Blogginlägg

Mickey Jupp took the stage with a smile

KONSERT
Mo Witham & Friends with special guest Mickey Jupp
Hunt, Runt, Shunt & Cunningham
Riga Music Bar, Southend 12 mars 2010
Konsertlängd: 21.01-22.07 (HRSC 66 min),
22:27-23:03 och 23:24-24:10 (Witham/Jupp 82 min)
Min plats: 8 meter rakt framför scenen.

MO WITHAM & FRIENDS
Mo Witham, gitarr och sång
Mickey Jupp, piano, gitarr och sång
Dennis Masterton, bas
Bob Clouter, trummor

HUNT, RUNT, SHUNT & CUNNINGHAM
John Bobin, bas och sång
Tony Sumner, keyboards och sång
Dennis Masterton, gitarr
Mick Brownlee, trummor
Vic Collins, Pedal Steel
Graeme Turner, saxofon

Det var alltså i lördags som världens alla blickar riktades mot Southend On Sea, sex mil utanför London. Nej, jag skojar - men bara lite. Det var en kväll för initierade, det var en konsert för genuina pubrockare och det var några timmar för de hopplösa nostalgiker som i sinnet fortfarande befinner sig i 70-talet.
   Men det var också en kväll för exklusivitet och en stor chans till en once in a lifetime-upplevelse. Och dessutom ett unikt tillfälle att få se Mickey Jupp på en scen vilket minsann inte är så vanligt. Det var länge sedan han turnerade och han älskar inte att stå på en scen. Han uppträder ungefär en gång om året men när hans gamle Legend-gitarrist Mo Witham kallar brukar Mickey dyka upp. Som i lördagskväll på Riga Music Bar i hans gamla hemstad Southend.
   Man kan se Mickey som en grånad gammal engelsman, lätt tillbakadragen vid sidan av scenen men när han steg upp på densamma så ägde han den om man uttrycker sig modernt. Han såg dessutom glad ut där på scenen. En fantastisk röst som bara har blivit bättre med åren och bandet bakom med Mo i spetsen på gitarr var så tajt som man vanligtvis bara upplever från band som uppträder regelbundet.
   Det blev naturligtvis en konsertmässig triumf inför många av hans gamla Southend-vänner men det kanske inte blev den totala upplevelsen då repertoaren till stor del innehöll covers. Nu är inte Mickey någon konventionell coversångare och med sin röst i intakt styrka blev det ju en oerhörd power i hela framförandet och tillsammans med det goda och nästan uppsluppna humöret formades kvällen till en perfekt stund på jorden.
   Den här kvällen omgav sig Mickey med inte bara en utan två gamla Legend-kollegor. Även trummisen Bob Clouter kommer från det legendariska(…) bandet och tillsammans med förbandets John Bobin betydde det att hela Legend-upplagan som gjorde albumet ”Moonshine” stod på samma scen i lördags – dock inte samtidigt.
   Konserten med Mickey började helt fantastiskt med ”Cheque book” i en rockig tajt version med Mickey på gitarr och bra röst och även på ”Further on up the road” spelade Mickey gitarr men det var Mo som stod för solot. På resten av låtarna i första avdelningen satt Mickey bakom pianot där han trivs bäst och vi tycker att han kommer till sin rätt allra bäst.
   Då tog Mickey fram sin bästa piano-rock’n’roll, som har sitt tydliga släktskap med Fats Domino, och hamrade sig igenom covers som ”Lawdy miss Clawdy” och ”Bye bye Johnny” men också egna låtar som ”Till honky gets tonky again” och ”Hole in my pocket”.
   Efter paus ökade intensiteten ytterligare med Mickey återigen på gitarr och några svindlande effektiva versioner av ”Switchboard Susan” och ”Standing at the crossroads again”. I den första kom Mickey av sig men det underströk bara känslan av att vi var med om något unikt.
   Tillbaka vid pianot blev det stor allsång (det var ju trots allt lördagskväll!) till ”One night (with you) innan konserten nådde sin högsta kvalitativa nivå med en fin räcka låtar som ”Slow down”, ”Sea cruise”, ”Sweet little rock’n’roller” och ”Great balls of fire”, en taktfast svit som bröts av med den lite långsammare blueslåten ”St James Infirmary”.
   Att placera ”Rockin’ Robin” som finallåt kan tyckas vara en antiklimax på en så bra konsert men live fungerade den bättre än bra men det kan också bero på att klockan då hade passerat midnatt… Och när vi stod där och hade räknat bort extralåt, när ryktet gick att det måste vara tyst efter kl 12 på natten, kom Mickey och bandet in igen och levererade ännu en gammal rockklassiker, Chuck Berrys ”Sweet little sixteen”. Och just då levde Mickey upp till beskrivningen av honom som ”en vit Chuck Berry”.
   Arrangören meddelade att det hade varit en ”Crackin’, crackin’ night” och tackade för visat intresse. Och offstage efter konserten kom Mickey, som presenterade sig som Michael från scenen, med en typisk kommentar till påståendet att han såg ut att trivas på scen:
   - ”Det är en del av showen”, sa han med ett snett leende.

Förbandet för kvällen var ovanligt passande. Hunt, Runt, Shunt & Cunningham är ett gäng gamla Southend-musiker, inklusive basisten John Bobin och gamle Paramounts-trummisen Mick Brownlee som även arrangerade hela konsertkvällen, som spelade en typ av traditionell rock med en viss dragning åt jazzhållet och lite country. Man skulle kunna kalla det typisk pubrock om inte det ordet redan är upptaget.
   Majoriteten av livematerialet var hämtat från deras album från förra året, ”Pack up while you’re winning!”. Enbart covers med andra ord men en rolig och kul blandning låtar där den röda tråden kanske saknades, det pendlade ibland tålamodskrävande från Jackson Browne via Willie Nelson till Chuck Berry, men det svängde högst godkänt.
   Det brände till ordentligt en gång under konserten. Det var när Mo Witham kom upp på scenen för en gitarrduell med Dennis Masterton i Carl Manns gamla 50-talsklassiker ”Pretend”. Sedan var det givetvis en ynnest att få höra deras version av Jupps ”There’s a thing” men jag saknade samme mans specialskrivna låt som delar titel med gruppnamnet.

Setlist Witham/Jupp:
Cheque Book
Further On Up The Road
Lawdy Miss Clawdy
Till Honky Gets Tonky Again
Matchbox
Sweet Dreams
I’ll Be Loving You
Hole In My Pocket
Bye Bye Johnny

Paus

Switchboard Susan
Standing At The Crossroads Again
One Night With You
Slow Down
Sea Cruise
St James Infirmary
Sweet Little Rock ’n’ Roller
Great Balls Of Fire
Bony Maronie
Your Cheating Heart
Rockin’ Robin

Extralåt
Sweet Little Sixteen


Setlist/HRSC:
Back in the USA
Lonesome me
18 yellow roses
Mystery train
My babe
Kiddio
Funny how time slips away
High school confidential
Crazy arms
There's a thing
Margaritaville
Memphis Tennessee
Together again
Muddy water
Rosie
Down the line
Pretend
Burn that candle

Foto: Lasse Kärrbäck



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.