Blogginlägg från 2010-10-26

Det fanns inte plats för så mycket nostalgi

Postad: 2010-10-26 12:56
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 25/10 2010.

KONSERT
Mark Olson
Jim Hanft
Hanna Maine
Clarion Hotel, Örebro 23 oktober 2010
Konsertlängd: Maine 19:35-20:03 (28 min), Hanft 20:10-20:45 (35 min) och Olson 21:00-22:02 (62 min)
Min plats. Satt vid ett bord ca 7 meter till vänster om scenen.


Det var en härlig musikalisk lördagskväll i en hotellfoajé i Örebro. Tre olika singer/songwriters som alla på ett eller annat sätt hade hjälp med att framföra sitt musikaliska budskap. Där spreds en genomgående hjärtlig och älskvärd stämning som bäst beskrevs av Jim Hanft med orden ”beyond lovely”.
   Miljön i en hotellfoajé är på många sätt både passande och opassande. En bred men kort konsertlokal där en blandning av hotellgäster, som undrar vad det är för störande musik som avbryter deras högljudda kommunicerande, och genuint initierade och intresserade musiklyssnare möts med ganska ojämna förväntningarr. Det var med andra ord ingen perfekt förutsättning för att magin skulle ligga tät.
   Men musikaliskt på scen fanns det däremot gemensamma mål när en lokal artist (Hanna Maine), en upcoming USA-sångare (Jim Hanft) och en i min värld legendarisk amerikanare (Mark Olson) avlöste varandra på den anspråkslösa scenen bredvid restaurangborden.
   Både Maine och Hanft uppträdde på den uppmärksammade Live At Heart-festivalen i september och den här konserten var en liten mindre fortsättning på det arrangemanget.
   Karlskoga-tjejen Hanna Maine inledde på ett lågmält men positivt sätt. Hannas sju låtar var arrangerade kring hennes akustiska gitarr, en bas och ett piano och hade allt vad en singer/songwriter behöver. Intressanta texter, strukturerade melodier och ett personligt framförande. Jag tänkte mycket på .Lars Winnerbäck. fast jag mer borde ha haft nya kvinnliga artister som .Melissa Horn. i huvudet.
   Ännu så länge kanske den avgörande personliga identiteten saknas men jag är övertygad om hon har en ljus framtid i branschen. Bland hennes låtar fanns det uppenbara guldkorn till melodiska pärlor och dessutom var mellansnacket så där charmigt orutinerat.
   Los Angeles-bon Jim Hanfts senaste skiva ”Wedding or funerals” hade både pop och trubadurvisa som signatur men live ensam, och tillsammans med sin duettsångerska .Samantha Yonack., blev det inte lika imponerande och personligt. Han befinner sig skyhögt över den anonyma pubtrubadurnivån men han saknade kompbandets stöd. Americana-influenserna och de popklassiska harmonierna försvann och kvar fanns bara simpel men ändå genial singer/songwriter-pop.
   Legenden Mark Olson hade i förhandspubliciteteten hamnat i skuggan av nykomlingen Jim Hanft men var givetvis kvällens huvudnamn. Han motsvarade förväntningarna men ändå inte så mycket mer.
   Jag minns med glädje hans tidigare Örebrobesök för över fyra år sedan. Total närvaro och ett spontant framträdande, stundtals kanske lite för spontant, som satt sig i minnet för alltid. Han hade då precis brutit upp från sitt äktenskap med .Victoria Williams. och det påverkade givetvis stämningen både positivt och negativt.
   Nu mår Mark Olson bättre. Han hade sin nya kärlek bredvid sig på scenen, norskan .Ingunn Ringvold. som sjöng och hjälpte till med diverse slagverk och orgel, och sångerna var huvudsakligen mer optimistiska och positiva. Men det blev också mer professionellt och per automatik lite mindre personligt.
   Mark växlade mellan sin dulcimer (cittra-liknande stränginstrument) och sina två akustiska gitarrer och Ingunn på miniorgel och diverse slaginstrument (rapporter berättar om bjällror på tårna…) och det lät både strukturerat musikaliskt, när han exempelvis ibland förstärkte sin akustiska gitarr med sin wah-wah-pedal, och sångstämmorna var perfekt anpassade till varandra.
   Repertoaren under den dryga timmen långa konserten var, utan att anklaga Mark Olson, koncentrerad på det senaste albumets låtar. Där låtar som ”Beehive”, ”Morning dove”, ”Your life beside us”, ”Little bird of freedom”, ”No time to live without her”och titellåten ”Many colored kite” blev ryggrad i konserten.
   Det fanns inte plats för så mycket nostalgi, hur gärna jag och några andra än önskade oss några .Jayhawks.-klassiker. Men vi fick i alla fall den underbara ”Blue” och två låtar från den första .Original Harmony Ridge Creekdippers.-skivan. På 62 minuter finns det inte utrymme för så mycket mer och vi måste ändå vara nöjda med att en så stpr personlighet som Mark Olson överhuvudtaget kommer till Örebro.

