Blogginlägg från februari, 2011

#10/70: "After the gold rush"

Postad: 2011-02-28 07:55
Kategori: 70-talets bästa

NEIL YOUNG: After the gold rush (Reprise, 1970)

Nu kliver vi in på Topp 10 bland mina 70-talsfavoriter och det börjar handla om genuina, homogena och fullständigt klockrena älsklingsskivor.
   Det är inte lätt att sammanfatta Neil Youngs alla decennier som artist men det var under 70-talet han totalt sett gjorde de mest intressanta skivorna. Fast han i vanlig ordning hade en stark vilja att regelbundet överraska både negativt och positivt och hela tiden ta nya outforskade vägar med sin musik. ”Rust never sleeps” har jag redan berättat om i den här serien och bland alla övriga högintressanta 70-talsskivor från Neil, exempelvis ”Harvest”, ”Zuma”, ”American stars ’n’ bars”, ”Comes a time” och även Stephen Stills-duetten ”Long may you run”, rankar jag ändå dagens skiva som hans allra bästa. ”After the gold rush” råkar dessutom vara hans allra första soloskiva på 70-talet och framstår därför som ännu mer imponerande. Gjord av en kanadensare som ännu inte fyllt 25 år!
   Samtidigt som han vid tidpunkten för utgivningen av ”After the gold rush”, i augusti 1970, precis hade avslutat första samarbetet med supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young gav han ut en soloplatta som innehöll allt: elektriska rocklåtar, ballader, en countryinspirerad cover och geniala bagateller som tillsammans gjorde skivan så homogen och extremt underhållande.
   Åren som soloartist efter splittringen i Buffalo Springfield kantades av konserter helt på egen hand (1968-69), korta turnéer tillsammans med kompbandet Crazy Horse (1969-70) och längre turnéer med CSNY (1969-70). Uppföljningen på den här skivan blev sex konserter i november och Neil kunde nu satsa allt på sin egen karriär.
   Trots sin ringa ålder var Neil Young 1970 redan en komplett artist. Han hade släppt två soloskivor på ett halvår i eget namn, den lätt splittrade ”Neil Young” (1968) och den mycket starka ”Everybody knows this is nowhere” (1969) där tidlösa klassiker som ”Cinnamon girl”, ”Down by the river” och ”Cowgirl in the sand” fick sin premiär.
   På solodebuten var det ett löst gäng musiker bakom Neil och på det andra albumet var det solida kompbandet Crazy Horse med Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas. Till de inledande inspelningarna till ”After the gold rush” var Crazy Horse i högsta grad involverade men redan här hade Whitten drogproblem som förvärrats vilket gjorde att Young helt enkelt sparkade hela gruppen från resten av skivinspelningen.
Vilket gjorde att flera andra musiker kom in i projektet mot slutet. 19-årige Nils Lofgren, som här gör sin stora skivdebut som pianist, CSNY-basisten Greg Reeves och den gamle kollegan Steve Stills. Lofgren, Stills, Whitten och Molina gör också stora roller i kören på flera låtar. Jack Nitzsche som var tongivande på Youngs solodebut håller här en låg profil, nämns exempelvis inte alls på originalskivan från 1970, och spelar piano på endast en låt, ”When you dance you can really love”.
   På skivomslaget påstås det att låtarna på skivan är skrivna till ett filmmanus av Dean Stockwell och Herb Berman. Filmen blev aldrig verklighet men däremot skivan. En skiva som tillhör Neil Youngs kommersiellt mest framgångsrika album och var även favorit hos kritiker. Robert Hillburn skrev så här vackert i Los Angeles Times: ”Words like lovely, beautiful and romantic cannot often be applied to rock albums, but there haven’t been many rock albums like Neil Young’s ”After the gold rush”. It is a delicate, fragile jewel… In the album’s best moments, Young’s soft, disarming voice and the crisp haunting instrumentations are almost therapeutically gentle in this time of assault rock”.
   En delikat juvel, så sant.
   För mig personligen är det blandningen på skivan som är mest avväpnande. Där totala och Young-typiska rocklåtar som ”Southern man” och ”When you dance you can really love” så naturligt omges av så enkla, typiska och melodiskt vackra pärlor som “Birds”, “Till the morning comes” och ”I believe in you”. Även titellåten tillhör den där enkla men väldigt personliga kategorin med Neil Young ensam vid pianot.
   Även när Neil Young gav sig på en cover, den hårt omarrangerade versionen av Don Gibson-låten ”Oh, lonesome me” från 1958, blev det suggestivt, starkt och personligt.
   Annars kan jag aldrig, inte ens efter 40 år tillsammans med denna skiva, sluta lyssna på och älska inledningslåten ”Tell me why”. Till endast akustisk gitarr gör Neil Young ett så mäktigt och positivt framförande att han egentligen då och för alltid placerar singer/songwriter-genren på en ouppnåelig nivå.

/ Håkan

Nu kommer skivan med Jupps ”Favourites”

Postad: 2011-02-26 09:57
Kategori: Blogg


Mickey Jupp-skivan jag skrev om redan somras och som jag recenserade för nästan två år sedan, ”Favourites”, är nu klar för utgivning. Projektledaren Lasse Kärrbäck, som också driver den officiella Mickey Jupp-sajten, meddelar att cd:n är beställd och ska levereras i tid för spelningen i Southend 12 mars.
   Konserten som Mickey gör tillsammans med Mo Witham BandRiga Music Bar blir också konsertpremiär för den store Mickey Jupp-fantasten Lasse.
   - Ja, jag åker dit med tre kompisar och det kommer på alla sätt att bli helt fantastiskt. Jag har ju faktiskt inte sett Mickey live tidigare, säger Lasse som snart ser sin framtidsdröm bli sann.
   ”Favourites” kommer givetvis att finnas till försäljning på Lasses Mickey Jupp-sida, en vecka efter konserten.
   Arrangören och trummisen Mick Brownlee skriver här om Southend-konserten i synnerhet och Jupps historia i allmänhet.

/ Håkan

Soundtracks: "Where the buffalo roam"

Postad: 2011-02-25 07:59
Kategori: Soundtracks

WHERE THE BUFFALO ROAM (Backstreet, 1980)

