Blogginlägg

#6/70: "Armed forces"

Postad: 2011-03-28 07:50
Kategori: 70-talets bästa

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: Armed forces (Radar, 1979)

Vi har kommit fram till 1979, de allra första dagarna av det nya året faktiskt (”Armed forces” släpptes 5 januari!), och Elvis Costello kröner sitt 70-tal musikaliskt med sitt tredje album som visar upp utveckling, moderna detaljer och framförallt ett fantastiskt låtskrivande från en 24-årig engelsman.
   Under den här långa följetongen om 70-talets bästa skivor har jag grävt ner mig i historien om varje skiva, berättat ingående om tillkomsten och även kronologiskt försökt placera varje skiva i sitt sammanhang. Men inte alltid, eller väldigt sällan, har jag bedömt skivorna utifrån sin egen tid, artistens ålder just då och min egen situation vid varje tidpunkt.
   Därför är det närmast rörande när jag nu konstaterar att Elvis Costello fyllde 24 år just under inspelningarna av ”Armed forces” och själv var jag 26 år när jag hörde skivan första gången i januari 1979. De viktiga förutsättningarna hade ju givetvis en avgörande betydelse hur jag uppfattade skivan en gång. Att i den ringa åldern producera en så lysande skiva och att jag sedan i min tur befann mig i min kanske bästa ålder för att suga åt mig all bra popmusik som just då gavs ut. Sådant påverkar även minnet av musiken.
   Jag vet att ålder inte har någon relevans i det här sammanhanget men det är klart att jag tyckte det var intressant att det under några år på 70-talet kom fram bra artister som var yngre än jag var. Vid sidan av Costello återfinns även yngre förmågor som Steve Forbert, The Clash, Eddie & the Hot Rods och Sex Pistols på min 70-talslista.
   Åldersaspekten har ändå en viktig roll i det här sammanhanget. Jag märker det när jag läser min egen recension av ”Armed forces” publicerad 27 januari 1979 i Nerikes Allehanda. Jag är inte så reservationslöst positiv som jag trodde och under rubriken ”Costello laddar om… men står still” kommer jag med några överraskande invändningar. Som till exempel: ”Det är alltid enkelt att tycka om det nya och senaste, jämföra med tidigare och dra positiva slutsatser. Men när profeter och smakdomare sagt sitt står vi ändå inför den nakna sanningen: Jag reserverar mig.”
   När jag nu i ett försök att göra en efterhandskonstruktion kan jag kanske förstå mina små kritiska ord. Det var nog inte så mycket riktat mot just skivan utan mer ett uttryck för tidsandan. Det hade naturligtvis basunerats ut i all press att det här minsann var Costellos bästa skiva och min reaktion var väl att inte gå i ledband för ytterligare en reservationslös hyllning. Sedan var jag lite skeptisk mot Costellos utveckling som just då hade turnerat flitigt i USA, träffat kända fotomodeller och umgåtts med societeten. Det rimmade illa med min bild av den typiske jordnära engelsmannen.

Efter sitt andra album, utmärkta ”This year’s model”, turnerade Elvis Costello intensivt med sitt band Attractions. Långa turnér och många konserter och det var under de oändliga resorna i USA som Elvis skrev majoriteten av låtarna till sin tredje skiva som först hade titeln ”Emotional fascism” men sedan, på trummisen Pete Thomas förslag, ändrades till ”Armed forces”.
   Exempelvis skrevs inledningslåten ”Accidents will happen” på ett motellrum i Arizona och Elvis har berättat att han hade ambitionen att göra något som liknade Burt Bacharachs ”Anyone who had a heart” och mot slutet av låten återfinns det också referenser till Randy Newmans låt ”I don’t want to hear it anymore”.
   Inför skivan hade Elvis lyssnat på skivor med David Bowie, Rolling Stones, Iggy Pop, Kraftwerk, ABBA, soul, country och även The Beatles och alla de intrycken påverkade givetvis soundet på skivan. Attractions var äntligen fullt ut krediterade på skivan och Steve Nieves keyboards spelar en större musikalisk roll än Costellos gitarr på många låtar. Hans olika syntar har påverkat arrangemangen mer eller mindre på varje låt. Lyssna bara på ”Green shirt”, ”Senior service”, ”Two little Hitlers” och ”Sunday’s best” i valstakt som var skriven av Elvis till Ian Dury.
   Och pianot på ”Oliver’s army” kan inte sammankopplas med någon annan än Benny Andersson. Låten och produktionen blev så perfekt att nästa singel blev faktiskt Elvis Costellos mest framgångsrika under hela hans karriär. ”Oliver’s army” nådde en 2:a-plats i England i tre veckor medan Bee Gees ”Tragedy” och Gloria Gaynors ”I will survive” ockuperade förstaplatsen.
   ”Oliver’s army” har ett långt mycket allvarligare texttema än jag någonsin har anat. Bakom den struttiga glada ramsan döljer sig en text om den brittiska invasion av Nordirland och låten innehåller hans kanske mest kontroversiella textrader där han jämför Englands behandling av irländare med amerikanarnas diskriminering av afroamerikaner: ”All it takes one itchy trigger/One more widow, one less white nigger”. Låttiteln syftar på Oliver Cromwell, den engelske militären och statsmannen som på 1600-talet såg irländare som fiender och Olivers armé erövrade Irland 1649.
   Andra utsökta låtar på skivan är ”Party girl”, med sina Beatles-referenser, ”Busy bodies” där gitarriffet från Roy Orbisons ”O, pretty woman” dyker upp, och den intensiva ”Chemistry class”. Det här är popmusik med punkattityd av hög kvalité.
   Första låten som spelades in till skivan, en version av producenten Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”(What’s so funny ’bou) Peace, love and understanding”, kom aldrig med på albumet utan hamnade redan i november 1978 på b-sidan till Nick Lowe-singeln ”American squirm”. Costello och Attractions uppträder under pseudonymen Nick Lowe And His Sound. Och på singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Till skivans mindre lyckade detalj hör skivomslaget, fold-out sleeve saom det heter på engelska, där Barney Bubbles fladdriga och pusselliknande konvolut är helt opraktiskt för alla som äger fler än två vinylskivor.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.