Blogginlägg från oktober, 2010

”Kärlekens väg”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 2010.

ELDKVARN
Kärlekens väg
(Zebra Art/Naxos)

Vid sidan av sin vanliga karriär som turnerande rockband med en regelbunden ström av nyproducerade skivor på sitt samvete har Eldkvarn under drygt tio år även uppträtt i kyrkor. Dels i allmänhet och har sedan vid tre olika tillfällen gjort sin egen mässa i Annedalskyrkan i Göteborg. ”Kärlekens törst” (2000), ”Kärlekens låga” (2006) och nu ”Kärlekens väg”. Samtliga mässor är liveinspelade och utgivna tillsammans med initiativtagarna till Eldkvarns mässor, skivbolaget Zebra Art.
   Det kan tyckas vara udda och annorlunda att Eldkvarn uppträder på en så religiös plats som i en kyrka men Pluras texter har alltid varit, om man så vill, spirituella. Och bandet har genom åren visat sig genuint flexibelt och visar här upp ett luftigare, mer akustiskt och lättare men inte mindre koncentrerat sound. Som i kyrkans atmosfär och oerhörda ljudakustik förvandlar bandets gamla sånger till något mycket innerligare än på de studioproducerade skivorna eller på en konventionell konsert.
   På bandets tredje konsert i det här sammanhanget var det ingen skillnad mot tidigare. Däremot var förutsättningarna inför konserten mer dramatiska än tidigare. Natten innan hade Plura gripits av polisen för innehav av kokain som han sedan blev dömd för. Och nu, mindre än ett dygn senare, genomförde han konserten på ett stort, starkt och självständigt sätt.
   Det är naturligtvis mycket imponerande att höra Plura sjunga så kraftfullt och på ytan så oantastligt säkert just då. Konsertkonceptet den här kvällen borde känts som en tegelsten, en nästan omöjlig utmaning. Men kyrkan var kanske den allra bästa platsen just då för Plura. Eller som han själv avslutar mässan med att säga: ”Det har känts skönt att vara i denna kyrka”.
   Plura är numera trygg i sig själv och hanterade den här dramatiken med att bli ännu lugnare, mer koncentrerad och målmedveten. Kyrkklockorna som inleder skivan låter både vemodiga och sorgsna men till Claes von Heijnes glittrande piano sjunger Plura ”Bröllopssång” oerhört tydligt och med stor dignitet. Till och med hans eget munspel låter osedvanligt inspirerat för kvällen.
   Repertoarmässigt har inte kyrkokonserten bjudit på något exklusivt och inte den här gången heller. Däremot finns det i Eldkvarns liv inget slut på starka låtar anpassade för den här miljön. Atmosfären i kyrkan och tankarna i luften ger bränsle till nya arrangemang av både gamla och mindre kända Plura-låtar.
   Det annorlunda soundet till trots blir spänningen lite fadd inför låtvalet där långlånga låtar som ”Alice” och ”27” får stort utrymme på skivan. Då är det betydligt intressantare när Plura och bandet ger sig på bortglömda alster som ”Skiss över änglarna från Cadaquez” och ”Chevrolet”. Då finns det plats för både akustiska nylonsträngar, en bluesig elgitarr och en inspirerande fiol spelad av Kattis Olsson Lundberg.

/ Håkan

Jag hatar cd-informationen - eller bristen på

Jag älskar musik men jag hatar cd-informationen. Eller bristen på den.
   Sitter och lyssnar på Neil Youngs ”Le noise”. En fantastisk skiva om ni frågar mig. Minimalistisk på det där spännande sätter som jag för det mesta älskar. Sitter samtidigt och bläddrar i cd-häftet till Bryan Ferrys nya album ”Olympia”. En mer eller mindre avklädd tjej på omslaget och det överraskar inte.
   I all information om skivan, hela bandet listas plus extra musiker/sångerskor på varje låt och hela staben av folk (jag räknar till 12 personer) som står bakom omslaget och en lång tacklista, hittar jag ingen uppgift om låtskrivare. Däremot en lista på förlag till varje låt. Förmodligen finns det inskrivet i lagen att rättigheterna som förlaget äger måste anges.
   Jaha, tänker jag uppgivet. Den nya tiden är här när låtskrivare är förpassade till anonymitet. Innan jag upptäcker att det är ju precis likadant på Neil Young-skivan. Där informationen är sämre än dålig. ”Produced by Daniel Lanois”. ”Recorded by Mark Howard”. ”Visual machinist Adam CK Vollick” är förutom textbladet den enda informationen på skivan. Eller är det så uppenbart att det är Neil Young som skrivit låtarna på en Neil Young-skiva? Men på Ferry-skivan är det minst en cover som jag tycker att det bör informeras om, ”No face, no name, no number”, den gamla Traffic-låten.
   Min lilla fredagsfunderin just nu.

/ Håkan

Hårdrock med finess

Svd 23/2 1976.

Jag var ingen stor hårdrocklyssnare och jag placerade aldrig Bad Company i den genren fast jag bevisligen skriver så här. Men jag hade följt Free några år tidigare och fallit för sångaren Paul Rodgers fantastiska röst och fortsättningen med Bad Company var naturlig fast de spelade rock av hårdare natur. Samma dag som konserten i Stockholm släpptes gruppens tredje album, "Run with the pack".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1976.

BAD COMPANY
Konserthuset, Stockholm 21 februari 1976

Den engelska hårdrockgruppen Bad Company är i sanningens namn inget dåligt sällskap. Som de spelade på Stockholms Konserthus på lördagskvällen kan jag i stillhet bara undra: lördag kan så vara men kan någon grupp få med publiken i den omfattning som Bad Co lyckades med? Jag tror det inte.
   De spelade musik som kändes ända ner i fotknölarna. Gav under de nästan två timmarna publiken rejäla snytingar, råsopar som gjorde att jag med ostadiga ben och knockoutmusiken ringande i öronen totalt utpumpad tog mig ut i friska luften efter konserten.
   Jag har aldrig förstått mig på Black Sabbath, Status Quo, Budgies med flera rent monotona så kallade musik. Hör jag sedan kommentarer om att det är precis vad folk vill ha tror jag det är att alltför mycket generalisera och nedvärdera poppublikens musikintelligens.
   Bad Co är hårdrock som fungerar, den drar fram hård och hänsynslös men med finess som är få förunnat i denna viktklass.
   Sedan vill jag dementera att Bad Co bara är Paul Rodgers. De var i lördagskväll ingen enmansshow trots att Paul med sina röstresurser fick de flesta att inse att han är den definitiva rocksångaren. Hans röst är ett instrument bland de andra. Därför är texterna om inte ointressanta så i alla fall av underordnad betydelse i detta sammanhang.
   Material lider de ingen brist på. Trots bara tre album bakom sig fanns det gott om låtar utan att ta till bottenskrapet, Som hos så många andra grupper var det de snabba och hårt medryckande låtarna som dominerade. Men några lugna långsamma melodier blev hälsosamma vilostunder för öronen. ”Seagull” med Paul Rodgers på 12-strängad gitarr var mycket fin. Mer av sånt, tack.
   Vid sidan av redan omvittnade Rodgers stod Boz Burrell lugnt spelande sin basgitarr och på andra sidan stod om möjligt ännu lugnare Mick Ralphs och plockade på sin gitarr. Trummisen Simon Kirke var det däremot fart på rakt igenom hela konserten. Något av det svettigaste jag har skådat på en rockscen.
   I den första (av två) extralåtar fick publiken att sjunga allsång i ”Can’t get enough” – och inte fick vi nog!

Paul Rodgers, gitarr och sång
Mick Ralphs, gitarr
Boz Burrell, bas
Simon Kirke, trummor

Trolig setlist:
1. Live for the Music
2. Good Lovin' Gone Bad
3. Deal with the Preacher
4. Ready for Love
5. Wild Fire Woman
6. Young Blood
7. Sweet Little Sister
8. Simple Man
9. Shooting Star
10. Seagull
11. Run with the Pack
12. Feel Like Making Love
13. Rock Steady
14. Honey Child
15. Can't Get Enough
16. Bad Company


Svd 23/2 1976.

/ Håkan

Tributes: Johnny Cash

"Kindred spirits" (Sony, 2008)
Johnny Cash dog 12 september 2003. Ett år innan, i september 2002, släpptes två tributeskivor med Cash-låtar. Dels ”Dressed in black” som släpptes 17 september och jag skrev, spöklikt och helt omedvetet, om skivan 17 september 2008. Och dels den här som släpptes sju dagar efteråt. Undertiteln ”A tribute to the songs of Johnny Cash” skvallrar om att det är låtarna och inte originalen som tolkats. Med Marty Stuart, artist och en gång i tiden gift med Johnnys dotter Cindy, som initiativtagare.

Jämfört med ”Dressed in black”-skivan är artisterna lite mer berömda här och de så kallade tolkningarna är mer personliga med flera ambitioner att ändra arrangemangen och göra något annorlunda. Det gör ”Kindred spirits” till en sammanlagt mer spännande skiva.
   Dwight Yoakam gör en mindre känd Cash-låt som i sitt rejäla countryarrangemang påminner om Bob Dylans “Don’t think twice”. Och blåset bakom är bade udda och annorlunda.
   Dylan själv gör en av skivans oförglömliga insatser, i balladen ”Train of love”, där han i ett talande intro säger ”Hey Johnny, I wanna say hi and sorry we can’t be there, but that’s the way it is” och berättar sedan att “Train of love” sjöng han långt innan han själv började skriva låtar. En överraskande smäktande countryballad,
   Little Richard gör en sedvanligt skrikig rockabilly-tolkning av ”Get rhythm” till ett hamrande piano i kompet. Och Hank Williams Jr gör en rockigare och tuffare version av ”Big river” medan Travis Tritt har överraskande gjort en ballad av ”I walk the line”. Väldigt lite country där.
   Bruce Springsteens bidrag drar naturligtvis till sig uppmärksamhet men hans ”Give my love to Rose” är en ganska typisk Bruce-trubadurballad till enbart akustisk gitarr i kompet.
   Cash tolkas både som altcountry med feta gitarrer (Charlie Robison), tre kvinnliga röster i underbar harmoni (Mary Chapin Carpenter, Sheryl Crow and Emmylou Harris) ochtämligen konventionell rockabilly (Marty Stuart).
   Steve Earle, skivans andra stor bidrag, gör en mindre känd Cash-låt. "Hardin Wouldn't Run" som är hämtad från Johnnys album ”Sings the ballad of the true west” (1965) och precis som Johnny gör på originalet berättar även Steve en John Wesley Hardin-anekdot i inledningen till låten.
   Skivans vackraste ögonblick är när stora delar av familjen Carter-Cash samlats, inklusive Johnny, och sjunger ”Meet me in heaven”.

