA:s störste poet. Den inte oändliga kärlekshistorien började någonstans i höjd med ”Positively 4th street” och sedan har det för Dylan i mina öron varit en ganska uppenbar berg-o-dalbana till karriär. Och när han till synes varit nere i djupa vågdalar har han lika säkert återvänt med ytterst starka skivor.
   Temat är ju 70-tal och fram till 1974 var inte karriärens bästa år för Dylan. Coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på ett nytt skivbolag, Asylum. Det var då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen klev fram och gjorde "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med både kritiker- och fanatikerskaran.
   ”Blood on the tracks” är Bob Dylans skilsmässoskiva där texterna i viss mån är vemodiga och en aning svarta men inte genomgående deprimerande. Och melodierna har alla en homogen status där minst hälften av låtarna tillhör mina tio mest älskade Dylan-låtar totalt.
   Officiellt saknar skivan producent men det anses allmänt att det är Bob Dylan själv som har tagit rollen som producent. När inspelningarna inleddes i september 1974, med den numera kände skivproducenten Phil Ramone som tekniker, omgavs Dylan av folkmusikern Eric Weissberg och hans band. Bandets namn Deliverance hade de tagit efter filmen med samma namn (”Den långa färden” på svenska) där Weissberg fick ett stort genombrott för den klassiska banjo/gitarr-låten ”Dueling banjos”. Även Dylan hade en låt med i den filmen, ”Moonshiner”. En udda låt som fick sin officiella release först 1991 på ”The bootleg series vol 1-3”.
   Men Weissberg och bandet fick sparken redan efter två dagar i studion. Dylan behöll basisten Tony Brown och in kom steelgitarristen Buddy Cage, medlem i New Riders Of The Purple Sage, och studiomusikern och pianisten Paul Griffin, som spelade på Dylans skivor på 60-talet.
   Så långt stämmer skivomslaget med verkligheten fast det var ytterligare några musiker delaktiga i den första inspelningen. När Dylan bara några veckor innan release, i december 1974, spelade upp sin kommande skiva för sin bror blev det ganska uppenbart att låtmaterialet var alldeles för monotont och inspelningarna alldeles för händelsefattiga. Dylan gick då snabbt in i en studio i Minneapolis och spelade in hälften av låtarna på nytt under 1974 års sista dagar.

Skivomslaget var redan tryckt och färdigt så de nya musikernas namn saknades följaktligen när skivan några veckor senare släpptes. En historia som jag faktiskt inte har lagt på minnet och först nu när jag gör research för den här artikeln blir medveten om. Namn som Bill Berg, trummor, Billy Peterson, bas, Greg Inhofer, keyboards, Chris Weber, gitarr, och Peter Ostroushko, mandolin, saknas alltså på skivomslaget.
   Ett omslag som innehåller en klassisk omslagstext, en skivrecension av ”Blood on the tracks” av New York-journalisten och författaren Pete Hamill. En genomarbetad och omsorgsfull essä om Bob Dylan och hans nya skiva. En text som gav Hamill en Grammy Award.
   Det visar sig nu att av mina sex största favoriter på skivan är fem hämtade från nyinspelningarna i Minneapolis. Där låtar som ”Tangled up in blue”, ”You’re a big girl now” (en mindre känd Dylan-pärla), “Idiot wind”, “If you see her, say hello” och det långa mästerverket “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” verkligen är underbart mästerliga. Både melodiskt, sång- och textmässigt.
   Jag har i alla år saknat texterna till skivan ty det är ju i poesin, de ibland novelliknande berättelserna, den här skivan kanske har sin största tyngdpunkt. Nu när jag läser texterna tillsammans med lyssnandet kan jag ha förståelse för att de inte fanns med på originalskivan. Det är många verser, det är långa låtar och texterna är om möjligt ännu längre och kräver utrymme för att komma till sin rätt.
   ”You’re a big girl now” är låten på den här skivan som överraskar mig mest så här drygt 36 år senare. Vemod i texten, pianot och den akustiska gitarren dekorerar melodin fantastiskt fint och hela låten har så många små geniala detaljer. Plus den fina textraden ”Time is a jet plane, it moves too fast” som gäller än idag.
   För att vara en skilsmässoplatta är “Blood on the tracks” inte alls fylld av så mycken bitterhet eller svåra uppgörelser. Det är väl egentligen bara i en låt som Bob Dylan går över gränsen till rent hat, ”Idiot wind”. I textrader som ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth/You’re an idot, babe/It’s a wonder that you still know how to breathe” är det långt till försoning.
   Om “You’re a big girl now” är en alldeles ny favorit är “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” den äldsta. Från dag ett har jag älskat denna musikaliska pärla med det smattrande drivet i trummorna, den delikata orgeln och munspelet i vers efter vers men ingen refräng. Efter 15 verser och en fascinerande storytelling är låten lika fräsch som när den började.

/ Håkan

Covers: Shelby Lynne

Postad: 2011-03-18 07:49
Kategori: Cover-skivor

SHELBY LYNNE: Just a little lovin' (Lost Highway, 2008)

Den amerikanska sångerskan Shelby Lynne har valt att göra en coverskiva med enbart Dusty Springfield-relaterat material. Men hon har inte bara utgått från hitsen och hon har inte heller valt att hylla Dusty genom att kopiera originalversionerna. Snarare tvärtom.
   Dusty Springfield-original, ja. Här förekommer flera covers som jag inte i första hand förknippar med den engelska sångerskan Dusty Springfield fast hon bevisligen har spelat in dessa en gång. ”How can I be sure” och ”Willie and Laura Mae Jones” är i mina ögon och öron låtar gjorda och framförda av The Rascals respektive Tony Joe White.
   Men den här skivan är också ett sätt att sprida uppmärksamhet i USA för Dusty Springfield vars skivor inte alltid släpptes där borta. Ändå har Shelby valt att i nästan samtliga fall kreativt förändra arrangemangen på låtarna.
   Originalinspelningarna med Dusty byggde ofta på dramatik och enorm sångstyrka och här gör Shelby det motsatta. Hon har tagit ned låtar, arrangemang och sin egen sång till en personligt lågmäld nivå. Där bandet bakom, en kvartett musiker, också gör sitt bästa för att hålla sig just i bakgrunden.
   Inte ens de tre Burt Bacharach-låtarna får behålla de hitmässiga detaljerna utan har förvandlats till småjazziga men mycket känsliga låtar där Shelbys soulfyllda röst briljerar i den lugna omgivningen.
   ”You don’t have to say you love me” är ett typiskt exempel på skivan. Den i original enormt pampiga poplåten får här en försiktig behandling med acappellasång och en extremt nedtonad prägel.
   Nästan helt utan dramatik gör hon också ”I only want to be with you”, ”Breakfast in bed” (med fin Dean Parks-gitarr) och Randy Newmans okända ”I don’t want to hear it anymore” till små läckra höjdpunkter medan ”Willie and Laura Mae Jones” påminner mer om Tony Joe White än Dusty.
   Shelby har också klämt in en originallåt, ”Pretend”, som återigen är en lugn vacker ballad med mycket fin sång. Hon har ju också bluesrötter i sin karriär som inte får speciellt stort utrymme här men på albumets sista låt, ”Wishin’ and hopin’”, lyser rötterna igenom och hon sjunger plötsligt med mer styrka i rösten.

