Blogginlägg från september, 2010

Sammanbiten musik

På mindre än två år såg jag Hörselmat fyra gånger. Hösten 1973 var första gången. Janne Schaffer hade samma år solodebuterat med sin första skiva och kollegan Björn J:son Lindh hade två år innan gjort sin första soloskiva, "Ramadan", och var här aktuell med albumet "Sissel". Gruppen Hörselmat gjorde aldrig någon skiva tillsammans men turnerade flitigt under några år. Radiopersonligheten Janne Forssell ("Hemma hos..." med Kjell Alinge) medverkade överraskande.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/11 1973.

HÖRSELMAT
Konserthuset, Örebro 18 november 1973

I Örebro Konserthus bjöds det på söndagskvällen på Hörselmat. Det var många som kom för att se den nya svenska popgruppens turnéstart och de fick en härlig anrättning med ett urval av ingredienser.
   Gruppens ansikte utåt var också den som skötte snacket mellan låtarna men som samtidigt hade minst att säga till om rent musikaliskt, komiske Janne Forssell. Han var nästan för rolig. I övrigt är Hörselmat en grupp med helt demokratiska förutsättningar. Ingen av gruppmedlemmarna vill stå framför någon annan.
   Att kanske Janne Schaffer och Björn J:son Lindh hade de flesta solonumren betydde inte att trummisen Ola Brunkert och basisten Stefan Brolund var överfödiga. De bildade tillsammans en rejäl grund att bygga vidare på. Teamet Brunkert-Brolund är en rytmsektion som saknar motsvarighet i Sverige. Kan väl närmast jämföras med de amerikanska paren Russ Kunkel.Lelan Sklar, Jim Gordon-Carl Radle eller Jim Keltner-Klaus Voormann, dessa studiomusikerjättar.
   Studiomusiker ja, det är deras huvudsakliga sysselsättning. Att de arbetar med musik märks väl vid framförandet. De spelar med en inneboende glädje, Det syntes sällan i deras ansiktsuttryck. De lät istället spelglädjen gå ut över instrumenten de spelade på. Sammanbiten musik med sammanbitna musiker.
   Stjärna i gruppen, varken de vill det eller inte, är tveklöst Janne Schaffer. Hans spelstil imponerade, hans långa sugande soloframföranden är unika. När han stod och plockade toner efter toner i ett par tre minuter förstod jag att det är en gitarrist av världsklass vi har här i Sverige.
   Improvisation är en stor del i Hörselmats musikprofil. Skulle du se gruppen imorgon igen fick du säkert uppleva helt annorlunda versioner av låtarna. Hörselmat är en grupp med ambitioner. De strävar hela tiden framåt i musikutvecklingen . Söker ständigt nya vägar för sin kreativa musik. Sverige ska vara glada åt Hörselmat.

/ Håkan

#29/70: "No other"

GENE CLARK: No other (Asylum, 1974)

”No other” är nog den cd-återutgivning jag har lyssnat mest på under hela 2000-talet. Det är märkligt och faktiskt ett rent mysterium hur en nästan 30 år gammal skiva kan få ett så pånyttfött intresse. ”No other” släpptes ursprungligen i december 1974 och jag köpte den direkt utan att varken förhandslyssna eller veta så mycket om innehållet. Däremot hade jag sedan ett drygt år tillbaka fått ett nyintresse för The Byrds, där Gene Clark var originalmedlem, tack vare återföreningsskivan som kom våren 1973 där Clark faktiskt var den mest lysande medlemmen. Hans ”Full circle”, som inledde den skivan, och ”Changing heart” var ju helt lysande. Dessutom sjöng han på skivans två Neil Young-covers, ”Cowgirl in the sand” och ”(See the sky) about to rain”.
   Dessutom var jag under de här åren 1973-1974-1975 en hängiven älskare av skivor utgivna på skivbolaget Asylum. Hade exempelvis tidigare under hösten 1974 köpt skivor med Souther-Hillman-Furay Band, Tim Moore och Jackson Browne (”Late for the sky”) så det kändes väldigt naturligt att även inhandla Gene Clarks första soloskiva på två år. Då hade jag ändå missat Clarks skiva innan, ”Roadmaster” som anses vara hans karriärs bästa, för att den just inte släpptes på Asylum.
   Gene Clark var alltså med i den första upplagan av The Byrds men hans närvaro var tillfällig och sporadisk under några år. Han lämnade gruppen första gången i mars 1966, kom tillbaka i oktober 1967 men lämnade efter bara tre veckor när han skyllde på sin flygrädsla. Duogruppen Dillard & Clark, tillsammans med Doug Dillard där också kommande Eagles-medlemmen Bernie Leadon ingick, följde som Clark också lämnade i december 1969 för en solokarriär.
   Jag kan inte påstå att jag under 60-talet hade full koll på det här med Byrds-medlemmar som ständigt byttes ut. Jag tror till och med att jag stundtals blandade ihop Michael Clarke, trummisen, och Gene Clark och egentligen bara uppfattade Roger McGuinn som obligatorisk Byrds-medlem.
   Men som sagt 1974, efter en i mina öron lyckad men ändå temporär Byrds-återförening, var Gene Clark het och fick inspelningsresurser för drygt $100 000, en astronomisk summa pengar på den tiden.
   Producent var relativt gröne Thomas Jefferson Kaye som själv 1973-74 gjort två soloskivor. Jag äger den ena, ”First grade”, men har inget minne av den som speciell. Som producent hade Kaye fram till dess ”bara” producerat Loudon Wainwright III, Link Wray, Michael Bloomfield och Bob Neuwirth.
   Men här lyckas Kaye mixa ett underbart låturval med storslagna arrangemang och många ypperliga fina musikerinsatser. Plus Gene Clarks alldeles klockrena stämma som är så fylld av självförtroende fast texterna ibland doftar nederlag, dåliga nerver och tillkortakommanden.
   Gene Clark kom ju ur countrytraditionen men ”No other” andas mer västkustrock än ren country. Inspelad i Los Angeles med en mängd skickliga studiomusiker och en fullmatad kör. Det blev som sagt ett storslaget resultat men skivan var, när den släpptes, ett magnifikt och stort kommersiellt fiasko. Men som jag har nämnt vid tidigare tillfällen: Min 70-talslista bygger inte på försäljningslistor utan helt på mitt eget tyckande. Därför är ”No other” en skiva som ”ingen annan” på min lista.
   Starten på skivan med ”Life’s greatest fool” är majestätisk och har, trots min tidigare beskrivning, en rätt tydlig countrykänsla. Men produktionen är elegant där den legendariske gitarristen Jesse Ed Davis slidegitarr och en sju kvinnor och en man stark kör bygger en fantastisk låt tillsammans. Med den textmässigt vemodiga slutsatsen:
   Some streets are easy
   While some are cruel
   Could these be reasons
   Why man
   Is life’s greatest fool

Det finns ytterligare en countryfierad låt på skivan, “The true one” komplett med steelguitar, men sedan är skivan i övrigt en ypperlig mix av mystik (”Silver raven”), suggestiv elektronisk rock (titellåten), David Crosby-liknande intron (”Strength of strings”), Neil Young-baktakt (”Some understanding”), en uppenbart Eagles-liknande kör (Tim Schmit) och långa monumentala sånger.
   Vid sidan av inledningslåten är ”Strength of strings” skivans mest storslagna ögonblick. Som efter ett fint gitarrintro och sitt långa sökande mellanparti sätter fart efter en och en halv minut med bland annat en ljuvlig slidegitarr från Buzzy Feiten, den rutinerade gitarristen som spelat med Butterfield Blues Band, The Rascals och på en mängd klassiska skivor.
   Övriga gitarrister som också medverkar på ”No other” är Jerry McGee, Danny Kootch (Kortchmar) och Steve Bruton utan att skivan kan anses vara överproducerad. Däremot är det en smula förargligt att de lyckats stava fel på trummisen Russ Kunkels namn på inneromslaget.

YouTube: Gene Clarks soloversion av "Silver raven" live.


/ Håkan

Oförglömlig konsertkväll med historier

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 26/9 2010.

CHIP TAYLOR
SIMON LYNGE
Teaterkaféet (Club 700), Örebro 24 september 2010
Konsertlängd: 20:05-20.41 (36 min), 21:07-23:11 (124 min)
Min plats: ca 7 meter svagt till höger framför scenen.

Kombinationen att släppa en samlingsskiva, med sina bästa och mest uppskattade låtar, och att sedan ge sig ut på turné måste för artist och publik vara det definitiva turnétillfället. Inga förhållningsorder, inga prioriterade låtar och framförallt en gränslös frihet att välja repertoar från olika epoker under karriären. Jag förstår att Chip Taylor och publiken trivdes på konserten i fredagskväll. En konsert som var annonserad till Club 700 men genomfördes i det betydligt intimare och människovänligare Teaterkaféet till allas glädje.
   Det var nog inte bara friheten till repertoaren som gjorde att amerikanen Chip fysiskt uppskattade de dryga två timmarna på scenen. Han är ju en historieberättare av rang och lyckades tvinna ihop låttexter med egna berättelser på ett hisnande och närvarande sätt. Och när publiken på ca 130-140 personer till stor del, förutom några pladdrande par i baren, lyssnade andäktigt var det naturligtvis ett kvalificerat nöje för Chip att stå i centrum och dra sina självbiografiska anekdoter som nästan alltid hade en poäng.
   Sedan är Chip inte bara en skivartist, låtskrivare och en hårt arbetande scenartist. Han är ju faktiskt också en musiker med många fantastiska melodier på sitt samvete och naturligtvis trivdes han också storartat som ledar för ett band som både lågmält och underbart tajt dekorerade många av de starka sångerna. Det var kanske därför Chip lite ovanligt inledde konserten med att innan första låten presentera bandet som var en mix av svenskar och amerikaner.
   Den legendariske gitarristen John Platania, som vet vad återhållsamhet i arrangemangen betyder, och trummisen Tony Leone vid sidan av de båda Willy Clay-medlemmarna Örjan Mäki, steelgitarr, och Björn Pettersson, bas, gav givetvis Chip en underbar musikalisk språngbräda i de ordrika sångerna.
   Men egentligen var det mellansnacket och texterna, där det droppades namn mycket flitigt, som gjorde konserten så gemytlig och minnesrik. Kanske drog Chips enorma berättarlust, både i och mellan låtarna, och långa nekdoter om barndom, livet som gambler och branschkontakter ner tempot i konserten. Mellansnacken blev till små miniseminarier av tolkningar från barndomen. Där låtarna i sig var så lågmälda att arrangemangen stundtals nästan stod stilla. Ändå var det extremt intressanta historier som gjorde att jag gick hem med både ett leende på läpparna och en god känsla i hjärtat.
   Utan medsångare saknade konserten förvisso duetter men Chip drog sig inte för att framföra låtarna på egen hand. Och jag saknade inte Jill Johnsons röst på den mycket fina ”Forever’s going underground”. Vilket förklarar att fredagskonserten aldrig handlade om att exakt efterlikna skivarrangemangen och därmed skapades istället en unik närvaro med levande tolkningar till följd.
   Det lilla intima Teaterkaféet blev en underbar estrad för Chip Taylors uppträdande. En gudomlig akustik bäddade för stor respons hos publiken vid varje lustighet i mellansnacken.
   Just akustiken gjorde också att kvällens inledande artist, grönlänningen Simon Lynge som nu bor i Seattle, fick underbara förutsättningar att visa upp hela sitt kunnande av klockren sång, underbart gitarrspel och världsvant uppträdande. Med säker engelska, några exklusiva originallåtaroch en personlig tolkning av Bill Withers ”Lean on me” var Simon Lynge inte alls vad man väntat sig från en man med det danska språket som modersmål. Med inte bara den nya singer/songwriter-genren som arbetsfält. Han visade snarare upp sig som en arvtagare till Paul Simon eller Al Stewart.

