Blogginlägg

#50/70: "Sticky fingers"

Postad: 2010-02-01 07:53
Kategori: 70-talets bästa

THE ROLLING STONES: Sticky fingers (Rolling Stones, 1971)

”Sticky fingers” var det första Rolling Stones-album jag ägde men det är inte enbart den personliga detaljen som gör att jag valt skivan till en av 70-talets bästa. Stones var taggat på gång efter ett 60-tal som slutade med uppbrott och ond bråd död för bandet. Det var ett nytt decennium och skivan var en uppenbar nystart för en grupp som då hade existerat i närmare tio år.
   1970 hade blivit gruppens första mellanår, med bara liveskivan ”Get yer ya-ya’s out!” som release, och när de kom tillbaka 1971 hade de också ett eget skivbolag att ta hand om, Rolling Stones Records, och den stora röda tungan skulle i fortsättningen bli gruppens stora varumärke. Som hela tiden följt med under gruppens långa karriär.
   Det Andy Warhol-designade skivomslaget gjorde dock ännu större avtryck i historien. Med den riktiga autentiskt kraftfulla gylfen på framsidan som gjorde att omslaget i skivhyllan stod och nästan nötte hål i skivan till höger, Todd Rundgrens ”The ballad of Todd Rundgren”, och sedan fick en annan Stones-skiva, ”Exile on Main Street”, att trängas med.
   ”Sticky fingers” skulle också bli nye gitarristen Mick Taylors första hela album med gruppen och den då blott 22-årige bluesinspirerade gitarristen tar verkligen för sig på skivan, i soundet och på arrangemangen. Det var också första gången Stones jobbade med blås i kompet och det var givetvis saxofonisten Bobby Keys (fast han på omslaget genomgående stavas Keyes) och trumpetaren Jim Price från Delaney & Bonnies band.
   Inspelningarna till ”Sticky fingers” genomfördes under en lång tid och inleddes faktiskt redan i mars 1969 innan Mick Taylor officiellt hade ersatt Brian Jones i gruppen. Låten de då spelade in, ”Sister Morphine”, fanns faktiskt redan på skiva med Marianne Faithfull som gav ut den som b-sida på ”Something better”-singeln 21 februari 1969. Faithfull har senare hävdat att hon var med och skrev låten men det var först 1994 som hon fick officiell credit när den remastrade återutgivningen av ”Sticky fingers” gavs ut.
   På Stones version är det Ry Cooder som gör det häpnadsväckande slidesolot och låten i övrigt är väldigt akustisk och lågmäld, med piano av Jack Nitzsche, i ett arrangemang som i stort sett återanvändes några år senare när de spelade in ”Angie”.
   Övriga låtar på ”Sticky fingers” spelades in under en lång tid, i slutet av 1969, oregelbundet under hela 1970 och i januari 1971. Oftast i Olympic Sound Studios i London men också vid ett tillfälle, under tre dagar i december 1969, i Muscle Shoals Studios i Alabama i USA. Det var därför naturligt att Jim Dickinsons spelade piano på ”Wild horses”.
   Stones jobbade nu också med stråkar och det var Paul Buckmaster, Elton Johns arrangör, som gav ”Sway” och ”Moonlight mile”, en speciell prägel, en långsam blues med Taylor i högform respektive österländska suggestiva klanger.
   ”Sticky fingers” inleddes annars på ett rent klassiskt Stones-sätt med ”Brown sugar”, en i raden (”Street fighting man”, ”Jumpin’ Jack flash”, ”Honky tonk women” med flera) av klassiker som har ett så typiskt Stones-sound att man inte tänker på att de kopierar sig själva. Ian Stewarts piano och Bobby Keys saxofon gör ju sitt till.
   På “Sway” hör man tydligt Mick Taylors inflytande och “Wild horses”, kanske skivans allra bästa låt, är en sugande, suggestiv och vacker ballad med ännu ett gitarrsolo av Taylor. Även den låten gav Stones bort i förtid till Keith Richards nye kamrat Gram Parsons som spelade in den tillsammans med sitt band Flying Burrito Brothers som gav ut den på albumet "Burrito deluxe" ett helt år innan "Sticky fingers" såg dagens ljus.
   På den 7:14 långa ”Can’t you hear me knocking” är Taylors närvaro än mer tydlig. Ett vasst gitarrintro, ett långt Santana-inspirerat gitarrsolo efter ungefär fem minuter och de många rytmerna kommer från Rockys percussion.
   På “You gotta move” har gruppen fångat den ursprungliga och autentiska blueskänslan. På min tyskpressade skivan anges kompositörerna som (Copyright Control) men ska i verkligheten vara skriven av Mississippi Fred McDowell eller både McDowell och Reverend Gary Davis. Akustiskt gitarrintro och Bill Wyman på elpiano.
   “Bitch” är ännu en ösig Stones-låt efter känd modell. ”I got the blues” är en långsam blues med soulsound tack vare blåset och ett brinnande orgelsolo av Billy Preston. ”Dead flowers” är mer Stones-country än rock och jag förknippar låten med Byrds när de var som mest country.

YouTube: Tv-framträdande av "Brown sugar" från 1971 och en modern musikvideo med "Wild horses".





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2010 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.