Innehållet:
1. "Just a Little Lovin'" (Barry Mann/Cynthia Weil)
1968. B-sida på singel och albumet "Dusty in Memphis".
2. "Anyone Who Had a Heart" (Burt Bacharach/Hal David)
1964. Från albumet "A Girl Called Dusty".
3. "You Don't Have to Say You Love Me" (Pino Donaggio/Vito Pallavicini/Vicki Wickham/Simon Napier-Bell)
1966. Singel och albumet "You Don't Have to Say You Love Me".
4. "I Only Want to Be with You" (Mike Hawker, Ivor Raymonde)
1963. Singel och albumet "Stay Awhile/I Only Want to Be with You".
5. "The Look of Love" (Burt Bacharach/Hal David)
1967. B-sida på singel och albumet "The look of love".
6. "Breakfast in Bed" (Eddie Hinton/Donnie Fritts)
1969. Singel och albumet "Dusty in Memphis".
7. "Willie and Laura Mae Jones" (Tony Joe White)
1969. Singel och albumet "See All Her Faces".
8. "I Don't Want to Hear It Anymore" (Randy Newman)
1969. Albumet "Dusty in Memphis".
9. "Pretend" (Shelby Lynne)
2008. Originallåt.
10. "How Can I Be Sure" (Felix Cavaliere/Eddie Brigati)
1970. Singel.
11. "Wishin' and Hopin'" (Burt Bacharach/Hal David)
1964. Albumet "A Girl Called Dusty".

/ Håkan

Fotokavalkad från Southend

Postad: 2011-03-17 07:56
Kategori: Blogg

Ursäkta men den här dagen förvandlas sidan till en fotoblogg. Eftersom kamraterna hade kameror med sig finns det givetvis mer att visa från resan till Southend och konserten med Mickey Jupp.

Lasse Kärrbäcks bilder:


”Rockstjärnan” Mickey Jupp på scen i sin gamla hemstad Southend.


Kvällens värd Mo Witham spelade visserligen sologitarr men fick ändå stå i skuggan av Mickey Jupps närvaro.


Trummisen Bob Clouter var den tredje Legend-medlemmen som var på scen under Jupps framträdande.


Mickey letar efter pianotangenterna som ger det mest autentiska Fats Domino-soundet.


Oyster Fleet är både hotell, pub och restaurang i Canvey Island och är nybyggt på samma plats där Dr Feelgoods Music Bar låg tidigare.


Förbandet Hunt, Runt, Shunt & Cunningham.


Det var på Club Riga som konserten med Jupp, Witham, förband och alla musiker genomfördes.


Southend Sunset. En bedövande vacker solnedgång bortom Canvey Island och London City.

Tommy Sundströms bilder:


Fotografen Tommy omgiven av idel ädel Southend-profiler. Till vänster Vic Collins, steelgitarristen från kvällens förband, och Will Birch, som numera mest jobbar som journalist och författare. Båda är gamla Kursaal Flyers-medlemmar.


Soundcheck med förbandet, Vic Collins på steelguitar och förre Legend-medlemmen John Bobin på bas.


Southend Pier är över två kilometer lång.


Det var på puben The Cricketers, granne med konsertlokalen, som alla samlades på före och efter konserten.


/ Håkan

Mickey Jupp took the stage with a smile

Postad: 2011-03-16 08:30
Kategori: Live-recensioner



KONSERT
Mo Witham & Friends with special guest Mickey Jupp
Hunt, Runt, Shunt & Cunningham
Riga Music Bar, Southend 12 mars 2010
Konsertlängd: 21.01-22.07 (HRSC 66 min),
22:27-23:03 och 23:24-24:10 (Witham/Jupp 82 min)
Min plats: 8 meter rakt framför scenen.


MO WITHAM & FRIENDS
Mo Witham, gitarr och sång
Mickey Jupp, piano, gitarr och sång
Dennis Masterton, bas
Bob Clouter, trummor

HUNT, RUNT, SHUNT & CUNNINGHAM
John Bobin, bas och sång
Tony Sumner, keyboards och sång
Dennis Masterton, gitarr
Mick Brownlee, trummor
Vic Collins, Pedal Steel
Graeme Turner, saxofon

Det var alltså i lördags som världens alla blickar riktades mot Southend On Sea, sex mil utanför London. Nej, jag skojar - men bara lite. Det var en kväll för initierade, det var en konsert för genuina pubrockare och det var några timmar för de hopplösa nostalgiker som i sinnet fortfarande befinner sig i 70-talet.
   Men det var också en kväll för exklusivitet och en stor chans till en once in a lifetime-upplevelse. Och dessutom ett unikt tillfälle att få se Mickey Jupp på en scen vilket minsann inte är så vanligt. Det var länge sedan han turnerade och han älskar inte att stå på en scen. Han uppträder ungefär en gång om året men när hans gamle Legend-gitarrist Mo Witham kallar brukar Mickey dyka upp. Som i lördagskväll på Riga Music Bar i hans gamla hemstad Southend.
   Man kan se Mickey som en grånad gammal engelsman, lätt tillbakadragen vid sidan av scenen men när han steg upp på densamma så ägde han den om man uttrycker sig modernt. Han såg dessutom glad ut där på scenen. En fantastisk röst som bara har blivit bättre med åren och bandet bakom med Mo i spetsen på gitarr var så tajt som man vanligtvis bara upplever från band som uppträder regelbundet.
   Det blev naturligtvis en konsertmässig triumf inför många av hans gamla Southend-vänner men det kanske inte blev den totala upplevelsen då repertoaren till stor del innehöll covers. Nu är inte Mickey någon konventionell coversångare och med sin röst i intakt styrka blev det ju en oerhörd power i hela framförandet och tillsammans med det goda och nästan uppsluppna humöret formades kvällen till en perfekt stund på jorden.
   Den här kvällen omgav sig Mickey med inte bara en utan två gamla Legend-kollegor. Även trummisen Bob Clouter kommer från det legendariska(…) bandet och tillsammans med förbandets John Bobin betydde det att hela Legend-upplagan som gjorde albumet ”Moonshine” stod på samma scen i lördags – dock inte samtidigt.
   Konserten med Mickey började helt fantastiskt med ”Cheque book” i en rockig tajt version med Mickey på gitarr och bra röst och även på ”Further on up the road” spelade Mickey gitarr men det var Mo som stod för solot. På resten av låtarna i första avdelningen satt Mickey bakom pianot där han trivs bäst och vi tycker att han kommer till sin rätt allra bäst.
   Då tog Mickey fram sin bästa piano-rock’n’roll, som har sitt tydliga släktskap med Fats Domino, och hamrade sig igenom covers som ”Lawdy miss Clawdy” och ”Bye bye Johnny” men också egna låtar som ”Till honky gets tonky again” och ”Hole in my pocket”.
   Efter paus ökade intensiteten ytterligare med Mickey återigen på gitarr och några svindlande effektiva versioner av ”Switchboard Susan” och ”Standing at the crossroads again”. I den första kom Mickey av sig men det underströk bara känslan av att vi var med om något unikt.
   Tillbaka vid pianot blev det stor allsång (det var ju trots allt lördagskväll!) till ”One night (with you) innan konserten nådde sin högsta kvalitativa nivå med en fin räcka låtar som ”Slow down”, ”Sea cruise”, ”Sweet little rock’n’roller” och ”Great balls of fire”, en taktfast svit som bröts av med den lite långsammare blueslåten ”St James Infirmary”.
   Att placera ”Rockin’ Robin” som finallåt kan tyckas vara en antiklimax på en så bra konsert men live fungerade den bättre än bra men det kan också bero på att klockan då hade passerat midnatt… Och när vi stod där och hade räknat bort extralåt, när ryktet gick att det måste vara tyst efter kl 12 på natten, kom Mickey och bandet in igen och levererade ännu en gammal rockklassiker, Chuck Berrys ”Sweet little sixteen”. Och just då levde Mickey upp till beskrivningen av honom som ”en vit Chuck Berry”.
   Arrangören meddelade att det hade varit en ”Crackin’, crackin’ night” och tackade för visat intresse. Och offstage efter konserten kom Mickey, som presenterade sig som Michael från scenen, med en typisk kommentar till påståendet att han såg ut att trivas på scen:
   - ”Det är en del av showen”, sa han med ett snett leende.

