Blogginlägg från 2010-10-11

Rock & roll med stora bokstäver

Postad: 2010-10-11 21:27
Kategori: Konserter


                                                 Foto: Tommy Sundström

KONSERT
Tyla Gang
Akkurat, Stockholm 10 oktober 2010
Konsertlängd: 20:08-20:44 och 21:03-21:57 (90 minuter)
Min plats: ca 8 meter rakt framför scenen (1:a set), två meter från scenen (2:a set)


Verkligheten är inte alltid som vi tror att den en gång var. Dåligt minne, svårartad nostalgikänsla och alldeles för gamla upplevelser från en annan tid ger ofta en förvrängd bild av sanningen. Därför närmade jag mig konserten med Sean Tyla och hans gamla gäng på allra största försiktighet. Det var ju trots allt 33 år sedan de gjorde sin bästa och mest uppmärksammade skiva tillsammans. Med den utgångspunkten slutade allt väldigt lyckligt i söndagskväll på ett sedvanligt välfyllt Akkurat på Hornsgatan i Stockholm.
   För att öka på de skeptiska förväntningarna hade jag inofficiella rapporter från premiärkonserten på Sverigeturnén, som berättade att bandet var otajt och i högsta grad orepeterat, ringande i mina öron. Den rapporteringen var säkert korrekt när den skedde men nu, en halvannan vecka senare, kan jag i min tur rapportera om ett synnerligen spelskickligt band, ett homogent sound och en intressant repertoar.
   Det är alltså originalsättningen av Tyla Gang som gör en högst överraskande turné i Sverige denna höst. Tyla plus gitarristen och kanadensaren Bruce Irvine, basisten Brian Turrington och trummisen Mike Desmarais. Det är i sanningens namn hög dignitet på den kvartetten som stod bakom Tyla Gangs ”Yachtless”.
   Den skivans innehåll var också i centrum på söndagskvällens konsert. Sean Tyla frågade spontant hur många det var i publiken som ägde skivan och det var åtskilliga händer i luften. Den tunga delen av konsertrepertoaren var hämtad från just den skivan och det visade sig till slut att samtliga tio låtar från ”Yachtless” framfördes.
   Det kanske inte var som att stå mitt i stormen under konserten med Tyla Gang men det var på både långt och kort håll en underhållande upplevelse att se och höra bandet live. Det tuffa gitarrbaserade soundet dominerade, Bruce Irvine har verkligen känslan kvar i sin ofta slideförstärkta gitarr, och Sean Tylas mäktiga stämma är nästan starkare nu än under det hest raspiga 70-80-talet.
   ”The young lords”, ”Hurricane” och ”Dust on the needle” var väntade höjdpunkter som stod emot de höga kraven medan mindre kända låtar som ”Flashing in the subway” (från ”Moonproof”-albumet”) och den nya ännu ej utgivna ”Moonlight ambulance” visade att kreativiteten finns kvar.
   Även några ballader, ”New York sun” och ”Don’t turn you radio on” (med allsång!) och det poppiga och luftiga soundet på ”It’s gonna rain” var sköna pauser i den rockiga attacken.
   Men Sean är en dålig marknadsförare av sin självbiografibok ”Jumpin’ in the fire” som just har publicerats: ”Boken är lika dålig som mitt gitarrspel”, meddelade han lite ironiskt. Men han var positiv till Sverige och när han berättade att han just nu håller på och spelar in en ny skiva med bandet här: ”Sweden is the best place for rock & roll”.
   Och rock & roll med stora bokstäver var kvällens tema. Inte minst på slutet när han bland de oplanerade extralåtarna la till Rufus Thomas klassiker ”Walking the dog” och en het energisk ”Styrofoam”.
   Söndagskvällen blev nästan lika historisk som dess datum: 10/10/10.

Låtarna:
Don’t shift gear
The young lords
Moonlight ambulance
Speedball morning
New York sun
Cannons of the boogie night
Lost angels
It’s gonna rain
That’s rock & roll

Paus

Suicide jockey
Dust on the needle
Flashing in the subway
Fireball
Don’t turn your radio on
Hurricane
Whizz kids
Breed

Extralåt
Walking the dog

Extra extralåt
Styrofoam

/ Håkan

#27/70: "John Lennon/Plastic Ono Band"

Postad: 2010-10-11 07:54
Kategori: 70-talets bästa

JOHN LENNON: John Lennon/Plastic Ono Band (Apple, 1970)