Neil Young har som sagts tidigare varit inblandad i filmmusik vid ett flertal tillfällen. Jag har i min serie om soundtracks tidigare berättat om både ”Dead man” och ”Journey through the past sound tracks” och landar idag i en märklig film där Neil Young bara delvis är ansvarig för filmmusiken.
   Undertiteln ”Based on the twisted elegend of Dr Hunter S Thompson” säger väl något om filmens irrationella karaktär som är en verklighetsbaserad berättelse om Thompson själv (spelad av Bill Murray) och hans advokat Oscar Acosta (spelad av Peter Boyle).
   På alla sätt en galen, intressant och drogrelaterad historia om hur journalisten och författaren Thompson har ambitionen att bevaka presidentvalskampanjen 1972 och Super Bowl-finalen men att det spårar ur.
   Soundtracket lanserades stort som en skiva där Neil Young har skrivit musiken men det är en klar överdrift. Hans insatser begränsar sig till en låt som han sjunger på, den traditionella folkmelodin ”Home, home on the range”, samt flera korta instrumentala snuttar på samma gamla melodi.
   Låtarna på soundtracket i övrigt är nämligen hämtade från den kända pophistorien med redan utgiven musik med Jimi Hendrix, Temptations, Bob Dylan, Four Tops och Creedence Clearwater Revival.
   Före, efter och mellan klassiker som “All along the watchtower”, “Highway 61” och ”Purple haze” tränger sig Neil Youngs bidrag fram. Som i de flesta fall bara blir korta anspråkslösa men groteskt distade pauser mellan de konventionella låtarna. Men den inledande ”Buffalo stomp” har något av klassiskt Neil Young-sug. Ett stort fylligt orkesterarrangemang toppas med Youngs distade gitarr och ett stegrande tempo som påminner om ”Bolero”.
   Soundtracket är producerat av Youngs sidekick David Briggs och orkesterarrangemangen på skivan är skrivna av Young och David Blumberg. Skivan innehåller visserligen udda originalmaterial med Neil Young, som naturligtvis gör den intressant i ett större perspektiv, men sammantaget är hans närvaro en stor parentes.
   Då hjälper det inte att Bill Murray har en kort dialog och framför en galen delvis talad version av ”Lucy in the sky with diamonds” på skivan.

Innehållet:
1."Buffalo Stomp" – Neil Young with the Wild Bill Band of Strings
2."Ode to Wild Bill #1" – Neil Young
3."All Along the Watchtower" – The Jimi Hendrix Experience
4."Lucy in the Sky with Diamonds" – Bill Murray
5."Ode to Wild Bill #2 – Neil Young
6."Papa Was a Rollin' Stone" – The Temptations
7."Home, Home on the Range" – Neil Young
8."Straight Answers" (dialogue) – Bill Murray
9."Highway 61 Revisited" – Bob Dylan
10."I Can't Help Myself (Sugar Pie Honey Bunch)" – the Four Tops
11."Ode to Wild Bill #3" (plus dialogue) – Neil Young
12."Keep on Chooglin'" – Creedence Clearwater Revival
13."Ode to Wild Bill #4" – Neil Young
14."Purple Haze" – The Jimi Hendrix Experience
15."Buffalo Stomp Refrain" – Neil Young with the Wild Bill Band of Strings

/ Håkan

Strålande konsert av Tempest i Örebro

Postad: 2011-02-23 07:56
Kategori: 70-talskonserter

Den engelska rockgruppen Tempest bildades på hösten 1972, spelade in debutalbumet i november och gav sig ut på sin första turné (till Sverige) i januari 1973 strax innan skivan släpptes.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1973.

TEMPEST
Konserthuset 18 januari 1973


Jon Hisemans nya grupp Tempest lockade inga större åskådarmassor till Örebro Konserthus på torsdagskvällen. Inspirationen och spelglädjen fanns trots allt där för gruppen bjöd på en strålande konsert. Man kan i stillhet undra om Jon Hiseman någonsin kan misslyckas?
   Tempest har bara på en månad som grupp lyckats samla fyra musiker som med flit och skicklighet ger gruppen en fast stomme. Det finns en del ihåligheter som säkert kommer att fyllas igen med tiden om jag känner Hiseman rätt.
   Klanger finns från Colosseum är lätt att identifiera men Tempest har ett betydligt mner distinkt sound. Det beror till vissa delar på att Tempest bara har ett soloinstrument, gitarren, och koncentrerar sig kring den. Dessutom är Allan Holdsworth en god gitarrspelare och förvånade säkert många denna kväll. Att från scenens vänstra sida leta sig in i dess centrum och även musikaliskt ju längre konserten pågick.
   För en månad sedan var Allan helt okänd men stod nu tillsammans med de övriga i Tempest framför publiken på Konserthuset som gick dit med Jon Hiseman i huvudet men gick därifrån med Allan Holdsworths blixtrande fingerspel i tankarna.
   Repertoaren, som det så vackert heter, var till största delen hämtade från det kommande albumet. Ska man i detta fall jämföra konsert och skiva skiljer de sig inte så mycket åt. Hos Colosseum var skillnaden större.
   Hos Tempest är det väl endast gitarrsolona som utvidgar låtarnas längd. Dessutom smälter Paul Williams livligt ackompanjerade sång ihop med musiken. En annan sak som Jon Hiseman hittills inte givit ut på skiva är hans obligatoriska och mäktiga konserttrumsolo, För dagen något över tio minuter men minuter fyllda av rytm. Det är ett äventyr att se, som en resa mellan trummor och hihats, cymbaler och gong-gong.

Jon Hiseman: trummor
Paul Williams: sång
Mark Clarke: bas och sång
Allan Holdsworth: gitarr

/ Håkan

Mickey Jupp åter på scen

Postad: 2011-02-22 07:57
Kategori: Blogg


Mickey Jupp är inte rockvärldens mest förutsägbara artist. Frågan är om han ens tillhör någon rockvärld eller musikbransch överhuvudtaget ty han producerar sparsamt med skivor, några mindre profilerade skivor har det trots allt blivit under senare år, och är en ännu mer sporadisk artist på scen. Men ibland tar Jupp ett steg ut från det skygga livet och uppträder i något sammanhang.
   Lördag 12 mars är det dags för ett sällsynt konsertframträdande från artisten som många under väldigt lång tid har beskrivit som ”en vit Chuck Berry”. Jupp kommer då att ställa sig på scen tillsammans med gamle Legend-kollegan Mo Witham och hans band på Riga Music Bar i Southend.
   Mickey Jupp kallades i NME även för ”Godfather of Southend Rock” och återvänder alltså nu till sin forna hemstad, där han under 70- och 80-talet skapade alla sina klassiska skivor, för en exklusiv konsert.
   Jupp, som sedan 25 år tillbaka bor i Cumbria i norra England, uppträder väldigt sporadiskt på scen och har i alla tider haft en motvilja att turnera och uppträda offentligt. Men för ett år sedan, 27 februari, gjorde han en exklusiv comeback med just Mo Witham Band uppe i sina nuvarande hemtrakter på puben The High Cross Inn i Broughton-in-Furness.
   Kvällen spelades också in och resulterade i den fina liveskivan ”Live at the High Cross” med huvudsakligen covers men också några Jupp-låtar. Dessvärre gick andra halvan av konserten förlorad i en hårddiskkrasch så vi fick aldrig höra den där nyskrivna Jupp-låten som framfördes.
   Han skriver alltså regelbundet nya låtar och jag rekommenderar alla att gå in på Lasse Kärrbäcks Mickey Jupp-sida och under ”Audio demos” lyssna på de senaste demolåtarna från Jupps penna.

Arrangören på Riga Music Bar, Mick Brownlee som också spelar trummor i kvällens förband Hunt, Runt, Shunt and Cunningham , ger en programförklaring till kvällen 12 mars: “The evening will be like a Who’s Who of the rock’n’roll scene in Southend dating back to the fifties.”
   Hunt, Runt, Shunt and Cunningham, som alltså är förband, innehåller förutom Brownlee idel ädel adel från Southends rockhistoria. Sångaren Tony Sumner har uppträtt sedan slutet av 50-talet, basisten John Bobin spelade med Mickey Jupp i Legend och steelgitarristen Vic Collins spelade en gång i Kursaal Flyers. Övriga medlemmar i gruppen är gitarristen Dennis Masterton och saxofonisten Graeme Turner.
   Gruppen gav förra året ut albumet ”Pack up while you’re winning” med huvudsakligen tidlösa covers men också en exklusiv Mickey Jupp-låt, den specialskrivna låten som tagit sin låttitel från bandnamnet, ”Hunt, Runt, Shunt and Cunningham”.