Simon Lynges låtar:
London town
So and so (skriven tillsammans med Severin Browne)
Love comes back to you
Lean on me
We don’t want life to end
The future

/ Håkan

Don Partridge (1941-2010)

Engelsmannen Don Partridge gav gatumusikanten ett ansikte på 60-talet. Trots sitt lågprofilerade yrke så blev han globalt känd 1968. På våren gick det fram en tämligen nyttig våg av revival för gammal rock’n’roll fast nyskriven och nyinspelad. Paul McCartneys hamrande på pianot i ”Lady Madonna” och The Moves ”Fire brigade” var något somsatt sig i mitt minne från den tiden. Inte heller Don Partridge kan jag glömma fast hans rykte och berömmelse var kortvarigt och hans musik har aldrig fått någon revival vad jag kan minnas.
   Genombrottet i mars 1968 var stort med ”Rosie” (7:a på Tio i Topp) och uppföljaren några månader senare, ”Blue eyes”, blev ännu större (1:a på samma lista). Akustisk gitarr, kazoo och stora bastrumman på ryggen var plötsligt ett begrepp.
   Men Don Partridges tid i strålkastarljuset var kort och intensivt. Jag läser att han hade ytterligare två hits på Tio i Topp 1969, ”Colour my world” och ”Going to Mexico”, men de låtarna har jag faktiskt förträngt.
   Don Partridge dog av en hjärtattack i tisdags 21 september.

/ Håkan

Tributes: Graham Nash

"Be yourself" (Grass Roots, 2010)
Graham Nashs fram till nu okända dotter Nile Nash är tillsammans med kompisen Britt Govea initiativtagare till den här tributskivan tillägnad Niles far. Undertiteln är ”A tribute to Graham Nash’s Songs for beginners” och i sann solidaritetsordning, något som legat gamle Nash nära hjärtat under hela karriären, skänks delar av inkomsterna för den här skivan till fredsaktivisten Wavy Gravys cirkusskola Camp Winnarainbow i Kalifornien.

Den här skivan, som har fått titeln ”Be yourself” efter en låt på Graham Nashs solodebut från 1971, är inte bara en hyllning till Nash i allmänhet utan vill också ge uppmärksamhet till ett helt album låt-för-låt. Det har inte varit så vanligt i min tribute-serie men det har förekommit vid två tillfällen tidigare på skivor som hyllat Bruce Springsteen och Ian Dury.
   Nash-debuten kom alltså 1971 när hans grupp Crosby, Stills & Nash hade tagit tillfällig paus. En medveten och nästan politisk skiva med en lättviktig musikalisk profil. Här är det en annan generation som tolkar hans låtar men det är övervägande försiktiga versioner på den nya skivan som släpptes tidigare i år.
   Artisturvalet är också huvudsakligen hämtat från indiepop- och alternativa folkrock-kretsar och är i allmänhetens (och även mina) ögon okända för den stora massan. Två av skivans mer etablerade artister, Brendan Benson och Bonnie ”Prince” Billy, gör därför inte överraskande de bästa insatserna här.
   Powerpopartisten Benson inleder sin ”Better days” avskalat med piano och ett regnväder i bakgrunden innan intensiteten ökar och låten avslutas med sång a la John Lennon och ett sound som påminner mycket om andrasidan på ”Abbey Road”.
   Bonnie ”Prince” överraskar nog ännu mer med sin spanska översättning av den vemodiga ”Simple man”. Dessutom är arrangemanget helt nytt i sin rytmiska tolkning med fiol och udda stränginstrument som för tankarna åt Los Lobos håll.
   Fleet Foxes-sångaren Robin Pecknold gör ett bra solonummer av titellåten. Med personlig röst, stor singer/songwriter-pop och en häftig kör på slutet.
   Nile Nash, som inte alls tillhör artistbranschen till vardags, har en fin personlig röst. Naket avskalad bredvid steelgitarr och piano i ”Wounded bird”. Folksångerskan Mariee Siouxs röst tillhör också en av skivans ljuvligaste detaljer när hon med en ljus stämma till mellotronkomp gör det bästa av ”Sleep song”.
   Tolkningarna på den här skivan är som sagt övervägande lågmälda och det blir mer överraskande än bra när psychrockarna Sleepy Sun höjer volymen och elektriciteten på ”Chicago”, en av de bättre låtarna på originalet.

Innehåll:
1. Military Madness - Port O'Brien, Papercuts 3:37
2. Better Days - Brendan Benson 4:06   
3. Wounded Bird - Nile Nash 3:49
4. Used to Be King - Vetiver 4:35   
5. Be Yourself - Robin Pecknold 3:06   
6. Simple Man - Bonnie "Prince" Billy 3:37
7. Man in the Mirror - The Moore Brothers 3:03
8. There's Only One - Alela Diane 3:25
9. Sleep Song - Mariee Sioux (feat. Greg Weeks) 3:43
10. Chicago - Sleepy Sun 3:50
11. We Can Change the World (Reprise) - Nile Nash 2:13

/ Håkan

Covers: Phil Collins

PHIL COLLINS: Going back (Atlantic, 2010)

"Going back”, ja. Nu går Phil Collins tillbaka till 60-talet, Motown och soulinspirerade covers. En av hans tidigaste covers i solokarriären var ”You can’t hurry love”, Supremes-singeln från 1966, och den blev mycket uppmärksammad och mycket populär som singel (1:a i England 1982). Och det finns väl en viss kommersiell risk i det strategiska steget att göra en coverskiva med huvudsakligen Motown-låtar.
   Annars har Phil Collins hela solokarriär varit tämligen fri från covers fast 1988 gjorde han The Mindbenders gamla 60-talshit ”A groovy kind of love” i filmen ”Buster” som också släpptes på singel och Phil Collins blev återigen 1:a i England.
   Han har inte riktigt gjort det så enkelt för sig som man först kan tro. Han sjunger med mer djup och utan de där typiska Phil Collins-stavelserna, kompet är väldigt autentiskt och man riktigt hör tempot och den magiska rytmen i varje takt
   Men det är en påkostad och elegant produktion. Med stora resurser både här och där. Exempelvis är det ungefär fem personer (inklusive sönerna Matthew och Nicholas) som står för handklapp på många låtar, ett halvdussin människor på blås, stråkar (P C String) och även ett antal körsångare i uppbackningen.
   Phil själv har producerat och trots de enorma resurserna i produktionen hålls arrangemangen väldigt jordnära och trogna originalen. Vilket naturligtvis kan uppfattas på olika sätt men jag, som är gammal genuin Motown-älskare, tycker att Phil har lyckats skapa liv och naturlig energi i många av de här versionerna.
   Men jag är inte dummare än att jag förstår att det också ligger kommersiella intressen bakom det här. Både ”Heatwave”, ”Uptight”, ”Jimmy Mack”, ”Standing in the shadows of love” och ”Loving you is sweeter than ever” kan nog få upp Phil Collins på hitlistorna igen. Förstnämnda låten är också mycket riktigt släppt på singel men de här låtarna är starkare än Phil Collins nya versioner. Och ”Standing…” har exempelvis Rod Stewart, en gammal Motown-älskare på 70-talet, gjort mycket bättre en gång i tiden.
   Och balladerna på skivan, ”Some of your lovin’”, ”Blame it on the sun”, ”Never dreamed you’d leave in summer” och titellåten, bör attrahera de lyssnare som gillar smeksamma tongångar. Men Phil lyckas göra en fullt godkänd tolkning av ”Going back”, med svart kör, himmelska stråkar och klassiskt Phil Collins-arrangemang, fast jag genom åren har hört så många fantastiska versioner med både Dusty Springfield, Byrds och Nils Lofgren.
   Däremot står Phil Collins definitivt i skuggan av Four Tops och Supremes i ”Standing in the shadows of love” och ”Love is here and now you’re gone”. Och den klart Phil Spector-influerade ”Do I love you” faller ju helt ur ramen.
   Bäst på skivan är de lite mindre allmänt kända låtarna. När man kan lyssna utan att jämföra med tidigare referenser. Som i inledande ””Girl”, popklangerna i ”In my lonely room”, inte smöriga balladen ”Never dreamed…” och ”Something about you”.
   Det här är annat än Michael McDonalds fega och händelsefattiga Motown-tolkningar på två album.