Förbandet för kvällen var ovanligt passande. Hunt, Runt, Shunt & Cunningham är ett gäng gamla Southend-musiker, inklusive basisten John Bobin och gamle Paramounts-trummisen Mick Brownlee som även arrangerade hela konsertkvällen, som spelade en typ av traditionell rock med en viss dragning åt jazzhållet och lite country. Man skulle kunna kalla det typisk pubrock om inte det ordet redan är upptaget.
   Majoriteten av livematerialet var hämtat från deras album från förra året, ”Pack up while you’re winning!”. Enbart covers med andra ord men en rolig och kul blandning låtar där den röda tråden kanske saknades, det pendlade ibland tålamodskrävande från Jackson Browne via Willie Nelson till Chuck Berry, men det svängde högst godkänt.
   Det brände till ordentligt en gång under konserten. Det var när Mo Witham kom upp på scenen för en gitarrduell med Dennis Masterton i Carl Manns gamla 50-talsklassiker ”Pretend”. Sedan var det givetvis en ynnest att få höra deras version av Jupps ”There’s a thing” men jag saknade samme mans specialskrivna låt som delar titel med gruppnamnet.

Setlist Witham/Jupp:
Cheque Book
Further On Up The Road
Lawdy Miss Clawdy
Till Honky Gets Tonky Again
Matchbox
Sweet Dreams
I’ll Be Loving You
Hole In My Pocket
Bye Bye Johnny

Paus

Switchboard Susan
Standing At The Crossroads Again
One Night With You
Slow Down
Sea Cruise
St James Infirmary
Sweet Little Rock ’n’ Roller
Great Balls Of Fire
Bony Maronie
Your Cheating Heart
Rockin’ Robin

Extralåt
Sweet Little Sixteen


Setlist/HRSC:
Back in the USA
Lonesome me
18 yellow roses
Mystery train
My babe
Kiddio
Funny how time slips away
High school confidential
Crazy arms
There's a thing
Margaritaville
Memphis Tennessee
Together again
Muddy water
Rosie
Down the line
Pretend
Burn that candle

Foto: Lasse Kärrbäck



/ Håkan

Vi upplevde allt och lite till i Southend

Postad: 2011-03-15 15:33
Kategori: Blogg



Det var ”Welcome to Southend On Sea”-skylten som mötte oss först. När vi rullade in i den engelska kuststaden Southend på lördagseftermiddagen strax efter kl 3 hade vi stora förväntningar och ännu större förhoppningar. När vi framåt natten slöt våra ögon hade allt gått i uppfyllelse – och lite till. Målet för resan var en konsert med Mickey Jupp men vi fick så mycket mer. Ett personligt möte med huvudpersonen, ett avslappnat soundcheck med flera gamla Southend-profiler och en fantastisk sightseeing dagen efter i det som lite slarvigt kallas Southend men består av delarna Leigh On Sea, Westcliff On Sea, Canvey Island och Southend On Sea.
   Soundcheck på Club Riga på baksidan av den legendariska puben The Cricketers Inn i hörnet West Cliff Avenue och London Road blev som ett stort släktmöte. Där min vän och kollega Lasse Kärrbäck, den svenske Jupp-fantasten som håller i den officiella Mickey Jupp-sajten, fick möta sina gamla Southend-kompisar för första gången.
   Här klev John Bobin och Mo Witham, gamla profiler från Legend där Jupp en gång var ledare, fram med rejäla handslag och tyckte det var jättekul att träffa ”Lars” som de tydligt uttalade det. Kul att träffa en person, ett fan, som de hållit kontakt med på mejl och Facebook under en lång tid. Där stod givetvis även Mickey Jupp och var tillmötesgående och på ett osedvanligt gott humör. Bobin och Witham hade strax innan skrockat om Jupps ojämnt dåliga humör men det stämde inte det minsta.
   Jupp kan kallas skygg och tillbakadragen med många avslutade projekt på sitt samvete men den här lördagen kunde knappt ha börjat bättre. Mickey var på ett strålande humör och det kom också att påverka konserten senare på kvällen. Konsertbetraktelsen återkommer jag till i morgon på den här platsen.
   Kärrbäck lämnade över en stor del av den 500 ex stora upplagan av den nya skivan ”Favourites” som han har låtit producera, tryckt upp och nu vill sälja till Jupps förmån. Beställ skivan på ovannämnda sajt! Med glad min och massor av energi signerade Jupp en mängd skivor samtidigt som han berättade små anekdoter och i sin tur överräckte han till Kärrbäck en cd med ytterligare nya demolåtar, gjorda mellan 1997 och 2010, som han lite lustigt och påhittigt kallat ”Favourites too”. 15 låtar med versioner som han själv vill att de ska låta. Några repriser ”Stephanee”, ”Some roads are rocky” och ”Stuck behind a Maserati”, men de nya och ännu okända låtarna var i klar majoritet.
   Den skivan kom att bli ett underbart soundtrack när vi på söndagen bilade oss runt i både Canvey Island och Southend. Extremt catchy låtar som ”I’d love to boogie” och ”Every second second” passar för övrigt till vilken biltur som helst. Jag lär snart återvända till den här demon och dess innehåll i en kommande artikel.
   Det var hög stämning på soundcheck. Alla skojade med alla där de flesta hade sina gamla rötter i grannskapet. Mickey berättade att han hade spelat i den här lokalen redan 1964 (med The Orioles) och nu senast för tio år sedan. Återkomsten till sin gamla hemstad, dit han flyttade som sjuåring och flyttade från 1984, var både vemodig och glad. Och han togs emot senare på kvällen av 200 personer, inklusive Will Birch och Lew Lewis i publiken, på ett fullpackat Riga Music Bar.

Nyfikenheten på Dr Feelgoods rötter förde oss till Canvey Island där vi efter havskusten sprang på en man med sina fyra hundar som händelsevis råkade ha Feelgood-relaterade kontakter. Han berättade om Feelgood gamla pub, Dr Feelgood Music Bar, och visade oss till den plats där den en gång låg. Numera riven och på dess plats låg nu en ny pub, restaurang och ett hotell, Oyster Fleet, där nuvarande upplagan av Dr Feelgood faktiskt ska spela på lördag.
   Southend är överraskande en väldigt stor stad (ca 160 000 innevånare) och långtifrån den pittoreska idyll som jag i min enfald hade målat upp i min fantasi. De centrala delarna av staden ligger vackert sluttande ner mot havet men strandpromenaden är odrägligt formad av kommers, tivoli och oändligt många spelautomater som ett Las Vegas i miniatyr. Mitt i myllret av Wimpy-barer, blinkande spelhallar och tämligen traditionella pubar reser sig den klassiska byggnaden Kursaal som en gång var ett betydande ballroom, ett danspalats och en konsertlokal, och nu rent bokstavligen håller stilen men mest innehåller tomma lokaler och en bowlingbana. Men dess profil med den neonröda skylten är Southend skyline symboliserad.
   Turisttåget ut på den över två kilometer långa Southend Pier var däremot inte i bästa fysiska trim. Långsamt och skakigt tog den oss ut till en tämligen öde plats med enbart en souveniraffär. Medan de svarta molnen tornade upp sig i väster.