/ Håkan

#11/70: "Band on the run"

Postad: 2011-02-21 07:53
Kategori: 70-talets bästa

PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

Som jag konstaterade redan förra veckan, i samband med texten om George Harrisons ”All things must pass” och de olika Beatles-medlemmarnas start på sina respektive solokarriär, var det musikaliskt ingen jublande inledning på Paul McCartneys solokarriär på skiva. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England (det var Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water” som hindrade det), var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (4 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”.

Albumtiteln och låten ”Band on the run” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till skivan föreställde också interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   Men som jag har sagt vid upprepade tillfällen tidigare så har försäljningssiffror och min 70-talslista ingenting med varandra att göra. ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusiken på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men aldrig har givits ut på skiva.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!
   Nästa singel, ”Junior’s farm”, gick också under gruppnamnet Paul McCartney & Wings men från ”Venus & mars”-albumet 1975 hette gruppen enbart Wings och inget annat.

/ Håkan

Tributes: The Carter Family

Postad: 2011-02-18 07:52
Kategori: Tribute-skivor


"The unbroken circle" (Dualtone, 2004)
Det här är inte bara en tribute-skiva. Det här är också en historielektion och en familjeberättelse av stora mått. Undertiteln ”The musical heritage of the Carter Family” säger något om betydelsen av den här berömda trion som gjorde musikaliska och oförglömliga stordåd mellan 1927 och 1956. Carter Family var AP Carter (som skrivit samtliga låtar här), hans fru Sara och hans svägerska Maybelle. En historia som sedan naturligt fortsatte in i Johnny Cashs och June Carters familjer. Deras gemensamma son John Carter Cash har producerat den här skivan. Carter Cash berättar historien om Carter Family i omslagstexten och varje text till låtarna är tryckta i det snygga cd-häftet.

Tonen är akustisk, arrangemangen bygger på gitarr, fiol, mandolin och röster, många röster. Det är väldigt få inslag av trummor men det svänger grymt hela skivan igenom ändå. Det finns bluegrass i rytmen och ibland inslag av traditionell folkmusik och den lågmälda musikaliska tonen, det glittrande soundet i alla akustiska gitarrer, ger ett väldigt intensivt och seriöst intryck.
   Sedan ger naturligtvis de bidragande artisterna sin gåva till det här projektet. Många har mer eller mindre ett släktband till Carter Family men även utomstående artister som Willie Nelson, Sheryl Crow och Kris Kristofferson bidrar med stort hjärta.
   Här finns många framträdande detaljer men toppas av Johnny Cashs och June Carters närvaro. Den här skivan kom ut några år efter deras död men deras bidrag, förmodligen inspelade mot slutet av deras liv, är mycket imponerande i sin lätt bräckliga ton. Johnnys ”Engine one-forty-three” är så starkt sjungen till akustisk gitarr, mandolin, ståbas och fiol att tiden nästan står still. Och Junes ”Hold fast to the right”, med Johnny i kören, är lika fint framförd den.
   Men även yngre artister som Sheryl Crow gör mycket bra ifrån sig. I sin”No depression in heaven” tar hon all inspiration från Carter Familys original.
   Andra mycket fina ögonblick på skivan är gitarristen Norman Blakes folkmusikinspirerade ”Black Jack David”, Shawn Colvins innerligt hesa röst i ”Single girl, married girl” och det avslutande samarbetet mellan Kris Kristofferson och Nitty Gritty Dirt Band i ”Gold watch and chain”.
   Rosanne Cashs bidrag är dock ovanligt blekt, John Prine gör nästan en rockversion av ”Bear creek blues” och Marty Stuart har gjort en sugande sitarkryddad ballad av låten med den fantastiska titeln ”Never let the devil get the upper hand of you”.

Innehållet:
1. Worried Man Blues - George Jones
2. No Depression in Heaven - Sheryl Crow
3. On the Sea of Galilee - Emmylou Harris with the Peasall Sisters
4. Engine One-Forty-Three - Johnny Cash
5. Never Let the Devil Get the Upper Hand of You - Marty Stuart
6. Little Moses - Janette and Joe Carter
7. Black Jack David - Norman and Nancy Blake with Tim O'Brien
8. Bear Creek - John Prine
9. You Are My Flower - Willie Nelson
10. Single Girl, Married Girl - Shawn Colvin, Randy and Earl Scruggs
11. Will My Mother Know Me There? - The Whites with Ricky Skaggs
12. The Winding Stream - Rosanne Cash
13. Rambling Boy - The Del McCoury Band
14. Hold Fast to the Right - June Carter Cash
15. Gold Watch and Chain - The Nitty Gritty Dirt Band with Kris Kristofferson

/ Håkan

Covers: Timo Räisänen

Postad: 2011-02-16 07:53
Kategori: Cover-skivor

TIMO RÄISÄNEN: And then there was Timo (Razzia, 2008)

Att göteborgaren Timo Räisänen hade högre och större planer här i livet än att kompa Håkan Hellström förstod man så fort han lämnade sin chef 2003. Efter två framgångsrika album och flera bejublade turnéer bakom Håkan ville Timo pröva egna vingar och han producerade i snabb takt tre egna album med egna låtar innan den här coverskivan blev hans stora prov som artist.
   ”And then there was Timo” är på många sätt en anmärkningsvärd skiva. Urval, framförande och ambitionen att överraska har onekligen varit en stor drivkraft. Bristen på en röd tråd i valet av låtar gör skivan mycket intressant och icke förutsägbar.
   Timo har valt låtar från snart sagt alla hörn av den musikaliska världskartan och det har gjort skivan enbart mer underhållande och överraskande. Han har dessutom kreativt ändrat på originalarrangemangen och med lite mindre insikt i materialet framstår de 16 låtarna på albumet som rena Räisänen-låt. Om än kanske huvudsakligen lite mer lågmälda, akustiska och luftigare än på Timos originalskivor. Han har originellt valt att tolka sina favoriter på sitt sätt.
   Om valet av låtar på den här skivan motsvarar Timos egen smak har han ett mångfacetterat intresse inom många olika genrer och det har givit en underbart omväxlande urval av låtar. Från gammal och ny hårdrock, AC/DC och In Flames, via klassisk pop, Badfinger och Sonny & Cher, till lätt experimentell modern rock, Depeche Mode och Radiohead. Splittrat och ojämnt är första tanken men allt framförs med en musikalisk röd tråd som tyder på mycket seriösa ambitioner med den här skivan.
   Han drar sig alltså inte för att arrangera om originallåtarna så att de passar in i den här skivans profil och slutresultatet är mycket homogent. Lika imponerande på den storslagna versionen av Badfingers ”Without you” som på finalen, den i tempo stegrande versionen av Radioheads ”Creep”.
   Sedan kanske man ska placera skivan i singer/songwriter-genren, som är det övervägande soundet på skivan och inte bland konventionella rockskivor fast några låtar har lite tyngre sound. Men egentligen är det här Timo i ett nötskal för ingen kan kombinera repertoaren från Whitney Houston, Josh Groban och Sahara Hotnights lika personligt som han.