Låtarna:
1. Girl (Why You Wanna Make Me Blue) (Edward Holland Jr./Norman J. Whitfield)
1964. Singel med The Temptations.
2. (Love Is Like A) Heatwave (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1963. Singel med Martha & the Vandellas.
3. Uptight (Everything’s Alright) (Henry Cosby/Stevie Wonder/Sylvia Moy)
1966. Singel med Stevie Wonder.
4. Some Of Your Lovin’ (Carole King/Gerry Goffin)
1965. Singel med Dusty Springfield.
5. In My Lonely Room (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1964. Singel med Martha & the Vandellas.
6. Take Me In Your Arms (Rock Me For A Little While) (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1965. Singel med Kim Weston.
7. Blame It On The Sun (Stevie Wonder)
1974. B-sida på singeln ”Don’t You Worry ’bout A Thing” med Stevie Wonder.
8. Papa Was A Rolling Stone (Barrett Strong/Norman J. Whitfield)
1972. Singel med The Temptations.
9. Never Dreamed You’d Leave In Summer (Stevie Wonder/Syreeta Wright)
1966. Singel med Stevie Wonder.
10. Standing In The Shadows Of Love (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1966. Singel med The Four Tops.
11. Do I Love You (Peter Anders/Phil Spector/Vincent Poncia Jr.)
1964. Singel med The Ronettes.
12. Jimmy Mack (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1967. Singel med Martha & the Vandellas.
13. Something About You (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1965. Singel med The Four Tops.
14. Love Is Here And Now You’re Gone (Brian Holland/Edward Holland Jr./Lamont Dozier)
1967. Singel med The Supremes.
15. Loving You Is Sweeter Than Ever (Ivy Jo Hunter/Stevie Wonder)
1966. Singel med The Four Tops.
16. Going To A Go-Go (Marvin Tarplin/Robert Rogers/Warren Moore/William ”Smokey” Robinson)
1965. Singel med The Miracles.
17. Talkin About My Baby (Curtis Mayfield)
1964. Singel med The Impressions.
18. Going Back (Carole King/Gerry Goffin)
1966. Singel med Goldie (från Goldie & the Gingerbreads).

/ Håkan

Till minnet av Tommy Svensson

KONSERT
”TOMMY SVENSSON MEMORIAL”
Cadillac Bar, Örebro 18 september 2010

BLÅROCK
Hans Ernefelt
Kent Messelth
Mattias Pedersén
Ragne Pedersén
Andreas Johansson

BLUE CITY BAND
Bernt Haglund, keyboards och sang
Johan Hjortsberg, munspel
Hans Odelholm, bas
Peter Olsen, trummor
Kjell Store, gitarr

MOD SQUAD
Hans Alriksson, trummor och munspel
Per-Åke Måssebäck, gitarr och sång
Hans Penell, bas
Mats Strömberg, keyboards och trumpet
Pelle Ålkärr, gitarr

Gästartister: Finn Sjöberg, Johnny Viktorsson

Lördagskvällen på Cadillac Bar i det centrala Örebro blev under några timmar en lång hyllning till minnet av Tommy Svensson som gitarrist och stilbilare för stadens utmärkta bluesartister från 60-talet och framåt. Tommy gick oväntat bort i december förra året och han har naturligtvis betytt mer än någon riktigt kan förstå. Det kunde om inte annat de tre grupperna som ställde sig på scenen konstatera och det kunde vi i publiken med all önskvärd tydlighet höra via den musik som strömmade ut ur högtalarna.
   Det var en kväll för igenkänning, minnen och samvaro. Det var därför många i publiken vi kände igen under kvällen. Det var Thomas, J-O, Toba, Tåte med fru Birgitta och jag som gick till Cadillac Bar. Och därinne var det inte svårt att träffa kända ansikten som Inga-Lill, Fredriksson, Anders, Lars-Åke (arrangören), Johan, Tommy, Bosse, Jack, Thomas, Kikarn, Hasse (basisten), Björn, fru Odelholm plus många fler som jag känner utan att veta namnet på.
   Kvällen inleddes med Blårock, ett gitarrförstärkt band från Örebro/Askersund av god musikalisk kvalité utan att låta alltför personligt eller närma sig de mest bluesrocksvängande tonerna. Däremot lät de som ett mycket skickligt coverband med både ”Sweet little Lisa”, ”2-4-6-8 motorway” och någon Doobie Brothers-låt på repertoaren.
   Lördagskvällen gick i det tämligen orepeterade tecknet och byggde mer på rutin, nostalgi och anor än perfektionism och fungerande teknik. Från det fina hantverket på scen till den rena tekniken var det kanske stundtals lite ojämnt men den goda stämningen, den hjärtliga musiken och det goda minnet av Tommy Svensson överskuggade allt.
   I Blue City Band fanns en gammal Blues Quality-medlem, basisten Hasse Odelholm, och under bandets stund på scenen började kvällen få själ och blev snart till stor extas inte minst bland alla dansande framför scenen. I bandet finns den där bluesrockiga nerven som var ryggrad även i Tommys rötter. Det blev naturligtvis inte sämre när gästartisten Finn Sjöberg stegade upp på scenen med sin fina guldglänsande gitarr, en gitarr (Les Paul 56:a) som Finn en gång köpte för drygt 40 år sedan på tips från just Tommy Svensson.
   Allt Finn gjorde på scen byggde på en underbar mix av känsla och rutinmässig skicklighet. Begränsade repetitioner gjorde hans inhopp till ett spontant mästerverk. Där repertoaren pendlade från den ena bluesrockklassikern till en annan och gitarrerna stod i centrum. Det blev än mer trångt på scenen när även Johnny Viktorsson utökade bandet ytterligare med sång och bluesig gitarr.
   Mod Squad var kvällens sista och bästa band på scenen. Ett band av mycket anor och stor musikalitet vars sound låg ännu närmare Tommy Svensson. Med bland annat två mycket rutinerade musiker som Per-Åke Måssebäck och Mats Strömberg, två gentlemän som spelade tillsammans med Tommy på 60-talet i både T S People och Blues Quality och nu på senare år också i det här bandet. Även under Mod Squads framträdande gjorde Finn Sjöberg bejublade insatser fast tekniken och ljudet inte riktigt stod på bandets sida.
   Däremot var det en ljuvlig repertoar som bandet visade upp när de naturligtvis siktade mot låtarna som en gång gällde, covers och bluesklassiker, och de försökte även återkonstruera låtar som exempelvis fanns på Fleetwood Macs repertoar. Med den skicklige Pelle Ålkärr på gitarr och Per-Åke Måssebäcks oerhört starka sång.
   Såväl den instrumentala ”Albatross” som det vemodiga mästerverket ”Man of the world”, en av pophistoriens vackraste stunder, var några höjdpunkter på konserten. Texten på den sistnämnda låten tog Måssebäck chansen att mycket passande placera i Tommy Svenssons liv och med tanke på det så fick den sången ett än mer sorgligt innehåll som avslutning på en underbar kväll i musikens tecken:

   Shall I tell you about my life
   They say I’m a man of the world
   I’ve flown across every tide
   And I’ve seen lots of pretty girls

   I guess I’ve got everything I need
   I would’t ask for more
   And there’s no one I’d rather be
   But I just wish that I’d never been born

   And I need a good woman
   To make me feel like a good man should
   I don’t say I’m a good man
   Oh, but I would be if I could

   I could tell you about my life
   And keep you amused I’m sure
   About all the times I’ve cried
   And how I don’t want to be sad anymore
   And how I wish I was in love

/ Håkan

#30/70: "Mona Bone Jakon"

CAT STEVENS: Mona Bone Jakon (Island, 1970)

Stora förvandlingar och att byta skepnad är en vanligt förekommande trend i artistbranschen. Ofta är anledningen kommersiell och nystarten, ibland en comeback, ska då sparka liv i en somnande karriär. Men ibland, som i Cat Stevens fall, kan det vara sjukdom som håller en artist borta från scenen. ”Mona Bone Jakon” var hans stora comeback.
   Som popsångare och låtskrivare var Cat Stevens extremt framgångsrik i mitten på 60-talet. Under 1966 och 1967 fick han hits med låtar som ”I love my dog”, ”Matthew & Son” och ”I’m gonna get me e gun”. Han skrev också Tremeloes första hit ”Here comes my baby” och den engelska såmgerskan P P Arnold gav ut den första hitversionen av hans ”The first cut is the deepest” innan Cat själv spelade in den. Låten har ju senare blivit en evergreenklassiker sedan bland annat Rod Stewart tog upp låten på 70-talet.
   Trots framgångarna var Stevens egen karriär 1967 lite i svajning och han själv var missnöjd med sina skivor. Skyllde på producenten Mike Hurst, som enligt Cat bara var intresserad av hits och tunga produktioner, medan han själv ville göra mer avskalade skivor.
   Cat gjorde paus i sitt artistliv och 1969 drabbades han av sjukdomen tuberkulos och på följande sjukhusvistelser började han tänka över sitt liv och sin karriär. Började meditera och skriva helt andra låtar än han hade gjort tidigare. Låtar som sedan skulle leda till Cat Stevens stora comeback, nu som en personlig singer/songwriter (en genre som vid den här tidpunkten inte var uppfunnen) utan koppling till alla hans tidigare hits.
   ”Mona bone jakon”, som comebackalbumet kom att heta, släpptes i juli 1970 och månaden innan kom singeln ”Lady D’Arbanville” som blev en överraskande mindre hit (8:a i England) och min entrébiljett till ett relativt långt förhållande med Cat Stevens karriär.
   Singellåten, som för övrigt är personligt skriven till en gammal flickvän (modellen och skådespelerskan Patti D’Arbanville), och dess avskalade och personliga sound gjorde att jag ohört köpte ”Mona Bone Jakon” och den har sedan dess varit min stora Cat Stevens-favorit. Hans karriär sparkade igång på allvar strax efteråt med både hits och starka album som ”Tea for the tillerman”, ”Teaser and the firecat” och ”Catch bull at four”. Men jag kunde aldrig glömma ”Mona Bone Jakon”.
   Cat Stevens hade en svenska mamma och bodde i yngre år tillfälligt i Gävle där han lärde sig teckna och måla vilket han visat på flera av sina skivomslag genom åren. Inte minst på ”Mona Bone Jakon” som pryds av en målning på en soptunna(!).
   Producent till ”Mona Bone Jakon” blev Paul Samwell-Smith som just hade inlett sin producentkarriär. Annars var Samwell-Smith fram till då mest känd som basist i Yardbirds. Den mest utmärkande musikern på skivan, vars sound är lågmält och förhållandevis akustiskt, är gitarristen Alun Davies som tidigare inte haft någon framträdande karriär i branschen. Davies kom att följa Stevens under nästan hela 70-talet både på scen och skiva. Genesis-sångaren Peter Gabriel gör här ett exklusivt inhopp på skivan som flöjtspelare.
   ”Mone Bone Jakon” är som sagt musikaliskt en stor protest mot Cat Stevens tidigare karriär som popsångare. Här är det genomgående akustiska, eftertänksamma och mogna sånger från en man som kommit till insikt om sitt eget liv.
   I sången ”Pop star” sjunger han ironiskt om sitt tidigare liv textraden ”I’m going to be a pop star” och det är egentligen hela texten och melodin är nog även den ironisk ty den saknar just melodi.
   Albumet inleds med singellåten och det är naturligtvis en knockoutstart fast tempot är lågt och arrangemanget lågmält utan trummor. Ibland förstärker Del Newmans stråkar personligheten i de här sångerna. På exempelvis ”Maybe you’re right” och den avslutande mycket vackra ”Lilywhite”.
   De akustiska gitarrerna spelar ofta huvudrollen i arrangemangen men Cat spelar också piano på några låtar och då blir det ibland både tyngre och vackrare.
   ”Lady D’Arbanville” är givetvis skivans centrala låt och ett givet singelval men jag hade nog också röstat på ”Katmandu” som en stark singel. Och det är just i den låten som Peter Gabriel dyker upp med sin flöjt.