Foto: Lasse Kärrbäck


                                                                        Foto: Tommy Sundström
Idolen och fantasten. Mickey Jupp signerar skivor och Lasse Kärrbäck övervakar.

/ Håkan

#8/70: "Some girls"

Postad: 2011-03-14 07:54
Kategori: 70-talets bästa

THE ROLLING STONES: Some girls (Rolling Stones, 1978)

I en tillspetsad jämförelse är jag mer Beatles-fantast än en Rolling Stones-dito. Så har det varit genom alla år utan att jag har undgått många, många fantastiska klassiker, underbara rocklåtar och flera helgjutna album med Stones. Bara i 70-talskategorin har jag redan berättat om ”Sticky fingers” och ”Exile on Main Street” och för några år sedan, när jag listade mina 80-talsfavoriter, fanns ”Tattoo you” med. Helt utanför alla kategorier vill jag också framhålla utsökta ”Beggars banquet” som deras bästa 60-talsskiva.
   Men 70-talet var bandets bästa decennium som albumgrupp och som deras allra bästa skiva vill jag väldigt bestämt utnämna ”Some girls”. En skiva som tog tillbaka rockkänslan i gruppen och alla medlemmarna svarade med att prestera både spontan, genomarbetad och mycket inspirerad rockmusik.
   Trots många starka skivor på 70-talet fanns där också uppenbara svackor i skivproduktionen. Exempelvis tappade jag överraskande intresset för gruppen 1973 med ”Goats head soup” fast jag såg bandet live vid samma tillfälle. Ointresset fortsatte över tämligen mediokra album som ”It’s only rock’n’roll” (1974), Mick Taylor sista skiva med bandet, och ”Black and blue” (1976), där flera gitarrister delade på utrymmet som Taylor hade lämnat efter sig.
   Där i den lite nedåtgående trenden kom ”Some girls” som en riktig energiinjektion. Efter många om och men under flera år var Ronnie Wood nu fullvärdig medlem i Rolling Stones som efter minsta möjliga perfekta förberedelser (Keith Richards drogäventyr 1977 i Kanada och Toronto som höll på sluta med fängelse) ändå fungerade som en sammansvetsad grupp igen.
   Gruppen hade skrivit nytt skivkontrakt med EMI och nya skivan skulle spelas in i skivbolagets berömda Paris-studio Pathé Marconi. Och inspirationen var onekligen på topp. Bara det faktum att Keith Richards återigen stavade sitt efternamn med ett s på slutet får väl betraktas som en pånyttfödelse av stora mått.
   Även flera Stones-medlemmar framhåller ”Some girls” som en stor kreativ framgång. Keith Richards skriver i sin bok ”Livet”:
   ”Från den stund vi började repa i den konstigt utformade Pathé Marconi-studion i Paris så hade ”Some girls” medvind. Det var en vitalisering, vilket var märkligt i denna mörka stund när det var möjligt att jag skulle få fängelsestraff och bandet skulle läggas ner.
   Vi hade överhuvudtaget inte förberett. Allting skrevs i studion, dag för dag, låtarna bara flödade. En annan stor skillnad från tidigare album var att vi inte hade några utomstående musiker med oss, inga blåsinstrument, ingen Billy Preston. Extraprylarna lade vi på senare. Det här var vår skiva och eftersom det var Ronnie Woods första album med oss så handlade det mycket om gitarrvävandet på låtar som ”Beast of burden”. Vi var mer fokuserade och vi fick jobba hårdare.”


Inte ens det annars så obligatoriska blåset Bobby Keys/Jim Price saknades och tjejkörerna, som präglat så många Stones-inspelningar på 70-talet, fanns inte heller där. Keyboards-påläggen gjordes av Woods gamle kollega från Faces, Ian ”Mac” McLagan, och engelsmannen Mel Collins, som turnerade med bandet 1976, spelade saxofonsolona. Och en tidigare okänd speciell kille spelade munspel. Mer om det senare.
   Det hörs med all tydlighet att ”Some girls” är ett rutinerat band som är på tå som just har fått en medlem som vill visa upp alla sina positiva sidor. Förutom att Wood spelar gitarr på alla låtar spelar han också steelguitar och slide på flera låtar. Och hela skivan är väldigt gitarrorienterad då även Mick Jagger spelar elgitarr på flera låtar. Även Ronnie Wood är nöjd med ”Some girls”. Han har sagt:
   ”’Some girls’ är ett av de Rolling Stones-album jag gillar bäst av dem jag har varit med på. På många sätt var ’Some girls” vårt sätt att fira att Keith var tillbaka, men jag uppskattade även samarbetet med Mick”.
   Det var alltså ett hårt fokuserat Stones som gjorde ”Some girls” men de sneglade också på den samtida musikutvecklingen. 1977-1978 stod discon högt i kurs och punkens utbrott gick inte heller spårlöst förbi.
   Första låten och sedermera den stora hitsingeln ”Miss you” är Stones och Mick Jaggers sätt att hämta energi i discomusiken. Jag kan inte säga att det 1978 var min älsklingslåt på skivan men jag upptäcker nu hur enormt fint driv inspelningen har och hela låten är ju lika mycket soul och rock som disco. Och när den då okände munspelaren Sugar Blue blåser till står tiden nästan still.
   Bluesmusikern Sugar Blue, eller James Whiting som han egentligen heter, från New York hade Mick och Keith hittat när han stod och spelade munspel på gatorna i Paris. Han spelar även på titellåten och hans uppträdande gav eko i rockvärlden och han fick snart göra egna skivor.
   Den rådande punkenergin genomsyrar låtar som ”Shattered”, ”When the whip comes down” och ”Respectable” medan fantastiska låtar som titellåten och ”Beast of burden” har gått till historien som Stones-klassiker.
   Och bland all denna grannlåt pressar bandet in en klockren countrylåt med ironisk profil, ”Far away eyes” och lyckas även med konststycket att göra en Motown-cover, Temptations ”Just my imagination”, till en av skivans stora höjdpunkter.

/ Håkan

"Collapse into now"

Postad: 2011-03-13 09:49
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 2011.

R.E.M.
Collapse into now
(Warner Bros)