Låtarna:
1. Didn't we almost have it all (Michael Masser/Will Jennings)
1987. Singel med Whitney Houston.
2. Time for me to fly (Kevin Cronin)
1978. Från albumet "You Can Tune a Piano but You Can't Tuna Fish med REO Speedwagon.
3. Dirty work (Walter Becker-Donald Fagen)
1972. Från albumet "Can't buy a thrill" med Steely Dan.
4. Halo (Martin L Gore)
1990. Från albumet "Violator" med Depeche Mode.
5. Turn 27 (Andreas Söderlund)
2003. Från ep:n "Turn 27" med Niccokick.
6. Take these words (Daniel Alexander)
Originallåt.
7. Without you (Tom Evans/Pete Ham)
1970. Från albumet "No dice" med Badfinger.
8. Drive dead slow (Maria Andersson/Jennie Asplund/Johanna Asplund/Josephine Forsman)
1999. Från albumet "C'mon Let's Pretend" med Sahara Hotnights.
9. You are loved (Don't give up) (Molly Kaye/Thomas Salter)
2006. Från albumet "Awake" med Josh Groban.
10. You shook me all night long (Brian Johnson/Malcolm Young/Angus Young)
1980. Singel och från albumet "Back in black" med AC/DC.
11. About you now (Cathy Dennis/Lukasz "Doctor Luke" Gottwald)
2007. Singel och från albumet "Change" med Sugababes.
12. Relative ways (Kevin Allen/Neil Busch/Conrad Keely/Jason Reece)
2001. Från albumet med samma namn med bandet ...And you will know us by the trail of the Dead.
13. I got you babe (Sonny Bono)
1965. Singel med Sonny & Cher.
14. The mirror's truth (Anders Fridén/Björn Gelotte/Jesper Strömblad)
2008. Singel och från albumet "A sense of purpose" med In Flames.
15. You get what you give (Gregg Alexander/Rick Nowels)
1996. Från albumet "The beautiful game" med The New Radicals.
16. Creep (Colin Greenwood/Jonny Greenwood/Ed O'Brien/Phil Selway/Thom Yorke)
1992. Singel och från albumet "Pablo honey" med Radiohead.

/ Håkan

#12/70: "All things must pass"

Postad: 2011-02-14 07:51
Kategori: 70-talets bästa

GEORGE HARRISON: All things must pass (Apple, 1970)

George Harrison riktiga solodebut kan bäst beskrivas med ett enda ord: Storslagen. På många sätt och ur många olika synvinklar. Med skivproducenten Phil Spector som regissör var det ganska naturligt och väntat att det övergripande soundet på ”All things must pass” skulle bli just storslaget, fullt med ekotyngda effekter och massor med musiker på varje spår.
   Just vid den här tidpunkten, 1970, var Phil Spector väldigt involverad i The Beatles och flera av medlemmarnas soloskivor. Han kom ju in, på inrådan av John Lennon, som en räddare i nöden för att producera om de redan befintliga ”Let it be”-inspelningarna, ”Reproduced for disc by Phil Spector” som det bokstavligen står på omslaget.
   ”All things must pass”, förpackad i en maffig kartong med tre(3!) vinylskivor och en stor affisch, blev det första men inte sista samarbetet med Spector för George. Förutom ”Let it be”-skivan producerade Spector John Lennons ”Instant karma”-singel (George spelar gitarr och piano på låten) och spelades in på en dag, 27 januari 1970, och sedan ”John Lennon/Plastic Ono Band”-albumet parallellt med ”All things must pass”.
   1970 var på många sätt ”Ring out the old, ring in the new” (textrad hämtad från en senare låt av George…) för Beatles-medlemmarna. Gruppen hade under uppmärksammade former splittrats och det rådde otrolig aktivitet på alla fyra medlemmarnas begynnande solokarriärer och i det tävlingsmomentet var det faktiskt George som tog hem vinsten.
   Paul McCartneys första soloskiva ”McCartney”, som lite provocerande släpptes innan Beatles sista album, var ju nästan en lågbudgeterad demoskiva och Ringo Starr prövade på både det ena (evergreens på ”Sentimental journey”) och det andra (country på ”Beaucoups of blues”). Det var egentligen bara John Lennons kvalitéer som kunde konkurrera med George.
   I den stora turbulensen efter Beatles sammanbrott kom ”All things must pass” som en stor och mäktig revansch för George Harrison. Han som alltid hade fått stå tillbaka för alla Lennon-McCartney-låtar på Beatles-skivorna kunde äntligen få vika ut sig i all sin härlighet på en debut fylld av slagkraftiga låtar, ett underbart välljudande sound förpackat i en bedårande snygg och elegant box. Jag noterade i Nerikes Allehanda 30 november 1970 att boxen skulle komma att kosta 55 kronor i butiken…
   Under Beatles sista år som existerande grupp hade även George experimenterat sig fram till sin riktiga solodebut. Udda skivor i eget namn, dels med den starkt indiskt kryddade filmmusiken till ”Wonderwall” och dels med den ytterst experimentella ”Electronic sounds” som var mer, som titeln säger, elektroniska ljud än sånger och konventionella låtar.
   Men några av låtarna på ”All things must pass” hade sina rötter i Beatles historia. Både titellåten, ”Hear me lord” och ”Isn’t it a pity” fanns med bland alla inspelade låtar som Beatles producerade under januari och februari 1969. Inspelningar som då var avsedda för ett album vid namn ”Get back” men över ett år senare återuppstod som ”Let it be”-skivan. Men de här Harrison-låtarna som så här tidigt var demoliknande versioner med enbart George närvarande. ”All things must pass”-låten finns faktiskt med på Beatles tredje ”Anthology”-skiva från 1996. Just den inspelningen är gjord på Georges 26-årsdag 24 februari…