/ Håkan

“Band of joy”

ROBERT PLANT: Band of joy (Universal)

Titeln på Robert Plants nya skiva är identisk med namnet på hans första grupp i slutet på 60-talet i Birmingham. Men skivan ”Band of joy” har inget gemensamt med den gamla tiden utan är snarare en formidabel uppföljare till den mycket fina duettplattan Plant gjorde tillsammans med Alison Krauss för tre år sedan.
   2007 var det mästerproducenten T Bone Burnett som visade vägen med sin ödmjuka men fantastiskt fina ljudbild. Den här gången är det gitarristen Buddy Miller som har näst intill lyckats lika bra med sin balansgång mellan sött och salt, mellan lågmäld skönhet och ett rivigt gitarrsound. Det är stundtals magi när sammet gifter sig med taggtråd på den här skivan.
   Jag är så nöjd och så tillfredsställd och så imponerad utan att ens ha nämnt en enda låt. För låtsammansättningen är också den mycket smakfull och spännande med många överraskningar och unika urval.
   Få, väldigt få, original. I alla fall egna. En låt har Buddy Miller och Robert Plant skrivit tillsammans, ”Central two o nine” är en akustisk pärla. Resten är en blandning av tämligen udda covers, några traditionella låtar, en mindre känd Townes Van Zandt-låt och material från låtskrivare jag har aldrig har hört talas om innan. Det är klart att det glittrar om varje låt.
   Bland alla fina spår är det nog de två fynd av låtar från den amerikanska slowcoregruppen Low som imponerar och överraskar mest. ”Silver rider” och ”Monkey”, båda hämtade från 2005, står för allt det bästa på skivan. Både suggestiv skönhet och engagerande arrangemang.
   ”Monkey” är nog skivans bästa ögonblick. Framför den åskmolnsmullrande elgitarren, ett konstant glidande och distat sound, viskar Plant så smärtsamt vackert unisont med Patty Griffins väna stämma att det nästan liknar höjdpunkten i mitt musiklyssnande liv.
   Men det finns som sagt fler rejäla höjdpunkter när Plant och Miller pendlar mellan folkmusikdallrande akustiska gitarrer, ren och skör popmusik och ett tungt nästan Tom Waits-inspirerat bluesgroove.
   Att de valt så pass okända spår från Los Lobos och Richard Thompson, ”Angel dance” (1990) respektive ”House of cards” (1978), känns bara som en ren bonus. Sedan är det så naturligt att Plant omger sig med två förnämliga sångerskor, dels för att påminna om förra skivan, där Alison Krauss var motpolen, och dels för att i någon mån upprepa det Richard & Linda Thompson betydde på 70-talet.
   Kanske måste jag också nämna Townes Van Zandts ”Harm’s swift way”. En underbart enkel och poppig låt i ett spännande arrangemang. På en låt som jag aldrig har hört tidigare.
   ”Band of joy” är en stark kandidat till årsbästalistans högre regioner. I dag är det val i Sverige. Jag väljer Robert Plant.

/ Håkan

En profil kortare

Engelska bandet Colosseum var vid det här tillfället en etablerad jazzrockig grupp. Från 1969 hade de givit ut skivor, främst instrumentala, men utökade 1970 med sångaren Chris Farlowe som dock saknades på den här konserten på grund av sjukdom. Bara några veckor innan konserten gav Colosseum ut liveskivan "Colosseum live". Senare samma höst splittrades Colosseum men trummisen Jon Hiseman var snart tillbaka i Örebro med sitt nya band Tempest.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1971.

COLOSSEUM
Konserthuset, Örebro 30 september 1971

Engelska Colosseum stod för musiken i ett fullsatt Konserthus i torsdags kväll. Från sina engelska konsertframgångar ska gruppen nu söka lyckan i Sverige under en mindre turné. Deras sångare sedan ett år tillbaka, Chris Farlowe, fick de lämna kvar på ett sjukhus i England, Ont i näsan, sades det och därmed var konserten en profil kortare.
   Farlowes fallna mantel fick nu lyftas upp av gitarristen Clem Clempson och basisten Mark Clarke som resulterade på både gott och ont. Musiken koncentrerades nu mycket kring det instrumentala med små inslag av mungymnastik.
   Av den två timmar långa konserten var det full fart till 90 procent. Improvisationer som flöt i väldiga ljudkaskader med ledaren och trummisen Jon Hiseman i spetsen.
   Äldre, nyskrivna och framförallt långa låtar blandades om varandra. Bland godbitarna denna kväll var Hisemans trumsolo på nära 20 minuter och Dave Greenslades och Clempsons behandling av orgel- och pianouppsättningen som ett tag liknande en sorts Följa John. Den tunnhårige saxofonisten Dick Heckstall-Smith visade med sin gedigna musikbakgrund att han är en enorm kapacitet för gruppen vid de mer eller mindre improviserade uppvisningarna.
   Trots allt får man ge Colosseum godkänt på en konsert som kunde ha blivit ännu bättre med Chris Farlowes medverkan.

/ Håkan

Soundtracks: "Big daddy"

BIG DADDY (American/c2Records, 1999)

Soundtracket till komedin ”Big Daddy”, där Adam Sandler spelar huvudrollen, är ett i genren väldigt typiskt soundtrack, dessvärre. Få unika specialinspelade spår och desto fler redan utgivna låtar som sedan valts ut till filmen.
   Soundtrack med enbart redan känt material är diskvalificerade från min serie med intressanta soundtracks. Jag är nämligen ständigt på jakt efter unika låtar som effektivt gömmer sig på just filmskivor och därför kanske blir bortglömda i sammanhanget när man diskuterar artisters och gruppers diskografi och skivproduktion.
   På det viset är väl ”Big Daddy” ett tämligen representativt soundtrack där det är några unika spår som i rättvisans namn bör uppmärksammas.
   Både Sandler och den genuine skivproducenten Rick Rubin ligger bakom soundtracket och det tyder på en viss kvalitetskänsla, i alla fall med tanke på geniförklarade Rubin, när de huvudsakligen plockat ihop låtarna till skivan. Här finns gamla låtar, eller i alla fall redan utgivna låtar med Garbage, Yvonne Elliman (hennes stora discohit ”If I can’t have you” från 1978), Styx, The Pharcyde och Big Audio Dynamite. Men det mest uppseendeväckande spåret står Sheryl Crow för. En lustig tillfällighet är att BAD:s bidrag ”Rush” är hämtat från 1991 och albumet ”The globe” medan Crows cover av Guns ’N’ Roses ”Sweet child o’ mine” senare släpptes på ett Crow-album som fick titeln ”The globe sessions”.
   Rubin har producerat ”Sweet child o’ mine” tillsammans med Crow och det är en sedvanligt mycket klockren produktion med Crows starka röst, effektiva stråkar och alla instrument i en gnistrande klang.
   Resten av soundtracket är dessvärre inte lika imponerande och det är egentligen bara ytterligare två spår som står ut. På Melanie C:s ”Ga Ga” har Rubin också bokstavligen varit inblandad. Mycket energi i det framförandet. Även Rufus Wainwright gör ett unikt inhopp med en cover, av Seth Swirsky, som är lite poppigare och lite tyngre än vanligt. Kanske beror det på att det är Rubins kollega George Drakoulias som har producerat låten.
   Av de redan utgivna låtarna kan vi kanske också uppmärksamma Shawn Mullins cover på George Harrisons ”What is life”. Komplett med slidegitarr men hela produktionen (Drakoulias) är oväntat lättsam och konventionell.
   Skivan avslutas lite lustigt och komiskt med Tim Herlihy och låten ”The kangaroo song”. Herlihy är egentligen kompis med Sandler och fungerar ofta som manusförfattare och producent på Sandlers filmer. Och är som sångare mer komiker än artist.
   Bland låtarna förekommer också rikligt med repilker från filmen som märkbart drar ned tempot på skivan.

