Blogginlägg

"Collapse into now"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 2011.

R.E.M.
Collapse into now
(Warner Bros)

Att det ska behöva ta 15 album innan en grupp börjar slappna av och bli naturlig, enkel, imagefri och därmed personlig på riktigt. Sedan R.E.M:s stora genombrott för tjugo år sedan, vi får väl räkna hitsingeln ”Losing my religion” som en isbrytare i sammanhanget, har Michael Stipe & Co ständigt och desperat letat efter nya vinklar och skiftat spektakulärt sound för varje ny skiva.
   Mjuka, akustiska och snygga melodier har avlösts av överdimensionerade skramliga ljudväggar som sedan i sin tur följts av poppig folkrock. Skiva för skiva. Pendlandet på olika album mellan distade gitarrer, experimentella sound och keyboardstyrda arrangemang blev till slut ansträngt på gränsen till tålamodskrävande. Och paradoxalt nog förutsägbart fast varje ny skiva presenterade ett nytt sound.
   Efter den förra skivan, den genomgående rockiga ”Accelerate”, trodde jag nog därför på en övervägande mjuk och förhållandevis snäll skiva. Men. Nya skivan inleds överraskande med ett visst gitarrmanglande som vore de tre medlemmarna i gruppen 20 år igen. ”Discoverer” och ”All the best” är intensiv poprock som för tankarna till R.E.M.:s tidiga 80-tal.
   Nu är ”Collapse into now” inte enbart ett eko av förra skivan, långtifrån, ty den kan på inget sätt jämföras med ett normalt R.E.M.-album som ofta varit homogent inriktat åt ett specifikt musikaliskt håll.
   ”Collapse…” är extra allt och det finns egentligen inga gränser åt vilka håll det spretar på hela skivan. Jag, som ofta älskar variation och omväxling, blir gladlynt positiv när den första gitarrattacken följs av en låt med framträdande akustiska gitarrer (”Überlin”), både blås, mandolin och fransk dragspel i ”Oh my heart”, några låtar med framträdande körer, den kommersiellt övertydliga pianolåten ”Walk it back” och även 60-talsfuzzgitarrer på några låtar.
   Jag borde jubla högljutt, älska detta frosseri i olika stilar och äntligen ta emot ett R.E.M.-album med öppna armar för sin enkelhet och naturlighet. Men i förändringen har gruppen nu tappat mycket av sin särart och blivit en grupp bland alla andra med både positiva och negativa sidor.
   För att kompensera det kreativa tappet har gruppen bjudit in en rad kändisar, bland annat Patti Smith och Eddie Vedder, och det känns egentligen bara kommersiellt motiverat. Sedan har låtarna på skivan en märklig sortering där rocklåtarna klumpas ihop och de starkt körinspirerade låtarna ligger sida vid sida. Trots variationen blir skivan ryckig och lite ojämn.
   Fast det finns å andra sidan tillfälliga höjdpunkter på skivan som jag vet att jag kommer att återkomma till flera gånger i framtiden. ”It happened today” med sitt akustiska gitarrmangel är oerhört vacker med det melodiskt magiska körandet. Bakom den tröttsamma titeln ”Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter” döljer sig en fuzzkryddad 60-talsdänga som en mix av Paul Revere & the Raiders och ”Day tripper”. Men givetvis kan inte en låt med titeln ”Me, Marlon Brando, Marlon Brando and I” leva upp till sina förväntningar.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.