Vi ska inte glömma bort att det här mästerverket till trippel-album är gjort av en 27-åring med mycket funderingar, vuxna tankar, spirituella idéer och framförallt helt utvecklade musikaliska ambitioner.
   De ovan tre nämnda låtarna har ju en viss vemodig prägel och det kan förklaras av att mitt under inspelningsarbetet, i juli 1970, dog Georges mamma Louise i cancer. Den händelsen tillsammans med Georges egen rundvandring i religionsfrågorna påverkade naturligtvis både texterna och det lågmälda anslaget på många låtar.
   Det var dock nära att två av skivans mest framträdande låtar hade gått förlorade till det här projektet. Både ”My sweet Lord” och ”All things must pass” hade han på ett tidigt stadium skänkt till Billy Preston och det George Harrison producerade albumet ”Encouraging words” som spelades in våren 1970 strax innan Harrisons egna inspelningar till ”All things must pass” inleddes. Det var till och med så att det fanns långt framskridna planer, releasedag 4 september 1970 och skivnummer APPLE 29, att ge ut ”My sweet Lord” på en Billy Preston-singel. Det hade förändrat spänningen och nyfikenheten inför Harrisons egen skiva högst märkbart.
   Låtmässigt är det nästan genomgående mycket hög standard på ”All things must pass”-skivan. Lika underbart imponerande idag som då i december 1970. Själv var George lite tveksam till soundet när skivan återutgavs 2001, mindre än ett år innan han avled i november 2001. Då skrev han i cd-häftet: ”I still like the songs on the album and believe they can continue to outlive the style in which they were recorded. It was difficult to resist re-mixing every track. All these years later I would like to liberate some of the songs from the big production that seemed appropriate at the time, but now seems a bit over the top with the reverb in the wall of sound”.
   Jag kan inte riktigt hålla med George. Tycker produktionen, soundet och framförallt låtarna har överlevt decennierna väldigt bra för att inte säga perfekt. De underbart vemodiga balladerna ”Isn’t it a pity”, ”Behind that locked door”, ”Run of the mill”, ”Beware of darkness” och ”All things must pass” är ju odödliga klassiker i George Harrisons hela skivproduktion. Dit kan vi även räkna Bob Dylan-samarbetet ”I’d have you anytime” och den Dylan-inspirerade sololåten ”Apple scruffs”. Med de mer tempoladdade låtarna ”My sweet Lord” (jag erkänner: lite uttjatad har den blivit genom åren), ”Wah-wah”, ”What is life” och ”Awaiting on you all” (Spector på hemmaplan i sitt bästa jobb sedan Ike & Tina Turners ”River deep, mountain high”) och ”Art of dying” är en ”If I needed someone” del 2.
   Så har vi tredjeskivan, betitlad ”Apple jam”, som är just jamsession i studion med alla musiker delaktiga i de så kallade kompositionerna. Kanske mer intressanta musikaliskt än rent melodimässigt men jag gillar dessa långa sjok av flödande musik bättre idag än för över 40 år sedan. Sedan ska vi ju inte glömma att under de här inspelningarna skapades den stora rockgruppen Derek & the DominoesEric Clapton, Carl Radle, Bobby Whitlock och Jim Gordon bestämde sig för att fortsätta arbeta ihop som en enhet.
   Under ”All things must pass”-inspelningarna gick Derek-bandet in i studion tillsammans med Phil Spector och spelade in en singel, ”Tell the truth” och ”Roll it over” där George Harrison medverkar, som gavs ut som bandets debut men snabbt drogs in och låtarna spelades in på nytt till det kommande ”Layla… and other assorted love songs”-albumet som släpptes i november 1970 strax innan ”All things must pass”.
   Om några månader kommer Derek & the Domonoes-albumet att återutges med originalinspelningarna av singeln inkluderade.

/ Håkan

"Charm school"

Postad: 2011-02-13 10:48
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 2011.

Roxette
Charm school
(Capitol/EMI)


Efter en rekordlång paus på nästan exakt tio år är Roxette tillbaka med en nyproducerad skiva. Uppehållet, i den sanslöst framgångsrika sagan om duon från Sverige som besegrade världen, var inte självvalt, Marie Fredrikssons allvarliga sjukdom höll nästan på att sätta definitiv punkt på Roxette-historien, men kom också i ett psykologiskt gynnsamt läge. Efter duons tveklöst två sämsta skivor, ”Have a nice day” och ”Room service”, var risken stor att de skulle ha tynat bort i rutinmässig tomhet och kreativ krampkänsla.
   När Roxette nu återvänder, inte direkt efterlängtat för undertecknad, så är det med få förväntningar och många förutfattade funderingar. Duon har aldrig tillhört den inre kretsen bland mina favoriter, musikaliskt alldeles för kommersiellt utstuderat, men deras hitkavalkad av smarta sånger har det varit svårt att värja sig emot.
   Roxette på skiva har därför alltid varit en jakt på hits mer än seriös och lycklig lyssning. Med viss förutsägbar skepsis konstaterar jag dock tämligen omedelbart att ”Charm school” inte enbart är bakåtsträvande nostalgi.
   Här finns sekvenser av den lekfullhet, spontana inpass och anspråkslöst melodiösa fyrverkerier som jag nästan alltid saknat hos hitmaskinen Roxette. Jämfört med Per Gessles finurliga popsoloskivor och Gyllene Tiders smarta sommarpop har Roxette befunnit sig i en annan division där statistik, försäljningssiffror och topplistor har varit det viktigaste.
   ”Charm school” inleds lovande med mungiga(!), akustisk gitarr och Gessles hesa röst men redan inom en minut av ”Way out” blir vi överfallna av feta elgitarriff, melodiös hårdrock och ren ”We will rock you”-känsla. Och jag blir så trött och vill knappt ge skivan en chans.
   Men därefter tar sig skivan märkbart. Musik, arrangemang och låtar är genomgående inte alls så där välputsat kommersiella som Roxette-soundet blivit genom alla år.
   Här finns några smakfulla ingredienser. Pianoballad med snygg kör (”No one makes it on her own”), klart poppiga hits (”She’s got nothing on (but he radio)” och “Only when I dream”), fina Beatles-gitarrer (“In my own way”), 60-talsklassisk pop (“After all”) och på de flesta låtar är det Per Gessles stämma som överraskande dominerar.
   Marie Fredriksson tar ibland (”Speak to me”) i mer än vad nöden kräver men framförallt står hon för några av skivan finare ballader. Däremot är sista låten, finalen och balladen ”Sitting on the top of the world”, mycket blek och beige.
   Det är inte bara framför mikrofonen som Per Gessle dominerar på skivan. För första gången på ett Roxette-album står han ensam som låtskrivare och Marie har alltså inte bidragit med en enda låt eller text.
   (Titeln ”Charm school” har inget som helst gemensamt med Elvis Costellos låt från 1983…)

/ Håkan

Något visst med Örebro

Postad: 2011-02-11 07:58
Kategori: 70-talskonserter

1979 var den engelska gruppen City Boys stora år. Gjorde bland annat två turnéer i Sverige. Min recension nedan är en blandning av intervju/recension. På eftermiddagen innan konserten träffade jag bandet för intervju på Teatergrillen under Hotell Bergsmannen där de bodde.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/9 1979.