Innehåll:
Dwight Yoakam - "Understand Your Man" – 3:13
Rosanne Cash - "I Still Miss Someone" – 3:14
Bob Dylan - "Train of Love" – 3:23
Little Richard - "Get Rhythm" – 3:02
Keb Mo' - "Folsom Prison Blues" – 3:53
Travis Tritt - "I Walk the Line" – 4:18
Hank Williams, Jr. - "Big River" – 3:07
Bruce Springsteen - "Give My Love to Rose" – 2:55
Charlie Robison - "Don't Take Your Guns to Town" – 3:46
Mary Chapin Carpenter, Sheryl Crow and Emmylou Harris - "Flesh and Blood" – 3:44
Steve Earle - "Hardin Wouldn't Run" – 4:23
Marty Stuart - "Hey Porter" – 2:32
Janette Carter, Johnny Cash, June Carter Cash, Earl Scruggs, Connie Smith, Marty Stuart and Darrin Vincent - "Meet Me in Heaven" – 3:21
The Mudcats - "For Luther (I Walk the Line Reprise)" – 0:48

/ Håkan

Det fanns inte plats för så mycket nostalgi

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 25/10 2010.

KONSERT
Mark Olson
Jim Hanft
Hanna Maine
Clarion Hotel, Örebro 23 oktober 2010
Konsertlängd: Maine 19:35-20:03 (28 min), Hanft 20:10-20:45 (35 min) och Olson 21:00-22:02 (62 min)
Min plats. Satt vid ett bord ca 7 meter till vänster om scenen.

Det var en härlig musikalisk lördagskväll i en hotellfoajé i Örebro. Tre olika singer/songwriters som alla på ett eller annat sätt hade hjälp med att framföra sitt musikaliska budskap. Där spreds en genomgående hjärtlig och älskvärd stämning som bäst beskrevs av Jim Hanft med orden ”beyond lovely”.
   Miljön i en hotellfoajé är på många sätt både passande och opassande. En bred men kort konsertlokal där en blandning av hotellgäster, som undrar vad det är för störande musik som avbryter deras högljudda kommunicerande, och genuint initierade och intresserade musiklyssnare möts med ganska ojämna förväntningarr. Det var med andra ord ingen perfekt förutsättning för att magin skulle ligga tät.
   Men musikaliskt på scen fanns det däremot gemensamma mål när en lokal artist (Hanna Maine), en upcoming USA-sångare (Jim Hanft) och en i min värld legendarisk amerikanare (Mark Olson) avlöste varandra på den anspråkslösa scenen bredvid restaurangborden.
   Både Maine och Hanft uppträdde på den uppmärksammade Live At Heart-festivalen i september och den här konserten var en liten mindre fortsättning på det arrangemanget.
   Karlskoga-tjejen Hanna Maine inledde på ett lågmält men positivt sätt. Hannas sju låtar var arrangerade kring hennes akustiska gitarr, en bas och ett piano och hade allt vad en singer/songwriter behöver. Intressanta texter, strukturerade melodier och ett personligt framförande. Jag tänkte mycket på .Lars Winnerbäck. fast jag mer borde ha haft nya kvinnliga artister som .Melissa Horn. i huvudet.
   Ännu så länge kanske den avgörande personliga identiteten saknas men jag är övertygad om hon har en ljus framtid i branschen. Bland hennes låtar fanns det uppenbara guldkorn till melodiska pärlor och dessutom var mellansnacket så där charmigt orutinerat.
   Los Angeles-bon Jim Hanfts senaste skiva ”Wedding or funerals” hade både pop och trubadurvisa som signatur men live ensam, och tillsammans med sin duettsångerska .Samantha Yonack., blev det inte lika imponerande och personligt. Han befinner sig skyhögt över den anonyma pubtrubadurnivån men han saknade kompbandets stöd. Americana-influenserna och de popklassiska harmonierna försvann och kvar fanns bara simpel men ändå genial singer/songwriter-pop.
   Legenden Mark Olson hade i förhandspubliciteteten hamnat i skuggan av nykomlingen Jim Hanft men var givetvis kvällens huvudnamn. Han motsvarade förväntningarna men ändå inte så mycket mer.
   Jag minns med glädje hans tidigare Örebrobesök för över fyra år sedan. Total närvaro och ett spontant framträdande, stundtals kanske lite för spontant, som satt sig i minnet för alltid. Han hade då precis brutit upp från sitt äktenskap med .Victoria Williams. och det påverkade givetvis stämningen både positivt och negativt.
   Nu mår Mark Olson bättre. Han hade sin nya kärlek bredvid sig på scenen, norskan .Ingunn Ringvold. som sjöng och hjälpte till med diverse slagverk och orgel, och sångerna var huvudsakligen mer optimistiska och positiva. Men det blev också mer professionellt och per automatik lite mindre personligt.
   Mark växlade mellan sin dulcimer (cittra-liknande stränginstrument) och sina två akustiska gitarrer och Ingunn på miniorgel och diverse slaginstrument (rapporter berättar om bjällror på tårna…) och det lät både strukturerat musikaliskt, när han exempelvis ibland förstärkte sin akustiska gitarr med sin wah-wah-pedal, och sångstämmorna var perfekt anpassade till varandra.
   Repertoaren under den dryga timmen långa konserten var, utan att anklaga Mark Olson, koncentrerad på det senaste albumets låtar. Där låtar som ”Beehive”, ”Morning dove”, ”Your life beside us”, ”Little bird of freedom”, ”No time to live without her”och titellåten ”Many colored kite” blev ryggrad i konserten.
   Det fanns inte plats för så mycket nostalgi, hur gärna jag och några andra än önskade oss några .Jayhawks.-klassiker. Men vi fick i alla fall den underbara ”Blue” och två låtar från den första .Original Harmony Ridge Creekdippers.-skivan. På 62 minuter finns det inte utrymme för så mycket mer och vi måste ändå vara nöjda med att en så stpr personlighet som Mark Olson överhuvudtaget kommer till Örebro.

/ Håkan

Apple var mitt stora skivsamlarprojekt

Som skivsamlare är jag inte lika nitisk och noggrann som jag en gång var. Den stora förändringen i mitt liv skedde naturligtvis när vinylskivan i stort sett gick i graven i slutet på 80-talet. Det var inte längre viktigt vilket land skivan pressats i, möjligheten att läsa intressanta vinyletiketter var helt borta och cd-skivan var inte längre intressant som fysisk produkt jämfört med vinyl. Musiken blev på något sätt viktigare än skivan och det är väl i och för sig en nyttig och sympatisk utveckling – men inte för skivsamlare.
   Mitt stora skivsamlarprojekt har i första hand i alla tider varit inriktat på Beatles. Allt de har gjort både som grupp och soloartister, vad varje medlem sedan varit inblandad i som gäster på andra artisters skivor och på kuppen blev jag en genuin samlare av skivbolaget Apples alla utgivningar på både singel och album Dels för att Beatles-medlemmarna i de flesta fall bokstavligen var inblandade i produktionerna och dels för att det gröna äpplet-etiketten hade enorm visuell dragningskraft.
   Och historierna om och kring skivbolaget var alltid intressanta att läsa om. Det finns två böcker som jag rekommenderar i ämnet, Richard DiLellos ”The longest cocktail party” och Stefan Granados ”Those were the days”.
   Skivbolaget Apple gav ut sina första skivor i augusti 1968 och tidsmässigt var det en lyckad tajming för mig ty samma månad började jag jobba efter skolan och hade därför ekonomiska förutsättningar att följa Apple-utgivningen från dag 1. Samtidigt som jag då hade börjat köpa ifatt alla Beatles-skivor som jag till dags dato inte ägde.
   Fram till 1974 släpptes skivor på Apple dock i en allt långsammare takt innan nyproduktionen upphörde. Skivbolagsnamnet förknippades i fortsättningen bara med Beatles-medlemmarnas egna skivor. George Harrisons singel ”This guitar (can’t keep from crying)” var den sista officiella Apple-singeln från skivbolagets första epok.
   Apple som namn spelade sedan en tillbakadragen roll i skivbranschen och på de olika Beatles-medlemmarnas skivor innan skivbolaget pånyttföddes i början på 90-talet med åtskilliga återutgivningar på schemat. Dels många album med artister som James Taylor, Badfinger, Mary Hopkin, Radha Krshna Tewmple, Doris Troy, Jackie Lomax och Billy Preston och sedan inleddes den stora återutgivningshysterin med Beatles egna gamla inspelningar.
   1994 gavs BBC-inspelningar officiellt ut för första gången och sedan följde de tre ”Anthology”-volymerna ackompanjerade med de specialkonstruerade Beatles-singlarna ”Free as a bird” och ”Real love” där John Lennons röst hade mixats in.
   Sedan har det under årens lopp släppts ytterligare förfinade återutgivningar med Beatles-musik: ”Yellow submarine – songtrack” (1999), singelsamlingen ”1” (2000), ”Let it be… naked” (2003) och ”Love” (2006). Allt utgivet med Apples spektakulära logotype.
   I dagarna uppdateras Apples utgivning på ett revolutionerande sätt. Dels kommer det tolv album med artisterna Billy Preston, Jackie Lomax, Mary Hopkin, James Taylor, Badfinger, Doris Troy och Radha Krshna Temple och dels släpps det två stycken ”two in one”-album (två album på samma cd) med Modern Jazz Quartet och den klassiske kompositören John Taverner.
   Jag har ju skivorna tidigare på vinyl och sedan också på cd från 90-talet så det känns ju en aning overkill att ännu en gång köpa skivor med musik som jag redan äger. Återutgivningar är naturligtvis skivbranschens överlevnadstrick och jag har tidigare under alla decennier, alla generationer och alla återutgivningar snällt fogat mig men den här gången är det med urskiljning jag kommer att skaffa Apple-skivor.
   Marknadsföringen kring de här Apple-skivorna har ju effektivt flaggat för extraspår, exklusiva bonusspår och till och med downloads för att locka till köp men när jag läser detaljerna kring varje återutgivning och dess uppradade så kallade ”rare recordings” är det väldigt sparsamt med riktigt exklusiva nya låtar.
   ”Instrumental version”, ”Extended stereo version”, ”Alternative version”, ”Mono demo version”, ”1968 mono mix”, ”Stripped back rock version” och liknande beteckningar är ju som att koka soppa på samma spik. Och de rejäla ”previously unreleased song”-låtarna är ju sammanlagt väldigt få på de här skivorna.
   Men i samband med den här återutgivningskavalkaden släpps det också en unik samlingssplatta med 21 mer eller mindre klassiska Apple-singlar, ”Come and get it: The best of Apple Records”. Massor med musik som aldrig har givits ut på cd tidigare, med Black Dyke Mills Band, Hot Chocolate Band, Ronnie Spector, Chris Hodge, The Sundown Playboys, Bill Elliot & the Elastic Oz Band och Lon & Derrek Van Eaton.
   Dessutom finns det en låt på samlingen som aldrig har givits ut överhuvudtaget: Brute Force med ”King of Fuh”. Låten som var planerad som skivnumret Apple 8 i maj 1969 men drogs in för att i texten förekommer orden ”the Fuh king” som kunde uppfattas som stötande och skulle förmodligen bannlysts från alla radiostationer.

