Blogginlägg från 2010-10-17

“Come around sundown”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/10 2010.

KINGS OF LEON
Come around sundown
(RCA)

Det fantastiska rockbandet från Tennessee, som spektakulärt består av tre bröder och en kusin, har haft en fantastisk utveckling under 2000-talet. Från en nästan okänd tillvaro till Rockens Stora Hopp, från indierock med gospeltendenser till groteskt kommersiella framgångar. En sådan resa, som givit oss fem album, är inte helt musikaliskt problemfri fast de har blivit ekonomiskt oberoende på kuppen.
   Den uppdrivna produktiviteten har haft ett högt kreativt pris och hur sensationellt duktig sångaren Caleb Followill än är och bandet utstrålar mängder av energi så finns det viktigare ingredienser för att totalt göra ett bra album. Inledningsvis bryter”Come around sundown” dessvärre inte den negativa trenden.
   På de fyra-fem första spåren har bandet fastnat i den arenarockande tomheten där eko, pumpande bas, lager av elgitarrer och ett allmänt överdimensionerat sound symboliserar Kings Of Leon som ett kommersiellt amerikanskt alternativ till typ U2 eller ett tyngre Coldplay.
   Bakom det dånande soundet kan jag ibland också ana Strokes-energi i gitarrattackerna men alltför ofta går låtidéer och en och annan snygg refräng förlorad i en alldeles för adrenalinstinn produktion.
   Då, när paniken är som störst och räddningen känns långt bort, dyker det efter sex låtar plötsligt upp rent jordnära rytmer, en vacker fiol, ett ännu vackrare slidegitarrspel, handklapp, orgel och en spontan gospelkör i ”Back down south” som gör att hoppet återvänder.
   Skivan fortsätter visserligen pendla mellan hopp och förtvivlan, mellan trygg americana och otäcka intron på basgitarr, och blir inte den fartblinda arenarockkatastrofen, med för stora gester och för många effekter, jag inledningsvis befarade.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.