CITY BOY
Konserthuset 8 september 1979


Så var den engelska gruppen City Boy tillbaka i staden. Bandet var här för drygt ett halvår sedan och återvände nu på lördagen för ännu en konsert som ingår i deras veckolånga Sverigeturné. Ett ömsesidigt återseende. Hos publiken är de populära och själva gillar de Örebro mer än något annat.
   - Den här stan är något speciellt. Förra gången vi var var här hade Örebro den först utsålda konserten och såvitt jag vet har biljetterna sålts snabbt även nu, berättar managern och allt-i-allo Ralph Simon för mig när jag träffar honom och några gruppmedlemmar på deras hotell några timmar före konserten. När han sedan får veta att biljetterna var slut på tre dagar undrar hamn varför dert inte planerades en extrakonsert. En febril aktivitet sattes igång på lördagseftermiddagen för att lägga in en extrakonsert efter turnén nästa vecka. Men, för alla ni som missade konserten, blev det sent på kvällen klart att det hela sprack av rent praktiska skäl. Men den goda tanken fanns…
   Senaste albumet ”The day the earth caught fire” säljer bra i Sverige trots negativa recensioner. På den just offentliggjorda försäljningslistan klättrar de tre platser till nummer 6 den här veckan.
   - Det är ju fantaatiskt säger Ralph och sångaren Lol Mason i kör. Och den siffran grundar sig på försäljningen innan deras turné började.
   Varför valde ni just Bahamas som inspelningsplats, Lol?
   - De har en berömd studio där många artister har spelat in. Dire Straits, Stones med flera. Men naturligtvis också för vädret. Vi var där i tre månader – sol varenda dag.
   Den här turnén är deras första sedan förra gången de besökte Sverige. Semester och studiojobb har tagit nästan all tid så någon ny scenshow har de inte hunnit repetera.
   Ändå byggdes hela showen upp av de nya låtarna och de hann med fem låtar från senaste skivan, bland annat det ambitiösa(!) temat ”Ambition”.
   Det tuffa scensoundet finns numera också på gruppens skivor. Så det var med förkärlek de valde rockiga nummer som ”Bad for business”, ”Dear Jean” och ”Cigarettes” på konserten. Allra populärast var givetvis slagnumret ”5 7 0 5” som fick den lördagsstimmiga publiken på fötter.
   City Boy är en melodiös hårdrockande grupp. Skriver identifierbara låtar som trots hög volym och tuffa inramningar på scen aldrig förlorade sitt fotfäste hos den medvetna publiken. Där finns också duktiga musiker, där gitarristen Mike Slamer har en större huvudroll än tidigare, och två bra sångare i Lol Mason, stor och stadig, och Steve Broughton, liten och kvick.
   Bland extralåtarna håller ”Dinner at the Ritz” på att växa ut till en jätte, en av deras allra bästa. Där de spårade in på ”Over the rainbow” och Slamers gitarr fick bra utrymme. Ytterligare ett extranummer var oundvikligt, den oplanerade men populära ”Hap-ki-do-kid”.
   Publiken älskade City Boy.

/ Håkan

John Lindberg Trio i skivbutiken

Postad: 2011-02-09 18:58
Kategori: Konserter

JOHN LINDBERG TRIO
Najz Prajz, Örebro 9 februari 2011
Konsertlängd: 17:10-17:25 (15 minuter)
Min plats: ca 6 meter från scenen snett till vänster.


Den stolta rockabillytrion JLT, som de ibland förkortar namnet till, från norr har precis givit ut ett album, ”Made in rock’n’roll”, och är följaktligen på ständig promotionturné. Under eftermiddagen hade de spelat på Radio Örebro och ikväll är det dags för riktig konsert i källaren på Virus i Örebro. Och därmellen ett kort skivbutiksframträdande.
   Platsen jag i inledningen kallar ”scenen” var på golvet mellan skivställen på Najz Prajz. Helt utan distans till publiken, ja sådär 25 stycken, gick det musikaliskt vilt till helt enligt förväntningarna. Gruppen spelar rockabilly av en väldigt varierad sort. Ibland, ”Don’t fade away”, med små undertoner av country men oftast var det obönhörligen rockigt tempo och ett tajt driv som alltid är imponerande i levande form.
   De spelade fyra låtar från den aktuella skivan och för att göra det enkelt gjorde de skivans fyra första låtar. Men det räckte för att tillfredsställa den lilla publiken.

Låtarna:
Why don’t you dance
Runaway train
Don’t fade away
This old guitar

/ Håkan

Soundtracks: "Geronimo"

Postad: 2011-02-09 07:56
Kategori: Soundtracks

GERONIMO (Columbia, 1993)

Man kan lätt tro att har man hört ett Ry Cooder-soundtrack så har man hört dem alla. Jag har tidigare skrivit om ”Paris, Texas” och den känns typisk Cooder med sina ödsliga gitarrer i centrum. ”Geronimo”, filmen som blandar indiankultur med 1800-tals amerikansk folkmusik, är något helt annat.
   Filmen är regisserad av Walter Hill och han förklarar på omslaget hur han löste problemet med filmmusiken som ska skildra båda sidor i en viss konflikt: ”I called Ry Cooder”.
   Cooder är naturligtvis en mästare på filmmusik, han har tidigare samarbetat med Hill på ”The long riders”, och lyckas här mixa avancerad folkmusik med vacker typisk filmmusik. Det pendlar mellan strupsångare från Tuva, ljudet av vattenpipor och pampiga fullt orkestrerade arrangemang tillsammans med sedvanliga samarbetspartners som David Lindley, Van Dyke Parks och Jim Keltner. Det är ingalunda lättlyssnat, snarare tålamodskrävande, men ändå intressant.
   Små instrumentala stycken där en David Lindley-bouzouki (”Judgment day”) eller två dragspel (”Bound for Canaan”) är oerhört vackra medan Van Dyke Parks har skrivit långa konventionella orkesterstycken som tar ned tempot något på skivan.
   17 låtar på över en timmes speltid som, trots många intressanta detaljer, med all säkerhet passar bättre ihop med Walter Hills filmbilder än att lyssna till på egen hand.

Innehållet:
1. Geronimo: Main Title
2. Restoration
3. Goyakla Is Coming
4. Bound For Canaan (The 6th Cavalry)
5. Cibecue
6. The Govenor's Ball: Get Off The Track / Danza / Battle Cry Of Freedom
7. Wayfaring Stranger
8. Judgment Day
9. Bound For Canaan (Sieber & Davis)
10. Embudos
11. Sand Fight
12. Army Brass Band: The Young Recruit / The Girl I Left Behind Me / Come Come Away
13. Yaqui Village
14. I Have Seen My Power
15. La Visita
16. Davis
17. Train To Florida

/ Håkan

Gary Moore (1952-2011)

Postad: 2011-02-07 11:32
Kategori: Minns

Jag upplevde Thin Lizzy tre gånger live och gitarristen Gary Moore var med på konserten 1979. Belfast-födde Moore åkte in och ut i bandet vid tre tillfällen under hela 70-talet men när gruppen 1979 spelade in ”Black rose” och gav sig ut på turné var han mycket delaktig.
   När bandets legendariska gitarrduo Brian Robertson-Scott Gorham sprack 1978 kom Moore in och ersatte Robertson bredvid Gorham. Det ironiska i situationen var att 1974 hade Robertson ersatt Moore…
   I samband med 1979-konserten påbörjade Gary Moore en solokarriär och fick en hit med balladen ”Parisienne walkways” där Phil Lynott bidrog med sång. Moore, som egentligen hade bluesigt ursprung, lämnade snart gruppen och har sedan dess ägnat sig åt egen karriär med eget band.
   Jag ska inte påstå att jag på något sätt är någon Thin Lizzy-expert men ”Black rose”-skivan är faktiskt min favorit av alla deras skivor. Med sin lilla dragning åt irländsk folkmusik blev det en intressant touch på deras rockmusik. Det var ju faktiskt så det en gång hade börjat i Thin Lizzy när jag första gången la gruppnamnet på minnet med den fantastiska singeln ”Whisky in the jar”. Fast då hette gitarristen i bandet Eric Bell
   Trots mitt genom åren lite svaga intresse för Gary Moores karriär så studsade jag till lite 1990 när han gav ut ”Still got the blues”-albumet där det förekommer gästspel av George Harrison som också har skrivit en låt, ”That kind of woman”, speciellt för Gary. Idag finns varken George eller Gary vid liv.
   Gary Moore dog i sömnen i söndagsmorse 6 februari 2011 i Costa del Sol.