/ Håkan

#25/70: "The wonderful world of Wreckless Eric"

WRECKLESS ERIC: The wonderful world of Wreckless Eric (Stiff, 1978)

Hösten 1978 hade Dave Robinson, nu ensam ägare av Stiff Records, stora planer för sitt bolag och sina artister. 10 oktober startade historiens andra Stiff-turné, nu med tåg, med artisterna Mickey Jupp, Lene Lovich, Wreckless Eric, Rachel Sweet och Jona Lewie. Samtidigt, fast egentligen tre dagar efter turnéstarten, släppte Stiff skivor med samtliga artister. Ett album var.
   Marknadsföringen var på högvarv. Någon, förmodligen Robinson, hade kommit på den geniala idén att släppa skivorna i olika färgade vinyl, bildskivor och även en liten upplaga i konventionellt svart vinyl.
   Allt det här gav naturligtvis stor publicitet kring skivbolaget och turnén men kanske inte så mycket kring varje artist. Därför är det nog inte så konstigt att Wreckless Erics andra album har kommit i kläm bland alla andra Stiff-skivor och mellan hans egna två album, den spektakulära udda debuten 1977 och den fulländade ”Big smash!” 1980.
   ”The wonderful world of WrecklessEric” är ju främst av allt en underbar blandning av potentiella poplåtar, någonstans mellan punk och powerpop, som sedan framförs mycket personligt av Eric Goulden alias Wreckless Eric med sin speciellt slarviga accent som största personliga detalj. Eric hade ännu inte officiellt avslöjat sitt riktiga namn och var både som artist och låtskrivare fortfarande känd som enbart Wreckless Eric. Det skulle dröja till sommaren 1979 innan han skrev Goulden som låtskrivarnamn på en skiva.
   Wreckless skiva gavs ut i genomskinligt grön vinyl och omslaget var en speciell historia. Designen, fotografiet och typograferingen var en kopia av en då 20 år gammal skiva, Jack Goods ”Oh boy!” på Parlophone. Ni kan se det omslaget nedan och även baksidan av omslaget hade samma layout med svartvita bilder, omslagstext och låtordningen. Även titeln ”The wonderful world of…” var en ironisk vink till billigare samlingsskivor från ett decennium innan. Då handlade det ofta om easy listening-musik, Mantovani och liknande.
   Wreckless Erics andra album var allt annat än easy listening. Efter det lössläppta kompet på Wreckless debutskiva hade han nu ett rockband bakom sig med bland annat basisten John Brown från Misfits, norrmannen Geir Waade på trummor, gitarristen Malcolm Morley från Man och producenten Pete Solley på keyboards som senast hade spelat i Procol Harum.
   Det var mest synd om Morley som egentligen var keyboardspelare men här fick agera gitarrist när färske producenten Solley fick bestämma. Solley var ett aktat namn i rockkretsar via band som Paladin, Snafu, Fox och sedan Procol. Han gjorde sitt första producentjobb på Mickey Jupps fina singel ”Nature’s radio” men det är osäkert vad han gör på Rachel Sweets album ”Fool around” (på Stiff) men hans namn är ingraverat i den vita vinylen.
   Det var Dave Robinsons förslag att Solley skulle producera Wreckless, vilket Eric idag inte har något bra minne av. Han skriver på sin hemsida om inspelningen av låten “The final taxi”:
   ”I made a demo of it. I thought it sounded like an early Bowie kind of thing. I played the organ on it. The recording was produced by Pete Solley who was a Real Musician. So I wasn’t allowed to play the organ part – he insisted that he had to do it. I asked what the difference was and he said. ‘The difference is I’m a keyboard player, you’re not’”.
   “The final taxi” är ändå en av de mest framträdande och bästa låtarna på Wreckless-skivan. För en gångs skull viskar Eric fram texten som inte alls handlar om en taxi utan om den slutliga resan med en – likbil. Och det ovannämnda orgelsolot låter väldig plastigt. Men accenten är talande när rader som ”A black cavalcade winds its way through the back streets/Flowers piled high on a wodden box…” inleder texten.
   Det finns naturligtvis fler starka låtar, exemplvis den punkpoppande ”Let’s go to the pictures”, den starka refrängen i ”Walking on the surface of the moon”, kompgitarrintrot på singellåten ”Take the cash”, ännu mer hitmässiga ”Veronica” med rena Hank B Marvin-solot och 60-talstempot på ”Girlfriend”.
   Så har skivan två omdiskuterade snälla coverlåtar. Tommy Roes ”Dizzy” är ren bubbelgumpop med blås och leksakskör och Buddy Hollys ”Crying, waiting, hoping” är nästan konstnärligt gjord med akustisk spansk gitarr, spektakulär bassång och något helt annat än rock. Klart att folk blev provocerade.
   Originaldesignen som stod modell till Wreckless Erics skivomslag:


YouTube: "Veronica".



/ Håkan

”Weddings or funerals”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 2010.

JIM HANFT
Weddings or funerals
(Veranda/Bonnier Amigo)

Man har kallat det folkrock och dragit paralleller med Bob Dylan. Själv tycker jag, i brist på en bättre eller mer precis beskrivning, att Los Angeles-bon Jim Hanft gör pop på sitt livs andra album. Pop som i personliga sånger och intressanta arrangemang.
   Men jag kunde lika gärna placera ”Weddings or funerals” i singer/songwriter-facket eller i det mycket sympatiska americana-soundet. Speciellt när det svenska ihopplockade kompet visar sig på styva linan utan att ha några ambitioner att spela över eller dränka Hanfts kvalitativa sånger.
   Hanft har en kort och intensiv karriär bakom sig. Har turnerat flitigt i USA som trubadur, skivan han gjorde 2008, ”Backyard waltz”, var bara ett litet steg framåt och de största framgångarna har hans bidrag till tv-serier och independentfilmer som ”The mother of invention” och ”Peach plum pear” fått.
   Nu har Hanft landat i Sverige och nya skivan är inspelad här med den svenske producenten Lasse Mårtén, känd från skivor med Peter, Bjorn & John, Lykke Li och Shout Out Louds, som ledsagare. Tillsammans med det svenska kompet, Rikard Lidhamn, bas, Magnus Olsson, trummor, och den månginstrumentale Anders Pettersson, fungerar Hanft och hans låtar alldeles perfekt.
   Dessutom har Hanft den amerikanska sångerskan Samantha Yonnack bakom och bredvid sig på skivan. Som i allmänhet ger soundet liv och variation och i synnerhet har de på en låt, ”Shipwreck”, skapat en fantastisk duett med darrande dramatik i arrangemanget.
   Hanft uppfinner inget nytt på sin nya skiva, däremot är det en imponerande bredd på låtarna han har skrivit som sedan framförs på ett oväntat moget och rutinerat sätt. Han sjunger exempelvis starkt utan att ha någon personlig stämma men när bandet sedan målar arrangemangen med regnbågens alla färger, ofta med hjälp av Anders Petterssons banjo, piano och pedal steel, lyser skivan stark.
   Hanfts karriär befinner sig fortfarande i startblocken men när jag lyssnar på ”Weddings or funerals” är jag övertygad om att han har kommit för att stanna. Det är till och med så att jag i vissa låtar kan dra paralleller med vår egen Per Gessle. Inte kommersiellt kanske men i vissa låtar, ”By the stream”, ”Protocol” och ”The devil has no manners”, tycker jag mig höra ett eko av 80-talets lågmälda Gessle och när Samantha Yonnack fyller i hör jag skuggan av Marie Fredriksson.
   ”Weddings or funerals” är känslig och intressant pop. Och det är ingen överraskning att Hanft just nu turnerar i Sverige med gamle Jayhawks-medlemmen Mark Olson. Som i morgon, av en ren händelse, kommer till Örebro och Clarion Hotel.

/ Håkan

Covers: Paul McCartney

PAUL McCARTNEY: Снова в СССР (Parlophone, 1988)

Paul McCartneys förkärlek för 50-talsrock’n’roll är allmänt känd. Han växte upp med tidig Elvis Presley som idol och sedan har han regelbundet återvänt till sina rötter. Redan på Beatles tidiga Hamburg-spelningar låg klassiska rocklåtar strategiskt placerade i repertoaren, det fortsatte sedan på flera Beatlesalbum och Paul har vid flera tillfällen under sin långa solokarriär tagit upp covertemat i mer eller mindre stora projekt.
   Jag har redan skrivit om hans senaste coverskiva, ”Run devil run” (1999), som hade ett utpräglat urval 50-talslåtar. Men redan drygt tio år tidigare gjorde Paul en liknande, både låt- och soundmässig, hyllning till sina gamla hjältar och favoritlåtar.
   Inspelningarna till den här skivan, som så småningom skulle ges ut enbart i Ryssland (därav den märkliga titeln, ”Back in the USSR” på ryska), började egentligen som spontana jam i Paul McCartneys privata studio Hog-Hill Studio i Peasmarsh. Men han bestämde sig också för att spela in de anspråkslösa repetitionerna utan någon tanke på hur eller om han skulle ge ut dessa på skiva. Den där kravfria stämningen har resulterat i naturligt enkla och charmiga inspelningar.
   På två dagar sommaren 1987 spelade Paul in 22 låtar med två olika formationer till band. Blockhead-pianisten Mick Gallagher och Paul fanns med vid båda inspelningstillfällena. Paul spelade bas på huvuddelen av låtarna där också Mick Green, gitarr, (som även fanns med på ”Run devil run”-skivan) och den kommande McCartney-trummisen Chris Whitten fanns med. Greens hänsynslöst rockiga gitarr drar åt sig uppmärksamhet liksom Gallaghers honkytonk-piano i en produktion som var livemässig helt utan effekter. Precis så naket och naturligt som McCartney gör sig bäst på skiva.
   På skivans tre övriga låtar spelade Paul gitarr medan Motors-basisten Nick Garvey och den rutinerade engelske trummisen Henry Spinetti också ingick i kompet.
   Andra musiker som passerade förbi McCartneys lågprofilerade jams var Terry Williams från Rockpile, Johnny Marr från Smiths och Trevor Horn på bas. Men de inspelningarna har aldrig givits ut.
   Det blev inspelningarna från 20 juli som bildade ryggrad till skivan som skulle komma att släppas i Ryssland på Melodiya-etiketten. Första pressningen hade tolv låtar, andra pressningen tretton låtar och när skivan sedan släpptes internationellt på cd 1991 var det 14 låtar.
   Innan det ryska albumet blev verklighet släpptes faktiskt fyra låtar, ”Midnight special”, ”Don’t get around much anymore”, ”Kansas City” och ”Lawdy miss Clawdy” officiellt i England som b-sidor och extraspår på två olika versioner av singeln ”Once upon a long ago”. Rocklåtarna och dess spontana sound stod i bjärt kontrast till balladsingelns mjuka, nästan smöriga framtoning.
   När de anspråkslösa inspelningarna från 1987 till slut fick sin officiella release 30 september 1991 var allt det bästa samlat på samma skiva med ytterligare en låt, Fats Domino-låten ”I’m in love again” med ekande klassisk sång och ett fint pianosolo.
   Hela soundet på skivan doftar live i studion med Mick Greens gitarr och Mick Gallaghers piano som största musikaliska detaljer. Lika framträdande är naturligtvis Pauls skrikiga röst, ibland ekoförstärkt, på gränsen mellan extas och sammanbrott.