Ärligt. När jag sommaren 2009 satte ihop den här listan, vägde 70-talsskivorna för och emot, prioriterade och strök skivor om vartannat, och till slut rangordnade skivorna så hade jag naturligtvis inte en aning om att 27:e-platsen (där jag placerat John Lennons första riktiga soloalbum) skulle publiceras idag, två dagar efter 9 oktober 2010, dagen då John Lennon skulle ha fyllt 70 år om han levt. Inte desto mindre är det idag en ära och med en viss stolthet jag vill presentera ”John Lennon/Plastic Ono Band” som har en given plats på min 70-talslista.
   Skivan är inte min definitiva Lennon-favorit, det kan ni snart upptäcka när jag räknar mig vidare mot nummer ett på listan. Men det är en skiva som i mitt liv har växt med åren fast den allmänt uppfattas som den mest omedelbara, jordnära och utan omsvep mest naket producerade skiva som både John Lennon och skivproducenten Phil Spector har varit inblandad i.
   När det gäller Spector råder det ingen tvekan. Mannen som är känd för att överdriva allt från arrangemang till produktion, som hellre tar in fem gitarrister, ett par basister och pianister än ett litet tajt rockband, håller sig här märkbart på mattan på en skiva som är väldigt sparsmakat arrangerad kring några få instrument. Men Phil var enligt sägnen inte så iblandad i själva produktionsarbetet utan gjorde mer insatser som tekniker och mixare.
   Bandet är extremt litet. John spelade både gitarr och piano (men aldrig på samma låt), Ringo Starr på trummoroch Klaus Voormann på bas. Mer naket, mer avskalat och mer musikaliskt återhållet går inte att tänka sig. Vilket i sin tur gav en otrolig fokus på låtarna, texterna och de ofta enkla melodierna. Som också har gjort att skivan är extremt tidlös och låter lika bra i dag 2010 som nästan 40 år tidigare i december 1970 när den släpptes.
   I skenet av George Harrisons då alldeles färska praktverk, trippelalbumet ”All things must pass” även den skivan producerad av Phil Spector, hamnade ”John Lennon/Plastic Ono Band” i skuggan av mitt intresse. Och just då i julmånaden 1970 fick den råa musikmixen på Lennon-skivan stå tillbaka för det magnifikt vackra ljudbygget på Harrisons soloskiva.
   Men bland allt rått, naket och personligt på den här skivan finns också det plats för både variation, skönhet och vackra melodier. John Lennon var inne i sin mest politiska period. Han hade ju inlett solokarriären innan Beatles sammanbrott, med ”Give peace a chance” (där han första gången myntade gruppnamnet Plastic Ono Band) och även tyngre låtar som ”Cold turkey” och ”Instant karma”, med låtar, attack och en håtrd forcering som kunde skrämma barn. Med det i tanken var väl ”John Lennon/Plastic Ono Band” ingen stor överraskning. Där fanns allt av engagemang, utlämnande personlighet och romantiska kärlekssånger.
   Den här skivan var inte John Lennons första soloförsök utanför Beatles men skivorna han redan gjort med fru Yoko Ono, ”Two virgins”, ”Life with the lions” och ”Wedding album”, får sorteras in bland musikhistoriens stora avantgarde-ögonblick.
   John & Yoko, två namn som blev en enda enhet (ni har sett bilden på deras ansikten som går in och ut i varandra…), hade under 1970 anlitat psykologen och primalexperten Arthur Janov och via hans teknik kunde John komma ut som en ny människa och se livet, musiken och karriären med helt nya ögon. Inget stod i vägen för hans kreativitet både musikaliskt och poetiskt.
   ”Mother” är ju en av de starkaste låtar, arrangemang (med den ödesmättade kyrkklockan) och sångröster som något album någonsin startat. Första textraden ”Mother, you had me but I never had you” är en klassiker och blir naturligtvis ännu starkare när man känner till Lennons historia och barndom när han blev bortlämnad av sin mamma till sin moster där sedan hans mamma så tragiskt dör. Den här skivans sista låt är en demoinspelad och primitiv ”My mummy’s dead” som är än mer tragisk och sorgsen.
   Skivan börjar och avslutas med samma tema men däremellan ryms mycket annat. Vilket gör innehållet så komplext och skivan så varierat stark trots allt. Ofta är det piano, bas och trummor som bär fram de enkla melodierna och Lennons röst har full sprängkraft i låtar som ”Well well well”, ”I found out” och ”Isolation”. Sprucken röst, mycket dist, trasigt sound och oändlig frustration i texterna. Det är väl så vi vill minnas ”John Lennon/Plastic Ono Band”.
   Men mellan låtarna som beskriver den råa verkligheten finns det flera melodiska höjdpunkter. Som ”Hold on” där han till mjuk elektrisk gitrarr sjunger om sig själv och Yoko, ”Look at me” som är en mjuk kärlekssång till akustisk gitarr och ”Love” med skivans vackraste piano (spelat av Phil Spector) och mest kärleksfulla text. En enkel poesi men stor, stor konst.
   Till den senare kategorin får nog också räknas skivans två centrala låtar som fått mycket uppmärksamhet, ”Working class hero” och ”God”. Till akustisk gitarr förklarar John att han minsann är en arbetarklasshjälte och i ”God”, till gospelinspirerat piano spelat av Billy Preston, meddelar John att han inte tror på någonting – förutom Yoko och sig själv.
   Skivan har genomgående starka texter och blir ibland så realistiska att skivbolaget vägrade trycka vissa ord som ”cock” och ”fucking” på inneromslaget. De orden är ersatta av * tillsammans med kommentaren ”Omitted at the insistence of E.M.I.”.
   På samma inneromslag har John Lennon ritat av sig själv och Yoko i samma tecknade gubbe med tillägget ”for Yoko with love from John”. Och sedan datumet ”9/10/70”…

YouTube: "Mother" från Madison Square Garden och "Working class hero".





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.