/ Håkan

#13/70: "Every picture tells a story"

Postad: 2011-02-07 07:56
Kategori: 70-talets bästa

ROD STEWART: Every picture tells a story (Mercury, 1971)

Den här sidan struntar fullständigt i hur många gånger artisten i fråga har varit gift, hur många barn han har blivit pappa till eller hur ofta han har förekommit i skvallerspalterna. När det gäller Rod Stewart, det är nämligen han som är dagens huvudperson, finns det så många musikaliska höjdpunkter, så många energiska insatser på rockscenen och så ofantligt många historiska låtar som väger upp hans eventuella beteende genom åren.
   Det är ju så att Rod Stewart har många positiva saker på sitt samvete. Redan när han som 26-åring når sin absoluta höjdpunkt på skiva, “Every picture tells a story” (1971), har han en lång men kanske inte alla gånger så framgångsrik karriär att blicka tillbaka på. 60-talet hade varit lärorikt och genomgående utvecklande för den här musikaliskt rastlöse London-grabben.
   Som 16-åring valde han bort fotbollen (Brentford FC) och valde musiken. Med grupper som The Ray Davies Quartet (med Kinks-stjärnan som inte ville sjunga), Jimmy Powell & the Five Dimensions, Hoochie Coochie Men (med Long John Baldry), Steampacket (med Baldry, Brian Auger och Julie Driscoll) och Shotgun Express (med flera kommande Fleetwood Mac-medlemmar) med flera små soloförsök däremellan.
   Innan han 1967 hamnade i Jeff Becks grupp, tillsammans med Ron Wood, och fick där en chans att visa upp sig sig på de större scenerna. Skrev låtar med Beck, under namnet Jeffrey Rod, och sjöng på singel-b-sidorna (A-sidan var ofta instrumental) och på de båda albumen “Truth” och “Beck-Ola”.
   Ron Wood lämnade sedan gruppen för att ersätta Steve Marriott som gitarrist i Small Faces och naturligtvis lockades Stewart av samma sak när de även sökte en sångare. Han hade påbörjat inspelningarna av sitt första soloalbum, “An Old Raincoat Won't Ever Let You Down”, och därmed en solokarriär när han också tackade ja till erbjudandet från Faces som de då hade kortat ned namnet till.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (skivan gavs i USA ut under namnet Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor och väntade även med Faces andra album ”Long player” fast den innehöll Paul McCartneys ”Maybe I’m amazed”. Sedan kom Rods ”Every picture tells a story” och allt blev plötsligt på allvar för både Rod Stewart, Faces och mig.
   I Sverige distribuerades den amerikanska pressningen av “Every picture...” med kraftigare papp och spektakulärt utvikomslag som dessvärre sedan länge har fallit i bitar i min skivhylla. Men där på utviket får vi en tydlig fingervisning om vilka musiker som Rod har använt sig av på skivan. Ron Wood och Ian McLagan, från Faces, medverkar men även de övriga Faces-medlemmarna finns där på en låt, Temptations gamla ”(I know) I’m losing you”, men av kontraktsskäl nämns de enbart i den här av Rod skrivna texten på omslaget där han tackar Faces för att han fick möjlighet att göra den här soloskivan:
   ”Here we have few tunes, a couple of songs, and one or two sad laments for your musical ear. In the nonchalant construction of this album I'd like to express my gratitudes to all and sundry, for tuning up on a Monday, being on time and in a 'merry frame of mind'. Also... I'd like to drink a toast tomy old associates and colleagues The Faces (Jones, McLagan, Lane and Wood) (and their persons) for being patient in giving me the time to make this recording and for the musical development on 'Losing you'. Not forgetting Mike Bobak and Phil - for their engineering abilities. Bless their cotton socks.”

McLagan spelar genomgående orgel medan pianot spelas av Pete Sears, en engelsman som hade spelat med bluesrockgruppen Steamhammer, som sedan var trogen Stewart på flera skivor fast han flyttade till USA och började spela med Quicksilver Messenger Service och Jefferson Starship.
   Martin Quittenton, också Steamhammer-medlem, spelar akustisk gitarr och har skrivit “Maggie May”, skivans mest kända låt, tillsammans med Rod. Basisterna Andy Pyle och Danny Thompson, fiolkillen Dick Powell och den gamle trummisen från Steampacket och Jeff Beck Group, Micky Waller.
   Men killen som spelar mandolin på skivan har inte fått någon rättvis credit. “The mandolin was played by the mandolin player of Lindisfarne – The name slips my mind” som det lite slarvigt står på omslaget. Namnet Rod Stewart för ögonblicket inte kunde komma på var Ray Jackson och synnerligen viktig för soundet på hela “Every picture tells a story” och jag tänker inte bara på låten “Mandolin wind”.
   Rod släppte bara en singel från albumet. En skiva där A-sidan från början var hans fina tolkning av Tim Hardins “Reason to believe” med “Maggie May” på andrasidan. Radiproducenterna vände snart på skivan och det slutade med att “Maggie May” i oktober 1971 toppade listorna både i England och USA. Samtidigt som hela albumet gick upp i topp i de länderna.
   Blandningen av stilar och mixen i olika sound på albumet ger paradoxalt ett homogent intryck. Där ren Faces-rock blandas med engelsk folkrock och egna låtar blandas med material från Bob Dylan och Motown. Tillsammans med Sam Cooke-låtar är det tre ingredienser som fanns med på nästan alla Rod Stewart-skivor på 70-talet.
   Dylan-låten ”Tomorrow is a long time” var 1971 en tämligen obskyr låt. Spelades in av Dylan till albumet “The Freewheelin' Bob Dylan” (1963) men valdes bort och släpptes inte officiellt med Dylan förrän på samlingsskivan “Bob Dylan's Greatest Hits Vol. II” 1971. Flera månader efter “Every picture tells a story”. I Sverige är låten mest känd i Tottas tolkning med Ulf Dagebys svenska text, “Bara om min älskade väntar”. Även Millencolin-sångaren Nikola gjorde låten i somras på en konsert.
   På vissa pressningar (men inte på min...) har de små instrumentala sekvenserna, som inleder eller avslutar de konventionella låtarna, fått egna titlar. Det akustiska introt till “Maggie May” är skrivet av den klassiskt skolade gitarristen Martin Quittenton och heter “O. Henry” och avslutningen på Elvis Presleys gamla “That’s alright” känner vi som den gamla traditionella melodin “Amazing grace”.

/ Håkan

Tributes: Bob Dylan

Postad: 2011-02-04 07:51
Kategori: Tribute-skivor


"A nod to Bob" (Red House, 2001)
Med undertiteln “An artist’s tribute to Bob Dylan” presenterar en rad amerikanska artister, samtliga knutna till det lilla skivbolaget Red House, kända och mindre kända Bob Dylan-låtar. Med några få undantag är även artisterna på den här skivan mindre kända internationellt.