Innehåll:
"Sweet Child O' Mine" SHERYL CROW
"When I Grow Up" GARBAGE
"Peace Out"
"Just Like This" LIMP BIZKIT
"Only Love Can Break Your Heart" EVERLAST & THE WHITE FOLK
"Ga Ga" MELANIE C
"What Is Life" SHAWN MULLINS
"The Kiss"
"Instant Pleasure" RUFUS WAINWRIGHT
"Ooh La La" WISE GUYS
"Sid"
"If I Can't Have You" YVONE ELLIMAN
"Smelly Kid"
"Passing Me By" THE PHARCYDE
"Rush" BIG AUDIO DYNAMITE
"Hooters"
"Babe" STYX
"Overtime"
"The Kangaroo Song" TIM HERLIHY

/ Håkan

#31/70: "Hollywood"

PUGH: Hollywood (Metronome, 1972)

När Pugh Rogefeldts tredje skiva, ”Hollywood”, släpptes i februari 1972 utnämnde jag albumet till Pughs bästa. Recensionen som publicerades 8 februari i Nerikes Allehanda hade också rubriken ”Pughs bästa”. I det långa perspektivet, herregud det är ju över 38 år sedan, känns det kanske löjligt att redan efter bara tre skivor utse karriärens bästa. Men i det då mycket korta perspektivet (som i och för sig kändes långt just då) var det en mycket naturlig åsikt.
   ”Hollywood” visade på en ny spännande utveckling i en karriär som redan hade satt oförglömliga spår i svensk musikhistoria. Efter revolutionen ”Ja dä ä dä” (1969) när en svensk popartist sjöng på svenska för första gången och uppföljaren ”Pughish” där Pugh delvis sjöng på ett nytt påhittat språk kom ”Hollywood” som en frisk fläkt med både lysande rockmusik, intelligenta texter, oförglömliga låtar, musikalisk idérikedom, underbar inspelningsteknik och ett spännande gäng musiker.
   Jag är glad att jag än idag kan gradera ”Hollywood” som Pugh Rogefeldts bästa album. Med ett stort antal fler skivor bakom sig under många decennier står sig veckans aktuella skiva i en särklass.
   Pughs två första var ju musikaliskt minimalistiska med enbart två musiker i kompet, Jojje Wadenius på bas och gitarr och Janne Karlsson (som ännu inte stavade sitt efternamn med C) på trummor, och till ”Hollywood-inspelningen, som genomfördes i Metronomes studio mellan maj och november 1971, samlades en brokig, intressant och spännande samling musiker från både Sverige, Norge och USA.
   Skivan har inget homogent sound eller genomgående tema och det finns ingen röd tråd hos människorna som varit med och skapat ”Hollywood” tillsammans med Pugh. Här finns den framstående amerikanske jazztrummisen Stu Martin, som spelat med Quincy Jones, Herbie Hancock och Gary Burton, den norske pianisten Johnny Mowinckel, som tidigare spelat med Atlantic Ocean tillsammans med Björn J:son Lindh och en annan ”Hollywood”-musiker, trummisen Janne Bandel.
   Även bland gitarristerna var det en märklig mix. Amerikanen John Uribe hade spelat med så pass skiftande namn som Barbra Streisand, B B King och Harry Nilsson innan han tillfälligt hamnade i Sverige. Kebnekaise-medlemmen Kenny Håkansson och Natures Lasse Wellander (som även stod för ”glädjespridning” enligt texthäftet) skulle ju senare bli några av Sveriges mest kända gitarrister. Lägg där till jazzbasisten Palle Danielsson, gamle popidolen och basisten Göran Lagerberg (som även han skulle hamna i Kebnekaise), trummisen Ola Brunkert och Marion Noel på tvärflöjt och skivan har en uppställning som fram till 1971 saknade motsvarighet i Sverige.
   Plus de båda sångarna Kisa Magnusson, kallad ”Sveriges Janis Joplin”, och vissångaren Bernt Staf som också hjälpt till med några texter på skivan.

Märkligt nog fick inte ”Hollywood” plats i förra årets bok ”Tusen svenska klassiker”. Där fick den stå tillbaka för fyra andra Pugh-album från samma tidsepok men i boken om skivbolaget Metronome skriver Håkan Lahger:
   ”Skivan är full av upptåg och experiment, den blickar både bakåt och framåt. Om han var unik och sensationell 1969 var han allt detta även på ’Hollywood’, skillnaden var att 1971 lyckades han fokusera på ett helt album. ’Hollywood’ knyter ihop leklynnet och lättsinnet med den formfulländade och mer tungt svängande elektriska rockmusik som skulle komma på skivorna därefter.”
   ”Hollywood” är en gedigen helhet i all sin spretiga skepnad. Från omslaget, som lite vågat inte nämner Pugh vid namn, och det handskrivna texthäftet med låtarna i helt fel ordning via poesiläsning och Brecht-tolkningar till alldeles lysande rockmusik.
   Inledningen på skivan är verkligen fantastisk. ”Jag är en liten pojk”, där Bernt Staf bidragit med text till en vers, munspelslåten och numera klassikern ”Jag har en guldgruva” och ”Till gröna ängar” med sitt visslande intro, en fin elgitarr av John Uribe och blott två korta verser med text.
   Traditionell men svängig bluesrock i ”Visan om Bo” med gitarrduell mellan Håkansson och Uribe innan nästa höjdpunkt kommer: ”Nationalsång”, en episk Pugh-låt som på något sätt förvarnar om de bästa låtarna som skulle komma på ”Ett steg till” några år senare. På skivan finns också några mer anspråkslösa trubadurlåtar, ”Jag är himmel” och ”Sanningen”, i akustiska arrangemang.
   Titellåten är en personlig tolkning av Bertholt Brecht med endast mungiga som instrument och en recitation av Anders Alebys översättning. Pugh tolkade Brecht redan på sitt debutalbum, ”Surabaya Johnny” som Aleby också hade översatt och den har sedan blivit en svensk popklassiker. Inte minst tack vare Imperiets version från 1985.
   Den andra Brecht-texten på ”Hollywood” är översatt av Per-Erik Wahlund. Den sjungs unisont av Pugh och Kisa Magnusson, en tung rocklåt fast den huvudsakligen är akustisk.
   På ”Hollywood” fortsätter Pugh utvecklingen med sitt lekfulla språk, blandar stundtals engelska med svenska och skapar effektivt en personlig klang när han hoppar mellan de båda språken i både ”Home, home” och ”Jag har en guldgruva”. Pugh tangerar även den naiva touchen på skivan, exempelvis i ”En stilla havsvals” som han har skrivit tillsammans med Bernt Staf som även sjunger unisont med Pugh i den tydligt Staf-influerade låten.
   Efter ”Hollywood”-releasen började Pugh turnera med Nature som kompband. Vilket också ledde till att Pugh producerade Natures första album och tillsammans gav de ut två unika singlar under 1972, ”En gång tog jag tåget bort” och ”Slavsång”.

/ Håkan

Makalös musikfestival i Örebro

DET HAR VARIT MUSIKFESTIVAL I STAN. Live At Heart: 153 konserter med omkring hundra band och artister på två dagar på tolv olika spelställen i Örebro. Det låter som ett storleksmässigt ogenomförbart projekt och nog var det med en skräckblandad förtjusning jag fick höra idéerna av skivbutiksägaren och festivalgeneralen Anders Damberg redan på försommaren. Modellen till den här festivalen hade Anders hämtat från Austin i Texas och festivalen South by Southwest som brukar gå av stapeln i mars varje år.
   Den musikaliska blandningen på Örebrofestivalen var total med allt från singer/songwriters till hardcore. Och allt däremellan som country, folk, reggae, garage, metal, punk, hårdrock, pop, blues, indie och hip hop. Jag gjorde inget försök att se allt och inte heller en bråkdel av det som jag var intresserad av. Jag gick ut lugnt och lyckades tajma in blott några få artister.
   Jag började med att vara på plats när allt sparkade igång klockan 19 i fredagskväll. Vi styrde våra steg mot Buddy Holly Bar och trodde väl inte på några stora åskådarmassor framför scenen där The Winchester Widowmakers skulle uppträda. Men så tidigt på kvällen var det en respektabel massa människor som ville uppleva det här bandets hejdundrande musikstil som gränsar till både country, folk och rock.
   Med tre sångare (Erik Valtanen, Dan Toresson och David Kristersson), en mandolin (Henrik Hellström) och högt tempo är det omöjligt att inte ta gruppen till sitt hjärta. Ett akustiskt sväng som var så tajt och samspelt att det hörs att bandet har många år ihop bakom sig.
   Vi gick därefter över till Harrys och våning 3 där Thomas Wahlström & Bandet spelade. Thomas är en singer/songwriter av Nick Lowe-modell (han har ju dessutom haft den goda smaken att översätta Lowes ”Let’s stay in and make love”) och han har skrivit några helt fantastiska vuxna sånger på svenska.
   Bandet hade för kvällen krympt till enbart två man som dessutom till vardags är medlemmar i Tullamore Brothers. Olle Unenge på akustisk gitarr och Tommy Bender på mandolin vid sidan av Thomas egen akustiska gitarr. Ett skönt samkväm i det lilla formatet.
   Jag hann höra lite av popbandet Echo innan vi gick hemåt på fredagskvällen. Snyggt klädda ungdomar från Kiruna gjorde pop som jag med lite fantasi kunde kunde jämföra med det gamla bandet The Knack. Men det kanske var slipsarna som förvillade mig….
   Lördagskvällen begivenheter på festivalen började ännu tidigare. Redan kl 18 var jag på Harrys tredje våning då Tullamore Brothers gjorde sina obligatoriska 40 minuter på sitt sedvanligt Guinness-doftande sätt med irländsk folkmusik som grund.
   Vi blev kvar vid samma scen då Mathias Lilja med sitt band (Fredrik Landh, bas, Ricard Harryson, trummor, Claes Olofsson, steelgitarr, och Olle Unenge, akustisk gitarr) tog oss med på en resa i countryland med vissa americana-kryddor. Mathias, som också spelade elgitarr, har ju både en stark personlig röst och en ambition att bjuda på amerikanska covers ingen känner igen. Dessutom var bandet supertajt och publiken nöjd.
   Inför nästa konsert gick vi bara en trappa ned till våning 2 på Harrys och lite modernare och tuffare tongångar. Dick Tiger är ett Örebroband som var aktivt för 3-4 år sedan. Då spelade de på kort tid bland annat förband till Mattias Alkberg BD och Moneybrother. Hård och häftig poprock med två gitarrer, bas och trummor.
   En kaxig och tuff sångare i Christopher Bichis som också spelar gitarr, fin och snirklig elgitarr av Hampus Ström, en trygg och stabil bas av Dennis Johansson och energiska trummor av Johan Åberg. Upptäckte ett starkt låtmaterial.
   Vi blev kvar ett tag på nästa konsert på samma scen med Bad Karma, ännu ett lokalt band. Lite punkigare och lite vildare än förra bandet men det kändes som även det här bandet hade bra material på sin Clash-inspirerade repertoar.
   Mitt under den konserten gick vi vidare till Cadillac Bar och den engelska sångerskan Rita Lynch. Jag såg henne redan i dagsljus på eftermiddagen ute på Stortorget där hon chockade torghandlarna med sin gitarrock och bara en trummis, John Langley, till komp. Utomhus var hennes musik blott en stilla bris jämfört med energin och trycket som var på Cadillac Bar. Då fick hennes energiska gitarrspel betydligt större utrymme och hela soundet var betydligt tuffare och tajtare och förvandlades till något som vi 1977 kallade för punk.
   Tillbaka på Harrys och våning 3 för att njuta av Niclas Ekholm och hans proffsiga band. Niclas är en tusenkonstnär som kan spela alla instrument och sjunga i alla sammanhang plus att han är duktig skådespelare. Till sin hjälp hade han Fredrik Landh, bas, Clas Olofsson, elgitarr, och Per Fritz, gitarrer, och föreställningen blev en rytmisk kavalkad av musik med olika rötter. Samba, latinamerikanskt, soul och pop där instrumenten och soundet ibland skuggade över Niclas annars så starka röst. Dock en stor musikupplevelse av internationellt snitt på en festival i Örebro.