Att det ska behöva ta 15 album innan en grupp börjar slappna av och bli naturlig, enkel, imagefri och därmed personlig på riktigt. Sedan R.E.M:s stora genombrott för tjugo år sedan, vi får väl räkna hitsingeln ”Losing my religion” som en isbrytare i sammanhanget, har Michael Stipe & Co ständigt och desperat letat efter nya vinklar och skiftat spektakulärt sound för varje ny skiva.
   Mjuka, akustiska och snygga melodier har avlösts av överdimensionerade skramliga ljudväggar som sedan i sin tur följts av poppig folkrock. Skiva för skiva. Pendlandet på olika album mellan distade gitarrer, experimentella sound och keyboardstyrda arrangemang blev till slut ansträngt på gränsen till tålamodskrävande. Och paradoxalt nog förutsägbart fast varje ny skiva presenterade ett nytt sound.
   Efter den förra skivan, den genomgående rockiga ”Accelerate”, trodde jag nog därför på en övervägande mjuk och förhållandevis snäll skiva. Men. Nya skivan inleds överraskande med ett visst gitarrmanglande som vore de tre medlemmarna i gruppen 20 år igen. ”Discoverer” och ”All the best” är intensiv poprock som för tankarna till R.E.M.:s tidiga 80-tal.
   Nu är ”Collapse into now” inte enbart ett eko av förra skivan, långtifrån, ty den kan på inget sätt jämföras med ett normalt R.E.M.-album som ofta varit homogent inriktat åt ett specifikt musikaliskt håll.
   ”Collapse…” är extra allt och det finns egentligen inga gränser åt vilka håll det spretar på hela skivan. Jag, som ofta älskar variation och omväxling, blir gladlynt positiv när den första gitarrattacken följs av en låt med framträdande akustiska gitarrer (”Überlin”), både blås, mandolin och fransk dragspel i ”Oh my heart”, några låtar med framträdande körer, den kommersiellt övertydliga pianolåten ”Walk it back” och även 60-talsfuzzgitarrer på några låtar.
   Jag borde jubla högljutt, älska detta frosseri i olika stilar och äntligen ta emot ett R.E.M.-album med öppna armar för sin enkelhet och naturlighet. Men i förändringen har gruppen nu tappat mycket av sin särart och blivit en grupp bland alla andra med både positiva och negativa sidor.
   För att kompensera det kreativa tappet har gruppen bjudit in en rad kändisar, bland annat Patti Smith och Eddie Vedder, och det känns egentligen bara kommersiellt motiverat. Sedan har låtarna på skivan en märklig sortering där rocklåtarna klumpas ihop och de starkt körinspirerade låtarna ligger sida vid sida. Trots variationen blir skivan ryckig och lite ojämn.
   Fast det finns å andra sidan tillfälliga höjdpunkter på skivan som jag vet att jag kommer att återkomma till flera gånger i framtiden. ”It happened today” med sitt akustiska gitarrmangel är oerhört vacker med det melodiskt magiska körandet. Bakom den tröttsamma titeln ”Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter” döljer sig en fuzzkryddad 60-talsdänga som en mix av Paul Revere & the Raiders och ”Day tripper”. Men givetvis kan inte en låt med titeln ”Me, Marlon Brando, Marlon Brando and I” leva upp till sina förväntningar.

/ Håkan

Soundtracks: "Until the end of the world"

Postad: 2011-03-11 07:39
Kategori: Soundtracks

UNTIL THE END OF THE WORLD (Warner Bros, 1991)

Kombinationen den tyske filmregissören Wim Wenders och den irländska rockgruppen U2 har genom åren blivit ett begrepp. År 2000 blev samarbetet fullständigt i filmen ”The million dollar hotel” men här, åtskilliga år tidigare, hade U2 en viktig roll med sin titellåt till Wenders film. En låt som faktiskt var helt ny när den gjordes till filmen men när soundtracket släpptes i december 1991 och filmen hade premiär till julen samma år hade U2 hunnit släppa ”Achtung baby”-albumet där en nyinspelad version finns med.
   På den här 19 låtar långa soundtracket finns det fler spår som redan är utgivna och därmed inte är lika spännande som det övriga materialet. Exempelvis låtarna med Talking Heads, T-Bone Burnett och Daniel Lanois.
   Däremot är det också många låtar på det här soundtracket som är nya och sedan kom att dyka upp på respektive artists kommande skivor vilket betyder att det finns mycket hjärta och personlighet i flera inspelningar här. Som Lou Reeds ”What’s good”, som inleds och avslutas mäktigt med stora elgitarrer och cello, med typisk pratig sång. Låten kom sedan på Reeds ”Magic & loss”-skiva.
   Även Elvis Costellos version av Ray Davies mästerliga sång ”Days” gör sin debut här. Han drar ned tempot och gör den mycket känslosamt. Så bra att den senare platsade på Costellos coverskiva ”Kojak variety”.
   Medan REM:s inte helt ointressanta ”Fretless” blev över, en så kallad outtake, frånb gruppens mycket framgångsrika album ”Out of time”, skivan där ”Losing my religion” finns med.
   Julee Cruise gör ett överraskande starkt intryck på Elvis Presleys gamla ”Summer kisses, winter tears”. Soft viskande pop med uppenbara evergreen-kvalitéer.
   Även Nick Cave, som skrivit en låt på filmtiteltemat, Depeche Mode och den mjukt vackra duetten mellan Jane Siberry och k d lang tillhör skivans höjdpunkter.
   Mellan de konventionella låtarna förekommer symfonisk typisk filmmusik skriven av Graeme Revell. Små korta instrumentala pauser.

Innehåll:
1. Opening Title: Graeme Revell
2. Sax And Violins: Talking Heads
3. Summer Kisses, Winter Tears: Julee Cruise
4. Move With Me (Dub): Neneh Cherry
5. The Adversary: Crime & The City
6. What’s Good: Lou Reed
7. Last Night Sleep: Can
8. Fretless: R.E.M.
9. Days: Elvis Costello
10. Claire’s Theme: Graeme Revell
11. (I’ll Love You) Till The End Of The World: Nick Cave & The Bad Seeds
12. It Takes Time: Patti Smith (With Fred Smith)
13. Death’s Door: Depeche Mode
14. Love Theme: Graeme Revell
15. Calling All Angels: Jane Siberry with k.d. Lang
16. Humans From Earth: T-Bone Burnett
17. Sleeping In The Devil’s Bed: Daniel Lanois
18. Until The End Of The World: U2
19. Finale: Graeme Revell

/ Håkan

Tributes: Woody Guthrie & Leadbelly

Postad: 2011-03-09 07:57
Kategori: Tribute-skivor


"Folkways: A vision shared" (Columbia, 1988)
Det här är ren musikhistoria med sånger av Woody Guthrie (död 1967)och Huddie Ledbetter (död 1949), även kallad Leadbelly. Låtskrivare/folkmusiker respektive folk/bluesmusiker med massor av historiskt viktigt amerikanskt sångmaterial på sitt samvete. På den här skivan finns historier om de här människorna i synnerhet men också vad de har betytt för andra artister. Det redovisas i tre långa texter på skivomslaget. Skrivna av Anthony Seeger, chefen för skivbolaget Folkways, Peter Guralnick, musikjournalist och historiker, och Bob Dylan. Dylans ord om Guthrie, ”By this time I was taken over by him. By his spirit, or whatever. You could listen to his songs and actually learn how to live, or how to feel. He was like a guide, I couldn’t believe that I had never heard of this man – I didn’t know if he was dead or alive, but by now I was trying to find out where he was”, är verkligen passionerade.

Trenden med tributeskivor fick sin stora spridning på 90-talet så 80-talsskivan “Folkways – a vision shared” är verkligen en pionjärskiva i kategorin. Med medverkan av 1988 års hetaste artister plus flera legendarer på området.
   Materalet är en blandning av Guthrie- och Ledbetter-låtar och det är i samtliga fall unika inspelningar med varje artist. Bruce Springsteen, Bob Dylan och U2, skivans kanske största namn, har exempelvis aldrig publicerat sina låtar här i något annat sammanhang.
   På ”I ain’t got no home” låter Bruce väldigt ung i rösten medan han kompas av ett starkt förminskat E Street Band, Roy Bittan och Nils Lofgren. På ”Vigilante man” gör han en modern blues med hela bandet bakom sig, inklusive Patti Scialfa, och ett majestätiskt gitarrsolo som extra krydda.
   Även U2 gör en Guthrie-låt, ”Jesus Christ”, och förvandlar den till en stor rockgospellåt där det förekommer en viktig kör som dock uppträder anonymt.
   John Mellencamp firade vid den här tidpunkten sin höjdpunkt i karriären med det viktiga albumet ”The lonesome jubilee” och hans bidrag här går i samma folkmusikrock-liknande arrangemang. Med akustisk dobro och fiol som fina detaljer.
   Även Bob Dylan gör givetvis ett mäktigt intryck på ”Pretty boy Floyd” (Guthrie) när han helt ensam framför låten i sin ursprungliga version. Guthries son Arlo gör något liknande av ”East Texas red”.
   Willie Nelson gör, kanske inte så överraskande, texmexcountry av ”Philadelphia lawyer” medan Emmylou Harris korta men magiska version av ”Hobo’s lullaby” tillhör skivans höjdpunkter.
   Brian Wilson gör ett spektakulärt framträdande i den mer än uttjatade gamla dängan ”Goodnight Irene”. Där han likt Phil Spector har överrarangerat inspelningen till bristningsgränsen och gjort modern pop av den gamla klassikern.
   Avslutningen är naturligtvis storslagen där Pete Seeger, ett amerikanskt namn som i någon mån kan jämföras med både Leadbelly och Woody Guthrie, tillsammans med gospelkören Sweet Honey In Rock och olika skolkörer framför en mäktig ”This land is your land”.
   En fullt naturlig final på en mäktig skiva.