Innehåll:
"Kansas City" (Jerry Leiber/Mike Stoller) – 4:02
1952. Singel med Little Willie Littlefield med titeln "KC Lovin".
"Twenty Flight Rock" (Eddie Cochran/Ned Fairchild) – 3:03
1956. Från filmen "The girl can't help it" med Eddie Cochran och på singel året efter.
"Lawdy Miss Clawdy" (Lloyd Price) – 3:17
1952. Singel med låtskrivaren.
"I’m In Love Again" (Fats Domino/Dave Bartholomew) – 2:58
1956. Singel med Fats Domino. Bonuslåt på den internationella cd-versionen 1991.
"Bring It On Home To Me" (Sam Cooke) – 3:14
1962. Singel med låtskrivaren.
"Lucille" (Richard Penniman/Albert Collins) – 3:13
1957. Singel med Little Richard (Richard Penniman).
"Don't Get Around Much Anymore" (Duke Ellington/Bob Russell) – 2:51
1940. Inspelad av Duke Ellington med titeln "Never no lament".
"I'm Gonna Be A Wheel Some Day" (Fats Domino/Dave Bartholomew/Roy Hayes) – 4:12
1959. B-sida på singel med Fats Domino.
"That's All Right Mama" (Arthur Crudup) – 3:47
1946. Singel med låtskrivaren.
"Summertime" (George Gershwin) – 4:57
1935. Från operan "Porgy & Bess".
"Ain't That A Shame" (Fats Domino/Dave Bartholomew) – 3:43
1955. Singel med Fats Domino.
"Crackin' Up" (Ellas McDaniel) – 3:55
1959. Singel med Bo Diddley (Ellas McDaniel).
"Just Because" (Bob Shelton/Joe Shelton/Sydney Robin) – 3:34
1929. Inspelad av Nelstone's Hawaiians.
"Midnight Special" (Trad. Arr. Paul McCartney) – 3:59
1905. Först nedskriven. 1926 första inspelningen med Dave "Pistol Pete" Cutrell.

/ Håkan

Glädje från Sydamerika

Sydamerikansk folkmusik var populärt på 70-talet. Startskottet för intresset var gruppen Los Incas medverkande på Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water" med låten "El condor pasa". Los Calchakis hade funnits sedan 1960 och existerar fortfarande som grupp.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/11 1972.

LOS CALCHAKIS
Konserthuset, Örebro 9 november 1972

Den sydamerikanska gruppen Los Calchakis framträdande i ett välfyllt Konserthus på torsdagskvällen blev som våntat en strålande uppvisning med sina exotiska och glädjespridande folkvisor från Sydamerika. Calchakis är den allra mest kända gruppen som just nu reser i Europa och sprider sin hemlandsmusik vidare.
   Att gruppen blivit så känd och populär beror väl delvis på deras instrumentala skicklighet. Alla musikerna spelar alla instrument, flöjt, trumma och gitarr. En annan anledning till framgångarna är förstås den publikfriande repertoaren. Den är inte tidsbunden och är inte speciell extrem utan vänder sig till så gott som alla som vill lyssna.
   Det är ju också de sydamerikanska gruppernas motto: Lyssna och njut! Det gjorde också de flesta under Calchakis-konserten.
   Melodierna som nästan var oförskämt enkla hade ofta flöjten som huvudinstrument. Flöjten är också något av något av nationalinstrument i Sydamerika och lever kvar sedan många århundraden. Gitarren, som också förkom i många former, kom ju till Sydamerika från Spanien redan på 1500-talet.
   Sångerna i Calchakis konsertprogram var till övervägande del instrumentala med en lättförståelig ramsa som med precision gnuggades in i lyssnarens medvetande. Den suggestiva rytmen från Bomba-trumman gjorde musiken handklappsvänlig men trots det var det märkvärdigt tyst i salongen.
   Bland den digra uppsättningen av instrument fanns det följaktligen många flöjter. Den som jag personligen fastnade mest för var Siku-flöjten. Konversationen, som de uttryckte det, mellan de två siku-flöjterna tycker jag säger allt om sydamerikansk folkmusik. Konserten var på inget sätt musikaliskt perfekt men även en enkel melodi med enkla instrument kunde i torsdagskväll fästa sig hos åhörarna.

/ Håkan

#26/70: "Rust never sleeps"

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Rust never sleeps (Reprise, 1979)

Jag älskar inte Neil Young på ett eller annat sätt. Jag älskar ofta allt han gör och följer med i de flesta svängar och oanade musikaliska riktningar som denne kanadensare har bjudit på i drygt 40 år. Det har gått upp och det har, dessvärre, också gått ned men Neil Youngs konstnärskap är aldrig likgiltigt. Lyssna exempelvis på nya ”Le noise” som är hans bästa skiva på många, många år. Men lyssna också på drygt 30 år gamla ”Rust never sleeps”. Det är givetvis omöjligt att jämföra skivor ur helt olika tidsepoker men innehållet, det varierade soundet, de många klassiska låtarna och det helgjutna albumet låter minst lika fräscht, modernt och tidlöst idag som då, sommaren 1979.
   Halva skivan är akustisk (sidan 1) och den andra halvan (sidan 2) är elektrisk. Skivan rubriceras som ett studioalbum men är till största delen liveinspelad med i stort sett all publikrespons utsuddad. Det är naturligtvis bara den egensinnige Neil Young som kan dra igång ett sådant projekt. Där han premiärspelar helt nyskrivna men helt okända låtar för en överraskad publik. Tillvägagångssättet har blivit något av en återkommande tradition i Neils liv som turnerande artist.
   De huvudsakliga inspelningarna till den här ”studioskivan” gjordes 22 oktober 1978 på Cow Palace i San Francisco under ”Rust never sleeps”-turnén som genomfördes under hösten samma år. Nästan ett år innan skivan släpptes. 1979, när skivan släpptes i juli och några månader senare följdes av den riktiga liveskivan ”Live rust”, gjorde Neil Young ingen turné alls.
   Den klassiska skivtiteln hämtade Neil, på tips från Devo-medlemmen Mark Mothersbaugh som just då medverkade vid inspelningarna av Neils film ”Human highway” som hade premiär först 1982, från en slogan för firman Rust-Oleum som tillverkade rostskyddsfärg. Det var ingen upplysning som noterades på skivomslaget som förutom låttexterna på ett textblad inte innehöll några övriga detaljer om musiker, inspelningstillfällen eller sedvanliga, generella uppgifter.
   Det var först på ”Live rust” som musikerna i Crazy Horse, Neils vanligaste kompband, listades: Frank Sampedro (ännu så länge utan ”Poncho” -tillägget), gitarr, keyboards, Billy Talbot, bas, och Ralph Molina, trummor.
   Redan i slutet på 70-talet tänkte Neil Young, som alltid befunnit sig i utvecklingens framkant, stort och komplext. Han gjorde en helhet av ”Rust never sleeps”-projektet. Först turnén 1978, sedan albumet följt av liveskivan och naturligtvis kompletterat med konsertfilmen. Young var långt före alla andra artister och hela branschen i övrigt i sitt tänkande.
   Traditionellt uppskattar jag variation och en blandad mix på skivor, att exempelvis utbudet på en skiva bör pendla mellan ballader, rock, akustiskt och elektriskt, men att som Neil här dela upp skivan i en akustisk och en elektrisk halva är inte annat än genialiskt och albummässigt helt fungerande. Effekten blir så mycket större och sedan finns det ju låtdetaljer som förstärker den naturliga uppdelningen.

”Rust never sleeps”-albumet saknade alltså den mesta informationen men däremot är det ganska uppseendeväckande att Neil Young skrivit en låt tillsammans med Jeff Blackburn. Dels är det ytterst sällan som Neil samarbetar med någon vid låtskrivandet och sedan är det än mer märkligt att det är just på den akustiska ”My my, hey hey (out of the blue)” med de klassiskt historiska textraderna (”The kings is gone but not forgotten/This is the story of a Johnny Rotten”) han har fått hjälp.
   Jeff Blackburn är inget stort berömt namn i rockhistorien. Han spelade en gång i Moby Grape men Neil träffade honom i bandet The Ducks som under ett par veckor sommaren 1977 i små sammanhang turnerade med Neil Young.
   Blackburns insats kan historiskt jämföras med två andra hjälpinsatser på samma område. Kris Kristofferson skrev faktiskt sin klassiker ”Me and BobbyMcGee” med Fred Foster och ”Mull of Kintyre”, kanske Paul McCartneys största kommersiella triumf, har Paul skrivit tillsammans med Denny Laine.
   Det här albumet inleds och avslutas med nästan samma låt men i totalt helt olika arrangemang. Nämnda ”My my, hey hey (out of the blue)” är akustisk och har tydlig livekänsla (man hör lite skrik efter de klassiska textraderna) och råstyrka i gitarrspelet. ”Hey hey, my my (into the black) är något helt annat. Med en groteskt distad gitarr tar sig Neil Young genom låten som om han just då höll på att uppfinna hela grungegenren. Just i den låten nämns albumtiteln för första och enda gången och låten avslutas med tydliga publikovationer.
   Crazy Horse-medlemmarna får alltså ingen credit på skivomslaget men det får däremot tre andra personer på en låt. På ”Sail away”, en outtake från ”Comes a time”, får Neil hjälp av ” Nicolette Larson, Joe Osborne och Carl Himmel” på sång, bas respektive trummor. Till saken hör att musikernamnen på riktigt stavas Joe Osborn och Karl Himmel och var flitigt anlitade studiomusiker. Himmel kom att ingå i det senare Young-projektet The Shocking Pinks.
   På ”Rust never sleeps” saknas givetvis mellanlåtar, även om Neil i ”Welfare mothers” och ”Sedan delivery” nästan går till överdrift med sina brötiga låtar och distade fuzzgitarrer, men innehåller desto fler historiskt geniala ögonblick.
   Jag har redan nämnt ”My my, hey hey…”-duon och på samma högt exklusiva nivå befinner sig också ”Thrasher”, ”Pocahontas” och ”Powderfinger”. ”Thrasher” är ju en dröm för alla blivande singer/songwriters. Lyssna och njut av en fantastisk text, en oändlig melodi och ett inspirerande arrangemang i all sin enkelhet. Sången om indiankvinnan Pocahontas är ju också en av Neil Youngs mest kända sånger. 16 år innan hennes öde blev allmänt känt i den tecknade filmen.
   ”Powderfinger” är inte bara Neil Youngs bästa låt, varje gång jag hör den väcker den gamla känslor till liv. Ändå skulle jag betala mycket för att få återuppleva känslan och upplevelsen när jag första gången en sommardag 1979 hörde den här låten på Varbergagatan i Örebro. När den öppnar med textraden ”Look out, mama, there’s a white boat comin’ up the river” målar upp både passion och filminspirerade bilder till ett arrangemang och en melodi som har driv och oerhörd kraft. Och sedan några gitarrsolon som har gått till musikhistorien som ren bonus.
   Det vill till att inte älska den här skivan.