/ Håkan

Tributes: Ian Dury

"Brand new boots and panties" (Eastcentralone, 2001)
27 mars 2000 dog den mer än personlige sångaren, engelsmannen, låtskrivaren och bandledaren Ian Dury. Det var cancersjukdomen som tog hans liv och året efter hans död togs initiativet att sätta samman den här tribute-skivan vars inkomster också skulle skänkas till en fond för människor som lever med cancer. Durys kompgrupp Blockheads var initiativtagare och medverkar på majoriten av spåren här. På en skiva som låt för låt tolkar Durys originalalbum från 1977, ”New boots and panties!!”.

Det går naturligtvis aldrig att ersätta Ian Dury. Det går naturligtvis aldrig att tolka Ian Dury-låtar rättvist. Och det går naturligtvis aldrig för någon annan artist att tillnärmelsevis nå samma personliga dignitet som Ian en gång hade. Ändå har den här skivan många fina stunder och är en kärleksfull hyllning till Dury. En man som skrev många oerhört starka sånger och en hel del kontroversiella textrader. Han inledde exempelvis en låt med textraden ”Arseholes, bastards, fucking cunts and pricks” vilket ingen varken förr eller senare har lyckats med.
   Det är 2001 års upplaga av Blockheads som finns med på nästan alla spår. Med originalmedlemmar som Chaz Jankel, Mickey Gallagher, Norman Watt-Roy och John Turnbull men också några nya namn i trummisen Dylan Howe och saxofonisten och israelen Gilad Atzmon. Dylan är son till gamle Yes-gitarristen Steve Howe som för övrigt gästar på två spår här.
   Producenten som samlat detta helengelska artistgäng är Laurie Latham, känd producent till bland annat Paul Young, Stranglers, Squeeze, Echo & the Bunnymen och Police, som gjorde sitt första professionella jobb på just Durys originalalbum.
   Bland artisterna finns det flera med nära anknytning till Dury och Blockheads, Wreckless Eric (som dock gjort ett intetstägande och syntetiskt arrangemang av ”Clevor Trever”), Billy Bragg, Madness och Shane MacGowan, men det är världsartisterna Robbie Williams och Paul McCartney som överraskar mest här.
   Robbie gör stor underhållning av ”Sweet Gene Vincent” medan Paul gör en våldsamt vild version av ”I’m partial to your abracadabra” med blås och rock’n’roll-piano av Jools Holland. Han sjunger och tar i så att nästan rösten spricker. Något vi sällan hör från McCartney nowadays.
   Sedan är det naturligtvis kul att höra Barking-födde Bragg sjunga om Billericay. Två orter som geografiskt ligger åt samma håll (nordost) från London räknat. Och att en tjej, Cerys Matthews, sjunger en så utpräglad killsång som ”If I was with a woman” ler nog Ian Dury åt i sin himmel.
   Grant Nicholas, Feeder-sångaren som gör en rockigt punkvild satsning i “Blockheads”, och Keith Allen, gör en nästan lika punkig ”Blackmail man”, är två udda namn som gör samlingen spännande. Allen är för övrigt en walesisk komiker och skådespelare som dessutom är far till Lily Allen.
   Shane MacGowan har inte mycket till röst kvar på ”Plaistow Patricia” men med sin typiska engelska accent och med Sam Brown som sånghjälp förvandlar han spåret till närmast Ian Dury-klass.
   Sir Peter Blake, mannen bakom bland annat ”Sgt Pepper”-omslaget, har målat bilden av Ian Dury på skivomslaget. Humphrey Ocean, en artist i Durys närhet, har tecknat bilder och Polaroid-fotografierna på samtliga artister gör även skivomslaget intressant.

Innehåll:
1. Wake Up and Make Love With Me - Sinead O'Connor with The Blockheads
2. Sweet Gene Vincent - Robbie Williams with The Blockheads
3. I'm Partial to Your Abracadabra - Paul McCartney with The Blockheads
4. My Old Man - Madness
5. Billericay Dickie - Billy Bragg and The Blokes
6. Clevor Trever - Wreckless Eric with The Blockheads
7. If I Was With A Woman - Cerys Matthews with The Blockheads
8. Blockheads - Grant Nicholas with The Blockheads
9. Plaistow Patricia - Shane MacGowan with The Blockheads
10. Blackmail Man - Keith Allen with The Blockheads

/ Håkan

Salig blandning

Sedan hösten 1978 hade amerikanen Rick Reed läst vid Karolinska Skolan i Örebro och arrangerade den här konserten i den egna skolans aula. Kompad av en mängd musiker från Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1979.

RICK REED
Karolinska Skolan, Örebro 15 februari 1979

En början är alltid svår. Amerikanen Rick Reed har spelat musik i sex-sju år varav fyra år rock och pop men ändå var det en förväntansfull premiär han hade igår kväll med en mäktig tvåtimmarskonsert i Karros aula.
   Pennsylvania-grabben har slagit sig ihop med några Örebromusiker för att presentera en salig blandning av populära låtar från 60- och 70-talet. Allehanda kunde av tidsskäl bara närvara vid den första halvan av konserten och det var en oförarglig men mycket populär popshow han och hans kompgrupp bjöd på.
   Rick är en underhållare som hade lätt att kommunicera med publiken. Låt vara att många var hans vänner men omskrivningen av ”Jesus Christ superstar” på ett humoristiskt sätt gav aningar om en stor entertainer.
   I brist på eget material tog han fram många populära slagnummer och lyckades dessvärre pricka in arrangemang och tonfallet med nästan obeskrivlig noggrannhet. Visserligen hämmar det tills vidare hans egen profil och utveckling men presentationen var särklassig.
   Hans röst hade en fin klang som den akustiskt tvivelaktiga lokalen tog udden av ibland. Däremot hade jag inte svårt att uppfatta hur skickligt han anpassade sig till materialet.
   Med skärpa och skicklighet lotsade han oss igenom både Commodores (”Three times a lady”, naturligtvis), Al Stewart, Stevie Wonder, John Miles och Beatles/Paul McCartney-låtar pricksäkert men utan sensationer.
   Som klassiskt skolad var hans pianospel elegant och vackert. Men han fick fint stöd stöd av en duktig kompgrupp med främsta solister i gitarristen Urban Nilsson och pianisten Göran Bejstam. Dessutom körade tre tjejer och välregisserade strålkastare fann ofta sitt mål.
   En början, en positiv och givande sådan. Som bör premieras när Rick Reed blir varm i kläderna.

/ Håkan

#32/70: "Dire Straits"

DIRE STRAITS: Dire Straits (Vertigo, 1978)

Minnet kan ofta förvanskas och vi kan i alla tider få för oss att Dire Straits slog igenom ”över en natt” med hitsingeln ”Sultans of swing”. Från ingenting till världsberömda, från helt okända till listtoppare, på mycket kort tid. Så var naturligtvis inte fallet när jag tittar närmare på Dire Straits första stapplande steg som grupp. Hårt arbete, turnerande och mycket jobb under flera år ledde till slut fram till singelsläppet i maj 1978 och sedan månaden därefter debutalbumet som idag spelar huvudroll på den här sidan.
   Trots att singeln släpptes först var det albumet som listnoterades först. Dock först på anspråklösa placeringar men via uppmärksamhet i Europa skulle både ”Sultans of swing” och albumet erhålla ny aktualitet och därmed börja klättra på listorna igen i hemlandet. Sedan skulle ju USA-succén våren 1979, med både album och singel, göra Dire Straits till ett av de hetaste banden 1979. Men nu har vi gått händelserna i förväg något.
   Redan sommaren 1977 tog Dire Straits form när Mark Knopfler samlade sin bror kompgitarristen David, basisten John Illsley och trummisen Pick Withers i ett och samma band. På den första konserten tillsammans gick de under namnet Café Racers (Marks tidigare band) men en kompis till Pick gav sedan kvartetten namnet Dire Straits till andra konserten när de spelade förband till Squeeze.
   Mark, född i Glasgow, var för övrigt en gammal pubrockmusiker och innan Café Racers var han under en kort tid medlem i Brewers Droop. En grupp som mellan 1971 och 1973 förde en ganska anonym tillvaro men fick ändå göra skivinspelningar. Albumet som spelades in 1973, ”The Booze Brothers”, hade delvis Dave Edmunds som producent men skivan kom aldrig ut då utan släpptes först 1989 när både Knopfler och Edmunds var mer kända.
   Nåväl, sommaren 1977 var Dire Straits fortfarande en grupp på demostadiet. I juli 1977 spelade de in en demoversion av ”Sultans of swing” och gick sedan upp till Charlie Gillett vars radioshow Honky Tonk var en underbar plattform för nya band och artister. Söndagen den 31 juli spelade Gillett låten och så gott som alla talangscouter på skivbolagen i England spetsade öronen och stod sedan i kö för att skriva kontrakt med bandet.
   Med endast demoinspelningen bakom sig fick Dire Straits den stora äran att agera förband på Talking Heads Englandsturné. I februari 1978 gick bandet in i studion med producenten Muff Winwood, bror till Stevie och under 70-talet en välrenommerad producent på skivor med Patto, Mott The Hoople, Sutherland Brothers & Quiver, Kevin Ayers och Sparks.
   I Basing Street Studios spelades nio Mark Knopfler låtar in, inklusive en ny mer studioanpassad ”Sultans of swing”. När Dire Straits officiella debutsingel släpps i maj är det märkligt nog den ursprungliga demoversionen och inte den nyinspelade som Winwood producerade. Det kanske förklarar den först lite ljumma uppmärksamheten och den mindre kommersiella framgången för gruppen. Det skulle ju smälla till längre fram när singeln återutgavs i den nyinspelade varianten och när singeln våren 1979 började klättra i USA.
   Vad jag minns hade jag nog inte hört Dire Straits-singeln ”Sultans of swing” när albumet släpptes på hösten 1978 i Sverige. Med stor förvåning, en nästan chockskadad upplevelse mötte mig när jag spelade albumet första gången. Inledningen på min recension säger väl allt:

”Aaaaah, vilken nykomling och överraskning. Oundvikligt men också ibland omotiverat är jag skeptisk inför nya engelska grupper. Det finns så många exempel på grupper som tagit sig fram på annat än musikaliska kvalitéer att jag ibland tappat förtroendet för engelsk rockmusik av modell 78.
   Men här, mina damer och herrar, har vi Dire Straits, ett gäng mogna engelsmän som upptäckt världen utanför det egna garaget. Deras musik har många förbindelser med USA och speciellt sydstaterna där lugnet och melankolin smittar av sig på musiken”.
   Jag var vid ögonblicket lite uppgiven på alla punkgrupper som spelade hellre än bra och egentligen uppmärksammades mer ju trasigare och mer amatörmässigt de lät. Då kom Dire Straits som en frisk fläkt och lät som en blandning av J J Cale, Eric Clapton och Bob Dylan. Det var hösten 1978 sannerligen överraskande.
   Albumet hade ingen titel utan hette bara ”Dire Straits”. Omslaget var nästan lika intetsägande och anonymt, en suddig målning av Chuck Loyola men den fina Dire Straits-logotypen på omslagets baksida med den röda Fender-gitarren är desto tydligare och snygg.
   För att ytterligare bygga på skivans icke-kommersiella profil inleddes skivan mycket hemligt och händelsefattigt. Det tog 23 sekunder innan Mark Knopflers gitarr klingade till och det var först efter 56 sekunder som låten ”Down to the waterline” startade på riktigt. Men då svängde det å andra sidan häftigt med ett härligt tajt rocksound med några korta gitarrsolon som sedan kom att forma en hel karriär i minst ett 30-tal år framöver. Flera solon men inga onödiga utsvävningar och inte en gitarrton för mycket. Den lugna eftertänksamma tonen genomsyrade även nästa låt, ”Water of love”, som dekorerades snyggt med en akustisk slide.
   ”Setting me up” andades rockabilly. Det var inte så konstigt att Albert Lee spelade in låten 1979 ty gitarrsoundet påminner mycket om Lees sätt att spela gitarr. På ”Six blade knife” var gruppen åter tillbaka till den luftiga och tillbakalutade lunken. ”Southbound again” avslutade sidan ett med ett lite snabbare tempo innan vi vände på skivan och fick närmast en musikalisk chock med den otroligt effektiva låten ”Sultans of swing”, en klassiker i ordets rätta mening.
   Den lätt reggaeparfymerade ”In the gallery” sträcker ut sig i över sex minuter och hade kanske mått bra att kortas några minuter men så dags var jag ändå däckad vid premiärlyssningen. Den huvudsakligen akustiska ”Wild west end”, med piano som ingen vill stå för på omslaget, är en lugn promenad i Londons innerstad. Även avslutande ”Lions” var en lugn och bekväm låt i halvtempo som idag låter alltför anonym för att ingå på en av 70-talets starkaste album och underbar debutskiva.
   ”For Charlie Gillett” står det på skivomslaget. Dire Straits hade mycket att tacka just Gillett, radioman och musikjournalist. Men Gillett själv, som dog i våras, kunde nog aldrig ana att gruppen skulle bli en av 80-tals stora guldkalvar i skivbranschen.
   Efter den här sagolika debuten blev Dire Straits aldrig lika jordnära, lika enkla, lika genuina eller lika anspråkslösa igen. Skivan därpå var väl snarast en kopia av debuten men Jimmy Iovine-producerade ”Making movies” gillade jag starkt men skivorna därefter, ”Love over gold”, ”Brothers in arms” och ”On every street”, var makalösa försäljningssuccéer men jag saknade ständigt debutens okomplicerade framtoning.

YouTube: "Sultans of swing" och sedan en fransk 23 minuter lång konsertinspelning från oktober 1978 med både "Eastbound train", "Water of love", intervju, "Lions"och "Sultans of swing"





/ Håkan

”James Wesley Days”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/9 2010.

Chip Taylor
James Wesley Days
(Rootsy.nu/Train Wreck)

Den här välmatade samlingen, två cd, 37 låtar och en speltid på närmare 2½ timme, sammanfattar de elva senaste åren i Chip Taylors nästan obeskrivliga karriär. Undertiteln är ”The best of 1999-2010” och det känns först som bara en parentes i en lång karriär men när jag lyssnar, analyserar och kommer till slutsats är det ganska uppenbart att Chips senaste produktiva år som artist, låtskrivare och sångare är så fylld av godbitar att perspektivet nog inte ska vara så mycket längre.
   Dessutom är ju den här samlingen inte bara en återutgivning med redan inspelat material utan här finns också ett några outgivna spår. ”James Wesley Days” är därför både en ypperlig samling, för oss som inte följt Chip Taylor på så nära håll, och en skiva med några exklusiva guldkorn, exempelvis en duett med Jill Johnson, där fantasterna får sitt.
   För att kunna sätta den här samlingen och Chips senare karriär i ett sammanhang är det omöjligt att inte titta tillbaka ännu längre. För Chip Taylor var ju en aktad låtskrivare långt innan han själv blev känd som artist. Vem kan glömma hits, popklassiker och evergreens som ”Wild thing” (Troggs), ”I can’t let go” (Hollies) och ”Angel of the morning” (Merrilee Rush) som alla kom från Chip Taylors vassa låtskrivarpenna.
   Vi får en viss inblick i Chips tidigare liv genom att han här gör nya versioner av några av sina gamla låtar, ibland i livetappning vilket osökt får mig att tipsa om att han faktiskt kommer till Örebro för konsert i slutet av månaden. Det är ju den musikaliska uppbackningen, ofta sparsmakat och i långsamma arrangemang, som lyfter Chips låtar. När musiker som gitarristen John Platania (som följer med till Örebro) och trummisen Dave Mattacks ger låtarna en läcker dekor.
   Chip har under det senaste decenniet utvecklat sitt låtskrivande och närmat sig själv som en stor historieberättare som inte bara är påtagligt mellan låtarna på en konsert utan nu också går att uppleva i hans låttexter. En av de helt nya låtarna på den här skivan, ”Somewhere in some town (there is a town)”, är ju en både melodisk och textmässig pärla.
   Chip har under de senaste åren ofta uppträtt och gjort skivor tillsammans med yngre damer, i första hand Carrie Rodriguez. Just de låtarna har en härlig substans när grov, manlig, berättande röst möter sirlig kvinnostämma. Här finns också några manliga duettartister, Guy Clark och John Prine, men när kvinnliga stjärnor som Lucinda Williams och P P Arnold sätter sin prägel på låtarna når den här samlingen sin högsta kvalitetsnivå.

/ Håkan

Helt underbar Dr Feelgood-dokumentär

DR FEELGOOD
Oil City Confidential
(Cadiz)

Sent omsider har jag sett en underbar dokumentär om och med Dr Feelgood, ”Oil City Confidential”. Regisserad, ihopplockad och till vissa delar dramatiserad av Julien Temple, den numera legendariske regissören som står bakom berömda dokumentärer som ”The filth and the fury”( Sex Pistols) och ”The future is unwritten” (Joe Strummer). Nu handlar det om Dr Feelgood och det är ett imponerande och genomgående mycket intressant lapptäcke som Temple har fogat samman.
   Det är ett strongt arbete att berätta Feelgoods historia så här många år efteråt. Den viktigaste delen av den odödliga gruppens historia utspelade sig mellan 1971 och 1982 och den totala dokumentationen har säkert i inledningsskedet varit både kortfattat och bristfälligt. Men Temple har dammsugit allt arkivmaterial och med hjälp av unika stillbilder, nyhetsarkiv, tidningsklipp och inte minst nyproducerade intervjuer skapat en helhet som trots klipp-och-klistra-känslan är så tilldragande att mitt eget Feelgood-intresse ökade flera hundra procent under tiden jag tittade.
   För att dramatisera historien ytterligare har Temple tagit hjälp av en gammal svartvit film från 1947, ”Brighton rock”, som ökat på tempot i berättandet och gjort filmen mer intensiv. Nu räcker det egentligen med Feelgoods hårda r&b-influerade rockmusik för att hålla intresset vid liv under hela filmens 1 timme och 47 minuter.
   Gruppens en gång store gitarrprofil Wilko Johnson ledsagar oss genom historien med sin tandlösa accent till engelska. Vi får veta att han hade påverkats av både Hank B Marvin, Keith Richards och Mick Green när han bestämde sig för att spela gitarr. Gamla intervjuer med sångaren Lee Brilleaux (han tog sitt eleganta efternamn från ett tvättmedelspaket!) och nya med ursprungsmedlemmarna Sparko och The Big Figure vidgar den informativa bilden ytterligare.
   Sedan är det många i gruppens närhet, Brilleauxs mamma Joan Collinson, managern Chris Fenwick, Alison Moyet, Will Birch (som spelade trummor i bandet 1972) och Jake Riviera, som också har mycket att tillägga i ämnet.
   Jag har länge längtat till Southend och Canvey Island utanför London. En miljö som sett så många artister och grupper, Mickey Jupp, Gary Brooker, Kursaal Flyers, Eddie & the Hot Rods och Procol Harum för att nu bara nämna en bråkdel, växa upp och bli framgångsrika. Efter att ha sett de här osentimentala bilderna från en ganska sliten engelsk förort nära de gigantiska oljecisternerna och en badort som bara existerade på vykort är jag nog inte lika intresserad.
   En av de mest oförglömliga ögonblicken i filmen är när en ung Wilko Johnson, då han fortfarande hette John Wilkinson, i extremt långt hår ställer politiker mot väggen i en tv-debatt om oljebranschens expansion i området.
   Men det är naturligtvis musiken som gör hela filmen. Intensiteten i r&b-kryddade rock. Dr Feelgood var punk innan punken och borde i alla tider anses vara det mest perfekta pubrockbandet av alla. De var heta tidigt på 70-talet och hamnade på omslaget till NME innan de ens hade skivkontrakt.
   Gruppen fick ett tillfälligt uppsving med den Dave Edmunds-producerade ”See you later alligator” i mitten på 80-talet, inget som dock uppmärksammas i filmen, men finalen på filmen är också den bokstavliga finalen på bandet: När gentlemannen Lee Brilleaux i december 1992 får beskedet om sin dödliga sjukdom och slutligen avlider i april 1994. Låten ”Roadrunner” spelades på hans begravning och då kan man väl tycka att Dr Feelgood också dog fast gruppen i praktiken existerar än idag.