Innehållet:
Sid 1
1."Sylvie" (Leadbelly) - Sweet Honey in the Rock – 2:01
2."Pretty Boy Floyd" (Woody Guthrie) - Bob Dylan – 4:34
3."Do Re Mi" (Woody Guthrie) - John Mellencamp – 3:23
4."I Ain't Got No Home" (Woody Guthrie) - Bruce Springsteen – 3:40
5."Jesus Christ" (Woody Guthrie) - U2 – 3:13
6."Rock Island Line" (Leadbelly) - Little Richard with Fishbone – 2:32
7."East Texas Red" (Woody Guthrie) - Arlo Guthrie – 5:34

Sid 2
1."Philadelphia Lawyer" (Woody Guthrie) - Willie Nelson – 2:59
2."Hobo's Lullaby" (Goebel Reeves; performed by Woody Guthrie) - Emmylou Harris – 2:41
3."The Bourgeois Blues" (Leadbelly) - Taj Mahal – 2:43
4."Grey Goose" (traditional; performed by Leadbelly) - Sweet Honey in the Rock – 2:07
5."Goodnight, Irene" (Leadbelly) - Brian Wilson – 2:38
6."Vigilante Man" (Woody Guthrie) - Bruce Springsteen - 4:09
7."This Land Is Your Land" (Woody Guthrie) - Pete Seeger with Sweet Honey in the Rock, Doc Watson & The Little Red School House Chorus – 3:45

/ Håkan

#9/70: "Cry tough"

Postad: 2011-03-07 07:51
Kategori: 70-talets bästa

NILS LOFGREN: Cry tough (A&M, 1976)

Allt hör ihop på ett eller annat sätt. Artisterna på skivorna i den här kategorin har under de senaste veckorna haft ett visst släktskap. Det var inte alls planerat eller utstuderat, när jag sommaren 2009 satte ihop listan på mina 70-talsfavoriter, men när jag nu går igenom listan skiva för skiva blir det så uppenbart. För några veckor sedan skrev jag om George Harrisons soloskiva ”All things must pass” som veckan därpå följdes av Paul McCartneys ”Band on the run”. Och förra veckans Neil Young-klassiker ”After the gold rush” följs nu av en artist som spelade piano på den inspelningen, Nils Lofgren.
   Lofgren hade som 17-åring medverkat på några singlar 1968 med Paul Dowell & the Dolphin men ”After the gold rush” blev hans stora genombrott i offentligt sammanhang. 1975 inleddes Lofgrens egen solokarriär med albumet ”Nils Lofgren” som året efter följdes av skivan som idag spelar huvudroll här, ”Cry tough”.
   Aha, en gitarrplatta, tänker ni som kan er musikhistoria utantill. När jag idag lyssnar på ”Cry tough” så är det givetvis en skiva där gitarren och gitarrsolona uppenbart står i centrum men jag minns det på ett helt annat sätt. Visst drar Nils i gitarrsträngarna på flera låtar som vore han arvtagare till Jimi Hendrix men det är ju låtarna, de variationsrika arrangemangen där han spelar både piano och gitarr och sedan rösten, den emotionellt starka men väldigt personliga stämman, som ger guldkant på de redan fina melodierna.
   Jag kan ta fram min nästan 35 år gamla recension av ”Cry tough”, från Nerikes Allehanda 2 april 1976, för att berätta om mina då färska intryck av den helt nysläppta skivan. Rubriken till recensionen var ”Pojken med guldbyxorna” och var starkt inspirerad av en just då aktuell serie på svensk tv.
   ”Nils Lofgren är en stjärna. Han är en pojke med guldbyxorna som ur sina fickor plockar upp gitarrtoner det slår smeksamma gnistor om. Som när de träffar sin publik förvandlas och får en hypnotiserande effekt.
   ”Cry tough” är hans nya skiva och det känns främmande att placera in honom i ledet bland de andra gitarrhjältarna. Hans berättarkonst är unik, han använder inte sin gitarr som ett vapen utan målar med den och dess vackra toner upp bilder med ett skönt språk.
   Ändå är gitarren bara en liten del i det stora område som Nils Lofgren behärskar. Som låtskrivare arbetar han med små gester. Hans ord är inte stora men som lyssnare kastas man mellan våldsamma utspel och känslosamt djup. Med säker hand förenar han ytterligheter med bagateller i sina melodier.
   Al Kooper är ny producent men har tacksamt låtit Nils jobba med fria tyglar. Ändå känns stråk- och blåsarrangemang i två låtar lite överarbetade.
   Popvärlden översvämmas inte precis av artister av Nils Lofgrens kaliber som distanserar det mesta. Hans genomslagskraft är förödande och för närvarande så effektiv och det första intryckets enorma glädjerus vill liksom aldrig ta slut. Det tar tid att smälta.”


Jag var med andra ord rätt nöjd med skivan men valde att inte nämna några låtar i recensionen. Därför får jag väl göra det här.
   Inledningen, med titellåten som första låt, är både magisk och lite trollbunden med ett smygande intro och viskande röst som symboliserar titelns motsägelsefulla uttryck som både soft och tuff. En perfekt förklaring till Nils Lofgren som rockartist. Vild med gitarren men sammetslen i rösten. Ron Hicklin Singers förstärker på gospelvis i refrängen: ”Cry tough, go down your soul/You just need another shot of rock and roll”. Klassiskt.
   På nästa låt, ”It’s not a crime” som Nils har skrivit tillsammans med sin närvarande bror Tom, blir det än mer hjälp från kören som förstärkts med P P Arnold, Claudia Lennear och faktiskt den kände trummisen Buddy Miles.
   Inför den här skivan hade Nils Lofgren skaffat sig en ny producent, Al Kooper, som gav soundet ett större omfång med keyboards, stråk- och blås arrangemang och ett allmänt mer arrangerat ljud. Där kompet består av trummisen Jim Gordon och de alternerande basisterna Chuck Rainey och Paul Stallworth. Kooper har producerat fem av skivans nio låtar medan fyra låtar producerats av Lofgren-bekantingen David Briggs med samma laguppställning som på solodebuten, trummisen Aynsley Dunbar och basisten Wornell Jones.
   Det var länge en oskriven regel på Nils Lofgrens soloskivor att det fanns en cover bland alla originallåtar. På ”Cry tough” gör han en helt ny tolkning av Yardbirds gamla pophit ”For your love” i ett mycket långsammare tempo.
   Min stora favorit på ”Cry tough” är ”Mud in your eye” som förmodligen uppfattas som en anonym parentes hos Lofgren-finsmakarna men mitt medvetande har ohjälpligt fastnat i det snärtiga akustiska gitarr-arrangemanget där Nils lägger på ett fint pianokomp ibland. Och turnébasisten Scott Ball spelar en mullrande mäktig ståbas.
   Det var naturligtvis ”Cry tough”-skivan som fick mig att resa till Lund och Nils Lofgrens första Sverige-konsert i maj 1976. I en konsert där fyra av de nya låtarna låg som en liten ryggrad under konsertens inledning.