/ Håkan

Apple var mitt stora skivsamlarprojekt

Postad: 2010-10-26 07:52
Kategori: Blogg


Som skivsamlare är jag inte lika nitisk och noggrann som jag en gång var. Den stora förändringen i mitt liv skedde naturligtvis när vinylskivan i stort sett gick i graven i slutet på 80-talet. Det var inte längre viktigt vilket land skivan pressats i, möjligheten att läsa intressanta vinyletiketter var helt borta och cd-skivan var inte längre intressant som fysisk produkt jämfört med vinyl. Musiken blev på något sätt viktigare än skivan och det är väl i och för sig en nyttig och sympatisk utveckling – men inte för skivsamlare.
   Mitt stora skivsamlarprojekt har i första hand i alla tider varit inriktat på Beatles. Allt de har gjort både som grupp och soloartister, vad varje medlem sedan varit inblandad i som gäster på andra artisters skivor och på kuppen blev jag en genuin samlare av skivbolaget Apples alla utgivningar på både singel och album Dels för att Beatles-medlemmarna i de flesta fall bokstavligen var inblandade i produktionerna och dels för att det gröna äpplet-etiketten hade enorm visuell dragningskraft.
   Och historierna om och kring skivbolaget var alltid intressanta att läsa om. Det finns två böcker som jag rekommenderar i ämnet, Richard DiLellos ”The longest cocktail party” och Stefan Granados ”Those were the days”.
   Skivbolaget Apple gav ut sina första skivor i augusti 1968 och tidsmässigt var det en lyckad tajming för mig ty samma månad började jag jobba efter skolan och hade därför ekonomiska förutsättningar att följa Apple-utgivningen från dag 1. Samtidigt som jag då hade börjat köpa ifatt alla Beatles-skivor som jag till dags dato inte ägde.
   Fram till 1974 släpptes skivor på Apple dock i en allt långsammare takt innan nyproduktionen upphörde. Skivbolagsnamnet förknippades i fortsättningen bara med Beatles-medlemmarnas egna skivor. George Harrisons singel ”This guitar (can’t keep from crying)” var den sista officiella Apple-singeln från skivbolagets första epok.
   Apple som namn spelade sedan en tillbakadragen roll i skivbranschen och på de olika Beatles-medlemmarnas skivor innan skivbolaget pånyttföddes i början på 90-talet med åtskilliga återutgivningar på schemat. Dels många album med artister som James Taylor, Badfinger, Mary Hopkin, Radha Krshna Tewmple, Doris Troy, Jackie Lomax och Billy Preston och sedan inleddes den stora återutgivningshysterin med Beatles egna gamla inspelningar.
   1994 gavs BBC-inspelningar officiellt ut för första gången och sedan följde de tre ”Anthology”-volymerna ackompanjerade med de specialkonstruerade Beatles-singlarna ”Free as a bird” och ”Real love” där John Lennons röst hade mixats in.
   Sedan har det under årens lopp släppts ytterligare förfinade återutgivningar med Beatles-musik: ”Yellow submarine – songtrack” (1999), singelsamlingen ”1” (2000), ”Let it be… naked” (2003) och ”Love” (2006). Allt utgivet med Apples spektakulära logotype.
   I dagarna uppdateras Apples utgivning på ett revolutionerande sätt. Dels kommer det tolv album med artisterna Billy Preston, Jackie Lomax, Mary Hopkin, James Taylor, Badfinger, Doris Troy och Radha Krshna Temple och dels släpps det två stycken ”two in one”-album (två album på samma cd) med Modern Jazz Quartet och den klassiske kompositören John Taverner.
   Jag har ju skivorna tidigare på vinyl och sedan också på cd från 90-talet så det känns ju en aning overkill att ännu en gång köpa skivor med musik som jag redan äger. Återutgivningar är naturligtvis skivbranschens överlevnadstrick och jag har tidigare under alla decennier, alla generationer och alla återutgivningar snällt fogat mig men den här gången är det med urskiljning jag kommer att skaffa Apple-skivor.
   Marknadsföringen kring de här Apple-skivorna har ju effektivt flaggat för extraspår, exklusiva bonusspår och till och med downloads för att locka till köp men när jag läser detaljerna kring varje återutgivning och dess uppradade så kallade ”rare recordings” är det väldigt sparsamt med riktigt exklusiva nya låtar.
   ”Instrumental version”, ”Extended stereo version”, ”Alternative version”, ”Mono demo version”, ”1968 mono mix”, ”Stripped back rock version” och liknande beteckningar är ju som att koka soppa på samma spik. Och de rejäla ”previously unreleased song”-låtarna är ju sammanlagt väldigt få på de här skivorna.
   Men i samband med den här återutgivningskavalkaden släpps det också en unik samlingssplatta med 21 mer eller mindre klassiska Apple-singlar, ”Come and get it: The best of Apple Records”. Massor med musik som aldrig har givits ut på cd tidigare, med Black Dyke Mills Band, Hot Chocolate Band, Ronnie Spector, Chris Hodge, The Sundown Playboys, Bill Elliot & the Elastic Oz Band och Lon & Derrek Van Eaton.
   Dessutom finns det en låt på samlingen som aldrig har givits ut överhuvudtaget: Brute Force med ”King of Fuh”. Låten som var planerad som skivnumret Apple 8 i maj 1969 men drogs in för att i texten förekommer orden ”the Fuh king” som kunde uppfattas som stötande och skulle förmodligen bannlysts från alla radiostationer.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (530)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (184)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Oktober 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.