/ Håkan

“Come around sundown”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/10 2010.

KINGS OF LEON
Come around sundown
(RCA)

Det fantastiska rockbandet från Tennessee, som spektakulärt består av tre bröder och en kusin, har haft en fantastisk utveckling under 2000-talet. Från en nästan okänd tillvaro till Rockens Stora Hopp, från indierock med gospeltendenser till groteskt kommersiella framgångar. En sådan resa, som givit oss fem album, är inte helt musikaliskt problemfri fast de har blivit ekonomiskt oberoende på kuppen.
   Den uppdrivna produktiviteten har haft ett högt kreativt pris och hur sensationellt duktig sångaren Caleb Followill än är och bandet utstrålar mängder av energi så finns det viktigare ingredienser för att totalt göra ett bra album. Inledningsvis bryter”Come around sundown” dessvärre inte den negativa trenden.
   På de fyra-fem första spåren har bandet fastnat i den arenarockande tomheten där eko, pumpande bas, lager av elgitarrer och ett allmänt överdimensionerat sound symboliserar Kings Of Leon som ett kommersiellt amerikanskt alternativ till typ U2 eller ett tyngre Coldplay.
   Bakom det dånande soundet kan jag ibland också ana Strokes-energi i gitarrattackerna men alltför ofta går låtidéer och en och annan snygg refräng förlorad i en alldeles för adrenalinstinn produktion.
   Då, när paniken är som störst och räddningen känns långt bort, dyker det efter sex låtar plötsligt upp rent jordnära rytmer, en vacker fiol, ett ännu vackrare slidegitarrspel, handklapp, orgel och en spontan gospelkör i ”Back down south” som gör att hoppet återvänder.
   Skivan fortsätter visserligen pendla mellan hopp och förtvivlan, mellan trygg americana och otäcka intron på basgitarr, och blir inte den fartblinda arenarockkatastrofen, med för stora gester och för många effekter, jag inledningsvis befarade.

/ Håkan

General Johnson (1943-2010)

Det har varit en hård vecka för alla soulmusikälskare. Solomon Burke avled i söndags och nu har även General Johnson lämnat oss. Han var leadsångare i Chairmen Of The Board som gjorde några oförglömliga singlar vid 70-talets inledning.
   Jag var som redan sagts ett antal gånger en stor Motown-vän på 60-talet. När skivbolagets ledande låtskrivare och producenter Holland-Dozier-Holland under uppmärksammade former lämnade bolaget 1968 och bildade ett eget imperium av skivbolag och artister följde jag noggrant deras utveckling.
   Skivbolagen hette Hot Wax och Invictus och artisterna hade namn som Flaming Ember Freda Payne, The Honey Cone, The Flaming Ember och 100 Proof Aged In Soul. Och Chairmen Of The Board.
   Freda Payne gjorde nog epokens starkaste låt med ”Band of gold” men det var Chairmen Of The Boards rad av starka låtar som satte störst intryck. Som gjorde att jag faktiskt köpte albumet ”Bittersweet” 1972. Men gruppen gjorde sig bäst på singel. Och det var naturligtvis rösten längst fram, General Johnson, som satte färg på soundet och även låtarna som i de flesta fall hade Johnson som låtskrivare.
   ”Give me just a little more time” (underbar singeldebut), ”You’ve got me dangling on a string” och ”Working on a building of love”, alla härligt långa singeltitlar, satte stora avtryck i pophistorien.
   General Norman Johnson dog i onsdags 13 oktober.

/ Håkan

Soundtracks: "Desperado"

DESPERADO (Epic, 1995)

Den här texmexfilmen, mycket passande med Antonio Banderas i huvudrollen, har ett ännu mer passande soundtrack där latininspirerade rockband som Los Lobos och Tito & Tarantula spelar den andra huvudrollen. Låtarna med de banden är specialinspelade och även skrivna för filmen och soundtracket.
   Även det Los Lobos-besläktade Latin Playboys, där Lobos-folk som David Hidalgo och Louis Perez figurerar, finns med på soundtracket men deras två spår kom ut året innan på albumet ”Latin Playboys”. Deras två låtar tillhör skivans/soundtrackets udda innehåll med långsamma, skumma, ödsliga arrangemang och med sång på både spanska och engelska.
   ”Desperado” är, vad jag förstår, en hårdför explosiv film där mängder av vapen spelar en tredje huvudroll. Därför passar majoriteten av låtarna från Los Lobos och Tito & Tarantula in i filmen perfekt. Ty de styrs huvudsakligen av hårda fuzzgitarrer och tuffa elgitarrer.
   Lobos ”Bar fight” är en fräck instrumentallåt som bandet skrivit kollektivt men de visar också upp en mjukare och finare bild med spanska gitarrer, på inledningslåten där också Antonio Banderas sjunger, och snygg vacker vissling på ”Bucho’s gracias/Navajas attacks”. Den senare låten pendlar för övrigt mellan fina gitarrer och slamrigt fuzzsound.
   Allra bäst på skivan är låtarna med Tito & Tarantula, gruppen som leds av Tito Larriva (ex-Cruzados). ”Strange face of love” är en härlig shuffle och på ”Back to the house that love built” visar Tito upp en imponerande soulröst.
   Skådespelerskan Salma Hayek överraskar också positivt när hon suggestivt accapellaviskar på spanska i ”Quedate aqui”.
   Några få låtar på soundtracket är hämtade från arkivet. Som Link Wrays distade oväsen i ”Jack the ripper” (1963), Roger & the Gypsies knastrigt instrumentala ”Pass the hatchet” (1992) Carlos Santanas oändligt långa gitarrsolo i ”Bella” (1987) och Dire Straits albumlåt "Sixblade knife" (1979).
   Korta klipp från filmens autentiska repliker förekommer också mellan låtarna där man bland annat kan få höra Steve Buscemi.

Innehåll:
LOS LOBOS with ANTONIO BANDERAS: "Canción del Mariachi" ("Morena de Mi Corazón") 2:06
DIRE STRAITS: "Six Blade Knife" 4:34
LINK WRAY & HIS RAY MEN: "Jack the Ripper" 2:31
LATIN PLAYBOYS: "Manifold de Amour" 2:03
LATIN PLAYBOYS: "Forever Night Shade Mary" 3:00
ROGER & THE GYPSIES: Pass the Hatchet" 3:00
LOS LOBOS: "Bar Fight" 1:54
TITO & TARANTULA: "Strange Face of Love" 5:51
LOS LOBOS: "Bucho's Garcias/Navajas Attacks" 3:56
LOS LOBOS: "Bulletproof" 1:42
CARLOS SANTANA: "Bella" 4:29
SALMA HAYEK: "Quedate Aqui" 2:05
LOS LOBOS: "Rooftop Action" 1:36
LOS LOBOS: "Phone Call" 2:16
TITO & TARANTULA: "White Train (Showdown)" 5:57
TITO & TARANTULA: "Back to the House That Love Built" 4:41
LOS LOBOS: "Let Love Reign" 3:22
LOS LOBOS: "Mariachi Suite" 4:22

/ Håkan

Covers: Gregson & Collister

GREGSON & COLLISTER: Love Is a Strange Hotel (Cooking Vinyl, 1990)

När den här skivan gavs ut ansåg nog Clive Gregson och Christine Collister, eller möjligen deras skivbolag, att paret var så pass kända att det räckte med efternamnen. Duon hade under några år innan givit ut tre album där depresenterades med både för- och efternamn.
   Paret träffades i Richard Thompsons band som de båda tillhörde i mitten på 80-talet. Gregson hade då haft en känd karriär som ledare för Any Trouble och gjorde 1985 soloskivan ”Strange persuasions”. Collister var inte fullt lika allmänt känd men fick något av ett genombrott 1986 när hon sjöng ledmotivet till BBC-tv-serien om Fay Weldons bok ”En hon-djävuls liv och lustar”.
   1987 gjorde paret sin första skiva tillsammans och tre år senare var det dags att producera en coverskiva av väldigt god kvalité. Clive var redan under Any Trouble-tiden intresserad av engelsk folkmusik i allmänhet och Richard Thompson i synnerhet. När han sedan fick chansen att bilda duett med Christine var det inte så konstigt att det lät väldigt mycket Richard & Linda Thompson om deras sound. Och Christine har ju en röst som är jämsides både Linda Thompson och Sandy Denny.
   Musikaliskt står de med alla fyra fötterna i engelsk folkrock men materialet och urvalet av låtar är ändå inte så uppenbart hämtade från den genren.
   Soundet är avskalat och arrangemangen lågmälda genom hela skivan. Alla instrument spelas av Clive och Christine på egen hand och hela skivan kan väl kostnadsmässigt anses vara lågbudget men musikaliskt finns det inga brister.
   Christines röst lyser störst och vackrast på skivan och Clives piano eller akustiska gitarr gör allt för att framhålla hennes röstresurser. Inte så många utpräglade duetter på skivan men titellåten, där de växlar verser med varandra, och ”Always better with you” (fjärde låten på varje vinylsida…) är väl närmast ett demokratiskt samarbete. Och även på Merle Haggards fina ballad ”Tonight I started loving you again” som dessutom är inspelad live utan att det står på omslaget.
   Inledningen på skivan med Jackson Browne-låten ”For a dancer”, en av de vackraste ballader jag vet, är ju en oerhört stark start på skivan. Med ett fint spelat piano i kompet och sedan kommer Clive in snyggt med rösten på slutet.
   Men avslutningen, kanske skivans minst kända låt, är också en pärla. Även där spelar Clive piano och Christine sjunger ut sitt vemod med hela sin kropp och just de utdragna orden ”evening ends” får klockorna att stanna. Tro mig.
   Paret, som även levde ihop under de här åren, gjorde ytterligare en skiva tillsammans ”The last word” (1992) men hade då separerat.