/ Håkan

En helt färsk demolåt med Mickey Jupp

Postad: 2011-03-05 09:25
Kategori: Blogg



Inte nog med att Mickey Jupp, vår älskade pubrockfigur, står på en scen i sin gamla hemstad Southend om exakt en vecka så släpps det samtidigt en ”ny” Mickey Jupp-skiva med 16 demolåtar från åren 1989-2008, ”Favourites”. Inte nog med att den här samlingen visar upp klassiskt låtskrivande i sin ädlaste form så fortsätter Mr Jupp producera nya demolåtar hela tiden. I veckan har skaran av utsökta demolåtar mycket passande utökats med ytterligare en, ”I’m gonna end up in a home”.
   Låten finns streamad på Lasse Kärrbäcks utsökta Mickey Jupp-sajt under avdelningen ”Audio Demos” som låt nr 17.
   En sedvanligt enkel och trygg orgel/akustisk gitarr-låt i säker taktfast Jupp-rytm med en text som är lika delar vemod som kärlek med slutsatsen ”I’m gonna end up in a home/And I’m just praying it is yours”. Och när den här lilla anspråkslösa pärlan precis har kommit upp i varv efter två minuter tar den abrupt slut. Snopet men även det tämligen typiskt Jupp.
   Och inte nog med det: Imorgon fyller denne förnämlige man 67 år. Grattis Mickey Jupp! Congratulations Mickey!

/ Håkan

Gitarrernas afton

Postad: 2011-03-04 07:54
Kategori: 70-talskonserter

I september 1975 såg jag supergruppen Hörselmat för fjärde och sista gången på kort tid. I ännu en överraskande sättning.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 1975.

HÖRSELMAT
Brunnsparken 6 september 1975


Under en tidsperiod på mindre än två år har Hörselmat gästat Örebro fyra gånger. Och i den kyliga septemberkvällen i lördags hade vi åter nöjet att uppleva den slipade svenska popgruppen i Brunnsparksprogrammets elfte timme.
   Många var säkert inställda på en show mycket lik de föregående men det var med något förvånade blickar vi tog emot Hörselmat den här gången. Både Ola Brunkert och Björn J:son Lindh saknades!
   Malando Gassama, vanligtvis skicklig congaspelare, satte sig vid trummorna men istället för en pianist hade gruppen utökat med ännu en gitarrist, den inte helt okände Björn Linder som redan 1971 figurerade i samma grupp som Janne Schaffer, underskattade Marsfolket.
   Så det blev med herrar Schaffer och Linder framför sina stora förstärkare och bakom de mäktiga högtalarna som svarade för det konstruktiva denna kväll som i mångt och mycket liknade en gitarrernas afton.
   Nu fick väl Björn Linder mest agera kompgitarrist till ”den store” Janne Schaffer tror ni kanske, men så var inte fallet. Linder är en så pass duktig gitarrist som med rätt satsning och i rätt ögonblick kunnat skapa sig ett eget namn. Han var förra året med och bildade Rocket med Clabbe och Björn i mitt tycke tillsammans med Kerstin Wretmark var den mest musikaliska gruppdelen.
   Det blev alltså aldrig någon slagsida Linder/Schaffer emellan utan de långa gitarrduellerna utmynnade i de flesta fall med ”musikalisk förbrödring” där den instrumentala gitarrmusiken satt i högsätet.
   Men, och det finns ett men också, frågan är hur länge Janne Schaffer och Co kan fortsätta denna ganska enahanda musikutveckling. De är skickliga musiker men det händer inte så mycket. Ett steg i rätt riktning tyckte man sig kunna se i våras när de, tillfälligt visserligen, uppträdde tillsammans med Shawn Phillips, amerikansk sångare. Optimistiskt antecknade vi också uppgifterna om att den engelske sångaren, nu boende i Sverige, David Garriock utökat Hörselmat men det var tydligt också det ytterst temporärt.
   Synd, för vad gruppen just nu behöver är en länk som kan binda ihop de individuellt mycket skickliga musikerna.

Janne Schaffer: gitarr
Björn Linder: gitarr
Malando Gassama: trummor
Stefan Brolund; bas

/ Håkan

Februaris bästa

Postad: 2011-03-03 07:37
Kategori: Blogg

Efter den överraskande volymattacken på senaste skivan är det amerikanska americana bandet DRIVE-BY TRUCKERS tillbaka med trygg, säker, personlig och fascinerande musik på nya albumet ”Go-go boots”. Patterson Hood och Shonna Tucker avlöser varandra vid mikrofonen och tillsammans med bredden på låtar skapar det variation. Finalen ”Mercy buckets” är skivans bästa låt men Eddie Hintons coverlåtar är också av intresse.
   Andreas Kleerups nya projekt ME AND MY ARMY gör exemplarisk pop på sitt debutverk. Och visst betyder det mycket att den udda Kleerup, som jag mest sammanknippat med dansmusik/Robyn och liknande, plötsligt kan göra så prestigelös pop med melodier och harmonier som redan känns klassiska.
   Har alltid betraktat ANDREAS MATTSSON som en fantastisk låtskrivare men som soloartist är han något mer tålamodskrävande. Som inledningen på nya skivan ”Kick death’s ass” med syntploppande monotoni i två minuter innan den fint vemodiga och instrumentala ”Jazzmaster” får karaktär. Smygande och viskande kvalitéer på den inledningsmässigt lågmälda arrangerade ”The taste of big cities” har massor med läckra detaljer. Och ”Parklands” från tv-serien Våra vänners liv är mycket fin liksom den näst sista låten ”It could happen”.
   På februaris sista dag släpptes LUCINDA WILLIAMS nya skiva ”Blessed” som producerats av Don Was. Tolv Lucinda-original av olika karaktär. Det börjar oväntat opersonligt med ”Buttercup” men redan på andra låten, ”I don’t know how you’re livin’”, är det klassisk Lucinda-kvalité i en ballad så skör och mästerlig. Sedan fortsätter grannlåten på snart sagt varje låt. Ofta i helt avväpnande lågt tempo, med Lucindas spruckna Louisians-stämma, men låten tillägnad Vic Chesnutt, ”Seeing black”, framstår som skivans höjdpunkt. Den är både rockig och vemodig med ett vasst gitarrsolo av Elvis Costello.
   I sista stund fick jag också höra RON SEXSMITHS nya album "Long player late bloomer" som släpptes i måndags. Med tanke på att det är tre år sedan förra skivan var det givetvis stora förhoppningar och jag måste erkänna att han överträffar alla förväntningar. Kanadensaren med ett djupt vemod som största tillgång levererar här popmusik av allra största personliga kvalité. Det kanske går att söka den positiva förändringen i producenten, den annars hårdrocksinfluerade Bob Rock, men det är nog inte hela sanningen. Det här är pop som i personlighet och pop som i perfekt som gör skivan så bra. Den sedvanliga Sexsmith-innerligheten dekorerad av smarta melodier och snygga harmonier.

