Blogginlägg

Solomon Burke (1940-2010)

Den bokstavligen gigantiske soulartisten Solomon Burke blev min ”egendom” sent i livet. Visst hörde jag tidigt, förmodligen 1964, hans låt ”Everybody needs somebody to love” (låten han skrev tillsammans med Bert Berns och Jerry Wexler) i Rolling Stones version men tänkte mer på Mick Jagger än Burke då. Precis samma sak med ”If you need me” något tidigare som blev något av Stones-låt i mina öron.
   Men Burke blev aldrig någon Otis Redding eller Wilson Pickett. Han ägnade mer tid åt gospel och skrev sällan sina egna låtar. Och för mig var Burke enbart en aktad soulröst fram till 2002 och albumet ”Don’t give up on me”. Då vände hela min uppfattning om Solomon Burke och mycket tack vare Joe Henrys alldeles sagolikt sparsmakade produktion. Och alla dessa specialskrivna låtar av Elvis Costello, Bob Dylan, Nick Lowe och Dan Penns titellåt som Burkes röst levererade med all sin dignitet.
   Skivan kom sommaren 2002 och i september skulle han komma till Sverige vilket fick min käre kamrat Joakim Johansson att planera en resa, en recension av konserten och en 50-årspresent till mig. Nu blev inte konserten på Catalin i Uppsala i september 2002 lika magisk som jag i mina förväntningar hade byggt upp. Alldeles för mycket gospel, alldeles för stora uppblåsta mellansnack och, framförallt, alldeles för få låtar från det senaste mästerverket till album. Här är Joakims recension.
   Burke fortsatte göra intressanta album under 2000-talet utan att närma sig kvalitén på ”Don’t give up on me” som jag det året utnämnde till den näst bästa utländska skivan. ”Make do with what you got” (2005) hade en något fetare soulproduktion av Don Was, countrystuket på ”Nashville” (2006) i Buddy Millers produktion var sensationellt bra och på ”Like rain” (2008) glänste Solomon Burke ännu en gång.
   Solomon Burke dog av naturliga orsaker i söndags 10 oktober 2010.

/ Håkan

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.