Låtarna:
01. For a Dancer (Jackson Browne)
1974. Från albumet "Late for the sky" med låtskrivaren.
02. Move Away Jimmy Blue (Justin Currie/Iain Harvie)
1989. Från albumet "Waking hours" med Del Amitri.
03. How Men Are (Roddy Frame)
1987. Från albumet "Love" med Aztec Camera.
04. Love Is a Strange Hotel (Boo Hewerdine/DardenSmith)
1989. Från albumet "Evidence" med Boo Hewerdine.
05. Even a Fool Would Let Go (Kerry Chater/Tom Snow)
1977. Från albumet "B J Thomas" med B J Thomas.
06. One Step Up (Bruce Springsteen)
1987. Från albumet "Tunnel of love" med låtskrivaren.
07. Things We Do for Love (Graham Gouldman/Eric Stewart)
1976. Singel med 10cc.
08. Lonesome Whistle (Jimmie Davis/Hank Williams)
1951. Singel med Hank Williams.
09. Same Situation (Mitchell)
1974. Från albumet "Court and spark" med låtskrivaren.
10. Always Better With You (Paul Carrack)
1982. Från albumet "Suburban voodoo" med låtskrivaren.
11. Today I Started Loving You Again (Merle Haggard)
1968. B-sida på singel med låtskrivaren.
12. The Most Beguiling Eyes (Stephen Fearing)
1988. Med titeln "Beguiling eyes" på albumet "Out to sea" med låtskrivaren.

/ Håkan

Solomon Burke (1940-2010)

Den bokstavligen gigantiske soulartisten Solomon Burke blev min ”egendom” sent i livet. Visst hörde jag tidigt, förmodligen 1964, hans låt ”Everybody needs somebody to love” (låten han skrev tillsammans med Bert Berns och Jerry Wexler) i Rolling Stones version men tänkte mer på Mick Jagger än Burke då. Precis samma sak med ”If you need me” något tidigare som blev något av Stones-låt i mina öron.
   Men Burke blev aldrig någon Otis Redding eller Wilson Pickett. Han ägnade mer tid åt gospel och skrev sällan sina egna låtar. Och för mig var Burke enbart en aktad soulröst fram till 2002 och albumet ”Don’t give up on me”. Då vände hela min uppfattning om Solomon Burke och mycket tack vare Joe Henrys alldeles sagolikt sparsmakade produktion. Och alla dessa specialskrivna låtar av Elvis Costello, Bob Dylan, Nick Lowe och Dan Penns titellåt som Burkes röst levererade med all sin dignitet.
   Skivan kom sommaren 2002 och i september skulle han komma till Sverige vilket fick min käre kamrat Joakim Johansson att planera en resa, en recension av konserten och en 50-årspresent till mig. Nu blev inte konserten på Catalin i Uppsala i september 2002 lika magisk som jag i mina förväntningar hade byggt upp. Alldeles för mycket gospel, alldeles för stora uppblåsta mellansnack och, framförallt, alldeles för få låtar från det senaste mästerverket till album. Här är Joakims recension.
   Burke fortsatte göra intressanta album under 2000-talet utan att närma sig kvalitén på ”Don’t give up on me” som jag det året utnämnde till den näst bästa utländska skivan. ”Make do with what you got” (2005) hade en något fetare soulproduktion av Don Was, countrystuket på ”Nashville” (2006) i Buddy Millers produktion var sensationellt bra och på ”Like rain” (2008) glänste Solomon Burke ännu en gång.
   Solomon Burke dog av naturliga orsaker i söndags 10 oktober 2010.

/ Håkan

Rock & roll med stora bokstäver

                                                 Foto: Tommy Sundström

KONSERT
Tyla Gang
Akkurat, Stockholm 10 oktober 2010
Konsertlängd: 20:08-20:44 och 21:03-21:57 (90 minuter)
Min plats: ca 8 meter rakt framför scenen (1:a set), två meter från scenen (2:a set)

Verkligheten är inte alltid som vi tror att den en gång var. Dåligt minne, svårartad nostalgikänsla och alldeles för gamla upplevelser från en annan tid ger ofta en förvrängd bild av sanningen. Därför närmade jag mig konserten med Sean Tyla och hans gamla gäng på allra största försiktighet. Det var ju trots allt 33 år sedan de gjorde sin bästa och mest uppmärksammade skiva tillsammans. Med den utgångspunkten slutade allt väldigt lyckligt i söndagskväll på ett sedvanligt välfyllt Akkurat på Hornsgatan i Stockholm.
   För att öka på de skeptiska förväntningarna hade jag inofficiella rapporter från premiärkonserten på Sverigeturnén, som berättade att bandet var otajt och i högsta grad orepeterat, ringande i mina öron. Den rapporteringen var säkert korrekt när den skedde men nu, en halvannan vecka senare, kan jag i min tur rapportera om ett synnerligen spelskickligt band, ett homogent sound och en intressant repertoar.
   Det är alltså originalsättningen av Tyla Gang som gör en högst överraskande turné i Sverige denna höst. Tyla plus gitarristen och kanadensaren Bruce Irvine, basisten Brian Turrington och trummisen Mike Desmarais. Det är i sanningens namn hög dignitet på den kvartetten som stod bakom Tyla Gangs ”Yachtless”.
   Den skivans innehåll var också i centrum på söndagskvällens konsert. Sean Tyla frågade spontant hur många det var i publiken som ägde skivan och det var åtskilliga händer i luften. Den tunga delen av konsertrepertoaren var hämtad från just den skivan och det visade sig till slut att samtliga tio låtar från ”Yachtless” framfördes.
   Det kanske inte var som att stå mitt i stormen under konserten med Tyla Gang men det var på både långt och kort håll en underhållande upplevelse att se och höra bandet live. Det tuffa gitarrbaserade soundet dominerade, Bruce Irvine har verkligen känslan kvar i sin ofta slideförstärkta gitarr, och Sean Tylas mäktiga stämma är nästan starkare nu än under det hest raspiga 70-80-talet.
   ”The young lords”, ”Hurricane” och ”Dust on the needle” var väntade höjdpunkter som stod emot de höga kraven medan mindre kända låtar som ”Flashing in the subway” (från ”Moonproof”-albumet”) och den nya ännu ej utgivna ”Moonlight ambulance” visade att kreativiteten finns kvar.
   Även några ballader, ”New York sun” och ”Don’t turn you radio on” (med allsång!) och det poppiga och luftiga soundet på ”It’s gonna rain” var sköna pauser i den rockiga attacken.
   Men Sean är en dålig marknadsförare av sin självbiografibok ”Jumpin’ in the fire” som just har publicerats: ”Boken är lika dålig som mitt gitarrspel”, meddelade han lite ironiskt. Men han var positiv till Sverige och när han berättade att han just nu håller på och spelar in en ny skiva med bandet här: ”Sweden is the best place for rock & roll”.
   Och rock & roll med stora bokstäver var kvällens tema. Inte minst på slutet när han bland de oplanerade extralåtarna la till Rufus Thomas klassiker ”Walking the dog” och en het energisk ”Styrofoam”.
   Söndagskvällen blev nästan lika historisk som dess datum: 10/10/10.

Låtarna:
Don’t shift gear
The young lords
Moonlight ambulance
Speedball morning
New York sun
Cannons of the boogie night
Lost angels
It’s gonna rain
That’s rock & roll

Paus

Suicide jockey
Dust on the needle
Flashing in the subway
Fireball
Don’t turn your radio on
Hurricane
Whizz kids
Breed

Extralåt
Walking the dog

Extra extralåt
Styrofoam

/ Håkan

#27/70: "John Lennon/Plastic Ono Band"

JOHN LENNON: John Lennon/Plastic Ono Band (Apple, 1970)

Ärligt. När jag sommaren 2009 satte ihop den här listan, vägde 70-talsskivorna för och emot, prioriterade och strök skivor om vartannat, och till slut rangordnade skivorna så hade jag naturligtvis inte en aning om att 27:e-platsen (där jag placerat John Lennons första riktiga soloalbum) skulle publiceras idag, två dagar efter 9 oktober 2010, dagen då John Lennon skulle ha fyllt 70 år om han levt. Inte desto mindre är det idag en ära och med en viss stolthet jag vill presentera ”John Lennon/Plastic Ono Band” som har en given plats på min 70-talslista.
   Skivan är inte min definitiva Lennon-favorit, det kan ni snart upptäcka när jag räknar mig vidare mot nummer ett på listan. Men det är en skiva som i mitt liv har växt med åren fast den allmänt uppfattas som den mest omedelbara, jordnära och utan omsvep mest naket producerade skiva som både John Lennon och skivproducenten Phil Spector har varit inblandad i.
   När det gäller Spector råder det ingen tvekan. Mannen som är känd för att överdriva allt från arrangemang till produktion, som hellre tar in fem gitarrister, ett par basister och pianister än ett litet tajt rockband, håller sig här märkbart på mattan på en skiva som är väldigt sparsmakat arrangerad kring några få instrument. Men Phil var enligt sägnen inte så iblandad i själva produktionsarbetet utan gjorde mer insatser som tekniker och mixare.
   Bandet är extremt litet. John spelade både gitarr och piano (men aldrig på samma låt), Ringo Starr på trummoroch Klaus Voormann på bas. Mer naket, mer avskalat och mer musikaliskt återhållet går inte att tänka sig. Vilket i sin tur gav en otrolig fokus på låtarna, texterna och de ofta enkla melodierna. Som också har gjort att skivan är extremt tidlös och låter lika bra i dag 2010 som nästan 40 år tidigare i december 1970 när den släpptes.
   I skenet av George Harrisons då alldeles färska praktverk, trippelalbumet ”All things must pass” även den skivan producerad av Phil Spector, hamnade ”John Lennon/Plastic Ono Band” i skuggan av mitt intresse. Och just då i julmånaden 1970 fick den råa musikmixen på Lennon-skivan stå tillbaka för det magnifikt vackra ljudbygget på Harrisons soloskiva.
   Men bland allt rått, naket och personligt på den här skivan finns också det plats för både variation, skönhet och vackra melodier. John Lennon var inne i sin mest politiska period. Han hade ju inlett solokarriären innan Beatles sammanbrott, med ”Give peace a chance” (där han första gången myntade gruppnamnet Plastic Ono Band) och även tyngre låtar som ”Cold turkey” och ”Instant karma”, med låtar, attack och en håtrd forcering som kunde skrämma barn. Med det i tanken var väl ”John Lennon/Plastic Ono Band” ingen stor överraskning. Där fanns allt av engagemang, utlämnande personlighet och romantiska kärlekssånger.
   Den här skivan var inte John Lennons första soloförsök utanför Beatles men skivorna han redan gjort med fru Yoko Ono, ”Two virgins”, ”Life with the lions” och ”Wedding album”, får sorteras in bland musikhistoriens stora avantgarde-ögonblick.
   John & Yoko, två namn som blev en enda enhet (ni har sett bilden på deras ansikten som går in och ut i varandra…), hade under 1970 anlitat psykologen och primalexperten Arthur Janov och via hans teknik kunde John komma ut som en ny människa och se livet, musiken och karriären med helt nya ögon. Inget stod i vägen för hans kreativitet både musikaliskt och poetiskt.
   ”Mother” är ju en av de starkaste låtar, arrangemang (med den ödesmättade kyrkklockan) och sångröster som något album någonsin startat. Första textraden ”Mother, you had me but I never had you” är en klassiker och blir naturligtvis ännu starkare när man känner till Lennons historia och barndom när han blev bortlämnad av sin mamma till sin moster där sedan hans mamma så tragiskt dör. Den här skivans sista låt är en demoinspelad och primitiv ”My mummy’s dead” som är än mer tragisk och sorgsen.
   Skivan börjar och avslutas med samma tema men däremellan ryms mycket annat. Vilket gör innehållet så komplext och skivan så varierat stark trots allt. Ofta är det piano, bas och trummor som bär fram de enkla melodierna och Lennons röst har full sprängkraft i låtar som ”Well well well”, ”I found out” och ”Isolation”. Sprucken röst, mycket dist, trasigt sound och oändlig frustration i texterna. Det är väl så vi vill minnas ”John Lennon/Plastic Ono Band”.
   Men mellan låtarna som beskriver den råa verkligheten finns det flera melodiska höjdpunkter. Som ”Hold on” där han till mjuk elektrisk gitrarr sjunger om sig själv och Yoko, ”Look at me” som är en mjuk kärlekssång till akustisk gitarr och ”Love” med skivans vackraste piano (spelat av Phil Spector) och mest kärleksfulla text. En enkel poesi men stor, stor konst.
   Till den senare kategorin får nog också räknas skivans två centrala låtar som fått mycket uppmärksamhet, ”Working class hero” och ”God”. Till akustisk gitarr förklarar John att han minsann är en arbetarklasshjälte och i ”God”, till gospelinspirerat piano spelat av Billy Preston, meddelar John att han inte tror på någonting – förutom Yoko och sig själv.
   Skivan har genomgående starka texter och blir ibland så realistiska att skivbolaget vägrade trycka vissa ord som ”cock” och ”fucking” på inneromslaget. De orden är ersatta av * tillsammans med kommentaren ”Omitted at the insistence of E.M.I.”.
   På samma inneromslag har John Lennon ritat av sig själv och Yoko i samma tecknade gubbe med tillägget ”for Yoko with love from John”. Och sedan datumet ”9/10/70”…