/ Håkan

Covers: The The

Postad: 2011-03-02 07:51
Kategori: Cover-skivor

THE THE: Hanky panky (Epic, 1995)

När den engelska gruppen The The 1995 gjorde en coverskiva på enbart Hank Williams-låtar var det något av kulturkrock vi fick uppleva. Matt Johnson, gruppens enda permanenta medlem, var under 80-talet en ledande figur inom engelsk modern rock men började alltmer söka sig till USA och ”Hanky panky” är inspelad i New York med som vanligt nya medlemmar i bandet.
   Matt i cowboyhatt omger sig med ännu ett nytt band där gitarristen Eric Schermerhorn hade turnerat med David Bowies Tin Machine och spelat med Iggy Pop och basisten Gail Ann Dorsey hade också turnerat med Bowie och Tears Of Fears. Övriga medlemmar var klaviaturkillen D C Collard, trummisen Brian MacLeod och munspelaren Jim Fitting. Medlemmar som här i ren cowboyanda kallades Gentleman Jim Fitting, Hollywood Dorsey och Reverend MacLeod.
   Hank Williams har skrivit några av musikhistoriens vemodigaste låtar och Matt Johnson har verkligen lyckats fånga den ödsliga prägeln på många låtar. Både med avskalade arrangemang och med tung, tuff och distad rock.
   Personligen gillar jag den första kategorin bäst. Som exempelvis på ”Six more miles” med enbart en tramporgel och Matts viskande röst, ”Weary blues from waitin’” med akustisk gitarr och Matt sjunger fantastiskt bra, och den avslutande ”I can’t escape from you” med bara tramporgel och piano i kompet och några fina röster bakom. Den fina finalen blir ännu starkare när Hank Williams egen röst kommer in och pratar.
   Som Matt Johnson berättar i cd-häftet, ”There are few songwriters this century who have expressed the deep ache of loneliness & the longing for love as darkly & sweetly as Hank Williams”, att han inför skivan har lyssnat igenom i stort sett allt Hank skrev och framförde. Men han har valt att huvudsakligen tolka de mindre kända låtarna och det ökar ju på spänningen kring den här skivan. Och han har ibland tolkat Hanks låtar fritt genom att ge materialet en handfast rock’n’roll-profil med både honky tonk-piano, en vild elektrisk slidegitarr och en röst som ekar a la Elvis Presley.

Låtarna:
1. Honky Tonkin'
1948. Singel från albumet med samma titel.
2. Six More Miles
1948. B-sida på singeln "I saw the light".
3. My Heart Would Know
1951. B-sida på singeln "Hey, good lookin'".
4. If You'll Be A Baby To Me
1961. Från albumet "The spirit of Hank Williams".
5. I'm A Long Gone Daddy
1948. Singel från albumet "Moanin' the blues".
6. Weary Blues From Waiting
1953. Singel.
7. I Saw The Light
1948. Singel.
8. Your Cheatin' Heart
1953. Singel.
9. I Can't Get You Off My Mind
1949. Singel.
10. There's A Tear In My Beer
1951. Singel.
11. I Can't Escape From You
1951. B-sida på singeln "Weary blues from waitin'".

/ Håkan

Stor kärlek och mäktig styrkedemonstration

Postad: 2011-03-01 07:47
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 2011.

KONSERT
Eilen Jewell
Prisma, Örebro 25 februari 2011
Konsertlängd: 22:40-23:37 och 00:30-01:24 (111 minuter)
Min plats: 2 meter till höger om scenen.


Den uppenbara kärlekshistorien mellan amerikanskan Eilen Jewell och konsertstaden Örebro fick en lycklig om än lite stökig fortsättning i fredagskväll. I takt med turnéerna i Sverige har hennes popularitet stadigt utvidgats. Och i samma takt har publiken ökat och konsertlokalerna har naturligt blivit större och mindre personliga. Kön utanför Prisma sträckte sig lång och påminde om gamla tiders publikkaos på det legendariska stället. 350 personer fick lyssna och till viss del se konserten och det måste väl uppfattas som en grotesk succé i en tid när det enligt alla rapporter råder publikkris i branschen.
   Ibland överträffar verkligheten alla drömmar. Hur otroligt charmig och musikaliskt fantastisk hennes framträdande än var för drygt ett år sedan nere i källaren på den där privata festen kunde vi väl aldrig ana att Eilens framtid skulle bli en så magnifik publikmagnet.
   Det är klart att jag kan klaga på ljudet när jag enbart hittade en bra plats på scenens högra kortsida. Inte heller känns det naturligt att Eilen ska behöva ha en stor kraftig livvakt vid sin sida när hon ska upp på scen. Och att det blev lite kaotiskt när Eilen bad om önskelåtar och fick i kör den gamla coverlåten ”Shakin’ all over” sköljt över sig. Men det är sådant som får sorteras in bland framgångens baksida.
   Trots att jag stod så nära scenen som det praktiskt är möjligt så upplevde jag en viss distans till artisten där närvarokänslan inte var total hela tiden. Ändå försökte Eilen med hela sin kropp kommunicera med publiken på sitt anspråkslösa, personliga och helt avväpnande sätt mellan låtarna. Och det gick väl så där. Det här var den största publik som Eilen och bandet uppträtt för i Sverige och då är det inte så lätt att framföra musik som bygger på små läckra detaljer och är helt fri från visuella effekter
   I denna lilla kvinna med sin stora akustiska gitarr bor det både en mäktig röst och en stor personlighet. Även om hon hade vissa svårigheter att presentera hela sin storhet som artist så var det givetvis återigen en skön blandning av twanggitarr-kryddad rock’n’roll, taktfast country och smäktande ballader som gjorde den sammanlagt över två timmar långa konserten till en mäktig styrkedemonstration.
   På en större scen med ett större sound lyckades Eilen med band genomföra en konsert av samma kvalité som vid tidigare besök i Örebro. Men jämfört med källarspelningen för drygt ett år sedan och den alldeles legendariska konserten på Clarion Hotel förra våren blev mitt intryck den här gången inte lika himmelskt. Och det får säkert skyllas mer på yttre förutsättningar och en delvis stökigare atmosfär än på det musikaliska.
   Ty ännu en gång visade det här bandet upp alldeles ljuvliga musikaliska kvalitéer. Där trummisen Jason Beek och ståbasisten Jerry Sciascia gav gitarristen Jerry Miller utrymme att dekorera soundet med sin fina, återhållsamma och mycket vackert spelade elgitarr. En smakfull gitarrist som aldrig vill spela den klassiska hjälterollen. Det var väl egentligen bara vid ett tillfälle, ovan nämnda önskelåt ”Shakin’ all over”, som han löpte amok bland riff och andra låtar
   Jag ska inte påstå att repertoaren var förutsägbar, trots uppenbara låtval som ”Rain rolls in”, ”Sea of tears” och ”Too hot to sleep”, för det presenterades också några nya låtar från det kommande albumet ”Queeen of the minor key” som lovade gott, mycket gott. Där till och med balladerna var mäktigt starka fast tempot var lågt.
   Men allra bäst var naturligtvis två andra låtar. ”I’m gonna dress in black” där Eilen sedvanligt sjöng ut hela sitt hjärta och sedan den helt underbara finalen ”Codeine arms” som framfördes till berömvärd tystnad i lokalen.

Låtarna:
I remember you
Rain roll in
Heartache boulevard
Fist city
High shelf booze
Too hot to sleep
You wanna give me a lift
Final hour
Only one
Dusty boxcar wall
Rich man’s world
Blue highway

Paus

Where they never say your name
Sea of tears
Deep as your pocket
Hold on
??
Fading memory
Twelve gates to the city
One of those days
Sweet Rose
I’m gonna dress in black
Shakin’ all over
So long blues
If you catch me stealing

Extralåt
Codeine arms

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (32)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.