Blogginlägg

#27/70: "John Lennon/Plastic Ono Band"

Postad: 2010-10-11 07:54
Kategori: 70-talets bästa

JOHN LENNON: John Lennon/Plastic Ono Band (Apple, 1970)

Ärligt. När jag sommaren 2009 satte ihop den här listan, vägde 70-talsskivorna för och emot, prioriterade och strök skivor om vartannat, och till slut rangordnade skivorna så hade jag naturligtvis inte en aning om att 27:e-platsen (där jag placerat John Lennons första riktiga soloalbum) skulle publiceras idag, två dagar efter 9 oktober 2010, dagen då John Lennon skulle ha fyllt 70 år om han levt. Inte desto mindre är det idag en ära och med en viss stolthet jag vill presentera ”John Lennon/Plastic Ono Band” som har en given plats på min 70-talslista.
   Skivan är inte min definitiva Lennon-favorit, det kan ni snart upptäcka när jag räknar mig vidare mot nummer ett på listan. Men det är en skiva som i mitt liv har växt med åren fast den allmänt uppfattas som den mest omedelbara, jordnära och utan omsvep mest naket producerade skiva som både John Lennon och skivproducenten Phil Spector har varit inblandad i.
   När det gäller Spector råder det ingen tvekan. Mannen som är känd för att överdriva allt från arrangemang till produktion, som hellre tar in fem gitarrister, ett par basister och pianister än ett litet tajt rockband, håller sig här märkbart på mattan på en skiva som är väldigt sparsmakat arrangerad kring några få instrument. Men Phil var enligt sägnen inte så iblandad i själva produktionsarbetet utan gjorde mer insatser som tekniker och mixare.
   Bandet är extremt litet. John spelade både gitarr och piano (men aldrig på samma låt), Ringo Starr på trummoroch Klaus Voormann på bas. Mer naket, mer avskalat och mer musikaliskt återhållet går inte att tänka sig. Vilket i sin tur gav en otrolig fokus på låtarna, texterna och de ofta enkla melodierna. Som också har gjort att skivan är extremt tidlös och låter lika bra i dag 2010 som nästan 40 år tidigare i december 1970 när den släpptes.
   I skenet av George Harrisons då alldeles färska praktverk, trippelalbumet ”All things must pass” även den skivan producerad av Phil Spector, hamnade ”John Lennon/Plastic Ono Band” i skuggan av mitt intresse. Och just då i julmånaden 1970 fick den råa musikmixen på Lennon-skivan stå tillbaka för det magnifikt vackra ljudbygget på Harrisons soloskiva.
   Men bland allt rått, naket och personligt på den här skivan finns också det plats för både variation, skönhet och vackra melodier. John Lennon var inne i sin mest politiska period. Han hade ju inlett solokarriären innan Beatles sammanbrott, med ”Give peace a chance” (där han första gången myntade gruppnamnet Plastic Ono Band) och även tyngre låtar som ”Cold turkey” och ”Instant karma”, med låtar, attack och en håtrd forcering som kunde skrämma barn. Med det i tanken var väl ”John Lennon/Plastic Ono Band” ingen stor överraskning. Där fanns allt av engagemang, utlämnande personlighet och romantiska kärlekssånger.
   Den här skivan var inte John Lennons första soloförsök utanför Beatles men skivorna han redan gjort med fru Yoko Ono, ”Two virgins”, ”Life with the lions” och ”Wedding album”, får sorteras in bland musikhistoriens stora avantgarde-ögonblick.
   John & Yoko, två namn som blev en enda enhet (ni har sett bilden på deras ansikten som går in och ut i varandra…), hade under 1970 anlitat psykologen och primalexperten Arthur Janov och via hans teknik kunde John komma ut som en ny människa och se livet, musiken och karriären med helt nya ögon. Inget stod i vägen för hans kreativitet både musikaliskt och poetiskt.
   ”Mother” är ju en av de starkaste låtar, arrangemang (med den ödesmättade kyrkklockan) och sångröster som något album någonsin startat. Första textraden ”Mother, you had me but I never had you” är en klassiker och blir naturligtvis ännu starkare när man känner till Lennons historia och barndom när han blev bortlämnad av sin mamma till sin moster där sedan hans mamma så tragiskt dör. Den här skivans sista låt är en demoinspelad och primitiv ”My mummy’s dead” som är än mer tragisk och sorgsen.
   Skivan börjar och avslutas med samma tema men däremellan ryms mycket annat. Vilket gör innehållet så komplext och skivan så varierat stark trots allt. Ofta är det piano, bas och trummor som bär fram de enkla melodierna och Lennons röst har full sprängkraft i låtar som ”Well well well”, ”I found out” och ”Isolation”. Sprucken röst, mycket dist, trasigt sound och oändlig frustration i texterna. Det är väl så vi vill minnas ”John Lennon/Plastic Ono Band”.
   Men mellan låtarna som beskriver den råa verkligheten finns det flera melodiska höjdpunkter. Som ”Hold on” där han till mjuk elektrisk gitrarr sjunger om sig själv och Yoko, ”Look at me” som är en mjuk kärlekssång till akustisk gitarr och ”Love” med skivans vackraste piano (spelat av Phil Spector) och mest kärleksfulla text. En enkel poesi men stor, stor konst.
   Till den senare kategorin får nog också räknas skivans två centrala låtar som fått mycket uppmärksamhet, ”Working class hero” och ”God”. Till akustisk gitarr förklarar John att han minsann är en arbetarklasshjälte och i ”God”, till gospelinspirerat piano spelat av Billy Preston, meddelar John att han inte tror på någonting – förutom Yoko och sig själv.
   Skivan har genomgående starka texter och blir ibland så realistiska att skivbolaget vägrade trycka vissa ord som ”cock” och ”fucking” på inneromslaget. De orden är ersatta av * tillsammans med kommentaren ”Omitted at the insistence of E.M.I.”.
   På samma inneromslag har John Lennon ritat av sig själv och Yoko i samma tecknade gubbe med tillägget ”for Yoko with love from John”. Och sedan datumet ”9/10/70”…

YouTube: "Mother" från Madison Square Garden och "Working class hero".





/ Håkan




10 år (38)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.