YouTube: "Mother" från Madison Square Garden och "Working class hero".





/ Håkan

Idag är det Tyla Gang som gäller

Högst upp på dagens program står det med feta bokstäver Tyla Gang på Akkurat i Stockholm. Bandet, med Sean Tyla i spetsen, är på återföreningsturné i Sverige med originalsättningen. Det blir intressant och spännande men vi ska vara medvetna om att det är 33 år sedan bandet var som bäst.
   Här kommer ett närbesläktat musikklipp från 1982 med bandet The Force som leddes av Tyla och pubrockprofilen Deke Leonard.”Close to a headline”, skriven av just Tyla och Leonard, från bandets enda album, ”The album”.
   Tack Per Magnusson för tipset.



/ Håkan

Hans minne lever starkare för varje år

John Lennon är mer aktuell idag än 1977. Då levde han ett stillsamt familjeliv långt från offentligheten. Han har snart varit död i 30 år men hans minne lever starkare och starkare för varje år. Just idag, när han skulle ha fyllt 70 år om han hade levt, för 40 år sedan såg jag Clash på Stora Hotellet i Örebro och i min recension av konserten var jag inte sen att påminna om John Lennons 37-årsdag. Till punkarnas missnöje eller totala likgiltighet.
   Då var John Lennon en bortglömd föredetting, idag är han en förebild för alla musikintresserade - inklusive hela punkgenerationen.
   Jag har samlat några spektakulära bilder på John Lennon genom hans liv. Ty han såg aldrig så bra ut som när han hade en fotograf framför ögonen.



















/ Håkan

Lennons födelsedag påverkar

I morgon skulle John Lennon ha fyllt 70 år om han levt. Att 9 oktober 2010 uppfattas som ett historiskt datum påverkar alla. Idag har Google följande starkt Lennon-influerade logotype:



/ Håkan

Countryafton drog storpublik

I oktober 1973 arrangerades en countrykonsert i Örebro, går att läsa om här, och ett drygt år senare upprepades ett näst intill identiskt arrangemang. Och amerikanska countrybandet Country Gazette gjorde åter ett besök i Örebro. Senare under 1975 lämnade Byron Berline och Alan Munde bandet som då upplöstes.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 1975.

COUNTRY GAZETTE
COUNTRY ROAD
Konserthuset, Örebro 1 februari 1975

Så kan vi då fastslå att countrymusiken har en trogen publik i Örebro. Det kom mycket folk till Konserthuset på lördagskvällen för att njuta av en countryafton med svenska Country Road och amerikanska Country Gazette. Att publiken var entusiastisk var inte svårt att uppfatta.
   Country Road med de tre flickorna Country Roadettes (Inger Stähring, Liselott Carlsson och Ann Persson) inledde med sin moderna country, rikt instrumenterad och välarrangerad in i minsta detalj vilket inte gjorde deras show mindre njutbar.
   Gruppens medlemmar är skickliga musiker och individualister. Bakom Alfred Hansens mörka och djupa röst fanns Kenth Larssons nyanserade spel på steelgitarren, Björn Alrikssons säkra hanterande av munspelet, Ingemar Jörhags fina gitarrspel, Gunnar Norstens markanta trumspel och Greger Agelids starka basspel. Vi ska inte heller glömma Country Roadettes som också framförde egna låtar på ett stilrent sätt.
   Countrymusik är i allmänhet tacksam underhållningsmusik med ett enkelt melodimönster och i synnerhet Country Road, i den rika floran svenska band, väljer det bästa materialet.
   Andra avdelningens Country Gazette var kvällens huvudattraktion och intog scenen till publikens hörbara uppskattning.
   Den genuina bluesgrassgruppen som i sina fyra medlemmar har USA:s ledande i sin genre. De behandlade sina instrument som om de inte gjort annat.
   Att se gruppen på scen var en lika stor visuell som musikalisk upplevelse. Den tystlåtne Alan Munde plockade på sin banjo, den store björnliknande Byron Berline med sin lilla fiol, den gladlynte presentatören Roger Bush grenslade sin bas och den lille sprattelgubben Roland White med sin stora gitarr.
   Bluegrass lever mycket på traditioner så vi som såg Country Gazette 1973 på samma plats minns det mesta och genren kan i längden bli uttjatad och begränsad men är naturligtvis mycket klapp- och stampvänlig. Däremot är den moderna countryn som Country Road mer flexibel utan egentliga gränsdragningar.
   Bluegrass eller modern country? Countrymusik i allmänhet är en enormt publikfängslande underhållning som i Örebro har ett populärt fäste.

/ Håkan

Tributes: John Lennon

"Make some noise: The Amnesty International Campaign to Save Darfur" (Warner Bros, 2007)
Den här skivan är ett medmänskligt projekt som med Amnesty Internationals hjälp och Yoko Onos välsignelse ska samla in pengar till de svårt drabbade människorna i Darfur i västra Sudan. Undertiteln på skivan är ”The songs of John Lennon” och innehåller alltså ett otal John Lennon-covers av både kända och okända artister som exklusivt spelat in alla sina bidrag till den här skivan. En skiva som presenteras i ett omslag med ett hårt beskuret fotografi av John Lennon. Originalet, fotograferat av Iain MacMillan (han plåtade även ”Abbey Road”-omslaget), kan ni se här ovanför.

För det första är det tämligen rörigt när det gäller utgivningen av den här skivan. Den här dubbel-cd:n är också utgiven som ”Instant Karma: The Amnesty International Campaign to Save Darfur” och det finns åtskilliga olika kopplingar i olika delar av världen med olika låtar så jag blir alldeles yr när jag ska kolla upp det.
   Jag äger den som gavs ut i Sverige 2007 med 14 låtar på varje skiva och identisk med nedanstående låtlista.
   Utgivningen är extremt auktoriserad av Yoko Ono, som till den här skivan skänkte alla rättigheterna till John Lennon-låtarna till Amnesty International, men det betyder inte per automatik att skivans musikaliska värde på något sätt ökar. Däremot är jag övertygad om att pengarna som kom/kommer in med hjälp av det här projektet är extremt eftertraktade och av stor positiv betydelse för situationen i Darfur.
   Nej, det är till och med så att det är långt mellan de musikaliska topparna på skivan och det är långt mellan de intressanta ögonblicken. Låtmässigt är det givetvis i topp rakt igenom, John Lennons solomaterial innehåller bevisligen många klassiker och historiska ögonblick, men det finns ingen genomgående homogen standard på skivan.
   Exempelvis undrade jag redan från start vad de okända namnen Big & Rich, Eskimo Joe, Matisyahu, Jaguares och Jack’s Mannequin gör på skivan. Vad som förklarar deras medverkan. Den frågan kvarstår även efter lyssnandet.
   Den amerikanska countryduon, det australiska rockbandet, den judiska reggaemusikern, det mexikanska bandet respektive det amerikanska rockbandet tillför ingenting. Som bäst är deras bidrag konventionella och helt sensationsfria.
   Inte heller de tunga namnen U2 och R.E.M. övertygar. U2:s tolkning av ”Instant karma” är väl okej men inte mycket mer. Låten är ju trots allt en av Lennons starkaste men Bono sjunger ovanligt slappt. Fast den är sämre i jämförelse med tyska bandet Tokio Hotels hårdrocksversion av samma låt. Däremot överraskar Duran Duran med samma låt.
   Även R.E.M. misslyckas med att göra något personligt av en John Lennon-låt. Den akustiska ”#9 dream” är medioker och nästan likgiltig.
   Om vi ska koncentrera oss på det positiva är Christina Aguileras ”Mother” faktiskt bland topparna. Hon sjunger fantastiskt och den första sekunden är ett klockrent Lennon-eko.
   Det spännande mötet mellan Jakob Dylan och Dhani Harrison i ”Gimme some truth” är också positivt. Med läckert slidesolo av George Harrisons son Dhani fast det naturligtvis inte överträffar pappas brinnande solo på originalet.
   Jackson Brownes avskalade tolkning av ”Oh, my love” bakom pianot är också personligt och bra. Där rösten gör hela låten så väldigt vacker.
   Vad jag förstår har Green Days version av ”Working class hero” blivit en stor hit efter skivans utgivning. En mäktig stegrande tolkning med mycket energi och John Lennons egen röst på slutet.
   Sedan tar det fram till sista låten innan jag fysiskt hajar till. Regina Spektor gör något eget av ”Real love” med bara piano och en fantastisk röst till hjälp. Så bra att jag aldrig jämför med originalet vilket sker alldeles för ofta på den här skivan.