Utan att ha någon statistik till hands vill jag nog påstå att Bob Dylan är en av de största låtskrivarna vars material ständigt spelas in av andra artister. Listan på tribute-albums i hans namn är också lång, se se här. I den här kategorin har jag bara skrivit om en skiva tidigare som dessutom råkade vara svensk, "Whatever colors you have in your mind".
   Red House Records är alltså ett litet indieskivbolag, med folkmusikinriktning, från Minnesota som också är Bob Dylans gamla hemtrakter. Medverkande artister är alltså inte så kända men namn som Eliza Gilkyson, Suzzie & Maggie Roche, Norman Blake, Greg Brown och, framförallt, Ramblin’ Jack Elliot har passerat min värld tidigare.
   Elliot råkar ju dessutom vara en av Bob Dylans egna inspirationskällor. I introt till den liveinspelade ”Don’t think twice, it’s all right” berättar Elliot hur han ena dagen lärde sig låten medan han satt fast i en snöstorm och nästa dag stod på scen i Greenwich Village och framförde låten - med Dylan i publiken.
   Eliza Gilksyon inleder skivan med en spröd men ändå stark röst till akustisk gitarr, piano, ett tryggt trumkomp och ett läckert akustisk slidegitarrsolo. John Gorka har en bra känsla i rösten med en avskalad ”Girl from the north country” till enbart akustisk gitarr i kompet. Även Cliff Eberhardt har en udda stämma i en helt omarrangerad ”I want you”
   Tom Landa & the Paperboys presenterar ”All along the watchtower” som en snabb folkmusikliknande låt, en jig, med en plockande akustisk gitarr, fiol och banjo. Även rutinerade Norman Blakes version av ”Restless farewell” tillhör folkmusikfacket där Peter Oustroushkos fiol spetsar arrangemanget.
   ”Restless farewell” är en av skivan mindre kända låtar, hämtad från Dylans 1964-album ”The times they are a-changin’”. Även Roches-systrarnas ”Clothes line saga”, från ”Basement tapes”-skivan, tillhör skivans obskyrare material.
   I övrigt innehåller skivan lite blues, lite bluegrass och lite gammaldags Carter Family-inspirerade arrangemang.


Innehållet:
1."Love Minus Zero/No Limit" - 3:53 Eliza Gilkyson
2."Sweetheart Like You" - 5:16 Guy Davis
3."Clothes Line Saga" - 3:15 Suzzy & Maggie Roche
4."Girl of the North Country" - 3:29 John Gorka
5."Delia" - 2:43 Spider John Koerner & Dave Ray
6."I Want You" - 5:12 Cliff Eberhardt
7."All Along The Watchtower" - 4:23 Tom Landa & The Paperboys
8."Dieu ˆ Nos CotŽs (With God On Our Side)" - 4:09 Hart-Rouge
9."Boots of Spanish Leather" - 6:16 Martin Simpson
10."Restless Farewell" - 5:35 Norman Blake & Peter Ostroushko
11."It Ain't Me, Babe" - 4:21 Lucy Kaplansky
12."Pledging My Time" - 3:44 Greg Brown
13."Tomorrow Is a Long Time" - 4:54 Rosalie Sorrels
14."Intro to Don't Think Twice..." - 1:48 Ramblin' Jack Elliot
15."Don't Think Twice, It's All Right" - 4:04 Ramblin' Jack Elliot

/ Håkan

Januaris bästa

Postad: 2011-02-03 11:56
Kategori: Blogg

Tänkte ta upp den gamla goda vanan att sammanfatta månadens bästa nyproducerade skivor som jag har lyssnat på. Året har onekligen börjat bra.
   Bäst är det nya engelska stjärnskottet ADELE som på sitt andra album ”21” fortsätter den positiva utvecklingen. Hon sjunger grymt bra och får med sin framträdande röst god plats i arrangemang och produktion, fyra spår är producerade av Rick Rubin, som är helt anpassat för hennes personliga röst och många starka låtar.
   Jag har på senare år förlorat kontakten med MARIANNE FAITHFULL när hon ofta sökt sig till mer jazziga arrangemang. Men på ”Horses and high heels” är hon tillbaka på den positivt personliga nivå där hon hör hemma. Dessutom är låtmaterialet en fin blandning av egna låtar och både kända och okända covers.
   Amerikanska gruppen THE DECEMBERISTS har i sin udda mix av americana och engelsk folkmusik lyckats göra ett väldigt starkt album, ”The king is dead”. Det är som att lyssna på en osannolik blandning av Jayhawks och Steeleye Span med både fioler och Neil Young-rytmer i arrangemangen.
   Sedan några avslutande besvikelser: I sin förtvivlade jakt att följa upp LISA MISKOVSKYS båda Jocke Berg-producerade skivor har Lisa anlitat Björn Yttling, en man med stor dignitet. Här har det gått så fel. Helt vilse i maskinparken har Lisa förlorat både sin annars ljuvliga röst och förmågan att skriva starka låtar. Modern men opersonlig pop.
   Hade stora förväntningar på GREGG ALLMANS T-Bone Burnett-producerade album ”Low country blues”. Det låter bra och sympatiskt om den övervägande lågmälda skivan men de genuina bluestakterna dominerar och i mina öron blir det sammantaget för mycket tradition och för lite spänning.

/ Håkan

Underhållande men inte mer

Postad: 2011-02-02 07:56
Kategori: 70-talskonserter

Amerikanen Rick Reed genomförde några konserter under sitt skolår på Karro i Örebro. I februari 1979 uppmärksammade jag det första konsertögonblicket och den här konserten i maj, med titeln "Goodbye Sweden", blev avslutningen på hans tid i Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/5 1979.

KONSERT
RICK REED
Hjalmar Bergman Teatern 3 maj 1979


Rick Reed är en ambitiös ung amerikanare. Kring sin egen person som sångare, pianist, gitarrist och en riktig entertainer bygger han upp häpnadsväckande och påkostade shower. Scenen var den här gången Hjalmar Bergman Teatern och det var ett välregisserat skådespel.
   Det är som vanligt ett omsorgsfullt komp han hade bakom sig, tre blåsare och tre sångare vid sidan av den konventionella sättningen. Allt för att få de populära coverinspelningarna så lika originalet som möjligt.
   Det var nämligen kring hitlåtar som ”Yesterday”, ”Sailing”, ”Fantasy” och avsnitt ur ”Tommy” och Jesus Christ Superstar” han byggde sin show. Visst skriver killen egna låtar, ibland riktigt hyfsat, men den stora satsningen i konserten var att söka efter passande hitlåtar i spektakulära versioner.
   Med klassisk musik som grund har Rick sedan spelat både jazz, rock och blues men torsdagskvällens konsert var huvudsakligen underhållning i den lättare genren. Den långa konserten, två timmar plus paus, drygades ut av hans övertydliga mellansnack som drog ned tempot och bidrog negativt till den tappade atmosfären.
   Men klasskamraters och andra vänners hjälp blev det en bejublad avskedskonsert för Rick Reed, som efter terminen flyttar tillbaka till USA. En underhållande show men inte mer.

Urban Nilsson: gitarr
Göran Skoglund: keyboards
Anders Malmestedt: bas
Jan Eriksson: trummor
Hans Holmberg: sång
Katta Andersson: sång
Bo Malmström: sång
Stefan Fors: trumpet
Bo Sundahl: trombon
Ulf Bejstam: saxofon

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (32)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28            

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.