/ Håkan

Trouble Boys är även ett band

I samband med avslöjandet att nummer 33 på min lista över 70-talets bästa album var Dave Edmunds ”Tracks on wax 4” berättade jag bland annat om låten ”Trouble boys”, Billy Bremner-låten skriven under namnet Billy Murray. Nu kommer bandet med samma namn, Trouble Boys alltså, som dessutom har kopplingar till Bremner och andra pubrockfavoriter.
   Frontperson i bandet blir pubrockprofilen Sean Tyla, som just nu turnerar med originalsättningen av sitt gamla Tyla Gang, Billy Bremner, gitarr, Micke Finell, saxofonisten från Refreshments och Ingemar Dunker, rutinerad trummis i kretsen kring just Refreshments.
   Det här bandet spelar också in en skiva och i samband med Sverigebesöket i höst spelar Tyla Gang in en ny platta på Micke Finells skivbolag.

/ Håkan

Covers: Eilen Jewell

EILEN JEWELL: Butcher Holler (Signature Sound)

Säsongen första coverskiva är tämligen färsk, kom i somras och är ännu en skiva där en artist gör genomgående covers på en och samma artist. Som en blandning av Tributeskiva och Coverskiva. Loretta Lynn har länge varit den största influensen för amerikanskan Eilen Jewell.
   Jag har bevakat Eilen Jewell och hennes rockiga band vid flera tillfällen, på två konserter i Örebro och hennes förkärlek för Örebro är allmänt känd, och brukar beskriva henne som en mix av just Lynn och Lucinda Williams. Det har förekommit Lynn-låtar i liverepertoaren och Eilen har en röst som påminner om Williams milda heshet. Nu har Eilen gått hela vägen och gjort en hel skiva med enbart Loretta Lynn-låtar.
   Med underrubriken ”A tribute to Loretta Lynn”, omslaget är för övrigt en travesti på Lynns ”Greatest hits”-skiva, har hon och hennes trogna band spelat in ett dussin mer eller mindre vanliga Lynn-låtar. Speltiden är blygsam, strax över 30 minuter, men musikaliskt är det så enkelt, charmigt och naturligt att det framkallar en originell känsla fast det handlar om tolkningar av en annan artists material.
   Loretta Lynne är och var, materialet här är hämtat från 1960 till 1971, givetvis en countryikon men skivan inleds överraskande 50-talsrockigt med ”Fist city” i en avskalad karaktär. Även bandet bakom, identiskt med turnébandet, följer med så naturligt och gitarristen Jerry Miller får här chansen att också visa hur duktig han är på steelguitar på några låtar. Men annars är de tunga countryinfluenserna inte så tydliga.
   Eilen har inte grävt speciellt djupt i Lynn-materialet, många singellåtar och versionerna är tämligen konventionella och inga musikaliska underverk. Men det är naturligheten som gör skivan. Låtarna är korta och kärnfulla och inspelade så gott som live i studion tycks det. Men Eilens röst är här, precis som på hennes vanliga skivor, glimrande klockren.

Låtarna:
1. Fist City (Loretta Lynn)
1968. Singel och från albumet ”Fist city”.
2. A Man I Hardly Know (Loretta Lynn)
1966. Från albumet ”You ain’t woman enough”.
3. I’m A Honky Tonk Girl (Loretta Lynn)   
1960. Singel.
4. Whispering Sea (Loretta Lynn)
1960. Singel.
5. You Wanna Give Me A Lift (Loretta Lynn/Peggy Sue Wells)
1970. Från albumet ”Loretta Lynn Writes ’Em and Sings ’Em”.
6. Don’t Come Home A-Drinkin’ (With Lovin On Your Mind) (Loretta Lynn/Peggy Sue Wells)
1966. Singel och från albumet ”Don’t Come Home A-Drinkin’ (With Lovin On Your Mind)”.
7. Who Says God Is Dead! (Loretta Lynn)
1968. Från albumet ”Who says God is dead!”.
8. Another Man Loved Me Last Night (Lorene Allen/Peggy Sue Wells)
1970. Från albumet ”Coal miner’s daughter”.
9. You Ain’t Woman Enough (To Take My Man) (Loretta Lynn)   
1966. Singel och från albumet ”You ain’t woman enough”.
10. Deep As Your Pocket (Loretta Lynn)
1970. Från albumet ”Loretta Lynn Writes ’Em and Sings ’Em”.
11. This Haunted House (Loretta Lynn)
1964. Från albumet ”Before I’m over you”.
12. You’re Lookin’ At Country (Loretta Lynn)
1971. Singel och från albumet ”You’re lookin’ at country”.

YouTube: Liveversion av "Fist city".



/ Håkan

Spotify gör entré på min sida

Nu går det även att lyssna på de flesta skivor jag skriver om. I första hand kommer min "70-talets bästa skivor" att länkas till Spotify. Du klickar snabbt, enkelt och smidigt på titeln och hamnar direkt på rätt Spotify-skiva medan du läser min text. Text och musik på samma gång, liksom.
   Den här nymodigheten har jag naturligtvis inte tänkt på själv utan idén och tipset kom från en läsare, Ruben Hansson, som dessutom skickade över alla länkar som jag sedan lagt in på respektive skiva.
   Målet och ambitionen är väl att i möjligaste mån länka all musik jag skriver om på den här sidan men vi börjar så smått med min 70-talslista.
   Att Ruben råkar bo på samma gata som jag i Örebro är verkligen en ren och skär tillfällighet. Jag känner honom inte personligen men tackar honom lika mycket för det.   

/ Håkan

Soundtracks: "Alfie"

ALFIE (Virgin, 2004)

Originalfilmen av ”Alfie” kom 1966. En film där Michael Caine spelade huvudrollen och Jane Asher hade en mindre roll. Då var det tenorsaxofonisten och jazzartisten Sonny Rollins som skrev filmmusiken men det var Burt Bacharachs titellåt som fick uppmärksamhet. I England blev det en hit med Cilla Black men i USA var det Dionne Warwick som sjöng in låten men la den på en singel-b-sida.
   2004-upplagan av filmen, där Jude Law spelade Caines motsvarighet, är en ny modern version och den här gången är det teamet Mick Jagger och Eurythmics-stjärnan David A Stewart som huvudsakligen ansvarar för filmmusiken. De hade senast samarbetat på Jaggers ”Primitive cool”-skiva från 1987 som Stewart producerade.
   Förutom titellåten, som framförs av det då nya underbarnet och den just upptäckta 17-åringen Joss Stone och en mindre sampling av originalet på en annan låt, där Stone och en rappande Nadirah ”Nadz” Seid delar på mikrofonen, är det genomgående nyskrivna låtar och en fräsch produktion av paret Jagger/Stewart.
   Givetvis sjunger Mick Jagger flera låtar och han gör det otroligt inspirerande och bra. Den inledande låten ”Old habits die young” är en tveklös hit med mycket fina gitarrer spelade av Stewart. Balladpop av hög kvalité.
   Som filmmusik upprepas det fina temat från första låten på flera andra låtar vilket gör att det kan vara svårt att skilja på ”Old habits…”, ”Blind leading the blind” (båda låtarna förekommer dessutom i två versioner) och den instrumentala soulballaden ”Counting the days”.
   Det finns även utrymme för en soulig julduett mellan Jagger och Stone i ”Lonely without you (this Christmas)”, en instrumental Bo Diddley-pastisch i ”Oh Nikki” med fint Jagger-munspel och en härlig soullåt, ”Darkness of your love”, med den härliga soulrösten Gary ”Mudbone” Cooper.
   Sedan avslutas skivan med Joss Stones moderna version av titellåten. En uppdaterad pärla i soulstuk och ett fint avskalat arrangemang med bara piano och hammond i kompet.

Innehåll:
Mick Jagger and David A. Stewart: "Old Habits Die Hard"
Mick Jagger and David A. Stewart: "Blind Leading the Blind (Live Acoustic Version)"
"New York Hustle"
Mick Jagger and David A. Stewart: "Let's Make It Up"
Joss Stone and Nadirah "Nadz" Seid: "Wicked Time"
Joss Stone and Mick Jagger: "Lonely without you (this christmas)"
Gary "Mudbone" Cooper and David A. Stewart: "Darkness of Your Love"
"Jack the Lad"
"Oh Nikki"
Mick Jagger and David A. Stewart: "Blind Leading the Blind"
"Standing in the Rain"
"Counting the Days"
"Old Habits reprise"
Joss Stone: "Alfie"

YouTube: Intressant! En liveversion av "Old habits die hard" med Dave Stewart och band från Tower of London Music Festival 2007.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.