Innehåll:
Skiva: 1   
1. U2: Instant Karma
2. R.E.M.: #9 Dream
3. CHRISTINA AGUILERA: Mother
4. AEROSMITH featuring Sierra Leone's Refugee All Stars: Give Peace a Chance   
5. LENNY KRAVITZ: Cold Turkey
6. THE CURE: Love
7. CORINNE BAILEY RAE: I'm Losing You
8. JAKOB DYLAN featuring Dhani Harrison: Gimme Some Truth
9. JACKSON BROWNE: Oh, My Love
10. THE RAVEONETTES: One Day at a Time
11. AVRIL LAVIGNE: Imagine
12: BIG & RICH: Nobody Told Me
13. ESKIMO JOE: Mind Games   
14. YOUSSOU N'DOUR: Jealous Guy

Skiva: 2   
1. GREEN DAY: Working Class Hero
2. BLACK EYES PEAS: Power to the People
3. JACK JOHNSON: Imagine
4. BEN HARPER: Beautiful Boy
5. SNOW PATROL: Isolation
6. MATISYAHU: Watching the Wheels   
7. THE POSTAL SERVICE: Grow Old with Me
8. JAGUARES: Gimme Some Truth
9. THE FLAMING LIPS: (Just Like) Starting Over
10. JACK'S MANNEQUIN featuring Mick Fleetwood: God
11. DURAN DURAN: Instant Karma
12. A-HA: #9 Dream
13. TOKIO HOTEL: Instant Karma   
14. REGINA SPEKTOR: Real Love

/ Håkan

#28/70: "Approved by the Motors"

THE MOTORS: Approved by the Motors (Virgin, 1978)

Kan en skiva inledas på ett mer elegant sätt, kan ett album börja mäktigare och, framförallt, kan en hit vara mer klockren än låten med den refrängen och det arrangemanget och heter ”Airport” och är förstalåt på den engelska gruppen The Motors andra album.
   Kvartetten The Motors hade sin starkaste karriär mellan 1977 och 1978 mitt under den värsta punkrockepoken som England och världen upplevt. Gruppen som hade sina rötter i engelsk pubrock, Andy McMaster och Nick Garvey kom ju närmast från Ducks Deluxe, var på scen mycket rockigare än det här popmusikaliskt perfekta soundet som slungas ut med kraft från ”Approved by the Motors”. Scenbilden på bandet som finns på inneromslaget till den här skivan visar upp ett bredbent gitarrband som skvallrar om betydligt tuffare tongångar än den hitmässiga samlingen av låtar som dominerar skivan.
   Gruppens första album, för enkelhetens skull kallad ”1”, släpptes i september 1977 och var en typisk rockplatta med mycket traditionell boogiemusik i botten. När jag recenserade ”Approved…” i maj 1978 påpekade jag tämligen tydligt skillnaden mellan debuten och andraskivan och förändringarna som hade skett:
   ”Den nya skivan är överraskande och förvånansvärd. Om den första kunde jämföras med Status Quo kan den här i lika hög grad jämföras med 10cc. Det är en helomvändning av sällan skådat slag. En utveckling som går stick i stäv med det övervägande engelska punksoundet just nu. Det är modigt.
   Arrangemangen är läckra, låtarna klatschiga, sångarna är fler, körerna är framträdande med mera. Lättfångade låtmönster som sitter direkt. ”Airport”, ”Forget about me”, ”Breathless” och ”Today” är all oemotståndliga hitlåtar.”
   De här raderna kan jag skriva under på även idag drygt 32 år senare. Jämförelsen mellan Status Quo och 10cc är ju alldeles genial, om jag får säga det själv. De flesta låtarna på den här skivan, jag kan idag lägga till ”Soul redeemer” till skaran av hits jag räknade upp ovan, är ju resultatet av en oerhört genuin hitkänsla. Och det är ofta pianisten, basisten och sångaren Andy McMaster som står som låtskrivare och den som har bidragit mest till The Motors nya inriktning.
   Det jag i maj 1978 kallade för modigt ska ställas i förhållande till vad som gällde då. Topplistorna dominerades av Bee Gees, Boney M, ”Grease” och ”Love is in the air” men media rapporterade mer om Sham 69, Sex Pistols, Tom Robinson Band och Clash. Då var det givetvis modigt av herrar McMaster och Garvey att välja ”den andra sidan”: Lättsmält pop och starka refränger.
   Jag skrev i den här artikeln om Motors som mina favoriter att ”I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.” Det kunde inte vara mer fel. Motors befann sig inte alls däremellan. De var på en annan planet och spelade pop. Popmusik utan bäst före-datum på samma sätt som vi under 70-, 80-, 90- och 00-talet kunde fortsätta lyssna på ABBA med stor stolhet och och full tillfredsställelse.
   Att McMaster här blommade upp som den störste och stilbildande låtskrivaren i bandet har ju en enkel och naturlig förklaring. Han kom ju in sent i Ducks Deluxe, som pianist (och kallade sig då för McMasters med s på slutet), och hade begränsade förutsättningar att påverka materialet där det redan fanns två starka viljor och låtskrivare, Sean Tyla och Nick Garvey. Men han skrev ändå en av de mest minnesvärda och hitmässiga låtarna i Ducks Deluxes historia, popmusikmästerverket ”Love’s melody”. Den kreativiteten tog han med sig till The Motors och fick här, på Motors andra skiva, full frihet och fritt svängrum.
   På den Robert John Lange-producerade debuten var McMasters med och skrev samtliga låtar, men alltid tillsammans med Garvey och ibland med Gordon Hann. På ”Approved…” har McMaster skrivit hälften av låtarna alldeles på egen hand. Det schlagerpopaktiga soundet hade blivit ett starkt signum.
   Konstigt nog blev Motors aldrig den kommersiella framgång som jag tyckte de förtjänade. Visserligen nådde ”Airport” en hedrande 4:e-plats på Englandslistan i juli 1978 men singeln därpå, den ännu starkare ”Forget about me”, nådde inte längre än upp till plats 13 fast den släpptes som maxisingel med tre exklusiva bonuslåtar.
   The Motors var givetvis en stark singelgrupp och släppte fyra låtar från den här skivan som singel. Men varken ”Sensation”, som var den allra första singeln, och den mäktiga och mycket fina balladen ”Today” nådde Englandslistan överhuvudtaget. Här kan ni för övrigt läsa om Motors hela diskografi.
   Trots ett i mina öron perfekt popalbum, många kanonlåtar, flera lysande singlar och ett spännande sound blev The Motors aldrig den kommersiella triumf som de borde ha blivit- De kände nog av den floppen själv och det skulle ta två år innan nästa album, den inte helt lyckade ”amerikanska” skivan ”Tenement steps”. Då var Motors ett splittrat band, gitarristen Bram Tchaikovsky ledde sitt eget band och då var det egentligen bara McMaster och Garvey som var The Motors.

YouTube: Playback-uppträdande med "Airport" från 1978.


/ Håkan

Raised On Records

Jag har ju en länklista, som du når genom att klicka i högerspalten, där det lite kortfattat tipsas om användbara sidor. Men nu tänkte jag också tipsa lite mer ingående om webbsidor, bloggar och läsvärda intressanta sajter under kategorin www.
   Jag inleder med den relativt nystartade Raised On Records, som drivs av Per Magnusson från Örebro. Vi är alltså från samma stad men jag känner inte Pelle, som han vill bli kallad. Däremot sprang jag överraskande på honom för en vecka sedan på stan.
   Man ser tämligen omedelbart att Pelles fascination för musik huvudsakligen ligger placerad i 50- och 60-talet. Han har under de senaste veckorna skrivit om Johnny Burnette, Downliners Sect, Buddy Holly & the Crickets, en rockabilly-samling och den obskyra amerikanska gruppen Riley.
   Med mycket säker hand och ett djupt kunnande vägleder Pelle oss in bland återutgivningar, magnifika samlingsskivor och tangerar ibland både pubrock och 70-tal. Eller med hans egna ord: ”Rock ´n´ Roll, Rockabilly, Pop, Psykedelia, Pubrock samt närstående släktingar som Rhythm & Blues, Soul, Doo Wop, Country, Swamp Pop...”
   Pelles texter lockar och väcker nyfikenhet. Länge hade skivan med Riley, ”Grandma’s roadhouse”, legat inplastad och orörd i den numera lilla högen av olyssnade skivor tills jag läste Pers text, beskrivningen av musiken och hans förklaring till den återutgivna lilla pärlan. Jag blev tvingad att lyssna.
   Per var under några år skribent på Rootsy.nu, recenserade skivor, men har aldrig skrivit professionellt i övrigt. Märkligt med tanke på med vilken beskrivande skicklighet han recenserar. Detaljerat, initierat, underhållande och oerhört kunnigt med snygga skivomslag och gamla arkivbilder som illustrationer, se ovan. När jag läser Pelles texter går tankarna faktiskt till Lennart Persson.
   Han slutade att skriva för Rootsy i vintras men äldre texter verkar dyka upp på hans blogg. Annars är Pelle mest ”känd” som sidekick till L-P Anderson, musikern, musikjournalisten, historikern och mästaren på att plocka ihop intressanta samlingsskivor åt bland annat det tyska skivbolaget Bear Family. Pelle berättar:
   ”L-P och jag har känt varandra sedan ca 1985, då jag träffade honom på tåget där jag arbetade. Enbart 16-17 år gammal var han då den förste jag träffat som, likt mig själv, var ägare till allt Gene Vincent spelade in. Jag blev naturligtvis överlycklig att träffa någon som var lika besatt av Vincent som jag själv var/är.”
   Pelle och L-P genomförde för några år sedan ett projekt som har givit eko över hela världen: Jim Ford.
   ”Under lång tid pratade vi om att leta reda på Jim Ford, men det som verkligen fick igång oss var Barney Hoskyns trevliga, men bristfälliga artikel om Ford i tidskriften Oxford American, sommaren 2005. Hoskyns tog fasta på och gjorde en story av att Ford varit försvunnen sedan 1985 istället för att leta upp karln. Vi hittade honom i Fort Bragg på amerikanska västkusten, åkte över och tillbringade tre dagar med honom. Han var rätt svår som person, men imponerad över hur mycket vi visste om hans musik. Vi hade med oss fem fullmatade cd:n med det han gav ut själv och andras inspelningar av hans kompositioner. När vi spelade "Ju ju Man" i Dave Edmunds version gick han igång ordentligt, sjöng med och sa att det var precis så han ville att den skulle låta.”
   Första resultatet av deras möte med Ford var den uppmärksammade återutgivningen av ”Harlan County”, Fords kultförklarade skiva från 1969, med extralåtar och allt. Sedan kom ”Point of no return”, en spännande skiva med arkivmaterial, och ytterligare två arkivutgivningar med Ford, ”The unissued Capitol album” och ”Big mouth USA”, som följd av det unika mötet Ford/Anderson/Magnusson.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.